Det grekiska ordet anạstasis betyder ordagrant ”det att resa (sig) upp”, ”det att stå upp”. Ordet används ofta i de kristna grekiska skrifterna med avseende på de dödas uppståndelse. De hebreiska skrifterna talar i Hosea 13:14, som aposteln Paulus citerade (1Kor 15:54, 55), om att döden upphävs och att Sheol (hebr.: she’ọ̄l; grek.: haidēs) fråntas sin makt. She’ọ̄l återges i flera översättningar med ”graven” och ”dödsriket”. Det sägs att de döda kommer dit. (1Mo 37:35; 1Ku 2:6; Pre 9:10) Det sätt som ordet she’ọ̄l används på i de hebreiska skrifterna och det sätt som den grekiska motsvarigheten, haidēs, används på i de kristna grekiska skrifterna visar att uttrycken inte avser en enskild gravplats utan mänsklighetens gemensamma grav, den plats där de döda är. (Hes 32:21–32; Upp 20:13; se HADES; SHEOL.) Att Sheol fråntas sin makt måste betyda att det tvingas släppa taget om dem som hålls fast där, med andra ord att graven töms. Detta innebär naturligtvis att det måste ske en uppståndelse, att de som befinner sig i det livlösa dödstillståndet blir uppresta från det.

Genom Jesus Kristus. Som det framgår av ovanstående finns läran om uppståndelsen redan i de hebreiska skrifterna. Men det var Jesus Kristus som skulle sprida ”ljus över liv och oförgänglighet genom de goda nyheterna”. (2Ti 1:10) Jesus sade: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6) Det var genom de goda nyheterna om Jesus Kristus som ljuset spreds över hur evigt liv skulle bli möjligt och hur några till och med skulle kunna uppnå oförgänglighet. Aposteln Paulus intygar att uppståndelsehoppet är säkert och lägger fram skäl för det: ”När det nu predikas om Kristus att han har blivit uppväckt från de döda, hur kommer det sig då att några bland er säger att det inte finns någon de dödas uppståndelse? Ja, om det inte finns någon de dödas uppståndelse, då har inte heller Kristus uppväckts. Men om Kristus inte har uppväckts, då är helt visst vår predikan förgäves, och vår tro är förgäves. Dessutom befinns vi också vara falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud att han har uppväckt Kristus, som han likväl inte har uppväckt, om det verkligen är så att de döda inte  skall uppväckas. ... Och om Kristus inte har uppväckts, då är er tro meningslös; ni är då ännu i era synder. ... Men nu har Kristus uppväckts från de döda, förstlingen av dem som har somnat in i döden. Ty eftersom döden har kommit genom en människa, kommer också de dödas uppståndelse genom en människa.” (1Kor 15:12–21)

När Kristus var på jorden uppväckte han döda. (Lu 7:11–15; 8:49–56; Joh 11:38–44) Det är bara genom Jesus Kristus som en uppståndelse till evigt liv är möjlig. (Joh 5:26)

Guds tillförlitliga avsikt. Jesus Kristus framhöll för sadducéerna, en sekt som inte trodde på uppståndelsen, att Moses skrifter, som de hade tillgång till och påstod sig tro på, visade att det skulle ske en uppståndelse. Jesus argumenterade att när Jehova omtalade sig själv som ”Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud” betraktade han dessa män som levande trots att de var döda, eftersom han, som ”inte [är] de dödas Gud utan de levandes”, hade för avsikt att uppväcka dem. Genom sin kraft gör Gud ”de döda levande och kallar på det som inte är till som om det vore till”, en sanning som Paulus nämnde när han talade om Abrahams tro. (Mt 22:23, 31–33; Rom 4:17)

Guds förmåga att uppväcka döda. För den som hade kraft och förmåga att skapa människan till sin avbild – med en fullkomlig kropp och med möjligheten att fullt ut visa prov på de underbara egenskaper som var nedlagda i människans personlighet – kan det inte vara en omöjlighet att uppväcka en människa. Om man i dag tack vare vetenskapliga principer fastställda av Gud kan spara en filmscen med ljud och bild på ett lagringsmedium och längre fram spela upp den, måste det vara en enkel sak för universums Suverän och Skapare att uppväcka en person genom att reproducera samma personlighet i en nyskapad kropp. När Saras förmåga att bli gravid skulle återupplivas så att hon vid sin höga ålder kunde få ett barn sade ängeln: ”Är någonting för svårt för Jehova?” (1Mo 18:14; Jer 32:17, 27)

Hur behovet av en uppståndelse uppkom. Från början fanns det inget behov av en uppståndelse. Den ingick inte i Guds ursprungliga avsikt med människorna, eftersom det inte var meningen att de skulle dö. Tvärtom angav Gud att hans avsikt var att jorden skulle fyllas av levande människor, inte ett döende människosläkte som blev sämre och sämre. Hans verk var fullkomligt och alltså utan brister, defekter och sjukdomar. (5Mo 32:4) Jehova välsignade det första människoparet och befallde dem att föröka sig och uppfylla jorden. (1Mo 1:28) Den välsignelsen innebar naturligtvis inte att de skulle bli sjuka och dö. Gud satte ingen gräns för människans livslängd. Däremot sade han till Adam att olydnad skulle leda till död, vilket visar att människan skulle leva för evigt om hon var lydig. Olydnad skulle väcka Guds misshag, få honom att ta bort sin välsignelse och medföra en förbannelse. (1Mo 2:17; 3:17–19)

Döden kom alltså in i människovärlden genom Adams överträdelse. (Rom 5:12) På grund av sin synd och den ofullkomlighet som den ledde till kunde Adam inte ge sina avkomlingar evigt liv i arv, nej inte ens ett hopp om evigt liv. Det är som Jesus sade: ”Inte heller kan ett dåligt träd frambringa fin frukt.” (Mt 7:17, 18; Job 14:1, 2) Uppståndelsen från döden lades till för att de av Adams avkomlingar som ville vara lydiga mot Gud skulle kunna befrias från dödens förbannelse.

Syftet med uppståndelsen. Uppståndelsen är inte ett uttryck bara för Jehovas obegränsade kraft och vishet utan också för hans kärlek och barmhärtighet, och den vittnar om att han verkligen bevarar dem som tjänar honom. (1Sa 2:6) Eftersom han kan uppväcka döda, kan han låta sina tjänare bevisa sin trohet mot honom ända in i döden. Han kan motbevisa den anklagelse Satan kom med: ”Hud för hud; en människa ger allt hon äger för sin själ.” (Job 2:4) Jehova kan låta Satan gå till det yttersta, ja till och med låta honom döda några i sina fruktlösa försök att bevisa sina falska anklagelser. (Mt 24:9; Upp 2:10; 6:11) Att Jehovas tjänare är villiga att ge sitt liv i tjänsten för honom är ett bevis på att de inte tjänar honom av själviska skäl utan av kärlek. (Upp 12:11) Det är också ett bevis på att de erkänner Jehova som den Allsmäktige, universums Suverän och kärlekens Gud, som har möjlighet att uppväcka dem, och att de är odelat hängivna honom för hans underbara egenskapers skull och inte av själviska, materiella skäl. (Se några av de tankar som hans tjänare har gett uttryck åt i Rom 11:33–36; Upp 4:11; 7:12.) Dessutom är uppståndelsen ett av de medel Jehova använder för att se till att hans avsikter med jorden, enligt det han tillkännagav för Adam, blir förverkligade. (1Mo 1:28)

