Kapitel 23

Missionärer påskyndar den världsvida utvidgningen

Nitiska missionärer, som är villiga att tjäna var som helst där det kan vara behov av dem, har varit en betydelsefull faktor i det världsomfattande förkunnandet om Guds kungarike.

Långt innan Watch Tower Bible and Tract Society upprättade en missionärsskola, sändes missionärer ut till andra länder. Sällskapets förste president, C. T. Russell, insåg att det behövdes några som var kvalificerade att sätta i gång förkunnarverksamheten och ta ledningen i att predika de goda nyheterna på utländska fält. Därför sände han ut sådana män — Adolf Weber till Europa, E. J. Coward till Karibien, Robert Hollister till Orienten och Joseph Booth till södra Afrika. Tyvärr visade det sig att Joseph Booth var mera intresserad av sina egna planer. År 1910 blev därför William Johnston sänd från Skottland till Nyasaland (nu Malawi), där Joseph Booths dåliga inflytande hade varit särskilt märkbart. Därefter fick broder Johnston till uppgift att inrätta ett avdelningskontor för Sällskapet Vakttornets räkning i Durban i Sydafrika, och längre fram tjänade han som tillsyningsman för avdelningskontoret i Australien.

Efter första världskriget sände J. F. Rutherford ut fler missionärer. Han sände till exempel Thomas Walder och George Phillips från Storbritannien till Sydafrika, W. R. Brown från ett tidigare förordnande på Trinidad till Västafrika, George Young från Canada till Sydamerika och till Europa, Juan Muñiz först till Spanien och sedan till Argentina, George Wright och Edwin Skinner till Indien, följda av Claude Goodman, Ron Tippin och några andra. De var pionjärer i ordets egentliga bemärkelse — föregångsmän som nådde ut till områden där de goda nyheterna hade blivit predikade ytterst lite eller inte alls, och de lade en fast grund för organisationens tillväxt i framtiden.

Det fanns också andra som drevs av en sann missionärsanda till att bege sig utanför sitt hemlands gränser för att predika. Till dem hörde Kate Goas och hennes dotter Marion, som ägnade flera år åt nitisk tjänst i Colombia och Venezuela. En annan var Joseph Dos Santos. Han lämnade Hawaii på en predikotur som medförde 15 års förkunnarverksamhet i Filippinerna. Vi kan också nämna Frank Rice, som for i väg med ett lastfartyg från Australien för att få i gång förkunnandet av de goda nyheterna på ön Java (nu en del av Indonesien).

 Men år 1942 började planerna på en skola ta fast form, en skola med en lärokurs särskilt avsedd att utbilda både män och kvinnor som var villiga att utföra missionärstjänst var som helst i världen där det kunde vara behov av dem.

Gileadskolan

Från mänsklig ståndpunkt sett kunde det förefalla oförnuftigt att mitt under ett världskrig lägga planer för utvidgning av arbetet med att predika om Guds kungarike på utländska fält. Men i september 1942 beslöt styrelserna för de två viktigaste lagligen inregistrerade sammanslutningarna, som används av Jehovas vittnen, att med full förtröstan på Jehova godkänna ett förslag av N. H. Knorr om att det skulle upprättas en skola avsedd att utbilda missionärer och andra för specialiserad tjänst. Den skulle heta Watchtower Bible College of Gilead. Namnet ändrades senare till Watchtower Bible School of Gilead (Vakttornets Bibelskola Gilead). Undervisningen skulle vara kostnadsfri, och Sällskapet skulle stå för kost och logi åt eleverna under deras utbildningstid.

En av dem som ombads att hjälpa till med att utarbeta läroplanen var Albert D. Schroeder. Han hade redan vunnit stor erfarenhet genom sitt arbete på avdelningen för tjänsten på fältet vid Sällskapets högkvarter i Brooklyn och genom sin uppgift som tillsyningsman för avdelningskontoret i Storbritannien. Hans positiva, självuppoffrande inställning, som kom till uttryck i hans uppriktiga intresse för eleverna, gjorde honom mycket omtyckt av dem som han undervisade under de 17 år han tjänade som rektor och instruktör vid skolan. År 1974 blev han medlem av den  styrande kretsen, och året därpå förordnades han att tjäna i dess undervisningskommitté.

Broder Schroeder och de andra instruktörerna (Maxwell Friend, Eduardo Keller och Victor Blackwell) utarbetade en fem månaders studiekurs med tonvikt på studium av själva Bibeln och teokratisk organisation. Vidare undervisades det i bibliska lärosatser, offentlig talekonst, tjänst på fältet, missionärstjänst, religionshistoria, Guds lag, ett lämpligt uppträdande mot regeringstjänstemän, internationell rätt, räkning och bokföring samt ett främmande språk. Under årens lopp har det gjorts en del ändringar i läroplanen, men huvudvikten har alltid legat på studium av själva Bibeln och evangeliseringsarbetets stora betydelse. Kursen är avsedd att stärka elevernas tro och hjälpa dem att utveckla de andliga egenskaper som behövs för att man framgångsrikt skall kunna klara av den uppfordran som missionärstjänsten innebär. Det har eftertryckligt betonats hur viktigt det är att man fullständigt förtröstar på Jehova och visar sig lojal mot honom. (Ps. 146:1—6; Ords. 3:5, 6; Ef. 4:24) Eleverna får inte färdiga svar på allting, utan de blir övade i att göra efterforskningar och hjälpta till att förstå varför Jehovas vittnen tror som de gör och varför de håller sig till vissa bestämda sätt att utföra saker och ting på. De lär sig att urskilja principer som de kan utgå ifrån. På så sätt läggs en grundval för fortsatta framsteg.

Inbjudningarna till de blivande eleverna i den första klassen sändes ut den 14 december 1942. Lite senare på vintern anlände de 100 eleverna i den klassen för att bli inskrivna i skolan, som då låg i South Lansing i norra delen av staten New York. De var villiga, ivriga att få lära — och en smula nervösa. Även om det var lektionerna (och förberedelserna för dem) som de i första hand tänkte på, kunde de inte låta bli att fundera över vart på det världsvida fältet de skulle bli sända efter skolavslutningen.

I ett tal till den här första klassen den 1 februari 1943, den dag skolan öppnades, sade broder Knorr: ”Vad er beträffar, så blir ni ytterligare förberedda för liknande arbete som det som utfördes av aposteln Paulus, av Markus, Timoteus och andra, som reste till alla delar av det romerska kejsardömet och förkunnade budskapet om Riket. De måste den gången stärkas genom Guds ord. De måste ha en klar insikt om hans uppsåt. På många platser måste de stå ensamma mot denna världens höga och mäktiga. Detsamma kan bli er lott, och Gud kommer att bli er styrka, när ni kommer i den situationen.

Det finns många platser, där vittnesbördet om Riket inte har blivit framburet i någon större utsträckning. Folket som bor på de platserna befinner sig i mörker och kvarhålles däri av religionen. I några av dessa länder, där det finns några få vittnen, har man lagt märke till att de välsinnade människorna gärna lyssnar och skulle sluta sig till Herrens organisation, om de finge tillbörlig undervisning. Det måste finnas hundratals och tusentals flera, som kunde nås av budskapet, om det funnes fler arbetare på fältet. Genom Herrens nåd kommer det att bli fler.

 Syftet med den här läroanstalten är inte att göra er skickade till att bli förordnade tjänare. Ni är redan tjänare och har varit verksamma i ert ämbete i flera år. ... Studiekursen här vid skolan har det enda syftet att bereda er till att bli bättre skickade tjänare på de distrikt som ni far till. ...

Ert huvudsakliga arbete är att predika evangelium om Riket från hus till hus, såsom Jesus och apostlarna gjorde. När ni har funnit någon som har hörande öron, så gör upp om ett återbesök, starta ett studium i hemmet och organisera en grupp [församling] av alla sådana välsinnade i en stad eller ett samhälle. Ni kommer inte bara att få den glädjen att organisera en grupp, utan ni måste också hjälpa dem att förstå Guds ord, styrka och uppmuntra dem, hålla ett tal till dem då och då, hjälpa dem på deras tjänstemöten och med deras organisationsangelägenheter. När de är starka och kan fortsätta på egen hand och överta distriktet, kan ni fara därifrån till någon annan stad för att förkunna Riket. Tid efter annan kan det bli nödvändigt för er att komma tillbaka för att uppbygga dem på den allraheligaste tron och reda ut lärofrågor åt dem, så ert arbete kommer att bestå i att vårda er om Herrens ’andra får’ och inte överge dem. (Joh. 10:16) Ert verkliga arbete består i att hjälpa de människor som har en god vilja. Ni kommer att få bruk för ert initiativ men måste därvid söka Guds ledning.” *

Fem månader senare fullbordade eleverna i den här första klassen sin specialiserade utbildning. Visum anskaffades, researrangemang gjordes, och så begav de sig av till nio latinamerikanska länder. Tre månader efter skolavslutningen var de första Gileadutbildade missionärerna som reste ut från Förenta staterna på väg till Cuba. Fram till år 1992 hade mer än 6.500 elever från över 110 länder fått utbildning vid den här skolan, och de hade sedan tjänat i över 200 länder och ögrupper.

