Detta är det uttryck som används för att återge det grekiska ordet kọsmos på alla de ställen där det förekommer i de kristna grekiska skrifterna, förutom i 1 Petrus 3:3, där det återges med ”prydnad”. ”Värld” kan betyda  1) mänskligheten som helhet, oberoende av dess moral eller livsföring, 2) ramen för de mänskliga omständigheter som en individ föds in i och lever i (och i den här betydelsen kan det i stort sett motsvara det grekiska aiọ̄n, ”tingens ordning”) eller 3) den stora människomassa som inte tillhör Jehovas godkända tjänare.

Många bibelöversättningar, bland annat King James Version, använder ordet ”värld” inte bara för kọsmos utan på vissa ställen också för tre andra grekiska ord (gē, aiọ̄n, oikoumẹnē) och fem hebreiska ord (’ẹrets, chẹdhel, chẹledh, ‛ōlạm, tevẹl). Detta har skapat en begreppsförvirring som har gjort det svårt för läsaren att få en rätt förståelse av de berörda bibelställena. Flera nyare översättningar har bidragit till att skapa större klarhet i vad begreppen betyder.

Det hebreiska ordet ’ẹrets och det grekiska gē (som ingår i de svenska orden ”geografi” och ”geologi”) betyder ”jord”, ”jordmån”, ”mark”, ”land” (1Mo 6:4; 4Mo 1:1; Mt 2:6; 5:5; 10:29; 13:5), men i några fall används de bildligt om människorna på jorden, exempelvis i Psalm 66:4 och Uppenbarelseboken 13:3. Både ‛ōlạm (hebr.) och aiọ̄n (grek.) avser huvudsakligen en tidsperiod av obestämd eller oöverskådlig längd. (1Mo 6:3; 17:13; Lu 1:70) Aiọ̄n kan också betyda en ”tingens ordning” som är kännetecknande för en bestämd period, tidsålder eller epok. (Gal 1:4) Chẹledh (hebr.) har en liknande betydelse och kan återges med uttryck som ”livstid” och ”tingens ordning”. (Job 11:17; Ps 17:14, not) Oikoumẹnē (grek.) betyder ”bebodd jord” (Lu 21:26), och tevẹl (hebr.) kan återges med ”fruktbart land” (2Sa 22:16). Chẹdhel (hebr.) förekommer bara i Jesaja 38:11, och i Bibel 2000 återges det med ”världen” i uttrycket ”dem som bor i världen”. Enligt ett bibliskt uppslagsverk kan uttrycket återges med ”invånarna i upphörandets (värld)”, men det framhålls också att de flesta forskare föredrar läsarten i vissa hebreiska manuskript som har chẹledh i stället för chẹdhel. (The Interpreter’s Dictionary of the Bible, utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 4, sid. 874) I Nya världens översättning återges uttrycket med ”invånarna i upphörandets land”. (Se JORDEN; TIDSÅLDER; TINGENS ORDNINGAR.)

De olika betydelserna av ”kosmos”. Grundbetydelsen av det grekiska ordet kọsmos är ”ordning” eller ”anordning”. Och eftersom begreppet skönhet i viss utsträckning är förbundet med ordning och symmetri, förmedlar kọsmos också denna tanke och användes därför ofta av grekerna i betydelsen ”prydnad”, särskilt i förbindelse med kvinnor. Det är så ordet används i 1 Petrus 3:3. Det svenska ordet ”kosmetik” kommer ytterst av kọsmos. Det besläktade verbet kosmẹō har betydelsen ”ställa i ordning” i Matteus 25:7 och betydelsen ”smycka” eller ”pryda” i andra bibelställen. (Mt 12:44; 23:29; Lu 11:25; 21:5; 1Ti 2:9; Tit 2:10; 1Pe 3:5; Upp 21:2, 19) Adjektivet kọsmios, som förekommer i 1 Timoteus 2:9 och 3:2, beskriver något som är ”välordnat” eller ”ordningsamt”.

