Den vätska som är en väsentlig beståndsdel i allt levande. Jehova är upphovet till denna vätska (Upp 14:7) som människor, djur och växter är så beroende av för att leva. (2Mo 17:2, 3; Job 8:11; 14:7–9; Ps 105:29; Jes 1:30) Han sörjer för att det finns vatten, och han har makt över det. (2Mo 14:21–29; Job 5:10; 26:8; 28:25; 37:10; Ps 107:35) Han försåg israeliterna med vatten, genom underverk om det var nödvändigt (2Mo 17:1–7; Neh 9:15, 20; Ps 78:16, 20; Jes 35:6, 7; 43:20; 48:21), han gav dem ett land där det fanns rikligt med vatten (5Mo 8:7), och han lovade att välsigna deras vattentillgångar så länge de var lydiga mot honom (2Mo 23:25).

Jehova såg till att marken från början vattnades av en dimma som steg upp från jorden, och han fastställde lagarna som styr hur vattnet avdunstar och faller ner som regn. (1Mo 2:5, 6; Job 36:27; Am 5:8; se DIMMA, DIS; MOLN; REGN.) På den andra skapelsedagen gjorde Gud en öppen rymd genom att låta en del vatten bli kvar på jorden och en stor mängd vatten lyftas upp högt ovanför jorden. Det var utan tvivel vatten som fanns ovanför den öppna rymden som föll ner och utplånade de onda i den stora översvämningen på Noas tid. (1Mo 1:6–8; 7:11, 17–24; Jes 54:9)

Enligt den mosaiska lagen var det förbjudet att göra bilder av något ”i vattnen under jorden”, vilket tydligtvis syftar på vattenlevande djur i jordens vattenområden, som ligger under jordytans nivå. Detta omfattar floder, sjöar, hav och underjordiska vattensamlingar. (2Mo 20:4; 5Mo 4:15–18; 5:8)

Bildspråk. Det finns många exempel på att ordet vatten används bildligt i Bibeln. Människor, särskilt de oroliga människomassor som är utestängda från Gud, liknas vid vatten. I Johannes syn av den stora skökan, det stora Babylon, som utövar världsherravälde, sägs det att hon ”sitter på många vatten”, och det förklaras att dessa vatten ”betyder folk och skaror och nationer och språk”. (Upp 17:1, 15; jfr Jes 57:20.)

Eftersom vatten kan vålla stor skada (orsaka drunkning, översvämning och liknande) används det ofta som en symbol för ödeläggande krafter. (Ps 69:1, 2, 14, 15; 144:7, 8) I Jeremia 47:2 symboliserar det en militärstyrka.

Vid tältboningen användes vatten både till fysisk rening och på ett bildligt sätt. Vid prästerskapets installation tvättades prästerna med vatten, och leviterna blev symboliskt renade med ”syndarenande vatten” som stänktes på dem. (2Mo 29:4; 4Mo 8:6, 7) Prästerna tvättade sig innan de utförde tjänst i Jehovas helgedom och innan de trädde fram till brännoffersaltaret. (2Mo 40:30–32) Man tvättade offerdjuren med vatten (3Mo 1:9), och man använde vatten vid ceremoniell rening. (3Mo 14:5–9, 50–52; 15:4–27; 17:15; 4Mo 19:1–22; se REN, RENHET.) Det ”heliga vatten” som användes när en man misstänkte sin hustru för äktenskapsbrott var uppenbarligen rent, friskt vatten i vilket man lade något av stoftet från tältboningen innan kvinnan drack det. (4Mo 5:17–24)

Livgivande vatten. Jehova är ”källan med levande vatten”. Det är endast av honom och genom hans Son, Jesus Kristus, den främste förmedlaren av liv, som människor kan få evigt liv. (Jer 2:13; Joh 17:1, 3) Jesus sade till en samarisk kvinna vid en brunn i närheten av Sykar att det vatten han skulle ge människor skulle bli en källa i dem ”med vatten som bubblar upp för att förmedla evigt liv”. (Joh 4:7–15)

Aposteln Johannes fick i en syn se ”en ny himmel och en ny jord” och ”en flod med livets vatten” som flöt ut från Guds tron. På båda sidor om floden stod träd som bar frukt, och trädens löv var till läkedom för nationerna. (Upp 21:1; 22:1, 2) När den här delen av synen hade avslutats förklarade Jesus för Johannes varför han hade sänt sin ängel med denna syn. Sedan hörde Johannes proklamationen: ”Och anden och bruden säger ständigt: ’Kom!’ Och den som hör det skall säga: ’Kom!’ Och den som törstar skall komma; den som vill skall fritt få ta av livets vatten.” Guds tjänare skall uppenbarligen inbjuda de törstiga att börja dricka av Guds anordningar för evigt liv genom Guds Lamm. (Joh 1:29) De kan få det som nu finns tillgängligt av detta livets vatten. Inbjudan skall gå ut till alla som kan nås, och vattnet skall inte ges mot betalning i vinningssyfte, utan fritt till alla som vill ta av det. (Upp 22:17)