Broder Knorr visade ända fram till sin död, 34 år efter invigningen av Gileadskolan, stort personligt intresse för missionärernas arbete. Om det alls var möjligt, brukade han besöka varje klass ett antal gånger för att hålla föreläsningar, och han hade då med sig andra bröder från högkvarteret för att de också skulle tala till eleverna. Sedan de utexaminerade Gileadeleverna hade börjat sin tjänst utomlands, gjorde han personligen besök hos missionärsgrupperna, hjälpte dem att lösa problem och gav dem  behövlig uppmuntran. Allteftersom det blev fler och fler missionärsgrupper, ordnade han med att också andra välkvalificerade bröder gjorde sådana besök, så att alla missionärerna regelbundet skulle få personlig uppmärksamhet oberoende av var de tjänade.

Missionärer som var annorlunda

Kristenhetens missionärer har upprättat sjukhus, flyktingcentrer och barnhem för att sörja för människors materiella behov. Som självutnämnda förkämpar för de fattiga har de också anstiftat revolution och tagit del i gerillakrig. Missionärer som har fått utbildning vid Gileadskolan är annorlunda — de undervisar människor i Bibeln. I stället för att bygga kyrkor och förvänta att folk skall komma till dem går de från hus till hus för att finna människor som hungrar och törstar efter rättfärdighet och undervisa dem.

Jehovas vittnens missionärer håller sig tätt till Guds ord och påvisar för människorna varför det är Guds kungarike som är den verkliga och bestående lösningen på mänsklighetens problem. (Matt. 24:14; Luk. 4:43) Skillnaden mellan detta arbete och det som kristenhetens missionärer ägnar sig åt framstod mycket klart för Peter Vanderhaegen då han år 1951 var på väg till sitt missionärsdistrikt i Indonesien. Hans ende medpassagerare på lastfartyget var en baptistmissionär. Broder Vanderhaegen försökte få i gång ett samtal om de goda nyheterna om Guds kungarike, men den andre förklarade att hans allt uppslukande intresse var att stödja Chiang Kai-shek på Taiwan i hans ansträngningar att återfå makten på fastlandet.

Många andra har emellertid kommit att sätta värde på budskapet i Guds ord. Det var till exempel vad som hände i Barranquilla i Colombia. När Olaf Olson predikade där i staden för Antonio Carvajalino, som var en övertygad anhängare av en viss politisk rörelse, understödde inte broder Olson honom i hans uppfattning, och han förfäktade inte heller någon annan politisk ideologi. I stället erbjöd han sig att studera Bibeln kostnadsfritt med Antonio och hans systrar. Snart förstod Antonio att Guds kungarike faktiskt är det enda hoppet för de fattiga i Colombia och resten av världen. (Ps. 72:1—4, 12—14; Dan. 2:44) Antonio och hans systrar blev nitiska tjänare åt Gud.

Att Jehovas vittnens missionärer inte följer det mönster som kristenhetens religiösa system har utvecklat blev mycket uppenbart på ett annat  sätt genom en händelse i Rhodesia (nu Zimbabwe). När Donald Morrison gjorde ett besök hemma hos en av kristenhetens missionärer där, beklagade sig missionären över att Jehovas vittnen inte respekterade de gränser som hade fastställts. Vilka gränser? Jo, kristenhetens religionssamfund hade delat upp landet mellan sig, så att vart och ett av dem kunde verka inom sitt område utan inblandning från de andra. Jehovas vittnen kunde inte gå med på en sådan uppdelning. Jesus hade sagt att budskapet om Guds kungarike skulle predikas på hela den bebodda jorden. Kristenheten ägnade sig definitivt inte åt det. De Gileadutbildade missionärerna var beslutna att lyda Kristus och avge ett grundligt vittnesbörd.

De här missionärerna sändes inte ut för att bli betjänade, utan för att betjäna andra. Att de verkligen beflitade sig om att göra det kom till uttryck på många sätt. Det är inte fel att till tack för andlig hjälp ta emot materiella gåvor som ges frivilligt (och inte därför att man har bett om det). Men missionärerna John Errichetti och Hermon Woodard förstod att de lättare skulle kunna nå människors hjärtan på sitt distrikt i Alaska, om de också använde lite tid till att arbeta med sina händer för att sörja för sina fysiska behov, liksom aposteln Paulus gjorde. (1 Kor. 9:11, 12; 2 Thess. 3:7, 8) Det som de i första hand ägnade sig åt var att predika de goda nyheterna. Men när de blev föremål för gästfrihet, hjälpte de till med sådant som behövde göras — till exempel med att tjära taket åt en man som de såg behövde hjälp. Och när de färdades från plats till plats med båt, hjälpte de till med att lossa lasten. Folk förstod ganska snart att de här missionärerna inte alls var som kristenhetens präster.

 På en del platser var det nödvändigt för Jehovas vittnens missionärer att förvärvsarbeta någon tid för att bli etablerade i landet och så kunna utföra sin förkunnartjänst där. När till exempel Jesse Cantwell kom till Colombia, undervisade han i engelska vid ett universitets medicinska fakultet, tills den politiska situationen förändrades och de religiösa restriktionerna hävdes. Därefter kunde han göra fullt bruk av sin erfarenhet som förkunnare genom att tjäna som resande tillsyningsman för Jehovas vittnen.

På många håll fick missionärerna till en början bara ett turistvisum, som tillät dem att uppehålla sig i ett land en månad eller kanske några månader. Sedan måste de ut ur landet och så resa in på nytt. Men de var ihärdiga och upprepade proceduren gång på gång, tills de kunde få uppehållstillstånd. I sina hjärtan var de fast beslutna att hjälpa människorna i de länder där de hade blivit förordnade att tjäna.

De här missionärerna betraktade sig inte som förmer än lokalbefolkningen. John Cutforth, som hade varit skollärare i Canada, besökte som resande tillsyningsman såväl församlingar som isolerade Jehovas vittnen i Papua Nya Guinea. Han satt på golvet tillsammans med dem, åt tillsammans med dem och tackade ja när han blev bjuden att sova på en matta på golvet i deras hem. Han tyckte om att gå ut i tjänsten på fältet  tillsammans med dem. Men detta förundrade iakttagare som inte var Jehovas vittnen, för europeiska pastorer från kristenhetens olika missionssällskap hade ord om sig att hålla lokalbefolkningen på avstånd; de var bara tillsammans med sina församlingsmedlemmar korta stunder vid några av sina möten, och de åt aldrig tillsammans med dem.

Människor bland vilka dessa Jehovas vittnen tjänade märkte tydligt det kärleksfulla intresset hos missionärerna och den organisation som hade sänt ut dem. Som svar på ett brev från en ödmjuk afrikan vid namn João Mancoca, som hölls fängslad i en straffkoloni i Portugisiska Västafrika (nu Angola), sändes en av Vakttornets missionärer i väg för att ge honom andlig hjälp. När Mancoca längre fram tänkte tillbaka på det besöket, sade han: ”Jag tvivlade inte längre på att detta var den sanna organisationen som har Guds stöd. Jag hade aldrig trott att någon annan religiös organisation skulle göra något sådant: sända en missionär långt bortifrån för att besöka en obetydlig person utan att ta betalt för det, bara därför att han skrev ett brev.”

Levnadsvillkor och sedvänjor

I de länder dit missionärerna blev sända var levnadsvillkoren ofta inte alls så goda som i deras hemländer. När Robert Kirk steg i land i Burma (nu Myanmar) i början av år 1947, kunde man fortfarande se spår av krigets härjningar där i landet, och bara i ett fåtal hem fanns det elektriskt ljus. I många länder fann missionärerna att man inte tvättade sina kläder i en elektrisk tvättmaskin, utan för hand med hjälp av ett tvättbräde eller på stenarna utmed en flod. Men de hade kommit för att lära andra Bibelns sanning, så de anpassade sig till de lokala förhållandena och gick upp i sin förkunnartjänst.

