Kapitel 22

Del 5 – Vittnen till jordens mest avlägsna del

År 1975 fattade man viktiga beslut om hur Sällskapet Vakttornets högkvarter skulle utöva tillsyn över Jehovas vittnens verksamhet. Vittnena visste inte då i vilka områden det ännu skulle bli möjligt att avge ett omfattande vittnesbörd före slutet på den nuvarande världsordningen eller hur mycket predikande som ännu skulle utföras i länder där de redan hade predikat öppet i många år. Men de ville utnyttja alla möjligheter på bästa tänkbara sätt. På sidorna 502—520 skildras något av den spännande utvecklingen.

I SYDAMERIKA har det skett stora förändringar. Det är inte många år sedan Jehovas vittnen i Ecuador angreps av katolska pöbelhopar, de katolska prästerna i Mexico härskade som verkliga kungar i många byar och Jehovas vittnens verksamhet i Argentina och Brasilien var förbjuden av regeringen. Men förhållandena har ändrats radikalt. Många av dem som fick lära sig att frukta eller hata Jehovas vittnen är nu själva vittnen. Andra lyssnar med glädje när vittnena besöker dem för att delge dem Bibelns budskap om fred. Jehovas vittnen är välkända och allmänt respekterade.

Storleken på deras sammankomster och sammankomstdeltagarnas kristna uppförande har dragit uppmärksamheten till sig. Vid två sådana sammankomster, som hölls samtidigt i São Paulo och Rio de Janeiro i Brasilien år 1985, var det högsta antalet närvarande 249.351. Senare hölls ytterligare 23 sammankomster till nytta för intresserade på andra håll i Brasilien, vilket gjorde att det sammanlagda närvaroantalet steg till 389.387. Som ett resultat av det bibliska undervisningsarbete som Jehovas vittnen har utfört i Brasilien var det 4.825 som symboliserade sitt överlämnande åt Jehova genom att låta döpa sig i vatten under den här serien av sammankomster. Bara fem år senare, år 1990, var det nödvändigt att hålla 110 sammankomster i Brasilien för att få plats för de 548.517 personer som kom. Den här gången lät 13.448 döpa sig. Över hela landet gladde sig hundratusentals enskilda personer och familjer över att Jehovas vittnen ville undervisa dem i Guds ord.

Och hur var det i Argentina? Efter flera årtionden då Jehovas vittnens arbete hade varit underkastat restriktioner från myndigheternas sida kunde de återigen samlas fritt år 1985. Vilken glädje det var för de 97.167 deltagarna att vara med vid den första serien av sammankomster! Under rubriken ”Ett rike i tillväxt — Jehovas vittnens rike” uttryckte den lokala nyhetspublikationen Ahora sin förundran över den ordning som präglade sammankomstdeltagarna i Buenos Aires, deras fullständiga avsaknad av rasfördomar och sociala fördomar, deras fridsamhet och den kärlek de visade. I artikeln hette det avslutningsvis: ”Vare sig vi instämmer i deras uppfattningar och läror eller inte, förtjänar hela denna stora skara vår  största respekt.” Men många argentinare gick längre än till att visa respekt. De började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och de besökte möten i Rikets sal för att se hur vittnena tillämpar Bibelns principer i sitt liv. Sedan fattade de ett beslut. Under de följande sju åren var det tiotusentals som överlämnade sitt liv åt Jehova, och antalet Jehovas vittnen i Argentina ökade med 71 procent!

I Mexico var reaktionen på de goda nyheterna om Guds kungarike ännu mer överväldigande. Under tidigare år hade Jehovas vittnen där ofta angripits av pöbelhopar som uppviglats av prästerna. Men det förhållandet att vittnena inte gav igen eller sökte hämnd gjorde stort intryck på ärligt sinnade människor. (Rom. 12:17—19) De såg också att vittnena grundade alla sina trosuppfattningar på Bibeln, Guds inspirerade ord, och inte på mänskliga traditioner. (Matt. 15:7—9; 2 Tim. 3:16, 17) De kunde se att vittnena hade en tro som verkligen uppehöll dem när de mötte motgångar. Fler och fler familjer tog gärna emot Jehovas vittnens erbjudande om ett kostnadsfritt bibelstudium. Faktum är att 12 procent av alla bibelstudier som Jehovas vittnen ledde över hela världen år 1992 leddes i Mexico, och ett ansenligt antal av dem leddes med stora familjer. Det resulterade i att antalet Jehovas vittnen i Mexico — inte antalet av dem som bara besökte deras möten, utan antalet av dem som aktivt och offentligt förkunnade om Guds kungarike — ökade från 80.481 år 1975 till 354.023 år 1992!

Också i Europa bidrog en rad ovanliga händelser till att budskapet om Riket spreds.

En häpnadsväckande utveckling i Polen

Trots att Jehovas vittnens verksamhet hade varit förbjuden i Polen under åren 1939—1945 (under nazistiskt och under sovjetiskt styre) och återigen från och med juli 1950 (under sovjetisk kontroll), hade Jehovas vittnen inte upphört med att predika. År 1939 fanns det bara 1.039 förkunnare, men år 1950 hade antalet stigit till 18.116, och de fortsatte att vara nitiska (men försiktiga) evangelieförkunnare. (Matt. 10:16) Sammankomsterna hade hållits utom synhåll för allmänheten — ute på landet,  i lador och i skogar. Men från och med år 1982 tillät den polska regeringen Jehovas vittnen att hålla måttligt stora endagssammankomster i lokaler och stadionanläggningar som de fick hyra.

År 1985 fick sedan Jehovas vittnen tillgång till de största stadionanläggningarna i Polen för fyra stora sammankomster i augusti månad. När en sammankomstdelegat från Österrike anlände med flyg, blev han förvånad då han hörde en röst i högtalaren hälsa Jehovas vittnen välkomna till deras sammankomst i Polen. En äldre polsk förkunnare, som var där för att ta emot besökaren, kunde inte låta bli att gråta av glädje med tanke på den ändrade attityd hos regeringen som detta var ett tecken på. Det var 94.134 närvarande vid dessa sammankomster, däribland grupper från 16 andra länder. Visste folk i allmänhet om vad som hände? Ja, verkligen! Under och efter sammankomsterna kunde de läsa reportage i de stora dagstidningarna, se skarorna av sammankomstdeltagare på TV och höra delar av programmet i radio. Många av dem tyckte om det de såg och hörde.