Grekiska filosofer använde ibland kọsmos som en beteckning på hela den synliga skapelsen, tydligtvis för att universum präglas av ordning. Men de var inte helt samstämmiga i hur de gjorde bruk av ordet; några använde det bara om himlakropparna medan andra använde det om hela universum. I några av de apokryfiska böckerna, som skrevs under den period då grekisk filosofi började påverka den judiska kulturen, används kọsmos för att beskriva det materiella skaparverket som helhet. (Jfr Salomos vishet 9:9; 11:17.) Men i Bibelns inspirerade grekiska skrifter förekommer ordet sällan eller kanske inte alls i den betydelsen. På några ställen kan det verka som om ordet används i den betydelsen, till exempel i aposteln Paulus tal till athenarna på Areopagen. Paulus sade: ”Den Gud som har gjort världen [form av kọsmos] och allt som är i den, han som verkligen är Herre över himmel och jord, han bor inte i tempel gjorda med händer.” (Apg 17:22–24) Eftersom grekerna var vana vid att ordet kọsmos användes om universum, är det möjligt att Paulus här använde det i den betydelsen. Men även i detta fall är det fullt möjligt att han använde det på ett av de sätt som behandlas i resten av den här artikeln.

Uttrycket förbundet med mänskligheten. Richard C. Trench anger följande i sin ordbok efter att ha beskrivit hur filosoferna använde ordet kọsmos om universum: ”Efter denna användning av ordet κόσμος [kọsmos] om det materiella universum ... följde användningen av ordet κόσμος om tingens yttre ram som människan lever och rör sig inom, som finns till för hennes skull och som hon är det moraliska centrumet i (Joh xvi. 21; 1Kor xiv. 10; 1Jo iii. 17); ... och därefter om människorna själva, det samlade antalet människor som lever i världen (Joh i. 29; iv. 42; 2Kor v. 19); och efter detta, i etisk bemärkelse, om alla som inte hör till ἐκκλησία [ekklēsịa; kyrkan eller församlingen] och som är fjärmade från livet i Gud och på grund av onda gärningar är fiender till honom (1Kor i. 20, 21; 2Kor vii. 10; Jak iv. 4).” (Synonyms of the New Testament, London 1961, sid. 201, 202)

Hermann Cremer, en kännare av grekiska, beskriver något liknande när han citeras i boken Studies in the Vocabulary of the Greek  New Testament (K. S. Wuest, 1946, sid. 57): ”Eftersom kosmos betraktas som den tingens ordning som människan är mittpunkten i, riktas uppmärksamheten huvudsakligen på henne, och kosmos betecknar människorna inom denna tingens ordning, mänskligheten så som den gör sig gällande i och genom denna ordning (Mt 18:7).”

Hela mänskligheten. Kọsmos, eller ”världen”, är därför nära förbunden med mänskligheten och knuten till den. Så är fallet i profan grekisk litteratur och i synnerhet i Bibeln. När Jesus sade att den som vandrar i dagsljus ”ser den här världens [form av kọsmos] ljus” (Joh 11:9), kan det tyckas som om han avsåg ”världen” i betydelsen planeten jorden, som får sitt dagsljus från solen. Men därefter sade han att den som vandrar om natten törnar emot något, ”eftersom ljuset inte är i honom”. (Joh 11:10) Det är främst för människornas skull Gud låter ljus komma från solen och andra himlakroppar. (Jfr 1Mo 1:14; Ps 8:3–8; Mt 5:45.) Jesus använde samma uttryck när han sade till sina efterföljare att de skulle vara ”världens ljus” (Mt 5:14) och talade då om ljus i andlig mening, eftersom han naturligtvis inte menade att de skulle lysa upp planeten; han sade ju vidare att det var ”inför människorna” de skulle lysa (Mt 5:16; jfr Joh 3:19; 8:12; 9:5; 12:46; Flp 2:15). Att de goda nyheterna skulle predikas ”i hela världen” (Mt 26:13) betyder också att de skulle predikas för hela mänskligheten, precis som man på vissa språk i dag kan tala om ”hela världen” i betydelsen ”alla och envar” (jfr franskans tout le monde; spanskans todo el mundo). (Jfr Joh 8:26; 18:20; Rom 1:8; Kol 1:5, 6.)

