Kapitel 22

Del 4 – Vittnen till jordens mest avlägsna del

Medan andra världskriget ännu rasade gjorde Jehovas vittnen upp planer för en intensifierad verksamhet under efterkrigstiden. Rapporten på sidorna 462—501 innehåller många spännande detaljer om vad som inträffade från år 1945 till år 1975, en period då vittnena upplevde en stor tillväxt, nådde ut till många fler länder och predikade och undervisade i Guds ord på ett grundligare sätt än någonsin tidigare.

BUDSKAPET om Guds kungarike hade på ett eller annat sätt nått ut till de flesta öarna i Västindien år 1945. Men ett grundligare vittnesbörd behövde avges. Missionärer som hade utbildats vid Gileadskolan skulle komma att spela en viktig roll.

Missionärer intensifierar predikoarbetet i Västindien

År 1960 hade missionärer tjänat på 27 öar eller ögrupper i Karibien. På hälften av dessa platser fanns det ingen församling av Jehovas vittnen när missionärerna kom dit. Missionärerna satte i gång med att leda bibelstudier med intresserade personer, och de organiserade regelbundna möten. Där det redan fanns församlingar fick de inhemska förkunnarna värdefull övning av missionärerna. Tack vare detta förbättrades mötenas kvalitet, och effektiviteten i tjänsten ökade.

Bibelforskarna hade börjat predika på Trinidad redan före första  världskriget, men bibelstudieverksamheten kom inte i gång ordentligt förrän efter Gileadmissionärernas ankomst år 1946. På Jamaica hade de goda nyheterna predikats i nästan ett halvt sekel, och när den förste missionären anlände, fanns det redan omkring tusen inhemska förkunnare där, men de var glada över att få hjälp att komma i kontakt med mer välutbildade personer, i synnerhet i huvudstadens ytterområden. På Aruba däremot hade det förkunnats en hel del för den engelsktalande befolkningen, och missionärerna koncentrerade sig därför på att predika för de infödda. Alla behövde få höra de goda nyheterna.

För att ge människor på alla öarna i den här delen av världen möjlighet att höra om Guds kungarike utrustade Sällskapet Vakttornet år 1948 den 18 meter långa skonaren Sibia som ett flytande missionärshem. Besättningen skulle föra budskapet om Riket till alla de öar i Västindien där det inte fanns någon aktiv förkunnare av de goda nyheterna. Gust Maki var kapten, och de övriga var Stanley Carter, Ronald Parkin och Arthur Worsley. De började med Bahamaöarna och arbetade sig sedan vidare mot sydost till Leewardöarna och Windwardöarna. Vilken verkan fick deras besök? På Saint Martin sade en affärsman till dem: ”Förut talade människor aldrig om Bibeln, men sedan ni kom hit talar alla om Bibeln.” Längre fram ersattes Sibia av en större båt, Light. Det blev också vissa förändringar i besättningen. Efter tio år var det speciella arbete som skulle utföras med hjälp av dessa båtar fullgjort, och bofasta förkunnare av de goda nyheterna följde upp intresset.

Man predikar först i de större städerna

Liksom i Västindien fanns det i många delar av Central- och Sydamerika människor som hade en del av Sällskapet Vakttornets litteratur redan innan missionärer från Gileadskolan kom dit. Men för att man skulle kunna nå alla med de goda nyheterna och hjälpa uppriktiga människor att bli sanna lärjungar måste arbetet organiseras bättre.

När andra världskriget slutade år 1945, fanns det hundratals Jehovas vittnen i Argentina och Brasilien, omkring 3.000 i Mexico, ett fåtal mycket små församlingar i Brittiska Guayana (nu Guyana), Chile, Nederländska Guayana (nu Surinam), Paraguay och Uruguay samt en handfull förkunnare i Colombia, Guatemala och Venezuela. Men i Bolivia, Ecuador, El Salvador, Honduras och Nicaragua kom Jehovas vittnens verksamhet inte i gång på allvar förrän Gileadutbildade missionärer anlände.

Missionärerna koncentrerade sig först på större befolkningscentra. Det är av intresse att aposteln Paulus i det första århundradet utförde en stor del av sitt predikande i städer som låg utmed de stora handelsvägarna i Mindre Asien och i Grekland. I Korinth, en av de viktigaste städerna  i antikens Grekland, ägnade Paulus 18 månader åt att undervisa i Guds ord. (Apg. 18:1—11) I Efesos, en knutpunkt för handel och samfärdsel i antikens värld, förkunnade han om Guds kungarike i över två år. — Apg. 19:8—10; 20:31.

Edward Michalec och Harold Morris, missionärer med utbildning vid Gileadskolan, följde det exemplet när de kom till Bolivia år 1945. De sökte sig inte till området med det behagligaste klimatet. I stället koncentrerade de sig först på huvudstaden, La Paz, som ligger i Anderna på 3.700 meters höjd. Det är ansträngande för nykomlingar att streta uppför de branta gatorna på den här höjden; ofta slår hjärtat som en stångjärnshammare. Men missionärerna träffade på många som var intresserade av Bibelns budskap. Där i huvudstaden var det inte ovanligt att folk sade till dem: ”Jag är katolik, men jag tycker inte om prästerna.” Efter bara två månader ledde de båda missionärerna 41 bibelstudier.

Under de följande tio åren, när fler missionärer anlände och antalet inhemska vittnen ökade, började man bearbeta andra städer i Bolivia: Cochabamba, Oruro, Santa Cruz, Sucre, Potosí och Tarija. Därefter kunde man också inrikta sig på mindre städer och landsbygdsområden.

I Colombia gick missionärerna till väga på samma sätt. De inledde det organiserade predikandet i huvudstaden, Bogotá, år 1945, och i kuststaden Barranquilla året därpå. Senare inriktade de sig efter hand på Cartagena, Santa Marta, Cali och Medellín. Genom att bearbeta de större städerna först kunde de nå fler människor på kort tid. Med hjälp av dem som lärde känna sanningen där skulle budskapet snart spridas till kringliggande områden.

Om människor i en stad visade föga intresse, sändes missionärerna till andra platser. Det hände till exempel i Ecuador i mitten av 1950-talet. Efter tre års predikande var det inte en enda i den fanatiskt religiösa staden Cuenca som hade haft mod att ta ståndpunkt för sanningen, och missionären Carl Dochow blev därför förflyttad till Machala, en stad där människor var mer fördomsfria och toleranta. Omkring tio år senare fick emellertid invånarna i Cuenca en ny möjlighet. Nu var andan en helt  annan. Hinder övervanns, och år 1992 fanns det mer än 1.200 Jehovas vittnen i Cuenca med omnejd, organiserade i 25 församlingar!

Tålmodigt sökande efter de fårlika

Att söka efter verkligt fårlika personer har krävt stort tålamod. I Surinam har Jehovas vittnen predikat för indianer, indonesier, judar, kineser och libaneser, för ättlingar till holländska nybyggare och för djungelstammar med bushnegrer, vars förfäder var förrymda slavar. Bland dessa befolkningsgrupper har vittnena funnit hundratals som verkligen hungrade efter sanningen. Somliga av dem var djupt invecklade i animism och spiritistiska sedvänjor. En av dem var Paitu, en medicinman som tog Bibelns budskap till hjärtat och sedan kastade sina avgudabilder, amuletter och magiska drycker i floden. (Jämför 5 Moseboken 7:25; 18:9—14; Apostlagärningarna 19:19, 20.) År 1975 överlämnade han sig åt Jehova, den sanne Guden.

I Peru bor en stor del av invånarna i små byar som ligger kringspridda uppe i Anderna och i djungeln vid Amazonflodens övre lopp. Hur skulle man kunna nå dessa människor? År 1971 reste ett amerikanskt äkta par som var Jehovas vittnen till Peru för att besöka sin son, Joe Leydig, som var missionär där. När de insåg hur många byar som låg undangömda i dalgångarna uppe i bergen, ville de göra något för dem som bodde där. Först hjälpte de till att skaffa fram en husbil och sedan ytterligare två, förutom några terränggående motorcyklar, som kunde användas för längre predikofärder i dessa avlägsna trakter.

Trots alla ansträngningar verkade det på många platser vara bara några få som var intresserade av Bibelns budskap. Det är lätt att förstå hur en grupp på sex unga missionärer i Barquisimeto i Venezuela kände det i början av 1950-talet, när de efter ett helt års energiskt predikande knappast såg någon frukt alls av sitt arbete. Människor var visserligen mycket vänliga, men de flesta var oerhört vidskepliga och vågade inte ens läsa ett bibelställe, eftersom de ansåg att det var synd. Om några visade intresse, blev de snart avskräckta av familjemedlemmar eller grannar. (Matt. 13:19—21) Men missionärerna fortsatte att gå från hus till hus, övertygade om att det måste finnas några fårlika personer i Barquisimeto och att Jehova skulle samla in dem i sin rätta tid. Så glad Penny Gavette därför måste ha blivit, när hon en dag träffade en gråhårig kvinna som lyssnade till henne och sedan sade:

 ”Señorita, ända sedan jag var ung flicka har jag väntat på att någon skulle komma till min dörr och förklara det som ni just har berättat för mig. Ni förstår, när jag var ung, brukade jag städa hemma hos prästen, och han hade en bibel i sitt bibliotek. Jag visste att det var förbjudet för oss att läsa den, men jag var nyfiken och ville veta varför, så en dag när ingen såg det tog jag den med mig hem och läste den i hemlighet. Det jag läste då fick mig att inse att katolska kyrkan inte hade lärt oss sanningen och därför inte var den sanna religionen. Jag vågade inte säga något till någon, men jag var övertygad om att de som förkunnar den sanna religionen en dag skulle komma till vår stad. När protestanterna kom, trodde jag först att det måste vara de, men jag upptäckte snart att de förkunnade många av de falska läror som katolska kyrkan förkunnade. Men det ni just har berättat för mig är det jag läste i prästens bibel för så många år sedan.” Hon var ivrig att få studera Bibeln och blev ett Jehovas vittne. Trots motstånd från familjen tjänade hon Jehova troget ända till sin död.

Förkunnarna måste ofta göra stora ansträngningar för att samla in de fårlika människorna i församlingar och öva dem att ta del i tjänsten för Jehova. Rosendo Ojeda i Argentina färdades till exempel regelbundet sex mil från General San Martín i Chaco för att leda ett möte hemma hos Alejandro Sozoñiuk, en intresserad man. Det tog honom ofta tio timmar att tillryggalägga sträckan; bitvis använde han cykel, bitvis gick han till fots, och ibland fick han ta sig fram genom vatten som nådde honom till armhålorna. I fem år gjorde han den här resan en gång i månaden, och varje gång stannade han en vecka i området för att förkunna. Var det värt besväret? Ja, utan tvivel, för resultatet blev en församling av lyckliga lovprisare av Jehova.

Undervisning som leder till liv

I Mexico bedrev Jehovas vittnen sin verksamhet i överensstämmelse med lagarna för kulturella organisationer i landet. Vittnenas syfte var inte bara att anordna möten där det hölls föredrag. De ville att människor i likhet med invånarna i Berea på aposteln Paulus’ tid själva skulle kunna rannsaka ”Skrifterna för att veta om det förhöll sig så med dessa ting” som de fick lära sig. (Apg. 17:11) I Mexico, liksom i många andra länder, har detta ofta inbegripit att ge speciell hjälp åt människor som inte har gått i skola men som själva vill kunna läsa Guds inspirerade ord.

Genom de kurser i läsning och skrivning som Jehovas vittnen i Mexico har anordnat har tiotusentals människor fått hjälp att lära sig läsa och skriva. Denna verksamhet har rönt uppskattning från undervisningsdepartementet i Mexico, och år 1974 skrev en av de ansvariga för avdelningen för vuxenutbildning ett brev till La Torre del Vigía  de México, ett sällskap som Jehovas vittnen använt sig av: ”Jag vill ta tillfället i akt att hjärtligt gratulera er ... till den berömvärda samarbetsvilja som ert sällskap har visat år efter år till nytta för vårt folk.”

Den undervisning som Jehovas vittnen ger förbereder inte bara människor för evigt liv som Guds kungarikes undersåtar, utan den hjälper dem också att få ett bättre familjeliv redan nu. Sedan en domare i El Salto i delstaten Durango vid flera tillfällen hade vigt Jehovas vittnen, sade han år 1952: ”Vi gör anspråk på att vara så goda patrioter och medborgare, men Jehovas vittnen får oss att skämmas. De är ett föredöme för oss, för de tillåter inte att någon enda i deras organisation lever under äktenskapsliknande former och inte har legaliserat sitt förhållande. Och ni katoliker, ni lever nästan alla ett omoraliskt liv och har inte legaliserat era äktenskap.”

Genom detta undervisningsprogram får människor också lära sig att leva i fred med varandra, att älska varandra i stället för att hata och döda. När ett Jehovas vittne började predika i Venado i delstaten Guanajuato, lade han märke till att alla människor där var beväpnade med gevär och pistoler. Släktfejder ledde till att hela familjer utplånades. Men när människor fick undervisning i Bibeln inträffade stora förändringar. De sålde sina skjutvapen och köpte biblar för pengarna. Över 150 personer i området blev snart Jehovas vittnen. De smidde bildligt talat ”sina svärd till plogbillar” och började vandra på fredens vägar. — Mik. 4:3.

