Det grekiska ordet thlịpsis, som vanligtvis återges med ”vedermöda”, har grundbetydelsen ”tryck” eller ”press”. Det används i Bibeln i överförd bemärkelse om betryck, nöd eller lidande som beror på pressande förhållanden. Det används om smärtorna i samband med en förlossning (Joh 16:21), om förföljelse (Mt 24:9; Apg 11:19; 20:23; 2Kor 1:8; Heb 10:33; Upp 1:9), om fångenskap (Upp 2:10), om fattigdom och andra svårigheter som ofta drabbar faderlösa och änkor (Jak 1:27), om hungersnöd (Apg 7:11) samt om straff för överträdelse (Rom 2:9; Upp 2:22). Den ”vedermöda” som det talas om i 2 Korinthierna 2:4 syftar uppenbarligen på den vånda som aposteln Paulus kände därför att de kristna i Korinth handlade fel och därför att han var tvungen att tillrättavisa dem strängt.

Äktenskapet medför vedermöda i köttet. När aposteln Paulus framhöll värdet av att vara ogift sade han: ”Men även om du skulle gifta dig, skulle du inte begå någon synd. ... Men de som gör det kommer att ha vedermöda i köttet.” (1Kor 7:28) Äktenskapet är förbundet med bekymmer för den äkta mannen, hustrun och barnen. (1Kor 7:32–35) Sjukdom kan vara en svår påfrestning för familjen. De kristna kan bli utsatta för förföljelse, och familjer kan tvingas lämna sina hem. Fäder kan få svårt att försörja sin familj. Föräldrar och barn kan skiljas från varandra på grund av fängelsestraff, bli torterade av sina förföljare och rentav mista livet.

Trohet under vedermödor. Vedermödor i form av förföljelse kan försvaga en kristens tro. I liknelsen om såningsmannen framhöll Jesus att några skulle förmås att snava och falla på grund av vedermöda eller förföljelse. (Mt 13:21; Mk 4:17) Eftersom aposteln Paulus var medveten om den här faran, var han mycket bekymrad för den nybildade kristna församlingen i Thessalonike. Församlingens medlemmar hade tagit emot den kristna läran under stor vedermöda (1Th 1:6; jfr Apg 17:1, 5–10), och de blev fortfarande förföljda. Aposteln sände därför Timoteus till dem för att han skulle styrka dem och trösta dem, så att ingen skulle ”bringas att vackla genom dessa vedermödor”. (1Th 3:1–3, 5) Det var till stor tröst för Paulus när Timoteus kom tillbaka och kunde meddela att de kristna i Thessalonike hade stått fasta i tron. (1Th 3:6, 7) De ansträngningar som Paulus hade gjort för att förbereda dem på att de skulle få utstå vedermödor hade utan tvivel också bidragit till att de troget fortsatte att tjäna Gud. (1Th 3:4; jfr Joh 16:33; Apg 14:22.)

Även om vedermödor är obehagliga, kan en kristen känna glädje när han uthärdar dem, eftersom han vet att Gud finner behag i trohet och att det i slutändan leder till att hans storslagna hopp blir verklighet. (Rom 5:3–5; 12:12) I jämförelse med den eviga härlighet som är belöningen för trohet är vedermödan kortvarig och lätt. (2Kor 4:17, 18) En kristen som förblir trogen kan också vara säker på att Guds lojala kärlek aldrig sviktar, oavsett vilka vedermödor han drabbas av. (Rom 8:35–39)

I sitt andra brev till korinthierna nämnde aposteln Paulus fler faktorer som kan hjälpa de kristna att klara av vedermödor. Han skrev: ”Välsignad vare ... all trösts Gud, som tröstar oss i all vår vedermöda, så att vi skall kunna trösta dem som är i allt slags vedermöda, genom den tröst med vilken vi själva nu tröstas av Gud. ... Men vare sig vi utstår vedermöda, så är det till er tröst och räddning; eller vi tröstas, så är det till er tröst, en tröst som är verksam och får er att hålla ut under samma lidanden som vi också utstår.” (2Kor 1:3–6) Guds dyrbara löften, hans heliga andes hjälp och det förhållandet att han hör deras bön som utsätts för vedermöda är till tröst för de kristna. På grund av sina egna erfarenheter kan de uppmuntra och trösta andra. Deras exempel när det gäller trohet och den starka övertygelse de ger uttryck åt uppmuntrar deras medtroende att också förbli trogna.

Paulus själv satte värde på den tröst som medtroende gav honom när han drabbades av vedermödor. Han berömde de kristna i Filippi med dessa ord: ”Ni gjorde ... väl i att bli delaktiga med mig i min vedermöda.” (Flp 4:14) De var uppriktigt måna om Paulus, som var fängslad i Rom, och de hjälpte honom att uthärda sina vedermödor genom att ge honom materiellt bistånd. (Flp 4:15–20)

Det händer emellertid att somliga blir rädda på grund av de vedermödor som andra drabbas av. Med detta i åtanke uppmanade Paulus de kristna i Efesos: ”Därför ber jag er om att inte ge upp på grund av dessa mina vedermödor för er skull, ty de betyder härlighet för er.” (Ef 3:13) Paulus utsattes för förföljelse och vedermödor på grund av att han hade förkunnat för efesierna och för andra. Han kunde därför tala om dessa vedermödor som något han utstått för deras skull. Hans trogna uthärdande av sådana vedermödor betydde ”härlighet” för de kristna i Efesos, eftersom det visade att det som de som kristna hade fått (däribland Guds säkra löften och deras dyrbara förhållande till Jehova Gud och hans Son, Kristus Jesus) var värt att lida för. (Jfr Kol 1:24.) Om Paulus, som var apostel, hade gett upp skulle det ha varit till vanära för hela församlingen. Det kunde ha fått andra att snava och falla. (Jfr 2Kor 6:3, 4.)

