Kapitel 22

Del 3 – Vittnen till jordens mest avlägsna del

På sidorna 444—461 följer en rapport som visar hur budskapet om Riket blev predikat över hela världen från år 1935 till år 1945. Året 1935 är särskilt betydelsefullt, eftersom det var det året man förstod vilka som utgör den stora skaran i Uppenbarelseboken 7:9. I förbindelse med insamlandet av denna grupp började Jehovas vittnen inse att det arbete som enligt Bibeln låg framför dem var mycket mer omfattande än något tidigare arbete. Hur tog de itu med det strax före och under andra världskriget, när flertalet länder utfärdade förbud mot deras verksamhet eller mot deras bibliska litteratur?

NÄR Jehovas vittnen utförde sin förkunnartjänst på 1930-talet, hade de som mål att nå så många som möjligt med budskapet om Riket. Om de träffade personer som visade ovanligt stort intresse, kunde de stanna uppe nästan hela natten för att förklara Bibelns sanningar, besvara frågor och stilla deras andliga hunger. Men för det mesta använde förkunnarna bara korta framställningar, avsedda att väcka den besöktes intresse, och överlät sedan åt litteraturen eller de offentliga bibliska föredragen att göra resten. De tog del i ett upplysningsarbete och sådde ut sanningens säd.

Intensiva ansträngningar att nå många med de goda nyheterna

Arbetet utfördes med en känsla av brådska. När Armando Menazzi i Córdoba i Argentina i början av 1930-talet hade läst den klara utläggningen av Bibelns sanning i broschyrerna Helvetet och Var äro de döda?, handlade han således snabbt och beslutsamt. (Ps. 145:20; Pred. 9:5; Apg. 24:15) Sporrad av det han lärde sig och av det nit Nicolás Argyrós visade sålde han sin bilverkstad för att kunna ägna sig åt att predika sanningen som pionjär. I början av 1940-talet uppmuntrade han sedan förkunnarna i Córdoba att köpa en gammal buss. De inredde den med sängplatser och använde den till att transportera tio eller fler förkunnare ut på predikofärder som tog en vecka, två veckor eller till och med tre månader. När turerna planerades, såg man till att olika bröder och systrar i församlingen fick möjlighet att följa med. Var och en i gruppen hade  sin bestämda uppgift — städa, laga mat eller fiska och jaga för att skaffa något att äta. Den här nitiska gruppen predikade från hus till hus, bearbetade städer och byar och besökte avsides belägna gårdar i åtminstone tio argentinska provinser.

Förkunnarna i Australien lade i dagen en liknande anda. I de tättbefolkade kuststäderna avgav de ett grundligt vittnesbörd. Men de sökte också nå dem som bodde i avlägsna trakter. Den 31 mars 1936 begav sig således Arthur Willis och Bill Newlands ut på en resa som skulle bli omkring 1.970 mil lång. Deras mål var att nå människor på fårfarmerna och boskapsstationerna, som låg utspridda i obygderna. Under större delen av resan tog de sig fram där det inte fanns några vägar — bara knaggliga vildmarksspår genom den trädlösa öknen med dess tryckande hetta och tjutande sandstormar. Men de fortsatte energiskt. När de träffade någon som visade intresse, spelade de grammofonskivor med bibliska föredrag och lämnade litteratur. Andra gånger var John E. (Ted) Sewell med dem. Längre fram erbjöd han sig att tjäna i Sydostasien.

Det område som Sällskapets avdelningskontor i Australien hade tillsyn över sträckte sig långt utanför Australiens gränser. Det omfattade Kina samt ögrupper och länder från Tahiti i öster till Burma (nu Myanmar) i väster, en sträcka på 1.370 mil. Inom detta område låg Hongkong, Indokina (nu Kambodja, Laos och Vietnam), Nederländska Ostindien (som bland annat omfattade öarna Sumatra, Java och Borneo), Nya Zeeland, Siam (nu Thailand) och Malaya. Det var inte ovanligt att avdelningskontorets tillsyningsman, skotten Alexander MacGillivray, bjöd in en ung nitisk pionjär på sitt kontor, visade honom en karta över avdelningskontorets distrikt och frågade: ”Vill du bli missionär?” Sedan pekade han på ett område där det hade predikats bara i begränsad utsträckning eller inte alls och frågade: ”Vad skulle du tycka om att sätta i gång arbetet på det distriktet?”

 I början av 1930-talet hade några av de här pionjärerna redan uträttat mycket i Nederländska Ostindien (nu Indonesien) och Singapore. År 1935 seglade nyzeeländaren Frank Dewar tillsammans med en grupp pionjärer med båten Lightbearer ända till Singapore. Strax innan båten fortsatte mot Malayas nordvästra kust sade kaptenen ombord, Eric Ewins: ”Jaha, Frank, nu är vi här. Så här långt kan du åka med oss. Du valde ju att fara till Siam. Av med dig nu!” Men Frank hade nästan glömt bort Siam. Han hade haft så trevligt i tjänsten tillsammans med gruppen på båten. Nu fick han klara sig själv.

Han gjorde ett uppehåll i Kuala Lumpur för att få ihop pengar till resten av resan, men medan han var där råkade han ut för en trafikolycka — han blev påkörd av en lastbil och föll av cykeln. Sedan han hade repat sig efter olyckan, steg han på ett tåg som gick från Singapore till Bangkok. Han hade bara fem dollar på fickan. Men med tro på Jehovas förmåga att sörja för honom tog han itu med predikoarbetet. Claude Goodman hade predikat i Bangkok en kort tid år 1931, men när Frank kom dit i juli 1936, fanns det inga Jehovas vittnen där som kunde välkomna honom. Men under några år därefter var det också andra som tog del i predikandet — Willy Unglaube, Hans Thomas och Kurt Gruber från Tyskland och Ted Sewell från Australien. De spred mycket litteratur, men det mesta av den var på engelska, kinesiska och japanska.

