Vishet i biblisk bemärkelse är först och främst förknippad med sunt omdöme som grundar sig på kunskap och förstånd. Vishet är förmågan att använda kunskap och förstånd på rätt sätt för att lösa problem, undvika eller avvärja faror, nå vissa mål eller hjälpa andra att göra detta. Motsatsen är oförstånd, dårskap och enfald, som ofta nämns som kontraster till vishet. (5Mo 32:6; Ord 11:29; Pre 6:8)

De viktigaste orden för vishet i Bibelns grundtext är det hebreiska chokhmạh (det motsvarande verbet är chakhạm) och det grekiska sofịa och med dem besläktade ord. Dessutom förekommer det hebreiska ordet tushijjạh, som kan återges med ”praktisk vishet” eller ”framgångsrikt handlande”, och det grekiska ordet frọnēsis (av frēn, ”sinne”, ”förstånd”), som betecknar ”praktisk vishet” och ”sunt förstånd”, med det motsvarande adjektivet frọnimos, ”omdömesgill”, ”förståndig”, ”klok (i praktiskt avseende)”.

Vishet bygger på bred kunskap och djup förståelse, vilket är en förutsättning för den skarpa urskillningsförmåga och det goda omdöme som kännetecknar visheten. De visa ”förvarar kunskap som en skatt”, så att de har ett förråd av kunskap att ösa ur. (Ord 10:14) Även om ”visheten är det viktigaste” ges rådet: ”För allt som du har förvärvat, förvärva förstånd.” (Ord 4:5–7) Förstånd (ett omfattande begrepp som ofta inbegriper urskillningsförmåga) ger ökad kraft åt visheten och bidrar i hög grad till omdöme och förutseende, som också är viktiga sidor av visheten. Omdömesförmåga kan komma till uttryck genom försiktighet, självbehärskning, måttlighet och återhållsamhet. En ”omdömesgill [en form av frọnimos] man” bygger sitt hus på klippan, eftersom han räknar med att det kan komma oväder; den dåraktige bygger sitt hus på sanden och drabbas av katastrof. (Mt 7:24–27)

Förstånd ger också ökad kraft åt visheten på andra sätt. Någon lyder kanske ett visst bud från Gud därför att han inser att det är rätt och riktigt att göra det. Det är ett uttryck för vishet. Men om han förstår skälet till att budet gavs, vilket gott syfte det tjänar och vilka fördelar som lydnad för det medför, kommer han att stärkas i sitt beslut att fortsätta att följa ett sådant vist handlingssätt. (Ord 14:33) I Ordspråksboken 21:11 heter det: ”När man ger den  vise insikt får han kunskap.” Den som är vis blir glad för alla upplysningar som kan ge honom en klarare bild av de omständigheter och förhållanden som är orsaken till ett problem. Därigenom ”får han kunskap” om vad han bör göra åt saken; han vet vilka slutsatser han skall dra och vad som krävs för att lösa problemet. (Jfr Ord 9:9; Pre 7:25; 8:1; Hes 28:3; se INSIKT.)

Guds vishet. Vishet i absolut bemärkelse finns hos Jehova Gud, hos honom ”som ensam är vis” i den bemärkelsen. (Rom 16:27; Upp 7:12) Kunskap är kännedom om fakta, och eftersom Jehova är Skaparen, som är ”från oöverskådlig tid till oöverskådlig tid” (Ps 90:1, 2), vet han allt som finns att veta om universum, hur det är uppbyggt, vad det består av och dess historia fram till nu. Det är han som är upphovet till de naturlagar, kretslopp och normer som människor förlitar sig på i sin forskning och som de utgår från när de gör uppfinningar. Utan dessa skulle människorna vara hjälplösa och inte ha någon stabil grund. (Job 38:34–38; Ps 104:24; Ord 3:19; Jer 10:12, 13) Helt logiskt är Jehovas moralnormer ännu viktigare när det gäller människans möjlighet att uppnå stabilitet, visa gott omdöme och få ett lyckligt liv. (5Mo 32:4–6; se JEHOVA [En Gud med moralnormer].) Det finns ingenting som övergår hans förstånd. (Jes 40:13, 14) Han kan tillåta att något som är i strid med hans rättfärdiga normer får utvecklas och kanske också tillfälligtvis ha framgång, men det är ändå han som till sist avgör hur framtiden skall te sig – den kommer att bli precis så som han vill, och det han har sagt skall ”ha säker framgång”. (Jes 55:8–11; 46:9–11)

