Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Tvättning av fötter

Tvättning av fötter

En välkommen och gästfri handling som ofta utfördes före en måltid i forntidens Mellanöstern. I det vanligtvis varma klimatet använde man gärna öppna sandaler och gick till fots på torr jord eller dammiga vägar. I de flesta hem var det i regel värden som kom med fat och vatten, och gästerna tvättade själva sina fötter. (Dom 19:21) I rikare hem lät värden ofta sin slav tvätta gästernas fötter, något som betraktades som en lägre uppgift. När David bad Abigajil att bli hans hustru visade hon sin villighet genom att säga: ”Här är din slavinna som en tjänarinna till att tvätta min herres tjänares fötter.” (1Sa 25:40–42) Det var ett särskilt uttryck för ödmjukhet och tillgivenhet för gästerna om värden eller värdinnan personligen tvättade gästernas fötter.

Tvättningen av fötterna var ett uttryck för värdens gästfrihet, men man tvättade vanligtvis också fötterna innan man gick och lade sig på kvällen. (HV 5:3) Det är särskilt värt att lägga märke till att de levitiska prästerna skulle tvätta fötterna och händerna innan de gick in i tältboningen och innan de utförde tjänst vid altaret. (2Mo 30:17–21; 40:30–32)

När Jesus Kristus var på jorden kunde en värd erbjuda sin gäst vatten till att tvätta fötterna med, ge honom en kyss och smörja in hans huvud med olja. Farisén Simon försummade att visa gästfrihet på de här tre sätten när Jesus gästade honom. När en synderska gråtande fuktade Jesu fötter med sina tårar, torkade dem med sitt hår, kysste hans fötter och smorde in dem med välluktande olja, påpekade Jesus därför hur försumlig Simon hade varit och sade sedan till kvinnan: ”Dina synder är förlåtna.” (Lu 7:36–50)

Jesus Kristus tvättade sina apostlars fötter den sista kvällen av sitt jordiska liv, den 14 nisan år 33. Men det gjorde han inte för att införa en ritual utan för att lära apostlarna något och ge dem ”mönstret”. (Joh 13:1–16) Apostlarna hade flera gånger diskuterat vem av dem som var störst. Till och med senare samma kväll, efter det att Jesus hade tvättat deras fötter, hade de ännu en hetsig dispyt om vem som tycktes vara störst. (Lu 22:24–27) Men det som Jesus hade gjort skulle bli ihågkommet. Den kvällen använde Jesus och apostlarna en sal som de hade lånat och var inte gäster hos någon. Det fanns därför inga tjänare som kunde tvätta deras fötter, något som det säkert hade funnits om de hade varit gäster. Ingen av apostlarna tog initiativet till att utföra den här enkla tjänsten åt de andra. Men vid en passande tidpunkt under måltiden steg Jesus upp och lade av sina ytterkläder, band en handduk om sig, slog vatten i ett fat och tvättade deras fötter. På så sätt visade han att man ödmjukt skall betjäna andra och i handling kärleksfullt göra något för deras välbefinnande. Det är tydligt att kristna värdinnor gjorde detta, för aposteln Paulus nämner tvättning av fötter bland de goda gärningar som kristna änkor utförde. (1Ti 5:9, 10) Det sägs inget i de kristna grekiska skrifterna om att de kristna skall utföra en rituell tvättning av fötterna. Men det Jesus Kristus gjorde påminner de kristna om att de skall betjäna sina bröder på ett kärleksfullt sätt, även i små saker och genom att utföra ringa uppgifter till nytta för andra. (Joh 13:34, 35; se BADNING, TVÄTTNING.)