Kapitel 22

Del 2 – Vittnen till jordens mest avlägsna del

Arbetet med att förkunna om Guds kungarike från år 1914 till år 1935 skildras på sidorna 423—443. Jehovas vittnen pekar på året 1914 som det år då Jesus Kristus blev uppsatt på tronen som himmelsk kung med myndighet över nationerna. När Jesus var på jorden, förutsade han att budskapet om Riket skulle bli predikat över hela världen trots intensiv förföljelse och att detta skulle utgöra en del av tecknet på hans närvaro som regerande kung i Guds rike. Vad var det egentligen som hände åren efter 1914?

FÖRSTA världskriget fick snabbt Europa i sitt grepp år 1914. Sedan blev så många länder indragna i kriget att det kom att omfatta omkring 90 procent av världens befolkning. Hur påverkades Jehovas tjänares predikoarbete av kriget och dess följder?

De mörka åren under första världskriget

Under de första krigsåren kunde verksamheten fortsätta utan några större hinder, utom i Tyskland och Frankrike. Traktater spreds obehindrat på många platser, och man fortsatte att visa ”Skapelsedramat i bilder”, även om det skedde i betydligt mindre skala efter år 1914. När krigshysterin tilltog i styrka, lät prästerskapet i Brittiska Västindien sprida ut ryktet att E. J. Coward, som representerade Sällskapet Vakttornet, var tysk spion, och han blev därför utvisad. När boken Den fullbordade hemligheten började spridas år 1917, bredde motståndet ut sig.

Människor i allmänhet var mycket ivriga att skaffa sig boken. Sällskapets ursprungliga beställning hos tryckeriet fick mer än tiodubblas på bara några månader. Men kristenhetens präster var rasande över att deras falska läror blev avslöjade. De utnyttjade krigshysterin och anmälde bibelforskarna hos myndigheterna. Överallt i Förenta staterna blev män och kvinnor som spred bibelforskarnas litteratur utsatta för pöbelangrepp, och några blev tjärade och fjädrade. I Canada gjordes husundersökningar, och de som hade  vissa publikationer utgivna av International Bible Students Association dömdes till höga böter eller till fängelse. Men Thomas J. Sullivan, som då befann sig i Port Arthur i Ontario, berättade att när han vid ett tillfälle sattes i fängelse för en natt, tog polismännen där i staden hem exemplar av den förbjudna litteraturen åt sig själva och sina vänner och spred på det sättet hela lagret — mellan 500 och 600 böcker.

Sällskapet Vakttornets högkvarter blev också måltavla för angrepp, och medlemmar av den administrativa staben dömdes till långa fängelsestraff. I fiendernas ögon var det som om bibelforskarna hade fått dödsstöten. Det predikande som hade tilldragit sig allmänhetens uppmärksamhet upphörde nu nästan helt och hållet.

Men också i fängelserna tog bibelforskarna tillfället i akt att tala med andra om Guds uppsåt. När Sällskapets ledande representanter och deras närmaste medarbetare anlände till fängelset i Atlanta i Georgia, blev de till en början förbjudna att predika. Men de samtalade om Bibeln med varandra, och andra drogs till dem på grund av deras sätt och uppförande. Efter några månader gav fängelsedirektören dem i uppdrag att ge andra fångar religionsundervisning. Antalet deltagare ökade, och till slut fick omkring 90 personer del av undervisningen.

Andra lojala kristna fann också olika utvägar att förkunna under krigsåren. Detta ledde ibland till att budskapet om Riket spreds till länder där de goda nyheterna inte hade predikats tidigare. År 1915 skickade en bibelforskare i New York, en colombian, den spanska upplagan av Den gudomliga tidsåldersplanen till en man vid namn Ramón Salgar i Bogotá i Colombia. Efter ungefär ett halvår kom det svar från honom. Han hade studerat boken noggrant, tyckte mycket om den och ville ha 200 exemplar som han kunde dela ut åt andra. Broder J. L. Mayer i Brooklyn i New York skickade ut många exemplar av The Bible Students Monthly (Bibelforskarnas månadsblad) på spanska, många av dem till Spanien. Och när Alfred Joseph, som då befann sig på Barbados, fick ett arbetskontrakt som medförde att han flyttade till Sierra Leone i Västafrika, utnyttjade han möjligheterna där att förkunna de bibliska sanningar som han nyligen hade fått lära sig.

För kolportörerna, som uppsökte människor i hemmen och på arbetsplatserna, var det ofta svårare. Men många kolportörer som begav sig till El Salvador, Honduras och Guatemala var år 1916 flitigt upptagna med att förmedla livgivande sanningar till invånarna där. Vid den här tiden gjorde Fanny Mackenzie, en kolportörsyster av brittisk nationalitet, två resor med båt till Orienten. Hon gjorde uppehåll i Kina, Japan och Korea för att sprida biblisk litteratur och följde sedan upp intresset genom att skriva brev.

Enligt tillgängliga rapporter hade trots allt antalet bibelforskare som tog del i att predika de goda nyheterna år 1918 minskat med 20 procent världen över jämfört med rapporten för år 1914. Skulle de ståndaktigt  fortsätta sin tjänst efter den brutala behandling de hade fått utstå under krigsåren?

Återupplivade!

Den 26 mars 1919 blev Sällskapet Vakttornets president och hans medarbetare frigivna från en orättvis inspärrning i fängelse. Man gjorde genast upp planer för att främja det världsvida förkunnandet av de goda nyheterna om Guds kungarike.

Vid ett allmänt konvent i Cedar Point i Ohio i september samma år höll J. F. Rutherford, Sällskapets dåvarande president, ett tal i vilket han underströk att det viktigaste arbetet för Jehovas tjänare var att annonsera Guds messianska kungarikes härliga ankomst.

Det var emellertid inte så många som tog del i arbetet vid den tiden. En del av dem som på grund av fruktan hade ryggat tillbaka år 1918 blev aktiva igen, och ett fåtal nya slöt sig till deras led. Tillgängliga rapporter visar emellertid att det år 1919 fanns endast omkring 5.700 aktiva förkunnare i 43 länder. Men Jesus hade förutsagt: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna.” (Matt. 24:14) Hur skulle det gå till? Det visste bibelforskarna inte, och inte heller visste de hur länge predikandet skulle pågå. Men de som var lojala tjänare åt Gud var villiga och ivriga att fortsätta arbetet. De var övertygade om att Jehova skulle leda utvecklingen i överensstämmelse med sin vilja.

Fyllda av nitälskan för den uppgift som Gud i sitt ord hade förelagt dem skred de till verket. Inom loppet av tre år ökade antalet personer som offentligt förkunnade om Guds kungarike nästan till det tredubbla, enligt tillgängliga rapporter, och jämfört med år 1919 predikade de i ytterligare 15 länder år 1922.