 När bröderna skrev ett brev till Sällskapets högkvarter och meddelade att de behövde litteratur på thai men inte hade någon översättare, svarade broder Rutherford: ”Jag är inte i Thailand; ni är där. Förtrösta på Jehova och arbeta flitigt, så kommer ni att hitta en översättare.” Och det gjorde de. Chomchai Inthaphan, som då var rektor för presbyterianernas flickskola i Chiang Mai, tog emot sanningen, och från och med år 1941 översatte hon biblisk litteratur till thai.

En vecka efter det att Frank Dewar hade börjat predika i Bangkok fick han besök av Frank Rice, som hade satt i gång Rikets verk på Java (nu en del av Indonesien) och som var på väg till sitt nya distrikt i det dåvarande Franska Indokina. Liksom han hade gjort på sitt tidigare distrikt predikade han för dem som talade engelska, och under tiden lärde han sig landets språk. När han hade bearbetat Saigon (nu Ho Chi Minh-staden), gav han några lektioner i engelska för att kunna köpa en gammal bil, så att han kunde nå den norra delen av landet. Han var inte intresserad av materiella bekvämligheter, utan satte Rikets intressen främst. (Hebr. 13:5) Med bilen som han köpte for han till Hanoi, och hela vägen dit predikade han i städer och byar och i enstaka hus.

Uppseendeväckande predikometoder

I många länder använde Jehovas vittnen iögonenfallande metoder för att väcka människors intresse för budskapet om Riket och få dem att inse att de måste handla beslutsamt. I Glasgow i Skottland började Jehovas vittnen år 1936 annonsera konventföredrag genom att gå med plakat på bröst och rygg (sandwichplakat) och dela ut löpsedlar i affärskvarteren. Två år senare, år 1938, tillkom ännu ett effektfullt inslag i samband med ett konvent i London. Nathan H. Knorr och Albert D. Schroeder, som senare kom att tjäna tillsammans i den styrande kretsen, gick i spetsen för en parad på nästan tusen vittnen genom det centrala Londons affärsdistrikt. Varannan deltagare bar ett plakat som annonserade det offentliga föredraget ”Se fakta i ögonen”, som skulle hållas av J. F. Rutherford i Royal Albert Hall. De övriga bar skyltar med texten ”Religionen är en snara och en racket [ett bedrägeri]”. (På den tiden hade vittnena den uppfattningen att uttrycket religion avsåg alla former av tillbedjan som inte var i överensstämmelse med Guds ord, Bibeln.) Längre fram i veckan bar de skyltar med texten ”Tjäna Gud och Kristus, konungen” mellan de andra skyltarna för att dämpa den fientliga reaktionen hos en del åskådare. För många av Jehovas vittnen var det inte lätt att ta del i den här tjänstegrenen, men de betraktade den som ännu ett sätt att tjäna Jehova, ännu ett prov på deras lojalitet mot honom.

 Alla var inte glada åt de uppseendeväckande metoder som Jehovas vittnen använde för att bekantgöra sitt budskap. Prästerskapet i Australien och på Nya Zeeland utövade påtryckningar på dem som drev radiostationer för att få dem att sätta stopp för alla sändningar som bekostades av Jehovas vittnen. I april 1938, när broder Rutherford var på väg till Australien för att hålla ett radiotal, gav myndighetspersoner efter för påtryckningar och bröt ett avtal om att broder Rutherford skulle få använda stadshuset i Sydney och tala i radio. Bröderna skyndade sig att hyra en stor idrottsanläggning i Sydney, och den omfattande publiciteten kring motståndet mot broder Rutherfords besök fick till följd att ännu fler kom för att höra hans föredrag. Vid andra tillfällen, när bröderna inte fick sända föredrag i radion, svarade de med att anordna möten vid vilka broder Rutherfords föredrag återgavs med hjälp av grammofoninspelningar, och de såg till att dessa möten annonserades intensivt.

I Belgien skickade prästerna ut barn för att kasta sten på förkunnarna, och prästerna gick personligen hem till folk i byarna för att samla upp den litteratur som förkunnarna hade spridit. Men en del bybor tyckte om det de fick lära sig av Jehovas vittnen. De sade ofta till dem: ”Ge mig flera broschyrer. När prästen kommer, kan jag ge honom en, så han blir nöjd, och de andra kan jag behålla själv och läsa!”

Under de år som följde skulle Jehovas vittnen emellertid möta ännu starkare motstånd när de förkunnade budskapet om Riket.

De predikar i Europa trots förföljelse under kriget

Tusentals Jehovas vittnen i Belgien, Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Österrike sattes i fängelse eller sändes till nazistiska koncentrationsläger, därför att de vägrade att överge sin tro och sluta upp med att predika. I fängelserna och lägren hörde brutal behandling till ordningen för dagen. De som ännu inte hade blivit fängslade fortsatte att predika, men de var försiktiga. Ofta använde de enbart Bibeln, och litteratur erbjöd de bara vid återbesök hos intresserade. För att undvika att bli arresterade brukade de ringa på bara en dörr i ett flerfamiljshus och sedan gå vidare till en annan fastighet eller besöka bara ett hus på en gata och sedan gå vidare till ett hus på en annan gata. Men de var sannerligen inte försagda när det gällde att avge ett vittnesbörd.

Den 12 december 1936, bara några månader efter det att Gestapo hade arresterat tusentals Jehovas vittnen och intresserade personer i en landsomfattande ansträngning att sätta stopp för deras arbete, genomförde vittnena själva en kampanj. Blixtsnabbt stoppade de tiotusentals exemplar av en tryckt resolution i folks brevlådor och under deras dörrar i hela Tyskland. I resolutionen protesterade vittnena mot den  grymma behandling som deras kristna bröder och systrar fick utstå. Mindre än en timme efter det att utdelningen hade börjat bedrev polisen en hektisk jakt på dem som delade ut resolutionen, men de lyckades bara gripa 10—12 stycken i hela landet.

