Exkommunikation eller utestängning från en gemenskap eller en organisation. Inom religiösa samfund är det en grundprincip och en väl förankrad rättighet att utesluta medlemmar som handlar tvärtemot samfundets grundläggande principer, på samma sätt som politiska organisationer har rätt att utesluta medlemmar som motarbetar deras ideologi och statsmakten kan utestänga vissa brottslingar från samhället (genom frihetsstraff, förvisning och i en del länder även genom dödsstraff). I Guds församling tillämpas detta för att församlingen skall hållas ren när det gäller läror och moral. En sådan ordning är nödvändig för att en organisation skall kunna bestå, och detta gäller i synnerhet den kristna församlingen. Församlingen måste förbli ren och behålla Guds ynnest för att kunna representera honom och bli använd av honom. I annat fall skulle Gud utestänga eller förkasta hela församlingen. (Upp 2:5; 1Kor 5:5, 6)

Genom ett ingripande från Jehova. Jehova Gud har flera gånger förvisat eller uteslutit överträdare. Han dömde Adam till döden och drev ut honom och hans hustru, Eva, från Edens trädgård. (1Mo 3:19, 23, 24) Kain förvisades och blev ”en kringvandrande och en flykting på jorden”. (1Mo 4:11, 14, 16) De änglar som syndade kastades i Tartaros, ett tillstånd av tätt mörker i vilket de hålls i förvar till domen. (2Pe 2:4) På en enda dag utrotades 23 000 otuktiga ur Israel. (1Kor 10:8) Akan dödades på Jehovas befallning därför att han hade stulit sådant som var vigt åt Jehova. (Jos 7:15, 20, 21, 25) Leviten Kora och rubeniterna Datan och Abiram utplånades därför att de hade gjort uppror. På grund av en liknande överträdelse blev Mirjam angripen av spetälska, och hon kunde ha dött som spetälsk om inte Mose hade bett för henne. Hon blev emellertid förvisad ut ur lägret och hölls i karantän i sju dagar. (4Mo 16:27, 32, 33, 35; 12:10, 13–15)

Under den mosaiska lagen. Den som begick en allvarlig eller avsiktlig överträdelse av Guds lag kunde utrotas, dvs. dömas till döden. (3Mo 7:27; 4Mo 15:30, 31) Avfällighet, avgudadyrkan, äktenskapsbrott, mord och förtäring av blod hörde till de överträdelser som var belagda med dödsstraff. (5Mo 13:12–18; 3Mo 20:10; 17:14; 4Mo 35:31)

Enligt den mosaiska lagen krävdes det att en anklagelse kunde styrkas av åtminstone två vittnen för att dödsstraff skulle kunna utdömas. (5Mo 19:15) Dessa vittnen skulle vara de första att stena den skyldige. (5Mo 17:7) På så sätt kunde de visa att de nitiskt verkade för Guds lag och var angelägna om att bevara Israels församling ren, och det skulle också avskräcka andra från att avlägga ett falskt, obetänksamt eller förhastat vittnesmål.

Sanhedrin och synagogorna. På Jesu tid behandlades fall av överträdelser av den judiska lagen i synagogorna. Sanhedrin var den högsta domstolen. Under romerskt styre hade judarna en mer begränsad myndighet än de hade haft under teokratiskt styre. När Sanhedrin dömde en överträdare till döden kunde judarna inte alltid själva verkställa dödsdomen på grund av de begränsningar som romarna hade infört. De judiska synagogorna hade tre former eller grader av exkommunikation. Den första graden, som kallades niddụj, var ett förhållandevis kortvarigt straff, inledningsvis bara 30 dagar. Den dömde blev fråntagen vissa rättigheter. Han kunde gå till templet men var där underställd vissa begränsningar, och alla som inte hörde till hans närmaste familj skulle hålla sig minst 4 alnar (ca 2 m) från honom. Den andra graden var chẹrem, som avsåg något som var vigt åt Gud eller bannlyst. Detta var ett strängare straff. Överträdaren fick varken undervisa eller själv ta emot undervisning i sällskap med andra, och han fick inte göra affärer utöver att köpa det som var nödvändigt för att uppehålla livet. Han var dock inte helt utestängd från det judiska samhället, och han hade möjlighet att  bli en fullvärdig medlem igen. Slutligen var det shammattạ’, som innebar att man var fullständigt avskuren från församlingen. Några menar att det inte var någon skillnad mellan de två sistnämnda formerna av exkommunikation.