Ett intresseväckande ämne

Vilket spännande budskap de förkunnade — ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” Broder Rutherford hade hållit ett föredrag över det här ämnet år 1918. Det var också titeln på en 128-sidig broschyr som gavs ut år 1920. Under åren 1920—1925 behandlades det här ämnet gång på gång vid offentliga möten runt om i världen på mer än 30 språk, överallt där det fanns talare att tillgå. I stället för att säga att alla goda människor kommer till himlen, som kristenheten lär, riktade man i det här föredraget uppmärksamheten på det hopp som Bibeln ger lydiga människor — evigt liv på en paradisisk jord. (Jes. 45:18; Upp. 21:1—5) I föredraget gavs också uttryck åt övertygelsen att den tid då detta hopp skulle förverkligas var mycket nära.

Föredragen annonserades i tidningar och på affischtavlor. Det var ett intresseväckande ämne. Den 26 februari 1922 hölls föredraget på 121 platser enbart i Tyskland och samlade över 70.000 åhörare. Det var  inte ovanligt att tusentals åhörare var församlade på en och samma plats. I Kapstaden i Sydafrika var 2.000 närvarande när föredraget hölls i operahuset. I Kristiania (Oslo) var universitetets aula inte bara fylld till sista plats, utan det stod så många kvar utanför att föredraget fick hållas igen halvannan timme senare — återigen för fullsatt hus.

I Klagenfurt i Österrike sade Richard Heide till sin far: ”Jag tänker gå och höra det där talet, vad folk än säger. Jag vill veta om det bara är en bluff eller om det ligger någon sanning i det!” Det han fick höra gjorde djupt intryck på honom, och snart var han själv, hans syster och föräldrarna upptagna med att tala med andra om det de hade fått lära sig.

Men Bibelns budskap var inte bara till för människor som kom och lyssnade till ett offentligt föredrag. Också andra behövde få höra budskapet — inte bara folk i allmänhet, utan också de politiska och religiösa ledarna. Hur skulle man kunna nå dem?

Kraftfulla resolutioner sprids

Det tryckta ordet var det medel man använde för att nå miljontals människor som tidigare bara ryktesvis hade hört talas om bibelforskarna och det budskap de förkunnade. Åren 1922—1928 avgavs ett mycket effektivt vittnesbörd med hjälp av sju kraftfulla offentliga förklaringar, resolutioner som antogs vid bibelforskarnas årliga konvent. Efter dessa konvent spreds tryckta exemplar av de enskilda resolutionerna, flertalet av dem till ett antal av mellan 45 och 50 miljoner — en enastående bedrift av den lilla skara som då förkunnade om Guds kungarike!

Den resolution som antogs år 1922 var betitlad ”Ett upprop till världens styresmän” — en uppmaning till dem att bevisa sitt påstående att de kunde upprätta fred och välstånd och göra folken lyckliga eller i annat fall erkänna att det bara är Guds kungarike genom hans Messias som kan åstadkomma detta. I Tyskland skickades denna resolution med rekommenderat brev till den landsflyktige tyske kejsaren, till presidenten samt  till alla medlemmar av riksdagen, och cirka fyra och en halv miljon exemplar delades ut till allmänheten. I Sydafrika bearbetade Edwin Scott — med litteraturen i en väska på ryggen och med en käpp i handen för att värja sig mot ilskna hundar — 64 städer och delade personligen ut omkring 50.000 exemplar av resolutionen. När präster i holländska reformerta kyrkan i Sydafrika senare besökte sina församlingsbors hem för att ta upp kollekt, var det många som viftade med resolutionen framför ansiktet på prästerna och sade: ”Ni borde läsa den här, så skulle ni inte mer komma hit för att få pengar av oss.”

Den resolution som antogs år 1924, betitlad ”Ecklesiasticismen anklagad”, avslöjade prästerskapets oskriftenliga läror och sedvänjor, påvisade prästernas roll i världskriget och uppmanade människor att studera Bibeln för att själva lära känna de enastående föranstaltningar som Gud har gjort för att välsigna mänskligheten. I Italien måste tryckerierna på den tiden sätta ut sitt namn på allt de tryckte, och de hölls ansvariga för innehållet. Den bibelforskare som hade tillsynen över verksamheten i Italien lämnade ett exemplar av resolutionen till myndigheterna, som granskade resolutionen och utan vidare gav tillstånd till tryckning och spridning av den. Tryckeriet gick också med på att ge ut den. Bröderna i Italien spred 100.000 exemplar. De såg särskilt till att påven och andra höga dignitärer i Vatikanen fick var sitt exemplar.

I Frankrike medförde spridningen av resolutionen en häftig och ofta våldsam reaktion från prästerskapet. En präst i Pommern i Tyskland blev så desperat att han stämde Sällskapet och den broder som hade ansvaret för verksamheten, men han förlorade målet när rätten fick höra hela resolutionen läsas upp. I provinsen Quebec i Canada gick bibelforskarna ut med resolutionen till folks hem under de tidiga morgontimmarna, med start klockan 3, för att inte bli hindrade i arbetet av människor som inte ville att andra skulle lära känna sanningen. Det var spännande tider!

Tacksamma för tillfredsställande svar

Under första världskriget blev många armenier obarmhärtigt bortdrivna från sina hem och sitt hemland. Bara 20 år tidigare hade  hundratusentals armenier massakrerats, och andra hade tvingats fly för sitt liv. Några av dessa hade läst Sällskapet Vakttornets publikationer i sitt hemland, men långt fler fick ett vittnesbörd i de länder dit de kom som flyktingar.

Efter alla de svårigheter som de hade fått utstå hade många av dem på allvar börjat fundera över varför Gud tillåter det onda. Hur länge skulle det få fortsätta? När skulle det upphöra? Några av dem uppskattade att få höra de tillfredsställande svar som Bibeln ger. Det bildades snart grupper av armeniska bibelforskare i olika städer i Mellersta Östern. Deras nit för Bibelns sanning påverkade också andras liv. Armenier i Etiopien, Argentina och Förenta staterna tog emot de goda nyheterna och iklädde sig villigt ansvaret att sprida dem vidare till andra. En av dem var Krikor Hatzakortzian, som förkunnade budskapet om Riket som ensam pionjär i Etiopien i mitten av 1930-talet. Vid ett tillfälle, då motståndare hade riktat falska anklagelser mot honom, fick han till och med möjlighet att avge ett vittnesbörd för kejsar Haile Selassie.

Tillbaka till hemlandet med dyrbara sanningar

En brinnande önskan att tala med andra om Bibelns viktiga sanningar fick många att återvända till sitt hemland för att ta del i evangeliseringsarbetet där. De reagerade ungefär på samma sätt som de människor gjorde som hade kommit till Jerusalem från många olika länder år 33 v.t. och som blev troende, när helig ande fick apostlarna och deras  medförbundna att tala på många tungomål ”om Guds storslagna gärningar”. (Apg. 2:1—11) De som blev troende i det första århundradet tog sanningen med sig när de återvände till sitt hemland, och det gjorde också dessa nutida lärjungar.

Italienare som hade lärt känna sanningen i Amerika, Belgien och Frankrike flyttade tillbaka till Italien och förkunnade nitiskt budskapet om Riket där de bosatte sig. Kolportörer från den i huvudsak italiensktalande schweiziska kantonen Ticino flyttade också till Italien för att fortsätta arbetet där. Fastän de var så få, hade de snart med förenade ansträngningar predikat i nästan alla de större städerna och i många byar i Italien. De höll inte räkning på hur många timmar de använde i arbetet. De var övertygade om att de förkunnade sanningar som Gud ville att människor skulle få höra, och de arbetade ofta från morgon till kväll för att nå så många som möjligt.

