De vanligaste hebreiska verben för ”undervisa” och ”lära” är jarạh och lamạdh. Det hebreiska substantivet lẹqach, ”undervisning”, har grundbetydelsen ”det att ta emot”. (5Mo 32:2; jfr Jer 9:20, där ett besläktat verb förekommer i uttrycket ”må ert öra ta emot hans muns ord”.) Samma ord återges med ”övertygande kraft” i Ordspråksboken 16:21. På grekiska är didạskō det vanligaste verbet för ”lära”, ”undervisa”, med de motsvarande substantiven didạskalos, ”lärare”, och didaskalịa och didakhẹ̄, som båda betyder ”lära”, ”undervisning”. Verbet paideuō (avlett av pais, ”barn”, ”pojke”) betyder ”undervisa”, ”fostra”, ”tukta”, och katēkhẹō återges med ”undervisa muntligt”; grundbetydelsen är ”låta ljuda ner”, nämligen ”i örat”.

 Jehova Gud, Skaparen, är den store läraren och undervisaren för sina tjänare. (1Ku 8:36; Ps 27:11; 86:11; 119:33, 102; Jes 2:3, 4; 30:20; 54:13; Mik 4:2, 3) Skaparverket, som är ett enormt område för studium och forskning som ännu i dag bara är delvis utforskat, lär oss att det finns en allvis Gud. (Job 12:7–10; Ord 6:6) En förståndig människa ser i allt detta vittnesbörd om att allt liv kommer från Gud och är beroende av honom. De som ignorerar detta är som aposteln Paulus skrev ”utan ursäkt”. (Rom 1:20) Dessutom har Jehova Gud genom särskilda uppenbarelser undervisat människorna om sitt namn, sina avsikter och sina lagar. (Jfr 2Mo 4:12, 15; 24:12; 34:5–7.) Dessa uppenbarelser finns i Guds ord, Bibeln, och utgör grunden för undervisning om vad som är hans vilja. (Rom 15:4; 2Ti 3:14–17) Guds ande fungerar också som en lärare. (Joh 14:26)

Undervisning bland israeliterna. I Israel hade föräldrarna fått ansvaret av Gud att undervisa sina barn. (5Mo 4:9; 6:7, 20, 21; 11:19–21; Ps 78:1–4) Nationen som helhet undervisades av profeterna och leviterna (i synnerhet prästerna) och andra män som hade stor vishet. (Jfr 2Kr 35:3; Jer 18:18; se UTBILDNING, FOSTRAN.)

Profeter. Profeterna undervisade folket om Jehovas egenskaper och hans avsikter, avslöjade israeliternas orätta handlingar och stakade ut den rätta vägen för dem. De undervisade ofta muntligen och skrev ner budskapet vid en senare tidpunkt. (Jfr 1Sa 12:23–25; Jes 7:3, 4; 22:15, 16; Jer 2:2.) Deras undervisningsmetoder inbegrep bruket av frågor (Jer 18:13, 14; Am 3:3–8; Hag 2:11–14), bildspråk (2Sa 12:1–7; Jes 10:15; Jer 18:3–10), gåtor (Hes 17:2) och symbolhandlingar (1Ku 11:30–32; Jer 13:4–11; 19:1–12; 27:2; 28:10–14; Hes 4:1–5:4).

Präster och leviter. Det var prästerna och leviterna som hade ansvaret att undervisa folket i Guds lag. (3Mo 10:11; 14:57; 5Mo 24:8; 2Kr 15:3; 35:3) Detta skedde på flera olika sätt. Varje sabbatsår vid lövhyddohögtiden skulle hela lagen läsas upp för allt folket – männen, kvinnorna, barnen och de bofasta främlingarna. (5Mo 31:9–13) Ibland inskärpte leviterna lagarna från Gud i åhörarna genom att få dem att instämma i det som sades. (Jfr 5Mo 27:14–26.) Förutom att prästerna och leviterna läste upp lagen förklarade de utan tvivel också dess innebörd. (Jfr Neh 8:8.) Och av de rättsliga beslut som de avkunnade kunde folket lära sig den gudomliga rättvisans principer. (5Mo 17:8–13; 1Kr 26:29; 2Kr 19:8–11)

Skriftlärda. På Jesu tid var de skriftlärda kända som laglärare. Men de tog sig inte an folkets verkliga problem och behov. Liksom fariséerna lade de större vikt vid formella bestämmelser och traditioner än vid barmhärtigheten, rättvisan och troheten. De gjorde lagen till en börda för folket. (Mt 23:2–4, 23, 24; Lu 11:45, 46) Eftersom de hade en överlägsen attityd till vanliga människor och inte själva gick före med gott exempel, var deras undervisning inte så effektiv som den kunde ha varit. (Jfr Mt 23:3, 6, 7; Joh 7:48, 49; se SKRIFTLÄRD; SKRIVARE, AVSKRIVARE.)