Många gudfruktiga mexikaner har tagit till hjärtat det som Jehovas vittnen har lärt dem från Guds ord. De få tusen förkunnare som fanns i Mexico vid andra världskrigets slut blev därför snart 10.000, sedan 20.000, 40.000, 80.000 och ännu fler, allteftersom Jehovas vittnen lärde andra att tillämpa råden i Guds ord och att i sin tur undervisa andra.

Sammankomster under svåra förhållanden

Efter hand som Jehovas vittnen växte i antal, visade det sig att de måste övervinna stora hinder i land efter land för att kunna hålla sammankomster med kristen undervisning. I Argentina blev verksamheten förbjuden av regeringen år 1950. Men i lydnad för Gud slutade Jehovas vittnen inte upp att predika eller att församlas. Nu var det inte längre så lätt att anordna sammankomster, men de kunde ändå hållas.

 I slutet av år 1953 besökte broder Knorr och broder Henschel Argentina för att delta i sammankomstprogram över hela landet. Broder Knorr reste in i landet från väster, och broder Henschel började sina besök i söder. De talade till grupper som hade samlats på lantgårdar, i en fruktträdgård, till en picknick vid en bäck uppe i bergen och i privata hem. Ofta måste de färdas långa sträckor från den ena gruppen till den andra. När de kom till Buenos Aires, deltog de båda två i programmet på nio olika ställen den första dagen och i elva hem nästa dag. Allt som allt talade de till 56 grupper med ett sammanlagt antal närvarande av 2.505 personer. Det var ett krävande schema, men de var glada över att kunna betjäna sina bröder på detta sätt.

När Jehovas vittnen förberedde en sammankomst i Colombia år 1955, tecknade de kontrakt om att använda en lokal i Barranquilla. Men efter påtryckningar från biskopen ingrep borgmästaren och guvernören, och kontraktet annullerades. Med bara en dags varsel ordnade bröderna en annan plats att hålla sammankomsten på, nämligen Sällskapets egendom vid avdelningskontoret. Men när den första kvällssessionen just skulle börja, kom beväpnade poliser dit med order om att upplösa sammankomsten. Men bröderna gav inte upp. En hänvändelse till borgmästaren nästa morgon ledde till en ursäkt från hans sekreterare, och närmare 1.000 personer trängde ihop sig på Sällskapets tomt för att lyssna till programmet den sista dagen av denna sammankomst med temat ”Triumferande Riket”. Trots de rådande förhållandena blev bröderna således stärkta genom välbehövliga andliga råd.

Tjänst där behovet är större

Fältet var vidsträckt, och behovet av arbetare var stort i Latinamerika, liksom på många andra platser. Vid sammankomster över hela världen år 1957 uppmanades mogna Jehovas vittnen, ensamstående och familjer, att allvarligt överväga om de kunde flytta till områden där behovet var större, bosätta sig där och utföra sin tjänst där. Liknande uppmaningar gavs också senare. De påminde om den inbjudan Gud gav aposteln Paulus, som i en syn fick se en man som bönföll honom: ”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.” (Apg. 16:9, 10) Hur reagerade Jehovas tjänare på den inbjudan som gavs i modern tid? De erbjöd sig villigt. — Ps. 110:3.

För en familj med små barn krävs det en hel del tro att rycka upp bopålarna, lämna släktingar, hem och förvärvsarbete och flytta till en helt ny miljö. Flyttningen kan innebära att man måste anpassa sig till en  helt annan levnadsstandard och i vissa fall lära sig ett nytt språk. Ändå har tusentals Jehovas vittnen som ensamstående och familjer tagit detta steg för att kunna hjälpa andra att lära känna Jehovas kärleksfulla föranstaltningar för evigt liv.

Många Jehovas vittnen reagerade snabbt och flyttade redan i slutet av 1950-talet, andra på 1960-talet och åter andra på 1970-talet. Också i dag flyttar förkunnare till platser där behovet är större.

Varifrån har de kommit? Ett stort antal har kommit från Australien, Canada, Förenta staterna och Nya Zeeland. Många har kommit från Frankrike, Storbritannien och Tyskland, och även från Belgien, Danmark, Finland, Italien, Japan, Norge, Schweiz, Spanien, Sverige, Sydkorea och Österrike, för att bara nämna några. Allteftersom Jehovas vittnen har ökat i antal i Argentina, Brasilien, Mexico och andra latinamerikanska länder, har också dessa länder bidragit med förkunnare som är villiga att tjäna i andra länder där behovet är större. Även i Afrika har nitiska förkunnare flyttat från ett land till ett annat för att hjälpa till med att predika.

Vart har de flyttat? Till sådana länder som Afghanistan, Malaysia och Senegal och till sådana öar som Réunion och Saint Lucia. Omkring 1.000 flyttade till Irland, där de tjänade under kortare eller längre perioder. Ett betydande antal begav sig till Island, trots de långa, mörka vintrarna där. Somliga stannade kvar, blev stöttepelare i församlingarna och gav de nya kärleksfull hjälp. I synnerhet i Central- och Sydamerika har mycket gott uträttats. Över 1.000 vittnen flyttade till Colombia, över 870 till Ecuador och över 110 till El Salvador.

Ett av de äkta par som flyttade var Harold och Anne Zimmerman. De hade tidigare tjänat som missionärer i Etiopien, samtidigt som de arbetade som skollärare. Men när de år 1959 förberedde sig för att flytta från Förenta staterna till Colombia för att sprida budskapet om Riket där, hade de fyra barn i åldrarna fem månader till fem år. Harold reste i förväg för att försöka få tag i ett arbete. När han kom fram, blev han oroad av de lokala nyhetsrapporterna. Ett inbördeskrig rasade, och många människor hade dödats i det inre av landet. ”Vill jag verkligen att min familj skall komma hit och leva under sådana förhållanden?” frågade han sig själv. Han försökte påminna sig några vägledande exempel eller principer i Bibeln. Han kom att tänka på den bibliska berättelsen om de räddhågade spejarna som kom tillbaka till det israelitiska lägret med en dålig rapport om det utlovade landet.  (4 Mos. 13:25—14:4, 11) Det avgjorde saken; han ville inte likna dem! Han gjorde genast anordningar för att ta dit sin familj. Först när de bara hade tre dollar kvar att leva av fick han tag i ett förvärvsarbete, men de saknade aldrig det de verkligen behövde. Hur mycket förvärvsarbete han har behövt utföra för att försörja sin familj har skiftat under årens lopp, men han har alltid strävat efter att sätta Rikets intressen främst. När de kom till Colombia, fanns det omkring 1.400 vittnen i landet. Vilken makalös tillväxt de har upplevt sedan dess!

Man behöver inte alltid bege sig till ett annat land för att tjäna där behovet av förkunnare är större. Tusentals familjer och enskilda bland Jehovas vittnen har flyttat till andra platser inom det egna landet. En familj i delstaten Bahia i Brasilien flyttade till staden Prado, där det inte fanns några vittnen. Trots prästerskapets protester levde och verkade de i den staden med omnejd i tre år. De köpte en övergiven kyrkobyggnad och gjorde om den till Rikets sal. Det dröjde inte länge förrän det fanns över hundra aktiva förkunnare i området. Och det var bara början.

Allt fler rättfärdighetsälskande människor i Latinamerika följer uppmaningen i Psalm 148: ”Lovprisa Jah! ... Lovprisa Jehova från jorden, ... alla folkgrupper.” (Ps 148:V. 1, 7—11) Ja, år 1975 fanns det lovprisare av Jehova i varje land i Latinamerika. Rapporten för det året visade att 80.481 förkunnare, organiserade i 2.998 församlingar, tjänade i Mexico. I Centralamerika fanns det ytterligare 24.703 förkunnare, fördelade på 462 församlingar, som talade om Jehovas kungadöme. Och i Sydamerika fanns det 206.457 offentliga lovprisare av Jehova, fördelade på 3.620 församlingar.

Öarna i Stilla havet nås av budskapet

Samtidigt som arbetet gick snabbt framåt i Sydamerika ägnade Jehovas vittnen också uppmärksamhet åt öarna i Stilla havet. Det finns hundratals av dessa öar utspridda mellan Australien och de amerikanska kontinenterna, många av dem så små att de knappt sticker upp över havsytan. På en del av dem bor bara några få familjer, medan andra har tiotusentals invånare. Till många av dessa öar var det i början av 1950-talet omöjligt för Sällskapet Vakttornet att skicka missionärer på grund av myndigheternas fördomsfulla inställning. Men också dessa människor behövde få höra om Jehova och hans kungarike, i enlighet med profetian i Jesaja 42:10—12: ”Sjung till Jehova en ny sång, hans lov från jordens yttersta ända. ... På öarna må de förkunna hans lov.” Vid en sammankomst i Sydney i Australien år 1951 blev därför pionjärer och kretstillsyningsmän, som var intresserade av att sprida budskapet om Riket på öarna, inbjudna till ett möte med broder Knorr. Omkring 30 anmälde sig då att predika på de tropiska öarna.

 Två av dem var Tom och Rowena Kitto. Kort därefter befann de sig i Papua, där det inte fanns några andra förkunnare vid den tiden. De började predika bland européerna i Port Moresby. Inom kort tillbringade de kvällarna i Hanuabada, ”den stora byn”, tillsammans med en grupp på mellan 30 och 40 papuaner som hungrade efter Bibelns sanning. Genom dem spred sig ryktet till andra byar. Snart skickade keremafolket en delegation och bad om att ett bibelstudium skulle ledas med dem. Sedan kom en hövding från Haima och bad: ”Snälla ni, kom och lär mitt folk sanningen!” Och så bredde sanningen ut sig.

Ett annat par, John och Ellen Hubler, begav sig till Nya Kaledonien för att sätta i gång arbetet där. När de kom dit år 1954, hade de bara turistvisum för en månad. Men John skaffade sig ett förvärvsarbete, och detta hjälpte dem att få uppehållstillståndet förlängt. Så småningom flyttade fler förkunnare dit, sammanlagt 31. De började med att förkunna i ytterområdena för att inte väcka för stor uppmärksamhet. Längre fram började de predika i huvudstaden, Nouméa. En församling bildades. Men år 1959 fick en medlem av Katolsk aktion en inflytelserik ställning i regeringen. Förkunnarna fick inte längre sina visum förnyade. Hublers tvingades resa därifrån. Vakttornets publikationer blev förbjudna. Men de goda nyheterna om Guds kungarike hade fått fotfäste, och antalet Jehovas vittnen fortsatte att öka.

På Tahiti hade många visat intresse för Jehovas vittnens arbete, när bröder hade gjort korta besök på ön. Men år 1957 fanns det inga inhemska förkunnare, verksamheten var förbjuden, och Vakttornets missionärer förvägrades inresetillstånd. Agnes Schenck, en tahitisk medborgare som då bodde i Förenta staterna, hade emellertid blivit ett Jehovas vittne. När hon fick veta att det var behov av förkunnare på Tahiti, flyttade hon, hennes man och deras son dit från Kalifornien i maj 1958. Kort därefter kom ytterligare två familjer dit, trots att de bara fick ett tre månader långt turistvisum. Följande år bildades en församling i Papeete, och år 1960 erkände regeringen en lokalt organiserad sammanslutning av Jehovas vittnen.

 Två missionärssystrar, som var på väg tillbaka till sitt distrikt efter en resa, gjorde ett uppehåll på ön Niue för att besöka en släkting och samtidigt sprida budskapet om Riket. Den månad de tillbringade där var mycket fruktbärande; de fann en hel del intresse. Men när den båt som uppehöll trafiken mellan öarna kom nästa gång, var de tvungna att åka därifrån. En fijiansk broder, Seremaia Raibe, fick kort därefter anställning vid ministeriet för offentliga arbeten på Niue, och han använde all sin fritid till att predika. Men på grund av påtryckningar från prästerskapet blev broder Raibes uppehållstillstånd indraget efter några månader, och i september 1961 beslöt den lagstiftande församlingen att inte låta några fler Jehovas vittnen få inresetillstånd. Men de goda nyheterna fortsatte att predikas på ön. Hur gick det till? De inhemska förkunnarna fortsatte ståndaktigt att tjäna Jehova, fastän de var ganska nya i sanningen. Dessutom hade den lokala regeringen redan anställt William Lovini, en infödd niuean som hade bott på Nya Zeeland. Varför var han så angelägen om att återvända till Niue? Därför att han hade blivit ett Jehovas vittne och ville tjäna där behovet var större. År 1964 hade antalet förkunnare på ön ökat till 34.

År 1973 bodde David Wolfgramm, en tongansk medborgare, med sin hustru och deras åtta barn i ett bekvämt hus på Nya Zeeland. Men de lämnade sitt hem och flyttade till Tonga för att främja Rikets intressen. De hjälpte till med att föra ut budskapet till Tongaöarna, av vilka omkring 30 är bebodda.

Jehovas vittnen har lagt ner mycket tid, kraft och pengar på att nå ut med budskapet till öarna i Stilla havet. Men de betraktar sina medmänniskors liv som något dyrbart och skyr ingen möda när det gäller att hjälpa dem att dra nytta av Jehovas kärleksfulla föranstaltning för evigt liv i hans nya värld.

