Det hebreiska ordet för ”vecka”, shavụa‛, avser egentligen en sjufaldig enhet eller period. Det grekiska ordet för vecka, sạbbaton, kommer från det hebreiska ordet för sabbat (shabbạth).

Redan tidigt i människans historia började man indela tiden i perioder på sju dagar. Jehova Gud själv var den förste som gjorde en sådan tidsindelning då han delade in skapelseperioden i sex dagar eller tidsavsnitt, följt av en sjunde dag, vilodagen. (1Mo 2:2, 3) Nästa gång en period på sju dagar nämns är i samband med Noa och den stora översvämningen, men det sägs inget om att den sjunde dagen var en vilodag. (1Mo 7:4, 10; 8:10, 12) I Paddan-Aram och i Filisteen varade ett bröllop i sju dagar. (1Mo 29:27, 28; Dom 14:12, 17) Sorgehögtiden efter Jakob varade också i sju dagar. (1Mo 50:10) Men det framgår inte av Bibelns berättelse att de här sjudagarsperioderna utgjorde veckor som började med en bestämd dag och följdes av liknande perioder på sju dagar. Bland en del folk i forntiden bestämdes sjudagarsperioderna av månens fyra faser, och de började på nytt vid varje nymåne. Eftersom en månmånad har antingen 29 eller 30 dagar, kunde det inte bli fullständiga, fortlöpande sjudagarsperioder.

I Första Moseboken 24:55 omnämns en period på tio dagar. I det forntida Egypten delades tiden in i tiodagarsperioder (tre perioder i varje månad), och det är troligt att israeliterna blev vana med den indelningen under sin långa vistelse i Egypten.

Under Lagen. Det var först i samband med att anvisningarna för påsken gavs som Gud förpliktade israeliterna att iaktta en bestämd sjudagarsperiod. Den här perioden blev det osyrade brödets högtid, som därefter firades varje år efter påsken. Både den första dagen och den sjunde eller sista dagen skulle vara vilodagar. (2Mo 12:14–20; 13:6–10)

Sabbaten införs. Efter det att den här speciella veckan hade blivit införd gick det ungefär en månad under israeliternas uttåg ur Egypten, men det nämns inget om att de under den perioden delade in tiden i sjudagarsveckor som slutade med en vilodag. Efter den 15:e dagen i andra månaden efter uttåget ur Egypten började Jehova ge dem manna, och det var vid den tiden som de för första gången fick befallning att regelbundet fira sabbaten var sjunde dag. (2Mo 16:1, 4, 5, 22–30) Detta firande av sabbaten ledde till en fortlöpande veckoindelning av dagarna som inte var bunden till månmånaderna. I det lagförbund som Gud ingick med Israels nation genom Mose upphöjdes firandet av sabbaten till lag. (2Mo 20:8–11; 5Mo 5:12–15)

Högtider. Enligt lagen skulle israeliterna fira olika högtider som varade sju dagar men som inte nödvändigtvis började eller slutade samtidigt med den vanliga veckan, som sträckte sig från sabbat till sabbat. Högtiderna började alltid på en bestämd dag i månmånaden; högtidernas första dag inföll därför på olika veckodagar från år till år. Detta gällde till exempel det osyrade brödets högtid, som firades efter påsken, 15–21 nisan, och lövhyddohögtiden, som firades 15–21 etanim. Veckohögtiden (pingsten) skulle firas sju veckor och en dag efter den 16 nisan, vilket innebar att de sju veckorna inte alltid sammanföll med de vanliga veckorna som slutade med den vanliga sabbatsdagen. (2Mo 12:2, 6, 14–20; 3Mo 23:5–7, 15, 16; 5Mo 16:9, 10, 13)

Med undantag av den sjunde dagen, som kallades ”sabbatsdagen”, hade veckodagarna inga namn utan angavs bara med nummer. (2Mo 20:8) Så var det även på Jesu och apostlarnas tid. Men dagen före sabbaten kallades ”tillredningsdag”. (Mt 28:1; Apg 20:7; Mk 15:42; Joh 19:31)

Perioder på sju dagar och sju år. På grund av att sabbaten, den sjunde dagen, tillmättes så stor betydelse under lagförbundet blev ordet ”sabbat” ofta använt om hela sjudagarsveckan. (3Mo 23:15, 16) Ordet användes  också om det sjunde året, som var ett sabbatsår med vila för landet. Det kunde dessutom användas om hela den sjuårsperiod, en årssabbat eller årsvecka, som slutade med sabbatsåret. (3Mo 25:2–8) I den judiska Mishna används uttrycket ”årsvecka” flera gånger. (Sheviit 4:7–9; Sanhedrin 5:1; se SJUTTIO VECKOR [En profetia om Messias].)