Myndigheterna blev skakade av att en sådan kampanj kunde genomföras efter allt vad nazistregimen hade gjort för att slå ner verket. Dessutom fruktade de allmänheten. Varför? Därför att när polisen och andra uniformsklädda tjänstemän gick runt till folk och frågade om de hade fått ett sådant flygblad, svarade de flesta nej. Och de allra flesta hade i själva verket inte fått något. Det var bara två eller tre familjer i varje fastighet som hade fått ett exemplar. Men det visste inte polismännen. De tog för givet att ett exemplar hade lämnats vid varje dörr.

Under de följande månaderna tillbakavisade nazisttjänstemän bestämt de anklagelser som framfördes i den tryckta resolutionen. Den 20 juni 1937 delade därför de Jehovas vittnen som fortfarande var fria ut ett nytt budskap, ett öppet brev, som skoningslöst och detaljerat redogjorde för förföljelsen, ett dokument som namngav tjänstemän och uppgav tider och platser. Bestörtningen blev stor hos Gestapo över detta avslöjande och över att Jehovas vittnen hade lyckats genomföra en sådan utdelning.

Familjen Kusserow från Bad Lippspringe i Tyskland visade samma beslutsamhet att avge ett vittnesbörd. Flera händelser i familjens liv vittnar om det. Ett exempel är vad som hände sedan Wilhelm Kusserow hade avrättats offentligt i Münster av nazisterna, därför att han hade vägrat att avsäga sig sin tro. Wilhelms mor, Hilda, for omedelbart till fängelset och krävde att få hans kropp för att kunna begrava den. Hon sade till familjen: ”Vi skall ge dem som kände honom ett storslaget vittnesbörd.” Vid begravningen frambar Wilhelms far, Franz, en bön som gav uttryck åt tro på Jehovas kärleksfulla föranstaltningar. Vid graven sade Karl-Heinz, Wilhelms bror, några trösterika ord från Bibeln. Detta gjorde de inte ostraffat, men det viktigaste för dem var att ära Jehova genom att avge ett vittnesbörd om hans namn och hans kungarike.

När svårigheterna ökade i Nederländerna på grund av kriget, ändrade Jehovas vittnen där förståndigt nog sina mötesanordningar. Mötena hölls nu endast i grupper på högst tio i privata hem. Mötesplatserna växlade  ofta. Varje vittne besökte bara sin egen grupp, och ingen avslöjade adressen där studiet hölls, inte ens för sina närmaste vänner. På den tiden drevs stora folkgrupper bort från hus och hem till följd av kriget. Jehovas vittnen visste att människor framför allt behövde få höra det trösterika budskap som endast finns i Guds ord, och de förkunnade det oförskräckt för dem. Men ett brev från avdelningskontoret påminde bröderna om att Jesus visade försiktighet, när han vid olika tillfällen konfronterades med motståndare. (Matt. 10:16; 22:15—22) När förkunnarna träffade en person som var fientligt inställd, antecknade de därför noggrant adressen, så att särskilda försiktighetsåtgärder kunde vidtas när distriktet bearbetades vid ett senare tillfälle.

I Grekland fick hela befolkningen utstå mycket lidande under den tyska ockupationen. Men den särskilt hårda behandling som Jehovas vittnen utsattes för berodde först och främst på att den grekisk-ortodoxa kyrkans prästerskap illvilligt förtalade dem och krävde att polisen och domstolarna skulle ingripa mot dem. Många Jehovas vittnen sattes i fängelse eller förvisades från sin hemstad och skickades till avsides belägna byar. Andra hölls i fängsligt förvar under svåra omständigheter på karga öar. Men de fortsatte att predika. (Jämför Apostlagärningarna 8:1, 4.) Ofta gjorde de detta genom att slå sig ner bredvid människor som satt på parkbänkar och tala med dem om Guds kungarike. När någon var uppriktigt intresserad, lånade de ut värdefull biblisk litteratur. De fick senare tillbaka litteraturen och använde den om och om igen. Många sanningsälskande människor tog tacksamt emot den hjälp som vittnena erbjöd och förenade sig också med dem i att förkunna de goda nyheterna för andra, även om detta medförde hätsk förföljelse för dem.

 Något som i synnerhet bidrog till Jehovas vittnens mod och uthållighet var att de blev uppbyggda av andlig föda. Fastän förråden av litteratur för spridning så småningom blev nästan uttömda i vissa delar av Europa under kriget, fortsatte trosstärkande studiematerial, som Sällskapet hade utarbetat för Jehovas vittnen över hela världen, att cirkulera bland vittnena. Med fara för sitt liv hjälpte August Kraft, Peter Gölles, Ludwig Cyranek, Therese Schreiber och många andra till med att mångfaldiga och distribuera studiematerial som smugglades in i Österrike från Italien, Schweiz och Tjeckoslovakien. I Nederländerna skaffade en vänlig fångvaktare fram en bibel åt Arthur Winkler. Trots alla de motåtgärder fienden vidtog nådde vederkvickande vatten i form av bibliska sanningar från Vakttornet till och med in i tyska koncentrationsläger och cirkulerade bland vittnena där.

Jehovas vittnen upphörde inte att vara vittnen, även om de spärrades in i fängelser och koncentrationsläger. När aposteln Paulus var i fängelse i Rom, skrev han: ”Jag [lider] ont, ända till bojor. ... Men ändå är Guds ord inte slaget i bojor.” (2 Tim. 2:9) På samma sätt förhöll det sig med Jehovas vittnen i Europa under andra världskriget. Fångvaktare lade märke till deras uppförande, en del ställde frågor, och några omfattade vittnenas tro, även om det innebar att de själva förlorade sin frihet. Många av vittnenas medfångar kom från länder där de goda nyheterna hade predikats i mycket begränsad utsträckning, däribland Ryssland. Efter kriget återvände några av dem till sitt hemland som Jehovas vittnen, ivriga att sprida budskapet om Riket där.

