Kapitel 10

Att växa till i den exakta kunskapen om sanningen

JEHOVAS VITTNEN har inte föresatt sig att införa nya läror, ett nytt sätt att tillbe, en ny religion. I stället kännetecknas deras nutida historia av samvetsgranna ansträngningar att lära ut det som står i Bibeln, Guds inspirerade ord. De hänvisar till den som grundvalen för alla sina trosuppfattningar och för de principer som styr deras levnadssätt. I stället för att utveckla trosuppfattningar som återspeglar den moderna världens eftergivenhet och normlöshet har de sökt komma allt närmare de skriftenliga läror och tillvägagångssätt som kännetecknade kristendomen i det första århundradet.

I början av 1870-talet satte Charles Taze Russell och hans medförbundna i gång med ett ingående studium av Bibeln. Det blev uppenbart för dem att kristenheten hade kommit långt bort från de första kristnas läror och tillvägagångssätt. Broder Russell påstod inte att han var den förste som urskilde detta, och han erkände villigt att han stod i tacksamhetsskuld till andra för den hjälp de hade gett honom under de första åren då han studerade Bibeln. Han talade uppskattande om det goda arbete som olika rörelser under reformationen hade utfört för att få sanningens ljus att lysa klarare. Han nämnde vid namn män som var äldre än han själv, däribland Jonas Wendell, George Stetson, George Storrs och Nelson Barbour, vilka personligen på olika sätt bidrog till hans förståelse av Guds ord. *

Han sade också: ”Olika läror, hvilka vi framhålla, och hvilka synas så nya, friska och olika, framställdes i någon form för länge sedan, t. ex. utkorelse, fri nåd, återställelse, rättfärdiggörelse, helgelse, förhärligande och uppståndelse.” Men ofta var det så att en viss religiös grupp utmärkte sig genom en klarare förståelse av en viss biblisk sanning; en annan grupp utmärkte sig genom en annan sanning. Ytterligare framsteg hindrades ofta av att de var fjättrade vid lärosatser och trosbekännelser som innehöll uppfattningar som hade frodats i det forntida Babylon och Egypten eller hade lånats in från grekiska filosofer.

Men vilken grupp skulle med hjälp av Guds ande undan för undan på nytt få grepp om hela ”mönstret av sunda ord” som de kristna i det  första århundradet hade vårdat sig om och hållit fast vid? (2 Tim. 1:13) För vilka skulle det visa sig vara så att deras stig var ”lik det klara ljuset som blir ljusare och ljusare tills det är full dag”? (Ords. 4:18) Vilka skulle verkligen utföra det arbete som Jesus gav befallning om, när han sade: ”Ni skall vara vittnen om mig ... till jordens mest avlägsna del”? Vilka skulle inte bara göra lärjungar, utan också lära dem att hålla allt som Jesus hade befallt? (Apg. 1:8; Matt. 28:19, 20) Var tiden verkligen inne för att Herren skulle göra en klar åtskillnad mellan de sanna kristna, som han liknade vid vete, och de efterhärmande eller falska kristna, som han omtalade som ogräs (egentligen ogräs av en sort som är mycket lik vete fram till dess det har mognat)? * (Matt. 13:24—30, 36—43) Vem skulle visa sig vara ”den trogne och omdömesgille slaven”, åt vilken Herren, Jesus Kristus, under sin närvaro som regerande kung i Guds rike skulle ge ytterligare ansvarsuppgifter i förbindelse med det arbete som var förutsagt skulle utföras under avslutningen på denna tingens ordning? — Matt. 24:3, 45—47.

De lät ljuset lysa

Jesus lärde sina lärjungar att dela med sig åt andra av det ljus av gudomlig sanning som de hade fått från honom. ”Ni är världens ljus”, sade han. ”Låt ... ert ljus lysa inför människorna.” (Matt. 5:14—16; Apg. 13:47) Charles Taze Russell och hans medförbundna förstod att det var deras skyldighet att göra det.

Trodde de att de hade alla svar, den hela och fulla sanningens ljus? På den frågan svarade broder Russell uttryckligen: ”Förvisso inte; inte heller kommer vi att ha det förrän vi nått fram till den ’fullkomliga dagen’.” (Ords. 4:18, King James Version) De omnämnde ofta sina på Bibeln grundade trosuppfattningar som ”den närvarande sanningen” — inte i föreställningen att sanningen i sig förändras, utan med den tanken att deras förståelse av den ökade.