Greker som hade blivit bibelforskare i det närliggande Albanien och ända borta i Amerika tänkte också på sitt hemland. De hade blivit begeistrade när de fått veta att det är oskriftenligt att dyrka ikoner (2 Mos. 20:4, 5; 1 Joh. 5:21), att syndare inte pinas i ett brinnande helvete (Pred. 9:5, 10; Hes. 18:4; Upp. 21:8) och att Guds kungarike är mänsklighetens verkliga och enda hopp (Dan. 2:44; Matt. 6:9, 10). De var ivriga att förmedla dessa sanningar till sina landsmän — personligen eller per brev. Följden blev att grupper av Jehovas vittnen började bildas i Grekland, både på fastlandet och på öarna.

Efter första världskriget flyttade tusentals polacker till Frankrike för att arbeta i kolgruvorna där. De franska församlingarna underlät inte att förkunna för polackerna därför att de talade ett annat språk. De försökte på olika sätt förkunna Bibelns sanningar för dessa gruvarbetare och deras familjer, och de som reagerade gynnsamt på budskapet var snart fler till antalet än de franska förkunnarna. När 280 av dessa polacker tvingades återvända till Polen år 1935 på grund av en förvisningsorder från myndigheterna, bidrog detta bara till att budskapet om Riket blev ännu mer predikat där. År 1935 fanns det 1.090 förkunnare av Guds kungarike som tog del i vittnandet i Polen.

Andra följde uppmaningen att lämna sitt hemland för att börja tjäna på utländska fält.

Nitiska europeiska evangelieförkunnare hjälper till på utländska fält

Tack vare internationellt samarbete fick de baltiska staterna (Estland, Lettland och Litauen) höra de hjärtevärmande sanningarna om Guds kungarike. Under 1920- och 1930-talen avgav nitiska bröder och systrar från Danmark, England, Finland och Tyskland ett omfattande vittnesbörd i det här området. De spred mycket litteratur, och tusentals människor kom för att höra de bibliska föredrag som hölls. Regelbundna  radiosändningar från Estland med bibliska program på flera språk kunde till och med höras i det dåvarande Sovjetunionen.

Villiga förkunnare lämnade på 1920- och 1930-talen Tyskland för att börja tjäna i andra länder, till exempel Belgien, Bulgarien, Frankrike, Jugoslavien, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Tjeckoslovakien och Österrike. En av dem var Willy Unglaube. Efter att ha tjänat en tid vid Betel i Magdeburg i Tyskland fortsatte han att utföra olika uppdrag som heltidsförkunnare i Frankrike, Algeriet, Spanien, Singapore, Malaysia och Thailand.

När ett rop om hjälp kom från Frankrike på 1930-talet, visade kolportörer i Storbritannien att de insåg att det kristna uppdraget att predika inte bara krävde att de utförde evangeliseringsarbete i sitt eget land, utan också i andra delar av världen. (Mark. 13:10) John Cooke var en av de nitiska förkunnare som hörsammade den makedoniska kallelsen. (Jämför Apostlagärningarna 16:9, 10.) Under de följande 60 åren utförde han olika tjänsteuppdrag i Frankrike och Spanien, på Irland, i Portugal, Angola, Moçambique och Sydafrika. Hans bror Eric sade upp sig från sitt arbete vid Barclay’s Bank och tog tillsammans med John del i heltidstjänsten i Frankrike. Senare tjänade han också i Spanien och på Irland och var missionär i Syd-Rhodesia (nu Zimbabwe) och Sydafrika.

I maj 1926 tackade George Wright och Edwin Skinner från England ja till en inbjudan att hjälpa till med att utvidga Rikets verk i Indien. Deras distrikt var enormt stort! Det omfattade hela Afghanistan, Burma (nu Myanmar), Ceylon (nu Sri Lanka), Indien och Persien (nu Iran). När de anlände till Bombay, möttes de av monsunregnet. Men de var inte överdrivet bekymrade om personlig komfort eller bekvämlighet, utan gav sig snart i väg till avsides belägna orter i landet för att söka upp de bibelforskare man kände till och uppmuntra dem. De spred också stora mängder litteratur för att väcka andra människors intresse. De arbetade ivrigt och målmedvetet. År 1928 anordnade de 54 förkunnarna i Travancore (Kerala) i södra Indien 550 offentliga möten, som besöktes av omkring 40.000. År 1929 flyttade ytterligare fyra pionjärer från Storbritannien till Indien för att hjälpa till med arbetet. Och år 1931 anlände ytterligare tre till Bombay från England. Gång på gång reste de ut till olika delar av detta väldiga land och spred litteratur, inte bara på engelska, utan också på de indiska språken.

Men vad hände i Östeuropa vid den här tiden?

En andlig skörd

Sanningens säd hade såtts i Östeuropa före första världskriget, och en del korn hade slagit rot.  År 1908 hade Andrásné Benedek, en ödmjuk ungerska, återvänt till Österrike-Ungern för att tala med andra om det hon hade lärt sig. Två år senare hade också Károly Szabó och József Kiss kommit tillbaka till Österrike-Ungern, och de förkunnade Bibelns sanning framför allt i de områden som senare blev kända som Rumänien och Tjeckoslovakien. Trots våldsamt motstånd från det uppretade prästerskapet bildades flera studiegrupper, och ett omfattande vittnesbörd avgavs. Andra slöt sig till dem och började offentligt bekänna sin tro, och år 1935 hade antalet förkunnare av Guds kungarike ökat till 348 i Ungern.

Rumänien blev nästan dubbelt så stort som tidigare, när segerherrarna efter första världskriget drog upp de nya gränserna på Europakartan. Inom detta utvidgade land fanns det år 1920, enligt tillgängliga rapporter, omkring 150 grupper av bibelforskare, till vilka omkring 1.700 personer var anslutna. Vid firandet av Herrens kvällsmåltid följande år tog närmare 2.000 del av åminnelseemblemen och angav därigenom att de bekände sig tillhöra skaran av Kristi med anden smorda bröder. Detta antal ökade dramatiskt under de följande fyra åren. År 1925 var 4.185 personer närvarande vid Åminnelsen, och som brukligt var på den tiden tog säkert de flesta del av emblemen. Men de skulle allesammans få sin tro prövad. Skulle de visa sig vara äkta ”vete” eller bara en efterhärmning? (Matt. 13:24—30, 36—43) Skulle de verkligen ta del i det förkunnararbete som Jesus hade befallt sina efterföljare att utföra? Skulle de hålla ut i detta arbete trots intensivt motstånd? Skulle de vara trogna, även om andra lade i dagen en anda som liknade Judas Iskariots?