 Brutal förföljelse och det totala krigets följder kunde inte hindra det förutsagda församlandet av människor till Jehovas stora andliga hus för tillbedjan. (Jes. 2:2—4) Antalet av dem som offentligt tog del i denna tillbedjan genom att förkunna om Guds kungarike ökade betydligt i de flesta länder i Europa från år 1938 till år 1945. I Finland, Frankrike, Schweiz och Storbritannien ökade antalet Jehovas vittnen med omkring 100 procent. I Grekland nära nog sjudubblades antalet vittnen, och i Nederländerna tolvdubblades det. Men vid utgången av år 1945 hade det ännu inte kommit några detaljuppgifter från Tyskland och Rumänien, och från ett antal andra länder förelåg det bara knapphändiga rapporter.

Länderna utanför Europa under krigsåren

Också i Orienten medförde världskriget ytterst stora påfrestningar för Jehovas vittnen. I Japan och Korea blev de arresterade, slagna och torterade, därför att de förespråkade Guds kungarike och inte ville dyrka den japanske kejsaren. Så småningom blev de avskurna från all kontakt med vittnen i andra länder. Den enda möjligheten många av dem hade att avge ett vittnesbörd var när de blev förhörda eller stod inför rätta. När kriget slutade, hade Jehovas vittnens offentliga förkunnartjänst i dessa länder praktiskt taget upphört.

När kriget nådde Filippinerna, blev Jehovas vittnen där illa behandlade både av de japanska styrkorna och av motståndsrörelsen, eftersom de inte ville understödja någondera sidan. Många vittnen övergav sina hem för att undgå att bli gripna. Men allteftersom de flyttade från plats till plats predikade de — när de hade någon litteratur, lånade de ut den, och senare använde de enbart Bibeln. När stridsfronten drog sig tillbaka, utrustade de till och med flera båtar, så att de kunde transportera stora grupper av förkunnare ut till öar där det hade predikats bara i begränsad utsträckning eller inte alls.

I Burma (nu Myanmar) blev Jehovas vittnens litteratur förbjuden i maj 1941, men inte på grund av den japanska invasionen, utan på grund av de påtryckningar som präster i anglikanska kyrkan, metodistkyrkan, katolska kyrkan och amerikanska baptistkyrkan utövade på koloniala ämbetsmän. Två förkunnare som arbetade på en telegrafstation fick se ett telegram och förstod vad som var på gång, och bröderna flyttade därför snabbt bort litteraturen från Sällskapets depå för att förhindra att den konfiskerades. Sedan försökte de skicka en stor del av litteraturen landvägen till Kina.

På den tiden transporterade den amerikanska regeringen stora mängder krigsmateriel med lastbilar längs Burmavägen för att stödja den kinesiska nationalistregeringen. Bröderna försökte få plats för litteratur på en av lastbilarna, men fick avslag. Försöken att få tag i ett fordon i Singapore misslyckades också. Mick Engel, som var ansvarig för Sällskapets depå i Rangoon (nu Yangon), vände sig emellertid till en hög amerikansk  ämbetsman och fick tillstånd att transportera litteraturen med militärlastbilar.

Men när Fred Paton och Hector Oates sedan tog kontakt med den officer som hade uppsikt över lastbilskonvojen till Kina och bad om plats, fick officeren nästan slag! ”Vad?” skrek han. ”Hur skulle jag kunna ge er dyrbart utrymme i mina lastbilar för era eländiga traktater, när jag inte ens har plats för absolut nödvändiga militära och medicinska förnödenheter som ligger här ute under bar himmel och blir förstörda?” Fred dröjde ett tag innan han stack ner handen i portföljen, tog upp brevet med tillståndet, visade honom det och nämnde att det skulle vara en mycket allvarlig sak att ignorera direktiven från ämbetsmän i Rangoon. Officeren ordnade inte bara med transporten av två ton böcker, utan han ställde också en mindre lastbil med förare och förnödenheter till brödernas förfogande. De satte kurs mot nordost på den farliga bergsvägen till Kina med sin dyrbara last. Sedan de hade predikat i Paoshan, fortsatte de till Chungking (Pahsien). Under det år de var i Kina spred de tusentals tryckalster som förkunnade om Jehovas kungarike. En av dem som de personligen avgav ett vittnesbörd för var Chiang Kai-shek, den kinesiska nationalistregeringens president.

Under tiden tilltog bombningarna i Burma, och alla förkunnare utom tre lämnade landet. De flesta begav sig till Indien. De tre som var kvar kunde naturligtvis verka i enbart begränsad utsträckning. Men de fortsatte att vittna informellt, och deras arbete bar frukt efter kriget.

Också i Nordamerika ställdes Jehovas vittnen inför allvarliga hinder under kriget. Utbrett pöbelvåld och författningsstridig tillämpning av  lokala lagar medförde stora svårigheter för predikoarbetet. Tusentals vittnen sattes i fängelse på grund av att de höll fast vid sin kristna neutralitet. Men detta verkade inte hämmande på vittnenas tjänst från hus till hus. Från och med februari 1940 kunde man dessutom ofta se dem stå på gatorna i affärskvarteren och erbjuda sina tidskrifter. Deras nit blev ännu starkare. Trots att Jehovas vittnen fick utstå våldsam förföljelse, en av de värsta förföljelser som någonsin förekommit i den delen av världen, mer än fördubblades deras antal både i Förenta staterna och i Canada från år 1938 till år 1945, och den tid de använde i den offentliga förkunnartjänsten tredubblades.

I många länder inom Brittiska samväldet (i Nordamerika, Afrika, Asien, Karibien och Stillahavsområdet) utfärdade regeringarna förbud mot Jehovas vittnen eller mot deras litteratur. Det hände till exempel i Australien. En officiell kungörelse, som utfärdades den 17 januari 1941 på generalguvernörens order, gjorde det olagligt för Jehovas vittnen att komma tillsammans för att utöva sin tillbedjan, att sprida sin litteratur eller att ens ha den i sin ägo. Enligt lagen var det möjligt att få förbudet prövat i domstol, och åtgärder vidtogs omedelbart för att göra detta. Men det dröjde drygt två år innan domare Starke i Högsta domstolen förklarade att de bestämmelser som förbudet grundade sig på var ”egenmäktiga, godtyckliga och förtryckande”. Den fulltaliga Högsta domstolen upphävde förbudet. Vad gjorde Jehovas vittnen under tiden?

