Med ”understöd” avses här ekonomisk hjälp till dem som på grund av ålderdom, hungersnöd eller andra svårigheter inte har det de behöver för livets uppehälle.

Villighet att hjälpa nödlidande har alltid kännetecknat Guds trogna tjänare. (Job 29:16; 31:19–22; Jak 1:27) Under det första århundradet ordnade församlingen i Jerusalem med att det delades ut mat till behövande kristna änkor, och längre fram förordnades sju kvalificerade män som skulle se till att ingen av änkorna blev förbisedd vid den dagliga utdelningen. (Apg 6:1–6) Många år senare påpekade aposteln Paulus i sitt brev till Timoteus att församlingens understöd till änkor bara skulle omfatta änkor som var över 60 år och som var kända för att ha gjort goda gärningar för att främja kristendomen. (1Ti 5:9, 10) I första hand var det emellertid barn och barnbarn som var förpliktade att ta hand om åldriga föräldrar och far- eller morföräldrar, inte församlingen. Som Paulus skrev: ”Om någon änka har barn eller barnbarn, så låt dessa först lära sig att visa gudhängivenhet i sitt eget hushåll och fortsätta att ge tillbörlig gottgörelse åt sina föräldrar och deras föräldrar, för detta är välbehagligt i Guds ögon.” (1Ti 5:4, 16)

Det hände också att kristna församlingar sände understöd till sina bröder på andra platser. När profeten Agabos förutsade att det skulle komma en stor hungersnöd, bestämde sig lärjungarna i församlingen i Antiokia i Syrien ”för att de, alltefter vad var och en hade råd till, skulle sända understöd till de bröder som bodde i Judeen”. (Apg 11:28, 29) Andra ekonomiska hjälpinsatser till nytta för behövande bröder i Judeen organiserades också helt på frivillig basis. (Rom 15:25–27; 1Kor 16:1–3; 2Kor 9:5, 7)