 ”Den stora vedermödan”. När Jesus besvarade lärjungarnas fråga om tecknet på hans närvaro och på avslutningen på tingens ordning, nämnde han att det skulle vara en ”stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma”. (Mt 24:3, 21) Som det framgår av en jämförelse mellan Matteus 24:15–22 och Lukas 21:20–24 gällde de här orden i en första uppfyllelse en vedermöda som skulle drabba Jerusalem. Uppfyllelsen kom år 70, när staden belägrades av romerska härar under Titus ledning. Belägringen medförde en svår hungersnöd och skördade många dödsoffer. Den judiske historikern Josephus berättar att 1 100 000 judar dog eller blev dödade, medan 97 000 överlevde och hamnade i fångenskap. Templet förstördes fullständigt. Tvärtemot den romerske härföraren Titus vilja satte soldaterna eld på templet. Enligt Josephus ägde detta rum i samma månad och på samma dag som babylonierna hade bränt ner det förra templet. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], VI, 249–270 [iv, 5–8], 420 [ix, 3]; 2Ku 25:8, 9) Det tempel som ödelades av romarna har aldrig återuppbyggts. En sådan ”stor vedermöda” har inte drabbat Jerusalem sedan dess. Bibeln visar emellertid att den vedermöda som drabbade Jerusalem år 70 pekade fram emot en långt större vedermöda, en vedermöda som skall beröra alla nationer.

Jesus fortsatte sin profetia med att beskriva vad som skulle ske under århundradena efter ödeläggelsen av Jerusalem. (Mt 24:23–28; Mk 13:21–23) Därefter, i Matteus 24:29, tillfogade han att skräckinjagande himlafenomen skulle visa sig ”omedelbart efter de dagarnas vedermöda”. Enligt Markus 13:24, 25 skulle dessa fenomen inträffa ”i de dagarna, efter denna vedermöda”. (Se också Lu 21:25, 26.) Vilken ”vedermöda” talade Jesus om här?

Några bibelkommentatorer har dragit slutsatsen att han menade den vedermöda som drabbade Jerusalem år 70, även om de samtidigt erkänner att de händelser som skulle följa tydligtvis skulle äga rum långt in i framtiden, sett ur mänsklig synvinkel. De menar att uttrycket ”omedelbart efter” beskriver Guds uppfattning av tiden eller att det som skall ske är så säkert och visst att det uttrycks som om det ligger nära i tiden.

Det är emellertid tydligt att profetian i Matteus 24:4–22 (samt Mk 13:5–20 och Lu 21:8–24a) får en dubbel uppfyllelse. Kan det vara så att den ”vedermöda” som det talas om i Matteus 24:29 och Markus 13:24 är den ”vedermöda” som äger rum under den andra och slutliga uppfyllelsen av Matteus 24:21 och Markus 13:19? Sett i ljuset av Bibelns samlade vittnesbörd verkar det mycket troligt. Ger de ord som används i den grekiska texten rum för denna uppfattning? Ja. De grekiska ord som i Matteus 24:29 återges med ”de dagarnas vedermöda” och i Markus 13:24 med ”de dagarna” och ”denna vedermöda” ger rum för denna förståelse. Det verkar som om Jesus i sin profetia säger att det efter utbrottet av den kommande, världsomfattande vedermödan skall uppträda uppseendeväckande fenomen (beskrivna som att solen och månen förmörkas, stjärnorna faller och himlarnas krafter skakas) förutom att orden om ”Människosonens tecken” uppfylls.

Omkring 30 år efter Jerusalems förstöring sades följande till aposteln Johannes om en stor skara människor ur alla nationer, stammar och folk: ”Dessa är de som kommer ut ur den stora vedermödan.” (Upp 7:13, 14) Att medlemmarna av den stora skaran kommer ”ut ur den stora vedermödan” visar att de överlever den. Detta bekräftas av ett liknande uttryck i Apostlagärningarna 7:9, 10: ”Gud var med ... [Josef], och han befriade honom ur alla hans vedermödor.” Att Josef blev befriad ur alla sina vedermödor innebar inte bara att han fick hjälp att uthärda dem, utan också att han överlevde dem.

Det är värt att lägga märke till att aposteln Paulus omtalade verkställandet av Guds dom över de ogudaktiga som en vedermöda. Han skrev: ”Det är ju rättfärdigt från Guds sida att låta dem som vållar er vedermöda få vedermöda i gengäld, men att låta er som utstår vedermöda få lindring tillsammans med oss vid Herren Jesu uppenbarelse från himlen med sina mäktiga änglar i en flammande eld, när han låter hämnd komma över dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus.” (2Th 1:6–8) Uppenbarelseboken visar att ”det stora Babylon” och ”vilddjuret” har vållat Guds tjänare vedermöda. (Upp 13:3–10; 17:5, 6) Det är därför rimligt att dra slutsatsen att den vedermöda som drabbar ”det stora Babylon” och ”vilddjuret” är  en del av den stora vedermödan. (Upp 18:20; 19:11–21)