Det hebreiska ordet rụach, som ofta återges med ”ande”, kan också beteckna luft i rörelse, vind. (Pre 1:6) Andra hebreiska ord och uttryck kan återges med ”storm” (Hos 8:7; Jer  25:32), ”virvlande storm” (Jer 23:19) och ”stormvind” (Ps 148:8; 2Ku 2:11). Det grekiska ordet pneuma (som vanligtvis återges med ”ande”) har betydelsen ”vind” i Johannes 3:8, men det vanligaste grekiska ordet för vind är ạnemos. (Mt 7:25, 27; 11:7; Joh 6:18) ”Den del av dagen då det blåste en bris [hebr.: rụach]” avser av allt att döma timmarna strax före solnedgången, då det vanligtvis kommer en uppfriskande sval bris i det område där man menar att Edens trädgård låg. (1Mo 3:8; se ANDE.)

Jehova Gud är den som har skapat vinden. (Am 4:13) Även om han inte bokstavligt talat befinner sig i vinden (1Ku 19:11; jfr Job 38:1; 40:6; Ps 104:3), är han herre över den och kan använda den för att utföra sin vilja, som då han fick den stora översvämningens vattenmassor att sjunka undan. (1Mo 8:1; 2Mo 14:21; 4Mo 11:31; Ps 78:26; 107:25, 29; 135:7; 147:18; Jer 10:13; Jon 1:4) När hans Son var här på jorden hade också han makt över vinden och kunde få den att lägga sig. (Mt 8:23–27; 14:24–32; Mk 4:36–41; 6:48, 51; Lu 8:22–25) Det var uppenbarligen bara med Jehovas tillåtelse som Satan kunde framkalla eller styra ”en väldig vind” som orsakade att Jobs barn förlorade livet. (Job 1:11, 12, 18, 19)

Vindarna fick vanligen namn efter det väderstreck som de kom ifrån. ”Östanvinden” blåste alltså från öst mot väst. (2Mo 10:13, 19; Ps 78:26; HV 4:16) Uttrycket ”de fyra vindarna” omfattar vindar från alla de fyra väderstrecken, norr, söder, öster och väster. (Jer 49:36; Hes 37:9; Dan 8:8; Mt 24:31) I Uppenbarelseboken 7:1 berättar Johannes att han såg ”fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla fast jordens fyra vindar”. Eftersom änglarna står vid ”hörnen”, kan de släppa lös vindarna i alla riktningar, så att ingen del av jorden skonas från deras ödeläggande verkningar.

Nordanvinden var kall och förde med sig kraftiga regn. (Job 37:9; Ord 25:23) Sunnanvinden blåste in över Palestina från varma ökenområden och kunde därför framkalla en värmebölja. (Lu 12:55) Det kunde också komma stormar söderifrån. (Jes 21:1; Sak 9:14) När östanvinden under den torra årstiden blåste mot Egypten och Palestina, passerade den väldiga ökenområden och var därför varm och torr så att den svedde och torkade ut växtligheten. (1Mo 41:6, 23, 27; Hes 17:7–10; jfr Hos 13:15; Jon 4:8.) Under den regniga årstiden kom västanvinden med fuktighet och regn in över Palestina från Medelhavet. (1Ku 18:42–45) När man såg ett moln stiga upp i väster kunde man räkna med oväder. (Lu 12:54) Under den heta sommaren gjorde sjöbrisen från Medelhavet att värmen blev mer uthärdlig. (Se EUROAQUILO; MOLN.)

Bildspråk. Lika snabbt som en vind kan blåsa upp kan den lägga sig igen. Detta är en passande bild av människolivets förgänglighet. (Job 7:7) Eftersom vinden inte har någon fast substans, kan den beteckna värdelös kunskap, fåfängt arbete, tomma ord, orealistiska förväntningar (Job 15:1, 2; 16:3; Pre 5:16; Hos 12:1) och intighet. (Jes 26:18; 41:29; Jer 5:13) Eftersom tomma gärningar inte leder någon vart, kan de liknas vid ett ”jagande efter vind”. (Pre 1:14; 2:11) Och den som ”gör sitt eget hus till något utstött får ärva vind”. Han uppnår ingenting som är till nytta eller har verkligt värde. (Ord 11:29)

Vindar kan sprida föremål och kasta omkring dem. Att ”spridas för alla vindar” eller ”delas efter himlens fyra vindar” innebär därför fullständig spridning eller delning. (Jer 49:36; Hes 5:10; 12:14; 17:21; Dan 11:4) Precis som ett fartyg som kastas av och an av vinden och inte följer en bestämd kurs kan de som saknar kristen mogenhet föras ”hit och dit av varje lärdomsvind genom människors knep, genom slughet i att finna medel till förvillelse”. (Ef 4:13, 14)