En av grundbetydelserna av kọsmos är alltså hela mänskligheten. I Bibeln sägs det därför att kọsmos, eller världen, är skyldig till synd (Joh 1:29; Rom 3:19; 5:12, 13) och behöver en räddare som kan ge den liv (Joh 4:42; 6:33, 51; 12:47; 1Jo 4:14). Detta kan bara sägas om mänskligheten, inte om den livlösa skapelsen eller om djuren. Det är den här världen Gud älskade så mycket att ”han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte skall bli tillintetgjord utan ha evigt liv”. (Joh 3:16, 17; jfr 2Kor 5:19; 1Ti 1:15; 1Jo 2:2.) Denna människovärld är den åker i vilken Jesus Kristus sådde den utmärkta säden, ”kungarikets söner”. (Mt 13:24, 37, 38)

När Paulus säger att Guds ”osynliga egenskaper ses ... tydligt alltifrån världens skapelse, ... eftersom de uppfattas genom de ting som är gjorda”, måste han mena från det att människan skapades, för det var först när människan blev till som det fanns förnuftsbegåvade skapelser på jorden som kunde uppfatta Guds osynliga egenskaper genom det synliga skaparverket. (Rom 1:20)

Likaså sägs det i Johannes 1:10 om Jesus att ”världen [kọsmos] blev till genom honom”. Jesus var visserligen med om att frambringa allt, däribland himlen och jorden och allt som är på den, men kọsmos avser här först och främst mänskligheten, som Jesus också var med om att frambringa. (Jfr Joh 1:3; Kol 1:15–17; 1Mo 1:26.) Fortsättningen av versen lyder därför: ”Men världen [dvs. människovärlden] kände honom inte.”

”Världens grundläggning”. Att kọsmos på det här sättet så tydligt förbinds med mänskligheten gör det också lättare att förstå vad som menas med uttrycket ”världens grundläggning”, som förekommer i flera bibelverser. I de verserna nämns olika ting som har ägt rum ”från världens grundläggning”. Exempelvis talas det om ”profeternas blod” som har utgjutits från Abels tid och framåt, ett ”kungarike” som har varit berett och ”namn” som har skrivits i livets skriftrulle. (Lu 11:50, 51; Mt 25:34; Upp 13:8; 17:8; jfr Mt 13:35; Heb 9:26.) Allt detta har med människors liv och verksamhet att göra, och därför måste ”världens grundläggning” avse mänsklighetens början och inte den livlösa skapelsens eller djurens början. Hebréerna 4:3 visar att Guds skaparverk inte fick sin början utan ”stod färdiga från världens grundläggning”. Eftersom Eva uppenbarligen var det sista av Jehovas jordiska skaparverk, kan världens grundläggning inte ha ägt rum innan hon blev skapad.

Som det visas i artiklarna ABEL (nr 1) och FÖRUTVETANDE, FÖRUTBESTÄMMELSE (Hur Messias var förutbestämd) kan det grekiska ordet för ”grundläggning” (katabolẹ̄) syfta på befruktningen hos människan och den efterföljande födseln av ett barn. Katabolẹ̄ betyder ordagrant ”nedkastande (nedläggande) [av säd]” och kan i Hebréerna 11:11 återges med ”bli havande”. (NV; jfr RS.) Som ordet används där avser det tydligtvis att Abraham ”kastade (lade) ner” mänsklig säd för att avla en son och att Sara mottog denna säd så att hon kunde bli befruktad.

Uttrycket ”världens grundläggning” behöver därför inte avse början av skapandet av det materiella universum, och uttrycket ”före världens grundläggning” (Joh 17:5, 24; Ef 1:4; 1Pe 1:20) syftar inte på något tillfälle före det att det materiella universum skapades. I stället syftar dessa uttryck tydligtvis på den tid då människosläktet blev ”grundlagt” genom det första  människoparet, Adam och Eva, som utanför Eden började frambringa säd, eller avkomlingar, som skulle kunna få nytta av Guds anordningar för befrielse från nedärvd synd. (1Mo 3:20–24; 4:1, 2)

”Ett skådespel för världen, för både änglar och människor”. Somliga översättare har ansett att ordet kọsmos i 1 Korinthierna 4:9 omfattar både osynliga andevarelser och synliga människor, och de har exempelvis återgett versen på följande sätt: ”Vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor.” (SFB; jfr Åk, 2000.) Men andra översättningar har följande ordalydelse: ”och för änglar och för människor”. (CC, KJ, La, Mo, Murdock, Vg) Youngs översättning lyder: ”Ett skådespel blev vi för världen och sändebud och människor.” Före den här versen, nämligen i 1 Korinthierna 1:20, 21, 27, 28; 2:12; 3:19, 22, använder skribenten ordet kọsmos i betydelsen människovärlden, och därför är det inte troligt att han skiftar betydelse omedelbart därefter, i 1 Korinthierna 4:9, 13. Om man godtar återgivningen ”för både änglar och människor”, bör uttrycket därför inte betraktas som en utvidgning av betydelsen av ordet kọsmos, utan som en förstärkning som understryker att skådespelet inte bara ses av människovärlden utan också av ”änglar”. (Jfr Ro.)

