Det att dela ut eller ta emot en ersättning eller ett straff som svarar mot det som med rätta förtjänas; något som ges eller krävs i gengäld, i synnerhet för skada eller oförrätt.

Varianter eller avledningar av de hebreiska verben shalạm och gamạl återges med ”löna med”, ”vedergälla”, ”återgälda”, ”ge någon den behandling han förtjänar”, ”betala tillbaka” och liknande. De grekiska orden apodịdōmi, antimisthịa, misthapodosịa och besläktade ord återges på motsvarande sätt.

De nationer som förtryckte Israel. I den sång som Mose framförde för israeliterna på Moabs slätter strax innan han dog beskrev han Jehova som en som återgäldar sina motståndare med hämnd och som vedergäller dem som hatar honom. (5Mo 32:35, 41; Heb 10:30) När Jehova tar hämnd och vedergäller har han fullständig kontroll över sig själv, och han gör det i full överensstämmelse med sin rättfärdighet och bara när det finns goda grunder till det. Han straffade till exempel israeliterna på grund av deras olydnad och använde ibland hedniska nationer som Assyrien och Babylon som sina redskap. (5Mo 28:15–68; 2Ku 17:7–23; 2Kr 21:14–20) Men dessa hedniska nationer var motiverade av hat till Jehova och den sanna tillbedjan av honom, och de gick för långt när de förtryckte israeliterna och gladde sig över deras nederlag. Gud förklarade därför att han skulle vedergälla dem för detta. (Jes 10:12; 34:1, 2, 8; Jer 51:6, 56; Ob 8–16; Sak 1:15)

I synnerhet Babylon drabbades av vedergällning på grund av sin långvariga fiendskap mot Jehova och hans folk. Det förutsades att Babylon skulle falla och bli fullständigt ödelagt. Staden intogs av persern Cyrus 539 f.v.t. men fortsatte att finnas till i många hundra år innan den till sist kom att ligga helt öde för att aldrig mer bli uppbyggd. (Jer 50, 51) En motsvarande vedergällning kommer att drabba det stora Babylon när denna symboliska stad slungas ner för att ”aldrig mer bli funnen”. (Upp 18:2, 6, 20, 21; se BABYLON, DET STORA.)

Under den mosaiska lagen. Den lag som Gud gav till Israel genom Mose innehöll bestämmelser om exakt vedergällning. Barmhärtighet skulle dock visas mot den som syndade oavsiktligt och som ångrade sig. (3Mo 5:4–6, 17–19; 6:1–7; 4Mo 35:22–29) Men lagen om vedergällning tillämpades fullt ut på den överträdare som syndade avsiktligt och inte ångrade sig. (4Mo 15:30) Om någon vittnade falskt mot sin medmänniska och avlade ett falskt vittnesmål inför domarna skulle vedergällning drabba honom. Han skulle få exakt samma straff som den oskyldige skulle ha drabbats av. Jehova sade: ”Och ditt öga skall inte bedrövas: själ för själ, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.” (5Mo 19:16–21)

Den judiska nationen under det första århundradet. Judarna var föremål för Guds oförtjänta omtanke och ynnest, men som folk betraktade lade de i dagen en självisk inställning. Jehova tillät att deras själviska inställning och handlingssätt ledde till en vedergällning. De försökte befästa sin egen rättfärdighet i stället för att underordna sig rättfärdigheten från Gud. (Rom 10:1–3) Följden blev att de flesta av dem tog anstöt av Jesus Kristus och förkastade honom. De ådrog sig blodskuld i förbindelse med hans död och orsakade att staden, templet och nationen som helhet ödelades. (Mt 27:25; Dan 9:26) Det var med tanke på dem som aposteln Paulus citerade från Psalm 69:22: ”Och David säger: ’Låt deras bord bli för dem en snara och en fälla och en sten att snava på och en vedergällning.’” (Rom 11:9)

Olydiga kristna. Aposteln Paulus hänvisar till rättvis vedergällning under den mosaiska lagen och understryker hur viktigt det är för de kristna att lyda Guds Son: ”Ty om det ord som hade talats genom änglar visade sig stå fast och varje överträdelse och olydnadshandling fick en vedergällning [ordagr.: ”tillbakabetalning (utbetalning) av lön”] i överensstämmelse med rättvisan, hur skall vi då komma undan, ifall vi inte har brytt oss om en räddning av sådan storhet, den som först förkunnades genom vår Herre och bekräftades för oss av dem som hörde honom?” (Heb 2:2, 3, not; jfr Heb 10:28–31.) Ett exempel på en sådan vedergällning är domen över den avfälliga ”laglöshetens människa”, som är dömd till tillintetgörelse. (2Th 2:3, 9, 10; se LAGLÖSHETENS MÄNNISKA.)