De efterliknade Jesu Kristi apostlar och lydde ”Gud såsom härskare mer än människor”. (Apg. 4:19, 20; 5:29) De fortsatte att predika. Trots många hinder lyckades de till och med hålla ett konvent i Hargrave Park i närheten av Sydney den 25—29 december 1941. När myndigheterna i Västaustralien vägrade att låta konventdeltagare därifrån resa med järnväg, utrustade en grupp förkunnare sina bilar med träkolseldade gengasaggregat och började en 14 dagar lång mödosam resa tvärs igenom landet. En hel vecka tog det dem att färdas över den obarmhärtiga Nullarborslätten. De kom lyckligt fram och kunde glädja sig åt programmet tillsammans med de sex tusen andra konventdeltagarna. Följande år hölls det också ett konvent, men då var det uppdelat i 150 mindre grupper i sju större städer över hela landet. Talarna for från plats till plats för att hålla sina föredrag.

När situationen i Europa förvärrades år 1939, erbjöd sig några pionjärer att tjäna på andra fält. (Jämför Matteus 10:23; Apostlagärningarna 8:4.) Tre tyska pionjärer skickades från Schweiz till Shanghai i Kina. Några skickades till Sydamerika. Bland dem som fick förflyttning till Brasilien var Otto Estelmann, som hade besökt och hjälpt församlingar i Tjeckoslovakien, och Erich Kattner, som hade tjänat vid Sällskapet Vakttornets kontor i Prag. Deras nya distrikt var inte lätt. De upptäckte att i vissa jordbruksbygder brukade förkunnarna stiga upp tidigt och predika fram till klockan 7 på morgonen och sedan fortsätta sin  Förkunnartjänst sent på kvällen. Broder Kattner berättar att när han förflyttade sig från plats till plats, sov han ofta under bar himmel med litteraturväskan som huvudkudde. — Jämför Matteus 8:20.

Både broder Estelmann och broder Kattner hade jagats av nazisternas hemliga polis i Europa. Slapp de undan förföljelse genom att flytta till Brasilien? Nej, tvärtom. Efter bara ett år befann de sig i långvarig husarrest och blev satta i fängelse på anstiftan av myndighetspersoner som uppenbarligen var nazisympatisörer! Dessutom mötte förkunnarna ofta motstånd från det katolska prästerskapet, men de höll ut i sitt gudagivna arbete. De sökte outtröttligt upp städer och samhällen i Brasilien där budskapet om Riket ännu inte hade predikats.

En återblick på situationen i hela världen visar att Jehovas vittnens organisation eller litteratur blev förbjuden av myndigheterna i de flesta av de länder där det fanns vittnen under andra världskriget. År 1938 hade de predikat i 117 länder, och i mer än 60 av dessa länder blev deras organisation eller litteratur förbjuden eller förkunnarna utvisade under krigsåren (1939—1945). Också i länder där det inte rådde förbud blev de utsatta för pöbelvåld och ofta arresterade. Trots allt detta upphörde inte predikandet av de goda nyheterna.

Den stora skaran börjar framträda i Latinamerika

Med tanke på det arbete som skulle utföras under efterkrigstiden upprättade Sällskapet Vakttornet i februari 1943, mitt under krigsåren, Gileadskolan i staten New York för att utbilda missionärer för tjänst i främmande land. Före årets slut hade 12 av dessa missionärer redan börjat tjäna på Cuba. Det visade sig vara ett mycket fruktbart fält.

 Redan år 1910 hade sanningens säd såtts på Cuba. År 1913 hade C. T. Russell hållit ett föredrag där. År 1932 hade J. F. Rutherford talat i radio i Havanna, och talet sändes sedan också på spanska. Men tillväxten var långsam. Många i landet var analfabeter på den tiden, och det fanns många religiösa fördomar. I början var det i huvudsak den engelsktalande befolkningen, vilken bland annat hade kommit från Jamaica, som visade intresse. År 1936 fanns det på Cuba bara 40 förkunnare av Guds kungarike. Men planterandet och vattnandet av sanningens säd ledde efter hand till att den började bära mer frukt.

De första kubanerna blev döpta år 1934; längre fram lät fler döpa sig. Från och med år 1940 understöddes tjänsten från hus till hus av dagliga radiosändningar och frimodigt gatuvittnande. Redan innan Gileadutbildade missionärer kom till Cuba år 1943, hade 950 personer tagit emot de goda nyheterna och börjat predika för andra, även om inte alla tog del i arbetet regelbundet. Under de två första åren efter missionärernas ankomst ökade förkunnarantalet ännu snabbare. År 1945 fanns det 1.894 Jehovas vittnen på Cuba. De flesta av dem hade tillhört en kyrka som lärde att alla trogna kyrkomedlemmar skulle komma till himlen, men det stora flertalet av dem som blev Jehovas vittnen gladde sig nu åt hoppet att få leva för evigt på jorden i ett återupprättat paradis. (1 Mos. 1:28; 2:15; Ps. 37:9, 29; Upp. 21:3, 4) Bara 1,4 procent bekände sig tillhöra skaran av Kristi med anden smorda bröder.

På ännu ett sätt fick bröderna i Latinamerika hjälp från Sällskapets världshögkvarter. I början av år 1944 tillbringade N. H. Knorr, F. W. Franz, W. E. Van Amburgh och M. G. Henschel tio dagar på Cuba för att styrka bröderna andligen. Samtidigt hölls ett konvent i Havanna, och riktlinjer drogs upp för bättre samordning av predikoarbetet. Under samma resa besökte broder Knorr och broder Henschel också Costa Rica, Guatemala och Mexico för att bistå Jehovas vittnen i dessa länder.

