I 2 Korinthierna 6:2 citerar aposteln Paulus ur profetian i Jesaja 49:8, där det sägs: ”Detta är vad Jehova har sagt: ’I en välviljans tid har jag svarat dig, och på en räddningens dag har jag hjälpt dig; och jag har fortsatt att bevara dig så att jag kunde ge dig som ett förbund för folket, för att återupprätta landet, för att låta de ödelagda arvsbesittningarna på nytt bli tagna i besittning.’” Detta sades alltså ursprungligen till Jesaja, som representerade eller personifierade Israels nation. (Jes 49:3) Det var utan tvivel en profetia om återställelse, och den fick därför sin första uppfyllelse  när Israel befriades från Babylon och ropet ”Kom ut!” ljöd till de israelitiska fångarna. De återvände därefter till sitt hemland och bosatte sig återigen i det ödelagda landet. (Jes 49:9)

Orden ”så att jag kunde ge dig som ett förbund för folket” i vers 8 i detta kapitel och uttalandet i vers 6 om att denne Jehovas ”tjänare” skulle ges ”som ett ljus för nationerna, för att ... [Guds] räddning ... [skulle] nå ut till jordens yttersta ände”, visar emellertid tydligt att detta är en messiansk profetia och därför är tillämplig på Kristus Jesus som Guds ”tjänare”. (Jfr Jes 42:1–4, 6, 7 med Mt 12:18–21.) Eftersom ”välviljans tid” var en tid då Jehova skulle ”svara” och ”hjälpa” sin tjänare, måste den gälla Jesu jordiska liv, då han, ”med starka rop och tårar” frambar ”ödmjuka böner och även vädjanden till den som kunde rädda honom från döden” och då han ”blev bönhörd för sin gudsfruktans skull”. (Heb 5:7–9; jfr Joh 12:27, 28; 17:1–5; Lu 22:41–44; 23:46.) Det var därför ”en räddningens dag” för Guds Son, som under denna gynnsamma period visade fullkomlig ostrafflighet och därför blev ”ansvarig för evig räddning för alla dem som lyder honom”. (Heb 5:9)

Paulus omnämnande av denna profetia visar dessutom att den är tillämplig på de kristna som Paulus uppmanade: ”Förfela [inte] syftet med att ni har tagit emot Guds oförtjänta omtanke.” Till dessa sade han nämligen (sedan han citerat Jes 49:8): ”Se! Nu är den särskilt välbehagliga tiden. Se! Nu är räddningens dag.” (2Kor 6:1, 2) Dessa kristna hade blivit ett andligt Israel, ”Guds Israel”, från och med pingstdagen år 33 (Gal 6:16), men för att den ”välbehagliga tiden” skulle bli en ”räddningens dag” för dem måste de visa sig värdiga Guds oförtjänta omtanke.

Att profetian ursprungligen var en profetia om återställelse visar också att den är tillämplig på en tid då det sker en befrielse ur andlig fångenskap och då Gud återigen fullt ut visar sin ynnest. (Jfr Ps 69:13–18.)

För de köttsliga judar som inte insåg att tiden var gynnsam och att de hade möjlighet att bli en del av det andliga Israel tillkännagav Paulus att han vände sig till de icke-judiska nationerna, och till stöd för detta citerade han Jesaja 49:6 och sade: ”Jehova har faktiskt gett oss befallning i dessa ord: ’Jag har satt dig till ett ljus för nationer, för att du skall bli till räddning intill jordens yttersta ände.’” (Apg 13:47) Begreppen ”tid” och ”dag” anger en begränsad varaktighet, vilket gör att den lägliga eller gynnsamma tiden måste utnyttjas förståndigt innan den är till ända och Gud drar tillbaka sin barmhärtighet och sitt erbjudande om räddning. (Rom 13:11–13; 1Th 5:6–11; Ef 5:15–20)