I början fanns det inte någon som kunde möta upp och hälsa missionärerna välkomna. De fick själva söka efter någonstans att bo. När Charles Eisenhower och 11 andra missionärer kom till Cuba år 1943, sov de på golvet första natten. Följande dag köpte de sängar och gjorde klädskåp och byråar av äppellådor. Missionärernas tillgångar bestod av de bidrag de fick för litteratur som de spred och det blygsamma understöd som Sällskapet Vakttornet gav pionjärer med särskilt uppdrag, men varje missionärsgrupp litade på att Jehova skulle välsigna deras bemödanden att betala hyran, skaffa mat och täcka andra nödvändiga utgifter.

För att kunna laga till mat måste missionärerna ibland lära sig att tänka i nya banor. Där det inte fanns kylskåp, måste de gå till torget varje dag. I många länder brukade maten lagas på en eldstad med träkol eller ved som bränsle, inte på någon gas- eller elspis. George och Willa Mae  Watkins, som blev sända till Liberia, fann att deras spis bara bestod av tre stora stenar som man satte en järnkittel på.

Hur var det då med vatten? När Ruth McKay beskrev sitt nya hem i Indien, sade hon: ”Huset liknade inte något annat som jag hade sett. Köket hade ingen vask, bara en tappkran på väggen i ett hörn och en betongkant nedanför som skulle hindra vattnet att svämma över hela golvet. Det fanns inte vatten dygnet runt, utan man måste tappa upp vatten för att ha ett förråd när det inte kom något ur kranen.”

Några av missionärerna blev sjuka under de första månaderna på sitt missionärsdistrikt, därför att de var ovana vid förhållandena där. Russell Yeatts fick det ena dysenterianfallet efter det andra när han kom till Curaçao år 1946. Men en av bröderna på orten hade i bön framfört ett så innerligt tack till Jehova för att missionärerna hade kommit dit att det helt enkelt var otänkbart för dem att ge sig av igen. Brian och Elke Wise, som kom till Övre Volta (nu Burkina Faso), fann att klimatet där var påfrestande och ogynnsamt för hälsan. De fick lära sig att tåla dagstemperaturer på upp till 43 grader. Under det första året var Elke sjuk flera veckor åt gången på grund av den intensiva hettan jämte malaria. Året därpå låg Brian till sängs i fem månader i svår hepatit. Men de fann snart att de hade fler utmärkta bibelstudier än de kunde klara av. Den kärlek de hyste till människorna där hjälpte dem att hålla i gång. Det var också till hjälp för dem att de betraktade sitt förordnande som ett privilegium och som utmärkt övning för vilket som helst uppdrag som Jehova kunde ha i beredskap åt dem i framtiden.

Efter några år kunde nya missionärer hälsas välkomna till sina distrikt av missionärer som hade kommit dit före dem eller av inhemska Jehovas vittnen. Några blev sända till länder där det fanns stora, förhållandevis moderna städer. Från år 1946 försökte Sällskapet Vakttornet också sörja för att varje missionärsgrupp fick en lämplig bostad, nödvändiga möbler och pengar till mat, så att de inte behövde bekymra sig för sådant, utan kunde ägna större uppmärksamhet åt predikoverket.

Att färdas från en plats till en annan var i många områden något som prövade missionärernas uthållighet. I Papua Nya Guinea fick mer än en missionärssyster kämpa sig fram genom bushen efter ett regnoväder med sin packning på ryggen, och ibland var de slippriga gångstigarna så uppblötta att skorna fastnade i sörjan. I Sydamerika har åtskilliga missionärer upplevt hårresande bussfärder på smala vägar högt uppe i Anderna. Man glömmer det inte så snart, om den buss som man sitter i tvingas ut  på vägens ytterren av ett annat stort fordon, som kör i motsatt riktning, och det sker i en kurva utan skyddsräcke och bussen tycks vilja tippa över, ner i bråddjupet!

Politiska omvälvningar tycktes vara en del av det dagliga livet på vissa håll, men Jehovas vittnens missionärer höll Jesu ord i minnet att hans lärjungar inte skall vara ”någon del av världen”, så de förhöll sig neutrala i sådana konfliktsituationer. (Joh. 15:19) De lärde sig att lägga band på all nyfikenhet som kunde utsätta dem för onödig fara. Det bästa man kunde göra i flertalet fall var helt enkelt att hålla sig borta från gatorna tills situationen hade blivit lugnare. Nio missionärer bodde mitt i den vietnamesiska staden Saigon (nu Ho Chi Minh-staden), när det blev fullt krig i den staden. De kunde se bomber fällas, bränder rasa över hela staden och tusentals människor fly för livet. Men de var fullt medvetna om att Jehova hade sänt ut dem för att erbjuda livgivande kunskap åt sanningshungrande människor, och de litade på att han skulle beskydda dem.

Också under relativt fredliga förhållanden var det svårt för missionärerna att utföra sin förkunnartjänst i vissa områden i asiatiska städer. En utlänning behövde bara visa sig på de trånga gatorna i ett fattigt område i Lahore i Pakistan för att en skock otvättade och okammade barn i alla åldrar skulle lockas till platsen. De brukade följa efter missionären från hus till hus, medan de skrek och knuffades, och de rusade ofta in i husen i förkunnarens kölvatten. Inom kort visste hela gatan vad tidskrifterna kostade och att främlingen ville ”göra folk till kristna”. Under sådana omständigheter var det vanligtvis bäst att lämna området. När man då gjorde det, skedde det ofta under skrik och handklappningar från barnen, och ibland kom det också en skur av stenar.

Seder och bruk i det nya landet krävde ofta en del anpassning från missionärernas sida. I Japan lärde de sig att lämna skorna utanför dörren när de gick in i ett hus. Och de måste försöka lägga sig till med vanan att sitta på golvet vid ett lågt bord när de ledde bibelstudier. I vissa delar av Afrika måste de tänka på att det där betraktas som en förolämpning, om man räcker något till en annan person med vänster hand. De fick också klart för sig att det i den delen av världen anses oartigt, om man genast berättar varför man har kommit på besök, utan att inleda samtalet med något av mer personlig natur. Man måste höra sig för om varandras hälsa och besvara frågor om varifrån man kommer, hur många barn man har och så vidare. I Brasilien lärde sig missionärerna att de inte skulle knacka på dörren, utan klappa i händerna vid porten för att kalla på någon i huset.

I Libanon var det sedvänjor av ett helt annat slag som blev en uppfordran för missionärerna. Det var bara några få bröder som tog sin hustru och sina döttrar med till mötena. Och de kvinnor som ändå kom satt inte bland männen, utan alltid längst bak. Missionärerna, som inte kände till den sedvänjan, ställde till stor förvirring vid det första mötet som de var med på. Ett gift par satte sig långt fram, och de ogifta missionärssystrarna satte sig där de fann en ledig plats. Ett dryftande av kristna principer efter mötet bidrog emellertid till att reda  ut missförståndet. (Jämför 5 Moseboken 31:12; Galaterna 3:28.) Bröderna och systrarna slutade upp med att sitta var för sig. Fler hustrur och döttrar kom till mötena. De följde också med missionärssystrarna ut i tjänsten från hus till hus.

Ett nytt språk — en uppfordran i sig självt

Den lilla gruppen missionärer som kom till Martinique år 1949 kunde knappast någon franska, men de visste att människorna behövde få höra budskapet om Guds kungarike. Med stark tro gav de sig ut från dörr till dörr och försökte läsa några verser ur Bibeln eller ett stycke ur den publikation de ville erbjuda. De var uthålliga, och så småningom talade de allt bättre franska.

Visst var det missionärernas önskan att hjälpa de inhemska vittnena och andra som var intresserade, men det var ofta de själva som behövde hjälp först — med språket. De som sändes till Togo fann att ewe, det viktigaste lokala språket, har en grammatik som är mycket olik europeiska språks grammatik och att ett ords innebörd kan ändras beroende på det röstläge som det uttalas i. Det lilla ordet to kan till exempel betyda öra, berg, svärfar eller stam när det uttalas i högt röstläge, men när det uttalas i lågt röstläge betyder det buffel. Missionärer som kom till Vietnam fick brottas med ett språk i vilket det förekommer sex olika tonhöjder för varje ord, och de ger orden var sin betydelse.

Edna Waterfall, som blev sänd till Peru, glömde inte så snart det första huset där hon försökte avge ett vittnesbörd på spanska. Hon kallsvettades när hon stakade sig igenom sin inlärda predikan, erbjöd en bok och avtalade om ett bibelstudium med en äldre dam. Därefter sade kvinnan på perfekt engelska: ”Det är mycket bra alltsammans. Jag vill gärna studera tillsammans med dig, och vi skall göra det helt på spanska, för det kommer att hjälpa dig att lära dig spanska.” Chockad svarade Edna: ”Du talar engelska? Och du lät mig säga allt det där på min stapplande spanska?” ”Det var bra för dig”, svarade kvinnan. Och det var det verkligen! Edna förstod ganska snart att när man skall lära sig ett nytt språk är det viktigt att komma i gång med att tala det.

