Förmedling eller förvärvande av kunskap och färdigheter. Detta sker genom 1) förklaring och repetition, 2) kärleksfull tuktan och övning (Ord 1:7; Heb 12:5, 6), 3) egna iakttagelser (Ps 19:1–3; Pre 1:12–14) och 4) tillrättavisning och förebråelse (Ps 141:5; Ord 9:8; 17:10).

Jehova Gud är den store läraren, en undervisare utan någon jämlike. (Job 36:22; Ps 71:17; Jes 30:20) Guds jordiske son Adam skapades med förmågan att tala ett språk. (1Mo 2:19, 20, 23) Han fick undervisning om skapelsen (1Mo 1, 2) och om vad Gud förväntade sig av honom (1Mo 1:28–30; 2:15–17).

I det patriarkaliska samhället. På Bibelns tid fick man i första hand sin utbildning inom familjen. I de äldsta samhällena var det fadern som var överhuvud för familjen och för hushållet, som likt Abrahams hushåll kunde vara ganska stort och omfatta flera generationer. Familjeöverhuvudet hade ansvaret för utbildningen inom hushållet. (1Mo 18:19) Den goda fostran som Josef hade fått visade att Isak och Jakob hade följt Abrahams exempel när det gällde undervisningen av barnen. (1Mo 39:4, 6, 22; 41:40, 41) Job, som bodde i landet Us och var en avlägsen släkting till Abraham, var förtrogen med dåtidens vetenskap och teknik, och Jehova gav honom en lektion i naturvetenskap. (Job 9:1, 9; kap. 28, 38–41)

På den tiden hade egyptierna betydande kunskaper i astronomi, matematik, geometri, arkitektur, byggnadsteknik och andra former av konst och vetenskap. Förutom att Mose fick utbildning av sin mor när det gällde tillbedjan av Jehova (2Mo 2:7–10) blev han ”undervisad i all egyptiernas vishet. Ja, han var kraftfull i sina ord och handlingar.” (Apg 7:22) Trots att israeliterna hade varit slavar i Egypten kunde de både läsa och skriva, och de undervisade sina barn. Strax innan de gick in i det utlovade landet fick de befallningen att (i bildlig bemärkelse) skriva Guds bud på dörrposterna till sina hus och på sina portar, och de skulle undervisa sina barn i Guds lag. Detta skedde naturligtvis på hebreiska. (5Mo 6:6–9; jfr 5Mo 27:3; Jos 8:32.)

Under den mosaiska lagen före landsflykten. I Israel var det i huvudsak föräldrarna som skötte undervisningen och var ansvariga för barnens fostran. (2Mo 12:26, 27; 5Mo 4:9; 6:7, 20, 21; 11:19–21) Ända från Israels tidigaste historia betraktade de den andliga, moraliska och mentala utbildningen av barnen som en av de viktigaste uppgifter en förälder hade. Simsons far, Manoa, bad till Gud om vägledning när det gällde sonens fostran. (Dom 13:8) Fadern hade visserligen huvudansvaret, men också modern undervisade barnen. Hon uppmuntrade dem särskilt att rätta sig efter faderns vägledning och ta emot hans tuktan. (Ord 1:8; 4:1; 31:26, 27) Föräldrarna insåg att en rätt fostran i unga år leder till ett gott uppförande längre fram i livet. (Ord 22:6)

Barnen skulle visa djup respekt för sina föräldrar. Föräldramyndighetens käpp brukades med fasthet. (Ord 22:15) Den skulle användas med kärlek, men ett olydigt barn tuktades strängt, ibland med en bokstavlig käpp. (Ord 13:24; 23:13, 14) Ett barn som nedkallade ont över sina föräldrar eller slog dem skulle straffas med döden. (3Mo 20:9; 2Mo 21:15) En förhärdad och upprorisk vuxen son skulle stenas till döds. (5Mo 21:18–21) Det femte av de tio budorden var det första budet med ett löfte: ”Ära din far och din mor, ... för att dina dagar må sträcka sig över en lång tid och det må gå dig väl på den  mark som Jehova, din Gud, ger dig.” (5Mo 5:16; Ef 6:2, 3)