Rapporten för år 1935 visar att det inte var alla som hade det slag av tro som gjorde det möjligt för dem att uthärda. Det året var det bara 1.188 som tog del i förkunnararbetet i Rumänien, trots att mer än dubbelt så många då tog del av åminnelseemblemen. Men de trogna var flitigt verksamma i Herrens tjänst. De delgav andra ödmjuka människor de bibliska sanningar som hade skänkt dem själva så stor glädje. De gjorde det i första hand genom att sprida litteratur. Under åren 1924—1935 hade de redan lämnat mer än 800.000 böcker och broschyrer, förutom traktater, till intresserade personer.

Hur var det då i Tjeckoslovakien, som hade blivit en nation år 1918 efter Österrike-Ungerns sammanbrott? Här bidrog ett ännu intensivare predikande till den andliga skörden. I början hade det predikats på ungerska, ryska, rumänska och tyska. Men år 1922 återvände ett antal bibelforskare från Amerika för att ägna uppmärksamhet åt den slovakisktalande befolkningen, och följande år började ett äkta par från Tyskland koncentrera sig på det tjeckiska distriktet.  Sammankomster hölls regelbundet, och även om de var små, bidrog de till att uppmuntra och förena bröderna. Sedan församlingarna år 1927 hade blivit bättre organiserade för evangeliseringsarbetet från hus till hus, blev tillväxten mer markant. År 1932 hölls det ett internationellt konvent i Prag med omkring 1.500 deltagare från Tjeckoslovakien och kringliggande länder, och det blev en kraftig stimulans för arbetet. Dessutom såg stora skaror en fyratimmarsversion av ”Skapelsedramat i bilder”, som visades över hela landet. På bara tio år spreds över 2.700.000 bibliska tryckalster bland de olika språkgrupperna i landet. Allt detta andliga planterande, odlande och vattnande bidrog till en skörd, som 1.198 förkunnare av Guds kungarike tog del i år 1935.

Jugoslavien (som först kallades Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike) hade bildats när Europakartan ändrades efter första världskriget. Redan år 1923 rapporterades det att en grupp bibelforskare förkunnade i Belgrad. Längre fram visades ”Skapelsedramat i bilder” för stora skaror runt om i landet. När Jehovas vittnen utsattes för svår förföljelse i Tyskland, flyttade många tyska pionjärer till Jugoslavien. Utan tanke på personlig komfort drog de ut till de mest avlägsna delarna av detta bergiga land för att predika där. Andra tyska pionjärer begav sig till Bulgarien. Ansträngningar gjordes också att predika de goda nyheterna i Albanien. I alla dessa länder såddes sanningens säd. En del korn bar frukt. Men först många år senare var tiden inne för en större skörd.

 Längre söderut, på den afrikanska kontinenten, spreds också de goda nyheterna av människor som djupt uppskattade privilegiet att få vara vittnen för den Högste.

Andligt ljus lyser i Västafrika

Omkring sju år efter det att en bibelforskare från Barbados hade kommit till Västafrika till följd av ett arbetskontrakt skrev han till Sällskapet Vakttornets kontor i New York och berättade att ganska många människor visade intresse för Bibeln. Några månader senare, den 14 april 1923, kom W. R. Brown, som hade tjänat på Trinidad, till Freetown i Sierra Leone tillsammans med sin familj. Det var broder Rutherford som hade uppmanat honom att flytta.

Det planerades genast att broder Brown skulle hålla ett föredrag i Wilberforce Memorial Hall. Den 19 april var omkring 500 närvarande, däribland så gott som samtliga präster i Freetown. Följande söndag höll han ett nytt föredrag. Ämnet var ett som C. T. Russell ofta hade talat över — ”Till helvetet och åter! Hvilka äro där?” Under sina föredrag brukade broder Brown visa åhörarna bibelcitat med hjälp av ljusbilder. När han talade, sade han ofta: ”Det är inte Brown som säger det, utan Bibeln.” Han kom därför att bli känd som ”Bibel-Brown”. Till följd av hans logiska, på Bibeln grundade framställningar begärde en del framträdande kyrkomedlemmar sitt utträde ur kyrkan och började tjäna Jehova.

Broder Brown gjorde vidsträckta resor för att sätta i gång predikoarbetet i andra områden. I detta syfte höll han otaliga bibliska föredrag och spred stora mängder litteratur och uppmuntrade andra att göra detsamma. I sitt evangeliseringsarbete kom han till Guldkusten (nu Ghana), Liberia, Gambia och Nigeria. Från Nigeria förde andra budskapet om Riket vidare till Benin (då Dahomey) och Kamerun. Broder Brown visste att folk i allmänhet inte hade mycket till övers för det som de kallade ”den vite mannens religion”, och i Glover Memorial Hall i Lagos talade han därför om hur kristenhetens religion hade kommit till korta. Efter mötet skaffade sig de entusiastiska åhörarna 3.900 böcker för egen räkning och för att dela med sig åt andra.

När broder Brown kom till Västafrika, var det bara en handfull människor där som hade hört budskapet om Riket. När han reste därifrån 27 år senare, fanns det gott och väl 11.000 aktiva vittnen för Jehova i detta område. Falska religiösa läror hade avslöjats; den sanna tillbedjan hade slagit rot och spred sig snabbt.

 Längs Afrikas östkust

Redan i början av 1900-talet hade några av C. T. Russells publikationer spridits i den sydöstra delen av Afrika av personer som hade godtagit en del av det som stod i böckerna men som sedan hade blandat upp det med sina egna filosofier. Följden blev att det uppstod ett antal så kallade Vakttornsrörelser, som inte hade något som helst samband med Jehovas vittnen. Några av dem var politiskt orienterade och skapade oro bland de infödda afrikanerna. Dessa gruppers dåliga rykte lade i många år hinder i vägen för Jehovas vittnens arbete.

Många afrikaner kunde emellertid se skillnaden mellan det som var sant och det som var falskt. Kringvandrande arbetare förde de goda nyheterna om Guds kungarike till närliggande länder och förkunnade dem för människor som talade afrikanska språk. Den engelsktalande befolkningen i sydöstra Afrika fick i allmänhet höra budskapet via kontakter med Sydafrika. Men i vissa länder kunde europeiska vittnen inte predika bland afrikanska språkgrupper på grund av starkt motstånd från officiellt håll, ett motstånd som kristenhetens prästerskap stod bakom. Trots detta fick sanningen allt större spridning, även om många av dem som visade intresse för Bibelns budskap behövde ytterligare hjälp för att på rätt sätt kunna tillämpa det de fick lära.

En del fördomsfria myndighetspersoner godtog inte utan vidare de illvilliga anklagelser som kristenhetens prästerskap riktade mot Jehovas vittnen. Så förhöll det sig till exempel med en polismästare i Nyasaland (nu Malawi), som under förklädnad besökte de infödda vittnenas möten för att själv ta reda på vad slags människor de var. Han fick ett mycket gott intryck. När myndigheterna gav Sällskapet tillstånd att ha en stationär europeisk representant i landet, skickades Bert McLuckie och sedan hans bror Bill dit i mitten av 1930-talet. De höll kontakt med polisen och distriktskommissarierna, så att dessa myndighetspersoner skulle ha klart för sig vad verksamheten gick ut på och inte förväxla Jehovas vittnen med några rörelser som med orätt använde namnet Vakttornet. Tillsammans med Gresham Kwazizirah, en mogen inhemsk broder, arbetade de samtidigt  tålmodigt med att hjälpa de hundratals människor som ville sluta sig till församlingarna att inse att sexuell omoraliskhet, alkoholmissbruk och vidskepelse inte hör hemma i Jehovas vittnens liv. — 1 Kor. 5:9—13; 2 Kor. 7:1; Upp. 22:15.