Varför var Jesu undervisning så effektiv?

Jesus Kristus erkändes som ”lärare [grek.: didạskalos]” av både troende och icke troende, även om de judiska religiösa ledarna förmodligen inte var ärliga när de tilltalade honom så. (Mt 8:19; 9:11; 12:38; 19:16; 22:16, 24, 36; Joh 3:2) Jesu lärjungar tilltalade honom även med ett annat grekiskt ord som också är återgivet med ”lärare”, epistạtēs. Det förmedlar tanken på att man erkänner lärarens myndighet och gärna vill följa hans anvisningar. (Lu 5:5; 9:33) De tio spetälska som bad Jesus om barmhärtighet tilltalade honom också med detta ord. (Lu 17:13) De tempelpoliser som sändes ut för att gripa honom blev så imponerade av hans undervisning att de återvände med oförrättat ärende och sade: ”Aldrig har någon annan människa talat så här.” (Joh 7:46) Jesus undervisade ”som en som hade myndighet och inte som ... [de] skriftlärda”. (Mt 7:29) Hans undervisning kom från Gud (Joh 7:16; 8:28), och han förmedlade den på ett enkelt sätt och med hjälp av obestridlig logik, tankeväckande frågor, träffande bildspråk och meningsfyllda liknelser hämtade från sådant som hörde till åhörarnas vardag. (Mt 6:25–30; 7:3–5, 24–27; se BILDSPRÅK.) Han använde också åskådningsexempel, som vid det tillfälle då han tvättade lärjungarnas fötter för att lära dem att de skulle betjäna varandra. (Joh 13:2–16)

Jesus hade en unik kunskap som följd av det nära förhållande han hade haft till sin Gud och Fader innan han kom till jorden. Han kände Gud bättre än någon annan människa, och han var därför den som var bäst kvalificerad att med myndighet undervisa andra om sin Fader. Som Jesus själv sade: ”Ingen känner Sonen helt och fullt utom Fadern, inte heller känner någon Fadern helt och fullt utom Sonen och vemhelst som Sonen är villig att uppenbara honom för.” (Mt 11:27; Joh 1:18)

 Jesus var väl förtrogen med Guds skrivna ord. När han tillfrågades om vilket bud i den mosaiska lagen som var det största, sammanfattade han utan att tveka hela lagen i två bud och citerade från Femte Moseboken (6:5) och Tredje Moseboken (19:18). (Mt 22:36–40) Av evangelieskildringarna framgår det att han under sin förkunnartjänst hänvisade till eller gav uttryck åt tankar som motsvarar avsnitt från omkring hälften av de hebreiska skrifternas böcker – Första Moseboken (2:24; Mt 19:5; Mk 10:7, 8), Andra Moseboken (3:6; Mt 22:32; Lu 20:37), Tredje Moseboken (14:2–32; Mt 8:4), Fjärde Moseboken (30:2; Mt 5:33), Femte Moseboken (5:16; Mt 15:4; Mk 7:10), Första Samuelsboken (21:4–6; Mt 12:3, 4), Första Kungaboken (17:9; Lu 4:26), Jobs bok (42:2; Mt 19:26), Psalmernas bok (8:2; 110:1; Mt 21:16; 22:44), Ordspråksboken (24:12; Mt 16:27), Jesajas bok (6:9, 10; Mt 13:14, 15; Joh 12:40), Jeremias bok (7:11; Mt 21:13; Mk 11:17; Lu 19:45, 46), Klagovisorna (2:1; Mt 5:35), Daniels bok (9:27; Mt 24:15), Hoseas bok (6:6; Mt 9:13), Jonas bok (1:17; Mt 12:40), Mikas bok (7:6; Mt 10:21, 35, 36), Sakarjas bok (13:7; Mt 26:31) och Malakis bok (3:1; Mt 11:10).