Föräldrarna skulle ta alla tillfällen i akt att utbilda och fostra barnen – i hemmet, i arbetet och på resor, och deras fostran skulle inte bara vara muntlig och disciplinär, utan den skulle också förmedlas genom deras eget goda exempel. Föräldrarna skulle låta sig ledas av Guds lag i allt de företog sig. Under de tre årliga resorna till Jerusalem vid högtiderna blev barnen förtrogna med landets geografi, och samtidigt fick de träffa människor från hela landet. (5Mo 16:16)

Förutom att barnen fick undervisning i religiösa frågor fick de också annan utbildning. Pojkarna fick lära sig jordbruk, ett hantverk eller något annat praktiskt yrke av sin far. Besalel och Oholiab, som var skickliga hantverkare, blev genom Guds ande kvalificerade att undervisa andra i samband med byggandet av tältboningen i vildmarken. (2Mo 35:34) Flickorna fick lära sig allt om hushållsbestyren, och de uppfostrades till att efterlikna Sara och visa djup respekt för sin tillkommande. (1Mo 18:12; 1Pe 3:5, 6) En duglig hustru hade många förmågor, talanger och ansvarsuppgifter, som det beskrivs i Ordspråksboken, kapitel 31.

Det verkar som om både pojkar och flickor lärde sig att sjunga och spela olika instrument. Det fanns kvinnliga musiker och sångare. (1Sa 18:6, 7) Bland leviterna fanns det kompositörer, poeter, musiker och sångare. (Ps 87:0; 88:0; 1Kr 25)

Gud avskilde dessutom hela Levis stam för att den skulle stå för utbildningen på det religiösa området. Prästerskapet installerades 1512 f.v.t., och en av de viktigaste uppgifterna för prästerna var att undervisa folket i Guds lag. Som medlare för lagförbundet undervisade leviten Mose naturligtvis folket i Guds lag (2Mo 18:16, 20; 24:12), och prästerna fick tillsammans med de icke-prästerliga leviterna ansvaret att se till att folket förstod alla de förordningar som Jehova hade gett genom Mose (3Mo 10:11; 14:57; 5Mo 17:10, 11; 2Kr 15:3; 35:3). Leviterna skulle högläsa lagen för folket. Detta skedde offentligt i samband med firandet av lövhyddohögtiden under sabbatsåret, och det gjordes ingen åtskillnad när det gäller ålder eller kön, utan alla, unga och gamla och bofasta främlingar som bodde inom portarna, dvs. alla som kunde förstå, skulle samlas för att höra lagen läsas. (5Mo 31:9–13) Under det tredje året av kung Jehosafats regering satte han i gång en undervisningskampanj i Juda. Han sände ut furstar, präster och leviter för att de skulle färdas genom hela landet och undervisa folket i Guds lag. (2Kr 17:9)

Ur pedagogisk synvinkel är det intressant att stora delar av de hebreiska skrifterna består av poesi, vilket är till hjälp för minnet. Hebreisk poesi bestod inte av rim utan av parallellismer, ett slags tankerytm. Man använde också uttrycksfulla metaforer som vanligtvis hade skapelsen som utgångspunkt – bilder som alla kände till, även barnen. Dessutom användes ofta alfabetiska akrostikon, dvs. varje vers började med en ny bokstav i det hebreiska alfabetet. (Ps 25, 34, 37, 111, 112, 119; Ord 31:10–31; Klag 1–4) Ibland kan flera verser börja med samma bokstav. I Psalm 119 börjar till exempel åtta verser med den hebreiska bokstaven ’ạlef, åtta med bēth osv. Totalt är det 176 verser i den här psalmen, 8 för var och en av de 22 bokstäverna i det hebreiska alfabetet.