Mot bakgrund av allt detta är det uppenbart att ”fruktan för Jehova är början till vishet”. (Ord 9:10) ”Vem skulle inte frukta dig, nationernas Kung, ty fruktan tillkommer dig; ty bland nationernas alla visa och i alla deras kungadömen finns ingen som i något avseende är som du.” (Jer 10:7) ”Han är vis i hjärtat och väldig i kraft. Vem kan trotsa honom och klara sig oskadd?” (Job 9:4; Ord 14:16) På grund av sin stora makt kan han ingripa i människans angelägenheter när han så önskar. Han kan styra härskare eller avlägsna dem och därigenom se till att hans profetiska uppenbarelser går i uppfyllelse. (Dan 2:20–23) Bibeln innehåller historiska berättelser om mäktiga kungar och deras skarpsinniga rådgivare som förgäves har försökt mäta sig med Gud i fråga om vishet, och dessa berättelser visar också tydligt hur han har hjälpt sina tjänare, som lojalt har förkunnat hans budskap, och låtit deras ord gå i uppfyllelse. (Jes 31:2; 44:25–28; jfr Job 12:12, 13.)

”Guds vishet i en helig hemlighet”. Upproret i Eden drog Guds vishet i tvivelsmål. Gud vidtog visa åtgärder för att sätta stopp för detta uppror, utplåna verkningarna av det och återställa friden, harmonin och ordningen i sin universella familj. Dessa åtgärder utgjorde ”en helig hemlighet, den fördolda visheten”, som Gud förutbestämde ”före tingens ordningar”, dvs. före bildandet av de tingens ordningar som har uppstått under människans historia utanför Eden. (1Kor 2:7) Det sätt varpå Gud under de efterföljande århundradena tog hand om sina trogna tjänare och de löften han gav dem angav huvuddragen i den här hemligheten. Den framställdes också bildligt genom det lagförbund som han ingick med Israel, med dess bestämmelser om prästerskap och offer, och det var otaliga profetior och syner som pekade fram emot denna hemlighet.

Slutligen, efter mer än 4 000 år, blev visheten i den heliga hemligheten uppenbarad genom Jesus Kristus (Kol 1:26–28), för genom honom hade Gud för avsikt att genomföra ”en förvaltning vid de fastställda tidernas fullbordan, nämligen att sammanfatta allt igen i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden”. (Ef 1:8–11) Det uppenbarades att Gud hade gjort en anordning med en lösen för att rädda lydiga människor och att han hade för avsikt att upprätta en regering som skulle styras av hans Son och som skulle avlägsna all ondska. Eftersom Guds storslagna avsikter bygger på och kretsar kring hans Son, Kristus Jesus, har han för de kristna ”blivit till vishet från Gud”. (1Kor 1:30) ”I honom är alla vishetens och kunskapens skatter omsorgsfullt fördolda.” (Kol 2:3) Det är bara genom Kristus och genom tro på honom, den ”främste förmedlaren av liv”, som det är möjligt att uppnå räddning och liv. (Apg 3:15; Joh 14:6; 2Ti 3:15) Man kan därför inte äga sann vishet utan att fästa avseende vid Jesus Kristus och grunda sina värderingar och beslut på Guds avsikt så som den uppenbaras genom honom. (Se JESUS KRISTUS [Hans viktiga uppgift i samband med Guds avsikter].)

Människors vishet. I Ordspråksboken blir visheten personifierad. Den framställs som en kvinna som inbjuder människor att ta emot vad hon har att erbjuda. Denna skildring och liknande bibelställen visar att det är mycket som ingår i vishet: kunskap, förstånd (som inbegriper urskillningsförmåga), tankeförmåga, erfarenhet, flit, klokhet (motsatsen till lättrogenhet och enfald [Ord 14:15, 18]) och gott omdöme. Men eftersom sann vishet börjar med fruktan för Jehova Gud (Ps 111:10; Ord 9:10),  överträffar den vanlig vishet och innefattar att man håller fast vid höga normer, är rättfärdig och rättrådig och håller sig till sanningen. (Ord 1:2, 3, 20–22; 2:2–11; 6:6; 8:1, 5–12) Det är inte all vishet som motsvarar dessa krav.