En förutsättning för människornas lycka. De dödas uppståndelse, som vittnar om Guds oförtjänta omtanke, är en förutsättning för att människor skall bli lyckliga och för att verkningarna av all den skada, det lidande och det betryck som har drabbat mänskligheten på grund av ofullkomlighet, sjukdom, krig, mord och grymheter som onda människor har begått under påverkan av Satan, Djävulen, skall kunna  upphävas. En människa kan inte vara fullständigt lycklig utan tron på uppståndelsen. Aposteln Paulus sade: ”Om vi bara i detta livet har hoppats på Kristus, är vi de mest ömkansvärda av alla människor.” (1Kor 15:19)

Hur tidigt gavs uppståndelsehoppet? När Adam hade syndat och dragit död över sig själv och därmed över alla sina framtida avkomlingar riktade Gud följande ord till ormen: ”Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa huvudet på dig, och du skall krossa hälen på honom.” (1Mo 3:15)

Den som orsakade döden skall avlägsnas. Jesus sade till de religiösa ledare som motarbetade honom: ”Ni är från er fader Djävulen, och ni är villiga att göra vad er fader har begär till. Denne var en människomördare då han började, och han stod inte fast i sanningen, därför att sanning inte finns i honom.” (Joh 8:44) Detta visar att det var Djävulen som talade genom ormen och att han var en människomördare då han började sin lögnaktiga, djävulska verksamhet. I den syn Kristus gav Johannes längre fram kallade han mycket riktigt Satan, Djävulen, för ”den ursprunglige ormen”. (Upp 12:9) Det var genom att få Adam att göra uppror mot Gud som Satan fick sitt grepp om mänskligheten och sitt inflytande över Adams avkomlingar. I den första profetian (1Mo 3:15) väckte Jehova alltså hoppet om att denna orm skulle undanröjas (jfr Rom 16:20). Men förutom att Satans huvud skall krossas skall Jehova genom sin Son göra slut på, göra om intet eller utplåna alla Djävulens gärningar. (1Jo 3:8, NV, 1917, 2000) För att profetian skall kunna uppfyllas måste den död som kom in i världen genom Adam upphävas, vilket också innebär att de av Adams avkomlingar som befinner sig i Sheol (Hades) på grund av de nedärvda verkningarna av hans synd kommer tillbaka genom en uppståndelse. (1Kor 15:26)

Hoppet om frihet fordrar en uppståndelse. Aposteln Paulus beskriver den situation som Gud har tillåtit existera sedan syndafallet och syftet med att han har gjort det: ”Skapelsen blev nämligen lagd under fruktlösheten [genom att alla människor föds som syndare och är underställda döden], inte av sin egen vilja [Adams barn kom till världen under dessa förhållanden utan att själva ha påverkat Adams handlingar och utan att själva ha valt det] utan genom honom [Gud] som [i sin vishet] lade den därunder, på grundval av hoppet att också skapelsen själv skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och uppnå Guds barns härliga frihet.” (Rom 8:20, 21; Ps 51:5) För att de som har dött skall kunna uppleva hur hoppet om denna härliga frihet förverkligas måste de uppstå; de måste befrias från döden och graven. När Gud gav löftet om den ”avkomma” som skulle krossa ormens huvud presenterade han alltså ett storslaget hopp för människorna. (Se AVKOMMA, SÄD.)

Grunden för Abrahams tro. Det framgår av Bibelns skildring att när Abraham var beredd att offra sin son Isak trodde han på att Gud både kunde och hade för avsikt att uppväcka de döda. Och som det står i Hebréerna 11:17–19 fick han tillbaka Isak från de döda ”på ett bildligt sätt”. (1Mo 22:1–3, 10–13) Abraham hade en grund för sin tro på en uppståndelse i Guds löfte om ”avkomman”. (1Mo 3:15) Dessutom hade han och Sara redan varit med om något som var jämförbart med en uppståndelse när deras fortplantningsförmågor återupplivades. (1Mo 18:9–11; 21:1, 2, 12; Rom 4:19–21) Job gav uttryck åt en liknande tro när han under stort lidande sade: ”O att du ville gömma mig i Sheol, ... sätta en tidsgräns för mig och komma ihåg mig! Om en kraftfull man dör, kan han då få liv igen? ... Du kommer att ropa, och jag kommer att svara dig. Du kommer att längta efter dina händers verk.” (Job 14:13–15)

Döda som uppstod innan lösen tillhandahölls. Döda uppväcktes av eller genom profeterna Elia och Elisa. (1Ku 17:17–24; 2Ku 4:32–37; 13:20, 21) Men dessa som uppstod dog senare igen, och det gjorde också de som Jesus uppväckte när han var på jorden och de som apostlarna uppväckte. Det visar att en uppståndelse inte alltid leder till evigt liv.

Tack vare att Lasarus uppväcktes av sin vän Jesus var han troligen i livet när den heliga anden utgöts på pingstdagen år 33 och de första med den himmelska kallelsen (Heb 3:1) blev smorda och pånyttfödda av anden. (Apg 2:1–4, 33, 38) Lasarus uppståndelse skilde sig inte från de som utfördes av Elia och Elisa. Men den gav honom troligen möjlighet att få det slags uppståndelse som Kristus fick, en möjlighet han annars inte skulle ha haft. Verkligen ett uttryck för stor kärlek från Jesu sida! (Joh 11:38–44)

”En bättre uppståndelse”. Paulus sade om några av forntidens trogna: ”Kvinnor fick igen sina döda genom uppståndelse; men andra män blev torterade, eftersom de inte ville godta frigivning genom någon lösen, för att de skulle kunna vinna en bättre uppståndelse.” (Heb 11:35) Dessa män visade tro på uppståndelsehoppet i vetskap om att deras dåvarande liv inte var det allra viktigaste. Den uppståndelse som de och andra skulle få genom Kristus kunde äga rum först efter det att Kristus hade  uppstått och trätt fram inför sin Fader i himlen med värdet av sitt lösenoffer. Det var då han köpte tillbaka människosläktets rätt till liv, vilket innebar att han skulle bli ”Evig fader” för lydiga människor. (Heb 9:11, 12, 24; Jes 9:6) Han är ”en livgivande ande”. (1Kor 15:45) Han har ”nycklarna till döden och till Hades [Sheol]”. (Upp 1:18) Eftersom han nu har myndighet att ge evigt liv, kommer han i Guds rätta tid att utföra ”en bättre uppståndelse” i den meningen att de som får del av den kan få leva för evigt. Ingen av dem behöver dö igen. Om de är lydiga får de fortsätta att leva.