Människornas livssfär; den ram inom vilken människor lever sitt liv. Det som sägs här ovan betyder inte att kọsmos förlorar hela sin ursprungliga betydelse, ”ordning” eller ”anordning”, och bara blir en synonym till ”mänskligheten”. Mänskligheten i sig speglar en viss ordning genom att den består av släkter och folkstammar som har delats upp i nationer och språkgrupper (1Kor 14:10; Upp 7:9; 14:6) med klasser av till exempel rika och fattiga (Jak 2:5, 6). Efter hand som tiden har gått och antalet människor har ökat har det på jorden skapats en ram av förhållanden som omger och påverkar mänskligheten. När Jesus frågade en man vilken nytta man har om man ”vinner hela världen men förverkar sin själ”, syftade han uppenbarligen på att vinna allt det som det mänskliga livets sfär och det mänskliga samhället som helhet kan erbjuda. (Mt 16:26; jfr Mt 6:25–32.) Paulus avser något liknande när han skriver om dem som ”gör bruk av världen” och om gifta personer som ”bekymrar sig om det som hör världen till” (1Kor 7:31–34), och likaså gör Johannes när han talar om ”den här världens medel att uppehålla livet” (1Jo 3:17; jfr 1Kor 3:22).

När ordet kọsmos används som beteckning för det mänskliga livets ram, ordning eller sfär, har det en liknande betydelse som det grekiska ordet aiọ̄n. I några fall skulle man nästan kunna byta ut de båda orden mot varandra. Exempelvis sägs det att Demas hade övergett aposteln Paulus för att han hade ”fattat kärlek till den nuvarande tingens ordning [aiọ̄na]”, medan aposteln Johannes varnade de kristna för att älska ”världen [kọsmon]” med dess levnadssätt som vädjar till det syndiga köttet. (2Ti 4:10; 1Jo 2:15–17) Och han som omtalas som ”den här världens [kọsmou] härskare” i Johannes 12:31 kallas ”denna tingens ordnings [aiọ̄nos] gud” i 2 Korinthierna 4:4.

Aposteln Johannes säger i slutet av sin evangelieskildring att ”inte ens hela världen [form av kọsmos] kunde rymma de skriftrullar som blev skrivna” om allt som Jesus gjorde skrevs ner i detalj. (Joh 21:25) Här använde han inte ordet gē (jorden) eller oikoumẹnē (den bebodda jorden), så att han sade att hela jordklotet inte skulle kunna rymma skriftrullarna. Han använde i stället ordet kọsmos och menade uppenbarligen att det mänskliga samhället (med den kapacitet som dåtidens bibliotek hade) inte skulle kunna ta emot alla de skrifter (i den bokform som användes på den tiden) som det i så fall hade varit fråga om. Se också Johannes 7:4 och 12:19, där kọsmos används på liknande sätt.

Att komma ”till [el.: ”in i”] världen”. När någon har ”fötts till världen” har han inte bara fötts in i människosläktet, utan han har också kommit in i den ram av omständigheter och förhållanden som människor lever i. (Joh 16:21; 1Ti 6:7) Även om uttrycket ”komma till världen” kan avse att någon föds in i människornas livssfär, är det inte alltid detta som avses. Att ”komma till [el.: ”in i”] världen”, liksom att ”sändas till [el.: ”ut i”] världen”, kan betyda något annat. Exempelvis sade Jesus i bön till Gud: ”Alldeles som du har sänt ut mig i världen, har också jag sänt ut dem [lärjungarna] i världen.” (Joh 17:18) Han sände ut dem i världen som vuxna, inte som nyfödda spädbarn. Johannes talar om att falska profeter och bedragare har ”gått ut i världen”. (1Jo 4:1; 2Jo 7)

