I Bibelns hebreiska skrifter är ordet för ”vakt” i många fall avlett av det hebreiska verbet shamạr, som betyder ”vakta”, ”hålla”, ”akta”, ”vaka”. (1Mo 3:24; 17:9; 37:11; 1Sa 26:15) De arbetare som återuppbyggde Jerusalems murar under Nehemjas ledning fungerade också som vakter på natten. (Neh 4:22, 23) Kungar hade löpare som åtföljde deras vagnar som vakter, och det hade också Absalom och Adonia när de försökte tillskansa sig tronen. (2Sa 15:1; 1Ku 1:5) Kung Rehabeam hade löpare som höll vakt vid palatsets ingång och som även vaktade de värdefulla kopparsköldarna. (1Ku 14:27, 28) Översteprästen Jehojada använde löpare och även den kariska livvakten för att skydda kung Jehoas i templet och för att avrätta Atalja. (2Ku 11:4–21; se KARISKA LIVVAKTEN; LÖPARE.)

Det hebreiska ordet tabbạch, som återges med ”kock” i 1 Samuelsboken 9:23, har grundbetydelsen ”slaktare” och kom med tiden att få innebörden ”skarprättare”; det används också om faraos livvakt och om den babyloniske kungen Nebukadnessars livvakt. (1Mo 37:36; 2Ku 25:8, 11, 20; Dan 2:14) Det hebreiska ordet mishmạ‛ath, som har grundbetydelsen ”sådana som hör (lyder)” och som i Jesaja 11:14 återges med ”undersåtar”, används om Davids livvakt (2Sa 23:23; 1Kr 11:25) och om Sauls livvakt, som David under en tid anförde (1Sa 22:14).

I romerska fängelser var det vanligt att man kedjade fast en fånge vid en soldat som bevakade honom eller, som en extra säkerhetsåtgärd, vid två vakter, som i Petrus fall. (Apg 12:4, 6) Under Paulus första fängelsevistelse i Rom fick han bo i en egen hyrd bostad tillsammans med en soldat som bevakade honom. (Apg 28:16, 30) Under sin andra fängelsevistelse i Rom hade han tydligtvis mindre frihet.

För att nyheten om Jesu uppståndelse inte skulle komma ut mutade de främsta prästerna de romerska vakterna för att få dem att sprida lögnen att Jesu lärjungar hade stulit hans kropp. (Mt 27:62–66; 28:11–15; se SOLDAT.)

Det romerska pretoriangardet bildades av kejsar Augustus år 13 f.v.t. för att utgöra en kejserlig livvakt. (Flp 1:12, 13) Kejsar Tiberius stationerade detta garde alldeles utanför Roms murar och kunde med dess hjälp behålla kontrollen över folket när det blev oroligheter. Pretoriangardets befälhavare hade därför stort inflytande. Med tiden kom gardet att bestå av ungefär 10 000 man, och det blev en så stor maktfaktor att det rentav kunde tillsätta och avsätta kejsare.

Ordet ”vakt” kunde också avse en romersk tjänsteman som hade till uppgift att ledsaga en högre ämbetsman när han visade sig offentligt och att verkställa hans befallningar. I dessa fall används det grekiska ordet rhabdoukhos, som ordagrant betyder ”spöbärare”. (Apg 16:35, 38; jfr Int.) Den romerska benämningen var lictor, och som ämbetstecken och auktoritetssymbol  var liktorerna beväpnade med fasces, ett knippe med spön av alm eller björk bundet kring skaftet på en yxa så att bladet stack ut.

De romerska vakterna hade vissa polisiära uppgifter, men de skilde sig från nutida poliser så till vida att de mer fungerade som ämbetsmännens livvakter och var förpliktade att ständigt stå till deras tjänst. De stod inte direkt till folkets förfogande utan lydde under ämbetsmännen.

När en ämbetsman visade sig offentligt kungjorde vakterna hans ankomst, banade väg för honom genom folkmassorna och såg till att man visade honom tillbörlig respekt. De höll vakt vid hans bostad. De förmedlade budskap från honom, beordrade lagöverträdare att komma inför honom och grep förbrytare, som de ibland piskade.

Vakterna utsågs formellt på ett år, men i praktiken tjänade de ofta längre. De flesta av dem var frigivna slavar. Romerska vakter var frikallade från militärtjänst och fick lön för sitt arbete.

Eftersom staden Filippi var en romersk koloni styrdes den av kejserliga ämbetsmän, ett råd eller en magistrat, och det var dessa som gav befallning om att Paulus och Silas skulle piskas med spön. Nästa dag skickade magistratens ledamöter i väg vakterna med order om att frige Paulus och Silas. Men Paulus accepterade inte att vakterna frigav dem, utan krävde att deras överordnade, magistratens ledamöter, själva skulle komma och erkänna den orätt de hade begått. (Apg 16:19–40; se MAGISTRAT.)

I templet i Jerusalem fanns en vaktstyrka bestående av präster och leviter som var organiserade under befälhavare. (Se BEFÄLHAVAREN FÖR TEMPELPOLISEN; PORTVAKTARE.)