År 1930 fanns det bara omkring hundra Jehovas vittnen i hela södra Afrika. De hade ett distrikt som grovt räknat omfattade hela Afrika söder om ekvatorn och även vissa områden norr därom. Det behövdes verkliga pionjärer för att bearbeta detta enorma distrikt med budskapet om Riket. Frank och Gray Smith var pionjärer av det rätta slaget.

Från Kapstaden reste de med båt nära 500 mil i nordostlig riktning och fortsatte sedan med bil i fyra dagar på knaggliga vägar för att komma fram till Nairobi i Kenya (i Brittiska Östafrika). På mindre än en månad spred de 40 kartonger biblisk litteratur. Men under återresan dog Frank tragiskt nog i malaria. Trots detta företog Robert Nisbet och David Norman en kort tid därefter en ny resa — den här gången med 200 kartonger litteratur — för att predika för så många som möjligt i Kenya och Uganda samt även i Tanganyika och på Zanzibar (båda nu Tanzania). Under andra liknande expeditioner spreds budskapet om Riket till öarna Mauritius och Madagaskar i Indiska oceanen och till Sankt Helena i Atlanten. Sanningens säd såddes, men på många platser tog det tid innan den började gro och växa.

Redan år 1925 bredde predikandet av de goda nyheterna ut sig från Sydafrika till Basutoland (nu Lesotho), Bechuanaland (nu Botswana) och Swaziland. När pionjärer omkring åtta år senare återigen predikade i Swaziland, gav kung Sobhuza II dem ett kungligt mottagande. Han samlade sin personliga livvakt på hundra krigare, lyssnade till ett grundligt vittnesbörd och skaffade sig sedan alla de Sällskapets publikationer som bröderna hade med sig.

Undan för undan ökade antalet Jehovas vittnen i den här delen av det världsvida fältet. Andra slöt sig till de få som hade varit banbrytare för arbetet i Afrika i början av seklet, och år 1935 fanns det på den afrikanska kontinenten 1.407 personer som rapporterade att de hade tagit del i arbetet med att förkunna om Guds kungarike. Många av dem var bosatta i Sydafrika och  Nigeria. Andra stora grupper som bekände sig vara Jehovas vittnen fanns i Nyasaland (nu Malawi), Nord-Rhodesia (nu Zambia) och Syd-Rhodesia (nu Zimbabwe).

Under samma period ägnade man också uppmärksamhet åt spansk- och portugisisktalande länder.

De spanska och portugisiska fälten bearbetas

Medan första världskriget ännu pågick började The Watch Tower utges på spanska. I tidskriften fanns adressen till ett kontor i Los Angeles i Kalifornien, vilket hade upprättats för att ta hand om det spansktalande fältet. Bröder från det kontoret var till stor hjälp för intresserade personer både i Förenta staterna och i länder söderut.

Juan Muñiz, som hade blivit en Jehovas tjänare år 1917, uppmuntrades år 1920 av broder Rutherford att lämna Förenta staterna och återvända till sitt hemland, Spanien, för att organisera arbetet med att predika om Guds kungarike där. Resultaten blev emellertid begränsade, inte på grund av bristande nit från hans sida, utan därför att han hela tiden hade polisen i hälarna. Efter några år blev han därför förflyttad till Argentina.

I Brasilien fanns det redan några få tillbedjare av Jehova som predikade. Åtta ödmjuka sjömän hade lärt känna sanningen när de hade landpermission i New York. I början av år 1920 var de tillbaka i Brasilien och ivrigt verksamma med att förkunna Bibelns budskap för andra.

År 1923 sändes kanadensaren George Young till Brasilien. Han bidrog i hög grad till att stimulera arbetet där. Med hjälp av tolk höll han många offentliga föredrag, i vilka han visade vad Bibeln säger om de dödas tillstånd, avslöjade att spiritism är demonism och förklarade att det är Guds uppsåt att välsigna alla jordens familjer. Det som gjorde hans föredrag särskilt övertygande var att han ibland med hjälp av ljusbilder visade de aktuella bibeltexterna på en duk, så att åhörarna kunde se dem på sitt eget språk. Medan han var i Brasilien fick Bellona Ferguson från São Paulo äntligen tillfälle att bli döpt tillsammans med fyra av sina barn. Det hade hon väntat på i 25 år. Några av dem som omfattade sanningen ställde sig sedan till förfogande för att hjälpa till med att översätta litteraturen till portugisiska. Snart fanns det en hel del publikationer på det språket.

År 1924 reste broder Young vidare från Brasilien till Argentina, där han ordnade med att 300.000 tryckalster på spanska delades ut gratis i 25 av de större städerna. Samma år reste han också till Chile, Peru och Bolivia för att sprida traktater.

Snart var George Young på väg till ett nytt distrikt. Den här gången gällde det Spanien och Portugal. Sedan den brittiske ambassadören hade presenterat honom för de lokala myndigheterna, kunde han ordna så att  broder Rutherford fick möjlighet att hålla föredrag i Barcelona och Madrid samt i Lissabon. Efter dessa föredrag var det sammanlagt över 2.350 personer som lämnade in namn och adress och ville ha ytterligare upplysningar. Talet publicerades sedan i en av Spaniens stora dagstidningar och skickades även i traktatform per post till personer runt om i landet. Det återgavs också i portugisisk press.

På det här sättet nådde budskapet långt utanför Spaniens och Portugals gränser. I slutet av år 1925 hade de goda nyheterna nått ut till Kap Verde-öarna, Madeira, Portugisiska Östafrika (nu Moçambique), Portugisiska Västafrika (nu Angola) och öar i Indiska oceanen.

Följande år trycktes den kraftfulla resolutionen ”Ett vittnesbörd till världens styresmän” i den spanska tidningen La Libertad. Radiosändningar, spridning av böcker, broschyrer och traktater samt visningar av ”Skapelsedramat i bilder” bidrog till att ett stort vittnesbörd avgavs. År 1932 hörsammade ett antal engelska pionjärer uppmaningen att hjälpa till på det här fältet, och de bearbetade systematiskt stora delar av Spanien med biblisk litteratur, tills spanska inbördeskriget tvingade dem att ge sig av.

Under tiden hade broder Muñiz kommit till Argentina och genast satt i gång med att predika. Han försörjde sig genom att reparera klockor. Förutom att han tjänade i Argentina intresserade han sig också för Chile, Paraguay och Uruguay. På hans anmodan kom några bröder från Europa för att predika för den tysktalande befolkningen. Många år senare berättade Carlos Ott att de började dagens tjänst klockan 4 på morgonen med att sticka in traktater under varje dörr i ett område. Senare samma dag besökte de hemmen för att avge ett grundligare vittnesbörd och erbjuda de intresserade mer biblisk litteratur. De som tog del i heltidstjänsten spred ut sig över landet från Buenos Aires. Först följde de järnvägslinjerna, som likt spretande fingrar strålade ut från huvudstaden hundratals kilometer in i landet, och sedan använde de alla andra tänkbara transportmedel. De hade det mycket knappt materiellt sett och fick utstå svåra strapatser, men de var rika i andligt avseende.

