Forntidens vagnar var enkla fordon som oftast var tillverkade av trä och antingen hade massiva skivhjul eller ekerhjul. (1Sa 6:14) Vissa vagnar var inte mycket mer än ett öppet flak på två hjul med en dragstång framtill. Andra var försedda med sidostycken, och somliga var täckta, till exempel de sex täckta vagnar (var och en dragen av två nötkreatur) som användes för att transportera föremål som hörde till tältboningen. (4Mo 7:2–9) De vagnar som omtalas i Uppenbarelseboken 18:13 kan ha varit fyrhjuliga.

I Israel drogs transportvagnar i synnerhet i äldre tider som regel av nötkreatur, medan hästar huvudsakligen användes i krigföring och till att dra stridsvagnar. (2Sa 6:3, 6; 15:1; 1Kr 13:7, 9; Ord 21:31) Vagnar användes till att transportera människor (1Mo 45:19, 21, 27; 46:5), spannmål och andra bördor (1Sa 6:7–14; Am 2:13). Vagnar som nämns i samband med krig (till exempel i Ps 46:9) kan ha använts till att frakta militär utrustning. På Jesajas tid, när israeliterna hade många hästar (Jes 2:7), använde man hästdragna vagnar till tröskning. (Jes 28:27, 28)

Stridsvagn. På Bibelns tid var en stridsvagn en tvåhjulig vagn som drogs av hästar och som i första hand var konstruerad för användning på slagfältet, inte för truppförflyttningar bakom stridslinjerna. De fyra hebreiska ord som används om denna typ av vagn (merkạv [1Ku 4:26]; merkavạh [1Mo 41:43]; rẹkhev [1Ku 1:5]; rekhụv [Ps 104:3]) kommer alla från verbroten rakhạv, som betyder ”rida”, ”köra” eller ”fara”. (1Mo 24:61; 1Sa 25:42; 1Ku 18:45) Det  grekiska ordet är hạrma. (Apg 8:28) Vagnar möjliggjorde snabba transporter i strid, gav soldaterna en mobil plattform att skjuta ifrån och hade stor psykologisk effekt när de körde in bland fotfolket. På forntida monument finns många avbildningar av olika typer av vagnar, vilket vittnar om att sådana vagnar har använts under mycket lång tid och i stor omfattning.

En stridsvagn hade vanligtvis en enkel axel och var försedd med sidor som nådde upp till höfthöjd. Den var öppen baktill så att det var lätt att stiga upp i den. Framtill var den försedd med en vagnsstång och ett ok och var förspänd med snabba hästar. Ofta var stridsvagnarna också utrustade med pilkoger, sköldar, spjut och hållare för bågar. Det förekom också att man fäste järnliar vid naven på vagnshjulen, vilket utgjorde ytterligare ett hot mot fotsoldaterna. (Jos 17:16, 18; Dom 1:19) När det bara fanns en man i vagnen, hade han tömmarna runt midjan eller höfterna i strid, så att han hade händerna fria till att använda sina vapen. Större och tyngre stridsvagnar med fler än två hästar i spann hade en besättning på två, tre eller fyra man, vanligtvis bestående av en förare, en eller två krigare och kanske en sköldbärare. (2Mo 14:7, not)

Snabbhet, manövrerbarhet och stabilitet var viktiga faktorer som man ständigt försökte förbättra. Genom att flytta axeln något bakåt uppnådde man till exempel bättre manövrerbarhet och stabilitet. Om man bytte ut skivhjulen mot ekerhjul kunde man minska vikten och öka hastigheten. (1Ku 7:33) Vanligtvis använde man hjul med sex ekrar, men det fanns också hjul med fyra, åtta eller fler ekrar. Genom att använda lätta träslag och låta endast beslagen bestå av läder, brons eller järn kunde man tillverka vagnar som var så lätta att en eller två man kunde bära dem över oländig terräng eller mindre vattendrag.

Många av de hedniska folk som stred mot israeliterna hade stridsvagnar. År 1513 f.v.t. förintade Jehova hela faraos här, däribland 600 utvalda stridsvagnar och ”alla Egyptens andra vagnar”, i Röda havet. (2Mo 14:6, 7; 15:4, 19; Jos 24:6) När israeliterna erövrade det utlovade landet fördrev de fienderna och brände upp många av deras stridsvagnar. (Jos 11:4–9) Den kanaaneiske kungen Jabin förtryckte israeliterna i 20 år tills Jehova vid Kisons regnflodsdal tillintetgjorde hela hans här, som bestod av 900 stridsvagnar med järnliar och anfördes av Sisera. (Dom 4:2, 3, 13, 15, 16; 5:28) Under kungatiden stred filistéer, egyptier, etiopier, araméer, assyrier och babylonier mot israeliterna med stora stridsvagnsstyrkor – vid ett tillfälle så många som 32 000 vagnar. (1Sa 13:5; 2Sa 1:6; 1Kr 19:6, 7, 18; 2Kr 12:2, 3; 14:9; 16:8; Jes 37:21, 24) I sina domsbudskap nämnde profeterna ibland de stridsvagnar som dessa nationer var så stolta över. (Jer 50:37; 51:21; Mik 5:10, 15)