Människors vishet är aldrig absolut; den är relativ. Människor kan genom sina egna ansträngningar uppnå en begränsad vishet, men de är i alla händelser beroende av den intelligens som Gud (som också gav djuren en viss instinktiv vishet [Job 35:11; Ord 30:24–28]) ursprungligen utrustade dem med. De lär sig genom att iaktta och arbeta med det som Gud har skapat. Den vishet de därigenom skaffar sig kan vara av skiftande slag och omfattning. Det grekiska ordet sofịa används ofta om färdigheter inom ett särskilt yrke eller hantverk, om skicklighet och gott omdöme hos statsmän och affärsmän och om omfattande kunskaper inom något särskilt område av vetenskap eller forskning. De hebreiska orden chokhmạh och chakhạm används på liknande sätt för att beskriva kunnigheten hos sjömän och hos dem som tätade fogar på skepp (Hes 27:8, 9; jfr Ps 107:23, 27) och hos dem som arbetade i sten och trä (1Kr 22:15) samt vishet och färdigheter hos andra hantverkare, som ofta var kunniga inom många olika områden (1Ku 7:14; 2Kr 2:7, 13, 14). Till och med de kunniga konsthantverkare som tillverkade avgudar beskrivs med dessa ord. (Jes 40:20; Jer 10:3–9) Också sinne för affärer är en form av vishet. (Hes 28:4, 5)

Det är möjligt att ha alla dessa former av vishet utan att ha den andliga vishet som särskilt förespråkas i Bibeln. Men Guds ande kan öka dessa former av vishet när detta kan bidra till att hans avsikter förverkligas. Hans ande verkade på dem som tillverkade tältboningen och dess utrustning och på dem som tillverkade prästkläderna, både män och kvinnor, så att de fylldes med ”vishet och förstånd”. På så sätt kunde de inte bara förstå vad som skulle göras och vad som krävdes för att få arbetet utfört, utan de fick också de förmågor, den konstnärlighet, den fantasi och det omdöme de måste ha för att kunna planera och utföra ett förstklassigt arbete. (2Mo 28:3; 31:3–6; 35:10, 25, 26, 31, 35; 36:1, 2, 4, 8)

Visa män i forntiden. Män som var kända för sin vishet och sina kloka råd var mycket uppskattade av kungar och av andra, precis som i dag. Egypten, Persien, Kaldeen, Edom och andra länder hade sina grupper av ”visa män”. (2Mo 7:11; Est 1:13; Jer 10:7; 50:35; Ob 8) I sådana grupper ingick inte bara präster och ämbetsmän, utan förmodligen också alla landets ”äldste” som i särskild grad var kända för sin vishet och som bodde nära huvudstaden, så att de kunde rådfrågas vid behov. (Jfr 1Mo 41:8; Ps 105:17–22; Jes 19:11, 12; Jer 51:57.) Persiens kungar hade ett råd bestående av sju visa män som kunde tillkallas med kort varsel (Est 1:13–15), och lägre ämbetsmän kunde ha sin egen stab av visa män (Est 6:13).

Med hjälp av Guds ande visade Josef sådan omdömesförmåga och vishet att Egyptens farao gjorde honom till statsminister. (1Mo 41:38–41; Apg 7:9, 10) Mose blev ”undervisad i all egyptiernas vishet” och var ”kraftfull i sina ord och handlingar” redan innan Gud gjorde honom till sin talesman. Men det var inte denna mänskliga vishet och förmåga som gjorde honom kvalificerad att tjäna Gud i enlighet med hans avsikt. Efter det att Mose (vid ca 40 års ålder) gjort sitt första försök att förbättra förhållandena för sina israelitiska bröder fick han vänta ytterligare 40 år innan Gud sände honom, en nu också i andligt avseende vis man, för att leda Israel ut ur Egypten. (Apg 7:22–36; jfr 5Mo 34:9.)

Salomo var vis redan innan han slutgiltigt blev kung (1Ku 2:1, 6, 9), men han erkände ödmjukt i bön till Jehova att han var ”bara en ung pojke”, och han bad om hjälp att döma Guds folk. Han belönades med ”ett vist och förståndigt hjärta”, utan motsvarighet bland Judas kungar. (1Ku 3:7–12) Hans vishet överträffade orientalernas och egyptiernas ryktbara vishet och fick monarker eller deras representanter att färdas till Jerusalem för att lära av honom, Judas kung. (1Ku 4:29–34; 10:1–9, 23–25) Flera kvinnor i forntiden var också kända för sin vishet. (2Sa 14:1–20; 20:16–22; jfr Dom 5:28, 29.)