En familj som sålde sin lantgård i Australien och flyttade till en av öarna i Stilla havet gav uttryck åt sina känslor på följande sätt: ”Att höra dessa öbor säga att de har lärt känna Jehova, att höra dem kalla våra barn sina barn, och detta därför att de älskar dem för sanningens skull, att se Rikets intressen ha framgång och antalet närvarande vid mötena öka, att höra dessa underbara människor säga: ’Mina barn skall gifta sig bara i Herren’, och detta efter att ha varit bundna av sekelgamla traditioner och österländska äktenskapsformer, att se dem reda ut tilltrasslade äktenskapsförhållanden, ... att se dem studera medan de vaktar den betande boskapen vid vägkanten efter en dags slitsamt arbete på risfältet, att veta att de i traktens affär och på andra platser talar med andra om det orätta i att dyrka avgudar och om Jehovas namns skönhet, att få höra en gammal indisk mor kalla oss broder och syster och be att få följa med oss och tala med människor om den sanne Guden ... allt detta utgör en ovärderlig belöning för att vi tog det steg vi gjorde som svar på kallelsen från södra Stilla havet.”

 Det var naturligtvis inte bara invånarna på öarna i Stilla havet som skulle få en möjlighet att höra budskapet. Från och med år 1964 sändes erfarna pionjärer från Filippinerna till Hongkong, Indonesien, Laos, Malaysia, Sydkorea, Taiwan, Thailand och Vietnam för att samarbeta med de nitiska missionärer som redan predikade där.

Påtryckningar från familjen och samhället

När någon blir ett Jehovas vittne, betraktar familjen och samhället inte alltid detta som en rent personlig angelägenhet. — Matt. 10:34—36; 1 Petr. 4:4.

I Hongkong är det huvudsakligen unga människor som har blivit Jehovas vittnen. Men dessa ungdomar har utsatts för enorma påtryckningar i ett samhälle där högre utbildning och välavlönade arbeten har hög prioritet. Föräldrar betraktar sina barn som en investering som skall trygga deras ålderdom. När föräldrarna till en ung man i Kwun Tong insåg att sonens bibelstudium, mötesbesök och förkunnartjänst skulle inkräkta på hans möjligheter att tjäna pengar, började de motstå honom intensivt. Hans far jagade honom med en köttyxa; hans mor spottade på honom i andras åsyn. Skymforden haglade över honom nästan oavbrutet i flera månader. En gång frågade han sina föräldrar: ”Är det inte av kärlek ni har uppfostrat mig?” De svarade: ”Nej, för pengarnas skull!” Trots detta fortsatte den unge mannen att sätta sin tillbedjan av Jehova främst i livet. Men han fortsatte också att efter bästa förmåga bistå sina föräldrar ekonomiskt när han hade flyttat hemifrån, eftersom han visste att det behagade Jehova. — Matt. 15:3—9; 19:19.

I fast sammansvetsade samhällen kommer påtryckningarna ofta från fler än de närmaste familjemedlemmarna. En som fick erfara detta var Fuaiupolu Pele på Västra Samoa. För befolkningen var det otänkbart att en samoan skulle förkasta sina förfäders seder och religion, och Pele visste att han skulle få stå till svars. Han studerade ihärdigt och bad innerligt till Jehova. Släktens överhövding kallade honom till ett möte i Faleasiu, där han konfronterades med sex hövdingar, tre duktiga talare, tio pastorer, två lärare i teologi, överhövdingen som ledde mötet samt äldre män och kvinnor i släkten. De förbannade och fördömde både honom och en annan släkting som visade intresse för Jehovas vittnen. Det uppstod en debatt som varade till klockan 4 på morgonen. Det irriterade en del av de närvarande att Pele använde Bibeln, och de skrek: ”Bort med Bibeln! Använd inte Bibeln!” Till sist sade överhövdingen med svag stämma: ”Du vann, Pele.” Men Pele svarade: ”Ursäkta mig, sir, jag  vann inte. I natt har ni fått höra budskapet om Riket. Jag hoppas uppriktigt att ni vill lyssna till det.”

Intensivt motstånd från prästerskapet

Kristenhetens missionärer kom till öarna i Stilla havet på 1800-talet. På många platser fick deras ankomst ett fredligt förlopp, men på andra platser understöddes den av militärmakt. I somliga områden delade de upp öarna mellan sig genom en vänskaplig överenskommelse. Men det förekom också religionskrig, i vilka katoliker och protestanter kämpade mot varandra om herraväldet. De religiösa ”herdarna”, prästerna, använde nu alla till buds stående medel för att hålla Jehovas vittnen borta från det som de betraktade som sina domäner. Ibland utövade de påtryckningar på myndighetspersoner för att få vittnena utvisade från vissa öar. Vid andra tillfällen tog de lagen i egna händer.

I byn Vunabal på ön New Britain visade en grupp ur sulkastammen uppriktigt intresse för Bibelns sanning. Men en söndag år 1959, när John Davison ledde ett bibelstudium med gruppen, trängde sig en pöbelhop, som bestod av katoliker anförda av den katolske kateketen, in i huset och avbröt studiet genom sitt skrikande och skymfande. Detta anmäldes till polisen i Kokopo.

Förkunnarna övergav emellertid inte ”fåren”, utan återvände följande vecka för att fortsätta att ge rättsinniga personer i Vunabal andlig hjälp. Den katolske prästen var också där, trots att byborna inte hade bett honom komma, och han hade med sig flera hundra katoliker från en annan stam. Uppviglade av prästen lät dessa medlemmar av hans kyrka eder och förbannelser hagla över förkunnarna. De spottade på dem, hötte med knytnävarna och rev sönder bybornas biblar, medan prästen stod med armarna i kors och log. De poliser som försökte få situationen under kontroll var märkbart skakade. Många av byborna blev också rädda. Men åtminstone en av byborna var modig nog att ta ståndpunkt för det som han visste var sanningen. Nu har hundratals andra på ön följt hans exempel.

Det var emellertid inte alla religiösa lärare som hade en antagonistisk inställning till Jehovas vittnen. Shem Irofa’alu på Salomonöarna kände ett stort ansvar mot dem som betraktade honom som sin religiöse ledare. Efter att ha läst Sällskapet Vakttornets bok Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset insåg han att någon hade ljugit för honom. Han och de religiösa lärare som han hade under sig lyssnade till tal som bröderna höll, ställde frågor och slog upp bibelställena. Därefter bestämde de sig för att de ville bli Jehovas vittnen och började göra om kyrkorna i sina 28 byar till Rikets salar.

 Sanningens vatten väller fram i Afrika

I synnerhet från början av 1920-talet gjordes stora ansträngningar att ge människor i alla delar av Afrika möjlighet att lära känna Jehova, den sanne Guden, och dra nytta av hans kärleksfulla föranstaltningar. När andra världskriget var slut, fanns det aktiva vittnen för Jehova i 14 länder på den afrikanska kontinenten. Ytterligare 14 länder i Afrika hade nåtts med budskapet om Riket, men år 1945 var det inga vittnen där som rapporterade någon verksamhet. Under de följande 30 åren, fram till år 1975, predikades de goda nyheterna i ytterligare 19 länder i Afrika. I nästan alla dessa länder, och på öarna utanför deras kuster, började det bildas församlingar — i en del länder bara några få, i Zambia över tusen och i Nigeria närmare två tusen. Hur gick allt detta till?

När budskapet om Riket spreds, var det som en strid ström av vatten som forsade fram. Vatten följer vanligtvis strömfårorna, men ibland stiger det och svämmar över alla bräddar; om vattnet stöter på ett hinder, söker det sig en annan väg eller stiger tills det har samlats så mycket vatten att det med full kraft väller över hindret.

Sällskapet Vakttornet använde sina vanliga organisatoriska kanaler eller strömfåror och skickade heltidstjänare — pionjärer, pionjärer med särskilt uppdrag och missionärer — till länder där det bara hade predikats i begränsad utsträckning eller inte alls. Vart de än begav sig inbjöd de människor att ”fritt ta av livets vatten”. (Upp. 22:17) Fyra pionjärer med särskilt uppdrag från Frankrike riktade denna inbjudan till människor i Algeriet i norra Afrika år 1952. Efter en kort tid tog en spåkvinna emot sanningen, insåg att hon måste sluta med sin sysselsättning för att kunna behaga Jehova och började predika för sina tidigare kunder. (5 Mos. 18:10—12) Pionjärerna gjorde ett effektivt bruk av boken ”Låt Gud vara sannfärdig” för att hjälpa uppriktiga människor att se skillnaden mellan Bibeln och religiös tradition. Boken var ett så effektivt medel till att frigöra människor från falska religiösa sedvänjor att en präst visade den från predikstolen och uttalade en förbannelse över den, över dem som spred den och över dem som läste den.

År 1954 blev en missionär utvisad från det katolska Spanien på grund av att han undervisade i Bibeln utan prästerskapets godkännande. Året därpå började han och hans pionjärkamrat därför predika i Marocko. De fick snart sällskap av en familj på fem Jehovas vittnen som hade utvisats från Tunisien, där det hade uppstått en hel del oro sedan ett judiskt par hade godtagit Jesus som Messias och genast börjat tala med andra om sin nya tro. Längre söderut blev pionjärer från Ghana skickade till Mali år 1962. Senare blev ett par franska pionjärer som tjänade i Algeriet också ombedda att hjälpa till i Mali. Det ledde till att ett ansenligt antal av dem som längre fram blev Jehovas vittnen i Mali började i heltidstjänsten. År 1966 började åtta pionjärer med särskilt uppdrag från Nigeria  tjäna i Niger, ett glesbefolkat land som innefattar en del av Saharaöknen. Burundi fick möjlighet att höra budskapet om Riket, när två pionjärer med särskilt uppdrag sändes dit från Nord-Rhodesia (nu Zambia) år 1963, och sedan kom också fyra Gileadutbildade missionärer dit.

I Etiopien fanns det också missionärer i början av 1950-talet. Den etiopiska regeringen krävde att de upprättade en allmän missionsstation och gav skolundervisning där, vilket de gjorde. Men förutom det undervisade de flitigt i Bibeln, och snart kom en ständig ström av människor till missionärshemmet. Varje dag kom det nya som bad att någon skulle hjälpa dem att förstå Bibeln. Under de 30 åren efter andra världskriget fick 39 länder på den afrikanska kontinenten nytta av den hjälp som Gileadutbildade missionärer gav.

Samtidigt vällde strida strömmar av sanningens vatten in i andligt uttorkade områden genom att Jehovas vittnen kom i kontakt med andra människor via sitt förvärvsarbete. Ett äkta par från Egypten, som måste flytta till Libyen år 1950 på grund av mannens arbete, predikade nitiskt på sin fritid. Samma år flyttade ett Jehovas vittne, som handlade med ylle, från Egypten till Khartoum i Sudan tillsammans med sin familj. Han hade för vana att predika för sina kunder innan han gjorde affärer med dem. Ett av de första vittnena i Senegal (som då var en del av Franska Västafrika) kom dit år 1951 som representant för ett affärsföretag. Han insåg också vilket ansvar han hade som ett vittne för den Högste. Ett Jehovas vittne, som år 1959 i samband med sitt förvärvsarbete begav sig till Fort-Lamy (nu N’Djamena) i det område som senare blev Tchad, utnyttjade tillfället att sprida budskapet om Guds kungarike i det området. I Nigers grannländer fanns det affärsmän som var Jehovas vittnen; så samtidigt som pionjärer med särskilt uppdrag förkunnade i Niger från år 1966 och framåt, predikade dessa affärsmän för de människor från Niger som de kom i kontakt med genom sin affärsverksamhet. Och två kvinnliga Jehovas vittnen som kom till Mauretanien år 1966 på grund av sina mäns arbete tog tillfället i akt att predika där.

De som blev vederkvickta av ”livets vatten” delade med sig av det åt andra. Som exempel kan nämnas en man som hade besökt en del av Jehovas vittnens möten men som inte själv var ett Jehovas vittne. Han flyttade år 1947 från Kamerun till Oubangui-Chari (nu  Centralafrikanska republiken). När han hörde talas om en man i Bangui, som var mycket intresserad av Bibeln, ordnade han så att Sällskapet Vakttornets kontor i Schweiz sände mannen en bok. Etienne Nkounkou, mannen som mottog boken, blev överlycklig över den sunda andliga föda som den innehöll, och varje vecka läste han ur den för en grupp andra som var intresserade. De tog kontakt med Sällskapets högkvarter. När de som tillhörde den här studiegruppen fick större kunskap, började de också predika. Fastän prästerskapets påtryckningar ledde till att regeringen förbjöd Vakttornets litteratur, fortsatte dessa nya vittnen att predika med hjälp av enbart Bibeln. Människorna i det landet älskar att höra bibliska ämnen dryftas, så när förbudet mot några av Sällskapets publikationer upphävdes år 1957, fanns det redan över 500 Jehovas vittnen där.