Dessa uppriktiga bibelforskare ryggade inte tillbaka för tanken på att det finns något sådant som sanning i fråga om religion. De erkände Jehova som ”sanningens Gud” och Bibeln som hans sanningsord. (Ps. 31:5; Jos. 21:45; Joh. 17:17) De insåg att det fanns mycket som de ännu inte kände till, men de drog sig inte för att med övertygelse berätta om det som de hade lärt sig från Bibeln.  Och när traditionella religiösa läror och sedvänjor stod i strid med det de hade funnit klart och tydligt uttryckt i Guds inspirerade ord, följde de Jesu Kristi exempel och avslöjade lögn och osanning, även om detta ledde till att de blev förlöjligade och hatade av prästerskapet. — Matt. 15:3—9.

För att kunna nå andra och ge dem andlig föda började C. T. Russell i juli 1879 ge ut tidskriften Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (Zions Vakt-Torn och förkunnare af Kristi närvaro [på svenska från och med år 1904]).

Bibeln — i sanning Guds ord

Charles Taze Russells tillit till Bibeln var inte blott och bart ett uttryck för att han godtog en traditionell uppfattning som var populär vid den tiden. Tvärtom. Det som var populärt bland många på den tiden var högre bibelkritik. De som förespråkade detta ifrågasatte den bibliska skildringens tillförlitlighet.

Som ung gick Russell med i den kongregationalistiska kyrkan och tog aktivt del i dess arbete, men de traditionella dogmernas orimlighet gjorde honom till skeptiker. Han upptäckte att det han hade blivit undervisad om inte på ett tillfredsställande sätt kunde försvaras med hjälp av Bibeln. Därför förkastade han dogmerna i kyrkans trosbekännelser och tillsammans med dem även Bibeln. Därefter undersökte han de ledande österländska religionerna, men de visade sig också vara otillfredsställande. Sedan började han fundera på om Bibeln möjligen blev oriktigt framställd i kristenhetens trosbekännelser. Uppmuntrad av det han hade hört en kväll vid ett adventistmöte började han systematiskt studera Bibeln. Det som då öppnades för honom var i sanning Guds inspirerade ord.

Han tog djupt intryck av Bibelns inre harmoni och dess samstämmighet med personligheten hos Honom som omtalas som dess gudomlige Författare. För att hjälpa andra att få nytta av detta skrev han längre fram boken Den gudomliga tidsåldersplanen, som han gav ut år 1886 (på engelska). I ett kapitel behandlade han utförligt ”Bibeln såsom en gudomlig uppenbarelse, betraktad i förnuftets ljus”. I slutet av det kapitlet framhöll han otvetydigt: ”Så öfvertygar oss djupet och makten och visheten och vidden af bibelns vittnesbörd, att icke människan utan Gud Allsmäktig är den, från hvilken dess planer och uppenbarelser utgingo.”

Tillit till hela Bibeln som Guds ord fortsätter att vara en hörnsten i Jehovas vittnens trosuppfattningar fram till denna dag. Över hela världen har de tillgång till studiehandböcker som gör att de själva kan undersöka bevisen för att Bibeln är inspirerad. Olika aspekter på detta ämne behandlas ofta i deras tidskrifter. År 1969 utgav de boken Är bibeln verkligen Guds ord? Tjugo år senare kom boken Bibeln — Guds ord eller människors?, som på nytt redogjorde för frågan om Bibelns tillförlitlighet, riktade uppmärksamheten på ytterligare bevis och kom till samma slutsats: Bibeln är verkligen Guds inspirerade ord. En annan av deras böcker, som (på  engelska) kom ut första gången år 1963 och sedan i reviderad utgåva år 1990, är ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig”. Ytterligare detaljer finns i deras bibliska uppslagsverk, Insight on the Scriptures, som gavs ut år 1988.

Genom att Jehovas vittnen har studerat sådana publikationer, både enskilt och i församlingen, har de blivit övertygade om att Gud själv med hjälp av sin ande aktivt ledde nedtecknandet av det som står i Bibelns 66 böcker, även om det var ungefär 40 olika personer som under en period på 1.600 år användes till att skriva. Aposteln Paulus skrev: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud.” (2 Tim. 3:16; 2 Petr. 1:20, 21) Denna övertygelse utövar ett kraftfullt inflytande på Jehovas vittnens liv. En brittisk tidning skrev som kommentar till detta: ”Bakom allt som ett vittne gör ligger ett skriftenligt skäl. Deras grundsats är verkligen att betrakta Bibeln som helt och hållet ... sann.”

