Kapitel 24

Genom mänsklig kraft eller genom Guds ande?

DET uppdrag som Jesus Kristus gav sina efterföljare kunde verka omöjligt att utföra. De var bara några få, men de skulle förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike på hela den bebodda jorden. (Matt. 24:14; Apg. 1:8) Uppgiften var inte bara gigantisk i sig själv, utan den skulle också utföras under till synes oövervinnliga svårigheter, eftersom Jesus sade rent ut till lärjungarna att de skulle bli hatade och förföljda i alla nationer. — Matt. 24:9; Joh. 15:19, 20.

Jehovas vittnen har verkligen mött motstånd överallt i världen, men trots detta har de energiskt vinnlagt sig om att fullgöra det arbete som Jesus förutsade skulle utföras. Det är ett väl dokumenterat faktum att vittnesbördet redan har avgetts i imponerande omfattning. Men vad har gjort detta möjligt? Har det skett genom mänsklig kraft och uppfinningsrikedom — eller genom Guds andes verksamhet?

Bibelns redogörelse för återupprättandet av den sanna tillbedjan i Jerusalem på 500-talet f.v.t. påminner oss om att vi inte får förbise Guds egen andel i genomförandet av hans vilja. Världsliga kommentatorer kanske försöker finna andra förklaringar till det som sker. Men när Gud förklarade hur hans uppsåt skulle förverkligas, sade han genom sin profet Sakarja: ”’Inte genom en militärstyrka, inte heller genom kraft, utan genom min ande’, har härars Jehova sagt.” (Sak. 4:6) Jehovas vittnen tvekar inte att säga att det också är på det sättet predikandet av budskapet om Riket blir utfört i våra dagar — inte genom någon militärstyrka, inte heller genom någon grupp framträdande människors personliga kraft eller inflytande, utan som en följd av att Jehovas ande är i verksamhet. Finns det några belägg för den övertygelsen?

”Inte många ... visa i köttsligt avseende”

I ett brev till några kristna i Grekland i det första århundradet erkände aposteln Paulus: ”Ni ser ju på hans kallelse av er, bröder, att inte många som var visa i köttsligt avseende blev kallade, inte många mäktiga, inte många av ädel börd; utan Gud utvalde det dåraktiga i världen, för att han skulle låta de visa komma på skam; och Gud utvalde det svaga i världen, för att han skulle låta det starka komma på skam; och Gud utvalde det som är av ringa börd i världen och det som man ser ner på, de ting  som inte är något, för att han skulle göra till intet de ting som är något, så att inget kött skulle berömma sig inför Gud.” — 1 Kor. 1:26—29.

Jesu egna apostlar var vanliga arbetare. Fyra av dem var fiskare till yrket. En av dem hade varit uppbördsman, ett yrke som judarna föraktade. Det judiska prästerskapet kallade dessa apostlar ”olärda och helt vanliga människor”, vilket tyder på att de inte hade fått utbildning vid den tidens högre läroanstalter. (Apg. 4:13) Därmed inte sagt att inte någon som hade högre världslig eller religiös utbildning blev kristen. Aposteln Paulus hade studerat för den lärde Gamaliel, som var medlem av den judiska Sanhedrin. (Apg. 22:3) Men som Bibeln säger var det ”inte många” sådana.

Historien vittnar om att Celsus, en romersk filosof som levde på 100-talet v.t., gjorde spe av att ”ullarbetare, skomakare, garfware, de mest obildade och bondaktigaste menniskor äro Evangelii ifriga förkunnare”. (August Neander: Den Christna Religionens och Kyrkans Allmänna Historia, 1828) Vad var det som gav de sanna kristna styrka att fortsätta att förkunna de goda nyheterna, trots det hån och den våldsamma förföljelse som de utsattes för i romarriket? Det var, som Jesus hade sagt, Guds heliga ande. — Apg. 1:8.

I nyare tid har Jehovas vittnen likaså hånats, därför att de flesta av dem är vanliga människor och inte sådana som världen ser upp till på grund av deras ställning i livet. En av de allra första som förkunnade budskapet om Riket i Danmark var en skomakare. I Schweiz och Frankrike var det en trädgårdsmästare. I många delar av Afrika var det kringvandrande arbetare som spred budskapet. I Brasilien hade sjömän del i att göra det. Och många av de polska vittnena i norra Frankrike var kolgruvearbetare.

