På den tredje skapelsedagen lät Gud jorden frambringa växter som bar frö så att de kunde föröka sig enligt sina arter. (1Mo 1:11–13) I Första Moseboken 2:5, 6 beskrivs av allt att döma hur förhållandena var på den ”dagen”, sedan Gud låtit torra land bli synligt men innan gräset, fruktträden och de andra fröbärande växterna hade skjutit upp. För att det skulle finnas tillräckligt med fuktighet för det växtliv som skulle frambringas lät Jehova en dimma regelbundet stiga upp från jorden för att vattna marken. Tack vare det kunde växterna frodas över hela jorden trots att det inte regnade på den tiden. Även om himlens ljuskällor inte blev klart synliga förrän den fjärde skapelsedagen (1Mo 1:14–16), nådde av allt att döma tillräckligt mycket indirekt ljus jorden på tredje skapelsedagen för att växtligheten skulle kunna spira. (Se 1Mo 1:14, Ro, not.)

Från början gav Gud de gröna växterna till föda åt människan och djuren. Senare tillät han att människorna åt kött om blodet hade fått rinna av. (1Mo 1:29, 30; 9:3, 4) Efter syndafallet måste människorna arbeta hårt för födan (1Mo 3:18, 19), men Jehova fortsatte att sörja för att både människor och djur fick växter att äta, eftersom det är han som ger både sol och regn, som är nödvändigt för växterna. (Ps 104:14; 106:20; Mik 5:7; Sak 10:1; Heb 6:7; jfr 5Mo 32:2.)

Gud kan i enlighet med sin avsikt påverka växtligheten. Han lovade israeliterna att han skulle ge dem regn och gräs åt deras husdjur så länge de lydde honom. (5Mo 11:13–15) Men om de övergav sitt förbund med honom skulle han se till att ingenting växte i deras land. (5Mo 29:22–25; jfr Jes 42:15; Jer 12:4; 14:6.) En av de plågor som Jehova lät drabba Egypten bestod av hagel som slog ner alla slags växter. En annan plåga från Gud innebar att gräshoppor åt upp allt som hade klarat sig undan haglet. (2Mo 9:22, 25; 10:12, 15; Ps 105:34, 35; jfr Am 7:1–3.)

Bildspråk. Under den torra årstiden torkar växtligheten i Palestina snabbt bort på grund av den brännande solen och svedande östanvinden. Därför sägs det att folk som blir underkuvade av fientliga härar skall bli ”som markens växter och som det gröna späda gräset, som gräset på taken när det blir avsvett för östanvinden”. (2Ku 19:25, 26; Jes 37:26, 27) Och när psalmisten var i en svår situation sade han: ”Mitt hjärta vissnar som gräs och förtorkas.” Han sade också: ”Själv förtorkas jag som gräs.” (Ps 102:4, 11)

Växter trivs och frodas under gynnsamma omständigheter, och därför är de en passande bild av talrika avkomlingar. (Job 5:25) Det sägs till exempel att ”Juda och Israel var talrika” under Salomos tid som kung och att de ”åt och drack och gladde sig”. (1Ku 4:20) Det är av allt att döma detta som åsyftas i en psalm som handlar om Salomo: ”De som är från staden skall blomstra som jordens växter.” (Ps 72:16) De ondskefulla kan också för en tid ”skjuta upp som gräs”, men det är inte Guds välsignelse som får dem att blomstra, och de skall bli ”förintade för evigt”. (Ps 92:7)

I Bibeln liknas ibland framstående personer i höga ställningar vid träd (jfr Hes 31:2–14), medan lågvuxna växter, t.ex. törnbuskar, gräs och säv, kan vara en bild av folket i allmänhet. (Jfr Dom 9:8–15; 2Ku 14:8–10; Jes 19:15; 40:6, 7.) Det gör det lättare att förstå innebörden i Uppenbarelseboken 8:7, där det sägs att ”en tredjedel av träden” och ”allt grönt gräs” brändes upp.