Jesu eget fullkomliga exempel gav dessutom extra tyngd åt hans undervisning. (Joh 13:15) Han var inte som de skriftlärda och fariséerna, om vilka han sade: ”Ni [skall] göra och hålla allt vad de säger er, men ni skall inte göra efter deras gärningar, för de säger men handlar inte därefter.” (Mt 23:3)

Något annat som gjorde Jesu undervisning effektiv och gav den auktoritet var att han var en verklig människokännare och visade kärleksfullt intresse för andra. Hans urskillningsförmåga förstärktes av hans övernaturliga kunskap om andra människors omständigheter och tänkesätt. (Mt 12:25; Lu 6:8; Joh 1:48; 4:18; 6:61, 64; 13:11) ”Han visste ju av sig själv vad som var i människan.” (Joh 2:25) Han kände så starkt för människorna att han offrade välbehövlig sömn och vila för att kunna undervisa dem. Vid ett tillfälle gav sig Jesus och hans lärjungar i väg i en båt till ett ensligt ställe för att kunna vila sig lite. ”Men man såg dem ge sig av, och många fick reda på det, och från alla städerna skyndade de tillsammans dit till fots och kom före dem. När han nu steg ur båten, fick han se en stor folkskara, och han greps av medlidande med dem, eftersom de var lika får utan herde. Och han började lära dem många ting.” (Mk 6:31–34)

Jesus var förstående mot sina åhörare. När hans lärjungar inte förstod poängen i en liknelse förklarade han den tålmodigt för dem. (Mt 13:10–23) Eftersom han var medveten om deras begränsningar gav han dem inte för mycket information. (Joh 16:4, 12) Vid behov upprepade han nästan ordagrant det han tidigare hade sagt. (Mk 9:35; 10:43, 44) När han besvarade frågor underbyggde han ofta sitt svar med liknelser eller åskådningsexempel som gjorde ett starkt intryck på dem som lyssnade och fick dem att tänka efter. (Mt 18:1–5, 21–35; Lu 10:29–37)

Guds ande undervisar. Under de tre och ett halvt år som Jesu jordiska tjänst varade övade han sina apostlar att fortsätta det verk som han påbörjat. Som ofullkomliga människor kunde de omöjligen komma ihåg alla detaljer i hans undervisning. Men Jesus lovade dem: ”Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, denne skall lära er allting och påminna er om allt vad jag har sagt er.” (Joh 14:26) Det betydde att Guds ande skulle lära dem allt de behövde känna till för att kunna utföra sin tjänst. Den skulle i synnerhet ge dem förståelse av sådant som de tidigare hade hört utan att förstå. Den skulle påminna dem om det som Jesus hade sagt medan han var hos dem, och den skulle lära dem vad hans ord betydde och hur de skulle tillämpas. (Jfr Joh 2:19–22; se SANNING [”Sanningens ande”].)

När Jesu lärjungar ställdes inför offentliga församlingar och kungar och andra högt uppsatta myndighetspersoner, kunde de tryggt förlita sig på att Guds ande skulle påminna dem och lära dem vad de skulle säga och hjälpa dem att lägga fram det på rätt sätt. Därigenom kunde de avge ett gott vittnesbörd och få motståndarna att tystna. (Mt 10:18–20; Mk 13:11; Lu 12:11, 12; 21:13–15) Det var skälet till att Petrus och Johannes kunde tala så frimodigt när de blev förhörda av judarnas högsta domstol, Sanhedrin, sedan de hade botat en man som var lam från födseln. Ingen hade väntat sig sådan frimodighet av ”olärda och helt vanliga människor”. Det fick medlemmarna av Sanhedrin att förundra sig. Petrus ord och åsynen av den botade mannen fick dessa lärda män att tystna; de hade ”inget att säga till motbevis”. (Apg 4:5–14)

Eftersom hela Guds ord skrevs under inspiration (2Ti 3:16), är det bara där man kan finna andens undervisning. De kristna bör därför inte ägna någon uppmärksamhet åt läror som strider mot Guds ord. Som aposteln Johannes skrev: ”Ni har inte behov av att någon undervisar er, utan så som smörjelsen från honom undervisar er om allting, och den är sann och är ingen lögn, ja, så som den har lärt er: förbli i gemenskap med honom.” (1Jo 2:27) Johannes riktade sig med de här orden till med anden smorda kristna. De hade lärt känna både Jehova Gud och hans Son, Kristus Jesus. De var väl  förtrogna med Guds sanning. De behövde därför inte bli undervisade av sådana som förnekade Fadern och Sonen. Sådana lärare skulle bara leda dem bort från vad de redan visste var sanningen, så som Guds ande hade lärt dem den och så som den tydligt framställs i de heliga skrifterna. (1Jo 2:18–26) Av samma skäl skulle de kristna inte ta emot avfälliga lärare i sina hem och inte ens hälsa på dem. (2Jo 9–11)