Under de resor som N. H. Knorr och F. W. Franz företog åren 1945 och 1946 hade de möjlighet att tala till och samarbeta med förkunnare i 24 länder från Mexico till Sydamerikas södra spets, förutom i Karibien. De tillbringade fem månader i den delen av världen och gav kärleksfull hjälp och vägledning. På en del platser träffade de bara en handfull intresserade personer. De hjälpte personligen till med att organisera de  första församlingarna i Lima i Peru och i Caracas i Venezuela, så att möten och tjänst på fältet kunde anordnas regelbundet. På de platser där det redan hölls församlingsmöten besökte de dem och gav vid behov råd om hur man kunde öka mötenas praktiska värde i förbindelse med evangeliseringsarbetet.

Under dessa besök anordnades offentliga bibliska föredrag överallt där det var möjligt. Föredragen annonserades intensivt genom att förkunnarna gick med plakat och delade ut löpsedlar på gatorna. Resultatet blev att 765 kom till det konvent som de 394 förkunnarna i Brasilien höll i São Paulo. I Chile, där det fanns 83 förkunnare av Guds kungarike, kom 340 för att höra det särskilt annonserade föredraget. I Costa Rica kunde de 253 förkunnarna i landet glädja sig åt att sammanlagt 849 var närvarande vid deras två sammankomster. Detta var tillfällen då bröderna kunde njuta av nära och varm gemenskap med varandra.

Men syftet var inte att blott och bart hålla minnesvärda konvent. Under dessa resor betonade representanterna från högkvarteret särskilt vikten av att göra återbesök hos de intresserade och leda bibelstudier med  dem. För att kunna bli sanna lärjungar måste människor regelbundet få undervisning från Guds ord. Följden blev att antalet bibelstudier ökade snabbt i den här delen av världen.

Medan broder Knorr och broder Franz företog dessa tjänsteresor, anlände fler Gileadutbildade missionärer till sina nya distrikt. I slutet av år 1944 fanns det missionärer i Costa Rica, Mexico och Puerto Rico. År 1945 hjälpte missionärer till med att få predikoarbetet bättre organiserat på Barbados, i Brasilien, Brittiska Honduras (nu Belize), Chile, Colombia, El Salvador, Guatemala och Haiti, på Jamaica, i Nicaragua, Panamá och Uruguay. När de två första missionärerna kom till Dominikanska republiken år 1945, var de de enda förkunnarna i landet. Resultatet av de första missionärernas tjänst märktes snabbt. Så här sade Trinidad Paniagua om de första missionärerna som sändes till Guatemala: ”Det var precis vad vi behövde — några som kunde undervisa oss i Guds ord och hjälpa oss att förstå hur vi skulle utföra arbetet.”

Grunden för utvidgning höll alltså på att läggas i den delen av det världsvida fältet. I slutet av år 1945 fanns det på de karibiska öarna 3.394 förkunnare av Guds kungarike. I Mexico fanns det 3.276, i Centralamerika 404 och i Sydamerika 1.042. Det innebar att under loppet av sju år — under en mycket stormig tid i den mänskliga historien — ökade antalet förkunnare i den delen av världen med 386 procent. Men det var bara början. En rent explosionsartad tillväxt väntade! Bibeln hade förutsagt att ”en stor skara ... ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” skulle församlas som tillbedjare av Jehova före den stora vedermödan. — Upp. 7:9, 10, 14.

När andra världskriget började år 1939, fanns det bara 72.475 Jehovas vittnen, och de predikade i 115 länder (räknat efter gränsdragningarna i början av 1990-talet). Trots den intensiva förföljelse som de fick utstå världen över, hade deras antal mer än fördubblats vid krigets slut. Rapporten för år 1945 visade att 156.299 förkunnare var verksamma i de 107 länder för vilka det var möjligt att sammanställa rapporter. Men vid den tiden hade i själva verket 163 länder nåtts av budskapet om Riket.

Det var verkligen ett fantastiskt vittnesbörd som avgavs under åren 1936—1945. Under dessa tio år av kaos och tumult i världen ägnade de nitiska vittnena för Jehova sammanlagt 212.069.285 timmar åt att förkunna för världen att Guds kungarike är mänsklighetens enda hopp. De spred också 343.054.579 böcker, broschyrer och lösnummer av tidskrifterna för att hjälpa människor att förstå den bibliska grundvalen för detta hopp. För att bistå dem som var uppriktigt intresserade ledde de år 1945 i medeltal 104.814 kostnadsfria bibelstudier i hem.

[Infälld text på sidan 455]

Även om de tvingades fly på grund av kriget, fortsatte de att predika

 [Ruta/Bilder på sidorna 451-453]

De vägrade att sluta upp med att förkunna trots att de blev fängslade

Här ser vi några få av de många tusen som fick lida för sin tros skull i fängelser och koncentrationsläger under andra världskriget

1. Adrian Thompson, Nya Zeeland. Fängslad år 1941 i Australien; hans ansökan om frikallelse från militärtjänst avslogs när Jehovas vittnens arbete blev förbjudet i Australien. Efter frigivningen tjänade han som resande tillsyningsman och styrkte församlingarna i deras offentliga förkunnartjänst. Blev missionär och den förste resande tillsyningsmannen i efterkrigstidens Japan; fortsatte att predika nitiskt till sin död år 1976.

2. Alois Moser, Österrike. I sju fängelser och koncentrationsläger. Fortfarande en aktiv förkunnare år 1992 vid 92 års ålder.

3. Franz Wohlfahrt, Österrike. Lät sig inte avskräckas av att hans far och bror blev avrättade. Satt i Rollwaldlägret i Tyskland i fem år. Förkunnade fortfarande år 1992 vid 70 års ålder.