Alla dessa var begeistrade över det de hade lärt sig från Guds ord med hjälp av Vakttornets publikationer. De ville visa sin kärlek till Jehova genom att lyda honom och satte därför i gång med det arbete som Guds ord säger att sanna kristna skall utföra. Sedan dess har miljoner andra från alla samhällsställningar slutit sig till dem i detta arbete. De är alla evangelieförkunnare.

Jehovas vittnen är den enda religiösa organisation i världen i vilken varje medlem personligen tar del i att vittna för icke troende, försöker besvara deras frågor med hjälp av Bibeln och uppmanar dem att tro på Guds ord. Andra religiösa organisationer erkänner att detta är något som alla kristna borde göra. Somliga har försökt få sina medlemmar att göra det. Men det är bara Jehovas vittnen som konsekvent gör det. Vem är det som har gett dem de råd och den vägledning, de löften och den försäkran om kärleksfullt stöd som motiverar dem att utföra detta arbete som andra försmår? Fråga dem själv! Oavsett vilket land de bor i kommer de att svara: ”Jehova.” Vem är det då som bör få äran för det?

 Guds änglars medverkan förutsagd

När Jesus beskrev de händelser som skulle inträffa under avslutningen på den här tingens ordning, visade han att det inte bara var hans efterföljare här på jorden som skulle ta del i att samla in de människor som älskade rättfärdighet. När han i Matteus, kapitel 13, talade om insamlandet av de sista medlemmarna av de 144.000 som skulle ha del i det himmelska kungariket tillsammans med honom, sade han: ”Skördefolket är änglar.” Och hur stort skulle det område vara från vilket ”kungarikets söner” skulle insamlas? ”Åkern är världen”, förklarade Jesus. De som samlades in skulle alltså komma ända från jordens yttersta ändar. Har detta verkligen inträffat? — Matt. 13:24—30, 36—43.

Ja, det har det! År 1914, när de sista dagarna för den här världen började, fanns det bara några få tusen bibelforskare, men budskapet om Riket som de predikade nådde snabbt ut över hela jorden. I Orienten, Europa, Afrika, Nord- och Sydamerika och på många öar tog enskilda individer emot möjligheten att tjäna Guds kungarikes intressen och samlades in i en enda enad organisation.

I Västaustralien nåddes till exempel Bert Horton av budskapet om Riket. Religion, i den form han kände till, intresserade honom inte; han var engagerad i politik och fackföreningsarbete. Men när hans mor gav honom boken Den gudomliga tidsåldersplanen, som var utgiven av Sällskapet Vakttornet, och han började läsa den tillsammans med Bibeln, visste han att han hade funnit sanningen. Han började spontant dela med sig av sanningen till sina arbetskamrater, och så snart han hade lyckats finna några bibelforskare, anslöt han sig med glädje till dem. Han blev döpt år 1922, trädde in i heltidstjänsten och erbjöd sig att tjäna varhelst Jehovas organisation gav anvisning om.

På andra sidan jordklotet bodde W. R. Brown. Efter att ha predikat på de karibiska öarna begav han sig år 1923 till Afrika för att sprida budskapet om Riket där. Han reste inte ut som en oberoende predikant som skulle missionera på egen hand. Nej, också han arbetade som en del av Jehovas organiserade folk. Han hade erbjudit sig att tjäna där han behövdes, och det var på uppmaning av Sällskapets huvudkontor som han tog emot förordnandet i Västafrika. De som personligen drog nytta av hans tjänst fick också hjälp att inse vikten av att intimt samarbeta med Jehovas organisation.

Förkunnandet om Guds kungarike nådde också Sydamerika. Hermán Seegelken i Mendoza i Argentina hade länge varit medveten om skrymteriet i såväl den katolska kyrkan som de protestantiska kyrkorna. Men år 1929 fick också han höra budskapet om Riket, tog ivrigt emot det och började tala med andra om det — i förening med Jehovas tjänare världen över. Liknande händelser inträffade överallt på jorden. Människor ”ur varje stam och tungomål och folk och nation”, människor som bodde  långt ifrån varandra och som levde under vitt skilda förhållanden, inte bara lyssnade, utan ställde sig själva till förfogande i Guds tjänst. De samlades in i en enad organisation för att utföra det arbete som Jesus hade förutsagt skulle utföras i den här tiden. (Upp. 5:9, 10) Hur var det möjligt?