Att lära känna den sanne Guden

Broder Russell och hans medförbundna behövde inte studera Bibeln länge förrän de insåg att den Gud som framställs i Bibeln inte är kristenhetens gud. Detta var en viktig fråga, därför att, som Jesus Kristus sade, människors möjligheter till evigt liv beror på att de känner den ende sanne Guden och den som han har sänt ut, den Främste förmedlaren av räddning. (Joh. 17:3; Hebr. 2:10) C. T. Russell och de som ingick i den grupp som studerade Bibeln tillsammans med honom förstod att det är fullkomlig jämvikt mellan Guds rättvisa och hans vishet, kärlek och kraft och att dessa egenskaper kommer till uttryck i alla hans verk. På grundval av den kunskap de då hade om Guds uppsåt sammanställde de en redogörelse för varför det onda tillåts och lät den ingå i en av deras första och mest spridda publikationer, den 162-sidiga boken Food for Thinking Christians (Föda för tänkande kristna), som först gavs ut som ett särskilt nummer av Zion’s Watch Tower, numret för september 1881.

Deras studium av Guds ord hjälpte dem att förstå att Skaparen har ett egennamn och att han gör det möjligt för människor att lära känna honom och åtnjuta ett nära förhållande till honom. (1 Krön. 28:9; Jes. 55:6; Jak. 4:8) I Zion’s Watch Tower för oktober—november 1881 hette det: ”JEHOVA är det namn som endast är avsett för det högsta Väsendet — vår Fader, honom som Jesus kallade Fader och Gud.” — Ps. 83:18; Joh. 20:17.

Följande år ställdes frågan: ”Hävdar ni att Bibeln inte lär att det är tre personer i en Gud?”, och svaret blev: ”Ja — tvärtom förkunnar den för oss att det finns en enda Gud och vår Herre Jesu Kristi Fader, av vilken allting är (eller som skapade allting). Vi tror alltså på en enda Gud och Fader, och även på en enda Herre, Jesus Kristus. ... Men dessa är två och inte en. De är ett endast i den bemärkelsen att de är i harmoni. Vi tror också på en Guds ande. ... Men den är inte en person mer än djävlars ande och världens ande och antikrists ande är.” — Zion’s Watch Tower, juni 1882; Joh. 17:20—22.

 Växande uppskattning av Guds namn

Bibelforskarna blev med tiden mer och mer medvetna om den vikt och betydelse som de inspirerade Skrifterna lägger vid Guds egennamn. Detta namn hade dolts i sådana bibelöversättningar som den romersk-katolska Douay Version (Douayöversättningen) och den protestantiska King James Version (Kung Jakobs översättning), precis som det längre fram kom att döljas i de flesta översättningar till en lång rad språk under 1900-talet. Men flera olika översättningar och även bibliska referensverk bar vittnesbörd om att namnet Jehova förekommer tusentals gånger i grundtexten — faktiskt mycket oftare än något annat namn och oftare än sådana titlar som Gud och Herren sammantagna. Som ”ett folk för ... [hans] namn” ökade deras egen uppskattning av Guds namn. (Apg. 15:14) I Vakt-Tornet för 1 april 1926 framställde de en fråga som de insåg att var och en måste ta ställning till, nämligen: ”Vem vill ära Jehova?”

Att de fäste så stor vikt vid Guds namn var inte bara en fråga om religiös kunskap. Som det förklarades i boken Profetiorna (utgiven på engelska år 1929) står hela den förnuftsbegåvade skapelsen inför en allt överskuggande stridsfråga som gäller Jehova Guds namn och ord. Jehovas vittnen framhåller att Bibeln visar att alla måste känna till Guds namn och behandla det som något heligt. (Matt. 6:9; Hes. 39:7) Det måste rentvås från all den smälek som har hopats över det, inte bara av dem som öppet har trotsat Jehova, utan också av dem som genom sina läror och gärningar har gett en felaktig bild av honom. (Hes. 38:23; Rom. 2:24) På grundval av Bibeln inser Jehovas vittnen att hela universums och dess invånares välbefinnande är beroende av att Jehovas namn helgas.

De inser att innan Jehova griper in för att förgöra de onda är det hans vittnens plikt och privilegium att göra sanningen om honom känd för andra. Jehovas vittnen har gjort detta världen över. De har så nitiskt fullgjort detta ansvar att vart man än kommer i världen blir den som öppet använder namnet Jehova snabbt betraktad som ett Jehovas vittne.