4. Thomas Jones, Canada. Fängslad år 1944; satt därefter i två arbetsläger. Efter 34 års heltidstjänst blev han år 1977 förordnad att ­tjäna som medlem av avdelningskontorets kommitté, som har tillsyn över predikoarbetet i hela Canada.

5. Maria Hombach, Tyskland. Arresterad upprepade gånger; satt i ensamcell i tre och ett halvt år. Som kurir riskerade hon livet genom att leverera biblisk litteratur till medtroende. År 1992, vid 90 års ålder, tjänade hon som en trogen medlem av Betelfamiljen.

6. Max och Konrad Franke, Tyskland. Far och son, båda fängslade upprepade gånger; satt i fängelse många år. (Konrads hustru, Gertrud, satt också i fängelse.) Alla tre förblev lojala, nitiska ­tjänare åt Jehova, och Konrad gick i spetsen för reorganiserandet ­av Jehovas vittnens predikoarbete i efterkrigstidens Tyskland.

7. A. Pryce Hughes, England. Dömd till fängelse två gånger och sänd till Wormwood Scrubs, ett fängelse i London; också fängslad för sin tros skull under första världskriget. Var en föregångsman i arbetet med att predika om Riket i Storbritannien fram till sin död år 1978.

8. Adolphe och Emma Arnold med dottern Simone, Frank­rike. Sedan Adolphe fängslats fortsatte Emma och Simone att pre­dika och leverera litteratur till medtroende. När Emma var i fäng­else sattes hon i ensamcell, därför att hon vittnade så ihärdigt för ­andra fångar. Simone sändes till en uppfostringsanstalt. Alla tre ­förblev nitiska vittnen.

 9. Ernst och Hildegard Seliger, Tyskland. Tillsammans mer än 40 år i fängelser och koncentrationsläger för sin tros skull. Även i fängelserna fortsatte de ståndaktigt att tala med andra om Bibelns ­sanningar. När de blev frigivna, ägnade de hela sin tid åt att predika de goda nyheterna. Broder Seliger dog som en lojal tjänare åt Gud år 1985; syster Seliger år 1992.

10. Carl Johnson, Förenta staterna. Fängslad tillsammans med hundratals andra Jehovas vittnen i Ashland i Kentucky två år efter sitt dop. Har tjänat som pionjär och som kretstillsyningsman; år 1992 tog han som äldste fortfarande ledningen i tjänsten på fältet.

11. August Peters, Tyskland. Blev brutalt skild från hustru och fyra barn och satt i fängelse år 1936/1937; även i fängelse från år 1937 till år 1945. Efter frigivningen predikade han inte mindre, utan började i heltidstjänsten. År 1992, vid 99 års ålder, tjänade han fortfarande som medlem av Betelfamiljen. Han hade då sett antalet Jehovas vittnen i Tyskland växa till 163.095.

12. Gertrud Ott, Tyskland. Fängslad i Łódź i Polen och sänd till koncentrationslägret Auschwitz; sändes därefter till lägren Gross-Rosen och Bergen-Belsen i Tyskland. Efter kriget tjänade hon nitiskt som missionär i Indonesien, Iran och Luxemburg.

13. Katsuo Miura, Japan. Sju år efter det att han arresterats och fängslats i Hiroshima blev stora delar av det fängelse där han satt förstörda av atombomben som ödelade staden. Läkarna fann emellertid inget som tydde på att han hade tagit skada av strålningen. De sista åren av sitt liv tjänade han som pionjär.

14. Martin och Gertrud Pötzinger, Tyskland. Några månader efter sitt giftermål blev de arresterade och var skilda från varandra i nio år. Martin sändes till Dachau och Mauthausen; Gertrud till Ravensbrück. Trots den brutala behandlingen vacklade de inte i sin tro. ­Efter frigivningen ägnade de all sin kraft åt Jehovas tjänst. Broder Pötzinger tjänade i 29 år som resande tillsyningsman i Tyskland; ­därefter som medlem av den styrande kretsen till sin död år 1988. År 1992 var Gertrud fortfarande en nitisk evangelieförkunnare.

15. Jizo och Matsue Ishii, Japan. Efter att ha spridit biblisk litteratur i hela Japan i omkring tio år blev de fängslade. Jehovas vittnens arbete i Japan lamslogs under kriget, men broder och syster Ishii förkunnade återigen nitiskt efter kriget. År 1992 hade Matsue Ishii sett antalet aktiva vittnen i Japan öka till över 171.000.

16. Victor Bruch, Luxemburg. Satt inspärrad i Buchenwald, ­Lublin, Auschwitz och Ravensbrück. Vid 90 års ålder var han fort­farande verksam som äldste bland Jehovas vittnen.

17. Karl Schurstein, Tyskland. Resande tillsyningsman innan ­Hitler kom till makten. Satt inspärrad i åtta år, därefter dödad av SS i Dachau år 1944. Även när han var i koncentrationsläger fortsatte han att bygga upp andra i andligt avseende.

 18. Kim Bong-nyu, Korea. Satt fängslad i sex år. Fortfarande en förkunnare av Guds kungarike vid 72 års ålder.

19. Pamfil Albu, Rumänien. Efter att ha blivit brutalt misshandlad sändes han till ett arbetsläger i Jugoslavien, där han var i två och ett halvt år. Efter kriget fängslades han två gånger till och satt inspärrad i ytterligare 12 år. Han upphörde inte med att tala om Guds uppsåt. Före sin död hjälpte han tusentals människor i Rumänien att ­tjäna tillsammans med Jehovas vittnens världsvida organisation.

20. Wilhelm Scheider, Polen. I nazistiska koncentrationsläger åren 1939—1945; i kommunistiska fängelser 1950—1956, även 1960—1964. Till sin död år 1971 ägnade han orubbligt sina krafter åt att förkunna om Guds kungarike.