Bibeln säger att Guds änglar skulle ha en betydelsefull andel i detta arbete. Förkunnandet om Guds kungarike skulle därför genljuda över hela jorden, som om övermänskliga krafter blåste i en väldig trumpet. År 1935 hade klangen redan nått ut till 149 länder — i norr, söder, öster och väster, från jordens ena ända till den andra.

Till att börja med var det bara en ”liten hjord” som visade sann uppskattning av Guds kungarike och var villig att tjäna dess intressen. Det var vad Bibeln hade förutsagt. Nu har en snabbt växande ”stor skara”, som uppgår till flera miljoner människor ur alla nationer, slutit sig till den ”lilla hjorden”. Det var också förutsagt i Guds ord. (Luk. 12:32; Joh. 10:16; Upp. 7:9, 10) Detta är inte människor som blott och bart bekänner sig tillhöra samma religion eller ha samma tro men som i verkligheten är söndrade på grund av alla de uppfattningar och filosofier som skapar så många grupperingar i världen omkring dem. Inte heller är det så att Jehovas vittnen blott och bart talar om Guds kungarike, medan de i själva verket sätter sin förtröstan till mänskligt styre. Nej, de är till och med villiga att riskera sitt liv för att lyda Gud som härskare. Bibeln visar tydligt att sådana människor som vill ”frukta Gud och ge honom ära” skulle samlas in under änglars ledning. (Upp. 14:6, 7; Matt. 25:31—46) Och Jehovas vittnen är fast övertygade om att detta är vad som verkligen har ägt rum.

I sin förkunnartjänst har de vid otaliga tillfällen sett övertygande bevis för att deras arbete står under himmelsk ledning. En söndag skulle till exempel en grupp vittnen i Rio de Janeiro i Brasilien just avsluta sin tjänst från hus till hus, när en i gruppen sade: ”Jag vill fortsätta en liten stund till. Av någon anledning vill jag gå till huset där borta.” Den som ledde gruppen föreslog att de skulle vänta med det huset till en annan dag, men förkunnaren var envis. Och just vid den dörren träffade hon en kvinna som med tårarna strömmande nerför kinderna sade att hon just hade bett till Gud om hjälp. Hon hade tidigare haft besök av Jehovas vittnen, men hade då inte visat något intresse för Bibelns budskap. Hennes mans plötsliga död hade emellertid fått henne att inse att hon behövde andlig hjälp. Hon hade letat efter Rikets sal, men inte funnit den. Hon hade innerligt bett till Gud om hjälp, och nu var hjälpen vid hennes dörr. Det dröjde inte länge förrän hon blev döpt. Hon var övertygad om att Gud hade hört hennes bön och hade vidtagit de åtgärder som behövdes för att besvara den. — Ps. 65:2.

Ett tyskt Jehovas vittne som bodde i New York hade för vana att be till Gud om ledning när hon var ute i tjänsten på fältet. År 1987 hade  hon i flera veckor hållit utkik på gatan efter en viss intresserad kvinna, eftersom hon inte visste var kvinnan bodde. Så en dag bad hon till Gud när hon skulle börja tjänsten: ”Jehova, du vet var hon finns. Hjälp mig att hitta henne.” Några minuter senare fick hon syn på kvinnan som satt på en restaurang.

Var det bara en tillfällighet? Bibeln säger att sanna kristna är ”Guds medarbetare” och att änglarna sänds ut ”för att tjäna dem som skall komma att ärva räddning”. (1 Kor. 3:9; Hebr. 1:14) När förkunnaren talade om för den här kvinnan hur hon hade hittat henne, tackade hon redan samma dag ja till att undersöka Bibeln närmare.

De goda nyheterna når otillgängliga distrikt

Jehovas vittnen har gjort ihärdiga ansträngningar att nå alla länder med budskapet om Riket. Men det är inte hela förklaringen till de resultat de har sett. De har fått uppleva att budskapet om Riket har brett ut sig i områden där alla deras noggrant planerade ansträngningar hade varit utan framgång.