En av dessa nitiska förkunnare i Argentina var greken Nicolás Argyrós. I början av år 1930 hade han fått tag i en del av Sällskapet Vakttornets litteratur, och det var särskilt en broschyr som gjorde intryck på honom, broschyren med titeln Helvetet och med undertitlarna ”Vad är det? Vilka äro där? Kunna de komma ut?” Han blev förvånad över att den här broschyren inte innehöll några beskrivningar av syndare som pinades i eld. Vilken överraskning för honom, när han insåg att läran om ett brinnande helvete var en religiös lögn som hade uppfunnits för att skrämma människor, precis som den hade skrämt honom! Han började genast tala med andra om sanningen — först med greker, och sedan med andra, allteftersom hans spanska förbättrades. Varje månad ägnade han mellan 200 och 300 timmar åt att förkunna de goda nyheterna för andra. Till fots och med hjälp av de transportmedel som stod till buds spred han Bibelns sanningar i 14 av Argentinas 22 provinser. När han färdades  från plats till plats, sov han hos gästfria människor som erbjöd honom en säng, men ofta under bar himmel eller rentav i ett stall med en åsna som väckarklocka!

En annan broder som hade verklig pionjäranda var Richard Traub, som hade lärt känna sanningen i Buenos Aires. Han hade en stark önskan att förmedla de goda nyheterna till människor på andra sidan Anderna, i Chile. År 1930, fem år efter det att han hade blivit döpt, anlände han till Chile — den ende förkunnaren i ett land med 4.000.000 invånare. Först hade han bara Bibeln att arbeta med, men han började ändå predika från hus till hus. Det fanns inga församlingsmöten som han kunde besöka, så på söndagarna, när det var mötesdags, gick han till berget San Cristóbal, satte sig i skuggan av ett träd och försjönk i personligt studium och bön. Sedan han hade hyrt en lägenhet, började han inbjuda människor till möten där. Den ende som infann sig till det första mötet var Juan Flores, som frågade: ”Och de andra då, när kommer de?” Broder Traub svarade bara: ”De kommer.” Och det gjorde de. På mindre än ett år var det 13 som blev döpta tjänare åt Jehova.

Fyra år senare började två kvinnliga Jehovas vittnen, som aldrig tidigare hade träffat varandra, tillsammans predika de goda nyheterna i Colombia. Efter ett produktivt år där var Hilma Sjoberg tvungen att återvända till Förenta staterna. Men Kathe Palm gick ombord på en båt som skulle gå till Chile, och under den 17 dagar långa sjöresan vittnade hon för både besättning och passagerare. Under de följande tio åren predikade hon från Chiles nordligaste hamnstad, Arica, till dess sydligaste del, Eldslandet. Hon besökte affärer och kontor och vittnade för höga ämbetsmän. Med en sadelväska full av litteratur över axlarna och kånkande på sina personliga tillhörigheter, bland annat en filt som hon kunde svepa in sig i när hon skulle sova, tog hon sig fram till de mest avlägsna gruvläger och fårfarmer. Sådant var livet för en verklig pionjär. Och det fanns andra som hade en liknande anda — ogifta och gifta, unga och gamla.

År 1932 gjordes en speciell ansträngning att sprida budskapet om Riket i de latinamerikanska länder där det dittills inte hade predikats i någon större utsträckning. Det året fick broschyren Riket som är världens hopp en enastående spridning. Broschyren innehöll ett föredrag som tidigare hade sänts i radio i många länder. Omkring 40.000 exemplar av detta föredrag i tryckt form spreds nu i Chile, 25.000 i Bolivia, 25.000 i Peru, 15.000 i Ecuador, 20.000 i Colombia, 10.000 i Santo Domingo (nu Dominikanska republiken) och ytterligare 10.000 i Puerto Rico.  Budskapet om Riket blev verkligen förkunnat, och det med stor kraft.

År 1935 var det inte mer än 247 personer i hela Sydamerika som unisont förkunnade att endast Guds kungarike kan skänka mänskligheten verklig lycka. Men vilket vittnesbörd de avgav!

Budskapet når ut till ännu mer avlägsna trakter

Jehovas vittnen var inte alls av den uppfattningen att de hade uppfyllt sina förpliktelser mot Gud, om de bara talade med de få som råkade vara deras grannar. De försökte nå alla med de goda nyheterna.

Människor som bodde på platser som förkunnarna inte då kunde besöka personligen kunde nås på andra sätt. I slutet av 1920-talet skickade förkunnarna i Kapstaden i Sydafrika till exempel ut 50.000 broschyrer till alla jordbrukare, fyrvaktare, skogvaktare och andra som bodde bortom allfarvägen. Man fick också tag i ett nytt adressregister för hela Sydvästafrika (nu Namibia), och ett exemplar av broschyren Folkens Vän skickades per post till alla som fanns med i registret.

År 1929 fick F. J. Franske ansvar för Sällskapet Vakttornets skonare Morton, och tillsammans med Jimmy James fick han i uppgift att besöka människor på Labradorhalvön och i alla de små fiskelägena på Newfoundland. På vintern färdades broder Franske längs kusten med hundsläde. Eskimåer och newfoundländare gav honom bland annat lädervaror och fisk som ersättning för den bibliska litteratur han lämnade till dem. Några år senare sökte han upp gruvarbetare, skogshuggare, pälsjägare, ranchägare och indianer i de oländiga Cariboobergen i British Columbia. Under sina färder jagade han för att få tag i kött, plockade vilda bär och bakade bröd i en stekpanna över öppen eld. Längre fram besökte han och en kamrat varje ö, vik, skogshuggarläger, fyrplats och bosättning längs Canadas västkust för att sprida budskapet om Riket. Deras transportmedel var en båt som normalt användes till laxfiske. Broder Franske var bara en av  många som gjorde särskilda ansträngningar för att nå människor i avlägsna trakter på jorden.

I slutet av 1920-talet färdades Frank Day norrut genom byarna i Alaska, predikade och lämnade litteratur. Han försörjde sig genom att sälja glasögon. Trots att han linkade på ett konstgjort ben bearbetade han ett område som sträckte sig från Ketchikan till Nome, en sträcka på omkring 190 mil. Redan år 1897 hade en guldgrävare skaffat sig några exemplar av Millennii Dagning och Zion’s Watch Tower i Kalifornien, och han planerade att ta med sig dessa publikationer tillbaka till Alaska. Och år 1910 hade kapten Beams, skepparen på en valfångare, lämnat litteratur i de hamnar han hade anlöpt i Alaska. Men predikoarbetet utvidgades, när broder Day varje sommar i över 12 år gjorde sina färder till Alaska.