Ännu större sammankomster i Polen var redan planerade, när regeringen den 12 maj 1989 gav Jehovas vittnen lagligt erkännande som en religiös sammanslutning. Inom tre månader hölls tre internationella sammankomster — i Chorzów (nära Katowice), Poznań och Warszawa — med sammanlagt 166.518 närvarande. Häpnadsväckande nog lyckades tusentals Jehovas vittnen från det dåvarande Sovjetunionen (SSSR) och  Tjeckoslovakien få det utresetillstånd som behövdes för att de skulle kunna resa till Polen och vara med vid sammankomsterna. Gav Jehovas vittnens arbete med att göra lärjungar något resultat i dessa länder, där staten i årtionden hade propagerat så kraftigt för ateismen? Svaret gav sig självt när 6.093 personer, däribland många ungdomar, lät döpa sig vid dessa sammankomster.

Allmänheten kunde inte undgå att lägga märke till att Jehovas vittnen var annorlunda — på ett positivt sätt. Tidningspressen skrev bland annat: ”De som tillber Jehova Gud — som de själva säger — sätter stort värde på sina sammankomster, som verkligen är en manifestation av den enighet som råder bland dem. ... Sammankomstdeltagarna är efterföljansvärda exempel i fråga om ordning, frid och renlighet.” (Życie Warszawy) En del polacker beslöt sig för att göra mer än att bara iaktta sammankomstdeltagarna. De bad Jehovas vittnen studera Bibeln med dem. Denna undervisning i Guds ord ledde till att antalet Jehovas vittnen i Polen ökade från 72.887 år 1985 till 107.876 år 1992, och under det sistnämnda året ägnade de över 16.800.000 timmar åt att tala med ytterligare andra om Bibelns underbara framtidshopp.

Men det var inte bara i Polen som spännande förändringar ägde rum.

Fler östeuropeiska länder öppnar dörrarna

Ungern gav Jehovas vittnen lagligt erkännande år 1989. Det dåvarande Östtyskland (DDR) upphävde sitt 40-åriga förbud mot Jehovas vittnen år 1990, bara fyra månader efter det att Berlinmuren började rivas. Månaden därpå blev Jehovas vittnens kristna sammanslutning i Rumänien officiellt erkänd av den nya rumänska regeringen. År 1991 förklarade justitiedepartementet i Moskva att stadgarna för ”den religiösa organisationen ’Jehovas vittnen i SSSR’” hade blivit officiellt registrerade. Samma år blev Jehovas vittnens verksamhet i Bulgarien lagligen erkänd. År 1992 fick Jehovas vittnen i Albanien laglig status.

Hur använde Jehovas vittnen sin nyvunna frihet? En journalist frågade Helmut Martin, samordnare för Jehovas vittnens verksamhet i DDR: ”Skall ni engagera er i politik nu?” Det var ju vad många av kristenhetens präster gjorde. ”Nej”, svarade broder Martin, ”Jesus gav sina lärjungar ett bibliskt uppdrag, och vi betraktar det som vårt förnämsta arbete.” — Matt. 24:14; 28:19, 20.

Men det var inte först nu som Jehovas vittnen började avbörda sig detta sitt ansvar i den här delen av världen. Även om de i många år hade varit tvungna att utöva sin verksamhet under mycket svåra förhållanden, hade församlingar (som höll möten i små grupper) varit i gång i de flesta av dessa länder, och det hade också predikats där. Men nu öppnade sig nya möjligheter. De kunde fritt hålla möten och inbjuda allmänheten till dem. De kunde öppet predika från hus till hus, utan fruktan för att bli  arresterade. Det här var länder med en sammanlagd befolkning på mer än 390.000.000, där det fanns mycket arbete att utföra. Jehovas vittnen gick snabbt till verket, väl medvetna om att vi lever i de sista dagarna för den nuvarande världsordningen.

Redan innan Jehovas vittnen fick lagligt erkännande hade medlemmar av den styrande kretsen besökt flera av dessa länder för att se vad de kunde göra för att hjälpa sina kristna bröder. Sedan förbuden hade upphävts, reste de till fler av dessa områden för att hjälpa till med att organisera arbetet. Inom några få år hade de personligen träffat och talat med vittnen i Polen, Ungern, Rumänien, Tjeckoslovakien, Ryssland, Ukraina, Estland och Vitryssland.

Sammankomster anordnades för att stärka de Jehovas vittnen som bor i dessa länder och för att kraftfullt rikta allmänhetens uppmärksamhet på  budskapet om Guds kungarike. Mindre än fem månader efter det att förbudet hade upphävts i det dåvarande DDR hölls en sådan sammankomst på Olympiastadion i Berlin. Vittnen från 64 andra länder hörsammade snabbt inbjudan att närvara. De räknade det som ett privilegium att få glädja sig åt det här tillfället tillsammans med sina kristna bröder och systrar som i årtionden hade visat sin lojalitet mot Jehova under intensiv förföljelse.

Både år 1990 och år 1991 hölls andra sammankomster på olika platser i Östeuropa. Sedan fyra lokala sammankomster hade hållits i Ungern år 1990 gjordes anordningar för en internationell sammankomst på Népstadion i Budapest år 1991. Det var 40.601 närvarande från 35 länder. För första gången på mer än 40 år kunde Jehovas vittnen hålla offentliga sammankomster i Rumänien år 1990. Det året hölls först en serie mindre sammankomster runt om i landet och senare två större sammankomster. År 1991 hölls åtta sammankomster, med 34.808 närvarande. I det dåvarande Jugoslavien hölls år 1990 sammankomster i alla landets republiker. Året därpå samlades 14.684 Jehovas vittnen till en internationell sammankomst i Zagreb, Kroatiens huvudstad, trots att landet hotades av inbördeskrig. Polisen var förvånad över att få se människor från Kroatien, Montenegro, Serbien, Slovenien och från andra håll samlas i frid för att lyssna till programmet.