Ett exempel är det tidigare Sovjetunionen. Under 1920- och 1930-talen hänvände man sig flera gånger till landets myndigheter och anhöll enträget om att få tillstånd att föra in biblisk litteratur i landet eller att trycka den där. Svaren var negativa. Det fanns några få Jehovas vittnen i Sovjetunionen, men det behövdes många fler för att man skulle kunna fullgöra det predikoarbete som enligt Guds ord måste utföras. Vad kunde göras för att det skulle bli fler?

Över tusen Jehovas vittnen (förutom många andra) som bodde i det område som tidigare hade utgjort östra Polen befann sig efter andra världskriget inom Sovjetunionens gränser. Och i koncentrationslägret Ravensbrück hade hundratals unga ryska kvinnor lärt känna medfångar som var Jehovas vittnen. En del av dessa kvinnor överlämnade sig åt Jehova under den tiden, och längre fram sändes de tillbaka till olika delar av Sovjetunionen. Hundratals andra Jehovas vittnen kom också att bo i Sovjetunionen, när nationsgränserna ändrades i samband med kriget. Resultatet blev något annat än vad sovjetregimen hade tänkt sig. Jehovas vittnens styrande krets hade inte arrangerat detta. Men det bidrog till att fullgöra det som hade förutsagts i Guds inspirerade ord. The Watchtower skrev om den här händelseutvecklingen: ”Vi ser således hur Herren genom sin försyn kan uppresa vittnen i vilket land som helst för att de där skall höja sanningens baner och göra Jehovas namn känt.” — Numret för 1 februari 1946.

I mer än ett land har man sagt till Jehovas vittnen: ”Här får ni inte komma in!” eller: ”Här får ni inte predika.” Det har inträffat gång på gång runt om på jorden, i dussintals länder, och ofta till följd av att  prästerskapet har utövat påtryckningar på myndigheterna. I en del av dessa länder har Jehovas vittnen längre fram fått lagligt erkännande, men redan dessförinnan har tusentals människor inom dessa länders gränser börjat tillbe Jehova, himlens och jordens Skapare. Hur har det gått till?

Bibeln ger oss den enkla förklaringen att Guds änglar har en viktig andel i att frambära denna enträgna vädjan till människor av alla nationer: ”Frukta Gud och ge honom ära, därför att stunden för hans dom har kommit, ja tillbe honom som har gjort himlen och jorden och hav och vattenkällor.” — Upp. 14:6, 7.

Framgång trots till synes oövervinnliga svårigheter

I vissa länder har Jehovas vittnen inte bara ställts inför förbud mot sin offentliga förkunnartjänst, utan det har också gjorts försök att krossa dem fullständigt.

Under första världskriget gjorde präster i Förenta staterna och Canada gemensamma ansträngningar att sätta stopp för bibelforskarna (som Jehovas vittnen då kallades) och deras verksamhet. Detta är ett dokumenterat faktum. Trots grundlagens garantier om yttrandefrihet och religionsfrihet utövade prästerskapet påtryckningar på myndigheterna för att få dem att förbjuda litteratur som bibelforskarna hade gett ut. Många bibelforskare blev arresterade och fängslade utan möjlighet att bli frigivna mot borgen; andra blev brutalt slagna. Sällskapet Vakttornets ledande representanter och deras nära medarbetare dömdes till långa fängelsestraff i rättegångar som senare ogiltigförklarades. Ray Abrams skrev i sin bok Preachers Present Arms: ”En undersökning av hela fallet leder till den slutsatsen att kyrkosamfunden och prästerna ursprungligen stod bakom den rörelse som gick ut på att krossa russellianerna”, som prästerna föraktfullt kallade bibelforskarna. Men efter kriget trädde dessa bibelforskare fram med större kraft än någonsin tidigare och förkunnade om Jehovas kung, Jesus Kristus, och hans rike. Varifrån fick de sina förnyade krafter? Bibeln hade förutsagt att detta skulle ske och hade sagt att det skulle vara en följd av ”livsande från Gud”. — Upp. 11:7—11.