Det sägs många gånger att Jesus kom ”till [el.: ”in i”] världen” eller att han sändes ”till [el.: ”ut i”] världen”, men dessa uttryck avser uppenbarligen inte i första hand, eller möjligen inte alls, att han föddes som människa, utan snarare att han, när han hade blivit döpt och smord, gick ut bland människorna och offentligt utförde sitt uppdrag som ljusbärare för människovärlden. (Jfr Joh 1:9; 3:17, 19; 6:14; 9:39; 10:36; 11:27; 12:46; 1Jo 4:9.) Att han föddes som människa var bara en nödvändig förutsättning för att han skulle kunna göra detta. (Joh 18:37) Den förståelsen  bekräftas av att det i Hebréerbrevet sägs att Jesus uttalar orden i Psalm 40:6–8 ”då han kommer in i världen”. Jesus kan rimligtvis inte ha gjort något sådant uttalande när han var nyfödd. (Heb 10:5–10)

När Jesu offentliga tjänst bland människorna närmade sig sitt slut, visste Jesus att ”hans stund hade kommit, då han skulle bege sig ut ur den här världen till Fadern”. Han skulle dö som människa och bli uppväckt till liv i den andevärld han hade kommit ifrån. (Joh 13:1; 16:28; 17:11; jfr Joh 8:23.)

”Världens elementära ting”. I Galaterna 4:1–3 förklarar Paulus att ett barn är som en slav i den meningen att barnet är underställt andra tills det når en viss ålder, och sedan säger han: ”På samma sätt förblev också vi, när vi var omyndiga, slavar under de elementära ting [stoikheia] som hör världen till.” Därefter visar han att Guds Son kom ”när tiden var fullbordad” och friköpte dem som blev hans lärjungar, så att de inte längre var underställda lagen utan kunde bli adopterade som söner. (Gal 4:4–7) Och i Kolosserna 2:8, 9, 20 varnar Paulus de kristna i Kolossai för att låta sig föras bort ”genom den filosofi och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition, i överensstämmelse med världens elementära ting [stoikheia] och inte i överensstämmelse med Kristus; därför att i honom bor gudlikhetens hela fullhet kroppsligen”, och Paulus betonar att de ”har dött tillsammans med Kristus i förhållande till världens elementära ting”.

I ett kommentarverk sägs följande om det grekiska ordet stoikheia (plural av stoikheion) som Paulus använde: ”Uttrycket [stoikheia] har grundbetydelsen ’pålar ställda i rad’ men ... användes sedan om alfabetets bokstäver som ställda i rader och därefter om det talade språkets grundbeståndsdelar; därefter om grundbeståndsdelarna i allting i naturen, exempelvis de fyra ’elementen’ (se 2Pe iii. 10, 12), och om grunddragen eller det mest elementära inom vilken som helst kunskapsgren. Det är i den sistnämnda betydelsen ordet används i Heb v. 12.” (The Pulpit Commentary, utgiven av C. Spence, London 1885, Galaterbrevet, sid. 181) Det besläktade verbet stoikhẹō betyder ”vandra ordningsfullt”. (Gal 6:16)

När Paulus skrev till galaterna och kolosserna avsåg han uppenbarligen inte det materiella skaparverkets grundbeståndsdelar, utan snarare ”den icke-kristna mänsklighetens element”, dvs. de fundamentala eller grundläggande principer som följdes av dem som inte var sanna kristna, enligt vad den tyske forskaren Heinrich A. W. Meyer säger. (Kritisch exegetisches Handbuch über den Brief an die Galater, 1870, sid. 201) Paulus brev visar att detta inbegrep de filosofier och bedrägliga läror som uteslutande var grundade på mänskliga normer, föreställningar, tankegångar och mytologier, sådana som grekerna och andra icke-kristna folk var helt upptagna med. (Kol 2:8) Men det framgår tydligt att han också använde uttrycket om sådant som hade med judendomen att göra, och då inte bara icke-bibliska judiska påbud om asketism och ”ängladyrkan”, utan också läran om att de kristna skulle förplikta sig att hålla Moses lag. (Kol 2:16–18; Gal 4:4, 5, 21)

Moses lag hade givetvis sitt ursprung hos Gud. Men nu hade den uppfyllts i Kristus Jesus, ”verkligheten” som lagens skuggor pekade fram emot, och var därför föråldrad. (Kol 2:13–17) Dessutom var tältboningen och templet byggda av människor och var alltså ”här på jorden” eller ”hörande till världen” (grek.: kosmikọn; Heb 9:1, not). Det betyder att de hörde till den mänskliga sfären, inte den himmelska eller andliga, och de krav som var förbundna med dem var ”lagenliga krav angående köttet, och de var pålagda till dess den fastställda tiden var inne att skapa ordning i förhållandena”. Kristus Jesus hade nu gått in i ”det större och fullkomligare tält som inte är gjort med händer, det vill säga inte är av denna skapelse”, nämligen in i själva himlen. (Heb 9:8–14, 23, 24) Han hade själv sagt till en samarisk kvinna att den tid skulle komma då man inte längre skulle använda templet i Jerusalem i förbindelse med sann tillbedjan utan då de sanna tillbedjarna skulle ”tillbe Fadern med ande och sanning”. (Joh 4:21–24) I och med Kristi Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd fanns det inte längre behov av att använda sådant i den mänskliga sfären som bara var ”symboliska framställningar” (Heb 9:23) av något långt större i himlen.