Också i det dåvarande Tjeckoslovakien anordnades snabbt sammankomster. Vid en nationell sammankomst i Prag år 1990 var 23.876 närvarande. Stadionledningen var så nöjd med det den såg att den lät vittnena få tillgång till landets största stadion för sin nästa sammankomst. Vid detta historiska tillfälle år 1991 fyllde 74.587 entusiastiska sammankomstdeltagare Strahovstadion i Prag. De tjeckiska och slovakiska delegaterna jublade av glädje och applåderade entusiastiskt, när det tillkännagavs att hela Nya Världens översättning av den Heliga skrift hade kommit ut på deras respektive språk; de såg fram emot att få använda den i förkunnartjänsten och vid sitt studium hemma och i församlingen.

Det var också under år 1991 som Jehovas vittnen för första gången i historien öppet kunde hålla sammankomster på platser som låg i det dåvarande Sovjetunionen. En sammankomst hölls i Tallinn i Estland och sedan en i Sibirien. Fyra sammankomster hölls i större städer i Ukraina och en i Kazakstan. Sammanlagt var 74.252 närvarande. Och som ett resultat av Jehovas vittnens arbete med att göra lärjungar i dessa områden blev 7.820 döpta. Detta var inte ett beslut som de hade fattat rent känslomässigt på grund av sin hänförelse över sammankomsten. Dopkandidaterna hade noggrant förberett sig flera månader i förväg — och i vissa fall i flera år.

Varifrån kom alla dessa människor? Det var uppenbart att Jehovas vittnens arbete inte hade påbörjats helt nyligen i den delen av världen.  Vakttornets publikationer hade skickats med posten till en intresserad person i Ryssland så långt tillbaka som år 1887. Sällskapet Vakttornets förste president hade själv besökt Kisjinjov (i det nuvarande Moldavien) år 1891. Några bibelforskare hade begett sig till Ryssland för att predika på 1920-talet, men de hade mött starkt motstånd från myndigheterna, och de få grupper som visade intresse för Bibelns budskap var små. Men situationen förändrades under och efter andra världskriget. Nya gränser drogs upp mellan länderna, och stora befolkningsgrupper bodde plötsligt i ett annat land. Det innebar att mer än tusen ukrainsktalande Jehovas vittnen som bodde i det område som tidigare hade utgjort östra Polen nu befann sig inom Sovjetunionens gränser. Andra vittnen som hade bott i Rumänien och Tjeckoslovakien fann att deras hemorter hade blivit en del av Sovjetunionen. Dessutom hade många ryssar blivit Jehovas vittnen medan de befann sig i tyska koncentrationsläger, och de tog med sig de goda nyheterna om Guds kungarike när de återvände till sitt hemland. År 1946 fanns det 4.797 aktiva förkunnare i Sovjetunionen. Många av dessa flyttades från plats till plats av myndigheterna under de år som följde. En del sändes till fångläger. Vart de än kom predikade de. De ökade i antal. Redan innan regeringen gav Jehovas vittnen lagligt erkännande fanns det aktiva grupper av Jehovas vittnen ända från Lviv i västra Sovjetunionen till Vladivostok vid östkusten, mitt emot Japan.

Många är nu villiga att lyssna

När Jehovas vittnen höll sammankomster i det dåvarande Sovjetunionen år 1991, hade allmänheten möjlighet att betrakta dem närmare. Hur reagerade människor? I Lviv i Ukraina sade en polisman till en av sammankomstdeltagarna: ”Ni utmärker er genom att lära andra det som är gott, ni talar om Gud, och ni tar avstånd från våld. Vi har diskuterat om varför vi brukade förfölja er och har kommit fram till att det var för att vi inte lyssnade på er och inte visste något om er.” Men nu lyssnade många, och Jehovas vittnen ville gärna hjälpa dem.

För att Jehovas vittnen skulle kunna utföra sitt arbete så effektivt som möjligt i dessa länder behövde de biblisk litteratur. Stora ansträngningar gjordes för att snabbt få fram den. I Selters/Taunus i Tyskland nära nog fördubblade Jehovas vittnen sina tryckeriutrymmen. Redan innan denna utbyggnad var klar, kunde man omkring två veckor efter det att förbudet hade upphävts i det dåvarande Östtyskland leverera 23 ton litteratur dit från tryckeriet i Selters. Från det att förbuden upphävdes i östeuropeiska länder och till år 1992 sändes över 9.000 ton litteratur på 14 huvudspråk till dessa olika länder från Tyskland, och utöver det sändes 633 ton från Italien och stora mängder från Finland.

Eftersom Jehovas vittnen i en del länder har varit mer eller mindre isolerade i många år, behövde de också hjälp när det gällde att sköta den  lokala tillsynen över församlingarna och att organisera den administrativa delen av verksamheten. För att fylla detta trängande behov kontaktades erfarna äldste i Tyskland, Förenta staterna, Canada och andra länder — om möjligt sådana som kunde tala det aktuella landets språk. Var de villiga att flytta till något av dessa länder i Östeuropa för att hjälpa till att fylla behovet? Reaktionen var verkligen glädjande! Äldste som hade utbildats vid Gileadskolan eller i Skolan för förordnade tjänare sändes också dit, i de fall det visade sig fördelaktigt.

År 1992 hölls sedan en minnesvärd internationell sammankomst i S:t Petersburg, den näst största staden i Ryssland. Omkring 17.000 av delegaterna kom från 27 andra länder. Sammankomsten annonserades vitt och brett. Några av dem som kom till sammankomsten hade aldrig tidigare hört talas om Jehovas vittnen. Det högsta antalet närvarande var 46.214. Delegaterna kom från alla delar av Ryssland; några kom så långt bort ifrån som från ön Sachalin, nära Japan. Stora grupper kom från Ukraina, Moldavien och andra länder som tidigare hade varit en del av Sovjetunionen. De hade goda nyheter att berätta. Rapporter visade att enskilda församlingar i sådana städer som Kiev, Moskva och S:t Petersburg i genomsnitt hade minst dubbelt så många närvarande vid sina möten som det fanns förkunnare i församlingen. Många som ville att Jehovas vittnen skulle studera Bibeln med dem fick sätta upp sig på väntelistor. Från Lettland kom cirka 600 deltagare, och ännu fler kom från Estland. Från en församling i S:t Petersburg lät över hundra döpa sig vid sammankomsten. Många av dem som visar intresse är ungdomar, och många är välutbildade. Ja, ett stort andligt skördearbete pågår i detta vidsträckta område som världen länge betraktade som ateismens högborg!