21. Harald och Elsa Abt, Polen. Under och efter kriget tillbringade Harald 14 år i fängelse och i koncentrationsläger på grund av sin tro men fortsatte att predika också där. Elsa blev obarmhärtigt skild från deras lilla dotter och satt därefter inspärrad i sex läger i Polen, Tyskland och Österrike. Trots att Jehovas vittnens arbete var för­bjudet i Polen i 40 år efter kriget, fortsatte de alla tre att vara ­nitiska tjänare åt Jehova.

22. Ádám Szinger, Ungern. Vid sex rättegångar dömd till 23 års frihetsstraff, av vilka han avtjänade 8 1/2 år i fängelse och arbets­läger. Efter frigivningen tjänade han som resande tillsyningsman ­i sammanlagt 30 år. Vid 69 års ålder var han fortfarande en lojal ­församlingsäldste.

23. Joseph Dos Santos, Filippinerna. Hade som heltidsförkunnare predikat budskapet om Riket i 12 år innan han fängslades år 1942. ­Reorganiserade Jehovas vittnens verksamhet i Filippinerna efter kriget och fortsatte själv i pionjärtjänsten till sin död år 1983.

24. Rudolph Sunal, Förenta staterna. Fängslad i Mill Point i West Virginia. Efter frigivningen ägnade han hela sin tid åt att bekantgöra Guds kungarike — som pionjär, som medlem av Betelfamiljen och som kretstillsyningsman. Fortfarande pionjär år 1992 vid 78 års ålder.

25. Martin Magyarosi, Rumänien. Satt fängslad åren 1942—1944; fortsatte att från fängelset ge anvisningar för predikandet av de goda nyheterna i Transsylvanien. Efter frigivningen gjorde han omfattande resor för att uppmuntra sina trosbröder i deras predikande och var själv ett oförfärat vittne. Fängslad på nytt år 1950; dog i ett arbetsläger år 1953 som en lojal tjänare åt Jehova.

26. R. Arthur Winkler, Tyskland och Nederländerna. Sändes först till koncentrationslägret i Esterwegen; fortsatte att predika i lägret. Senare, i Nederländerna, blev han slagen till oigenkännlighet av Gestapo. Sändes slutligen till Sachsenhausen. Ett lojalt, nitiskt vittne till sin död år 1972.

27. Park Ock-hi, Korea. Tre år i Sodaemunfängelset i Söul; utsatt för obeskrivlig tortyr. Förkunnade fortfarande nitiskt år 1992, vid 91 års ålder, som pionjär med särskilt uppdrag.

[Karta/Bild på sidan 446]

Alexander MacGillivray, tillsyningsman för det australiska avdelningskontoret, hjälpte till med att planera predikofärder till många länder och öar

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

AUSTRALIEN

NYA ZEELAND

TAHITI

TONGA

FIJI

NYA GUINEA

JAVA

BORNEO

SUMATRA

BURMA

HONG-KONG

MALAYA

SINGAPORE

SIAM

INDOKINA

KINA

STILLA HAVET

En del av namnen på kartan är namn som användes på 1930-talet

[Karta/Bilder på sidan 460]

I slutet av år 1945 hade missionärer från Gileadskolan redan börjat tjäna i 18 länder i den här delen av världen

Charles och Lorene Eisenhower

Cuba

John och Adda Parker

Guatemala

Emil Van Daalen

Puerto Rico

Olaf Olson

Colombia

Don Burt

Costa Rica

Gladys Wilson

El Salvador

Hazel Burford

Panamá

Louise Stubbs

Chile

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

BARBADOS

BELIZE

BOLIVIA

BRASILIEN

CHILE

COLOMBIA

COSTA RICA

CUBA

DOMINIKANSKA REPUBLIKEN

EL SALVADOR

GUATEMALA

HAITI

JAMAICA

MEXICO

NICARAGUA

PANAMÁ

PUERTO RICO

URUGUAY

[Bild på sidan 444]

En del kolportörer spred kartongvis med litteratur; folk fick många bibliska predikningar i varje bok

[Bild på sidan 445]

Armando Menazzi (främst i mitten) och en lycklig grupp som reste tillsammans med honom på en predikofärd med sitt ”pionjärhem på hjul”

[Bild på sidan 445]

Arthur Willis, Ted Sewell och Bill Newlands — tre bröder som förde ut budskapet om Riket till de australiska obygderna

[Bild på sidan 447]

Frank Dewar (här tillsammans med sin hustru och deras båda döttrar) kom till Thailand år 1936 som ensam pionjär. Han var fortfarande pionjär med särskilt uppdrag år 1992

[Bild på sidan 447]

Chomchai Inthaphan använde sina förmågor som översättare för att thailändarna skulle nås med Bibelns goda nyheter

[Bild på sidan 448]

I Tyskland spred Jehovas vittnen detta öppna brev vitt och brett år 1937, fastän deras religionsutövning var förbjuden av regeringen

[Bild på sidan 449]

Franz och Hilda Kusserows familj — var och en ett troget vittne för Jehova, trots att alla i familjen (utom en son som hade omkommit genom en olyckshändelse) sattes i koncentrationsläger eller fängelser eller skickades till uppfostringsanstalter på grund av sin tro

[Bilder på sidan 450]

Några av de förkunnare i Österrike och Tyskland som med fara för sitt liv mångfaldigade eller distribuerade värdefullt bibelstudiematerial (som det som syns i bakgrunden)

Therese Schreiber

Peter Gölles

Elfriede Löhr

Albert Wandres

August Kraft

Ilse Unterdörfer

[Bild på sidan 454]

Förkunnare vid ett konvent i Shanghai i Kina år 1936; nio i gruppen blev döpta vid det tillfället

[Bild på sidan 456]

Trots att Jehovas vittnens religionsutövning var förbjuden, höll dessa vittnen ett konvent i Hargrave Park i närheten av Sydney i Australien år 1941

[Bild på sidan 458]

Några kubanska Jehovas vittnen vid ett konvent i Cienfuegos år 1939

[Bild på sidan 459]

N. H. Knorr (till vänster) talar vid konventet i São Paulo år 1945 med Erich Kattner som tolk