De kristna i Galatien och Kolossai kunde därför nu tillbe på det långt bättre sätt som var grundat på Kristus Jesus. Han, och inte människor och deras principer eller läror och inte ens lagförbundets ”lagenliga krav angående köttet”, skulle godtas som den fastställda normen och den fullständiga måttstocken för vad som var den sanna läran och det sanna levnadssättet. (Kol 2:9) De kristna skulle inte vara som barn genom att frivilligt ställa sig under Moses lag, som liknades vid en pedagog eller uppfostrare (Gal 3:23–26), utan de skulle ha samma förhållande till Gud som en vuxen son har till sin far. Jämförd med den kristna läran var lagen elementär, ”religionens ABC”. (Kritisch exegetisches Handbuch über die Briefe Pauli an die  Philipper, Kolosser und an Philemon, H. Meyer, 1874, sid. 311) Eftersom de smorda kristna hade blivit pånyttfödda till himmelskt liv, hade de i viss mening dött och hängts på en påle för kọsmos, eller det mänskliga livets sfär, där bestämmelser om bland annat köttslig omskärelse hade gällt; de hade blivit ”en ny skapelse”. (2Kor 5:17; Kol 2:11, 12, 20–23; jfr Gal 6:12–15; Joh 8:23.) De visste att Jesu kungarike inte hade sitt ursprung hos människor. (Joh 18:36) De skulle absolut inte vända tillbaka till ”de svaga och torftiga elementära tingen” som hörde till den mänskliga sfären (Gal 4:9) och på så vis bli förledda till att överge ”rikedomen av den fulla vissheten i deras insikt” och en ”exakt kunskap om Guds heliga hemlighet, nämligen Kristus”, som ”alla vishetens och kunskapens skatter” är fördolda i. (Kol 2:1–4)

Den värld som är fjärmad från Gud. Något som Bibeln är ensam om är att använda ordet kọsmos om den del av människovärlden som är åtskild från Guds tjänare. Petrus skriver att Gud ”lät en stor översvämning komma över en värld av ogudaktiga” medan han bevarade Noa och hans familj. På det sättet ”drabbades världen på den tiden av förintelse då den översvämmades av vatten”. (2Pe 2:5; 3:6) Man kan återigen notera att det inte är jordklotet eller universums himlakroppar som avses med ”världen”, utan det är den mänskliga sfären, och i detta fall det orättfärdiga mänskliga samhället. Det var den ”världen” som Noa domfällde genom sitt trogna handlingssätt. (Heb 11:7)

Den orättfärdiga värld eller det orättfärdiga mänskliga samhälle som fanns före översvämningen upphörde, men mänskligheten i sig upphörde inte, eftersom den bevarades genom Noa och hans familj. Efter översvämningen övergav flertalet människor återigen rättfärdighetens väg och skapade ett nytt ont mänskligt samhälle. Men det fanns ändå några som valde en annan kurs och höll fast vid rättfärdighetens väg. Med tiden gjorde Gud israeliterna till sitt utvalda folk och lät dem komma in i ett förbundsförhållande till honom. Eftersom israeliterna på det sättet blev avskilda från världen i allmänhet, kunde Paulus i Romarna 11:12–15 använda ordet kọsmos, ”världen”, synonymt med icke-israelitiska ”folk av nationerna” eller ”hedningar”. (NV, 2000) Han framhöll här att israeliternas avfall ledde till att Gud upphävde sitt förbund med dem och att detta gav icke-judar möjlighet att komma in i ett förbundsförhållande till Gud och få de rikedomar det medförde genom att bli försonade med honom. (Jfr Ef 2:11–13.) Uttrycket ”världen”, eller kọsmos, avsåg alltså även hela den del av mänskligheten som under perioden från den stora översvämningen till de första kristnas tid var avskild från Guds godkända tjänare och i synnerhet de människor som stod utanför Israel under den tid då israeliterna befann sig i ett förbundsförhållande till Jehova. (Jfr Heb 11:38.)