Den himmelska uppståndelsen. Jesus Kristus kallas ”den förstfödde från de döda”. (Kol 1:18) Han var den förste som blev uppväckt till evigt liv. Och hans uppståndelse var ”i anden”, till liv i himlen. (1Pe 3:18) Han blev också upprest till en högre livsform och till en högre ställning än den han hade innan han kom till jorden. Han fick odödlighet och oförgänglighet, något som en skapelse i köttet inte kan ha, och han blev ”upphöjd över himlarna”, så att han har den högsta ställningen i universum näst efter Jehova Gud. (Heb 7:26; 1Ti 6:14–16; Flp 2:9–11; Apg 2:34; 1Kor 15:27) Det var Jehova Gud själv som uppväckte honom. (Apg 3:15; 5:30; Rom 4:24; 10:9)

Men under 40 dagar efter sin uppståndelse visade sig Jesus för lärjungarna vid olika tillfällen och i olika köttsliga kroppar, precis som änglar tidigare hade visat sig för människor. I likhet med de här änglarna kunde han forma sig en köttslig kropp och därefter upplösa den igen, och syftet var att ge ett synligt bevis på att han hade uppväckts. (Mt 28:8–10, 16–20; Lu 24:13–32, 36–43; Joh 20:14–29; 1Mo 18:1, 2; 19:1; Jos 5:13–15; Dom 6:11, 12; 13:3, 13) Att han visade sig så många gånger, och i synnerhet att han visade sig för mer än 500 personer på en gång, utgör ett starkt vittnesbörd om att han verkligen blev uppväckt. (1Kor 15:3–8) Hans uppståndelse, som är så väl omvittnad, utgör ”en garanti” för alla att det kommer en räkenskapens eller domens dag. (Apg 17:31)

Kristi ”bröders” uppståndelse. ”De kallade och utvalda och trogna”, de som följer i Kristi fotspår, hans ”bröder”, som är pånyttfödda av anden som ”Guds barn”, har blivit lovade en uppståndelse som liknar den Kristus fick. (Upp 17:14; Rom 6:5; 8:15, 16; Heb 2:11) Aposteln Petrus skrev till sina medkristna: ”Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader; i överensstämmelse med sin stora barmhärtighet har han nämligen gett oss en ny födelse till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett oförgängligt och obefläckat och aldrig förbleknande arv. Det är förvarat i himlarna åt er.” (1Pe 1:3, 4)

Petrus beskriver också det hopp som dessa har och säger: ”[Gud har] gett oss de dyrbara och mycket storslagna löftena, för att ni genom dem skall bli delaktiga av gudomlig natur.” (2Pe 1:4) Deras natur måste förändras. De måste avstå från sin mänskliga natur för att få en ”gudomlig” natur, varigenom de blir delaktiga med Kristus i hans härlighet. De måste dö som Kristus gjorde i den meningen att de måste bevara sig ostraffliga intill döden och för alltid avstå från ett liv som människa, och därefter får de genom uppståndelsen en odödlig, oförgänglig kropp lik Kristi kropp. (Rom 6:3–5; 1Kor 15:50–57; 2Kor 5:1–3) Aposteln Paulus förklarar att det inte är själva kroppen som uppväcks. Han jämför det de får vara med om vid ett frö som sås och spirar upp, och han säger: ”Gud ger det en kropp, alldeles som det har behagat honom.” (1Kor 15:35–40) Det är själen, individen, som blir uppväckt med en kropp som passar den omgivning i vilken Gud uppväcker honom.

När det gäller Jesus Kristus gav han sitt mänskliga liv som ett lösenoffer till nytta för mänskligheten. Hebréerbrevets inspirerade skribent tillämpar orden i Psalm 40 på Jesus och skriver att Jesus sade följande när han kom ”in i världen” som Guds Messias: ”Slaktoffer och offergåva önskade du inte, men en kropp beredde du åt mig.” (Heb 10:5) Jesus själv sade: ”Det bröd jag ger, ja, det är mitt kött till förmån för världens liv.” (Joh 6:51) Kristus kunde därför inte ta tillbaka sin kropp i uppståndelsen, för då skulle han ha tagit tillbaka det han hade offrat åt Gud för människornas skull. Dessutom skulle Kristus inte längre bo på jorden. Hans ”hem” är i himlarna hos hans Fader, som inte är kött utan ande. (Joh 14:3; 4:24) Jesus Kristus fick därför en härlig, odödlig, oförgänglig kropp. ”Han är återskenet av hans [Jehovas] härlighet och den exakta bilden av själva hans väsen, och han håller allting uppe med hans krafts ord; och sedan han hade utfört en rening för våra synder, satte han sig på Majestätets högra sida i höjden. Så har han blivit bättre än änglarna [som själva är mäktiga andevarelser], i den mån som han har ärvt ett namn som är förnämligare än deras.” (Heb 1:3, 4; 10:12, 13)

Kristi trogna bröder, som förenas med honom i himlen, avstår från livet som människa. Aposteln Paulus visar att de måste få nya kroppar som är anpassade eller omgestaltade efter deras nya omgivning: ”Vad oss angår, finns vårt medborgarskap i himlarna, varifrån vi också ivrigt väntar en räddare, Herren Jesus Kristus, som skall omgestalta vår förödmjukade kropp till  att likformas med hans härliga kropp enligt verkan av den kraft han har.” (Flp 3:20, 21)

När den himmelska uppståndelsen sker. Kristi medarvingars himmelska uppståndelse börjar efter det att Jesus Kristus har återvänt i himmelsk härlighet för att först ägna uppmärksamhet åt sina andliga bröder. Paulus kallar Kristus ”förstlingen av dem som har somnat in i döden”. Därefter säger han att var och en uppväcks i sin egen ordning, ”förstlingen Kristus, efteråt de som hör Kristus till under hans närvaro”. (1Kor 15:20, 23) Dessa som utgör ”Guds hus”, vilket grundades på pingstdagen år 33, har stått under dom under hela sitt kristna liv. (1Pe 4:17) De är ”en förstling”. (Jak 1:18, jfr Int; Upp 14:4.) Jesus Kristus (”förstlingen Kristus”) kan liknas vid förstlingen av kornskörden, som israeliterna frambar som offer den 16 nisan, och hans andliga bröder (”en förstling”) kan liknas vid förstlingen av veteskörden, som frambars som offer på pingstdagen, den 50:e dagen efter den 16 nisan. (3Mo 23:4–12, 15–20)

Eftersom Kristi trogna smorda efterföljare redan har stått under dom, får de sin lön när Kristus återvänder, precis som han lovade sina 11 trogna apostlar kvällen före sin död: ”Jag går bort för att bereda en plats åt er. Och ... jag [skall] komma igen och ta er hem till mig, för att också ni skall vara där jag är.” (Joh 14:2, 3; Lu 19:12–23; jfr 2Ti 4:1, 8; Upp 11:17, 18.)

