En person av icke-israelitisk härkomst, en icke-jude (hebr.: nokhrị el. ben-nekhạr,  ordagr.: ”ett utlands (främmande lands) son”). (5Mo 14:21; 2Mo 12:43, not) Utlänningarna bland israeliterna kunde vara lejda arbetare, köpmän, krigsfångar och kanaanéer som inte hade avrättats eller drivits bort från det utlovade landet samt personer som tillfälligt uppehöll sig i landet. (Jos 17:12, 13; Dom 1:21; 2Sa 12:29–31; 1Ku 7:13; Neh 13:16)

Utlänningarnas rättigheter begränsades under lagförbundet, men de skulle behandlas rättvist och bli föremål för gästfrihet, så länge de inte uppenbart bröt mot landets lagar. Utlänningen hade inte några egentliga band med Israel och hade en annan ställning än den omskurne proselyten, som hade blivit medlem av Israels församling genom att helt och fullt underordna sig lagen. Utlänningen hade också en annan ställning än invandraren, som hade bosatt sig i landet för en längre tid och som därför var underställd vissa juridiska restriktioner men också hade vissa rättigheter och förmåner. (Se BOFAST FRÄMLING; FRÄMLING, FRÄMMANDE.)

Under den tid då israeliterna var bofasta främlingar i Kanaan och i Egypten var det många icke-israeliter som hörde till Jakobs söners och deras avkomlingars hushåll. Detta kom sig av att israeliterna anställde tjänare, som bodde tillsammans med familjen, eller köpte sig slavar, och dessa måste enligt förbundet med Abraham omskäras. (1Mo 17:9–14) Det förekom också att israeliter gifte sig med utlänningar, och några av dessa och deras barn var med i den stora blandade hop som drog ut ur Egypten tillsammans med israeliterna. (2Mo 12:38; 3Mo 24:10; 4Mo 11:4)

Sedan israeliterna hade bosatt sig i det utlovade landet måste de ha ett visst umgänge med utlänningar, till exempel de kanaanéer som inte hade drivits ut ur landet. (Dom 2:2, 3) Köpmän och hantverkare började också komma in i Israels land. (Hes 27:3, 17; 2Sa 5:11; 1Ku 5:6–18) Allteftersom israeliterna blev mer välbärgade lejdes troligtvis fler och fler utländska arbetare. (Jfr 5Mo 8:11–13; 3Mo 22:10.) Med tiden tog man med utlänningar i den israelitiska hären, och dessa fick stor respekt för sina hebreiska ledare och för israeliternas religion. Gittiterna, keretéerna och peletéerna är exempel på detta. (2Sa 15:18–21)

Bestämmelser under lagförbundet. I förbindelse med lagförbundet gav Jehova israeliterna grundläggande lagar som skulle reglera deras umgänge med utlänningar och skydda det israelitiska samhället och dess medborgares och övriga invånares ekonomiska, religiösa och politiska integritet. Israeliterna fick inte ha någon gemenskap med utlänningar, särskilt inte i religiöst avseende (2Mo 23:23–25; 5Mo 7:16–26; Jos 23:6, 7), och de fick inte sluta förbund med dem eller deras gudar (2Mo 34:12–15; 23:32; 5Mo 7:2). Gång på gång framhöll Jehova att de under inga omständigheter fick böja sig ner för utlänningarnas gudar. (2Mo 20:3–7; 23:31–33; 34:14) De skulle inte intressera sig för deras religiösa sedvänjor eller ens ställa frågor om dem. (5Mo 12:29–31)

Det var förbjudet att knyta släktskapsband med utlänningar, först och främst därför att den rena tillbedjan kunde bli besmittad. (2Mo 34:16; 5Mo 7:3, 24; Jos 23:12, 13) Alla invånarna i de sju kanaaneiska nationernas städer skulle tillintetgöras. (5Mo 7:1; 20:15–18) Men när israeliterna erövrade en stad som inte tillhörde en av de här sju nationerna, kunde en israelitisk soldat ta en jungfru från staden till hustru efter det att hon hade genomgått en reningsperiod. I sådana fall var det inte tal om att knyta något släktskapsband med en utländsk stam eller familj, eftersom kvinnans föräldrar hade dödats när staden intogs. (5Mo 21:10–14; 4Mo 31:17, 18; 5Mo 20:14)

Ytterligare en begränsning var att ingen oomskuren utlänning fick äta av påskoffret. (2Mo 12:43) Men det verkar som om utlänningar kunde frambära offer genom prästerskapet, förutsatt att offret uppfyllde de normer Gud fastställt. (3Mo 22:25) Utlänningar fick naturligtvis inte komma in i helgedomen (Hes 44:9), men de kunde komma till Jerusalem och be, ”vända mot ... [Guds] hus”, och detta gjorde de troligen inte tomhänta, dvs. inte utan att samtidigt frambära ett offer (1Ku 8:41–43).