Fälten är vita till skörd

Allteftersom inställningen till religionsfrihet ändrades, upphävde även andra länder restriktionerna mot Jehovas vittnen eller gav dem lagligt erkännande, något som de länge hade blivit nekade. På många av dessa platser var en rik andlig skörd färdig att inbärgas. Förhållandena liknade dem som Jesus beskrev för sina lärjungar, när han sade: ”Lyft upp era ögon och se på fälten, att de är vita till skörd.” (Joh. 4:35) Låt oss se på några länder i Afrika där det har varit så.

År 1969 blev Jehovas vittnen i Zambia förbjudna att predika från hus till hus. Det ledde till att vittnena där ägnade mer tid åt att leda bibelstudier med intresserade personer. Andra började söka upp vittnena för att få undervisning. Undan för undan lättade regeringen på restriktionerna, och mötesnärvaron ökade. År 1992 var 365.828 närvarande vid firandet av Herrens kvällsmåltid i Zambia — var tjugotredje invånare i landet!

I Zaire, norr om Zambia, var det tusentals andra som ville veta vad Jehovas vittnen lär om ett kristet levnadssätt och om Guds uppsåt med  mänskligheten. År 1990, då omständigheterna tillät vittnena att återigen öppna sina Rikets salar, var det på vissa ställen ända upp till 500 som besökte mötena. Två år senare ledde de 67.917 vittnena i Zaire 141.859 bibelstudier med intresserade.

Jehovas vittnens verksamhet blev tillåten i det ena landet efter det andra. År 1990 fick Sällskapet Vakttornets missionärer, som hade utvisats ur Benin 14 år tidigare, officiell tillåtelse att återvända, och dörren öppnades också för andra att komma in. Samma år undertecknade republiken Kap Verdes justitieminister ett dekret som godkände stadgarna för den lokala sammanslutningen av Jehovas vittnen, och man gav därmed vittnena lagligt erkännande. År 1991 blev Jehovas vittnens arbete tillåtet igen i Moçambique (där vittnena hade utsatts för svår förföljelse av tidigare makthavare), i Ghana (där myndigheterna hade belagt deras verksamhet med restriktioner) och i Etiopien (där det i 34 år hade varit omöjligt att predika öppet och att hålla sammankomster). Innan året var slut hade Jehovas vittnen också fått lagligt erkännande i Niger och Kongo. I början av år 1992 upphävde man förbudet mot Jehovas vittnen eller gav dem lagligt erkännande i Tchad, Kenya, Rwanda, Togo och Angola.

Här var fält som var mogna till andlig skörd. I Angola fick Jehovas vittnen snabbt uppleva en ökning med 31 procent, och de närmare 19.000 förkunnarna av Guds kungarike ledde där nästan 53.000 bibelstudier. För att ge Angola och även Moçambique (där många talar portugisiska) den administrativa hjälp som behövdes i det omfattande bibliska undervisningsarbetet inbjöds kvalificerade äldste från Portugal och Brasilien att flytta till Afrika för att fortsätta sin tjänst där. Portugisisktalande missionärer sändes till det nyöppnade distriktet Guinea-Bissau. Och duktiga förkunnare i Frankrike och andra länder inbjöds att hjälpa till med det brådskande arbetet med att predika och göra lärjungar i Benin, Tchad och Togo, där många talar franska.

Områden som har gett särskilt rika skördar av lovprisare av Jehova är sådana som tidigare var starka katolska fästen. Förutom i Latinamerika har det visat sig vara så i Frankrike (där det enligt 1992 års rapport fanns 119.674 evangelieförkunnare), i Spanien (där det fanns 92.282), i Filippinerna (där det fanns 114.335), på Irland (där antalet förkunnare har ökat med 8—10 procent per år) och i Portugal.

När Jehovas vittnen höll en sammankomst i Lissabon år 1978 med 37.567 närvarande, skrev nyhetstidskriften Opção: ”För alla som har varit i Fátima under vallfartstiden är detta verkligen något helt annorlunda. ... Här [vid Jehovas vittnens sammankomst] finner man ingen mysticism, utan det hålls ett möte där de troende i allmänt samförstånd dryftar sina problem, sin tro och sin andliga syn. Deras uppförande mot varandra vittnar tydligt om att de bryr sig om varandra.” Under de följande tio åren ökade antalet Jehovas vittnen i Portugal med nästan 70 procent.

 Och hur har det gått i Italien? Några katolska prästseminarier har tvingats stänga på grund av en allvarlig brist på kandidater till prästämbetet. Åtskilliga kyrkor har inte längre någon församlingspräst. Många före detta kyrkor är nu omgjorda till butiker eller kontor. Trots allt detta har kyrkan fört en hård kamp för att stoppa Jehovas vittnen. För ett antal år sedan utövade den påtryckningar på myndigheterna för att få Jehovas vittnens missionärer utvisade och krävde att polisen skulle sätta stopp för deras möten. På 1980-talet lät församlingspräster i vissa områden sätta upp klistermärken på allas dörrar (också hos några som var Jehovas vittnen) med texten: ”Knacka inte på. Vi är katoliker.” Tidningarna hade sådana rubriker som: ”Kyrkan slår larm om Jehovas vittnen” och ”’Heligt krig’ mot Jehovas vittnen”.

När de judiska prästerna i det första århundradet försökte tysta apostlarna, gav lagläraren Gamaliel det visa rådet: ”Om detta projekt eller detta verk är av människor, skall det bli kullkastat; men om det är av Gud, skall ni inte förmå kullkasta dem.” (Apg. 5:38, 39) Hur gick det när katolska präster på 1900-talet försökte tysta Jehovas vittnen? De 120 vittnenas verksamhet i Italien år 1946 blev inte kullkastad. År 1992 fanns det i stället 194.013 aktiva förkunnare anslutna till 2.462 församlingar spridda över hela landet. De har bokstavligen uppfyllt Italien med sin undervisning i Guds ord. Sedan år 1946 har de ägnat över 550 miljoner timmar åt att tala med sina landsmän om Guds kungarike. Samtidigt har de spridit miljoner exemplar av Bibeln och över 400 miljoner bibelförklarande böcker, broschyrer och lösnummer av tidskrifterna. De vill förvissa sig om att människor i Italien får alla möjligheter att ta ståndpunkt på Jehovas sida innan Harmageddon kommer. Samtidigt tänker de på aposteln Paulus’ ord i 2 Korinthierna 10:4, 5: ”Vår krigförings vapen är ju inte köttsliga, utan mäktiga genom Gud till att riva ner starka förskansningar. Vi river nämligen ner tankebyggnader och allt högtsträvande som häver sig upp mot kunskapen om Gud.”