”Lammets bröllop”. Dessa smorda efterföljare som grupp betraktade kallas Kristi (blivande) ”brud” (Upp 21:9); de är lovade åt honom i äktenskap, och de måste bli uppresta till himlen för att kunna delta i ”Lammets bröllop” (2Kor 11:2; Upp 19:7, 8). Aposteln Paulus såg fram emot att få sin himmelska uppståndelse. (2Ti 4:8) Under Kristi ”närvaro” lever några av hans andliga bröder, dvs. några av dem som är ”bjudna till kvällsmåltiden vid Lammets bröllop”, fortfarande på jorden, men det är de av de smorda som har dött som först ägnas uppmärksamhet och blir uppväckta. (Upp 19:9) Detta förklaras i 1 Thessalonikerna 4:15, 16: ”Detta säger vi er nämligen genom Jehovas ord, att vi, de levande, som lever kvar till Herrens närvaro, alls inte skall komma före dem som har somnat in i döden; därför att Herren själv skall stiga ner från himlen med ett befallande rop, med en ärkeängels röst och med Guds trumpet, och de som är döda i gemenskap med Kristus skall uppstå först.”

Paulus tillägger sedan: ”Därefter skall vi, de levande, som ännu lever, tillsammans med dem ryckas bort i moln för att möta Herren i luften; och så skall vi alltid vara tillsammans med Herren.” (1Th 4:17) De som är kvar på jorden av dem som är bjudna till ”kvällsmåltiden vid Lammets bröllop” blir alltså uppväckta i samma ögonblick som de dör och i trohet fullbordar sitt jordiska liv, och de blir då förenade med de övriga medlemmarna av brudklassen i himlen. De ”skall inte ... somna in i döden”, dvs. inte sova en lång tid i döden, som apostlarna gjorde, utan de ”förvandlas, i ett nu, i ett ögonblick, under den sista trumpeten. Ty trumpeten skall ljuda, och de döda skall uppväckas oförgängliga, och vi skall förvandlas.” (1Kor 15:51, 52) ”Lammets bröllop” äger dock uppenbarligen rum först efter det att domen över ”det stora Babylon” har verkställts. (Upp 18) Efter en beskrivning av hur denna ”stora sköka” blir tillintetgjord sägs det i Uppenbarelseboken 19:7: ”Låt oss glädjas, ja vara jublande glada, och låt oss ge honom äran, därför att Lammets bröllop har kommit, och hans hustru har gjort sig redo.” När alla de 144 000 har blivit slutgiltigt godkända och ”försedda med sigill” som trogna och har blivit uppväckta till liv i himlen kan bröllopet äga rum.

Den första uppståndelsen. I Uppenbarelseboken 20:5, 6 kallas uppståndelsen av dem som skall regera tillsammans med Kristus för ”den första uppståndelsen”. Aposteln Paulus omtalar den här uppståndelsen som ”den tidigare uppståndelsen från de döda [ordagr.: ”ut-uppståndelsen den ut ur döda”]”. (Flp 3:11, NV, Int; jfr Ro.) I en kommentar till det uttryck som Paulus använder här säger A. T. Robertson: ”Paulus tänker här tydligtvis bara på de troendes uppståndelse från de döda och använder därför ex [ut] två gånger (tēn exanastasin tēn ek nekrōn). Paulus förnekar inte med detta ordval en allmän uppståndelse, utan framhäver de troendes uppståndelse.” (Word Pictures in the New Testament, 1931, bd IV, sid. 454) I Charles Ellicotts Commentaries (1865, bd II, sid. 87) står det angående Filipperna 3:11: ”’Uppståndelsen från de döda’, dvs., som det framgår av sammanhanget, den första uppståndelsen (Upp xx. 5), vid Herrens ankomst, då de döda i Honom skall uppstå först (1Th iv. 16) och de levande skall bli bortryckta för att möta Honom på skyarna (1Th iv. 17); jämför Lukas xx. 35. Den första uppståndelsen skall bara omfatta sanna troende och skall uppenbarligen tidsmässigt föregå den andra, den som omfattar icke troende och otrogna. ... Att detta skulle syfta på en uppståndelse i etiskt och moraliskt avseende (Coccejus) är helt uteslutet.” En av grundbetydelserna av ordet exanạstasis är att stiga upp ur sängen på morgonen; det kan därför med rätta beteckna en uppståndelse som sker tidigt, den som annars kallas ”den första uppståndelsen”. Rotherhams översättning har  följande ordalydelse i Filipperna 3:11: ”Om jag på något sätt kan nå fram till den tidigare uppståndelsen som är från de döda.”

Den jordiska uppståndelsen. När Jesus hängde på pålen sade en av brottslingarna vid hans sida då han insåg att Jesus inte förtjänade något straff: ”Jesus, kom ihåg mig, när du kommer in i ditt kungarike.” Jesus svarade: ”I sanning säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” (Lu 23:42, 43) Tanken i det Jesus sade var: ”En sådan här dyster dag, när det utåt sett tycks högst osannolikt att jag skulle få ett kungarike, uttrycker du tro på det. När jag kommer in i mitt kungarike skall jag i sanning komma ihåg dig.” (Se PARADIS.) Detta innebar att brottslingen måste få en uppståndelse. Han var ingen trogen efterföljare till Jesus Kristus. Han hade begått ett eller flera brott och hade gjort sig förtjänt av dödsstraff. (Lu 23:40, 41) Han kunde följaktligen inte hoppas på att få del i den första uppståndelsen. Dessutom dog han 40 dagar innan Jesus steg upp till himlen, med andra ord före pingstdagen, som inföll ytterligare 10 dagar senare. Det var på pingstdagen Gud genom Jesus smorde de första av dem som skulle få en himmelsk uppståndelse. (Apg 1:3; 2:1–4, 33)

Jesus sade att brottslingen skulle vara med i paradiset. Ordet ”paradis” betyder ”trädgård” eller ”park”. I Septuaginta är det hebreiska ordet för ”trädgård” (gan), som bland annat förekommer i 1 Moseboken 2:8, översatt med det grekiska ordet parạdeisos. Det paradis som brottslingen skall vara med i kan inte vara ”Guds paradis”, som ”den som segrar” får komma in i enligt Uppenbarelseboken 2:7, eftersom brottslingen inte hade segrat över världen tillsammans med Jesus Kristus. (Joh 16:33) Brottslingen skall därför inte vara i det himmelska riket som en medlem av det (Lu 22:28–30) utan skall bli en av det rikets undersåtar, när de som får del i ”den första uppståndelsen” sitter på troner som Guds och Kristi kungar och härskar tillsammans med Kristus i tusen år (Upp 20:4, 6).

”De rättfärdiga och de orättfärdiga”. Aposteln Paulus sade till en grupp judar som själva hoppades på en uppståndelse att ”det skall ske en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. (Apg 24:15)

Bibeln visar tydligt vilka ”de rättfärdiga” är. Först och främst blir de som skall få en himmelsk uppståndelse förklarade rättfärdiga. (Rom 8:28–30)

Sedan omtalar Bibeln forntidens trogna tjänare, till exempel Abraham, som rättfärdiga. (1Mo 15:6; Jak 2:21) Många av dessa nämns i Hebréerna, kapitel 11, och skribenten säger om dem: ”Och fastän alla dessa fick gott vittnesbörd genom sin tro, fick de inte uppfyllelsen av löftet, ty Gud hade förutsett något bättre för oss [Paulus och andra av anden pånyttfödda, smorda kristna], för att de inte skulle göras fullkomliga utan oss.” (Heb 11:39, 40) De görs alltså inte fullkomliga förrän efter det att de som har del i ”den första uppståndelsen” har gjorts fullkomliga.