I Norge färdades två förkunnare med en 12 meter lång motorbåt, kallad Ester, längs hela kusten ända upp till landets nordligaste trakter. De predikade på öar, på fyrplatser, i kustbyar och på isolerade platser långt inne i fjällvärlden. Många välkomnade dem, och på ett år kunde de lämna mellan 10.000 och 15.000 böcker och broschyrer som förklarade Guds uppsåt med mänskligheten.

Öarna får höra Jehovas lov förkunnas

Det var inte bara på de öar som låg nära fastlandskusterna som vittnesbördet avgavs. I början av 1930-talet tillbringade Sydney Shepherd två år mitt ute i Stilla havet, där han reste omkring med båt och predikade på Cooköarna och Tahiti. Längre västerut besökte George Winton Nya Hebriderna (nu Vanuatu) med de goda nyheterna.

Vid ungefär samma tid begav sig också Joseph Dos Santos, en amerikan av portugisiskt ursprung, i väg för att predika på jungfruliga distrikt. Först förkunnade han på de yttre Hawaiiöarna; senare gav han sig  i väg på en predikofärd jorden runt. Men när han kom till Filippinerna, fick han ett brev från broder Rutherford, som bad honom stanna kvar där och bygga upp och organisera arbetet med att predika om Guds kungarike. Han stannade i 15 år.

Vid den här tiden började Sällskapets avdelningskontor i Australien ägna uppmärksamhet åt arbetet i södra Stillahavsområdet. Två pionjärer som sändes ut därifrån avgav ett omfattande vittnesbörd på Fiji år 1930/1931. Samoa nåddes av budskapet år 1931 och Nya Kaledonien år 1932. Ett pionjärpar från Australien begav sig till och med till Kina år 1933 för att tjäna där, och under de närmast följande åren förkunnade de i 13 av Kinas större städer.

Bröderna i Australien insåg att mer skulle kunna uträttas om de hade en båt. Så småningom utrustade de en 16 meter lång segelbåt, en ketch, som de kallade Lightbearer, och med början tidigt år 1935 användes den i flera år som bas för en grupp nitiska bröder som förkunnade i Nederländska Ostindien (nu Indonesien), Singapore och Malaya. Båten väckte stor uppmärksamhet vart den än kom, och detta öppnade ofta vägen för bröderna att predika och lämna mycket litteratur.

På andra sidan jordklotet beslöt sig två pionjärsystrar från Danmark för att göra en semesterresa till Färöarna i Nordatlanten år 1935. Men de reste inte bara för att beundra naturen. De for i väg, rustade med tusentals tryckalster, och de gjorde gott bruk av dem. De trotsade väder och vind och fientlighet från prästerskapets sida och bearbetade så stora delar av de bebodda öarna som de hann med under sin vistelse.

Lite längre västerut åtog sig Georg Lindal, en kanadensare av isländskt ursprung, ett uppdrag som varade mycket längre. På broder Rutherfords inrådan flyttade han till Island år 1929 för att tjäna där som pionjär. Vilken uthållighet han visade! Under större delen av de följande 18 åren tjänade han där helt ensam. Han besökte städerna och byarna gång på gång. Han spred tiotusentals tryckalster, men under den här tiden var det inte en enda islänning som förenade sig med honom i Jehovas tjänst. Med undantag av ett enda år fanns det inga andra Jehovas vittnen på Island som han kunde vara tillsammans med förrän år 1947, då två Gileadutbildade missionärer anlände.

När människor förbjuder det som Gud har befallt

När förkunnarna tog del i den offentliga predikotjänsten, var det inte alls ovanligt — i synnerhet inte under 1920-, 1930- och 1940-talen — att de stötte på motstånd, vanligtvis anstiftat av traktens präster, men ibland också av myndighetspersoner.

När några österrikiska förkunnare en gång skulle predika i ett lantligt område norr om Wien, mötte de en fientlig skara bybor, uppviglade av prästen på orten. Några polismän var också med. Prästerna hade satt sig i sinnet att Jehovas vittnen inte skulle få predika i deras byar. Men vittnena, som var fast beslutna att fullgöra sitt gudagivna uppdrag, återvände  helt enkelt en annan dag och tog omvägar för att komma in i byarna.

Jehovas vittnen insåg att de, oavsett vilka hotelser och krav människor framförde, var förpliktade inför Gud att förkunna om hans kungarike. De valde att lyda Gud såsom härskare mer än människor. (Apg. 5:29) När de lokala myndigheterna försökte vägra Jehovas vittnen religionsfrihet, kallade vittnena helt enkelt in förstärkning.

Efter upprepade arresteringar i en del av Bayern i Tyskland år 1929 hyrde bröderna två extratåg — ett skulle utgå från Berlin och ett från Dresden. Tågen sammankopplades i Reichenbach, och klockan 2 på natten anlände det sammankopplade tåget till Regensburgområdet med 1.200 passagerare som var ivriga att få ta del i vittnandet. Att resa var dyrt, och alla hade själva betalat sin biljett. Vid varje järnvägsstation släpptes några av. En del hade tagit med sig cyklar, så att de kunde ta sig ut på landsbygden. Hela området bearbetades på en enda dag. När de såg resultaten av sina gemensamma ansträngningar, kunde de inte låta bli att tänka på det löfte som Gud har gett sina tjänare: ”Inget som helst vapen som formas mot dig kommer att ha någon framgång.” — Jes. 54:17.

Förkunnarna i Tyskland var så nitiska att man beräknar att de under åren 1919—1933 spred minst 125.000.000 böcker, broschyrer och lösnummer av tidskrifterna, förutom miljontals traktater. Och det fanns bara omkring 15.000.000 hushåll i Tyskland på den tiden. Under den här perioden fick Tyskland förmodligen ett grundligare vittnesbörd än något annat land på jorden. I den delen av världen fanns en av de största koncentrationerna av personer som bekände sig tillhöra skaran av Kristi med anden smorda efterföljare. Men under de följande åren sattes deras ostrafflighet på ett mycket svårt prov. — Upp. 14:12.

År 1933 intensifierades i hög grad myndigheternas motstånd mot Jehovas vittnens verksamhet i Tyskland. Gestapo gjorde gång på gång husundersökningar i vittnenas hem och vid Sällskapets avdelningskontor. Förbud utfärdades mot vittnenas verksamhet i de flesta tyska delstater, och en del vittnen blev arresterade. Tonvis av deras biblar och bibliska litteratur brändes offentligt. Den 1 april 1935 antogs en landsomfattande lag som innebar ett allmänt förbud mot Ernste Bibelforscher (de uppriktiga bibelforskarna eller Jehovas vittnen), och man gjorde systematiska ansträngningar att beröva dem deras utkomst. Vittnena å sin sida började hålla alla sina möten i mindre grupper, mångfaldigade sitt bibelstudiematerial i utföranden och former som Gestapo inte så lätt kunde känna igen och började använda predikometoder som inte var så iögonenfallande.