När hinder uppstod

När något har hindrat det livgivande vattnet att fritt flöda fram, har det snart sökt sig andra vägar. Ayité Sessi, en pionjär från Dahomey (nu Benin), hade predikat i Franska Togo (nu Togo) bara en kort tid år 1949, då regeringen tvingade honom att lämna landet. Men året därpå kom Akakpo Agbetor, en före detta boxare som härstammade från Togo, tillbaka till sitt hemland tillsammans med sin bror. Eftersom han var född i landet, kunde han predika ganska fritt och till och med hålla möten. På ön Fernando Póo (nu en del av Ekvatorialguinea) hade pionjärer börjat förkunna omkring år 1950, men de blev utvisade efter en kort tid på  grund av religiös intolerans. Trots det lyckades andra Jehovas vittnen senare få arbetskontrakt som gjorde att de kunde bo i det området. Och i enlighet med Jesu befallning predikade de naturligtvis. — Mark. 13:10.

Emmanuel Mama, en kretstillsyningsman från Ghana, sändes år 1959 till Övre Volta (nu Burkina Faso) för att vara där några veckor, och han kunde predika en hel del i huvudstaden, Ouagadougou. Men det var inga Jehovas vittnen som bodde i landet. Fyra år senare flyttade sju vittnen från Togo, Dahomey (nu Benin) och Kongo till Ouagadougou och sökte arbete för att kunna predika i denna trakt. Några månader senare fick de sällskap av ett antal pionjärer med särskilt uppdrag från Ghana. Men som en följd av att prästerna utövade påtryckningar på myndigheterna blev vittnena arresterade år 1964 efter att ha varit där i mindre än ett år. De hölls inspärrade i 13 dagar och blev sedan utvisade ur landet. Hade deras arbete gett resultat? Ja. En av landets invånare, Emmanuel Johnson, hade fått veta var han kunde finna Bibelns sanning. Han fortsatte sitt bibelstudium med Jehovas vittnen per brev och blev döpt år 1969. Predikoarbetet hade fått fotfäste i ytterligare ett land.

När ansökningar om uppehållstillstånd gjordes för att Gileadutbildade missionärer skulle kunna tjäna i Elfenbenskusten (nu Côte d’Ivoire), förhalade franska ämbetsmän ett godkännande av ansökningarna. År 1950 sändes därför Alfred Shooter från Guldkusten (nu Ghana) som pionjär till huvudstaden i Elfenbenskusten. När han hade etablerat sig, kom också hans hustru dit, och några månader senare kom ett missionärspar, Gabriel och Florence Paterson. Problem uppstod. En dag beslagtogs deras litteratur, eftersom den inte hade godkänts av regeringen, och bröderna fick böta. Men senare fann de att deras böcker var till salu på torget, så de köpte tillbaka dem och gjorde gott bruk av dem.

Under tiden besökte dessa bröder flera regeringsrepresentanter i ett försök att få permanent uppehållstillstånd. Félix Houphouët-Boigny, som senare blev president i Elfenbenskusten, erbjöd sig att hjälpa till. ”Sanningen känner inga gränser”, sade han. ”Den är som en väldig flod. Om man dämmer upp den, kommer den att välla över fördämningen.” När en katolsk präst och en metodistpastor försökte lägga hinder i vägen, sade en medlem av regeringen, Ouezzin Coulibaly: ”Jag representerar folket här i landet. Vi är folket, och vi tycker om Jehovas vittnen, och därför vill vi att de stannar här i landet.”

Lärjungar som har den rätta förståelsen

När Jesus gav sina efterföljare anvisningar om att göra ”lärjungar av människor av alla nationerna”, sade han också att de som blev lärjungar — de som trodde på Kristi läror och levde efter dem — skulle bli döpta. (Matt. 28:19, 20) I enlighet med denna anvisning anordnas dop av nya lärjungar vid Jehovas vittnens regelbundet återkommande  sammankomster. Vid vissa tillfällen kan det vara relativt få som blir döpta, men vid en sammankomst i Nigeria år 1970 döptes 3.775 nya förkunnare. Höga siffror är emellertid inte målet.

När det år 1956 visade sig att några i Guldkusten hade blivit döpta utan att ha byggt sin tro på den rätta grundvalen, införde man där den anordningen att dopkandidaterna skulle besvara vissa frågor. Tillsyningsmännen i församlingarna i Guldkusten fick ansvaret att personligen gå igenom frågorna med alla dopkandidater för att förvissa sig om att de hade förstått de grundläggande sanningarna i Bibeln rätt, levde enligt Bibelns normer och klart förstod vilka skyldigheter det medför att vara ett överlämnat, döpt vittne för Jehova. Så småningom infördes ett liknande förfaringssätt över hela världen. År 1967 gavs det i boken ”Ditt ord är mina fötters lykta” (som utkom på svenska år 1969) en detaljerad disposition som man skulle använda då man gick igenom grundläggande bibliska läror med dopkandidaterna. Efter flera års erfarenheter utgavs år 1983 en reviderad disposition i boken Organiserade för att fullgöra vår tjänst.

När man gjorde denna anordning, tänkte man då på dem som hade dålig skolutbildning eller ingen skolutbildning alls?

Problemet med analfabetism

År 1957 beräknade UNESCO (FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur) att omkring 44 procent av världens befolkning i åldern 15 år och uppåt inte kunde läsa eller skriva. Det rapporterades att 75 procent av den vuxna befolkningen i 42 länder i Afrika, 2 länder på de amerikanska kontinenterna, 28 länder i Asien och 4 länder i Oceanien var analfabeter. Men också de behövde få möjlighet att lära känna Guds lag, så att de kunde förbereda sig för att bli undersåtar i hans kungarike. Många av dem som inte kunde läsa hade ett skarpt intellekt  och kunde komma ihåg mycket av det de hörde, men de kunde inte själva läsa Guds dyrbara ord och få nytta av de tryckta bibelstudiehjälpmedlen.

I många år hade enskilda Jehovas vittnen hjälpt människor som ville lära sig läsa. Men åren 1949 och 1950 började Jehovas vittnen i många afrikanska länder anordna kurser i läsning och skrivning i alla församlingar. Kurserna hölls vanligen i Rikets sal, och på vissa platser inbjöds hela byn att ta del i undervisningsprogrammet.

I länder där regeringen sörjde för undervisning i läsning och skrivning understödde Jehovas vittnen med glädje ett sådant program. Men på många platser fick vittnena utarbeta och använda egna läroböcker. Tiotusentals människor, däribland tusentals kvinnor och äldre personer, har fått hjälp att lära sig läsa och skriva genom att ta del i de kurser som Jehovas vittnen har lett. Kurserna har varit upplagda så att deltagarna inte bara har lärt sig läsa och skriva, utan samtidigt också lärt känna grundläggande sanningar i Guds heliga ord. Detta har hjälpt dem att kvalificera sig för att ta del i det arbete med att göra lärjungar som Jesus gav befallning om. Önskan att kunna göra detta effektivt har motiverat många att ivrigt anstränga sig för att lära sig läsa.

När en ny förkunnare i Dahomey (nu Benin) i Västafrika blev avvisad vid en dörr därför att han inte kunde läsa, beslöt han sig för att övervinna det problemet. Förutom att han deltog i kursen för att lära sig läsa och skriva studerade han flitigt på egen hand. Sex veckor senare besökte han på nytt den man som hade avvisat honom. Denne blev så förvånad över att höra någon som för så kort tid sedan hade varit analfabet läsa för honom ur Guds ord att han också blev intresserad av det förkunnaren hade att säga. En del av dem som har lärt sig läsa och skriva genom dessa kurser har med tiden blivit resande tillsyningsmän och därmed kunnat undervisa många församlingar. Så var fallet med Ezekiel Ovbiagele i Nigeria.

Undervisning med hjälp av film och ljusbilder

För att de som visade intresse för Bibeln skulle få hjälp att förstå hur stor Jehovas synliga organisation är framställdes en film som började visas år 1954. Denna film, som hade titeln ”Den nya världens samhälle i verksamhet”, bidrog också till att bryta ner människors fördomar mot Jehovas vittnen.

I det som nu är Zambia behövde man ofta en bärbar generator för att kunna visa filmen. En vit grov duk spändes upp mellan två träd och tjänade som filmduk. I provinsen Barotse såg överhövdingen filmen tillsammans med sin kungliga familj och ville sedan att den skulle visas för allmänheten. Det ledde till att 2.500 personer såg filmen kvällen därpå. Under loppet av 17 år såg över en miljon människor filmen i Zambia. De som såg den tyckte mycket bra om den. Från det närliggande  Tanganyika (nu en del av Tanzania) rapporterades det att man efter filmvisningen hörde publiken ropa: ”Ndaka, ndaka” (Tack, tack).

Efter filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” kom andra filmer: ”Den lycka som präglar nya världens samhälle”, ”’Eviga goda nyheter’ förkunnas världen runt”, ”Gud kan inte ljuga” och ”Heritage” (Arvet). Undervisning har också getts med hjälp av ljusbildsförevisningar med kommentarer. De har bland annat behandlat Bibelns praktiska värde i vår tid, det hedniska ursprunget till kristenhetens läror och sedvänjor och innebörden i världsförhållandena i ljuset av Bibelns profetior. Ljusbildsförevisningar om Jehovas vittnens organisation har handlat om ett besök vid deras världshögkvarter, spännande sammankomster i länder där deras arbete tidigare har varit förbjudet och återblickar på deras nutida historia. Alla dessa filmer och ljusbildsförevisningar har hjälpt människor att inse att Jehova verkligen har ett folk på jorden och att Bibeln är hans inspirerade ord.

De sanna ”fåren” identifieras

I vissa länder hände det att människor påstod sig vara Jehovas vittnen eller använde namnet Vakttornet bara därför att de hade några av Vakttornets publikationer i sin ägo. Men hade de rättat sina trosuppfattningar och sitt levnadssätt efter Bibelns normer? Skulle de visa sig vara fårlika människor som lyssnade till Herrens, Jesu Kristi, röst, om de fick den nödvändiga undervisningen? — Joh. 10:4, 5.

Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydafrika fick år 1954 ett uppseendeväckande brev från en grupp afrikaner i Baía dos Tigres, en straffkoloni i södra Angola. Brevskrivaren, João Mancoca, meddelade: ”Gruppen av Jehovas vittnen i Angola består av 1.000 medlemmar. Deras ledare är Simão Gonçalves Toco.” Vem var denne Toco? Var hans efterföljare verkligen Jehovas vittnen?

Man ordnade så att John Cooke, en missionär som kunde tala portugisiska, besökte Angola. Efter ett långt samtal med en kolonial ämbetsman fick broder Cooke tillåtelse att besöka Mancoca. Broder Cooke fick veta att Toco hade skaffat sig en del av Vakttornets litteratur på 1940-talet, när han var förbunden med en av baptisternas missionsstationer i Belgiska Kongo (nu Zaire), och hade berättat för sina vänner  vad han hade lärt sig. Men sedan blev gruppen påverkad av spiritister, och med tiden slutade Toco helt upp med att använda Vakttornets litteratur och Bibeln. Han sökte i stället vägledning genom spiritistiska medier. Myndigheterna sände hem hans efterföljare till Angola, och där spreds de sedan ut över hela landet.

Mancoca hade varit en av dem som slutit sig till Toco, men Mancoca försökte övertala andra att upphöra med spiritism och i stället hålla sig till Bibeln. En del av Tocos anhängare gillade inte detta. De anmälde Mancoca hos de portugisiska myndigheterna och riktade falska anklagelser mot honom. Det ledde till att Mancoca och de som delade hans åsikter fördes till en straffkoloni. Därifrån tog han kontakt med Sällskapet Vakttornet och skaffade sig mer biblisk litteratur. Han var ödmjuk, andligt sinnad och mycket intresserad av att nära samarbeta med den organisation genom vilken han hade lärt känna sanningen. När broder Cooke hade resonerat med den här gruppen i många timmar om sanningarna i Bibeln, tvivlade han inte på att João Mancoca verkligen var ett av Herrens får. Broder Mancoca har bevisat det i många år nu under de svåraste omständigheter.

Samtal fördes också med Toco och några av hans anhängare. Med undantag av några få visade de emellertid inga tecken på att ha de fårlika egenskaper som kännetecknar Kristi efterföljare. Vid den tiden fanns det alltså inte 1.000 vittnen för Jehova i Angola, utan bara omkring 25.

Under tiden hade det i Belgiska Kongo (nu Zaire) också uppstått en viss förvirring i fråga om Jehovas vittnens identitet. Det fanns en religiös-politisk rörelse som kallades Kitawala, vilken tidvis också använde namnet Vakttornet. Några av dess medlemmar hade fått Jehovas vittnens publikationer med posten. Men Kitawalas trosuppfattningar och handlingssätt (som bland annat inbegrep rasism, omstörtande verksamhet i syfte att få till stånd politiska eller sociala förändringar samt grov sexuell omoraliskhet i religionens namn) var inte på något sätt representativa för Jehovas vittnen. Men i vissa offentliggjorda rapporter försökte några förbinda Sällskapet Vakttornet och Jehovas vittnen med Kitawala.

Jehovas vittnen gjorde upprepade försök att sända in erfarna tillsyningsmän i landet men fick avslag av de belgiska myndigheterna. Katolska och protestantiska grupper gladde sig åt det. I synnerhet från och med år 1949 vidtogs grymma repressiva åtgärder mot invånare i Belgiska Kongo som försökte studera Bibeln med hjälp av Vakttornets litteratur. Men som ett av de trogna vittnena där sade: ”Vi är som en säck afrikansk majs. Vart de än för oss kommer Ordet att falla i jorden, korn för korn,  tills regnet kommer och de får se oss spira upp överallt.” Och så gick det. Trots de svåra förhållandena under åren 1949—1960 rapporterade Jehovas vittnen en ökning från 48 till 1.528 förkunnare.