Därtill omtalas i Uppenbarelseboken, kapitel 7, en ”stor skara” som inte är en del av de 144 000 som är ”märkta ... som med ett sigill”. De som ingår i den här skaran är därför inte pånyttfödda av anden och har inte anden som ett ”förskott”. (Ef 1:13, 14; 2Kor 5:5) Det sägs att de ”kommer ut ur” eller överlever ”den stora vedermödan”, vilket tycks ange att denna grupp samlas in under de sista dagarna, strax före den stora vedermödan. De har en rättfärdig ställning på grund av sin tro, för det sägs att de är klädda i långa vita dräkter som de har tvättat i Lammets blod. (Upp 7:1, 9–17) Som klass betraktade kommer de inte att behöva uppstå, men de trogna individer i denna grupp som dör före den stora vedermödan blir uppväckta när Guds tid för det är inne.

Dessutom finns det många ”orättfärdiga” som har kommit till Sheol (Hades), mänsklighetens gemensamma grav, eller som har fått ”havet” som sin grav. Dessa kommer att dömas tillsammans med ”de rättfärdiga” som uppstår på jorden enligt beskrivningen i Uppenbarelseboken 20:12, 13: ”Och jag såg de döda, de stora och de små, stå inför tronen, och skriftrullar öppnades. Men en annan skriftrulle öppnades; det är livets skriftrulle. Och de döda blev dömda efter vad som stod skrivet i skriftrullarna, enligt sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och Hades gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar.”

När den jordiska uppståndelsen sker. Den här domen omtalas i Bibeln i samband med händelser som äger rum under de tusen åren, då Kristus regerar tillsammans med sina medförbundna kungar och präster. Aposteln Paulus sade att dessa ”skall döma världen”. (1Kor 6:2) ”De stora och de små”, människor från alla samhällsgrupper, kommer att finnas där för att bli dömda opartiskt. De blir dömda efter vad som står skrivet i de ”skriftrullar” som då öppnas. Skriftrullarna kan inte innehålla en redogörelse för deras tidigare liv eller en rad lagar som används för att döma dem för hur de har levt sitt tidigare liv. Eftersom ”den lön synden betalar ut är död”, har de genom sin död redan fått lönen för sina tidigare synder. (Rom 6:7, 23) Nu  har de uppväckts för att kunna visa vilken inställning de har till Gud och visa om de vill dra nytta av det lösenoffer som Jesus Kristus har tillhandahållit för alla. (Mt 20:28; Joh 3:16) Även om de inte tillskrivs sina tidigare synder, är de beroende av återlösningen för att bli upplyfta till fullkomlighet. De måste förnya sitt sinne genom att förändra sitt levnadssätt och tänkesätt så att det blir i harmoni med Guds vilja och de bestämmelser han fastställer för jorden och dess befolkning. ”Skriftrullarna” offentliggör därför uppenbarligen vad som är Guds vilja och lag för dem under denna domens dag, och den tro och lydnad de visar utgör grunden för domen och för deras möjlighet att slutligen få sitt namn outplånligt inskrivet i ”livets skriftrulle”.

En uppståndelse till liv och till dom. Jesus gav människorna denna tröstande försäkran: ”Den stund kommer, och den är här nu, när de döda skall höra Guds Sons röst och de som ger akt skall leva. ... Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer då alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut, de som har gjort det som är gott till en livets uppståndelse, de som har bedrivit det som är ont till en domens uppståndelse.” (Joh 5:25–29)

En förkastelsedom. I det här uttalandet av Jesus är ordet ”dom” en återgivning av det grekiska ordet krịsis. Enligt Parkhurst har detta ord följande betydelse i de kristna grekiska skrifterna: ”I. Dom. ... II. Dom, rätt. Mt xxiii. 23. Jfr xii. 20. ... III. Förkastelsedom, fördömelse. Mk iii. 29. Joh v. 24, 29. ... IV. Skälet eller grunden till förkastelsedomen eller straffet. Joh iii. 19. V. En särskild domstol bland judarna, ... Mt v. 21, 22.” (A Greek and English Lexicon to the New Testament, London 1845, sid. 342)

Ifall Jesus, när han talade om ”domens uppståndelse”, avsåg en dom som skulle kunna få en positiv utgång och leda till liv, hade det inte varit någon skillnad mellan den uppståndelsen och ”livets uppståndelse”. Sammanhanget visar därför att Jesus här avsåg en förkastelsedom.

”De döda” som hörde Jesus tala på jorden. Av Jesu uttalande som citeras här ovan (Joh 5:25) framgår det att några av ”de döda” hörde Jesu röst när han talade. Petrus uttryckte sig på liknande sätt när han sade: ”Ja, i detta syfte blev de goda nyheterna förkunnade också för de döda, för att de, sett från människors ståndpunkt, skulle kunna dömas med hänsyn till köttet men, sett från Guds ståndpunkt, skulle kunna leva med hänsyn till anden.” (1Pe 4:6) Tanken är den att de som hörde Kristus var ”döda i ... [sina] överträdelser och synder” innan de hörde honom men att de började ”leva” andligen när de satte tro till de goda nyheterna. (Ef 2:1; jfr Mt 8:22; 1Ti 5:6.)

Johannes 5:29 gäller slutet på domsperioden. För att förstå ur vilket tidsmässigt perspektiv Jesus talade om ”livets uppståndelse” och ”domens uppståndelse” är det viktigt att lägga märke till vad han i sammanhanget sade om dem som levde då men som var andligt döda (ytterligare förklaring finns i avsnittet ”Gått över från döden till livet”): ”Den stund kommer, och den är här nu, när de döda skall höra Guds Sons röst och de som ger akt [ordagr.: ”de som har hört”] skall leva.” (Joh 5:25, Int) Detta visar att han inte talar om människor som bara hör hans röst, utan om sådana som ”har hört”, dvs. sådana som efter att ha hört hans uttalanden har godtagit dem som sanna. Orden ”höra” och ”lyssna” används ofta i Bibeln i betydelsen ”ge akt” eller ”lyda”. (Se LYDNAD.) De som visar sig vara lydiga skall få leva. (Jfr bruket av samma grekiska ord, akouō, ”höra” eller ”lyssna”, i Joh 6:60; 8:43, 47; 10:3, 27.) De blir inte dömda på grundval av det de gjorde innan de hörde hans röst, utan på grundval av det de gör efter att ha hört den.

Det var därför uppenbarligen ur samma perspektiv Jesus talade om ”de som har gjort det som är gott” och ”de som har bedrivit det som är ont”; han beskrev alltså situationen som den kommer att vara vid domsperiodens slut, som om man då ser tillbaka på det som dessa uppståndna har gjort efter det att de har haft möjlighet att välja antingen att lyda eller att överträda det som står ”skrivet i skriftrullarna”. Först vid domsperiodens slut skall det visa sig vilka som har gjort det som är gott och vilka som har gjort det som är ont. ”De som har gjort det som är gott” (enligt det som står ”skrivet i skriftrullarna”) blir belönade med liv, medan ”de som har bedrivit det som är ont” får en förkastelsedom. Deras uppståndelse skall då ha visat sig vara en uppståndelse antingen till liv eller till fördömelse.