Efter landsflykten i Babylon. Efter det att israeliterna hade återvänt från Babylon och templet var återuppbyggt behövde folket först och främst få undervisning om sann tillbedjan. Esra var avskrivare och en välutbildad man. (Esr 7:1, 6) Han sammanställde många redogörelser, gjorde avskrifter av de heliga skrifterna och hade del i att sammanställa de hebreiska skrifternas kanon. Längre fram satte han i gång med att undervisa hela Israels folk i Guds lag. På så sätt fullgjorde han sina förpliktelser som levitisk präst. (Esr 7:11, 12, 25) Han organiserade prästerna och leviterna som hade återvänt från Babylon, så att de som ett led i återupprättandet av den sanna tillbedjan kunde undervisa de hemvändande israeliterna och deras barn i Guds lag. (Neh 8:4–9) De hebreiska avskrivarna, de skriftlärda (soferim), var mycket kunniga i lagen, och även om inte alla var leviter kom de att ha en framträdande roll när det gällde att undervisa folket. Med tiden förde de emellertid in många traditioner och förvanskade den sanna läran i Guds ord. (Se SKRIFTLÄRD; SKRIVARE, AVSKRIVARE.)

Utbildning under det första århundradet v.t. Under det första århundradet v.t. hade föräldrarna fortfarande huvudansvaret för barnens utbildning och fostran, i synnerhet i deras tidiga år. (2Ti 1:5; 3:14, 15) Vi läser i Bibeln att Jesus blev uppfostrad i Nasaret av sin adoptivfar och sin mor och att han växte upp och fylldes av vishet. När han var 12 år häpnade lärarna i templet över hans förstånd och hans svar. (Lu 2:41, 46–52) Det var fortfarande företrädesvis de skriftlärda som undervisade offentligt och i de skolor som hade inrättats i synagogorna. (Se SYNAGOGA.) Där undervisades såväl i naturvetenskap som i den mosaiska lagen samt i de rabbinska läror som hade fogats till den.  Föräldrarna skulle dessutom lära sina barn ett yrke.

Jesus var läraren framför alla andra. Även bland sina samtida erkändes han som en skicklig lärare med stort inflytande. Hans lärjungar brukade kalla honom ”Rabbi”, som betyder ”lärare”. (Mk 9:5; se RABBI.) Till och med hans motståndare gav honom det erkännandet att han var en skicklig talare. Vid ett tillfälle blev några tempelpoliser som hade sänts ut av fariséerna för att gripa honom så imponerade att de kom tillbaka tomhänta och ursäktade sig: ”Aldrig har någon annan människa talat så här.” (Joh 7:46; Lu 20:39, 40; Mk 12:32, 34)

Som Jesus själv sade talade han inte av egen ingivelse, utan han kom i sin Faders namn och talade det som han hade lärt av honom. (Joh 5:19, 30, 43; 6:38; 10:25) Han stod i ett nära förhållande till Jehova Gud eftersom han var hans enfödde Son från himlen, och därför var han den som var bäst kvalificerad att undervisa om sin Faders egenskaper, gärningar och avsikter. (Mt 11:27) Han hade djup kärlek till dem han undervisade, något som är en av de viktigaste kvalifikationerna för en god lärare. (Mk 10:21; Joh 13:1, 34; 15:9, 12) Få lärare har älskat sina elever så mycket att de har varit villiga att offra sitt liv för dem, så som Jesus gjorde. (Joh 15:13) Han hade insikt i vad hans åhörare tänkte och kände. (Joh 2:25) Han hade stor urskillningsförmåga. (Lu 6:8) Han drevs inte av några själviska intressen när han undervisade, eftersom han var syndfri och sveklös. (Heb 7:26) Han använde inte de skriftlärdas filosofiska språk när han undervisade. I stället använde han liknelser hämtade från vardagslivet. Därför är hans läror lätta att förstå än i dag. (Se BILDSPRÅK.)

Jesu undervisning inbegrep tuktan och tillrättavisning. (Mk 8:33) Han undervisade både genom sitt eget exempel och genom det talade ordet. Han genomförde således en intensiv prediko- och undervisningskampanj. Han talade med en auktoritet som ingen av de skriftlärda hade. Dessutom vittnade Guds heliga ande om att Gud var med honom, så att han med myndighet och kraft kunde befalla demoner att fara ut ur de människor som var demonbesatta. (Mk 1:27; Lu 4:36) Han var modig och orädd när han fördömde de falska lärare som försökte hindra andra från att lyssna till hans undervisning. (Mt 23)