När George Fredianelli kom till Italien och försökte tala landets språk, gick det upp för honom att folk  inte förstod de uttryck som han hade lärt sig och som han trodde var italienska (de var egentligen italianiserade engelska ord). För att komma till rätta med problemet bestämde han sig för att skriva ut sina tal till församlingen ord för ord och läsa upp dem från manuskriptet. Men många åhörare brukade somna. Så han lade undan manuskriptet, talade fritt och bad åhörarna hjälpa honom när han körde fast. Detta höll dem vakna, och det hjälpte honom att göra framsteg.

För att hjälpa missionärerna att komma i gång med att lära sig ett nytt språk omfattade studiekursen vid Gilead i de tidiga klasserna undervisning i sådana språk som spanska, franska, italienska, portugisiska, japanska, arabiska och urdu. Under årens lopp har det undervisats i mer än 30 språk. Men eftersom inte alla eleverna i en och samma klass blev sända till platser där samma språk talades, ersattes den språkundervisningen senare med en intensivkurs i det nya landet. Första månaden kunde de nykomna helt fördjupa sig i sina språkstudier 11 timmar om dagen; månaden därpå fick de använda hälften av sin tid till språkstudierna hemma och den andra hälften till att göra bruk av sina nyvunna kunskaper i tjänsten på fältet.

Det visade sig emellertid att det allra bästa sättet att göra framsteg var att använda språket i tjänsten på fältet, och därför gjorde man en förändring i studieplanen: Under de tre första månaderna, sedan nya missionärer hade kommit till en plats där de inte var förtrogna med språket, fick de tillbringa fyra timmar om dagen tillsammans med en kompetent lärare, och ända från början skulle de tillämpa det som de fick lära genom att gå ut och vittna för lokalbefolkningen om Guds kungarike.

I många missionärsgrupper arbetade man tillsammans som ett lag för att få ett bättre grepp om språket. Man kunde samtala om några få, ibland  upp till 20, nya ord varje dag vid frukostbordet och gick sedan in för att använda dem i tjänsten på fältet.

Att missionärerna har lärt sig de lokala språken har betytt oerhört mycket när det har gällt att vinna folks förtroende. På en del håll misstror man i viss mån utlänningar. Hugh och Carol Cormican har tjänat i fem afrikanska länder, dels som ogifta, dels som ett gift par. De känner väl till det misstroende som ofta råder mellan afrikaner och européer. Men de säger: ”Att man talar det lokala språket förjagar snabbt den känslan. Och en del personer, som inte vill lyssna till de goda nyheterna när de får höra dem av sina egna landsmän, lyssnar gärna till oss, skaffar sig litteratur och tackar ja till ett studium, därför att vi har ansträngt oss för att kunna tala med dem på deras eget språk.” För att kunna göra detta lärde sig broder Cormican fem språk utom engelska, och syster Cormican lärde sig sex.

Visst kan det uppstå problem när man försöker lära sig ett nytt språk. I Puerto Rico erbjöd sig en broder att spela upp en biblisk predikan på sin grammofon för de människor som han besökte, men när den besökte sade ”¡Como no!” stängde han igen grammofonen och gick vidare till nästa dörr. För honom lät det som om de sade ”nej tack!”, och det dröjde en tid innan han lärde sig att det spanska uttrycket betydde: ”Ja! Varför inte?” Å andra sidan förstod missionärerna ibland inte att den besökte sade att han inte var intresserad, så de bara fortsatte med att vittna, och det blev till nytta för några välvilligt inställda personer.

Det uppstod också humoristiska situationer. När Leslie Franks var i Singapore upptäckte han att han måste akta sig för att tala om en kokosnöt (kelapa), när han menade ett huvud (kepala), eller om gräs (rumput), när han menade hår (rambut). En missionär på Samoa uttalade ett ord fel och frågade en infödd: ”Hur står det till med ditt skägg?” (Mannen hade inget skägg.) Missionärens avsikt var att ställa en artig fråga om mannens hustru. När en bussförare i Ecuador startade med ett ryck, råkade Zola Hoffman, som stod upp i bussen, tappa balansen och hamnade i knät på en man. Hon blev mycket generad och ville ursäkta sig. Men i stället sade hon: ”Con su permiso” (Tillåter ni?). När mannen godmodigt svarade: ”Var så god, damen”, brast de andra passagerarna ut i ett hjärtligt skratt.

Inte desto mindre fick missionärerna goda resultat i tjänsten, eftersom de ansträngde sig kraftigt. Lois Dyer, som kom till Japan år 1950, påminner sig det råd som broder Knorr gav: ”Gör ert bästa, och även om ni begår misstag, så gör nånting!” Det gjorde hon, och det gjorde många andra. Under de 42 följande åren fick de missionärer som sändes till Japan bevittna att antalet förkunnare av Guds kungarike där i landet ökade från bara en handfull till mer än 170.000, och tillväxten fortsätter. Vilken rik belöning för att de i förtröstan på Jehovas vägledning var villiga att anstränga sig!

Arbetet sätts i gång på nya fält, intensifieras på andra

I ett stort antal länder och ögrupper var det Gileadutbildade missionärer som antingen satte i gång arbetet med att predika om Guds  kungarike eller tillförde det den behövliga stimulansen, sedan ett begränsat vittnande hade utförts av andra förkunnare. De var av allt att döma de första vittnena för Jehova som predikade de goda nyheterna i Somalia, Sudan, Laos och talrika ögrupper runt jorden.

I viss utsträckning hade det redan tidigare predikats i länder eller områden som Bolivia, Dominikanska republiken, Ecuador, El Salvador, Honduras, Nicaragua, Etiopien, Gambia, Liberia, Hongkong, Japan, Kambodja och Vietnam. Men när de första missionärerna med utbildning vid Gileadskolan kom till dessa arbetsfält, var det ännu inget Jehovas vittne som rapporterade någon verksamhet där. Om det var möjligt, grep sig missionärerna an med att systematiskt bearbeta hela landet och koncentrerade sig då först på de större städerna. De nöjde sig inte med att lämna litteratur och så dra vidare, i likhet med kolportörerna i det flydda. De gick tålmodigt tillbaka till de intresserade, ledde bibelstudier med dem och lärde dem att ta del i tjänsten på fältet.

På andra fält fanns det bara ett tiotal förkunnare av Guds kungarike (och i många fall ännu färre) innan Gileadmissionärerna kom dit. Bland dem kan nämnas Colombia, Guatemala, Haiti, Puerto Rico, Venezuela, Burundi, Elfenbenskusten (nu Côte d’Ivoire), Kenya, Mauritius, Senegal, Sydvästafrika (nu Namibia), Ceylon (nu Sri Lanka), Kina och Singapore, jämte många ögrupper. Missionärerna var goda, nitiska exempel i förkunnartjänsten. De hjälpte de inhemska vittnena att bli dugliga förkunnare, organiserade församlingar och lärde upp bröderna till att ta ledningen. I många fall satte de också i gång med att predika i trakter dit budskapet inte förut hade nått ut.

Tack vare den hjälpen började antalet Jehovas vittnen öka. I flertalet av dessa länder finns det nu tusentals aktiva vittnen för Jehova. Ja, i några länder finns det tiotusentals lovprisare av Jehova och på en del håll till och med fler än hundra tusen.

Många var ivriga att få höra

I en del trakter fann missionärerna att många var villiga och ivriga att få lära. När Ted och Doris Klein, som var elever i Gileadskolans första klass, kom till Jungfruöarna (USA) år 1947, var det så många som ville studera Bibeln att det ofta blev midnatt innan de kunde avsluta sin tjänst för dagen. Vid det första offentliga föredraget som broder Klein höll på torget i Charlotte Amalie var tusen personer närvarande.

Joseph McGrath och Cyril Charles blev år 1949 sända till amistammens område på Taiwan. Där fick de bo i hus med halmtak och jordgolv. Men de hade ju kommit för att ta sig an människor. Några av amistammen hade kommit över en del publikationer från Sällskapet Vakttornet och hade blivit så förtjusta över vad de hade läst att de hade talat med andra om de goda nyheterna. Nu var missionärerna där för att hjälpa dem att tillväxa  andligen. Man hade sagt att det var 600 personer som var intresserade av sanningen, men allt som allt kom det 1.600 till de möten som missionärerna höll när de färdades från by till by. Dessa ödmjuka människor var villiga att lära, men det var många saker som de saknade exakt kunskap om. Tålmodigt började bröderna undervisa dem i det ena ämnet efter det andra. Ofta använde de åtta timmar eller mera i varje by för att dryfta ett ämne med hjälp av frågor och svar. De undervisade också de 140 personer som uttryckte en önskan att ta del i att vittna från hus till hus. Vilken glädjande upplevelse detta var för missionärerna! Men fortfarande var det mycket som måste göras för att främja ett gediget andligt framåtskridande.