I Bibeln är det inte ovanligt att framtida händelser beskrivs i ett tillbakablickande perspektiv eller som om de redan har skett. Gud är nämligen den ”som från början berättar om slutet och från svunnen tid om de ting som inte har skett”. (Jes 46:10) När Judas skrev om fördärvade män som kom in i församlingen betraktade han situationen ur samma perspektiv: ”Ve dem, ty de har slagit in på Kains väg och har störtat sig i Bileams villfarelse för lön och har gått under [ordagr.: ”de har tillintetgjort sig själva”] genom upproriskt tal likt Koras!” (Jud 11) Även några av profetiorna är skrivna på det här sättet. (Jfr Jes 40:1, 2; 46:1; Jer 48:1–4.)

 Det rör sig alltså om olika perspektiv i Johannes 5:29 och i Apostlagärningarna 24:15, där Paulus talar om en uppståndelse för ”de rättfärdiga och de orättfärdiga”. Paulus avser helt enkelt dem som har varit rättfärdiga eller orättfärdiga i Guds ögon i det nuvarande livet och som får en uppståndelse. Detta är de som är ”i minnesgravarna”. (Joh 5:28; se MINNESGRAV.) I Johannes 5:29 betraktar Jesus dessa människor efter det att de har kommit ut ur minnesgravarna och efter det att de genom sitt handlingssätt under den period som Jesus Kristus och de smorda tjänar som kungar och präster har visat sig vara antingen lydiga, med evigt liv som belöning, eller olydiga, så att de förtjänar Guds dom eller fördömelse.

Själen befriad från Sheol. Kung David skrev: ”Jag har ständigt Jehova inför mig. Eftersom han är vid min högra sida, bringas jag inte att vackla. ... Också min kropp skall bo i trygghet. Ty du skall inte lämna min själ i Sheol. Du skall inte tillåta att din lojale ser gravens djup.” (Ps 16:8–11) På pingstdagen år 33 tillämpade aposteln Petrus den här psalmen på Jesus Kristus i samband med att han förkunnade för judarna om Kristi uppståndelse. (Apg 2:25–31) Både de hebreiska och de kristna grekiska skrifterna visar alltså att det var Jesu Kristi ”själ” som blev uppväckt. Jesus Kristus ”dödades i köttet men gjordes levande i anden”. (1Pe 3:18) Aposteln Paulus sade att ”kött och blod inte kan ärva Guds kungarike”. (1Kor 15:50) Detta utesluter också kött och ben. En kropp av kött och ben är inte levande utan blod, eftersom blodet innehåller ”själen” eller är en förutsättning för den köttsliga varelsens liv. (1Mo 9:4)

Bibeln igenom visas det tydligt att det inte finns någon ”immateriell själ” som är skild från kroppen. Själen dör när kroppen dör. Det sägs även om Jesus Kristus att ”han utgöt sin själ till döden”. Hans själ var i Sheol. Han existerade inte som själ eller person under tiden han var där. (Jes 53:12; Apg 2:27; jfr Hes 18:4; se SJÄL.) I uppståndelsen sker följaktligen ingen återförening av själ och kropp. Men oavsett om någon blir uppväckt till liv i himlen eller på jorden måste han få en kropp, eftersom alla både i himlen och på jorden har en kropp. För att återigen bli en person måste alltså den som är död få antingen en fysisk eller en andlig kropp. Bibeln säger: ”Om det finns en själisk [el.: fysisk] kropp, så finns det också en andlig.” (1Kor 15:44, not)

Men kommer den gamla kroppens beståndsdelar att sammanföras igen i uppståndelsen, eller kommer det att bli en exakt kopia av den tidigare kroppen, så att den är precis likadan som när individen dog? I förbindelse med att det talas om Kristi smorda bröders uppståndelse till liv i himlen svarar Bibeln nej på båda frågorna: ”Likväl kommer någon att säga: ’Hur skall de döda uppväckas? Ja, med vilket slags kropp skall de komma?’ Du oförnuftige! Vad du sår görs inte levande om det inte först dör; och vad det som du sår beträffar, så sår du inte den kropp som skall bli till, utan ett naket korn, det kan vara av vete eller av något av de övriga sädesslagen; men Gud ger det en kropp, alldeles som det har behagat honom, och åt vart och ett av fröna dess egen kropp.” (1Kor 15:35–38)

De som uppväcks till himmelskt liv får en andlig kropp, eftersom det behagar Gud att ge dem en kropp som passar livet i himlen. Men vilken kropp ger Jehova dem han väljer att uppväcka till liv på jorden? Det kan inte vara en kropp som består av exakt samma atomer som utgjorde personens tidigare kropp. När någon dör och blir begravd förmultnar ju kroppen med tiden och omvandlas till ämnen som kan tas upp av växter, som i sin tur kan ätas av människor. Atomerna som utgjorde en viss person kan därför nu finnas i många andra människor. Det säger sig självt att i uppståndelsen kan inte samma atomer finnas i flera människor samtidigt.

Inte heller måste den återuppväckta kroppen nödvändigtvis vara en exakt kopia av personens kropp vid dödsögonblicket. Om en person till exempel blev lemlästad innan han dog, kommer han då att uppstå med en lemlästad kropp? Det är en orimlig tanke, eftersom han då kanske inte skulle kunna vare sig höra det som står ”skrivet i skriftrullarna” eller handla efter det. (Upp 20:12) Eller om någon dör av blodförlust, kommer han då att få uppstå med en kropp utan blod? Nej, för han skulle inte kunna leva på jorden med en kropp utan blod. (3Mo 17:11, 14) I stället får individen den kropp som det behagar Gud att ge honom. Eftersom det är Guds vilja att den uppståndne rättar sig efter det som står ”skrivet i skriftrullarna”, måste det vara fråga om en frisk kropp med alla normala förmågor och funktioner. (Trots att Lasarus kropp redan hade börjat brytas ner uppväckte Jesus honom med en hel och frisk kropp. [Joh 11:39]) Detta är en förutsättning för att en individ med rätta skall kunna hållas ansvarig för sina handlingar under domsperioden. Individen kommer dock inte att vara fullkomlig när han uppstår, för han måste först visa tro på Kristi lösenoffer och dra nytta av de prästerliga tjänster som Kristus och hans kungliga prästerskap utför. (1Pe 2:9; Upp 5:10; 20:6)

”Gått över från döden till livet”. Jesus talade om dem som ”har evigt liv” tack vare att de hör hans ord, tror på det och lyder det och  därtill tror på Fadern som har sänt honom. Han sade om var och en som reagerar så: ”Han kommer inte under domen, utan har gått över från döden till livet. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den stund kommer, och den är här nu, när de döda skall höra Guds Sons röst och de som ger akt skall leva.” (Joh 5:24, 25)