Inte alltid använd till något gott. Människors vishet kan användas för goda eller dåliga syften. I det sistnämnda fallet avslöjar den sig klart som en köttslig vishet, inte en andlig vishet som kommer från Gud. Jehonadab var ”en mycket vis man”, men hans råd till Davids son Amnon grundade sig på utstuderad taktik och bedräglig manipulation av andra människor som fick tragiska följder. (2Sa 13:1–31) Absalom drev i hemlighet en kampanj för att avsätta sin far, kung David (2Sa 14:28–33; 15:1–6), och när han intog Jerusalem bad han två av sin fars rådgivare, Ahitofel och Husaj, ge honom råd om vad som ytterligare skulle göras. Ahitofels visa råd brukade vara så pålitliga att de verkade komma från Gud. Men han hade förrått Guds smorde, och Jehova fick hans visa stridsplan att avslås till förmån för den trofaste Husajs plan, som skickligt spelade på Absaloms fåfänga och mänskliga svagheter för att störta  honom. (2Sa 16:15–23; 17:1–14) Som Paulus skrev om Gud: ”’Han fångar de visa i deras egen slughet.’ Och återigen: ’Jehova vet att de visas överläggningar är meningslösa.’” (1Kor 3:19, 20; jfr 2Mo 1:9, 10, 20, 21; Lu 20:19–26.)

Avfälliga präster, profeter och visa män i Israel förledde med tiden folket att vända sig emot Guds vägledning och bud, som hans lojala tjänare förkunnade. (Jer 18:18) Det ledde till att Jehova fick ”deras visas vishet ... [att] förgås” och ”deras förståndigas förstånd ... [att] dölja sig” (Jes 29:13, 14; Jer 8:8, 9), vilket fick det 500 år gamla riket att falla. Samma sak skedde senare med det stolta Babylon, som ödelade Jerusalem, och den skrytsamma dynastin i Tyros. (Jes 47:10–15; Hes 28:2–17) De förkastade andlig vishet och föredrog den köttsliga visheten.

Tomheten i mycket av människors vishet. Kung Salomo utforskade ”den olycksbringande sysselsättning” som synd och ofullkomlighet har fört med sig för människorna, och han bedömde värdet av den vishet som människor i allmänhet uppnår eller tillägnar sig och kom fram till att den visheten är ”ett jagande efter vind”. Det låg så långt bortom människornas förmåga att reda ut eller råda bot på den förvirring, det fördärv och de brister som fanns i det ofullkomliga mänskliga samhället att de som uppnådde ”stor vishet” blev ännu mer frustrerade och irriterade, uppenbarligen därför att de blev intensivt medvetna om hur lite de personligen kunde göra för att förbättra förhållandena. (Pre 1:13–18; 7:29; jfr Rom 8:19–22, där aposteln visar hur Gud skall göra slut på människans slaveri under förgängelse och fruktlöshet.)

Salomo erkände också att även om mänsklig vishet har åstadkommit mycket som kan vara till nytta och glädje och har lett till materiellt välstånd, kan den inte skänka sann lycka eller varaktig tillfredsställelse. Den vise dör tillsammans med den enfaldige, utan att veta vad som skall ske med hans ägodelar, och hans mänskliga vishet upphör i graven. (Pre 2:3–11, 16, 18–21; 4:4; 9:10; jfr Ps 49:10.) Dessutom beror hans liv på ”tid och oförutsedd händelse”; en olycka kan plötsligt drabba honom och beröva honom till och med det dagliga brödet. (Pre 9:11, 12) Människorna kan aldrig genom egen vishet komma underfund med ”allt som den sanne Guden gör” eller tillägna sig så mycket kunskap att de själva kan lösa sina största problem. (Pre 8:16, 17; jfr Job 28.)