När nazisterna hade kommit till makten i Tyskland, intensifierades förföljelsen av Jehovas vittnen i de länder som kom under nazistisk kontroll. Många blev arresterade och fick utstå brutal behandling. Förbud utfärdades. I oktober 1934 skickade församlingar av Jehovas vittnen i hela Tyskland rekommenderade brev till den tyska regeringen, i vilka de tydligt deklarerade att de inte hade några politiska syften men att de var fast beslutna att lyda Gud som sin härskare. Samtidigt skickade församlingar av Jehovas vittnen i hela världen telegram till de tyska myndigheterna till stöd för sina kristna bröder i Tyskland.

Samma dag, den 7 oktober 1934, befann sig Adolf Hitler på dr Wilhelm Fricks kontor i Berlin, och när samtalet kom in på Jehovas vittnen  knöt han nävarna och skrek hysteriskt: ”Den avfödan skall utrotas i Tyskland!” Det var inget tomt hot. En våg av arresteringar följde. Enligt ett konfidentiellt meddelande från Preussens hemliga statspolis, daterat den 24 juni 1936, upprättades ett ”specialkommando inom Gestapo” för att bekämpa Jehovas vittnen. Efter omfattande förberedelser startade Gestapo sin kampanj för att gripa alla Jehovas vittnen och alla som misstänktes vara det. Hela polisstyrkan sattes in, och kriminella element kunde härja ostört.

Rapporter visar att minst 6.262 tyska Jehovas vittnen blev arresterade. Karl Wittig, som tidigare hade varit en högt uppsatt statstjänsteman i Tyskland och som själv satt i flera koncentrationsläger, skrev senare: ”Ingen annan grupp fångar ... utsattes för SS-männens sadism i samma utsträckning som bibelforskarna. Den sadistiska behandlingen bestod av oavbruten fysisk och själslig tortyr, som inget språk i världen kan beskriva.”

Vad blev följden av allt detta? I en bok som kom ut år 1982 skriver dr Christine King: ”Det var endast mot vittnena [i motsats till andra religiösa grupper] som regeringen inte hade någon framgång.” Hitler hade svurit på att han skulle utrota dem, och hundratals dödades. Men trots detta, förklarar Christine King, ”fortsatte verket [att predika om Guds kungarike], och i maj 1945 var Jehovas vittnens rörelse fortfarande vid liv, men det var däremot inte nationalsocialismen”. Hon påpekar också: ”De hade inte kompromissat.” (The Nazi State and the New Religions: Five Case Studies in Non-Conformity) Varför kunde Hitler och hans välutrustade armé, hans vältränade poliser och hans många utrotningsläger inte verkställa sitt hot att tillintetgöra denna relativt lilla och obeväpnade grupp av i världens ögon helt vanliga människor? Varför har inte heller andra nationer kunnat sätta stopp för deras verksamhet? Hur kommer det sig att Jehovas vittnen som grupp betraktade, och inte bara i några få isolerade fall, har kunnat stå fasta trots brutal förföljelse?

Svaret ligger i det visa råd som lagläraren Gamaliel gav de övriga medlemmarna av den judiska Sanhedrin, när de behandlade ett liknande fall som gällde Jesu Kristi apostlar. Han sade: ”Befatta er inte med de här människorna, utan låt dem hållas (därför att om detta projekt eller detta verk är av människor, skall det bli kullkastat; men om det är av Gud, skall ni inte förmå kullkasta dem); annars kanske ni befinns vara sådana som faktiskt strider mot Gud.” — Apg. 5:38, 39.

Historiska fakta visar följaktligen att det uppdrag som Jesus gav sina efterföljare — ett uppdrag som kunde verka omöjligt, eftersom det skulle utföras under till synes oövervinnliga svårigheter — nu utförs, inte genom mänsklig kraft, utan genom Guds ande. Det är som Jesus själv sade i bön till Gud: ”Fader, alla ting är möjliga för dig.” — Mark. 14:36.

[Infälld text på sidan 547]

”’Genom min ande’, har härars Jehova sagt”

[Infälld text på sidan 548]

Vad gav dem styrka att fortsätta att predika, trots hån och våldsam förföljelse?

[Infälld text på sidan 549]

Vittnesbörd om änglars ledning

[Infälld text på sidan 551]

”Herren ... kan uppresa vittnen i vilket land som helst”

[Infälld text på sidan 553]

Ett enat folk som har stått fast i tron trots till synes oövervinnliga svårigheter