Undan för undan kom myndigheterna att inse att Jehovas vittnen är helt annorlunda än Kitawala. När vittnena beviljades en viss frihet att samlas, kommenterade myndighetspersoner ofta deras goda uppförande och ordningsamhet. När det var våldsamma demonstrationer för politiskt oberoende, visste människor att Jehovas vittnen inte var inblandade. År 1961 fick till sist en kvalificerad tillsyningsman från Belgien, Ernest Heuse j:r, inresetillstånd. Genom ihärdiga ansträngningar var det möjligt att hjälpa bröderna att gradvis bringa församlingarna och sitt eget liv i bättre harmoni med Guds ord. Det var mycket de måste lära, och det krävde stort tålamod.

Från vissa områden sände Kitawala långa listor med namn på anhängare som ville bli erkända som Jehovas vittnen i den tron att de därigenom skulle kunna stärka sin ställning. Broder Heuse sände kvalificerade bröder till dessa områden för att se vad det var för slags människor. I stället för att ta emot stora grupper ledde de bibelstudier med enskilda individer.

Med tiden blev det uppenbart vilka som var de sanna ”fåren”, vilka som verkligen betraktade Jesus Kristus som sin herde. Och det fanns många sådana. De i sin tur undervisade andra. Under årens lopp kom många Gileadutbildade missionärer från andra länder för att samarbeta med dem, hjälpa dem att få en mer exakt kunskap i Guds ord och ge dem den utbildning och övning de behövde. År 1975 fanns det 17.477 Jehovas vittnen i Zaire, organiserade i 526 församlingar, och de var flitigt upptagna med att predika för andra och undervisa dem i Guds ord.

Kampen mot fetischdyrkan

Väster om Nigeria ligger landet Benin (tidigare Dahomey), med en befolkning som är uppdelad i 60 etniska grupper och som talar omkring 50 språk och dialekter. Liksom i stora delar av det övriga Afrika är animism den traditionella religionen, och den är förbunden med förfädersdyrkan. En sådan religiös miljö förmörkar människors liv med vidskepelse och fruktan. Många som bekänner sig vara kristna utövar också animism.

 Jehovas vittnen från Nigeria strödde ut många korn av biblisk sanning i Dahomey från slutet av 1920-talet till in på 1940-talet genom att sporadiskt besöka landet och sprida biblisk litteratur. Många av dessa korn behövde bara få lite vatten för att spira upp och bära frukt. Det fick de år 1948, när Nouru Akintoundé, som var född i Dahomey men hade bott i Nigeria, återvände till Dahomey för att tjäna som pionjär. Inom fyra månader hade 300 personer snabbt tagit emot sanningen och börjat ta del i tjänsten på fältet tillsammans med honom. Det var en reaktion som överträffade alla förväntningar.

Denna verksamhet väckte snabbt oro inte bara bland kristenhetens präster, utan också bland animisterna. När sekreteraren vid fetischklostret i Porto-Novo visade intresse för sanningen, förklarade fetischhövdingen att hon skulle dö inom sju dagar. Men kvinnan, som nu inte längre var sekreterare vid klostret, sade beslutsamt: ”Om det är fetischen som har gjort Jehova, kommer jag att dö; men om Jehova är den högste Guden, då kommer han att besegra fetischen.” (Jämför 5 Moseboken 4:35; Johannes 17:3.) För att fetischhövdingen skulle få sin förutsägelse att slå in gjorde han alla slags trolldomskonster på natten det sjätte dygnet och meddelade sedan att klostrets tidigare sekreterare var död. Men det blev stor bestörtning bland fetischdyrkarna nästa dag, när hon kom livs levande till marknadsplatsen i Cotonou. Senare hyrde en av bröderna en bil och körde henne genom Porto-Novo, så att alla med egna ögon kunde se att hon levde. Efter det var det många andra fetischdyrkare som tog fast ståndpunkt för sanningen. — Jämför Jeremia 10:5.

Till följd av intensiva påtryckningar från religiöst håll blev Vakttornets publikationer snart förbjudna i Dahomey. Men i lydnad för Jehova Gud fortsatte Jehovas vittnen att predika, ofta enbart med hjälp av Bibeln. Ibland gick de från dörr till dörr som ”försäljare” av alla slags varor. Om de fick i gång ett fint samtal, brukade de rikta uppmärksamheten på Bibeln, och ibland kunde de rentav plocka fram någon värdefull biblisk publikation ur en stor innerficka.

När polisen skapade stora svårigheter för dem i städerna, predikade de på landsbygden. (Jämför Matteus 10:23.) Och när de kastades i fängelse, predikade de där. År 1955 fann fängslade förkunnare minst 18 intresserade personer bland fångarna och fångvaktarna i Abomey.

Bara tio år efter det att den tidigare omnämnde pionjärbrodern hade återvänt till Dahomey för att predika var det 1.426 som tog del i tjänsten där — och det trots att deras verksamhet var förbjuden av regeringen!

Fler arbetare tar del i skörden

Det var tydligt att många människor i hela Afrika hungrade efter sanningen. Skörden var stor, men arbetarna var få. Därför var det uppmuntrande för bröderna att se hur skördens Herre, Jehova Gud,  besvarade deras böner om fler arbetare som kunde hjälpa till med den andliga skörden. — Matt. 9:37, 38.

I Kenya hade resande pionjärer lämnat mycket litteratur på 1930-talet, men det hade inte gjorts så mycket för att följa upp intresset. Men år 1949 emigrerade Mary Whittington med sina tre små barn från Storbritannien för att bosätta sig i Nairobi, där hennes man arbetade. Syster Whittington hade varit döpt knappt ett år, men hon hade pionjärandan. Fastän hon inte kände några andra Jehovas vittnen i Kenya, började hon hjälpa människor på detta stora distrikt att lära känna sanningen. Hon gav inte upp, trots hinder. Det kom också andra vittnen — från Australien, Canada, Förenta staterna, Storbritannien, Sverige, Sydafrika och Zambia — vittnen som på eget initiativ flyttade dit för att dela med sig av hoppet om Riket åt människorna där.

Dessutom sändes missionärspar till landet för att hjälpa till med skörden. I början var männen tvungna att ha ett förvärvsarbete för att få uppehållstillstånd, och därför blev den tid de kunde ägna åt förkunnartjänsten begränsad. Men hustrurna kunde obehindrat tjäna som pionjärer. Med tiden kom över hundra Gileadutbildade missionärer till Kenya. När tiden för landets självständighet närmade sig och rassegregationen som det brittiska kolonialstyret hade hållit vid liv upphörde, lärde sig de europeiska förkunnarna swahili och började kvickt förkunna för de infödda afrikanerna. Antalet Jehovas vittnen i den här delen av det världsvida fältet ökade snabbt.

År 1972 fick också Botswana hjälp med den andliga skörden, när vittnen från Kenya, Storbritannien och Sydafrika flyttade till de större städerna. Tre år senare kom också Gileadutbildade missionärer. Men befolkningen bor till stor del utspridd i små byar. För att nå dessa människor har förkunnare från Sydafrika färdats tvärs igenom Kalahariöknen. I isolerade samhällen har de predikat för byhövdingar, för skollärare och ofta för grupper om 10—20 uppskattande åhörare. En äldre man sade: ”Har ni kommit hela den här vägen för att tala med oss om detta? Det är vänligt, mycket vänligt.”

I Liberia hade ”Bibel-Brown” hållit kraftfulla bibliska föredrag på 1920-talet, men arbetet hade mött mycket stort motstånd. Den andliga skörden där började egentligen inte ha någon framgång förrän det kom  missionärer som var utbildade vid Gileadskolan. Harry Behannan, som kom år 1946, var den förste. Under de år som följde kom många fler. Infödda liberianer förenade sig efter hand med dem i arbetet, och år 1975 fanns det över tusen lovprisare av Jehova i landet.

”Bibel-Brown” hade predikat ännu mer i Nigeria, ett land som var uppdelat i många riken, stadsstater och sociala system och som hade över 250 språk och dialekter. Religionen var ytterligare en splittrande faktor. De första vittnena i landet avslöjade prästerna och deras falska läror, inte så taktfullt kanske, men med kraftfulla argument från Bibeln. När litteraturen blev förbjuden under andra världskriget, predikade bröderna enbart med hjälp av Bibeln. Sanningsälskande människor reagerade positivt och visade uppskattning. De lämnade kyrkorna, slutade upp med att leva i polygami och gjorde sig av med sina fetischer, som kyrkorna hade tolererat. År 1950 var det 8.370 Jehovas vittnen som förkunnade budskapet om Guds kungarike i Nigeria. År 1970 var det mer än tio gånger så många.

I Syd-Rhodesia (nu Zimbabwe) måste envisa juridiska hinder övervinnas för att de intresserade skulle få andlig hjälp. Ansträngningarna att vinna lagligt erkännande hade börjat i mitten av 1920-talet. År 1932 blev pionjärer från Sydafrika beordrade att lämna landet och fick godtyckligt besked om att beslutet inte kunde överklagas. Men de överklagade i alla fall. Anklagelser om att Vakttornets litteratur var uppviglande måste behandlas i domstolarna. I början av 1940-talet satt bröder i fängelse för att de hade spridit publikationer som förklarade Bibeln. Det var inte förrän år 1966 som Jehovas vittnen fick fullt lagligt erkännande som en religiös organisation i Zimbabwe. Det andliga skördearbetet hade pågått i över 40 år under mycket svåra förhållanden, men under den tiden hade modiga skördearbetare hjälpt över 11.000 att bli tjänare åt Jehova Gud.

Vittnesbörd avges för ståthållare och kungar

Jesus visste att hans lärjungar skulle möta motstånd i sin förkunnartjänst. Han talade om för dem att de skulle överlämnas åt ”lokala domstolar” och till och med bli dragna inför ”ståthållare och kungar”, för att det skulle bli ”till ett vittnesbörd för dem och nationerna”. (Matt. 10:17, 18) Jehovas vittnen har upplevt precis det som Jesus förutsade, och i enlighet med hans ord har de strävat efter att utnyttja tillfället att avge ett vittnesbörd.

En del myndighetspersoner har låtit fruktan hindra dem från att göra gott mot Kristi efterföljare. (Joh. 12:42, 43) Llewelyn Phillips såg bevis för detta år 1948, när han hade privata samtal med ett antal regeringsrepresentanter i Belgiska Kongo för att försöka underlätta situationen för de förföljda vittnena där. Han förklarade för dessa män vad Jehovas  vittnen tror och vilken verksamhet de bedriver. Men under samtalet frågade generalguvernören tankfullt: ”Och om jag hjälper er, vad kommer då att hända mig?” Han visste att katolska kyrkan utövade stort inflytande i landet.

Den främste hövdingen för swazifolket, kung Sobhuza II, brydde sig emellertid inte så mycket om vad prästerna tyckte. Han hade ofta talat med Jehovas vittnen, hade mycket av deras litteratur och var vänligt sinnad mot dem. På den så kallade långfredagen varje år inbjöd han de afrikanska prästerna till sin kungliga kraal, där de fick tillfälle att tala, men han lät också ett Jehovas vittne få ordet. År 1956 talade det vittne som var närvarande om läran om själens odödlighet och om religiösa ledares hederstitlar. När vittnet hade talat färdigt, frågade hövdingen prästerna: ”Är det som Jehovas vittnen säger rätt eller fel? Om det är fel, säg då på vilket sätt det är fel.” Prästerna kunde inte motbevisa det som sagts. Vid ett tillfälle brast hövdingen ut i skratt när han såg hur bestörta prästerna blev över det som ett Jehovas vittne sade.

Ofta var det polisen som fick i uppdrag att förhöra Jehovas vittnen om vad de gjorde. Vittnen från församlingen i Tanger i Marocko reste regelbundet till Ceuta, en hamnstad som tillhör Spanien men som ligger på Marockos kust. Vid ett tillfälle år 1967 när vittnena stoppades av polisen och förhördes i två timmar fick de avge ett utmärkt vittnesbörd. Bland annat frågade två polisinspektörer om Jehovas vittnen trodde på ”jungfru Maria”. När de fick veta att evangelieskildringarna visar att Maria fick andra barn sedan hon som jungfru fött Jesus och att dessa var Jesu halvsyskon, flämtade de till av förvåning och sade att det säkert inte stod så i Bibeln. När vittnena visade Johannes 7:3—5, tittade en av poliserna länge på skriftstället utan att säga ett ord. Då sade den andre: ”Ge mig Bibeln. Jag skall förklara skriftstället!” Den förste polismannen svarade: ”Bry dig inte om det. Det här skriftstället är alltför tydligt.” Många andra frågor ställdes och besvarades i en avspänd atmosfär. Efter den här händelsen ingrep myndigheterna sällan mot Jehovas vittnen, när de predikade i det området.