Den som blev utesluten som ogudaktig, fullständigt avskuren från församlingen, var i judarnas ögon förtjänt av döden, även om de inte hade någon befogenhet att verkställa ett sådant straff. Den form av utestängning som de praktiserade var likväl en mycket kraftfull åtgärd i det judiska samhället. Jesus förutsade att hans efterföljare skulle bli utstötta ur synagogan. (Joh 16:2) Fruktan för att bli utstötta eller uteslutna ur gemenskapen avhöll en del judar, däribland några av styresmännen, från att bekänna Jesus. (Joh 9:22, not; 12:42) Ett exempel på att synagogan använde en sådan åtgärd är fallet med den blindfödde mannen som talade gott om Jesus sedan han hade blivit botad. (Joh 9:34)

När Jesus var här på jorden gav han anvisningar för vilka mått och steg som skulle vidtas om någon begick en allvarlig synd mot någon annan men synden ändå inte var av sådan art att den, om saken kunde redas ut, berörde den judiska församlingen. (Mt 18:15–17) Han uppmuntrade till att man uppriktigt skulle försöka hjälpa överträdaren samtidigt som man skyddade församlingen mot förhärdade syndare. Den enda församling som Gud hade vid den tiden var den judiska. Uppmaningen ”säg det till församlingen” betydde inte att hela nationen eller alla judar i en viss stad skulle vara med och döma i fallet. Det var judarnas äldste som hade fått ansvaret att döma. (Mt 5:22) En överträdare som vägrade att lyssna till dessa ansvariga män skulle betraktas ”som en man av nationerna och som en tullindrivare”, dvs. en som judarna undvek och inte ville ha något att göra med. (Jfr Apg 10:28.)

I den kristna församlingen. På grundval av principerna i de hebreiska skrifterna ger de kristna grekiska skrifterna genom både befallningar och prejudikat den kristna församlingen myndighet att utesluta medlemmar. Genom att man använder den här gudagivna myndigheten kan församlingen hållas ren och fortsätta att stå i ett godkänt förhållande till Gud. Aposteln Paulus gav, med den myndighet han hade fått, befallning om att en otuktig man som levde tillsammans med sin fars hustru skulle uteslutas. (1Kor 5:5, 11, 13) Han använde samma myndighet till att utesluta Hymeneus och Alexander. (1Ti 1:19, 20) Diotrefes däremot försökte uppenbarligen med orätt få andra uteslutna ur församlingen. (3Jo 9, 10)

Bland de överträdelser som kan leda till uteslutning ur den kristna församlingen är otukt, äktenskapsbrott, homosexuella handlingar, girighet, utsugning, stöld, lögn, dryckenskap, smädelser, spiritism, mord, avgudadyrkan, avfällighet och orsakande av splittring i församlingen. (1Kor 5:9–13; 6:9, 10; Tit 3:10, 11; Upp 21:8) Den som främjar en sekt får barmhärtigt nog en första och en andra varning innan man eventuellt utesluter honom. Samma princip som gällde i den mosaiska lagen tillämpas också i den kristna församlingen, nämligen att två eller tre vittnen måste fastställa bevisen mot den anklagade. (1Ti 5:19) De som har befunnits skyldiga till att bedriva synd skall enligt Bibeln tillrättavisas ”inför allas ögon”, till exempel i närvaro av dem som har vittnat om det syndiga uppförandet, så att alla får en hälsosam fruktan för det syndiga handlingssättet. (1Ti 5:20; se TILLRÄTTAVISNING.)

De som tillhör den kristna församlingen förmanas också i Bibeln att inte umgås med sådana som ”vandrar oordentligt” men som man ändå inte anser det nödvändigt att utesluta ur församlingen. Paulus skrev till församlingen i Thessalonike angående ett sådant fall: ”Sluta upp med att umgås med honom, för att han må skämmas. Och håll honom ändå inte för en fiende, utan fortsätt att allvarligt förmana honom som en broder.” (2Th 3:6, 11, 13–15)

När det däremot gäller en kristen som vänder församlingen ryggen eller blir utesluten ur den skrev aposteln Paulus att man skulle ”sluta upp att vara i sällskap med” en sådan, och aposteln Johannes skrev: ”Ta inte emot honom i era hem, och uttala inte en hälsning till honom.” (1Kor 5:11; 2Jo 9, 10)

De som har blivit uteslutna kan komma tillbaka till församlingen om de visar uppriktig ånger. (2Kor 2:5–8) Detta är också till nytta för församlingen, eftersom det skyddar den från att överlistas av Satan genom att svänga från den ena ytterligheten (att tolerera synd) till den andra (att bli hård och oförsonlig). (2Kor 2:10, 11)