Ungefär 12 år senare blev Harvey och Kathleen Logan, som var Gileadutbildade missionärer och hade tjänat i Japan, förordnade att bistå amibröderna ytterligare. Broder Logan tillbringade mycket tid med att hjälpa dem att förstå såväl grundläggande bibliska läror och principer som organisatoriska frågor. Syster Logan samarbetade med amisystrarna i tjänsten på fältet varje dag, och efter tjänsten bemödade hon sig om att studera grundläggande bibliska sanningar med dem. År 1963 ordnade Sällskapet Vakttornet med att delegater från 28 länder kunde samlas med de inhemska vittnena på den lilla orten Shou Feng i förbindelse med en sammankomst som hölls världen runt. Allt detta medverkade till att det lades en gedigen grund för ytterligare tillväxt.

År 1948 kom två missionärer, Harry Arnott och Ian Fergusson, till Nord-Rhodesia (nu Zambia). Vid den tiden fanns det redan 252 församlingar av infödda afrikanska Jehovas vittnen där, men nu skulle man också ägna uppmärksamhet åt de européer som hade flyttat dit i förbindelse med driften vid koppargruvorna. Resultatet blev enastående gott. Det gick att lämna mycket litteratur, och de som ville studera Bibeln gjorde snabba  framsteg. Det året ökade antalet Jehovas vittnen som var aktiva i förkunnartjänsten med 61 procent.

På många platser har det inte varit ovanligt att missionärerna har haft väntelistor med namn på dem som har velat studera Bibeln i sitt hem. Ibland har också släktingar, grannar och andra bekanta varit med vid studierna, och det har hänt att människor regelbundet har kommit till mötena i Rikets sal redan innan de har kunnat få ett eget bibelstudium.

I andra länder har skörden däremot varit mycket begränsad, trots missionärernas stora ansträngningar. Så tidigt som år 1953 sände Sällskapet Vakttornet missionärer till Östpakistan (nu Bangladesh), där befolkningen, som nu överstiger 115.000.000, till större delen består av muslimer och hinduer. Trots den stora möda som har lagts ner på att hjälpa dessa människor, fanns det år 1992 likväl bara 42 tillbedjare av Jehova i det landet. Men för de missionärer som tjänar i sådana områden är varje person som börjar utöva den sanna tillbedjan särskilt dyrbar — just därför att det finns så få människor av det slaget.

Ömsesidig kärleksfull hjälp

Missionärernas huvudsakliga arbete är att evangelisera, att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. Men samtidigt som de personligen har ägnat sig åt sådan verksamhet, har de i hög grad kunnat hjälpa inhemska Jehovas vittnen. Missionärerna har inbjudit dessa att följa med dem ut i tjänsten på fältet och gett dem förslag om hur man kan klara av svåra situationer. Genom att ge akt på missionärerna har de inhemska vittnena ofta lärt sig hur de själva kan utföra sin tjänst på ett mera organiserat sätt och hur de kan bli skickligare som lärare. Missionärerna har i sin tur fått hjälp av sina inhemska trosbröder att anpassa sig efter seder och bruk på den nya orten.

Efter sin ankomst till Portugal år 1948 tog John Cooke itu med att organisera systematiskt vittnande från hus till hus. Det fanns förkunnare där som var villiga, men många hade ett och annat att lära. Han sade senare: ”Jag glömmer aldrig en av de allra första gångerna jag var ute i tjänsten med systrarna i Almada. Alla sex systrarna gick tillsammans till samma hus. Föreställ er en grupp på sex kvinnor stå runt en dörr, medan en av dem håller en predikan! Men undan för undan började saker och ting ta form och gå framåt.”

Missionärernas modiga exempel hjälpte Jehovas vittnen på Leewardöarna att vara oförskräckta och inte låta skrämma sig av motståndare som försökte ingripa mot verksamheten. Den tro som en missionär i Spanien visade hjälpte bröderna där att komma i gång i förkunnandet från hus till hus, trots att de levde under en katolsk-fascistisk diktatur vid den tiden. Missionärer som tjänade i Japan efter andra världskriget var föredömen i att vara taktfulla — de undvek att ständigt orda om hur den nationella religionen hade kommit till korta, sedan den japanske kejsaren hade erkänt att han inte var någon gud, utan lade i stället fram övertygande bevis för tro på Skaparen.

 Inhemska Jehovas vittnen iakttog missionärerna, och vad de såg gjorde ofta starkt intryck på dem, kanske på sådana sätt som missionärerna inte förstod vid den tiden. På Trinidad talar man fortfarande, många år senare, om olika händelser som vittnar om hur ödmjuka missionärerna var, hur villigt de försökte finna sig i svåra förhållanden och hur hårt de arbetade i Jehovas tjänst trots det varma vädret. Vittnen för Jehova i Korea blev mycket imponerade av den självuppoffrande ande de fann hos missionärer som inte lämnade landet på tio år för att besöka sina närstående. Myndigheterna ville nämligen inte utfärda tillstånd om återinresa, utom i några få nödlägen och då av ”humanitära” skäl.

Under och efter sin utbildning vid Gilead fick flertalet missionärer på nära håll se hur arbetet bedrivs vid Jehovas synliga organisations högkvarter. I många fall hade de goda möjligheter att umgås med medlemmar av den styrande kretsen. Längre fram, när de hade kommit till sina missionärsdistrikt, kunde de som ögonvittnen berätta för inhemska förkunnare och nyintresserade personer hur organisationen fungerar och låta dem förstå hur mycket de uppskattade den. Den djupa uppskattning av organisationens teokratiska tillvägagångssätt, som de kunde förmedla till andra, bidrog ofta i hög grad till den tillväxt som de fick uppleva.

På många orter dit missionärer blev sända hölls det ännu inte några församlingsmöten. De gjorde då de behövliga anordningarna, ledde mötena och tog själva hand om flertalet av programpunkterna, till dess andra var kvalificerade att få del av dessa privilegier. Hela tiden övade de andra bröder, så att dessa kunde kvalificera sig att ta över ansvaret. (2 Tim. 2:2) Missionärshemmet var som regel den första möteslokalen. Senare ordnade man med Rikets salar.

Där det redan fanns församlingar bidrog missionärerna till att göra mötena intressantare och lärorikare. Deras väl förberedda kommentarer blev uppskattade, och ganska snart försökte andra ta efter dem. Bröderna utnyttjade sin utbildning vid Gilead väl och blev utmärkta föredömen som offentliga talare och undervisare, och de tillbringade gärna tid tillsammans med sina inhemska bröder för att hjälpa dem att förkovra sig i konsten att undervisa. I länder där folk av tradition tar saker med ro och inte är särskilt tidsmedvetna hjälpte missionärerna dem också tålmodigt att inse hur värdefullt det är att mötena börjar på utsatt tid, och de uppmuntrade alla att komma i tid.

Vissa förhållanden som missionärerna lade märke till på en del platser vittnade om att förkunnarna behövde hjälp till att bättre förstå hur viktigt det är  att man troget håller sig till Jehovas rättfärdiga normer. I Botswana visade det sig till exempel att några systrar fortsatte med att sätta snodder eller pärlband på sina småttingar för att skydda dem mot skada; de förstod inte helt och fullt att den sedvänjan har sin grund i vidskepelse och trolldom. I Portugal fann missionärerna en del förhållanden som vållade oenighet. Med tålamod, kärleksfull hjälp och likaså fasthet, när det behövdes, kunde den andliga hälsan märkbart förbättras.

Missionärer som blev förordnade att verka som tillsyningsmän i Finland ägnade åtskillig tid och möda åt att lära bröder där i landet att begrunda problem i ljuset av bibliska principer och att således komma till en slutsats som stämmer överens med Guds eget sätt att tänka. I Argentina fick bröderna hjälp att inse hur viktigt det är att ha ett schema, att föra anteckningar och hålla ordning på viktiga papper. De lojala bröderna i Tyskland, som till följd av sin kamp för att överleva i koncentrationslägren många gånger var för stränga i sitt synsätt, fick hjälp att bättre efterlikna Jesu Kristi milda sätt, när de som herdar tog vård om Guds hjord. — Matt. 11:28—30; Apg. 20:28.