En utlänning hade ingen politisk status och kunde aldrig bli kung. (5Mo 17:15) Israeliter, bofasta främlingar och invandrare kunde söka skydd i tillflyktsstäderna om de ouppsåtligt hade dödat någon, men det sägs inget om att den anordningen gällde för utlänningar. (4Mo 35:15; Jos 20:9)

Det var förbjudet för israeliterna att äta kött från djur som dött utan att blodet hade fått rinna av, men de fick sälja det till en utlänning. (5Mo 14:21) Under ett sabbatsår fick man inte kräva en israelit på betalning av skulder, men någon sådan bestämmelse gällde inte för utlänningen, som därför kunde krävas på betalning. (5Mo 15:1–3) Man fick inte kräva ränta av en israelit, men det fick man däremot göra av en utlänning. (5Mo 23:20)

Orsak till problem. Under Josuas tid och den efterföljande domartiden fanns det många utlänningar i landet, och de var en orsak till  ständiga problem. (Jos 23:12, 13) De kanaanéer som fanns kvar i landet efter israeliternas erövring satte man till att utföra tvångsarbete (Jos 16:10; 17:13; Dom 1:21, 27–35), men på grund av att israeliterna inte drev bort kanaanéerna från landet och utrotade deras tillbedjan, som Jehova hade befallt att de skulle göra (Dom 2:1, 2), fortsatte kanaanéerna i allmänhet att utöva sina avgudiska och fördärvade religiösa sedvänjor. Som en följd av detta förleddes israeliterna gång på gång att ägna sig åt falsk tillbedjan (Ps 106:34–39), särskilt tillbedjan av baalsgudarna och ashtoretbilderna (Dom 2:11–13). Det fanns kanaaneiska utlänningar i Israel så sent som på Davids tid och under Salomos regering, och de utförde tvångsarbete i förbindelse med templet och Salomos andra byggnadsprojekt. (1Ku 9:20, 21; se TVÅNGSARBETE.)

I strid mot Jehovas befallning tog sig Salomo många utländska hustrur, och dessa vände så småningom bort hans hjärta från den rena tillbedjan av Jehova till tillbedjan av utländska gudar. (1Ku 11:1–8) Att falsk religion trängde in på högsta regeringsnivå fick mycket allvarliga konsekvenser. Nationen delades, och många av de efterföljande kungarna, både i Juda och i Israel, förledde folket att tillbe avgudar, vilket till slut resulterade i att folket fördes i landsflykt till Babylon. Det hela kulminerade i att nationen drabbades av alla de förutsagda förbannelser som oundvikligen skulle komma över dem om de överträdde lagen. (1Ku 11:9–11; 2Ku 15:27, 28; 17:1, 2; 23:36, 37; 24:18, 19; 5Mo 28:15–68)

Sedan en trogen kvarleva av israeliter hade vänt tillbaka från landsflykten i Babylon var det många israeliter som tog sig utländska hustrur. (Esr 9:1, 2; Neh 13:23–25) Detta var orätt och gjorde det nödvändigt att man under Esras och Nehemjas ledning gjorde en grundlig utrensning och sände bort de utländska hustrurna och deras söner. (Esr 10:2–4, 10–19, 44; Neh 13:1–3, 27–30) Man vidtog också åtgärder mot andra utlänningar som hade gjort sig skyldiga till orätta handlingar. (Neh 13:7, 8, 16–21)

De babyloniska erövrarna hade behandlat judarna mycket hårt när Jerusalem ödelades. (Klag 2:5–12, 19–22) Efter befrielsen låg judarna i ständig konflikt med utlänningarna som bodde omkring dem; de ansattes särskilt av Syriens grekiska härskare. För att bevara sin återställda tillbedjan måste judarna stå emot den hårda förföljelsen från Antiochos IV Epifanes, som försökte hellenisera judarna. Under århundradena efter landsflykten kämpade israeliterna hela tiden för självständighet, och detta främjade nitälskan för judendomen och resulterade i en starkt nationalistisk anda hos en del. Detta, i förening med fruktan för att det judiska folket skulle blandas upp genom att man gifte sig med utlänningar, bidrog troligtvis till att man frångick den liberala hållning till utlänningar som tydligt kommer till uttryck i de hebreiska skrifterna. (Jfr 1Ku 8:41–43; 2Kr 6:32, 33; Jes 56:6, 7.)

Under det första århundradet v.t. I synnerhet på grund av de religiösa ledarnas inflytande utvecklades efter hand den reserverade och avvisande hållning som judarna intog till utlänningar under det första århundradet. Något som vittnar om detta är det förakt judarna visade för samarierna, ett folk av blandad israelitisk och utländsk härkomst. I regel ville judar ”inte ha med samarier att göra”, de ville inte ens be dem om vatten att dricka. (Joh 4:9) Jesus visade emellertid tydligt hur orätt detta extrema synsätt var. (Lu 10:29–37)

Det nya förbundet som slöts på grundval av Kristi lösenoffer medförde att den skiljelinje som lagförbundet hade skapat mellan judar och icke-judar togs bort. (Ef 2:11–16) Men även efter pingsten år 33 var de första kristna sena att förstå detta. Petrus gav uttryck åt den allmänna judiska uppfattningen när han sade till icke-juden Cornelius: ”Ni vet mycket väl hur olagligt det är för en jude att sluta sig till eller närma sig en man av ett annat folk.” (Apg 10:28) Johannes 18:28 visar att judarna menade att de blev ceremoniellt orena om de gick in i en icke-judes hus. Även om Moses lag inte innehöll något förbud mot ett sådant begränsat umgänge med icke-judar var denna uppfattning vanlig bland judarna, i synnerhet bland de religiösa ledarna. Det tog en tid för de första kristna judarna att frigöra sig från de begränsningar som den allmänna inställningen medförde och erkänna följande sanning som aposteln Paulus framhöll: För dem som har iklätt sig den nya kristna personligheten finns det varken ”grek eller jude, omskuren eller oomskuren, utlänning, skyt, slav, fri, utan Kristus är allt och i alla”. (Gal 2:11–14; Kol 3:10, 11) Det grekiska ordet för ”utlänning” är här bạrbaros, som särskilt syftade på en som inte talade grekiska. (Se BARBAR.)