Framträdande regeringsmedlemmar har blivit väl förtrogna med Jehovas vittnen och deras predikoarbete. En del av dem inser att det arbete  som vittnena utför verkligen är till nytta för folket. Mot slutet av år 1959, när förberedelser gjordes för Nigerias självständighet, bad generalguvernören, dr Nnamdi Azikiwe, att W. R. Brown skulle vara närvarande som representant för Jehovas vittnen. Han sade till sitt ministerråd: ”Om alla religiösa samfund vore som Jehovas vittnen, skulle vi inte ha några mord eller inbrott, inte någon brottslighet, inte några fångar eller atombomber. Vi skulle inte behöva låsa dörrarna vare sig dag eller natt.”

En stor andlig skörd har samlats in i Afrika. År 1975 fanns det 312.754 Jehovas vittnen som predikade de goda nyheterna i 44 länder på den afrikanska kontinenten. I nio av dessa länder var det mindre än 50 som hade tagit ståndpunkt för Bibelns sanning och som tog del i evangeliseringsarbetet. Men Jehovas vittnen betraktar varje individs liv som dyrbart. I nitton av dessa länder fanns det tusentals Jehovas vittnen som förkunnade från hus till hus. Dramatiska ökningar rapporterades i en del områden. I Angola ökade till exempel antalet Jehovas vittnen från 355 år 1970 till 3.055 år 1975. I Nigeria fanns det 112.164 Jehovas vittnen år 1975. Dessa människor var inte sådana som bara tyckte om att läsa Vakttornets litteratur eller som bara någon gång då och då besökte möten i någon Rikets sal. De var allesammans aktiva förkunnare av Guds kungarike.

Orienten frambringar lovprisare av Jehova

I Filippinerna, liksom i så många andra länder, expanderade Jehovas vittnens verksamhet snabbt efter andra världskriget. När Joseph Dos Santos frigavs ur fängelset den 13 mars 1945, satte han sig så snart som möjligt i förbindelse med Sällskapet Vakttornets kontor i New York. Han bad att få allt bibelstudiematerial och alla organisatoriska anvisningar som  bröderna i Filippinerna hade gått miste om under kriget. Därefter besökte han personligen församlingarna för att ena och styrka dem. Samma år hölls ett landskonvent i Lingayen i Pangasinan, där de närvarande fick vägledning i hur de skulle undervisa sanningshungrande människor genom att leda bibelstudier med dem i deras hem. Under de följande åren gjordes samfällda ansträngningar att översätta och utge mer litteratur på de lokala språken — tagalog, iloko och cebuano. Man lade grunden till utvidgning, och tillväxten kom snabbt.

Under de tio första åren efter krigsslutet ökade antalet förkunnare i Filippinerna från omkring 2.000 till över 24.000. Efter ytterligare 20 år fanns det över 78.000 lovprisare av Jehova i landet.

Ett av de första länderna i Orienten dit Gileadutbildade missionärer skickades var Kina. Harold King och Stanley Jones kom till Shanghai år 1947, och Lew Ti Himm kom dit år 1949. De blev mottagna av de tre tyska pionjärer som hade börjat predika där år 1939. Detta var ett land där flertalet av invånarna var buddhister, och det var inte så lätt att  få i gång samtal om Bibeln. Folk hade sina egna husaltaren, och över dörrarna hängde speglar som skulle skrämma bort onda andar. Röda remsor med lyckofraser och groteska bilder av buddhistiska gudar prydde ingångarna. Men det var en tid av stora omvälvningar i Kina. Under det kommunistiska styret måste alla studera Mao Tse-tungs tankar. Efter arbetsdagens slut måste folk bevista långa möten där kommunismen förklarades. Mitt uppe i allt detta var våra bröder fullt upptagna med att predika de goda nyheterna om Guds kungarike.

Många av dem som var villiga att studera tillsammans med Jehovas vittnen hade tidigare haft en viss kontakt med Bibeln genom kristenhetens kyrkor. Så var det till exempel med Nancy Yuen, en husmor som deltog aktivt i kyrkligt arbete. Hon uppskattade det vittnena visade henne i Bibeln. Snart tog hon själv nitiskt del i arbetet från hus till hus och ledde egna bibelstudier. Andra som de predikade för hade en typisk kinesisk och buddhistisk bakgrund och kände inte till något om Bibeln. År 1956 nåddes ett högsta antal av 57 förkunnare. Samma år blev emellertid Nancy Yuen inspärrad i fängelse, sedan hon hade arresterats sex gånger för att hon hade predikat. Andra blev antingen arresterade eller tvungna att lämna landet. Stanley Jones och Harold King arresterades den 14 oktober 1958. Innan de ställdes inför rätta satt de häktade i två år. Under den tiden utsattes de för ständiga förhör. År 1960 ställdes de slutligen inför rätta och dömdes till långa fängelsestraff. I oktober 1958 sattes det således stopp för Jehovas vittnens offentliga verksamhet i Kina. Men deras predikande upphörde aldrig helt och hållet. Även i fängelser och arbetsläger var det möjligt att predika. Skulle det längre fram uträttas mer i detta väldiga land? Det fick tiden utvisa.

Vad hände i Japan under den här tiden? Före andra världskriget hade det funnits bara omkring hundra Jehovas vittnen där. Många av dem kompromissade på grund av de brutala tvångsmedel som användes under krigsåren. Även om några få bevarade sin ostrafflighet, upphörde det organiserade offentliga predikandet. Men arbetet med att förkunna om Jehovas kungarike fick en ny start i den delen av världen, när Don Haslett, en Gileadutbildad missionär, kom till Tokyo i januari 1949. Två månader senare kunde hans hustru, Mabel, också komma dit. Det var ett land där många människor hungrade efter sanningen. Kejsaren hade avsagt sig sina anspråk på gudomlighet. Shintoismen, buddhismen, katolicismen och kyodan (som bestod av olika protestantiska grupper i Japan) hade alla förlorat sitt anseende i människors ögon, därför att de hade stött Japans deltagande i kriget, som hade slutat med nederlag.

 I slutet av år 1949 var 13 missionärer från Gileadskolan verksamma i Japan. Längre fram kom det fler — mer än 160 allt som allt. De hade inte mycket litteratur att arbeta med. En del av missionärerna hade talat en ålderdomlig japanska på Hawaii, men nu måste de lära sig modern japanska. De övriga hade lärt sig några få elementära ord och fraser, men de måste ofta anlita sina japansk-engelska ordböcker, tills de blev mer förtrogna med det nya språket. Familjerna Ishii och Miura, som inte hade övergett sin tro under krigsåren, tog snart kontakt med organisationen och började återigen ta del i den offentliga förkunnartjänsten.

Efter hand öppnades missionärshem i städerna Kobe, Nagoya, Osaka, Yokohama, Kyoto och Sendai. Under åren 1949—1957 bemödade man sig främst om att lägga en fast grund för Rikets verk i storstäderna på den största av de japanska öarna. Därefter började förkunnarna sprida sig till andra städer. Predikofältet var stort. Om hela Japan skulle få ett grundligt vittnesbörd, behövdes det uppenbarligen många pionjärförkunnare. Behovet poängterades, och många anmälde sig. Och vilket enastående resultat det har blivit av dessa ihärdiga förkunnares gemensamma ansträngningar! Under de tio första åren steg antalet förkunnare till 1.390. I mitten av 1970-talet fanns det 33.480 nitiska lovprisare av Jehova utspridda över hela Japan. Och insamlandet fortsatte i allt snabbare takt.

Samma år som Don Haslett kom till Japan, år 1949, tog Rikets verk också fart i Sydkorea. Korea hade stått under japansk överhöghet under världskriget, och Jehovas vittnen hade blivit skoningslöst förföljda. Efter kriget fanns det visserligen en liten grupp som samlades för att studera, men kontakten med den internationella organisationen återupptogs först sedan Choi Young-won år 1948 hade fått se en rapport om Jehovas vittnen i den amerikanska armétidningen Stars and Stripes. Året därpå bildades en församling med 12 förkunnare i Söul. Senare samma år anlände de första missionärerna från Gileadskolan, Don och Earlene Steele. Sju månader senare kom ytterligare sex missionärer.

De nådde utmärkta resultat — de ledde i genomsnitt 20 bibelstudier var, och ända upp till 336 personer var med vid mötena. Så bröt Koreakriget ut. Knappt tre månader efter det att den sista gruppen missionärer hade anlänt evakuerades de alla till Japan. Det dröjde mer än ett år innan Don Steele kunde återvända till Söul och ytterligare ett år innan Earlene kunde återförenas med honom där. Under mellantiden hade de koreanska bröderna stått fasta och nitiskt fortsatt att predika, trots att många hade förlorat sitt hem och fått leva som flyktingar. Men nu, när kriget var över, inriktade  man sig på att få fram mer litteratur på koreanska. Sammankomster och en tillströmning av fler missionärer gav arbetet ökad fart. År 1975 fanns det 32.693 Jehovas vittnen i Sydkorea — nästan lika många som i Japan — och det fanns en utmärkt potential för tillväxt, eftersom de ledde mer än 32.000 bibelstudier.

Hur var situationen i Europa?

Andra världskrigets slut ledde inte till att Jehovas vittnen i Europa fick full frihet att utföra sitt bibliska undervisningsarbete utan motstånd. På somliga platser respekterade myndigheterna dem på grund av den fasta ståndpunkt de intagit under kriget, men på andra platser ledde väldiga vågor av nationalism och religiös fientlighet till ytterligare förföljelse.

Bland Jehovas vittnen i Belgien fanns några som hade kommit från Tyskland för att hjälpa till med att predika de goda nyheterna. Eftersom de hade vägrat att stödja nazistregimen, hade Gestapo jagat dem som vilda djur. Men nu anklagade belgiska myndigheter några av dessa vittnen för att vara nazister, och de blev fängslade och sedan utvisade. Trots detta mer än tredubblades antalet förkunnare i Belgien under de fem första åren efter kriget.

Vem låg bakom en stor del av förföljelsen? Katolska kyrkan. Varhelst den hade makt att göra det, förde den en hänsynslös kamp mot Jehovas vittnen för att krossa dem.

Många människor i Väst fruktade kommunismen, och det katolska prästerskapet i den irländska staden Cork utnyttjade detta år 1948 och piskade upp ett motstånd mot Jehovas vittnen genom att gång på gång tala om dem som ”kommunistdjävlar”. Vad ledde det till? En dag när Fred Metcalfe var ute i tjänsten på fältet blev han angripen av en pöbelhop som slog och sparkade honom och kastade hans bibliska litteratur på gatan. Som tur var kom en polis förbi just då och skingrade pöbeln. Trots allt detta höll vittnena ut. Det var inte alla irländare som samtyckte till våldshandlingarna, och några av dem som tog del i dem önskade senare att de inte hade gjort det. De flesta katoliker på Irland hade aldrig sett en bibel. Men med kärlek och tålamod kunde man hjälpa några av dem att omfatta den sanning som gör människor fria. — Joh. 8:32.

 I Italien fanns det år 1946 bara omkring hundra Jehovas vittnen, men tre år senare fanns det 64 församlingar — de var små, men mycket nitiska. De katolska prästerna var oroade. Eftersom de inte kunde vederlägga de bibliska sanningar som Jehovas vittnen förkunnade, utövade de påtryckningar på myndigheterna för att bli av med vittnena. År 1949 blev Jehovas vittnens missionärer därför utvisade ur landet.

De katolska prästerna försökte gång på gång avbryta eller förhindra Jehovas vittnens sammankomster i Italien. År 1948 använde de sig av häcklare för att försöka avbryta en sammankomst i Sulmona. År 1950 utövade de påtryckningar på polischefen i Milano och fick honom att annullera Jehovas vittnens tillstånd att hålla en sammankomst i Teatro dell’Arte. Och år 1951 fick de polisen att annullera vittnenas tillstånd att hålla en sammankomst i Cerignola. Men år 1957, när polisen gav order om att en sammankomst som Jehovas vittnen höll i Milano skulle avbrytas, protesterade den italienska pressen, och ingripandet blev föremål för frågor i parlamentet. I veckotidskriften Il Mondo (Rom) sades det rent ut i numret för 30 juli 1957 att åtgärden hade vidtagits ”för att tillfredsställa ärkebiskopen” — och det var Giovanni Battista Montini, som senare blev påven Paul VI. Det var allmänt känt att katolska kyrkan i århundraden hade förbjudit att Bibeln spreds på de språk som gemene man talade. Men Jehovas vittnen fortsatte att hjälpa uppriktiga katoliker att själva se vad Bibeln säger. Kontrasten mellan Bibeln och kyrkans dogmer var uppenbar. Tusentals människor lämnade katolska kyrkan, trots  kyrkans intensiva ansträngningar att förhindra det, och år 1975 fanns det 51.248 Jehovas vittnen i Italien. De var alla aktiva evangelieförkunnare, och deras antal fortsatte att öka i snabb takt.

I det katolska Spanien, där Jehovas vittnens organiserade verksamhet undan för undan återupplivades efter år 1946, kom det inte som någon överraskning att prästerskapet också där utövade påtryckningar på de världsliga myndigheterna för att sätta stopp för Jehovas vittnen. Deras församlingsmöten blev avbrutna. Missionärer tvingades lämna landet. Förkunnare arresterades enbart av den orsaken att de hade en bibel eller biblisk litteratur i sin ägo. Ofta hölls de inspärrade i smutsiga fängelser i upp till tre dygn innan de släpptes — bara för att sedan på nytt bli arresterade, förhörda och fängslade. Många blev dömda till en eller flera månaders fängelse. Prästerna uppmanade världsliga myndigheter att spåra upp alla som studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Även efter det att lagen om religionsfrihet hade antagits år 1967 skedde förändringarna långsamt. Trots detta fanns det år 1970, när Jehovas vittnen slutligen blev lagligt erkända, redan över 11.000 vittnen i Spanien. Och fem år senare fanns det över 30.000, som alla var aktiva evangelieförkunnare.