Det är inte bara mot tidigare katolska fästen som Jehovas vittnen riktar sin uppmärksamhet. De vet att Jesus Kristus sade: ”De goda nyheterna måste först predikas i alla nationerna.” (Mark. 13:10) Och det är det arbetet som Jehovas vittnen utför. År 1992 var 12.168 vittnen ivrigt upptagna med att tala med människor i Indien om Guds kungarike. I Sydkorea predikade 71.428 vittnen. I Japan fanns det 171.438, och antalet ökade varje månad. De fortsatte också att söka sig ut till områden där det hade predikats bara i begränsad utsträckning eller inte alls.

Under senare delen av 1970-talet kunde de således för första  gången föra budskapet om Riket till invånarna på Marquesasöarna och på ön Kosrae i Stilla havet. De kom också till Bhutan, som i norr gränsar till Kina, och Komorerna utanför Afrikas östkust. Under 1980-talet kom de första rapporterna om att Jehovas vittnen predikade på Wallis- och Futunaöarna samt på öarna Nauru och Rota, som alla ligger i sydvästra Stilla havet. Några av dessa öar är relativt små; men det bor människor där, och människoliv är dyrbara. Jehovas vittnen är väl medvetna om att budskapet om Guds kungarike enligt Jesu profetia skulle predikas ”på hela den bebodda jorden” innan slutet kom. — Matt. 24:14.

Människor kontaktas varhelst och närhelst det är möjligt

Att predika från hus till hus är fortfarande den metod som Jehovas vittnen främst använder för att nå människor, men samtidigt inser de att de inte kan komma i kontakt med alla ens genom den systematiska metoden. De vet att tiden är kort och fortsätter därför att söka upp människor varhelst de kan finnas. — Jämför Johannes 4:5—42; Apostlagärningarna 16:13, 14.

När båtar lägger till i hamnarna i Tyskland och Nederländerna, även om det bara gäller ett kort uppehåll, försöker Jehovas vittnen besöka dem. De förkunnar först för kaptenen och sedan för besättningen. De har med sig biblisk litteratur på många språk. På marknaderna i Tchad i centrala Afrika är det inte ovanligt att man ser 15—20 personer samlade runt ett Jehovas vittne som talar med dem om hoppet om Guds kungarike. Och på loppmarknaderna i Auckland på Nya Zeeland arbetar förkunnarna i skift och talar med dem som står i stånden och med de tusentals människor som är ute och handlar på lördagsförmiddagen. På busstationerna i Guayaquil i Ecuador kontaktar förkunnarna förbipasserande människor — av vilka många kommer från avlägsna delar av landet — och erbjuder dem någon aktuell  broschyr eller La Atalaya och ¡Despertad! De som arbetar nattskift i matvaruaffärer med dygnet runt-service i New York får besök av Jehovas vittnen på sin arbetsplats, så att de också kan få möjlighet att höra de goda nyheterna.

När Jehovas vittnen reser med flyg eller tåg, åker buss eller tunnelbana, talar många av dem med sina medpassagerare om Bibelns dyrbara sanningar. De tar tillfället i akt och förkunnar under lunchrasterna på sin arbetsplats och i skolan eller då människor kommer hem till dem i olika ärenden. De vet att många av dessa människor kanske inte är hemma då vittnena besöker dem i sin vanliga förkunnartjänst från dörr till dörr.

Även om de predikar för andra, glömmer de inte sina närmaste familjemedlemmar och andra släktingar. Men när Maria Caamano, ett Jehovas vittne i Argentina, försökte berätta för sina släktingar hur mycket hon uppskattade det hon lärde sig från Bibeln, gjorde de narr av henne eller visade likgiltighet. Hon gav inte upp, utan reste 190 mil för att avge ett vittnesbörd för andra av sina släktingar. Några av dem reagerade positivt. Undan för undan började också andra lyssna. Det har lett till att över 80 vuxna och över 40 barn bland hennes släktingar har omfattat Bibelns sanningar och delar med sig av dem åt andra.

Michael Regan flyttade tillbaka till sin hemstad, Boyle, i grevskapet Roscommon på Irland för att hjälpa sina släktingar. Han förkunnade för dem alla. Ett syskonbarn till honom såg hur glada och harmoniska Michaels barn var, och det gjorde intryck på henne. Efter en kort tid gick hon och hennes man med på att börja studera Bibeln. När de blev döpta, förbjöd hennes far henne att besöka föräldrahemmet. Men undan för undan mjuknade hans attityd, och han tog emot en del litteratur — i syfte att avslöja Jehovas vittnens ”villfarelse”. Men han insåg snart att det han läste var sanningen, och så småningom blev han döpt. Över 20 släktingar är nu anslutna till församlingen, och de flesta av dem är redan döpta.

Hur är det med dem som sitter i fängelse? Behöver de höra budskapet om Guds kungarike? Jehovas vittnen ignorerar dem inte. I ett fängelse i Nordamerika studerade Jehovas vittnen Bibeln med interner, vilka också var med vid de möten som Jehovas vittnen regelbundet höll i fängelset,  och detta fick så goda resultat att fängelseledningen gav vittnena tillstånd att hålla sammankomster där. Det var inte bara fångar som var med vid dessa, utan också tusentals Jehovas vittnen som kom utifrån. Även i andra länder har det gjorts målmedvetna försök att avge ett vittnesbörd för män och kvinnor som sitter i fängelse.

Jehovas vittnen tror inte att alla som sitter i fängelse kommer att bli bättre människor genom att studera Bibeln. Men de vet av erfarenhet att några kan bli hjälpta, och de vill ge dem möjlighet att ta emot hoppet om Guds kungarike.

Upprepade försök att nå hjärtat

Jehovas vittnen besöker människor om och om igen. Precis som Jesu första lärjungar går de ”ständigt” till människor på sitt tilldelade distrikt för att försöka väcka deras intresse för Guds kungarike. (Matt. 10:6, 7) På vissa platser kan de besöka alla hushåll på distriktet endast en gång om året. På andra ställen kan de göra det med bara några månaders mellanrum. I Portugal får människor i Stor-Lissabon, där det finns 1 förkunnare på 160 invånare, besök av Jehovas vittnen ungefär en gång i veckan. I Venezuela finns det städer där distrikten regelbundet bearbetas mer än en gång i veckan.