I Italien hade bröderna redan dessförinnan, sedan år 1925, levt under en fascistisk diktatur, och år 1929 hade ett konkordat undertecknats mellan den katolska kyrkan och den fascistiska staten. De sanna kristna utsattes för skoningslös förföljelse. En del av dem kom tillsammans i lador och på höskullar för att undgå att bli arresterade. Det fanns inte så många  Jehovas vittnen i Italien på den tiden, men år 1932 fick de förstärkning i sina ansträngningar att sprida budskapet om Riket, då 20 vittnen från Schweiz tog sig över till Italien och under en blixtkampanj spred 300.000 exemplar av broschyren Riket som är världens hopp.

Också i Fjärran Östern ökade påfrestningarna. I Japan förekom det arresteringar av Jehovas vittnen. Stora mängder av deras bibliska litteratur förstördes av myndighetspersoner i Söul (i det som nu är Sydkorea) och Pyongyang (i det som nu är Nordkorea).

Mitt under dessa växande påfrestningar fick Jehovas vittnen år 1935 en klar bibelenlig förståelse angående vilka som utgör den ”stora skara” som omtalas i Uppenbarelseboken 7:9—17. Denna förståelse gjorde dem medvetna om att ett brådskande arbete som de inte hade räknat med låg framför dem. (Jes. 55:5) Nu menade de inte längre att alla som inte tillhörde den ”lilla hjorden” av arvingar till det himmelska kungariket någon gång i framtiden skulle få möjlighet att bringa sitt liv i överensstämmelse med Jehovas krav. (Luk. 12:32) De insåg att tiden nu var inne att göra dessa människor till lärjungar, för att de skulle kunna få överleva in i Guds nya värld. Hur länge insamlandet av denna stora skara ur alla nationer skulle pågå visste de inte, även om de hade en känsla av att slutet för den onda ordningen måste vara mycket nära. Exakt hur arbetet skulle utföras under den förföljelse som bredde ut sig och blev allt brutalare visste de inte heller. Men en sak var de övertygade om: ”Jehovas hand” är inte ”för kort”, och därför skulle han göra det möjligt för dem att fullgöra hans vilja. — Jes. 59:1.

År 1935 fanns det relativt få Jehovas vittnen — bara 56.153 i hela världen.

De predikade i 115 länder det året, men i nästan hälften av dessa länder fanns det färre än tio förkunnare. Bara i två länder fanns det 10.000 eller fler aktiva vittnen för Jehova (i Förenta staterna 23.808 och i Tyskland uppskattningsvis 10.000 av de 19.268 som hade kunnat rapportera två år tidigare). I vart och ett av sju andra länder (Australien, Canada, Frankrike, Polen, Rumänien, Storbritannien och Tjeckoslovakien) var det mellan 1.000 och 6.000 förkunnare som rapporterade. Verksamhetsrapporten för 21 andra länder visar att det fanns mellan 100 och 1.000 förkunnare i vart och ett av dessa länder. Men under enbart det året ägnade denna nitiska skara förkunnare världen över 8.161.424 timmar åt att förkunna om Guds kungarike som mänsklighetens enda hopp.

Förutom de länder där Jehovas vittnen var verksamma år 1935 hade de goda nyheterna redan tidigare nått andra platser, så att det fram till år 1935 var 149 länder och ögrupper som hade fått höra budskapet om Riket.

[Infälld text på sidan 424]

Också i fängelserna tog de tillfället i akt att predika

[Infälld text på sidan 425]

Villiga och ivriga att fortsätta arbetet!

[Infälld text på sidan 441]

De trotsade väder och vind och fientlighet från prästerskapets sida

[Infälld text på sidan 442]

Innan ”Ernste Bibelforscher” blev förbjudna i Tyskland, avgavs det ett ovanligt stort vittnesbörd där

[Karta/Bilder på sidan 423]

Medan världen var invecklad i krig, var R. R. Hollister och Fanny Mackenzie upptagna med att sprida ett fredens budskap bland människor i Kina, Japan och Korea

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

KOREA

JAPAN

CHINA

STILLA HAVET

[Karta på sidan 428]

(För formaterad text, se publikationen)

När emigranter från de länder som finns angivna på kartan lärde känna Guds underbara uppsåt att välsigna mänskligheten, kände de sig manade att resa tillbaka till sitt hemland med budskapet

AMERIKA

↓ ↓

ÖSTERRIKE

BULGARIEN

CYPERN

TJECKOSLOVAKIEN

DANMARK

FINLAND

TYSKLAND

GREKLAND

UNGERN

ITALIEN

NEDERLÄNDERNA

NORGE

POLEN

PORTUGAL

RUMÄNIEN

SPANIEN

SVERIGE

SCHWEIZ

TURKIET

JUGOSLAVIEN

[Karta på sidan 432]

(För formaterad text, se publikationen)

Under 1920- och 1930-talen flyttade evangelieförkunnare från Tyskland till många andra länder för att predika

TYSKLAND

↓ ↓

SYDAMERIKA

NORDAFRIKA

ASIEN

[Karta/Bilder på sidan 435]

Nitiska pionjärer som Frank Smith och hans bror Gray (övre bilden) spred de goda nyheterna längs Afrikas östkust

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

UGANDA

KENYA

TANZANIA

SYDAFRIKA

[Karta/Bild på sidan 439]

Överallt i Sydvästafrika (nu Namibia) fick människor den här broschyren per post år 1928

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

NAMIBIA

[Karta/Bilder på sidan 440]

Med hjälp av båten Lightbearer spred nitiska pionjärer budskapet om Riket i Sydostasien

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

MALAYA

BORNEO

CELEBES

SUMATRA

JAVA

TIMOR

NYA GUINEA

AUSTRALIEN

STILLA HAVET

[Bilder på sidan 426]

Föredraget ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” lockade stora åhörarskaror i många länder

[Bilder på sidan 427]

Edwin Scott i Sydafrika delade ensam ut 50.000 exemplar av ”Ett upprop till världens styresmän”

[Bild på sidan 429]

Willy Unglaube hörsammade uppmaningen att förkunna evangelium i andra länder och tjänade i Europa, Afrika och Asien

[Bilder på sidan 430]

År 1992 hade Eric Cooke och hans bror John (sittande) båda varit i heltidstjänsten i över 60 år och haft många spännande upplevelser i Europa och Afrika

[Bild på sidan 431]

När Edwin Skinner reste till Indien år 1926, fick han ett distrikt som omfattade fem länder. Han predikade troget där i 64 år

[Bild på sidan 433]

Alfred och Frieda Tuček, utrustade med vad de behövde för livets uppehälle och med litteratur för predikandet, tjänade som pionjärer i det dåvarande Jugoslavien

[Bilder på sidan 434]

”Bibel-Brown” tog ihärdigt del i att avslöja falsk tillbedjan i hela Västafrika

[Bild på sidan 436]

George Young förkunnade om Guds kungarike vitt och brett i Sydamerika, Spanien och Portugal

[Bild på sidan 437]

Juan Muñiz (till vänster), som hade predikat i Sydamerika sedan år 1924, var med och välkomnade N. H. Knorr vid hans första besök i Argentina över 20 år senare

[Bild på sidan 438]

Nicolás Argyrós gjorde Bibelns frigörande sanning känd i 14 av Argentinas provinser

[Bilder på sidan 439]

F. J. Franske färdades till lands och till sjöss för att nå avlägsna bebodda trakter med Bibelns sanning