Salomo säger inte att mänsklig vishet fullständigt saknar värde. I jämförelse med dårskapen, som han också utforskade, har visheten stora fördelar, ”liksom ljuset har fördelar framför mörkret”. Den vise har nämligen ”ögon i huvudet” till hjälp för sina intellektuella förmågor, medan den enfaldiges ögon inte ser med förstånd och urskillning. (Pre 2:12–14; jfr Ord 17:24; Mt 6:22, 23.) Visheten utgör ett bättre skydd än pengar. (Pre 7:11, 12) Salomo påpekade emellertid att mänsklig vishet bara har relativt värde, helt beroende av om den är i överensstämmelse med Guds vishet och hans avsikter. (Pre 2:24; 3:11–15, 17; 8:12, 13; 9:1) Man kan anstränga sig så mycket för att lägga i dagen vishet att man självdestruktivt driver sig själv över gränsen för vad man i sitt ofullkomliga tillstånd klarar av. (Pre 7:16; jfr Pre 12:12.) Men åt den som lydigt tjänar sin Skapare och är nöjd med att äta och dricka och att njuta av det goda som det hårda arbetet ger skall Gud ge den ”vishet och kunskap och glädje” som behövs. (Pre 2:24–26; 12:13)

I jämförelse med Guds heliga hemlighet. Under århundradenas lopp har mänskligheten byggt upp ett förråd av vishet. Mycket av denna vishet har förmedlats genom skolor och andra former av undervisning, men en del vishet förvärvas genom kontakt med andra eller genom erfarenhet. För de kristna är det viktigt att veta hur de skall förhålla sig till sådan vishet. I liknelsen om den orättfärdige förvaltaren, som för att trygga sin egen framtid ändrade i sin herres räkenskaper och skrev ner vissa låntagares skulder, sade Jesus att förvaltaren ”hade handlat med praktisk vishet [fronịmōs, ”klokt”]”. Hans sluga förutseende var emellertid det slags praktiska vishet som kännetecknar ”denna tingens ordnings söner”, inte ”ljusets söner”. (Lu 16:1–8, Int) Tidigare hade Jesus prisat sin himmelske Fader för att han hade dolt vissa sanningar för de ”visa och intellektuella” men uppenbarat dem för lärjungarna, som vid en jämförelse var som ”spädbarn”. (Lu 10:21–24) De skriftlärda och fariséerna, som var utbildade vid de rabbinska skolorna, var bland dessa visa och intellektuella. (Jfr Mt 13:54–57; Joh 7:15.)

Under det första århundradet var grekerna särskilt kända för sin kultur och sitt vetande, sina skolor och sina filosofiska riktningar. Det var förmodligen därför som Paulus nämnde ”greker” och ”barbarer” och jämställde dem med ”visa” respektive ”oförståndiga”. (Rom 1:14) Paulus betonade kraftigt för de kristna i den grekiska staden Korinth att kristendomen inte bygger på eller präglas av den gudfrånvända ”världens vishet [sofịan]”. (1Kor 1:20; se VÄRLD [Den värld som är fjärmad från  Gud].) Därmed inte sagt att det inte fanns något som var till nytta i världens vishet, för Paulus själv gjorde ibland bruk av de färdigheter som han hade lärt sig inom tältmakaryrket, och han citerade också några gånger från världsliga författares litterära verk för att belysa vissa aspekter av sanningen. (Apg 18:2, 3; 17:28, 29; Tit 1:12) Men i det stora hela var världens inställning, metoder, normer och mål – dess filosofi – inte i överensstämmelse med sanningen, utan stod i strid med ”Guds vishet” i den heliga hemligheten.

Därför förkastade världen i sin vishet Guds gåva genom Kristus som dårskap. Världens härskare kan ha varit skickliga och kloka styresmän, men de hängde ”härlighetens Herre på pålen”. (1Kor 1:18; 2:7, 8) Gud i sin tur visade nu att de världsligt visas vishet var dårskap, och han lät dem stå med skam genom att använda det som de ansåg vara ”dåraktigt hos Gud”, och dessutom människor som de ansåg vara ”dåraktiga”, ”svaga” och ”av ringa börd”, till att genomföra sin oföränderliga vilja. (1Kor 1:19–28) Aposteln Paulus påminde de kristna i Korinth om att ”visheten från denna tingens ordning” och ”från denna tingens ordnings styresmän” skulle bli till intet; och hans andliga budskap innehöll därför inte detta slags vishet. (1Kor 2:6, 13) Han varnade de kristna i Kolossai för att låta sig snärjas av ”den filosofi [filosofịas, ordagr.: ”kärlek till vishet”] och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition”. (Kol 2:8; jfr v. 20–23.)

