Det hebreiska substantivet musạr, som är avlett av verbet jasạr, används i betydelsen ”tuktan”, ”tillrättavisning”, ”korrigering”, ”förmaning”. I den grekiska Septuaginta-översättningen och i de kristna grekiska skrifterna används det motsvarande substantivet paideia och verbet paideuō i ungefär samma betydelse. Paideia är avlett av pais, ”barn”, och betecknar i första hand det som krävs för att uppfostra ett barn, nämligen tuktan, undervisning, utbildning och tillrättavisning.

Källor och syften. Som ett uttryck för sin kärlek tuktar Jehova sitt folk. (Ord 3:11, 12) Han ger undervisning som korrigerar felaktiga uppfattningar och formar tänkesätt och handlingssätt. Israeliterna på Moses tid tuktades bland annat genom de manifestationer av Guds storhet som de fick bevittna. Jehova visade till exempel sin oförlikneliga kraft när han verkställde dom över Egyptens alla gudar, befriade sitt folk och tillintetgjorde den egyptiska hären i Röda havet. Han verkställde också respektingivande domar över israeliter som var olydiga. Och han sörjde genom ett underverk för att de fick mat och vatten och lärde dem i samband med detta vikten av att allvarligt begrunda och tillämpa allt som han sade. All denna tuktan bidrog till att göra dem ödmjuka och inskärpte betydelsen av att odla tillbörlig fruktan för Jehova och låta denna fruktan komma till uttryck i tro och lydnad. (5Mo 8:3–5; 11:2–7)

Jehova ger ofta tuktan genom vederbörligen insatta myndighetspersoner som representerar honom. En israelitisk man som falskeligen anklagade sin hustru för att inte ha varit jungfru när han tog henne till sig tuktades av de äldste som tjänade som domare. (5Mo 22:13–19) Föräldrar representerar Jehova när de tuktar sina barn på rätt sätt. Och barnen förväntas ta emot sådan tuktan som ett uttryck för kärlek från föräldrarnas sida, som något som ges med tanke på deras eviga välfärd. (Ord 1:8; 4:1, 13; 6:20–23; 13:1, 24; 15:5; 22:15; 23:13, 14; Ef 6:4) I den kristna församlingen använder de äldste Guds ord för att ge tuktan – dvs. förmaning, korrigering och tillrättavisning. (2Ti 3:16) Syftet med den tuktan som Jehova ger kristna som handlar  orätt är att leda dem bort från syndens väg och förhindra att de drabbas av den ogynnsamma dom som skall verkställas över den gudlösa världen. (1Kor 11:32) Som den kristna församlingens huvud ser Jesus Kristus kärleksfullt till att den tuktan som behövs också ges. (Upp 3:14, 19)

En allvarlig form av tuktan är uteslutning ur församlingen. Aposteln Paulus använde sig av detta medel när han överlämnade Alexander och Hymeneus ”åt Satan”. (1Ti 1:20) Avskurna från församlingen var de nu återigen en del av den värld som Satan styrde över. (1Kor 5:5, 11–13)

När Jehova tillåter att hans tjänare blir förföljda, kan det tjäna som en form av tuktan eller övning som frambringar det önskvärda resultatet, nämligen rättfärdighet, som de kan njuta av i frid sedan prövningen är över. (Heb 12:4–11) Även Jesus Kristus var tvungen att gå igenom de lidanden som hans Fader tillät, men dessa prövningar gjorde honom rustad att bli en förstående och medkännande överstepräst. (Heb 4:15)

Följder av att antingen ta emot eller avvisa tuktan. De ondskefulla, dårarna och de moraliskt fördärvade visar att de hatar tuktan från Jehova genom att de fullständigt förkastar den. (Ps 50:16, 17; Ord 1:7) Det dåliga resultat som blir följden av sådan dårskap verkar som en ytterligare tuktan – ibland som ett strängt straff. Som det heter i ordspråket: ”De dåraktigas tuktan är dårskap.” (Ord 16:22) De kan drabbas av fattigdom, vanära, sjukdom och till och med för tidig död. Israeliternas historia utgör ett exempel på hur stor skadan kan bli. De gav inte akt på den tuktan som Jehova gav dem i form av tillrättavisning och korrigering genom profeterna. De tog inte heller emot den tuktan som kom i form av att Jehova höll tillbaka sitt beskydd och sin välsignelse. Till slut fick de erfara den hårda tuktan som de i förväg hade varnats för – landet blev erövrat, och själva blev de förda i landsflykt. (Jer 2:30; 5:3; 7:28; 17:23; 32:33; Hos 7:12–16; 10:10; Sef 3:2)

Om man däremot tar emot tuktan och odlar en sund fruktan för Jehova blir man vis, i stånd att använda kunskapen på rätt sätt, och på så sätt kan man få hjälp att undvika mycket sorg och lidande. När man tacksamt tar emot tuktan och rättar sig efter den, kan det bidra till att man lever längre nu, och det ger dessutom ett löfte om en evig framtid. Det är därför förnuftigt att sätta stort värde på tuktan. (Ord 8:10, 33–35; 10:17)