När Jehovas vittnen besöker människor om och om igen, är det inte för att påtvinga dem Bibelns budskap. De försöker bara ge dem möjlighet att fatta ett väl övervägt beslut. I dag säger kanske en del människor att de inte är intresserade, men drastiska förändringar i deras liv eller i världsförhållandena kan göra dem mer mottagliga en annan gång. Många har aldrig riktigt hört vad Jehovas vittnen lär, kanske på grund av fördomar eller helt enkelt därför att de har varit för upptagna för att lyssna. Men upprepade vänliga besök kan få dem att lyssna. Människor har ofta lagt märke till den ärlighet och den höga moral som Jehovas vittnen i deras grannskap eller på deras arbetsplats visar. Med tiden kan det leda till att några blir så intresserade att de tar reda på vad budskapet går ut på. En kvinna i Venezuela sade, sedan hon hade tagit emot litteratur och accepterat erbjudandet om ett kostnadsfritt bibelstudium i sitt hem: ”Ingen har förklarat det här för mig tidigare.”

Jehovas vittnen strävar efter att på ett vänligt sätt nå hjärtat hos dem som de talar med. På  Guadeloupe, där det var 1 förkunnare på 57 invånare år 1992, är det inte ovanligt att folk säger: ”Jag är inte intresserad.” En broder vid namn Eric Dodote brukade svara: ”Jag förstår dig, jag kan sätta mig in i din situation.” Sedan tillade han: ”Men jag måste fråga dig: Skulle du vilja leva under bättre förhållanden än de vi ser i dag?” När han sedan hade lyssnat på den besöktes svar, använde han Bibeln och visade hur Gud skall införa sådana förhållanden i sin nya värld.

Distrikten bearbetas ännu grundligare

På senare år har det i vissa länder blivit allt svårare att träffa människor hemma. Ofta förvärvsarbetar både mannen och hustrun, och under veckosluten kanske de reser bort. I många länder går Jehovas vittnen därför i större utsträckning från dörr till dörr på kvällarna. I Storbritannien går en del förkunnare tillbaka mellan klockan 6 och 8 på kvällen till dem som tidigare inte har varit hemma, medan andra gör besök före klockan 8 på morgonen, innan människor går till arbetet.

Även där människor är hemma kan de många säkerhetsåtgärder som vidtas mot den utbredda brottsligheten göra det mycket svårt att träffa dem utan att tidigare ha fått en inbjudan. Men när människor i Rio de Janeiro går ut tidigt en morgon på strandpromenaden i Copacabana, kan de möta en nitisk förkunnare som är ute lika tidigt för att tala med andra om hur Guds kungarike skall lösa mänsklighetens problem. När människor i Paris är på väg hem sent på eftermiddagen, träffar de kanske ett vänligt äkta par som står och väntar utanför det hyreshus där de bor. Det är Jehovas vittnen som frågar om de vill avsätta ett par minuter till att höra hur Gud skall införa verklig fred och säkerhet. I Honolulu, New York och många andra städer använder förkunnarna också telefonen i ett försök att nå dem som bor i byggnader med många säkerhetsanordningar.

Även om Jehovas vittnen lyckas få kontakt med någon i varje hem, anser de ändå inte att de har fullgjort sitt uppdrag. De önskar träffa så många som möjligt i varje hushåll. Ibland lyckas de med det genom att komma olika dagar eller vid olika tider. När en kvinna i Puerto Rico sade att hon inte var intresserad, frågade förkunnaren om det fanns någon annan i huset som hon kunde få tala med. Det ledde till att hon fick samtala med mannen i huset som hade varit sjuk i 14 år och för det mesta var sängliggande. Det hopp Guds ord framhåller värmde hans hjärta. Han fick nytt livsmod, och snart kunde han lämna sängen, besöka mötena i Rikets sal och tala med andra om sitt nyvunna hopp.

Predikoarbetet intensifieras efter hand som slutet närmar sig

Det är en annan faktor som har bidragit mycket till att predikoarbetet har intensifierats under senare år, nämligen den att antalet förkunnare  som tjänar som pionjärer har ökat kraftigt. Eftersom de har en innerlig önskan att ägna så mycket tid som möjligt åt att tjäna Gud och hyser kärleksfullt intresse för sina medmänniskor, ordnar de sina förhållanden så att de kan ägna 60, 90, 140 eller ännu fler timmar varje månad åt tjänsten på fältet. Aposteln Paulus blev ”intensivt upptagen med ordet”, när han predikade i Korinth i Grekland, och det blir också de som börjar tjäna som pionjärer. De försöker avge ett vittnesbörd för så många som möjligt om det messianska kungariket. — Apg. 18:5.

År 1975 fanns det 130.225 pionjärer i hela världen. År 1992 fanns det varje månad i genomsnitt 605.610 (och i den siffran ingår reguljära pionjärer, hjälppionjärer och pionjärer med särskilt uppdrag). Under en period, då antalet Jehovas vittnen ökade med 105 procent över hela världen, ökade alltså antalet av dem som gav rum åt heltidstjänsten med 365 procent! Det ledde till att antalet timmar som ägnades åt predikandet ökade från omkring 382 miljoner till över en miljard timmar per år!

”Den lille” har blivit ”till tusen”

Jesus Kristus gav sina efterföljare i uppdrag att vara vittnen om honom till jordens mest avlägsna del. (Apg. 1:8) Genom profeten Jesaja hade Jehova förutsagt: ”Den lille, han kommer att bli till tusen, och den ringe till en mäktig nation. Jag själv, Jehova, kommer att påskynda det i dess egen tid.” (Jes. 60:22) Historien visar tydligt att Jehovas vittnen utför det arbete som Jesus förutsade, och de har fått uppleva en sådan tillväxt som Gud gav löfte om.

Vid andra världskrigets slut fanns Jehovas vittnen huvudsakligen i Nordamerika och i Europa. Det fanns också några i Afrika och några andra som var spridda över hela jorden i mindre grupper. De hade långt ifrån nått varje land med budskapet om Guds kungarike, och de hade inte heller nått varje del av de länder där de predikade. Men den bilden har förändrats förvånansvärt snabbt.