I några missionärers arbete ingick det att förhandla med regeringstjänstemän, att besvara deras frågor och att ansöka om lagligt erkännande av Jehovas vittnens verksamhet. Under en period på närmare fyra år gjorde till exempel broder Joly, som hade förordnats att tjäna i Kamerun tillsammans med sin hustru, upprepade försök att utverka lagligt erkännande. Han talade ofta med franska och afrikanska ämbetsmän. Efter ett regeringsskifte blev verksamheten slutligen lagligt erkänd. Vid den tiden hade Jehovas vittnen varit verksamma i Kamerun i 27 år, och de var redan över 6.000.

Resetjänstens utmaningar

Somliga missionärer har förordnats att tjäna som resande tillsyningsmän. Ett särskilt behov hade uppstått i Australien, där bröderna i viss utsträckning under andra världskriget i oförstånd hade låtit Rikets intressen få stå tillbaka för världsliga förehavanden. Med tiden rättades förhållandena till, och under ett besök av broder Knorr år 1947 betonades det hur viktigt det är att arbetet med att predika om Guds kungarike ständigt får inta främsta platsen. Den entusiasm, det utmärkta exempel och de goda undervisningsmetoder, som kännetecknade de vid Gilead utbildade krets- och områdestillsyningsmännen, blev sedan en ytterligare hjälp att utveckla en sann och äkta andlig atmosfär bland Jehovas vittnen där i landet.

Av resande tillsyningsmän har det ofta krävts villighet att anstränga sig kraftigt och mod att möta faror. Wallace Liverance fann att enda sättet att nå en familj av isolerade förkunnare i Volcán i Bolivia var att gå till fots en sträcka på 90 km (fram och tillbaka) över klippig, oländig terräng i brännande sol på en höjd av omkring 3.400 meter och bära med sig sovsäck, mat och vatten, förutom biblisk litteratur. För att besöka församlingar på landsbygden i Filippinerna fick Neal Callaway ofta färdas med överfulla bussar, där han måste dela utrymmet inte bara med  människor, utan också med deras djur och varor. Richard Cotterill började sitt arbete som resande tillsyningsman i Indien vid en tid då tusentals människor dödades på grund av religiöst hat. När han enligt ett uppgjort schema skulle betjäna bröderna i ett oroligt område, försökte biljettförsäljaren på järnvägsstationen avråda honom från att åka. Det blev en mardrömslik resa för flertalet av passagerarna, men broder Cotterill hyste djup kärlek till sina bröder, oberoende av var de bodde eller vilket språk de talade. Han förtröstade helt på Jehova och resonerade som så: ”Om Jehova vill, skall jag försöka ta mig dit.” — Jak. 4:15.

Andra uppmuntras att ta del i heltidstjänsten

Tack vare den nitiska ande som missionärerna gav prov på har många som blev undervisade av dem följt deras exempel och trätt in i heltidstjänsten. I Japan, där 168 missionärer har varit verksamma, fanns det 75.956 pionjärer år 1992; mer än 40 procent av förkunnarna i Japan ägnade sig åt någon gren av heltidstjänst. I Sydkorea var förhållandet nästan detsamma.

Från de länder, där det finns ett ganska stort antal Jehovas vittnen i förhållande till antalet invånare, har många heltidstjänare inbjudits till Gileadskolan för att få utbildning där och har sedan sänts ut för att tjäna i andra länder. Ett mycket stort antal av missionärerna har kommit från Förenta staterna och Canada, omkring 400 från Storbritannien, mer än 240 från Tyskland, drygt 150 från Australien och gott och väl 100 från Sverige. Ett betydande antal har dessutom kommit från Danmark, Finland, Hawaii, Nederländerna, Nya Zeeland och andra länder. Några länder  som först fick hjälp av missionärer kunde längre fram själva bidra med missionärer för tjänst i andra länder.

En växande organisations behov blir tillgodosedda

Allteftersom organisationen har vuxit, har missionärerna tagit på sig ytterligare ansvar. En hel del av dem har tjänat som äldste eller biträdande tjänare i församlingar som de har hjälpt till med att bygga upp. I många länder har de varit de första krets- och områdestillsyningsmännen. När den fortsatta utvecklingen har visat att det skulle vara fördelaktigt för Sällskapet att inrätta nya avdelningskontor, har ett antal missionärer fått ansvarsfulla uppgifter vid dessa kontor. I några fall har de som har lärt sig det nya landets språk väl blivit ombedda att hjälpa till med översättning och korrekturläsning av bibliska publikationer.

Missionärerna har emellertid känt sig speciellt belönade när förkunnare som de hade studerat Guds ord med, eller bröder vars andliga tillväxt de hade bidragit till, blev kvalificerade att ta på sig sådant ansvar. Ett gift par i Peru gladde sig till exempel åt att några som de hade studerat med blev pionjärer med särskilt uppdrag och fick vara med om att stärka nya församlingar och sätta i gång arbetet på nya fält. En missionär studerade med en familj på Sri Lanka, och en av den familjens medlemmar kom senare att ingå i avdelningskontorets kommitté där i landet. Många andra missionärer har haft liknande glädjeämnen.

De har också mött motstånd.

Inför motstånd

Jesus sade till sina efterföljare att de skulle bli förföljda, alldeles som han hade blivit. (Joh. 15:20) När våldsam förföljelse bröt ut i ett land, betydde det ofta utvisning för missionärerna, eftersom de vanligen hade kommit från ett annat land.

År 1967 blev Sona Haidostian och hennes föräldrar arresterade i Aleppo i Syrien. De hölls fängslade i fem månader och blev sedan utvisade ur landet utan att få med sig sina tillhörigheter. Margarita Königer, som var från Tyskland, blev först sänd till Madagaskar, men den ena utvisningen efter den andra ledde till att hon kom att tjäna i Kenya, Dahomey (Benin) och Övre Volta (Burkina Faso). Domenick Piccone och hans hustru, Elsa, blev på grund av sitt predikande utvisade från Spanien år 1957, från Portugal år 1962 och från Marocko år 1969. Men i varje land kunde de uträtta en hel del gott i samband med att de försökte avvärja utvisningsbesluten. De fick avge vittnesbörd för olika befattningshavare. I Marocko hade de till exempel möjlighet att vittna för tjänstemän inom Sécurité Nationale (säkerhetspolisen), en medlem av Högsta domstolen, polischefen i Tanger och Förenta staternas konsuler i Tanger och Rabat.

Att missionärer har blivit utvisade har inte satt stopp för Jehovas vittnens verksamhet, vilket somliga myndighetspersoner hade förväntat. De korn av sanning som redan har såtts ut fortsätter ofta att växa. Fyra  missionärer tjänade till exempel bara några få månader i Burundi, innan regeringsföreträdare år 1964 tvingade dem att ge sig av därifrån. Men en av dem uppehöll brevkontakt med en intresserad person, som skrev och berättade att han ledde bibelstudier med 26 personer. En förkunnare från Tanzania, som nyligen hade flyttat till Burundi, var också flitigt sysselsatt med att predika. Så småningom ökade förkunnarnas antal, tills flera hundra spred budskapet om Guds kungarike till ytterligare andra.

Ibland hände det att myndighetspersoner använde våldsmetoder i ett försök att få alla att böja sig för deras krav, innan de gav order om utvisning. År 1963 blev 400 män, kvinnor och barn som deltog i en kristen sammankomst i Gbarnga i Liberia omringade av soldater, som drev i väg dem till ett militärt område. Där hotade man dem, slog dem och krävde att allesammans — oberoende av nationell eller religiös tillhörighet — skulle hälsa den liberianska flaggan. I den här gruppen befann sig Milton Henschel från Förenta staterna. Där fanns också några missionärer, bland dem John Charuk från Canada. En av bröderna som hade fått utbildning vid Gilead kompromissade, liksom han hade gjort vid ett tidigare tillfälle (utan att tala om det), och det bidrog utan tvivel till att andra som var med vid den här sammankomsten också kompromissade. Det blev uppenbart vilka som verkligen fruktade Gud och vilka som hade råkat i människofruktans snara. (Ords. 29:25) Efter den händelsen beordrade regeringen alla utländska missionärer bland Jehovas vittnen att lämna landet, men genom en förordning utfärdad av presidenten senare samma år tilläts de att återvända.

När regeringstjänstemän har ingripit mot missionärerna, har detta ofta varit ett resultat av påtryckningar från prästerskapet. Ibland har sådana påtryckningar utövats i smyg. Andra gånger har alla vetat varifrån motståndet egentligen kom. George Koivisto kommer aldrig att glömma sin första förmiddag i tjänsten på fältet i Medellín i Colombia. Plötsligt dök det upp en tjutande och skränande hop skolbarn som kastade stenar och lerklumpar. Kvinnan som han talade med och som aldrig hade sett honom tidigare drog snabbt in honom i huset och stängde träluckorna för fönstret, under det att hon hela tiden bad om ursäkt för den skränande hopens uppförande där utanför. När polisen kom skyllde några på skolläraren som hade släppt i väg barnen. Men någon annan skrek: ”Nej! Det var prästen! Han ropade i högtalarna att man skulle skicka ut eleverna till att ’kasta stenar på los protestantes’.”