Undervisning av nya lärjungar. Efter sin uppståndelse befallde Jesus Kristus sina efterföljare att göra lärjungar, döpa dem och lära dem allt som han hade befallt dem. (Mt 28:19, 20) Detta omfattande undervisningsarbete fick sin början på pingstdagen år 33, när omkring 3 000 judar och proselyter erkände Jesus som den utlovade Messias och blev döpta. Undervisningen av dessa nya lärjungar upphörde inte när aposteln Petrus var färdig med sitt tal, som fick dem att komma till tro på Jesus. Det fanns mycket mer som de behövde lära sig. De som hade kommit långväga ifrån till Jerusalem för att vara med vid pingsten stannade därför kvar i staden en tid för att kunna ägna sig åt apostlarnas undervisning. Dag efter dag samlades de på tempelområdet, av allt att döma för att lyssna till apostlarna. Andra judar och proselyter fick också höra de goda nyheterna där, och antalet troende män ökade så småningom till omkring 5 000. (Apg 2:14–4:4) Förutom att undervisa offentligt i templet förkunnade apostlarna också de goda nyheterna om Jesus Kristus från hus till hus. (Apg 5:42; se PREDIKANDE [”Från hus till hus”].)

När de troende senare skingrades på grund av förföljelse och man också började förkunna för icke-judar utvidgades arbetet med att göra lärjungar till avlägsna platser. (Apg 8:4–12; 11:1–26) Liksom i Jerusalem förkunnade och undervisade man först offentligt för att hitta dem som var intresserade av budskapet, och sedan fortsatte man att undervisa dem som blev lärjungar. I Efesos undervisade aposteln Paulus offentligt i synagogan. När han stötte på motstånd avskilde han lärjungarna från de judar som inte trodde och höll föreläsningar för dem i hörsalen i Tyrannos skola. (Apg 19:8–10) Paulus undervisade också lärjungarna i deras hem, och han sökte efter fler intresserade genom att undervisa från hus till hus. Som han påminde de äldste från församlingen i Efesos: ”Jag ... undandrog mig [inte] att berätta för er om något som helst av det som var nyttigt eller att undervisa er offentligt och från hus till hus.” (Apg 20:20, 21; jfr Apg 18:6, 7 angående Paulus verksamhet i Korinth; se LÄRJUNGE.)

Lärare i den kristna församlingen. Som en följd av det arbete som aposteln Paulus och andra utförde bildades det församlingar på många platser, och dessa fortsatte att växa. Det uppstod ett behov av kvalificerade lärare som kunde hjälpa alla församlingsmedlemmar att nå fram till ”enheten i tron och i den exakta kunskapen om Guds Son, till en fullvuxen mans ställning, till det mått av kroppslig resning som hör Kristi fullhet till”. (Ef 4:11–13) Sådana lärare hade ett stort ansvar. Deras undervisning hade direkt inverkan på deras bröders och systrars liv. Uppgiften som lärare var så viktig att lärarna nämns på tredje plats, direkt efter apostlar och profeter, i uppräkningen av de olika lemmarna i den kropp som församlingen utgör. (1Kor 12:28) Det var inte en uppgift som gavs de kristna i allmänhet (1Kor 12:29), och den gavs inte till kvinnor. Aposteln Paulus skrev: ”Jag tillåter inte en kvinna att undervisa eller att utöva myndighet över en man.” (1Ti 2:12) Det var tillsyningsmän (äldste) förordnade av helig ande som hade denna uppgift. (Apg 20:17, 25–30; 1Ti 3:1, 2; 5:17)

Dessa äldste skulle vara exempel som andra kunde följa och som noga höll sig till Guds inspirerade ord när de undervisade. Som kvalificerade lärare utgjorde de ett försvarsverk mot avfallet från den sanna tron. De var alltid vakna för att korrigera dem som hade fallit offer för falska läror och att ingripa mot dem som främjade sekter. (1Ti 4:6, 7, 16; 6:2b–6; 2Ti 2:2, 14–26; 3:14–17; Tit 1:10, 11; 2:1, 6, 7; 3:9–11; jfr Upp 2:14, 15, 20–24.)