Före sin död och uppståndelse sade Jesus om sina lärjungar, som från och med pingstdagen  år 33 skulle få helig ande, att det ut ur deras innersta skulle ”flyta strömmar av levande vatten”. (Joh 7:37–39) Berättelsen i de kristna grekiska skrifterna innehåller många vittnesbörd om att apostlarna och lärjungarna, drivna av Guds ande, Guds verksamma kraft, utförde ett häpnadsväckande arbete med att föra ut det livgivande vattnet till andra, först i Jerusalem och sedan i hela den då kända världen.

Det inplantade ordet ges näring. Aposteln Paulus använde ett annat bildspråk när han i sitt första brev till församlingen i Korinth liknade den kristne förkunnaren vid en jordbrukare som först planterar eller sår säden, därefter vattnar och ser till den och sedan väntar på att Gud skall få den att växa och mogna. Paulus hade förkunnat de goda nyheterna om Guds kungarike för korinthierna och därigenom sått ut sädeskorn på det korinthiska ”åkerfältet”. Därefter kom Apollos, som genom ytterligare undervisning vattnade och gav näring åt den säd som hade såtts, men det var Gud som genom sin ande fick det att växa. Med det här bildspråket betonade Paulus att det inte är den enskilda människan som får det att växa, utan att alla är tjänare som arbetar tillsammans som Guds medarbetare. Det är Gud som ger växten, och han välsignar sådana osjälviska, förenade ansträngningar. (1Kor 3:5–9)

Guds sanningsord. Guds sanningsord liknas vid renande vatten. Den kristna församlingen är ren i Guds ögon, lik en ren brud för Kristus, som renade den ”med vattenbadet med hjälp av ordet”. (Ef 5:25–27) Paulus uttrycker sig på liknande sätt till medkristna som har hoppet att bli Kristi underpräster i himlen. Med hänvisning till tältboningen och kravet på att prästerna skulle tvätta sig i vatten innan de gick in i helgedomen för att utföra tjänst säger han: ”Eftersom vi har en stor präst [Jesus Kristus] över Guds hus, så låt oss gå fram med ett sant hjärta i trons fulla visshet, sedan vi ... fått ... våra kroppar badade med rent vatten.” (Heb 10:21, 22) Denna rening förutsätter inte bara att de har kunskap i Guds ord utan också att de lever efter det varje dag.

Dopets vatten. Jesus sade till Nikodemos: ”Om någon inte föds av vatten och ande, kan han inte komma in i Guds kungarike.” (Joh 3:5) Jesus talade uppenbarligen om det vatten som används i samband med dopet, när en människa som har ångrat sina synder och vänt om från sitt tidigare levnadssätt framställer sig för Gud genom att bli döpt i Jesu Kristi namn. (Jfr Ef 4:4, 5, där det talas om ”ett enda dop”.)

Aposteln Johannes skrev senare: ”Det är han som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. ... Ty det är tre som vittnar: anden och vattnet och blodet, och de tre är överens.” (1Jo 5:5–8) När Jesus kom ”in i världen”, dvs. när han började sin tjänst och slog in på den väg som skulle leda fram till att han offrade sitt liv som Guds Messias, kom han till Johannes döparen för att bli nedsänkt i vatten (inte som en symbol för sinnesändring i fråga om synder, utan för att framställa sig för Gud till att göra hans vilja). (Heb 10:5–7) Efter dopet kom Guds ande ner över honom som ett vittnesbörd om att han var Guds Son och Messias. (Lu 3:21, 22) Det är det vatten han blev döpt i som ”är överens” med hans offerblod och med Guds ande genom att dessa tre enhälligt vittnar om denna stora messianska sanning.

Andra exempel på bildspråk. David sade om de ondskefulla: ”Låt dem försvinna likt vatten som rinner bort.” (Ps 58:7) David kan ha tänkt på de talrika regnflodsdalarna i Palestina, som under ett skyfall kan fyllas med forsande vatten. Men vattnet rinner snabbt bort och försvinner, och så blir floddalen torr igen.

När israeliterna angrep staden Aj med en liten styrka och blev slagna hade det en demoraliserande verkan på dem. Det sägs i berättelsen att folkets hjärta började ”smälta och blev som vatten”, vilket betyder att de kände på sig att de av en eller annan anledning hade ådragit sig Jehovas misshag och inte längre fick hans hjälp. Josua blev mycket upprörd, tydligtvis därför att Israel, Jehovas här, i fruktan hade flytt för sina fiender och därigenom hade dragit smälek över Jehovas namn. (Jos 7:5–9)