Tillverkning av tyg genom sammanbindning av två vinkelräta trådsystem. De trådar som löper i vävens längdriktning kallas varp, och de korsande trådarna kallas väft eller inslag. Väfttråden förs växelvis över och under varptrådarna. (3Mo 13:59) Det var ofta kvinnorna som vävde, men tydligen kunde även män ha vävning som sysselsättning. (2Ku 23:7; 1Kr 4:21) Den typ av vävstol som hebréerna, egyptierna och andra folk använde bestod i huvudsak av en träram. (Dom 16:13, 14; Jes 19:1, 9, 10)

Forntidens vävstolar var antingen vertikala eller horisontella. En typ av vertikal vävstol bestod av två sidostolpar med en tvärslå eller bom upptill. Varptrådarna hängde ner från bommen och var försedda med tyngder för att hållas sträckta. I en del vävstolar fanns det en nedre bom i stället för tyngder, och ibland var den bommen rullbar, och det vävda tyget kunde rullas upp på den. En vanlig horisontell vävstol bestod av två parallella bommar som var placerade ett stycke från varandra och hölls på plats av fyra pluggar som slagits ner i marken i bommarnas ändar. Mellan dessa bommar spände man varptrådarna. Det var möjligen en sådan tung bom som träskaftet på Goljats spjut jämfördes med när det sades att det var ”som en vävbom”. (1Sa 17:4, 7)

När man vävde delades som regel varptrådarna i två lager, så att väfttråden kunde föras in över det ena lagret av varptrådar, när den fördes igenom varpen i ena riktningen, och under det, när den fördes tillbaka i motsatt riktning. För att åstadkomma detta behövde man två ”skäl”, mellanrum. I en enkel horisontell vävstol stacks en platt ”skälsticka” in tvärs igenom varpen under varannan varptråd, och när stickan vreds, så att den stod på högkant, bildades ett av de två ”skäl” som väfttråden kunde föras igenom. De varptrådar som löpte under skälstickan var i sin tur med trådöglor fästa vid en käpp som låg ovanpå varpen. När denna käpp lyftes rakt upp från varpen bildades det ett nytt ”skäl” som väfttråden kunde föras igenom i motsatt riktning. Varje gång efter det att väfttråden förts igenom varpen pressades tråden mot det redan vävda tyget med en pinne. Vävaren förde väfttråden genom varpen med en skyttel, egentligen en pinne som tråden var  upprullad på. En skicklig vävare var snabb med skytteln, och Job kunde därför säga: ”Mina dagar flyger snabbare än en vävares skyttel.” (Job 7:6)

När ett tyg hade vävts till önskad längd och rullats ihop skar vävaren av det från varptrådarna. (Jes 38:9, 12) De vanligaste materialen som användes till vävning var djurhår (2Mo 36:14; Mt 3:4), ull och lin. (Jfr Ord 31:13.)

Man kunde väva tyg i olika mönster genom att använda garn i olika färger i varpen eller i väften eller i bådadera. Man kunde också använda väfttråd i en bestämd färg som fördes in bara genom en del av varpen. (1Mo 37:23; 2Sa 13:18; Ord 7:16) Vävaren kunde också väva mönstrat tyg med tråd i samma färg genom att han till exempel förde en grupp väfttrådar över en varptråd och sedan under två varptrådar hela vägen genom varpen och därefter förde nästa grupp över två varptrådar, under två och sedan över en och så vidare genom varpen, som man gör i dag när man väver gabardin. Aron fick en vit tunika av fint lingarn som var vävd ”i rutmönster”. (2Mo 28:39)