Även om världens vishet kunde ge tillfälliga fördelar och tillfällig framgång, var den dömd att misslyckas i det långa loppet. Men den kristna församlingen av Guds smorda hade andlig vishet som ledde till ”Kristi outgrundliga rikedom”. Eftersom den församlingen utgjorde en del av Guds heliga hemlighet, gjordes ”Guds mångskiftande vishet” känd genom församlingen, till och med för ”regeringarna och myndigheterna i de himmelska regionerna”, genom det sätt varpå Gud handlade med församlingen och genom att han lät sina avsikter förverkligas genom den. (Ef 3:8–11; 1:17, 18; jfr 1Pe 1:12.) Dess medlemmar, som hade ”Kristi sinne” (jfr Flp 2:5–8), hade en kunskap och ett förstånd som vida överträffade världens. De kunde därför tala, ”inte med ord inlärda av mänsklig vishet, utan med ord inlärda av ande”, med ”en mun och vishet” som motståndarna inte kunde säga emot, trots att dessa kristna enligt världens måttstock betraktades som ”olärda och helt vanliga människor”. (1Kor 2:11–16; Lu 21:15; Apg 4:13; 6:9, 10)

Andlig krigföring. Aposteln Paulus litade till visheten från Gud när han förde andligt krig mot alla som hotade att fördärva de kristna församlingarna, till exempel den i Korinth. (1Kor 5:6, 7, 13; 2Kor 10:3–6; jfr 2Kor 6:7.) Han visste att ”vishet är bättre än stridsredskap” och att ”en enda syndare kan fördärva mycket gott”. (Pre 9:18; 7:19) Det han skrev om att ”riva ner starka förskansningar” (2Kor 10:4) motsvarar den tanke som kommer fram i den sista delen av Ordspråksboken 21:22 enligt den grekiska Septuaginta-översättningen. Paulus visste att människan har en benägenhet att i första hand uppmärksamma dem som har ett imponerande sätt, som utmärker sig genom sina förmågor, har en stark personlighet och talets gåva. Han visste att en fattig men vis mans stilla tal ofta ignoreras till förmån för det som de som verkar vara mer betydelsefulla säger. (Jfr Pre 9:13–17.) Inte ens Jesus, som visserligen inte hade den jordiska rikedom och den ställning som Salomo hade men som hade långt större vishet, blev alltid bemött med respekt eller fick uppmärksamhet av folk och härskare. (Jfr Mt 12:42; 13:54–58; Jes 52:13–15; 53:1–3.)

Några som berömde sig av det yttre, av materiella fördelar (jfr Jer 9:23, 24), i stället för av det inre, av hjärtat, tyckte att Paulus ”personliga närvaro ... [var] svag och hans tal inte värt att akta på”. (2Kor 5:12; 10:10) Han använde inte ”överlägsenhet i tal” eller ”övertalande visdomsord”, för att de som lyssnade inte skulle bygga sin tro på ”människors vishet” utan på Guds ande och kraft och på Kristus. (1Kor 1:17; 2:1–5; 2Kor 5:12) Som en ”kunnig [el.: vis] arbetsledare” med andligt perspektiv tog Paulus del i ett andligt byggnadsarbete, inte ett bokstavligt. Han verkade som Guds medarbetare för att frambringa lärjungar med sant kristna egenskaper. (1Kor 3:9–16)

Oavsett hur mycket världslig vishet man har i form av yrkesskicklighet, affärsbegåvning, administrativa förmågor eller vetenskaplig eller filosofisk lärdom gäller regeln: ”Om någon bland er menar att han är vis i denna tingens ordning, måste han bli en dåre för att bli vis.” (1Kor 3:18) Man bör endast berömma sig av att man ”har insikt och ... kunskap om ... Jehova, den som verkar i kärleksfull omtanke, i rättvisa och rättfärdighet på jorden”, för detta finner Jehova behag i. (Jer 9:23, 24; 1Kor 1:31; 3:19–23)

Vishet i förbindelse med administration. Den personifierade visheten säger: ”Hos mig finns råd och praktisk vishet. Jag är förstånd; hos mig finns styrka. Det är genom mig kungar regerar och höga ämbetsmän påbjuder rättfärdighet. Det är genom mig furstar härskar och  alla ädlingar dömer i rättfärdighet. Jag älskar dem som älskar mig, och de som söker efter mig finner mig.” (Ord 8:12, 14–17) Den messianske kungen lägger i dagen sådan enastående vishet från Gud. (Jes 11:1–5; jfr Upp 5:12.) Den övergår de förmågor människor kan ha eller kan utveckla och gör att man handlar vist i överensstämmelse med principerna i Guds lag och att man med Guds andes hjälp kan avkunna domar som är rättfärdiga och opartiska. (Esr 7:25; 1Ku 3:28; Ord 24:23; jfr 5Mo 16:18, 19; Jak 2:1–9.) En sådan vishet förhåller sig inte passiv inför ondskan utan för krig mot den. (Ord 20:26)