Hur var det då i Portugal? Också här blev missionärerna beordrade att lämna landet. På de katolska prästernas tillskyndan gjorde polisen husundersökningar i Jehovas vittnens hem, konfiskerade deras litteratur och avbröt deras möten. I januari 1963 utfärdade chefen för säkerhetspolisen i Caldas da Rainha till och med en skriftlig order som förbjöd dem att läsa Bibeln. Men Jehovas vittnen slutade inte upp med att tjäna Gud. När de år 1974 blev lagligt erkända i Portugal, uppgick deras antal till över 13.000.

I andra delar av Europa lade myndigheterna hinder i vägen för predikandet av de goda nyheterna genom att klassificera spridandet av biblisk litteratur som kommersiell verksamhet, underställd lagarna om varuhandel. I ett flertal kantoner i Schweiz ansåg myndigheterna att Jehovas vittnens verksamhet med att sprida litteratur mot frivilliga bidrag skulle omfattas av bestämmelserna angående försäljning vid folks dörrar. När vittnena utförde sin förkunnartjänst, blev de ofta arresterade och dragna inför rätta. När deras mål avgjordes, fastslog emellertid vissa domstolar, bland andra överdomstolen i kantonen Vaud år 1953, att Jehovas vittnens verksamhet inte med rätta kunde betraktas som försäljningsverksamhet.  I Danmark försökte myndigheterna begränsa de tider under vilka vittnena fick erbjuda litteratur till de lagstadgade öppettiderna för butiker. Också den frågan var det nödvändigt att pröva i domstol. Trots alla hinder fortsatte Jehovas vittnen att förkunna att Guds kungarike är mänsklighetens enda hopp.

En annan stridsfråga som berörde Jehovas vittnen både i Europa och i andra delar av världen var frågan om kristen neutralitet. Eftersom Jehovas vittnens kristna samvete inte tillät dem att engagera sig i konflikter mellan stridande fraktioner i världen, dömdes de till fängelsestraff i det ena landet efter det andra. (Jes. 2:2—4) Det betydde att unga män hindrades från att ta del i den reguljära tjänsten från hus till hus. Men det hade den fördelen att ett kraftigt vittnesbörd avgavs för advokater, domare, officerare och fångvaktare. Även i fängelserna fann bröderna olika möjligheter att predika. I somliga fängelser utsattes de för brutal behandling. Men de bröder som satt i Santa Catalina-fängelset i Cádiz i Spanien kunde använda en del av sin tid till att förkunna per brev. Och i Sverige fick rättsfall som gällde Jehovas vittnens neutralitet stor publicitet. Människor blev således på många sätt medvetna om att Jehova verkligen har vittnen på jorden och att de håller fast vid Bibelns principer.

Det var ytterligare något som gjorde att allmänhetens blickar riktades mot Jehovas vittnen och som dessutom hade en mäktig, upplivande inverkan på deras evangeliseringsarbete.

Sammankomster — ett ytterligare vittnesbörd

När Jehovas vittnen höll en internationell sammankomst i Paris år 1955, fick hela Frankrike se glimtar från sammankomsten i nyhetsrapporterna på TV. År 1969 hölls ännu en sammankomst i närheten av Paris, och det var tydligt att vittnenas förkunnartjänst hade burit frukt. Antalet döpta vid den sammankomsten uppgick till 3.619 — omkring 10 procent av det genomsnittliga närvaroantalet. Den populära parisiska kvällstidningen France-Soir skrev i numret för 6 augusti 1969: ”Det som oroar prästerna i andra religionssamfund är inte de metoder Jehovas vittnen använder för att sprida sin litteratur på ett effektfullt sätt, utan snarare det att de vinner anhängare. Det åligger varje Jehovas vittne att vittna eller förkunna om sin tro genom att använda Bibeln från hus till hus.”

 Under en treveckorsperiod samma sommar, år 1969, hölls fyra andra stora internationella sammankomster i Europa — i London, Köpenhamn, Rom och Nürnberg. Till sammankomsten i Nürnberg kom 150.645 deltagare från 78 länder. Omkring 20.000 bilar, 250 bussar och 40 extratåg, förutom flygplan och båtar, behövdes för att deltagarna skulle kunna ta sig till sammankomsten.

Sammankomsterna styrkte och rustade Jehovas vittnen för deras förkunnartjänst, men de gav också allmänheten möjlighet att med egna ögon se vad slags människor Jehovas vittnen är. När en internationell sammankomst skulle hållas i Dublin på Irland år 1965, gjordes det ihärdiga försök från religiöst håll att stoppa arrangemangen. Men sammankomsten kunde hållas, och många av Dublins invånare upplät logi åt deltagarna. Vad blev följden? ”Vi har inte fått veta sanningen om er”, sade några av värdinnorna efter sammankomsten. ”Prästerna ljög för oss, men nu när vi känner er får ni gärna komma tillbaka och bo hos oss igen.”

När människor talar ett annat språk

Under de senaste årtiondena har Jehovas vittnen i Europa ställts inför en speciell utmaning — att kunna kommunicera med människor av  andra nationaliteter. Stora befolkningsgrupper har flyttat från ett land till ett annat för att finna arbete. Vissa europeiska städer har blivit säte för stora internationella institutioner med anställda som inte alla talar landets språk.

Det är sant att i en del länder har det i århundraden talats många språk. I Indien finns det till exempel 14 huvudspråk och kanske ända upp till 1.000 mindre språk och dialekter. Papua Nya Guinea har över 700 språk. Men det var i synnerhet på 1960- och 1970-talen som Jehovas vittnen i Luxemburg fann att det på deras distrikt bodde människor från mer än 30 olika nationer — och sedan dess har minst 70 andra nationaliteter fogats till. I Sverige, där tidigare så gott som alla talade ett och samma språk, talas det nu 100 olika språk. Hur har Jehovas vittnen hanterat situationen?

I början försökte de ofta bara ta reda på vilket språk den besökte talade och få tag i litteratur som personen i fråga kunde läsa. I Danmark gjorde bröderna bandinspelningar för att turkar som var uppriktigt intresserade skulle få höra budskapet på sitt eget språk. Schweiz har haft många gästarbetare från Italien och Spanien. Det Rudolf Wiederkehr fick uppleva när han försökte hjälpa några av dessa är ett typiskt exempel på hur det gick till i början. Han försökte förkunna för en italienare, men ingen av dem kunde göra sig riktigt förstådd på den andres språk. Vad kunde göras? Broder Wiederkehr lämnade mannen ett nummer av Vakttornet på italienska, och trots språkproblemet gjorde han återbesök. Ett bibelstudium sattes i gång med mannen, hans hustru och deras 12-årige son. Broder Wiederkehr använde en tysk studiebok, men han försåg familjen med italienska böcker. När orden tröt använde de gester. Pojken, som lärde sig tyska i skolan, fick ibland fungera som tolk. Hela familjen omfattade sanningen och började snabbt förkunna för andra.

Bokstavligt talat miljoner människor från Grekland, Italien, Jugoslavien, Portugal, Spanien och Turkiet flyttade till Tyskland och andra länder för att arbeta. Det skulle vara mest effektivt att ge dem andlig hjälp på deras eget språk. Snart började en del av de inhemska förkunnarna lära sig gästarbetarnas språk. I Tyskland ordnade avdelningskontoret till och med kurser i turkiska. Förkunnare i andra länder vilka hade de behövliga språkkunskaperna uppmanades att flytta till platser där behovet av hjälp var särskilt stort.

En del av de utländska arbetarna hade aldrig tidigare träffat Jehovas vittnen och hungrade verkligen efter andlig föda. De var tacksamma för de ansträngningar som gjordes för att hjälpa dem. Många ”utländska” församlingar bildades. Med tiden återvände en del av dessa gästarbetare till sina hemländer för att förkunna i områden där det tidigare inte hade avgetts ett grundligt vittnesbörd om Guds kungarike.

 En rik skörd trots hinder

Jehovas vittnen använder samma predikometoder överallt på jorden. I Nordamerika har de förkunnat de goda nyheterna i över hundra år. Det är därför inte förvånande att den andliga skörden där har varit mycket stor. År 1975 fanns det på Förenta staternas fastland och i Canada 624.097 aktiva vittnen för Jehova. Men därmed inte sagt att predikandet i Nordamerika utfördes utan motstånd.

Den kanadensiska regeringen hade visserligen upphävt förbudet mot Jehovas vittnen och deras lagligen inregistrerade sammanslutningar år 1945, men i provinsen Quebec kunde man inte märka några omedelbara positiva verkningar av detta beslut. I september 1945 gick katolska pöbelhopar till angrepp mot Jehovas vittnen i Châteauguay och Lachine. En del vittnen arresterades och anklagades för uppvigling därför att de spred litteratur som kritiserade katolska kyrkan. Andra sattes i fängelse därför att de spred biblisk litteratur som inte var godkänd av polischefen. År 1947 var det 1.700 mål mot Jehovas vittnen som väntade på avgörande i Quebecs domstolar.

Medan vissa mål överklagades i högre instanser för att man skulle få prejudikat, uppmanades förkunnarna att predika evangelium muntligt och enbart med hjälp av Bibeln — helst den katolska Douay Version. Heltidsförkunnare från andra delar av Canada lärde sig franska och flyttade till Quebec för att hjälpa till att utbreda den sanna tillbedjan där.

Många uppriktiga katoliker bjöd in Jehovas vittnen och ställde frågor, även om de ofta sade: ”Jag är katolik, och jag kommer aldrig att ändra mig.” Men tiotusentals av dem ändrade sig trots allt, när de med egna ögon fick se vad Bibeln säger — de hade fått kärlek till sanningen och önskade nu behaga Gud.

 Också i Förenta staterna var det nödvändigt att gå till domstol för att stadfästa Jehovas vittnens rätt att predika offentligt och från hus till hus. Under åren 1937—1953 fördes 59 sådana mål ända upp till Högsta domstolen i Washington, D.C.

Vittnande på icke-utlämnade distrikt

Jehovas vittnens mål är inte bara att uträtta något i predikandet av de goda nyheterna, utan att nå alla de möjligtvis kan med budskapet om Riket. Jehovas vittnens styrande krets har därför gett varje avdelningskontor ansvar för en viss del av det världsvida predikofältet. Allteftersom församlingar bildas inom det distrikt som avdelningskontoret har tillsyn över, får varje församling en viss del av det distriktet att predika på. Församlingen delar sedan in området i mindre delar, som kan ges till grupper eller enskilda förkunnare i församlingen. Förkunnarna försöker kontakta varje hushåll med jämna mellanrum. Men hur är det då med områden som ännu inte har tilldelats någon församling?

År 1951 gjorde man upp en förteckning över alla kommuner (counties) i Förenta staterna för att fastställa vilka kommuner som inte regelbundet fick besök av Jehovas vittnen. Det visade sig då att nästan 50 procent inte bearbetades alls eller endast delvis. Man ordnade så att några vittnen kunde förkunna i dessa områden under sommarmånaderna eller vid andra lämpliga tider i syfte att bilda församlingar. Där det inte var någon hemma lämnade vittnena ibland efter sig ett tryckt meddelande tillsammans med någon biblisk litteratur. Bibelstudier leddes per brev. Längre fram skickades pionjärer med särskilt uppdrag till sådana distrikt för att följa upp intresset.

Denna verksamhet begränsades inte till 1950-talet. I de länder världen över där det predikas i de större städerna men där det fortfarande finns icke-utlämnade distrikt gör förkunnarna stora ansträngningar att nå de människor som inte får besök regelbundet. På 1970-talet bodde omkring 20 procent av Alaskas befolkning i avlägsna byar. Den bästa tiden att träffa dessa människor var ofta på vintern, när fisket ligger nästan helt nere. Men det är också den tid då risken för svår nedisning och så kallade ”whiteouts” (speciella ljusförhållanden som uppträder i disigt väder över ett obrutet snötäcke) gör det farligt att flyga. Eskimåerna, indianerna och aleuterna måste emellertid också få möjlighet att lära känna Guds föranstaltning för evigt liv under hans kungarike. För att nå dem flög en grupp på 11 förkunnare under en tvåårsperiod med små plan till omkring 200 byar som låg utspridda över ett område på 844.000 kvadratkilometer. Hela verksamheten finansierades genom frivilliga bidrag från inhemska Jehovas vittnen.

Mogna Jehovas vittnen har också uppmanats att överväga om de kan flytta till områden inom det egna landet där det råder ett större behov  av förkunnare av Guds kungarike. Tusentals har hörsammat den uppmaningen. Bland dem som har gjort detta i Förenta staterna är Eugene och Delia Shuster, som lämnade Illinois år 1958 för att tjäna i Hope i Arkansas. De har stannat kvar där i över 30 år, sökt upp intresserade, organiserat en församling och hjälpt nya att nå kristen mogenhet.

