Tillstånd av sinnessjukdom, våldsamt raseri eller dåraktighet. Flera hebreiska och grekiska ord används i Bibeln om sådana tillfälliga eller varaktiga tillstånd. Några av dessa ord verkar syfta på eller kunna härledas från de kusliga och ibland kraftiga eller sorgsna skrik som människor som drabbats av sinnessjukdom utstöter.

Den skrytsamme babyloniske kungen Nebukadnessar drabbades av vansinne i uppfyllelse av en profetisk dröm som Daniel uttydde för honom. Han var sinnessjuk i sju år, ”och han började äta växter som tjurarna”. (Dan 4:33) Eftersom han hade mist förståndet kan han ha inbillat sig att han var ett djur, kanske en tjur. I ett franskt medicinskt uppslagsverk sägs det angående denna form av sinnessjukdom: ”LYKANTROPI ... av [lỵkos], lupus, varg; [ạnthrōpos], homo, människa. Detta namn gavs den sjukdom som människor lider av när de tror att de har förvandlats till ett djur och härmar detta djurs läte eller skrik, utseende eller uppförande. Dessa människor föreställer sig i regel att de har förvandlats till en varg, en hund eller en katt; i några fall också till en tjur, som i Nebukadnessars fall.” (Dictionnaire des sciences médicales, par une société de médecins et de chirurgiens, Paris 1818, bd 29, sid. 246) När de sju åren hade gått gav Jehova Nebukadnessar förståndet tillbaka. (Dan 4:34–37)

Vansinne och demonpåverkan. Det är naturligtvis inte så att alla som lider av psykiska störningar är demonbesatta, men man kan förvänta att personer som är demonbesatta visar tecken på psykisk ohälsa. I gerasenernas land mötte Jesus en sinnessjuk man som var demonbesatt och som höll till bland gravarna. Han hade ofta blivit bunden med fotbojor och kedjor, ”men kedjorna hade han slitit av, och fotbojorna hade han sprängt; och ingen var stark nog att få bukt med honom”. Dessutom ”höll han på med att ropa i minnesgravarna och i bergen och att skära sig själv med stenar”. När Jesus hade drivit ut demonerna var mannen ”vid sunt förstånd”. (Mk 5:1–17; Lu 8:26–39) De kristna kan skydda sig mot vansinne som beror på demonpåverkan genom att ta på sig ”den fullständiga vapenrustningen från Gud” och fortsätta att bära den. (Ef 6:10–17)

Spelat vansinne. När David var på flykt från kung Saul sökte han vid ett tillfälle skydd hos den filisteiske kungen Akis i Gat. När filistéerna upptäckte vem han var sade de till Akis att David utgjorde en säkerhetsrisk, vilket gjorde David rädd. Han låtsades därför vara sinnessjuk och betedde sig som en galning. Han ”ritade kryss på dörrarna i porten och lät saliven rinna ner i skägget”. Akis trodde att David var en harmlös galning och lät honom gå i väg med livet i behåll. David blev senare inspirerad att skriva Psalm 34, i vilken han tackade Jehova för att han välsignade denna plan och befriade honom. (1Sa 21:10–22:1)

Galenskap i form av motstånd mot Jehova. Profeten Bileam var dåraktig nog att vilja profetera mot Israel för den betalning som Balak, Moabs kung, erbjöd honom, men Jehova ingrep och omintetgjorde hans ansträngningar. Aposteln Petrus skrev angående Bileam: ”Ett stumt lastdjur gjorde uttalanden med en människas röst och hindrade profetens galenskap.” För att beskriva profetens galenskap använde aposteln det grekiska ordet parafronịa, som innehåller tanken på att ”vara från sina sinnen”. (2Pe 2:15, 16; 4Mo 22:26–31)

Profeten Hosea skrev om de falska profeterna i Israel: ”Profeten är en dåre, det inspirerade uttalandets man är vansinnig, på grund av din stora missgärning, ja, hätskheten är stor.” (Hos 9:7) Jehova låter sina motståndare och sådana som förkastar hans vishet drabbas av vansinne. Han omtalar sig själv som ”den som får spåmän att handla som galningar”, vilket han uppnår genom att se till att deras spådomar slår fel. (Jes 44:24, 25) Job sade angående jordiska domare att Jehova gör dem ”till galningar”. (Job 12:17)

