Ett material som framställs genom vävning. Det är uppenbart att israeliterna kunde spinna och väva, även om man vet mycket lite om de metoder som de använde. I Egypten har arkeologer funnit väggmålningar med kvinnor som väver och spinner, och på dessa målningar kan man också se vilket slags vävstol de använde. I närheten av Girga i Övre Egypten fann  man en egyptisk modell av ett väveri med en horisontell vävstol. (Se VÄVNING.)

Att israeliterna hade god kännedom om vävkonsten och kunde väva mönster i sina tyger framgår av att översteprästens tunika av vitt, fint lingarn skulle vävas i rutmönster. (2Mo 28:39)

Arbetet med tältboningen leddes av konsthantverkarna Besalel och Oholiab, och deras färdigheter skärptes genom att Guds heliga ande påverkade dem, så att de kunde utföra arbetet exakt enligt de anvisningar som Jehova hade gett. (2Mo 35:30–35) Dessutom fanns det kvinnor som var skickliga inom detta område och spann garn av lin och ull. (2Mo 35:25, 26) När konsthantverkarna gjorde tyget till översteprästen Arons efod ”hamrade de ut guldplåtar till tunna blad” och ”skar ut trådar att arbeta in mellan det blå garnet och den purpurrödfärgade ullen och det kermesröda garnet och det fina lingarnet, i konstbroderi”. (2Mo 39:2, 3)

I de kristna grekiska skrifterna nämns tyg av kamelhår och sidentyg. (Mt 3:4; Upp 18:12) Man vet inte om hebréerna använde bomull, men av Ester 1:6 framgår det att bomull fanns i det persiska palatset i Susa. Bomullen var känd i Indien, troligen så tidigt som 800 f.v.t., och historikern Plinius säger att bomull användes i Egypten. Bomull odlas i Israel i vår tid. Tyger som inte tillverkades i Israel kunde hebréerna köpa av resande köpmän från både öst och väst.

Linne vävdes av lin, som har mycket längre fibrer än bomull och som är lättare att spinna men svårare att färga. Linne var ett omtyckt tyg som användes av kungar och höga ämbetsmän. Josef kläddes i ”kläder av fint linne” när han gjordes till härskare i Egypten (1Mo 41:42), och ”Mordokaj gick ut från kungen i kunglig klädnad av blått tyg och linne” (Est 8:15). Kvinnor satte också värde på kläder av linne. (Ord 31:22; se LIN, LINNE.)

Andra material som användes till kläder var skinn, läder och hår. Tält tillverkades av skinn eller gethår. (2Mo 26:7, 14) Man har också funnit tygbitar av ullfilt. I Första Samuelsboken 19:13 nämns ett nät av gethår.

Färger. Människorna i Bibelns länder kunde tillverka tyg i olika färger. I beskrivningen av tältdukarna till tältboningen och kläderna till dem som tjänade i helgedomen nämns blått, kermesrött och purpurrött. (2Mo 26:1; 28:31, 33) Genom att färga tyg som ursprungligen hade andra färger kunde man med dessa tre färger få fram många olika färger och nyanser. Josef fick en randig klädnad av sin far Jakob. (1Mo 37:3, 32) Davids dotter Tamar bar en randig lång klädnad; ”det var nämligen så kungens döttrar, jungfrurna, brukade klä sig i ärmlösa överklädnader”. (2Sa 13:18) Genom att använda olika färger i varpen och väften kunde man väva brokiga mönster. (Se FÄRGNING.)

Tältboningen. När tältboningen sattes upp täcktes väggramarna först med tio ”tältdukar” (hebr.: jeri‛ọth) av fint tvinnat lingarn och ull med keruber i konstbroderi, så att prästerna som tjänade i tältboningen kunde se keruberna mellan väggramarna. (2Mo 26:1, 2) Nästa lager bestod av tältdukar av gethår (2Mo 26:7, 8), som skyddade det broderade linnet. Förhängena, eller avskärmningarna, framför ingångarna till det heliga och det allra heligaste var också av lingarn och ull, och keruber var broderade på förhänget framför det allra heligaste. (2Mo 26:31–37) Tältdukarna av lingarn var 4 alnar (1,8 m) breda och 28 alnar (12,5 m) långa. Förgårdens norra och södra sidor var 100 alnar (44,5 m). (2Mo 27:9–11)

När tältboningen flyttades från plats till plats täckte man över förbundsarken, skådebrödsbordet, lampstället, rökelsealtaret, brännoffersaltaret och redskapen till tjänsten med blå duk och kermesröd duk och duk av purpurrödfärgad ull. (Vilken eller vilka färger som skulle användas till de olika föremålen angavs tydligt.) (4Mo 4:4–14)

Andra användningsområden. Nyfödda lindades i tygbindlar. (Lu 2:7) Judarna hade också för sed att förbereda kroppar för begravning genom att binda om dem med rena linnebindlar tillsammans med välluktande kryddor. (Detta var dock inte en form av balsamering som den som egyptierna utförde.) (Joh 19:40; Mt 27:59) Efter Jesu uppståndelse fann Johannes och Petrus linnebindlarna och den duk som hade varit över Jesu huvud liggande var för sig i graven. (Joh 20:5–7) När Lasarus blev uppväckt kom han ut ur graven med sitt ansikte ombundet med den duk som han hade över huvudet vid begravningen – uppenbarligen ett långt tygstycke av linne. (Joh 11:44)

Pengar förvarades ibland insvepta i en duk. Det var på detta sätt som den onde slaven i en av Jesu liknelser förvarade sin mina i stället för att investera den. (Lu 19:20) Pengar bars ofta i klädnadens vida veck över bröstet, troligen insvepta i en sådan duk.

I Guds lag till Israels folk gavs befallningen: ”Du skall inte klä dig i tyg av blandat garn, av ull och lin tillsammans.” (5Mo 22:11; se också 3Mo 19:19.) Om detta heter det i Encyclopaedia Judaica (Jerusalem 1973, bd 14, sp. 1213): ”Prästernas klädnad var tydligtvis undantagen från  förbudet mot sha‛atnẹz [ett klädesplagg av två slags garn, NV]. Andra Moseboken 28:6, 8, 15 och 39:29 föreskrev att de olika delarna skulle vävas av både lingarn och färgad ull. ... Detta tyder på att det generella förbudet grundade sig på ett tabu mot en sådan blandning, eftersom den uteslutande var förbehållen heligt bruk.”

Bildspråk. På grund av sin renhet används vitt linne i Bibeln som en symbol för rättfärdighet. De kläder som översteprästen bar närmast kroppen, nämligen benkläderna, tunikan och turbanen och likaså underprästernas benkläder, tunikor och huvudbonader, var gjorda av vitt, fint lingarn. (2Mo 28:39–42; jfr Job 29:14.) Lammets brud är klädd i glänsande, rent, fint linne; ”det fina linnet betecknar nämligen de heligas rättfärdiga handlingar”. (Upp 19:8) Härarna som följer Jesus Kristus i himlen framställs också som klädda i vitt, rent, fint linne. (Upp 19:14) Det stora Babylon har blivit rikt genom handel med bland annat fint linne, och denna symboliska sköka försöker också ge intryck av att vara rättfärdig genom att hon är ”klädd i fint linne” samtidigt som hon bedriver sin skökoverksamhet. (Upp 18:3, 12, 16; se BOMULL; KLÄDER.)