De som enligt Jesus hade ”gått över från döden till livet ... nu” kan inte ha avsett sådana som bokstavligen var döda och låg i graven. När han sade detta var alla människor underställda dödens fördömelse inför Gud, allas Domare. Uppenbarligen måste Jesus därför ha avsett människor på jorden som hade varit döda i andligt avseende. Han måste även ha avsett andligt döda människor när han sade till den unge jude som först ville gå hem och begrava sin far: ”Fortsätt att följa mig, och låt de döda begrava sina döda.” (Mt 8:21, 22)

De som blir sanna kristna har tidigare varit bland de andligt döda i den här världen. Aposteln Paulus påminde församlingen om detta när han skrev: ”Er har Gud gjort levande fast ni var döda i era överträdelser och synder, som ni en gång vandrade i enligt tingens ordning i den här världen. ... Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har på grund av sin stora kärlek, som han har älskat oss med, gjort oss levande tillsammans med Kristus, till och med då vi var döda i överträdelser – genom oförtjänt omtanke har ni blivit räddade – och han har uppväckt oss tillsammans med honom och har satt oss tillsammans med honom i de himmelska regionerna, i gemenskap med Kristus Jesus.” (Ef 2:1, 2, 4–6)

Eftersom de inte längre vandrar i sina överträdelser och synder mot Gud och eftersom de har tro på Kristus, har Jehova avlägsnat sin fördömelse från dem. Han har uppväckt dem från en andlig död och gett dem hopp om evigt liv. (1Pe 4:3–6) Aposteln Johannes beskriver den här övergången människor gör från att vara döda på grund av överträdelser och synder till att bli levande andligt sett: ”Förundra er inte, bröder, över att världen hatar er. Vi vet att vi har gått över från döden till livet, därför att vi älskar bröderna.” (1Jo 3:13, 14)

Ett uttryck för Guds oförtjänta omtanke. Uppståndelsen är verkligen ett uttryck för Guds oförtjänta omtanke, eftersom Gud inte var skyldig att ge människor den möjligheten. Kärlek till människovärlden drev Gud till att ge sin enfödde Son för att miljoner, ja miljarder människor som har dött utan någon verklig kunskap om honom skulle få möjlighet att lära känna honom och uppodla kärlek till honom och för att de som älskar och tjänar honom skulle ha det här hoppet som sporrar dem att troget hålla ut ända in i döden. (Joh 3:16) I ett brev till församlingen i Thessalonike tröstade aposteln Paulus sina medkristna med uppståndelsehoppet. Han skrev om församlingsmedlemmar som hade dött och som hade hopp om en himmelsk uppståndelse: ”För övrigt, bröder, vill vi inte att ni skall vara okunniga om dem som somnar in i döden, för att ni inte skall sörja som de andra, de som inte har något hopp. Ty om vi tror att Jesus dog och uppstod igen, så tror vi också att Gud skall låta dem som genom Jesus har somnat in i döden träda fram tillsammans med honom.” (1Th 4:13, 14)

Inte heller när en trogen Guds tjänare dör med hopp om liv på jorden under Guds messianska kungarike eller när någon dör utan att ha lärt känna Gud bör de kristna sörja som de andra som inte har något hopp. När Sheol (Hades) öppnas skall de som befinner sig där komma ut. Bibeln nämner många som har kommit dit, däribland folken i forntidens Egypten, Assyrien, Elam, Mesek, Tubal, Edom och Sidon. (Hes 32:18–31) Jesus visade att åtminstone några av de invånare i Betsaida, Korasin och Kapernaum som tidigare inte ändrade sinne kommer att vara med på domens dag. Deras tidigare inställning kommer att göra det mycket svårt för dem att ändra sinne, men de kommer ändå att få en möjlighet. (Mt 11:20–24; Lu 10:13–15)

Lösen gäller alla som den gavs för. Den kärlek och oförtjänta omtanke Gud visade genom att ge sin Son för att var och en som utövar tro på honom skall ha liv är storslagen och omfattande, och därför är återlösningen inte begränsad till att bara gälla dem som Gud ger den himmelska kallelsen. (Joh 3:16) Jesu Kristi lösenoffer skulle faktiskt inte användas fullt ut om det bara vore de som blev medlemmar i det himmelska riket som fick nytta av det. Då skulle det inte i full utsträckning tjäna syftet med att Gud tillhandahöll det, eftersom det var Guds avsikt att hans rike skulle ha jordiska undersåtar. Jesus Kristus är överstepräst inte bara för sina underpräster utan också för den värld av människor som lever när hans medförbundna härskar som kungar och präster tillsammans med honom. (Upp 20:4, 6) Han har ”blivit prövad i alla avseenden liksom vi [hans andliga bröder], men utan synd”. Därför kan han hysa medkänsla med svagheterna hos dem som samvetsgrant strävar efter att tjäna Gud, och de som skall tjäna som kungar och präster tillsammans med honom har blivit prövade på liknande sätt. (Heb 4:15, 16; 1Pe 4:12, 13) Vilka skall de tjäna som präster för om inte för de människor (däribland de uppståndna)  som lever under tusenårsriket, den tusenåriga domsperioden?

Guds tjänare har längtansfullt sett fram emot den dag då uppståndelsen blir en verklighet. Gud har fastställt en tid för detta i samband med förverkligandet av sina avsikter, och det kommer att stå klart att hans tid är den rätta och att han har handlat vist som har visat tålamod till dess. (Pre 3:1–8) Han och hans Son, vilka både kan och vill uppväcka de döda, kommer att genomföra uppståndelsen vid den här fastställda tiden.

Jehova ser fram emot uppståndelsen. Jehova och hans Son ser med all säkerhet fram emot att få genomföra uppståndelsen fullt ut. Jesus uttryckte sin villighet och önskan när en spetälsk man bönföll honom: ”’Om du bara vill, kan du göra mig ren.’ Då greps han [Jesus] av medlidande, och han räckte ut sin hand och rörde vid honom och sade till honom: ’Jag vill. Bli ren.’ Och med ens försvann spetälskan från honom, och han blev ren.” Detta rörande exempel på den kärleksfulla omtanke Kristus har om människor skrevs ner av tre evangelieskribenter. (Mk 1:40–42; Mt 8:2, 3; Lu 5:12, 13) Och när det gäller Jehovas kärlek och villighet att hjälpa människorna kan man återigen påminna sig det som den trogne Job sade: ”Om en kraftfull man dör, kan han då få liv igen? ... Du kommer att ropa, och jag kommer att svara dig. Du kommer att längta efter dina händers verk.” (Job 14:14, 15)

Några blir inte uppväckta. Även om lösenoffret tillhandahölls för hela mänskligheten visade Jesus att inte alla skulle få nytta av det. Han sade: ”Alldeles som Människosonen inte har kommit för att bli betjänad utan för att betjäna och ge sin själ till en lösen i utbyte mot många.” (Mt 20:28) Jehova Gud har rätt att inte acceptera lösen för dem han anser vara ovärdiga att bli återlösta. Kristi lösenoffer övertäcker synder som en människa begår på grund av att hon är en avkomling av syndaren Adam. Men om hon dessutom avsiktligt och uppsåtligt väljer ett syndfullt handlingssätt, kan hon straffas med döden för sådana synder som inte övertäcks av lösenoffret.