Låglänta områden, som till exempel Filisteiska slätten och den breda Jisreeldalen, passade bättre för krigföring med stridsvagnar än bergstrakterna. Araméerna skröt vid ett tillfälle med att de med sina stridsvagnar skulle kunna besegra israeliterna, om dessa bara kunde lockas ner från bergen så att slaget kunde utkämpas på slättlandet, eftersom araméerna menade att ”[Israels] Gud är en bergsgud”. Araméernas förkrossande nederlag i detta slag bevisade emellertid att Jehova också var ”en lågslätternas gud”. (1Ku 20:23–30)

I Israel upprättades inte några större stridsvagnsstyrkor förrän på Salomos tid. Detta berodde till stor del på att Gud hade varnat kungen för att skaffa sig många hästar, som om nationens säkerhet var beroende av dessa. Denna befallning begränsade naturligtvis bruket av stridsvagnar, eftersom det krävdes hästar för att dra sådana fordon. (5Mo 17:16) När Samuel varnade folket för de bördor som jordiska kungar skulle komma att lägga på dem sade han: ”Era söner tar han och sätter dem på sina vagnar.” (1Sa 8:11) I samband med att Absalom och senare Adonia försökte tillskansa sig kungamakten lät de tillverka en vagn åt sig och lät 50 man springa framför dem. (2Sa 15:1; 1Ku 1:5) När David besegrade Sobas kung skonade han 100 vagnshästar. (2Sa 8:3, 4; 10:18)

När kung Salomo byggde upp Israels krigsmakt utökade han antalet stridsvagnar till 1 400. (1Ku 10:26, 29; 2Kr 1:14, 17) Förutom Jerusalem fanns det andra städer, så kallade ”vagnsstäder”, som hade speciella inrättningar för att ta hand om all denna mobila krigsutrustning. (1Ku 9:19, 22; 2Kr 8:6, 9; 9:25)

Efter Salomos död var stridsvagnar vanliga både i Nordriket och i Sydriket. I Nordriket hade man en anförare för ”hälften av vagnarna”, vilket visar att det fanns två huvuddivisioner av stridsvagnar. (1Ku 16:9) Kung Jehu var känd för att köra sin vagn i rasande fart. (2Ku 9:20) Flera kungar i Juda och Israel, nämligen Ahab, Jehoram, Ahasja och Josia, blev dödligt sårade i sina stridsvagnar. (1Ku 22:34–38; 2Ku 9:21, 24, 27; 2Kr 18:33, 34; 35:23, 24)

Profeten Jesaja sade till det upproriska Israel: ”Ve dem som drar ner till Egypten för att få hjälp, dem som förlitar sig på hästar och som sätter sin förtröstan till stridsvagnar, därför att  de är talrika, och till stridshästar, därför att de är mycket starka, men som inte har vänt sin blick till Israels Helige och inte har sökt Jehova.” (Jes 31:1)

Stridsvagnen användes främst i krig men kunde även användas vid jakt på vilda djur. I vissa fall användes den emellertid också för fredliga ändamål. Som livsmedelsförvaltare i Egypten fick Josef åka i ”den näst förnämsta ärevagnen” i landet. I denna vagn åkte han för att möta sin far Jakob när denne kom till Egypten. (1Mo 41:43; 46:29) Efter Jakobs död ingick ett stort antal vagnar i begravningståget från Egypten till Makpela, där Abraham hade köpt en gravplats. (1Mo 50:7–14) Stridsvagnar användes också som transportmedel, till exempel av kungarna Rehabeam och Ahab, den arameiske härföraren Naaman och den etiopiske hovman som på vägen till Gaza inbjöd evangelieförkunnaren Filippus att stiga upp och sätta sig bredvid honom. (1Ku 12:18; 18:44, 45; 2Ku 5:21, 26; Apg 8:28–31, 38) Vid triumftåg åkte de segerrika härskarna i rikt dekorerade, täckta vagnar. Avfälliga härskare i Juda hade vagnar och hästar som de helgade åt soldyrkan. (2Ku 23:11)

Bildspråk. I bildlig och profetisk bemärkelse är vagnen en symbol för krig, precis som bågen och svärdet. (Jes 21:7, 9; Sak 9:10) När det sägs att ”Guds stridsvagnar finns i tiotusenden, tusenden och åter tusenden”, är detta en bild av Guds oövervinnliga makt att förgöra sina fiender. (Ps 68:17; 2Ku 6:17)

Profeten Jesaja uttalade ve över dem som ”drar fram ... synd som med vagnslinor”. Det är möjligt att han med denna bild ville visa att dessa var bundna till synden på samma sätt som dragdjur var spända för den vagn som de drog efter sig. (Jes 5:18)