Ta till exempel Nordamerika. Fastlandet sträcker sig från Canada i norr till Panamá i söder, med nio länder däremellan. År 1945 fanns det 81.410 Jehovas vittnen i detta vidsträckta område. Fyra av länderna rapporterade mindre än 20 förkunnare var, och i ett land förekom inget organiserat predikoarbete alls. Sedan dess har ett intensivt och ihärdigt vittnesbörd avgetts i alla dessa länder. År 1992 fanns det 1.440.165 Jehovas vittnen i den här delen av världen. I de flesta av dessa länder har varje förkunnare i genomsnitt nu bara några få hundra personer att predika för. En stor del av befolkningen får besök av Jehovas vittnen var och varannan månad; många får besök varje vecka. Över 1.240.000 bibelstudier leds regelbundet med intresserade enskilda personer och grupper.

Hur är det då med Europa? Den här delen av jorden sträcker sig från Skandinavien i norr till Medelhavet i söder. Bortsett från större delen av  det område som tillhörde det tidigare Sovjetunionen hade ett omfattande vittnesbörd avgetts i Europa redan före andra världskriget. Sedan dess har nya generationer vuxit upp, och de har också fått veta att Bibeln säger att Guds kungarike snart skall ersätta alla mänskliga regeringar. (Dan. 2:44) Från att ha varit några få tusen som predikade under stränga restriktioner under kriget hade antalet förkunnare av Guds kungarike år 1992 ökat till 1.176.259 i de 47 europeiska länder som fanns med i de publicerade rapporterna, inräknat områden som var en del av det tidigare Sovjetunionen, både i Europa och i Asien. I vart och ett av fem länder — Frankrike, Italien, Polen, Storbritannien och Tyskland — fanns det en bra bit över 100.000 nitiska förkunnare. Och vad uträttade alla dessa? Rapporten för år 1992 visar att de under det året ägnade mer än 230.000.000 timmar åt att predika offentligt, besöka människor från hus till hus och leda bibelstudier i hem. I sitt evangeliseringsarbete förbisåg de inte ens den lilla republiken San Marino, furstendömena Andorra och Liechtenstein eller Gibraltar. Vittnesbördet avgavs verkligen i den omfattning som det var förutsagt.

Också i Afrika avges det ett omfattande vittnesbörd. Rapporterna visar att de goda nyheterna fram till år 1945 hade nått 28 länder på den kontinenten, men i de flesta av dessa länder hade det bara predikats i begränsad omfattning. Men sedan den tiden har mycket uträttats där. År 1992 predikade 545.044 nitiska förkunnare de goda nyheterna i 45 länder på den afrikanska kontinenten. Vid firandet av Herrens kvällsmåltid det året var 1.834.863 närvarande. Förutom att det har varit en häpnadsväckande tillväxt, finns det således goda utsikter till fortsatt ökning!

Rapporten för Sydamerika är inte mindre anmärkningsvärd. Fastän alla 13 länderna, så när som på ett, hade nåtts med Bibelns budskap före andra världskriget, fanns det då bara 29 församlingar på hela kontinenten, och i några av länderna utfördes ännu inget organiserat predikande. Det mesta av arbetet med att predika om Guds kungarike hörde ännu framtiden till. Sedan den tiden har förkunnarna där arbetat mycket energiskt. De som har blivit vederkvickta av livets vatten inbjuder med glädje andra att komma och ”fritt ta av livets vatten”. (Upp. 22:17) År 1992 tog 683.782 tjänare för Jehova i 10.399 församlingar i Sydamerika med stor glädje del i detta arbete. Några av dem nådde ut till områden där det inte hade avgetts ett grundligt vittnesbörd. Andra gick gång på gång igenom distrikt där det redan hade predikats för att uppmana människor att ”smaka och se att Jehova är god”. (Ps. 34:8) De ledde regelbundet 905.132 bibelstudier för att hjälpa intresserade att rätta sitt levnadssätt efter Jehovas vägar.

Tänk också på Asien och de många öarna och ögrupperna runt om på jorden. Vad har uträttats där? Fram till efterkrigsperioden hade det på  många av dessa platser knappast förkunnats alls om Guds kungarike. Men Jesus Kristus förutsade att dessa goda nyheter om Guds kungarike skulle predikas ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”. (Matt. 24:14) När andra världskriget slutade hade man nått 76 av dessa länder, öar och ögrupper. Men i överensstämmelse med Jesu ord har predikandet av de goda nyheterna under årtiondena efter kriget spridits till ytterligare 40 områden och intensifierats på platser där man tidigare hade predikat. På detta vidsträckta distrikt fanns det år 1992 627.537 hängivna förkunnare som fann stor glädje i att få bekantgöra Jehovas ”väldiga gärningar och härligheten hos hans kungaväldes prakt”. (Ps. 145:11, 12) Deras förkunnartjänst var inte lätt. På en del ställen var de tvungna att resa i timmar med båt eller flyg för att kunna nå avlägsna öar på distriktet. Men under år 1992 ägnade de över 200.000.000 timmar åt evangeliseringsarbetet och ledde regelbundet 685.211 bibelstudier i hem.

Löftet om att ”den lille” skulle ”bli till tusen” har verkligen gått i uppfyllelse och det i överflödande mått! I alla de mer än 50 länder där man år 1919 inte ens kunde finna ”den lille” — där det inte fanns ett enda Jehovas vittne och där det inte alls hade utförts något predikande — finns det i dag mer än tusen lovprisare av Jehova. I några av dessa länder finns det nu tiotusentals, ja, till och med mer än hundra tusen Jehovas vittnen som nitiskt förkunnar om Guds kungarike! I global skala har Jehovas vittnen blivit ”en mäktig nation” — som en förenad världsvid församling är de till antalet fler än antalet invånare i åtminstone 80 enskilda, självständiga stater i världen.

Hur mycket predikas det i ”andra länder”?

År 1992 fanns det fortfarande 24 ”andra länder” — länder där regeringarna har belagt Jehovas vittnens verksamhet med stränga restriktioner och varifrån inga detaljerade rapporter kommer. I några av dessa länder har ett stort vittnesbörd avgetts, men i andra är antalet Jehovas vittnen ganska begränsat. Där finns det fortfarande människor som inte har hört budskapet om Guds kungarike. Men Jehovas vittnen litar på att det nödvändiga vittnesbördet kommer att bli avgivet. Varför?