Synd mot den heliga anden. Jesus Kristus sade att den som syndar mot den heliga anden inte skall bli förlåten, varken i den nuvarande tingens ordning eller i den som skall komma. (Mt 12:31, 32) Den som i Guds ögon har syndat mot den heliga anden i den nuvarande tingens ordning skulle alltså inte ha någon nytta av en uppståndelse, eftersom hans synder aldrig skulle förlåtas. Uppståndelsen skulle vara meningslös för honom. Jesus uttalade en dom över Judas Iskariot när han kallade honom ”tillintetgörelsens son”. Lösenoffret skulle inte gälla för honom, och eftersom han redan hade dömts till tillintetgörelse skulle han inte få en uppståndelse. (Joh 17:12)

Jesus sade till sina motståndare, de judiska religiösa ledarna: ”Hur skall ni kunna fly från Gehennas dom [Gehenna är en symbol för evig tillintetgörelse]?” (Mt 23:33; se GEHENNA.) Orden visar att de här individerna skulle få en slutgiltig, ogynnsam dom om de inte vände tillbaka till Gud innan de dog. Om de fick en sådan dom, skulle en uppståndelse inte vara till någon nytta för dem. Detsamma tycks gälla ”laglöshetens människa”. (2Th 2:3, 8; se LAGLÖSHETENS MÄNNISKA.)

Paulus säger att de som har känt sanningen och fått andel i helig ande och sedan avfallit befinner sig i ett tillstånd där det inte går ”att återigen uppliva dem till sinnesändring, eftersom de själva på nytt hänger Guds Son på pålen och utsätter honom för offentlig skam”. Lösenoffret kan inte längre hjälpa dem, och därför får de ingen uppståndelse. Aposteln liknar därefter sådana vid mark som bara frambringar törnen och tistlar och som därför förkastas och till sist bränns av. Detta visar vilken framtid som väntar dem – fullständig tillintetgörelse. (Heb 6:4–8)

Längre fram säger Paulus: ”Om vi med vett och vilja bedriver synd, sedan vi har fått den exakta kunskapen om sanningen, finns inte längre något slaktoffer för synder kvar, utan bara en förskräcklig väntan på dom och en flammande svartsjuka som skall förtära dem som är i opposition.” Han använder sedan följande illustration: ”Var och en som har föraktat Moses lag dör utan medömkan, efter vittnesmål av två eller tre. Hur mycket strängare straff menar ni då inte att den förtjänar som har trampat på Guds Son och som har hållit förbundets blod, som han helgades med, för något alldagligt och som med förakt har kränkt den oförtjänta omtankens ande? ... Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.” De får en strängare dom i den meningen att de inte bara dödas och begravs i Sheol, som de som överträdde Moses lag, utan kommer till Gehenna, varifrån det inte finns någon uppståndelse. (Heb 10:26–31)

Petrus påminner sina bröder om att de, som ”Guds hus”, står under dom och citerar sedan Ordspråksboken 11:31 (LXX) och uppmärksammar dem på faran med att vara olydig. Han antyder här att detta dömande kan sluta med att de blir dömda till evig tillintetgörelse, precis som Paulus hade sagt. (1Pe 4:17, 18)

 Aposteln Paulus talar också om några som skall ”lida rättsligt straff i form av evig undergång, bort från Herrens ansikte och från hans styrkas härlighet, vid den tid då han kommer för att förhärligas i förbindelse med sina heliga”. (2Th 1:9, 10) Dessa kommer alltså inte att få överleva in i Kristi tusenårsrike, och eftersom deras undergång är ”evig” får de ingen uppståndelse.

Uppståndelsen under de tusen åren. Det exakta antalet människor som har levt på jorden är okänt. Men låt oss ta ett exempel: Om Jehova uppväcker 20 miljarder människor, är det fullt möjligt att ge dem en plats att bo på och tillräckligt med mat. Jordens nuvarande landyta är ca 148 000 000 km² eller ca 14 800 000 000 hektar. Även om halva den ytan avskildes för andra ändamål, skulle det fortfarande finnas mer än en tredjedels hektar (ca 3 700 m²) åt var och en. En markyta av den storleken kan förse en människa med mer livsmedel än hon behöver, särskilt med tanke på att Gud kommer att ge sin välsignelse så att det blir ett överflöd av mat, något han gav prov på i fallet med Israels nation. (1Ku 4:20; Hes 34:27)

När det gäller jordens kapacitet att producera livsmedel uppgav FN:s organ för livsmedels- och jordbruksfrågor (FAO) för ett antal år sedan att även utvecklingsländer skulle kunna producera livsmedel till nio gånger så många människor som forskare beräknade att det skulle finnas på jorden år 2000, under förutsättning att man genomförde vissa mindre förbättringar av jordbruksmetoderna. (Land, Food and People, Rom 1984, sid. 16, 17)

Men hur skall många miljarder uppväckta människor kunna få lämplig hjälp med tanke på att de flesta av dem tidigare inte kände Gud och måste lära sig att följa hans lagar? För det första säger Bibeln att kungaväldet över världen skall ”tillhöra vår Herre och hans Smorde, och han skall härska som kung i evigheters evighet”. (Upp 11:15) För det andra innehåller Bibeln följande princip: ”När dina [Jehovas] domar når jorden, lär sig det fruktbara landets invånare rättfärdighet.” (Jes 26:9) Hur det här arbetet skall utföras kommer Gud att uppenbara i sin rätta tid och när hans tjänare behöver få veta det. (Am 3:7)

Hur skall de miljarder som nu befinner sig i graven kunna uppväckas och få undervisning inom loppet av 1 000 år?

Ett tankeexperiment kan illustrera att det Jehova har för avsikt att göra för mänskligheten är enkelt och praktiskt genomförbart. Det skall betonas att följande inte är en profetia utan bara ett tankeexperiment. Vi tänker oss att de som utgör den ”stora skara” av rättfärdiga människor som ”kommer ut ur den stora vedermödan” och alltså överlever slutet på denna tingens ordning (Upp 7:9, 14) uppgår till omkring 6 000 000 (ca en tusendel av jordens befolkning). Sedan tänker vi oss att dessa under en period på 100 år får övning och lägger under sig en del av jorden (1Mo 1:28) och att Gud därefter uppväcker så många människor att det motsvarar 3 procent av antalet överlevande. Det skulle innebära att var och en som blir uppväckt kan tas om hand av 33 personer som har fått övning. En årlig tillväxt på 3 procent ger en fördubbling av befolkningen omkring vart 24:e år, vilket betyder att 20 miljarder människor skulle kunna bli uppväckta innan det har gått 400 år av Kristi tusenåriga styre. Det skulle ge tillräckligt med tid för att de uppståndna skall få undervisning och bli dömda utan att harmonin och ordningen på jorden störs. Genom sin allmakt och vishet kan alltså Gud fullt ut förverkliga sin avsikt på ett storslaget sätt inom ramen för de lagar och anordningar han gav människorna i början, men med ett tillägg – den oförtjänta omtanke som uppståndelsen är ett uttryck för. (Rom 11:33–36)