Paulus jämförde sådana som var motståndare till sanningen och som försökte fördärva den kristna församlingen med Jannes och Jambres, som var motståndare till Mose. Han försäkrade: ”De kommer inte längre att ha någon framgång, ty deras galenskap skall bli mycket tydlig för alla, så som galenskapen hos dessa båda män blev.” (2Ti 3:8, 9)

Vanvett till följd av förtryck och förvirring. En av de ödesdigra konsekvenser som israeliterna kunde räkna med att drabbas av om de var olydiga mot Jehova var att gripas av vanvett.  När de blev förtryckta av sina erövrare skulle de drivas till vanvett och i frustration reagera oförnuftigt. (5Mo 28:28–34) Kung Salomo skrev: ”Förtryck kan få den vise att handla som en galning.” (Pre 7:7)

I en profetia liknades den babyloniske kungen Nebukadnessar vid Jehovas ”bägare med raseriets vin”. Nationerna skulle tvingas att dricka, och det skulle få dem att ”svaja fram och tillbaka och bli som galna” på grund av det svärd som Jehova sände bland dem. (Jer 25:15, 16) Senare skulle Babylon självt drabbas av vanvett; de babyloniska avgudadyrkarna skulle handla ”som galningar” på grund av sina ”förskräckande syner”. (Jer 50:35–38) Även Babylon skulle tvingas dricka av bägaren med Jehovas raseri. (Jer 51:6–8)

Ursinne. Så som begreppen vanvett och galenskap används på Bibelns grundspråk kan de också beteckna vanvettigt ursinne. På en sabbat botade Jesus en man vars högra hand var förtvinad. De skriftlärda och fariséerna, som noggrant iakttog honom, ”blev fyllda av ursinne, och de började samtala med varandra om vad de skulle göra med Jesus”. (Lu 6:6–11) Lukas använde här det grekiska ordet ạnoia, som ordagrant betyder ”oförstånd”, ”tanklöshet”, ”tanketomhet” (ordet ”paranoia” är besläktat med detta grekiska ord). Paulus tänkte utan tvivel på ett våldsamt, vanvettigt ursinne när han erkände att han i sitt ”stora raseri” hade förföljt de kristna. (Apg 26:11)

Motsatsen till vishet. I Predikarens bok berättar församlaren att han inriktade sitt hjärta på ”att lära känna vishet och att lära känna vanvett”. (Pre 1:17) Han nöjde sig inte med att utforska visheten utan utforskade också dess motsats, som den kommer till uttryck hos människor. (Pre 7:25) I Predikaren 2:12 nämner Salomo återigen att han utvärderade visheten, vanvettet och dårskapen. På så sätt kunde han bedöma deras värde i förhållande till varandra. Han ansåg att överdrivet lättsinne var galenskap, vilket framgår av att han sade: ”Jag sade till skrattet: ’Vanvett!’” I jämförelse med vishet var sådant lättsinne vettlöst och kunde inte skänka verklig lycka. (Pre 2:2)

I sin beskrivning av den enfaldiges sinnestillstånd sade Salomo: ”De första orden från hans mun är dårskap, och de sista orden från hans mun är olycksbringande vanvett.” (Pre 10:13) Den enfaldige kan skada andra med sina fula spratt. Han liknas därför vid en vansinnig som är beväpnad med dödliga vapen. (Ord 26:18, 19)

Somliga tror inte på de dödas uppståndelse utan menar att döden är slutet på allt för alla människor. Eftersom de har denna felaktiga uppfattning är de helt inriktade på att tillfredsställa sina köttsliga begär och visar inget intresse för att göra Guds vilja. Salomo lade märke till detta och sade: ”Eftersom det är ett och samma slut för alla, är människosönernas hjärta fullt av ondska; och det är vanvett i deras hjärta livet igenom, och därefter – bort till de döda!” (Pre 9:3)

Bildspråk. Aposteln Paulus myndighet och apostlaskap ifrågasattes av några korinthier som han sarkastiskt kallade ”till övermått höga apostlar”. (2Kor 11:5) För att tala församlingen i Korinth till rätta och underbygga sina anspråk berömde Paulus sig av sina meriter, privilegier och upplevelser i Jehovas tjänst. En kristen skulle normalt inte berömma sig själv, men Paulus var tvungen att göra detta i det här fallet. Han omtalade sig därför som en som mist förståndet och sade om de till övermått höga apostlarna: ”Är de Kristi tjänare? Jag svarar som en galning: jag är det i ännu högre grad.” (2Kor 11:21–27)