JEHOVA gav Mose anvisning om att träda fram inför farao och i Jehovas namn säga: ”Släpp mitt folk.” (2Mo 5:1) Men farao vägrade att göra det. Han ville inte förlora ett helt folk av slavar. Dessutom kände, eller erkände, han inte Jehova som den sanne Guden. (2Mo 5:2) Farao dyrkade de egyptiska gudarna och betraktade till och med sig själv som en gud. Den stridsfråga som kom i förgrunden var därför: Vem är den sanne Guden? Genom de tio plågorna verkställde Jehova straffdomar ”över Egyptens alla gudar”, och det ledde till att israeliterna blev frigivna och att det blev bevisat att Jehova är den levande och sanne Guden. (2Mo 12:12)

Som grupp betraktade drog israeliterna ut från Rameses i Egypten den 15 nisan 1513 f.v.t. Allteftersom skaran färdades österut var det helt säkert andra som anslöt sig från olika delar av Gosen. När de kom fram till Etham befallde Jehova dem att ”vända om och slå läger framför Pi-Hahirot ... vid havet”. För egyptierna verkade det som om israeliterna hade gått vilse. (2Mo 13:20; 14:1–3) De tycktes vara fångade i en fälla mellan Röda havet och bergen. Med de egyptiska stridsvagnarna bakom sig såg de ut att vara förlorade. Det var under de här förhållandena som Jehova befriade israeliterna och tillintetgjorde farao och hans här. (2Mo 14:13–31) På det sättet visade Jehova sin stora makt och såg till att det han gjorde för Israel blev omtalat ”över hela jorden”. (2Mo 9:16; Jos 2:10; 9:9)