Därför att Bibeln visar att Jesus Kristus övervakar arbetet från sin himmelska tron. (Matt. 25:31—33) Under hans ledning har en ”ängel” som flyger ”i midhimlen” anförtrotts ansvaret att förkunna eviga goda nyheter och att uppmana ”varje nation och stam och tungomål och folk” att ”frukta Gud och ge honom ära”. (Upp. 14:6, 7) Det finns ingen makt i himlen eller på jorden som kan hindra Jehova från att dra till sig dem som är ”inordnade rätt för evigt liv”. — Apg. 13:48; Joh. 6:44.

Ingen del av jorden är så isolerad att budskapet om Riket inte kan nå dit. Släktingar kommer på besök. Nyheter förmedlas via telefon och  post. Affärsmän, arbetare, studenter och turister kommer i kontakt med människor från andra nationer. De livsviktiga nyheterna om att Jehova har insatt sin himmelske kung på tronen och gett honom myndighet över nationerna fortsätter att bekantgöras nu liksom förr genom dessa olika medel. Änglarna kan se till att budskapet når dem som hungrar och törstar efter sanning och rättfärdighet.

Om det är Herrens vilja att ett mer direkt predikande av budskapet om Riket skall utföras i områden där regeringarna hittills har hindrat det, kan han ordna förhållandena så att dessa regeringar ändrar sin hållning. (Ords. 21:1) Och där möjlighetens dörrar ännu kan öppnas, kommer Jehovas vittnen med glädje att ge av sig själva för att människor i dessa länder skall få så mycket hjälp som möjligt att lära känna Jehovas kärleksfulla uppsåt. De är fast beslutna att fortsätta att tjäna utan uppehåll tills Jehova genom Jesus Kristus säger att arbetet är fullgjort!

År 1992 predikade Jehovas vittnen i 229 länder. Då hade de goda nyheterna om Guds kungarike på olika sätt nått ut till 235 länder. I tio av dessa började budskapet predikas först efter år 1975.

Hur omfattande är det vittnesbörd som har avgetts? Under de 30 första åren efter andra världskriget ägnade Jehovas vittnen 4.635.265.939 timmar åt att predika och undervisa om Jehovas namn och kungarike. Men under de följande 15 åren (bara hälften så många år), då det fanns fler förkunnare och procentuellt fler tog del i heltidstjänsten, ägnade de 7.858.677.940 timmar åt att predika offentligt och från hus till hus och åt att leda bibelstudier i hem. Och arbetet fortsatte att ha framgång och intensifieras, för år 1990/1991 rapporterade de ytterligare 951.870.021 timmar i denna verksamhet och över en miljard timmar året därpå.

Den mängd biblisk litteratur, som Jehovas vittnen har spridit för att bekantgöra Guds kungarike, och det antal skilda språk, som litteraturen har kommit ut på, finns det ingen motsvarighet till inom något annat område av mänskliga strävanden. Rapporterna är ofullständiga, men de uppgifter som föreligger visar att Jehovas vittnen under åren 1920—1992 lämnade 10.107.565.269 böcker, broschyrer och lösnummer av tidskrifterna, förutom oräkneliga miljarder traktater, på 294 språk till intresserade personer.

När detta skrivs är det världsomfattande arbetet med att avge vittnesbörd ännu inte fullbordat. Men det arbete som har uträttats och de omständigheter under vilka det har utförts visar på ett övertygande sätt att Guds ande har varit verksam.

[Infälld text på sidan 502]

Stora sammankomster och deltagarnas kristna uppförande har dragit uppmärksamheten till sig

[Infälld text på sidan 505]

”Sammankomstdeltagarna är efterföljansvärda exempel i fråga om ordning, frid och renlighet”

[Infälld text på sidan 507]

Historiska sammankomster hölls på platser där Jehovas vittnens verksamhet hade varit förbjuden i årtionden

[Infälld text på sidan 508]

Tusentals ton biblisk litteratur sändes till östeuropeiska länder

[Infälld text på sidan 509]

Kvalificerade äldste erbjöd sig att flytta till länder där det var speciella behov

[Infälld text på sidan 516]

De önskar träffa så många som möjligt i varje hushåll

[Infälld text på sidan 518]

Häpnadsväckande tillväxt och goda utsikter till fortsatt ökning

[Tabeller/Bild på sidan 513]

(för formaterad text, se publikationen)

Ökningen av antalet förkunnare i Orienten

Indien

10.000

5.000

1950 1960 1970 1980 1992

Sydkorea

60.000

30.000

1950 1960 1970 1980 1992

Japan

150.000

100.000

50.000

1950 1960 1970 1980 1992

[Bild på sidan 503]

I Brasilien måste Morumbistadion i São Paulo (nedan) och Maracanãstadion i Rio de Janeiro användas samtidigt för att alla skulle få plats vid Jehovas vittnens sammankomst år 1985

[Bilder på sidan 504]

Några av dopkandidaterna i Chorzów i Polen år 1989

[Bilder på sidan 506]

Några historiska sammankomster år 1991

Prag, Tjeckoslovakien

Tallinn, Estland (till höger)

Zagreb, Kroatien (till höger)

Budapest, Ungern (ovan)

Baia-Mare, Rumänien (till höger)

Usolje-Sibirskoje, Ryssland (nedan)

Alma-Ata, Kazakstan (ovan)

Kiev, Ukraina (till vänster)

 [Bilder på sidan 511]

Jehovas vittnens internationella sammankomst i S:t Petersburg i Ryssland år 1992

En varm internationell anda

Från Ryssland

Från Moldavien

Från Ukraina

Det var många ungdomar närvarande

M. G. Henschel (till vänster) dryftar programmet med Stepan Kozhemba (i mitten) med hjälp av tolk

Utländska delegater hade med sig biblar på ryska till sina medtroende i Ryssland

[Bilder på sidan 512]

På 1980-talet förklarade katolska kyrkan krig mot Jehovas vittnen, vilket dessa italienska tidningsurklipp visar

[Bilder på sidan 514]

När fartyg lägger till i Rotterdam i Nederländerna, är Jehovas vittnen på plats för att tala med besättningen om Guds kungarike

[Bilder på sidan 515]

Även på distrikt som bearbetas ofta, som här på Guadeloupe, fortsätter Jehovas vittnen att försöka nå sina medmänniskors hjärta med de goda nyheterna