På liknande sätt används kọsmos ofta för att beteckna hela det icke-kristna mänskliga samhället, oberoende av etnisk tillhörighet. Detta är den värld som hatade Jesus och hans lärjungar för att de vittnade om dess orättfärdighet och höll sig avskilda från den. Den världen visade därigenom hat mot Jehova Gud och lärde inte känna honom. (Joh 7:7; 15:17–25; 16:19, 20; 17:14, 25; 1Jo 3:1, 13) Guds store motståndare, Satan, Djävulen, härskar över den här världen, det orättfärdiga mänskliga samhället och dess kungariken; han har faktiskt gjort sig själv till denna världens ”gud”. (Mt 4:8, 9; Joh 12:31; 14:30; 16:11; jfr 2Kor 4:4.) Gud frambringade inte den orättfärdiga världen. Det är hans främste motståndare som ligger bakom dess utveckling, och det är i hans våld ”hela världen ligger”. (1Jo 4:4, 5; 5:18, 19) Satan och ”de onda andemakterna i de himmelska regionerna” är de osynliga ”världshärskarna [el.: kosmokraterna; grek.: kosmokrạtoras]” över den värld som är fjärmad från Gud. (Ef 6:11, 12)

I sådana bibelställen avser ”världen” inte enbart mänskligheten, som ju Jesu lärjungar var en del av, utan hela det organiserade mänskliga samhället utanför den sanna kristna församlingen. Annars skulle de kristna inte kunna upphöra med att vara ”en del av världen”, såvida de inte dog och inte längre levde i köttet. (Joh 17:6; 15:19) De kristna kan inte undvika att leva mitt i detta samhälle av världsliga människor, varav en del är otuktiga, avgudadyrkare, utsugare och liknande (1Kor 5:9–13), men om de inte skall bli fördömda tillsammans med världen måste de hålla sig rena och obesmittade av dess fördärv och befläckelser, och de får inte göra sig till världens vän. (1Kor 11:32; Jak 1:27; 4:4; 2Pe 1:4; 2:20; jfr 1Pe 4:3–6.) De kan inte låta sig ledas av världslig vishet, som är dårskap i Guds ögon, och de får heller inte andas in ”världens ande”, dvs. dess själviska och syndiga drivkraft. (1Kor 1:21; 2:12; 3:19; 2Kor 1:12; Tit 2:12; jfr Joh 14:16, 17; Ef 2:1, 2; 1Jo 2:15–17; se ANDE [Sinnets drivkraft; den sinnesinställning som driver någon att handla].) Genom sin tro segrar de på så sätt över ”världen”, det orättfärdiga mänskliga samhället, precis som Guds Son gjorde. (Joh 16:33; 1Jo 4:4; 5:4, 5) Det orättfärdiga mänskliga samhället skall försvinna genom Guds ingripande (1Jo 2:17), alldeles som den  ogudaktiga världen före den stora översvämningen förgicks (2Pe 3:6).

Den ogudaktiga världen upphör; mänskligheten blir bevarad. Den värld (kọsmos) som Jesus dog för måste alltså vara människovärlden i betydelsen människosläktet, alla människor. (Joh 3:16, 17) När det gäller världen i betydelsen det mänskliga samhälle som är fjärmat från Gud och som faktiskt är i fiendskap med honom, så bad Jesus inte för den världen utan bara för dem som kom ut ur den och satte tro till honom. (Joh 17:8, 9) Jesus visade att människor skall överleva den stora vedermöda som han jämförde med översvämningen på Noas tid, precis som människor överlevde när det ogudaktiga mänskliga samhället eller världen tillintetgjordes i den stora översvämningen. (Mt 24:21, 22, 36–39; jfr Upp 7:9–17.) ”Kungaväldet över världen” (uppenbarligen kungaväldet över mänskligheten) skall enligt löftet ”tillhöra vår Herre och hans Smorde”, och de som skall härska tillsammans med Kristus i hans himmelska kungarike skall ”härska som kungar över jorden”, dvs. över mänskligheten, över dem som finns kvar när det ogudaktiga mänskliga samhälle som Satan har härskat över är tillintetgjort. (Upp 11:15; 5:9, 10)