De äldste (grek.: presbỵteroi) som arbetade hårt för att undervisa sina medkristna förtjänade respekt och aktning (jfr Heb 13:17) och även att man frivilligt gav dem materiellt understöd. Det var detta som aposteln Paulus menade när han skrev: ”Men låt var och en som undervisas muntligt i ordet dela allt gott med den som ger sådan muntlig undervisning.” (Gal 6:6; jfr not.) ”De äldste som presiderar på utmärkt sätt skall anses värda dubbel ära, särskilt de som arbetar hårt med tal och undervisning. Skriftstället lyder ju: ’Du skall inte binda till munnen på en tjur när den tröskar’, och: ’Arbetaren är värd sin lön.’” (1Ti 5:17, 18)

När män osjälviskt strävade efter att bli tillsyningsmän som kunde undervisa andra i församlingen var det ”ett utmärkt arbete” de önskade sig. (1Ti 3:1) Det var därför inte för att avråda sådana män från att kvalificera sig för denna uppgift som lärjungen Jakob skrev: ”Inte många av er bör bli lärare, mina bröder. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom.” (Jak 3:1) Dessa ord betonade snarare det stora ansvar  som vilar på lärare i församlingen. Vissa hade tydligen själva tagit på sig den uppgiften utan att vara förordnade till det eller kvalificerade för det. De män som Jakob tänkte på hade förmodligen mycket gemensamt med dem som Paulus skrev till Timoteus om: ”Somliga [har] vänts bort till tomt prat; de vill vara lärare i lagen, men de begriper varken vad de säger eller vad de gör så bestämda påståenden om.” (1Ti 1:6, 7) De ville tydligtvis ha den bemärkthet som var förbunden med att undervisa i församlingen. Men Jakob anlade rätt perspektiv genom att påpeka att det skulle ställas större krav på lärarna i församlingen. De hade ett större ansvar att avlägga räkenskap för än kristna i allmänhet. (Jfr Rom 14:12.) Men i likhet med alla andra skulle de också fela i ord. (Jak 3:2)

Alla kristna bör vara lärare. Det var förhållandevis få som tjänade som lärare i församlingen, men det var ett önskvärt mål för alla kristna att kunna undervisa andra i tron, åtminstone i privata samtal. Detta gjordes klart för de kristna hebréerna: ”Fastän ni borde vara lärare med tanke på den tid som har gått, behöver ni återigen någon som från början undervisar er om de elementära tingen i Guds heliga uttalanden.” Eftersom hebréerna hade varit de första att höra de goda nyheterna om Kristus, borde de inte ha varit andliga spädbarn, utan exempel i fråga om kristen mogenhet och förmåga att undervisa andra. (Heb 5:12–6:2) Här talar den inspirerade skribenten Paulus tydligtvis om undervisning i allmänhet, snarare än om den undervisning som förordnade lärare i församlingen gav. Det var således något liknande han menade då han talade om judar som på grundval av sin kunskap blev ”fostrare för de oförnuftiga, ... lärare för späda barn”. (Rom 2:17–20) Men Paulus visar också att ens levnadssätt måste vara i överensstämmelse med det man lär för att undervisningen skall vara till ära för Gud. (Rom 2:21–24; se också OFFENTLIG LÄRARE.)

De kristna kunde också lära av varandra. Yngre kvinnor kunde till exempel lära sig av äldre kvinnor att älska sina män, älska sina barn, vara sunda i sinnet, rena, husliga och goda och att underordna sig sina män, så att Guds ord inte skulle bli skymfat. Sådan undervisning på det privata planet var verkningsfull när den understöddes av ett gott exempel. (Tit 2:3–5; jfr 2Ti 1:5; 3:14, 15.)

God och dålig undervisning. Även om undervisning inte är någon form av underhållning kan den ges på ett sätt som bygger upp. Jehova befallde Mose att lära Israel en sång i vilken det sägs: ”Min undervisning skall drypa som regnet, mitt tal skall flöda som daggen, som milda regn på gräs.” (5Mo 32:2) Paulus skrev till den kristne tillsyningsmannen Timoteus att han ”med mildhet [skulle] visa dem till rätta som inte är gynnsamt stämda, eftersom Gud kanske kan ge dem sinnesändring, som leder till exakt kunskap om sanningen”. (2Ti 2:25) Undervisning kan emellertid också inbegripa tuktan. Sådan tuktan är inte alltid lätt att ta emot, men om man gör det och låter sig formas av den frambringar den ”en frukt som leder till frid, nämligen rättfärdighet”. (Heb 12:7–11)

Det är inte alla som undervisar av rätt motiv, och det är inte all undervisning som är till nytta för den som får den. Mose blev ”undervisad i all egyptiernas vishet”, men vid 40 års ålder ställde han sig på hebréernas sida och lämnade bakom sig allt det han kunde ha fått i arv vid det egyptiska hovet. (Apg 7:22) Jesaja talade om profeter i Israel som gav falsk undervisning, och Mika skrev om präster som undervisade ”för betalning”. (Mik 3:11; Jes 9:15) Somliga vände sig dåraktigt nog till gjutna bildstoder för att få undervisning. (Hab 2:18)