Uppmuntrade av kretstillsyningsmannen flyttade Alexander B. Green och hans hustru år 1957 från Dayton i Ohio för att tjäna i Mississippi. Först blev de skickade till Jackson och två år senare till Clarksdale. Med tiden kom broder Green att tjäna på ytterligare fem platser. De församlingar han flyttade till var alla små och i behov av hjälp. Han försörjde sig bland annat med fastighetsskötsel, trädgårdsarbete och möbelrenovering eller genom att arbeta som bilreparatör. Men det han först och främst ägnade sig åt var att predika de goda nyheterna. Han hjälpte förkunnarna på platsen att växa till i andligt avseende, samarbetade med dem för att nå människorna på distriktet och hjälpte ofta till att bygga en Rikets sal innan han flyttade vidare.

År 1967, när Gerald Cain blev ett Jehovas vittne i västra Förenta staterna, insåg han och hans familj att evangeliseringsarbetet var viktigt och brådskande. Redan innan någon av dem var döpt gjorde de anordningar för att kunna tjäna där behovet var större. I fyra år samarbetade de med församlingen i Needles i Kalifornien. Den hade ansvar för ett distrikt som omfattade delar av tre stater i västra USA. När de av hälsoskäl tvingades flytta, valde de återigen en plats där behovet av hjälp var särskilt stort, och de gjorde om en del av sitt hus till en Rikets sal. Sedan dess har de flyttat flera gånger, men det viktigaste har alltid varit att komma till en plats där de kunde göra största möjliga nytta i predikoarbetet.

Allteftersom antalet församlingar har ökat, har det på somliga platser uppstått ett stort behov av kvalificerade äldste. För att tillgodose det behovet har tusentals äldste frivilligt erbjudit sig att tjäna i församlingar som ligger utanför den församlings distrikt på vilket de bor. De reser på egen bekostnad tre, fyra, fem eller ännu fler gånger i veckan för att ta del i församlingens möten och i tjänsten på fältet och även för att tjäna som herdar för hjorden. Så har skett inte bara i Förenta staterna, utan också i El Salvador, Japan, Nederländerna, Spanien och många andra länder. I vissa fall har de äldste och deras familjer flyttat för att fylla detta behov.

Vad har resultatet blivit? Låt oss ta Förenta staterna som ett exempel. År 1951, när anordningen med att arbeta på icke-utlämnade distrikt först tillkännagavs, fanns det omkring 3.000 församlingar i det landet med i genomsnitt 45 förkunnare i varje församling. År 1975 fanns det 7.117 församlingar, och det genomsnittliga antalet aktiva förkunnare i varje församling hade stigit till närmare 80.

 Det vittnesbörd som avgavs om Jehovas namn och kungarike under åren 1945—1975 var långt större än det som dittills hade avgetts.

Antalet Jehovas vittnen i hela världen ökade från 156.299 år 1945 till 2.179.256 år 1975. Varje vittne tog personligen del i att offentligt predika om Guds kungarike.

År 1975 var Jehovas vittnen verksamma i 212 länder (räknat enligt nationsgränserna i början av 1990-talet). På Förenta staternas fastland och i Canada fanns det 624.097 förkunnare. I Europa, utom det dåvarande Sovjetunionen, fanns det 614.826. I Afrika förkunnades Bibelns sanningsbudskap av 312.754 förkunnare. I Mexico, Centralamerika och Sydamerika fanns det 311.641 förkunnare, i Asien 161.598, i Australien och på de många öarna världen över 131.707.

Under de 30 åren från 1945 till 1975 ägnade Jehovas vittnen 4.635.265.939 timmar åt att predika och undervisa offentligt. De lämnade 3.914.971.158 böcker, broschyrer och lösnummer av tidskrifterna till intresserade personer för att hjälpa dem att inse hur de skulle kunna få gagn av Jehovas kärleksfulla uppsåt. I överensstämmelse med Jesu befallning om att göra lärjungar gjorde de 1.788.147.329 återbesök hos intresserade personer, och år 1975 ledde de i genomsnitt 1.411.256 kostnadsfria bibelstudier med enskilda personer och med familjer.

År 1975 hade predikandet av de goda nyheterna nått ut till 225 länder. I de över 80 länder, som hade nåtts av de goda nyheterna år 1945 men där det då inte fanns några församlingar, fanns det år 1975 många blomstrande församlingar med nitiska förkunnare. Några av dessa länder var Sydkorea med 470 församlingar, Spanien med 513, Zaire med 526, Japan med 787 och Italien med 1.031 församlingar.

Det stora flertalet av dem som blev Jehovas vittnen under åren 1945—1975 bekände sig inte vara smorda med Guds ande och ha hoppet om himmelskt liv. Våren 1935 utgjorde de som tog del av emblemen vid Herrens kvällsmåltid hela 93 procent av det totala antalet förkunnare. (Senare samma år förstod man att den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9 består av människor som skall få leva för evigt på jorden.) År 1945 hade antalet vittnen som såg fram emot att få leva på en paradisisk jord ökat så mycket att de utgjorde 86 procent av det totala antalet förkunnare av de goda nyheterna. År 1975 utgjorde de som bekände sig vara med anden smorda kristna mindre än en halv procent av det sammanlagda antalet Jehovas vittnen världen över. Trots att dessa smorda då fanns utspridda i omkring 115 länder, fortsatte de att tjäna som en enad skara under Jesu Kristi ledning.

[Infälld text på sidan 463]

”Sedan ni kom hit talar alla om Bibeln”

[Infälld text på sidan 466]

”Det ni just har berättat för mig är det jag läste i prästens bibel för så många år sedan”

[Infälld text på sidan 470]

Tusentals flyttade till platser inom det egna landet där behovet av förkunnare var större

[Infälld text på sidan 472]

”En ovärderlig belöning”

[Infälld text på sidan 475]

Kvalificerade förkunnare sändes till länder där det fanns ett speciellt behov

[Infälld text på sidan 486]

Med kraftfulla argument från Bibeln avslöjade de första förkunnarna i Nigeria prästerna och deras falska läror

[Infälld text på sidan 497]

När orden tröt använde de gester

[Infälld text på sidan 499]

Deras mål? Att nå alla de möjligtvis kan med budskapet om Riket

[Ruta/Bild på sidan 489]

Stora ansträngningar gjordes för att nå människor i Kina med de goda nyheterna om Jehovas kungarike

Från Chefoo skickades tusentals brev, traktater och böcker under åren 1891—1900

År 1912 höll C. T. Russell föredrag i Shanghai och besökte 15 städer och byar

Kolportörer spred mycket litteratur längs den kinesiska kusten och företog också resor till inlandet under åren 1912—1918

Japanska kolportörer tjänade här år 1930/1931

Under 1930-talet sändes radioprogram på kinesiska från Shanghai, Peking och Tientsin; från många delar av Kina kom det därefter brev med begäran om litteratur

Pionjärer från Australien och Europa förkunnade under 1930- och 1940-talen i Shanghai, Peking, Tientsin, Tsingtao, Peitaiho, Chefoo, Weihaiwei, Kanton, Swatow, Amoy, Fuchou, Hankou och Nanking. Andra kom in i landet via Burmavägen och förkunnade i Paoshan, Chungking och Chengtu. Inhemska pionjärer tjänade i Shensi och Ningpo

[Bild]

Gileadutbildade missionärer som Stanley Jones (till vänster) och Harold King (till höger) tjänade här från år 1947 till år 1958 tillsammans med nitiska inhemska vittnen

[Karta]

CHINA

[Karta/Bilder på sidan 462]

Segelbåten Sibia tjänade som ett flytande missionärshem i Västindien

G. Maki

S. Carter

R. Parkin

A. Worsley

[Karta]

(för formaterad text, se publikationen)

BAHAMAS

LEEWARDÖARNA

JUNGFRUÖARNA (USA)

JUNGFRUÖARNA (STORBR.)

WINDWARDÖARNA

[Karta på sidan 477]

(för formaterad text, se publikationen)

Sanningens livgivande vatten vällde fram över Afrikas nationsgränser i många riktningar

EGYPTEN

SENEGAL

KENYA

SYDAFRIKA

GHANA

KENYA

MALAWI

NIGERIA

SIERRA LEONE

ZAMBIA

[Bilder på sidan 464]

Som missionärer i Bolivia predikade Edward Michalec (till vänster) och Harold Morris (till höger) först här i La Paz

[Bild på sidan 465]

Båten El Refugio, byggd av förkunnare i Peru, användes till att föra budskapet om Riket till befolkningen längs floderna i övre Amazonområdet

[Bild på sidan 467]

Genom de kurser i läsning och skrivning som anordnats av Jehovas vittnen i Mexico har tiotusentals människor fått möjlighet att läsa Guds ord

[Bild på sidan 468]

Broder Knorr (längst fram till höger) sammanträffade med förkunnarna i Argentina vid små sammankomster på lantgårdar och uppe i bergen, när de förvägrades rätten att samlas mer öppet

[Bild på sidan 469]

Bland de tusentals Jehovas vittnen som flyttade till andra länder för att tjäna där behovet var större fanns också familjer, till exempel Harold och Anne Zimmerman och deras fyra små barn (Colombia)

[Bild på sidan 471]

Tom och Rowena Kitto ställde sig villigt till förfogande och flyttade till Papua för att förkunna Bibelns sanning

[Bild på sidan 471]

John och Ellen Hubler, följda av 31 andra förkunnare, flyttade till Nya Kaledonien. Innan de tvingades resa därifrån, fanns det en stabil församling där

[Bild på sidan 473]

Fuaiupolu Pele på Västra Samoa utsattes för intensiva påtryckningar från familjen och samhället, när han som ung man beslöt sig för att bli ett Jehovas vittne

[Bild på sidan 474]

När Shem Irofa’alu och hans medarbetare hade blivit övertygade om att det Jehovas vittnen lär verkligen är sanningen, gjordes kyrkorna i 28 byar på Salomonöarna om till Rikets salar

[Bilder på sidan 476]

För att få predika i Etiopien i början av 1950-talet måste Jehovas vittnen upprätta en missionsstation och ge skolundervisning

[Bild på sidan 478]

När Gabriel Paterson (som ses här nedan) hotades med utvisning, fick han denna försäkran av en framträdande ämbetsman: ”Sanningen ... är som en väldig flod. Om man dämmer upp den, kommer den att välla över fördämningen”

[Bilder på sidan 479]

Vid en sammankomst i Nigeria år 1970 blev 3.775 nya förkunnare döpta. Man hade i förväg förvissat sig om att var och en verkligen var kvalificerad för dop

[Bilder på sidan 481]

Filmförevisningar (i Afrika och andra delar av världen) gav åskådarna en inblick i hur stor Jehovas synliga organisation är

[Bild på sidan 482]

João Mancoca (här tillsammans med sin hustru, Mary) har i årtionden tjänat Jehova lojalt under mycket svåra förhållanden

[Bild på sidan 483]

År 1961 kunde Ernest Heuse j:r med familj resa in i Zaire (då Kongo) för att hjälpa till att ge andlig undervisning åt dem som verkligen önskade tjäna Jehova

[Bilder på sidan 485]

Fastän Mary Whittington hade varit döpt bara ett år och inte kände några andra Jehovas vittnen i Kenya, började hon hjälpa människor att lära känna sanningen

[Bild på sidan 487]

Mary Nisbet (längst fram i mitten), flankerad av sönerna Robert och George, vilka var pionjärer i Östafrika på 1930-talet; bakom dem sonen William och hans hustru, Muriel, vilka tjänade i Östafrika från år 1956 till år 1973

[Bilder på sidan 488]

Vid ett konvent i Filippinerna år 1945 fick förkunnarna vägledning i hur de skulle undervisa människor genom att leda bibelstudier med dem i deras hem

[Bilder på sidan 490]

Don och Mabel Haslett, de första missionärerna i Japan efter kriget, tar del i gatuvittnande

[Bild på sidan 491]

Lloyd Barry (till höger) tjänade i Japan i 25 år, först som missionär och sedan som tillsyningsman för avdelningskontoret

[Bild på sidan 491]

Don och Earlene Steele, de första av många missionärer som har tjänat i Sydkorea

[Bild på sidan 492]

Förr i tiden hände det att Fred Metcalfe blev jagad av pöbelhopar när han försökte predika Bibelns budskap på Irland; men längre fram, när människor tog sig tid att lyssna, var det tusentals som blev Jehovas vittnen

[Bild på sidan 493]

Trots motstånd från prästerskapet strömmade tusentals människor till Jehovas vittnens sammankomster i Italien (Rom, 1969)

[Bild på sidan 494]

När verksamheten var förbjuden, anordnades församlingsmötena ofta som en picknick ute i det fria, som här i Portugal

[Bilder på sidan 495]

Jehovas vittnen som satt i fängelse i Cádiz i Spanien fortsatte att predika genom att skriva brev

[Bilder på sidan 496]

Stora sammankomster gav allmänheten möjlighet att själv se och höra vad för slags människor Jehovas vittnen är

Paris (1955)

Nürnberg (1955)

[Bilder på sidan 498]

För att kunna nå alla i Luxemburg med de goda nyheterna har Jehovas vittnen behövt använda litteratur på språk som talas av människor från hundra olika nationer