Treenighetsläran avslöjas

Som vittnen för Jehova kände C. T. Russell och hans medförbundna att de hade ett stort ansvar att avslöja läror som gav en felaktig bild av Gud och att hjälpa dem som älskade sanningen att förstå att dessa läror inte är grundade på Bibeln. De var inte de första  som förstod att treenighetsläran är oskriftenlig, * men de insåg att om de skulle vara trogna tjänare åt Gud hade de ansvaret att bekantgöra sanningen om den. Till nytta för alla som har kärlek till sanningen avslöjade de modigt att denna kristenhetens centrala lära har hedniska rötter.

I Zion’s Watch Tower för juni 1882 hette det: ”Många hedniska filosofer fann att det skulle vara god politik att sluta sig till den nya religionen [en avfällig form av kristendom som understöddes av romerska kejsare på 300-talet v.t.], och de började därför bana väg för ett lätt sätt att omfatta den genom att försöka upptäcka gemensamma drag hos kristendomen och hedniska religioner för att så kunna blanda samman dessa två. De lyckades bara alltför väl. ... Eftersom den gamla teologin hade flera huvudgudar, och många halvgudar av båda könen, grep sig de hednisk-kristna (om vi får prägla ett sådant uttryck) an med att rekonstruera listan för den nya teologin. Vid denna tidpunkt uppstod således läran om tre Gudar — Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den helige Ande.”

En del präster strävade efter att ge sin lära sken av att vara biblisk genom att citera sådana skriftställen som 1 Johannes 5:7, men broder Russell lade fram bevis som avslöjade att forskare mycket väl kände till att ett avsnitt av detta skriftställe var en interpolation, ett förvanskande tillägg, som hade inskjutits av en avskrivare för att stödja en lära som inte finns i Bibeln. Andra som försvarade treenighetsläran hänvisade till Johannes 1:1, men Zion’s Watch Tower analyserade detta skriftställe i fråga om både innehållet och sammanhanget för att visa att det inte på något sätt gav stöd åt tron på treenigheten. I överensstämmelse med detta sades det i Zion’s Watch Tower för juli 1883: ”Mera bibel- och mindre psalmboksteologi skulle ha gjort saken klarare för alla. Treenighetsläran står i direkt strid med Skriften.”

 Broder Russell avslöjade rättframt det dåraktiga i att bekänna sig tro på Bibeln och samtidigt förespråka en sådan lära som treenighetsläran, som strider mot det Bibeln säger. Därför skrev han: ”I hvilket virrvarr af motsägelser och förvirring befinna sig icke de som säga, att Jesus och Fadern äro en och samma Gud. Detta skulle innebära tanken att vår Herre Jesus spelade hycklare, när han var på jorden, och endast låtsade att han vände sig till Gud i bön, då han själf var just den samme Guden. ... Vidare har Fadern alltid varit odödlig och skulle följaktligen icke kunna dö. Huru skulle då Jesus kunna ha dött? Alla apostlarna äro falska vittnen, när de betyga Jesu död och uppståndelse, om han icke dog. Men skriften förklarar, att han verkligen dog.” *

Vi ser alltså att Jehovas vittnen redan på ett tidigt stadium i sin nutida historia tog bestämt avstånd från kristenhetens treenighetsdogm till förmån för Bibelns egen förnuftiga, hjärtevärmande lära. * Det arbete som de har utfört för att offentliggöra dessa sanningar och ge människor överallt möjlighet att få höra dem har fått en omfattning som ingen annan enskild person eller grupp, vare sig förr eller senare, har kunnat uppnå.

Vad är de dödas tillstånd?

En fråga som hade bekymrat C. T. Russell mycket ända från hans unga år var vilken framtid som väntar de människor som inte godtar Guds föranstaltning för räddning. Som pojke trodde han på det som prästerna sade om helveteselden; han trodde ju att de förkunnade Guds ord. Han brukade gå ut på kvällarna och skriva bibeltexter med krita på iögonenfallande platser för att varna arbetare som gick förbi, så att de kunde bli räddade från den fruktansvärda domen — evig pina.

Längre fram, sedan han själv hade sett vad Bibeln egentligen lär, sade han, enligt ett citat av en av hans medförbundna: ”Om bibeln lär, att evig pina är allas öde, utom de heligas, så borde detta predikas — ja, dundras från hustaken varje vecka, dag och timme, men om bibeln icke lär något sådant, så borde detta faktum kungöras, och denna nedsättande, Guds namn vanhedrande, fläck borttagas.”

På ett tidigt stadium i sitt bibelstudium såg C. T. Russell klart och tydligt att det som i många bibelöversättningar kallas ”helvetet” inte är någon plats där själar pinas efter döden. Han fick med all sannolikhet hjälp att komma fram till den här slutsatsen av redaktören för Bible Examiner  (Bibelgranskaren), George Storrs, som broder Russell nämnde med varm uppskattning i sina skrifter och som själv hade skrivit mycket om vad han med hjälp av Bibeln hade förstått var de dödas tillstånd.