 Missionärerna behövde gudsfruktan och mod jämte kärlek till de fårlika människorna. Elfriede Löhr och Ilse Unterdörfer blev sända till Gasteindalen i Österrike. På kort tid lämnade de en hel del bibliska publikationer hos människor som hungrade efter andlig föda. Men så kom reaktionen från prästerna. De fick skolbarnen att ropa efter missionärerna på gatan och att springa före dem och avråda folk från att lyssna till dem. Människor blev rädda. Men genom att visa kärlek och uthållighet fick missionärerna i gång några få lovande studier. När det skulle hållas ett offentligt bibliskt föredrag, ställde sig kyrkoadjunkten provocerande mitt framför möteslokalen. Men när missionärerna gick ut på gatan för att hälsa människor välkomna, försvann adjunkten. Han hämtade en polis och kom sedan tillbaka i hopp om att kunna avbryta mötet. Men hans ansträngningar misslyckades. Med tiden bildades en fin församling på den orten.

I städer nära Ibarra i Ecuador råkade Unn Raunholm och Julia Parsons gång på gång ut för pöbelhopar som var uppeggade av en präst. Eftersom prästen ställde till stort rabalder varje gång missionärerna visade sig i den lilla staden San Antonio, bestämde sig systrarna för att inrikta sig på en annan stad, som hette Atuntaqui. Men en dag sade polischefen där i upphetsad ton till syster Raunholm att kvickt ge sig av från staden. ”Prästen håller på att organisera en demonstration mot er, och jag har inte tillräckligt med folk för att kunna försvara er”, förklarade han. Hon påminner sig livfullt: ”Folkmassan kom efter oss! Vatikanens flagga i vitt och gult vajade framför gruppen, medan prästen skrek sådana slagord som ’Länge leve katolska kyrkan!’ ’Ner med protestanterna!’ ’Länge leve Jungfruns jungfrudom!’ ’Länge leve bikten!’ Varje gång prästen ropade ett slagord upprepade folkmassan det ord för ord som ett eko.” Just då kom ett par män och bjöd systrarna att sätta sig i säkerhet i den lokala fackföreningens hus strax intill. Där inne fick missionärerna fullt upp att göra med att vittna för alla nyfikna som kom in för att få veta vad som stod på. De blev av med all litteratur de hade med sig.

Kurser avsedda att fylla särskilda behov

Under de år som har gått, sedan de första missionärerna sändes ut från Gileadskolan, har Jehovas vittnens organisation fått uppleva en häpnadsväckande snabb tillväxt. År 1943, när skolan öppnades, fanns det bara 129.070 Jehovas vittnen i 54 länder (men 103 länder enligt  nationsgränserna i början av 1990-talet). År 1992 fanns det 4.472.787 Jehovas vittnen i 229 länder och ögrupper över hela världen. Som en följd av den här tillväxten har organisationens behov förändrats. Avdelningskontor som en gång sörjde för knappt hundra förkunnare i några få församlingar har nu tillsyn över tiotusentals förkunnares verksamhet, och många av dessa avdelningskontor har ansett det nödvändigt att själva trycka litteratur för att kunna förse dem som tar del i evangeliseringsarbetet.

För att fylla de nya behoven tillkom det, 18 år efter Gileadskolans öppnande, en tio månaders utbildningskurs vid Sällskapets världshögkvarter. Den var särskilt avsedd för bröder som bar stora ansvarsbördor vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor. Några av dem hade tidigare genomgått den fem månader långa missionärskursen vid Gilead; andra hade inte gjort det. Alla kunde de dra nytta av den specialiserade utbildning som de nu fick för sitt arbete. Det hade en förenande inverkan på dem att få dryfta hur man tar itu med olika situationer och tillgodoser organisatoriska behov i överensstämmelse med Bibelns principer. I kursen ingick ett analytiskt studium av hela Bibeln vers för vers. Den inbegrep också en genomgång av religionens historia, undervisning i allt vad det innebär att sköta ett avdelningskontor, ett Betelhem och ett tryckeri och vägledning med avseende på tillsynen över tjänsten på fältet, hur man organiserar nya församlingar och sätter i gång arbetet på nya fält. De här kurserna (som inbegrep en avslutande kurs som skars ner till åtta månader) hölls vid världshögkvarteret i Brooklyn i New York från år 1961 till år 1965. Många som fick den här utbildningen sändes tillbaka till de länder där de hade tjänat tidigare; några fick uppgifter i andra länder, där de på ett värdefullt sätt kunde bidra till att verksamheten skred framåt.

Från och med den 1 februari 1976 blev en ny ordning införd vid Sällskapets olika avdelningskontor som en förberedelse för den ytterligare utvidgning som man förväntade enligt Bibelns profetior. (Jes. 60:8, 22) I stället för att det vid varje avdelningskontor fanns bara en enda tillsyningsman, som tillsammans med en medhjälpare hade tillsyn över arbetet, förordnade den styrande kretsen tre eller fler kvalificerade bröder att tjäna som en kommitté vid avdelningskontoret. Vid större avdelningskontor kunde kommittén bestå av upp till sju medlemmar. För att ge alla dessa bröder utbildning anordnades en särskild fem veckor lång Gileadkurs i Brooklyn i New York. I fjorton klasser fick medlemmar av avdelningskontorens kommittéer från världens alla hörn denna specialiserade utbildning vid världshögkvarteret från sent på året 1977 till år 1980. Det var ett ypperligt tillfälle att samordna och förbättra organisatoriska tillvägagångssätt.

Gileadskolan fortsatte att utbilda förkunnare som hade flera års erfarenhet i heltidstjänsten och som var villiga och i stånd att bege sig till andra länder — men det var hela tiden behov av fler. För att påskynda utbildningen sattes det i gång skolor i andra länder som en utvidgning av Gileadskolan, så att eleverna inte behövde lära sig engelska först för att vara rustade att ta del i undervisningen. Spansktalande elever fick under  åren 1980 och 1981 utbildning vid Gileads kulturella skola i Mexico. De kunde sedan hjälpa till med att fylla ett akut behov av kvalificerade förkunnare i Central- och Sydamerika. Åren 1981, 1982 och 1984 och återigen år 1992 blev också några klasser undervisade vid Gileadskolans filial i Tyskland. De utexaminerade sändes därifrån till Afrika, Östeuropa, Sydamerika och olika ögrupper. År 1983 hölls det också några kurser i Indien.

När nitiska inhemska förkunnare har förenat sig med missionärerna i att avlägga ett alltmer omfattande vittnesbörd om Guds kungarike, har antalet Jehovas vittnen ökat hastigt, och det har medfört att många fler församlingar har bildats. Från år 1980 till år 1987 ökade antalet församlingar i hela världen med 27 procent till ett sammanlagt antal av 54.911. På sina håll var det många som var med vid mötena och tog del i tjänsten på fältet, men flertalet bröder var tämligen nya i sanningen. Det rådde ett trängande behov av erfarna kristna män, som kunde tjäna som andliga herdar och lärare och samtidigt ta ledningen i evangeliseringsarbetet. För att delvis tillgodose detta behov upprättade den styrande kretsen år 1987 Skolan för förordnade tjänare som ett led i den bibelundervisning som ges vid Gileadskolan. Kursen, som pågår i åtta veckor, omfattar ett intensivt studium av Bibeln, och instruktörerna ägnar personlig uppmärksamhet åt varje elevs andliga utveckling. Man dryftar organisatoriska frågor, hur dömande kommittéer handhar olika ärenden och vilka ansvarsuppgifter äldste och biträdande tjänare har, och det ges specialundervisning i offentlig talekonst. Den här skolan har inte inkräktat på den ordinarie utbildningen av missionärer, för den har utnyttjat andra tillgängliga utrymmen, och undervisningen har skett i olika länder. De som har fått  utbildning vid den här skolan fyller nu de trängande behoven i många länder.

Den ständigt vidgade utbildning som ges vid Vakttornets Bibelskola Gilead har således hela tiden hållit jämna steg med den snabbt växande internationella organisationens aktuella behov.

”Här är jag! Sänd mig”

Missionärerna har lagt i dagen en ande lik den profeten Jesaja lade i dagen. När Jehova gjorde Jesaja uppmärksam på hans möjligheter att få en speciell uppgift, svarade han: ”Här är jag! Sänd mig.” (Jes. 6:8) Samma villiga ande har manat tusentals unga män och kvinnor att lämna välbekanta miljöer och släktingar bakom sig för att främja Guds vilja var som helst där det har varit behov av dem.