De män som förordnades till ansvarsställningar inom den kristna församlingen valdes inte ut på grund av att de hade världslig framgång, mänsklig vishet eller naturliga förmågor, utan därför att de var ”fyllda av ande och vishet [från Gud]”. (Apg 6:1–5; jfr 1Ti 3:1–13; Tit 1:5–9.) Sådana män var bland de ”profeter, visa män och offentliga lärare” som Jesus hade lovat att sända ut, och de kunde också tjäna som domare och rådgivare inom församlingen, precis som visa män i det köttsliga Israel hade gjort. (Mt 23:34; 1Kor 6:5) De insåg värdet av att rådgöra med varandra. (Ord 13:10; 24:5, 6; jfr Apg 15:1–22.)

Hur man förvärvar sann vishet. I ett ordspråk ges rådet: ”Köp sanning och sälj den inte, köp vishet och tuktan och förstånd.” (Ord 23:23) Jehova, den sanna vishetens källa, ger frikostigt vishet åt dem som uppriktigt söker den och i tro ber om den och visar en sund och vördnadsfull fruktan för honom. (Ord 2:1–7; Jak 1:5–8) De som söker vishet måste emellertid lägga ner tid på att studera Guds ord, lära känna hans bud, lagar, påminnelser och råd, och de måste begrunda hur Gud har handlat under historiens gång. Sedan måste de leva i enlighet med detta. (5Mo 4:5, 6; Ps 19:7; 107:43; 119:98–101; Ord 10:8; jfr 2Ti 3:15–17.) De måste köpa upp den lägliga tiden och inte handla oförnuftigt nu när dagarna är så onda, utan ”uppfatta vad Jehovas vilja är”. (Ef 5:15–20; Kol 4:5, 6) De måste bygga upp en stark tro på och en orubblig övertygelse om att Guds kraft är oövervinnlig, att hans vilja med säkerhet kommer att ske och att hans löften om att belöna trofasthet är att lita på. (Heb 11:1, 6; 1Kor 15:13, 14, 19)

Det är bara på detta sätt som man kan välja rätt väg i livet och undgå att ledas på avvägar på grund av fruktan, girighet, omoraliska begär eller andra skadliga känslor. (Ord 2:6–16; 3:21–26; Jes 33:2, 6) Som den personifierade visheten säger: ”Lycklig är den människa som lyssnar till mig genom att vaka vid mina dörrar dag efter dag, genom att hålla vakt vid mina ingångars dörrposter. Ty den som finner mig har funnit livet, och han röner välvilja från Jehova. Men den som inte finner mig begår våld mot sin själ; var och en som hatar mig älskar döden.” (Ord 8:34–36; 13:14; 24:13, 14)

Vishet och hjärtat. Visheten är naturligtvis nära förbunden med förståndet, men hjärtat, som inte bara har med tankeförmågan att göra utan också med känslorna och motiven, är av större betydelse när det gäller att uppnå sann vishet. (Ps 49:3, 4; Ord 14:33; se HJÄRTA.) Den som tjänar Gud önskar vinna ”vishet” i sin ”fördolda människa”, ha motiv präglade av vishet som leder honom genom livet. (Jfr Ps 51:6, 10; 90:12.) ”Den vises hjärta är vid hans högra hand [dvs. redo att hjälpa och skydda honom i kritiska ögonblick (jfr Ps 16:8; 109:31)], men den enfaldiges hjärta är vid hans vänstra hand [ur stånd att leda honom på vishetens väg].” (Pre 10:2, 3; jfr Ord 17:16; Rom 1:21, 22.) Den som är verkligt vis har fostrat och övat sitt hjärta att följa vishetens väg (Ord 23:15, 16, 19; 28:26); det är som om han har skrivit rättfärdiga bud och lagar på sitt ”hjärtas tavla” (Ord 7:1–3; 2:2, 10).