I den kristna församlingen. Jesu lärjungar följde i sin mästares fotspår och predikade och undervisade som han gjorde, och de fick goda resultat liksom han. De nöjde sig inte med att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike överallt, utan de undervisade också dem som ville lyssna. (Apg 2:42) Liksom Jesus var de frimodiga och talade med myndighet. (Apg 4:13, 19, 20; 5:29) Guds ande gav dem kraft och vittnade om att Gud godkände deras undervisning. De undervisade i templet, i synagogorna och från hus till hus. (Apg 5:16, 21; 13:14–16; 20:20) De kom tillsammans med andra kristna för att bli undervisade och för att uppmuntra varandra till kärlek och förträffliga gärningar. (Apg 20:7, 8; Heb 10:24, 25)

Aposteln Paulus beskrev den verksamhet och de olika uppgifter i församlingen som sköttes av mogna män, bland annat lärare. Han visade att syftet med all denna verksamhet var utbildning i avsikt att öva de heliga för tjänsteverksamhet, för uppbyggande av Kristi kropp. (Ef 4:11–16) Församlingen hade ett regelbundet program för undervisning i Guds ord, som det framgår av 1 Korinthierna, kapitel 14. Alla medlemmar i församlingen, även kvinnorna, skulle vara lärare i den bemärkelsen att de skulle göra lärjungar. (Apg 18:26; Heb 5:12; Rom 12:7) Men inom församlingen var det mogna män, till exempel Timoteus och Titus, som förordnades att undervisa och ha tillsyn. (1Ti 2:12) Sådana män skulle vara kvalificerade att undervisa församlingen och vid behov korrigera den. De måste noga se till att det var den rätta och sunda läran som de förmedlade. (1Ti 4:16; 2Ti 4:2, 3; Tit 2:1)

Bibeln säger inte så mycket om fysisk träning eller utbildning, men aposteln Paulus ger det här rådet: ”Den kroppsliga övningen är nämligen nyttig till litet; men gudhängivenheten är nyttig till allt, eftersom den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” (1Ti 4:8) Fysisk aktivitet krävs emellertid för att man ihärdigt skall kunna förkunna och undervisa, så som det uppmuntras till i Bibeln. Jesus gick mycket, och det gjorde hans lärjungar också. Under sin tjänst gjorde Paulus många resor, och på den tiden betydde det att man vandrade långa sträckor.

Bibeln säger inte heller mycket om världslig utbildning. De kristna varnas emellertid för att inveckla sig i mänsklig filosofi och att ägna tid åt att forska i dåraktiga och meningslösa frågor. De avråds bestämt från att ha intellektuell gemenskap med människor som inte tror på Gud och på hans ord. (1Ti 6:20, 21; 1Kor 2:13; 3:18–20; Kol 2:8; Tit 3:9; 1:14; 2Ti 2:16; Rom 16:17) De kristna insåg att de var förpliktade inför Gud att på ett lämpligt sätt sörja för sina familjer. De behövde ofta något slags utbildning och övning för att kunna få ett arbete. (1Ti 5:8) Men ända sedan kristendomens första tid finner vi att de kristna i första hand var intresserade av att få de ”goda nyheterna” predikade på  alla tillbörliga sätt och av att själva ta emot undervisning från Bibeln och av att undervisa alla som ville lyssna på dem. (1Kor 9:16) Som professor E. J. Goodspeed skriver i sin bok Christianity Goes to Press (1940, sid. 111):

”Från det ögonblick de kristna blev medvetna om möjligheten att utbreda evangeliet över hela jorden med hjälp av skrifter utnyttjade de denna möjlighet fullt ut, inte bara genom att ge ut nya böcker utan också genom att leta fram gamla böcker som de offentliggjorde, och denna mentalitet har de aldrig förlorat. Det skulle vara ett misstag att tro att detta började först då boktryckarkonsten uppfanns. Det var ett karakteristiskt drag hos de kristna redan från år 70 e.Kr., och detta drag blev starkare och starkare vartefter det visade sig hur effektiv denna metod var. Inte ens barbarernas invasioner och den mörka medeltiden kunde stoppa detta. Och det hela är ett bevis på den mäktiga dynamik som präglade de första kristnas hela tillvaro, eftersom de inte bara i ord och gärning utan också med hjälp av avancerad teknik för framställning av skrifter försökte utbreda evangeliet, i hela dess fullhet och utan förbehåll, till hela mänskligheten.” (Se SKOLA; UNDERVISNING; UPPFOSTRARE.)