Familjeförhållandena har förändrats för många missionärer, och det har påverkat deras liv. Somliga par som fick barn sedan de blev missionärer kunde stanna i det land dit de hade blivit sända. De lyckades få förvärvsarbete och samarbetade med församlingarna. Efter många års tjänst måste några återvända till sitt hemland för att ta hand om till åren komna föräldrar eller av andra skäl. Men de räknade det som ett privilegium att få utföra missionärstjänst så länge de kunde.

Andra har kunnat göra missionärstjänsten till sin livsuppgift. För att kunna göra det har de allesammans måst ta itu med utmaningar. Olaf Olson, som har kunnat glädja sig åt en lång karriär som missionär i Colombia, medgav: ”Första året var det svåraste.” Det berodde till stor del på hans oförmåga att uttrycka sig väl på det nya språket. Han tillfogade: ”Om jag ständigt hade gått och tänkt på det land som jag hade lämnat, skulle jag inte ha varit lycklig, men jag bestämde mig för att leva i Colombia både fysiskt och mentalt, att göra mig till vän med bröderna och systrarna i sanningen där och att gå in helt för tjänsten, och snart blev mitt missionärsdistrikt till mitt hem.”

Att de kunde hålla ut i missionärstjänsten berodde inte med nödvändighet på att de fann de yttre omständigheterna vara idealiska. Norman Barber, som tjänade i Burma (nu Myanmar) och Indien från år 1947 till sin död år 1986, uttryckte sig så här: ”Om man gläds åt att bli brukad av Jehova, då är den ena platsen lika god som den andra. ... Uppriktigt sagt är tropiskt klimat i mitt tycke inte ett idealiskt klimat att vistas i. Inte heller är levnadssättet bland folk i tropikerna det levnadssätt som jag personligen skulle föredra. Men det finns viktigare saker att ta hänsyn till än sådana bagateller. Att kunna bistå människor som verkligen är andligt fattiga är ett privilegium så stort att det inte står i mänsklig makt att beskriva det med ord.”

Det är många som delar hans uppfattning, och just denna självuppoffrande ande har i hög grad bidragit till uppfyllelsen av Jesu profetiska ord om att ”dessa goda nyheter om kungariket” skall bli predikade på hela den bebodda jorden, till ett vittnesbörd för alla nationerna, innan slutet kommer. — Matt. 24:14.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 523]

Det har eftertryckligt betonats hur viktigt det är att man fullständigt förtröstar på Jehova och visar sig lojal mot honom

[Infälld text på sidan 534]

Sinne för humor var en god hjälp

[Infälld text på sidan 539]

Tålamod, kärleksfull hjälp och likaså fasthet, när det behövdes

[Infälld text på sidan 546]

”Att kunna bistå människor som verkligen är andligt fattiga är ett privilegium så stort att det inte står i mänsklig makt att beskriva det med ord”

[Ruta på sidan 533]

Gileadskolans klasser

1943—1960: Skolan hölls i South Lansing i staten New York. I 35 klasser undervisades 3.639 elever från 95 länder; flertalet sändes ut som missionärer. Bland eleverna fanns också krets- och områdestillsyningsmän från Förenta staterna.

1961—1965: I Brooklyn i New York. I fem klasser undervisades 514 elever som sändes till länder där Sällskapet Vakttornet hade avdelningskontor; flertalet anförtroddes administrativa uppgifter. Eleverna i fyra av dessa klasser genomgick en tiomånaderskurs och eleverna i den sista klassen en åttamånaderskurs.

1965—1988: I Brooklyn i New York. I 45 klasser med en studiekurs som varade i tjugo veckor fick ytterligare 2.198 elever utbildning, flertalet av dem för missionärstjänst.

1977—1980: I Brooklyn i New York. Fem veckor lång Gileadkurs för medlemmar av avdelningskontorens kommittéer fördelade på 14 klasser.

1980, 1981: Gileads kulturella skola i Mexico; tioveckorskurs; tre klasser; 72 spansktalande elever utbildades för tjänst i Latinamerika.

1981, 1982, 1984, 1992: Gileadskolans filial i Tyskland; tioveckorskurs; fyra klasser; 98 tysktalande elever från länder i Europa.

1983: Klasser i Indien; tioveckorskurs på engelska; tre grupper; 70 elever.

1987— : Skolan för förordnade tjänare; en åttaveckorskurs på centralt belägna platser i olika delar av världen. År 1992 hade elever från den skolan redan blivit sända till mer än 35 länder utanför sina hem-länder.

1988— : Skolan förlagd till Wallkill i staten New York. Där hålls för närvarande tjugoveckorskurser för blivande missionärer. Det planeras att skolan flyttas till Vakttornets undervisningscentrum i Patterson i staten New York, när detta blir färdigt.

[Ruta på sidan 538]

En internationell elevkår

Gileadskolans elever har representerat många olika nationaliteter och har kommit till skolan från mer än 110 länder.

Den första internationella gruppen var den sjätte klassen (1945/1946).

Skolans ledning ansökte hos Förenta staternas myndigheter om att elever från andra länder skulle beviljas inresevisum med status som studerande som inte var invandrare. Som svar erkände Förenta staternas undervisningsdepartement Gileadskolan som en skola med undervisning jämförbar med den vid vanliga högskolor och liknande läroanstalter. Därför har Förenta staternas konsuler över hela världen sedan år 1953 haft Vakttornets Bibelskola Gilead medtagen på sin lista över erkända läroanstalter. Sedan den 30 april 1954 har skolan varit upptagen i publikationen ”Educational Institutions Approved by the Attorney General”, som upptar läroanstalter erkända av justitieministern.

[Bilder på sidan 522]

Eleverna i Gileadskolans första klass

[Bild på sidan 524]

Albert Schroeder beskriver tältboningens olika delar för en grupp Gileadelever

[Bild på sidan 525]

Maxwell Friend föreläser från Gileadskolans friluftsscen

[Bilder på sidan 526]

Gileadavslutningar har varit andliga höjdpunkter

... några gånger vid stora sammankomster (New York, 1950)

... andra gånger på skolområdet (där N. H. Knorr ses tala framför skolans bibliotek år 1956)

[Bilder på sidan 527]

Området kring Gileadskolan i South Lansing i staten New York, som det såg ut på 1950-talet

[Bild på sidan 528]

Hermon Woodard (till vänster) och John Errichetti (till höger) under sin tjänst i Alaska

[Bild på sidan 529]

John Cutforth använde visuella hjälpmedel i sin undervisning i Papua Nya Guinea

 [Bild på sidan 530]

Missionärer på Irland, och en områdestillsyningsman, år 1950

[Bild på sidan 530]

Nyutbildade missionärer på väg till sina arbetsfält i Orienten år 1947

[Bild på sidan 530]

Missionärer med några av sina medförkunnare i Japan år 1969

[Bild på sidan 530]

Missionärer i Brasilien år 1956

... i Uruguay år 1954

... i Italien år 1950

[Bild på sidan 530]

De fyra första Gileadutbildade missionärerna som sändes till Jamaica

[Bild på sidan 530]

Det första missionärshemmet i Salisbury (nu Harare, Zimbabwe) år 1950

[Bild på sidan 530]

Malcolm Vigo (Gilead, 1956/1957) med sin hustru, Linda Louise; de har tjänat tillsammans i Malawi, Kenya och Nigeria

[Bild på sidan 530]

Robert Tracy (till vänster) och Jesse Cantwell (till höger) och deras hustrur — missionärer i resetjänsten i Colombia år 1960

[Bild på sidan 532]

[Språklektion i ett missionärshem i Côte d’Ivoire

[Bild på sidan 535]

Ted och Doris Klein, som fann att många var ivriga att få höra Bibelns sanning på Jungfruöarna (USA) år 1947

[Bild på sidan 536]

Harvey Logan (främst i mitten) tillsammans med Jehovas vittnen av amistammen framför en Rikets sal på 1960-talet

[Bild på sidan 540]

Victor White, Gileadutbildad områdestillsyningsman, håller föredrag i Filippinerna år 1949

[Bild på sidan 542]

Margarita Königer leder ett bibelstudium i Burkina Faso

[Bild på sidan 543]

Unn Raunholm — missionär sedan år 1958 — råkade under sin tjänst i Ecuador ut för pöbelhopar som var anförda av en präst

[Bilder på sidan 545]

Skolan för förordnade tjänare

Första klassen, Coraopolis (Pennsylvania, USA), år 1987 (ovan)

Tredje klassen i Storbritannien, i Manchester, år 1991 (till höger)