Erfarenhet och rätt umgänge. Erfarenhet bidrar i hög grad till vishet. Till och med Jesus växte till i vishet under barndomsåren. (Lu 2:52) Mose satte ”visa och omdömesgilla och erfarna män” till att vara överhuvuden. (5Mo 1:13–15) Även om man i viss utsträckning kan lära sig vishet genom att själv bli straffad eller se andra bli det (Ord 21:11), är det en både bättre och snabbare väg till vishet att lära av andra som redan är visa, att dra nytta av deras erfarenheter genom att umgås med dem i stället för att umgås med de ”oerfarna”. (Ord 9:1–6; 13:20; 22:17, 18; jfr 2Kr 9:7.) Det är oftast de äldre som har sådan vishet, särskilt om det är tydligt att de har Guds ande. (Job 32:7–9) Detta blev belyst av det som kung Rehabeam var med om. (1Ku 12:5–16) Det sägs emellertid: ”Bättre en pojke, fattig men [i relativ bemärkelse] vis, än en kung som är gammal och enfaldig, en som inte längre är klok nog att ta varning.” (Pre 4:13–15)

De äldste satt ofta i stadens portar (som i allmänhet låg i anslutning till ett torg) och gav visa råd och kungjorde rättsliga beslut. (Jfr Ord 1:20, 21; 8:1–3.) Dårarnas röst hördes vanligtvis inte i sådana sammanhang (varken för att be om vishet eller för att komma med visa råd); deras tomma prat hördes på andra ställen. (Ord 24:7) Även om samvaron med visa kan innebära att man får tillrättavisning och ibland även förebråelse, är detta långt bättre än att höra på den enfaldiges sång och skratt. (Pre 7:5, 6) Den som isolerar sig och håller fast vid sitt eget  trångsynta sätt att se på livet och tillfredsställer sina egna själviska begär kommer till slut att handla i strid med all praktisk vishet. (Ord 18:1)

Kommer till uttryck i tal och uppförande. I Ordspråksboken 11:2 står det att ”vishet finns hos de blygsamma”, och Jakob talar om en ”mildhet som hör visheten till”. (Jak 3:13) Om någon är svartsjuk, stridslysten, skrytsam eller omedgörlig, tyder det på att han saknar sann vishet och i stället vägleds av en annan vishet, ”den jordiska, djuriska, demoniska”. Sann vishet är ”fridsam, resonlig, redo att lyda”. (Jak 3:13–18) ”Högmodets käpp är i dårens mun, men de visas läppar vaktar dem.” De avhåller sig klokt nog från förmätna, hårda eller obetänksamma ord. (Ord 14:3; 17:27, 28; Pre 10:12–14) Från de visas tunga och läppar kommer det genomtänkta, läkande, välbehagliga och nyttiga uttalanden (Ord 12:18; 16:21; Pre 12:9–11; Kol 3:15, 16), och i stället för att ställa till med bråk försöker de skapa lugn och ”vinna själar” med hjälp av visa och övertygande ord. (Ord 11:30; 15:1–7; 16:21–23; 29:8)

Den som är ”vis i sina egna ögon” och upphöjer sig över andra (till och med över Gud) är i en sämre situation än den som är enfaldig men inte försöker framstå som bättre än han är. (Ord 26:5, 12; 12:15) Sådana självupptagna människor är för stolta för att ta emot tillrättavisning. (Ord 3:7; 15:12; Jes 5:20, 21) Paradoxalt nog tenderar både den late och den rike att ha för höga tankar om sig själv. (Ord 26:16; 28:11; jfr 1Ti 6:17.) Men ”en örring av guld, ja, ett smycke av finaste guld, så är en vis tillrättavisare för det hörande örat”. (Ord 25:12) Ja, ”ge en tillrättavisning åt den vise, så kommer han att älska dig”. (Ord 9:8; 15:31–33)

Vishet i familjen. Genom vishet byggs ett hus upp, inte bara byggnaden, utan själva hushållet eller familjen, som därigenom blir en harmonisk enhet. (Ord 24:3, 4; jfr Ord 3:19, 20; Ps 104:5–24.) Visa föräldrar underlåter inte att tillrättavisa sina barn. De tuktar och vägleder dem och skyddar dem därigenom från att vika av från den rätta vägen. (Ord 29:15) En vis hustru bidrar i hög grad till familjens lycka och framgång. (Ord 14:1; 31:26) Visa barn tar emot föräldrarnas tillrättavisning och är till ära och glädje för familjen och skyddar familjens goda namn och rykte från skvaller och förtal. Sådana barn utgör ett levande vittnesbörd inför andra om deras fars vishet och om värdet av den fostran han har gett dem. (Ord 10:1; 13:1; 15:20; 23:24, 25; 27:11)