Men hur var det med själen? Understödde bibelforskarna trosuppfattningen att själen är en andlig del av människan, något som lever vidare efter det att kroppen har dött? Nej, tvärtom sades det år 1903 i Zion’s Watch Tower: ”Vi måste nogsamt lägga märke till att lärdomen inte är att människan har en själ, utan att människan är en själ eller varelse. Låt oss ta en illustration från naturen — luften vi andas: den består av syre och kväve. Ingen av dessa beståndsdelar är atmosfären eller luften, men när de båda kombineras, som de gör i rätta kemiska proportioner, blir resultatet atmosfären. Det är på samma sätt med själen. Gud talar till oss från denna ståndpunkt, att var och en av oss är en själ. Han riktar sig inte till våra kroppar och inte heller till vår livsande, utan han riktar sig till oss som förnuftsbegåvade varelser eller själar. När han avkunnade straffet för överträdelse av hans lag, riktade han sig inte speciellt till Adams kropp, utan till människan, själen, den förnuftsbegåvade varelsen: ’Du!’ ’På den dag du äter därav, skall du visserligen dö.’ ’Den själ, som syndar, hon skall dö.’ — 1 Mos. 2:17; Hes. 18:20.” Detta var i harmoni med vad Zion’s Watch Tower hade skrivit redan i april 1881. *

Hur uppstod då tron på människosjälens inneboende odödlighet? Vem var upphovsmannen till denna lära? Efter att noggrant ha studerat både Bibeln och religionshistorien skrev broder Russell i Zion’s Watch Tower för 15 april 1894: ”Det är uppenbart att den inte härrör från Bibeln. ... Bibeln förklarar uttryckligen att människan är dödlig, att hon kan dö. ... När vi undersöker historien, finner vi att även om Guds inspirerade vittnen inte lär att människan är odödlig, är detta själva kärnan i alla hedniska religioner. ... Det är därför inte sant att Sokrates och Platon var de första som förkunnade denna lära; den hade en förespråkare långt innan någon av dem framträdde, en som var skickligare än de. ... Den första redogörelsen för denna falska lära finner man i den äldsta historiska skildring som människan känner till, nämligen Bibeln. Förespråkaren för denna falska lära var Satan.” *

 ”Brandsprutestrålen” riktas mot helvetet

I enlighet med sin starka önskan att från Guds namn utplåna den skamfläck som läran om en helveteseld med evig pina hade gett upphov åt skrev broder Russell en traktat med rubriken: ”Lära de heliga skrifterna att evig pina är syndens lön?” (Den gamla Teologien, utgiven på engelska år 1889; på svenska år 1891) I den framhöll han:

”Teorien om evig pina hade ett hedniskt ursprung, fast den, såsom hållen af hedningen, icke var den obarmhertiga lära, den sedermera blef, efter att hafva allt mer och mer lyckats hänga sig fast vid den kristna religionen under dess sammanblandning med hednisk filosofi i det andra århundradet. Det återstod för det stora affallet från den kristna läran, katolicismen, att med hednisk filosofi förena de ohyggliga saker nu så allmänt trodda, att måla dem på kyrkoväggarne såsom gjordes i Europa, att skrifva dem i trosartiklar och andliga sånger och att så förvränga Guds ord, att det till ytan tycktes gifva guddomligt stöd åt den gudsförnedrande hädelsen. Vår tids lättrogenhet, derföre, mottager den såsom ett arf, icke af Herren, ej heller af apostlarne eller profeterna, utan af den kompromisserande ande, som uppoffrade sanning och sundt förnuft, och nesligt förvrängde den kristna religionen i en ohelig ärelystnad och kamp för magt, rikedom och antal. Evig pina såsom syndastraff var ej bekant för patriarkerna af flydda tidsåldrar; den var okänd af den judiska tidsålderns  profeter, och den var okänd af Herren och apostlarna; men, den har varit den kristna verldens förnämsta lärosats, sedan det stora affallet — det gissel, hvarmed de lättrogna, okunniga och vidskepliga i verlden hafva blifvit piskade till slafvisk lydnad, under tyranni. Evig pina afkunnades för alla, som sökte motstå eller föraktade Roms myndighet; och dess tillämpning i detta lifvet begyntes så långt som hon [kyrkan i Rom] hade magt.”

Broder Russell var väl medveten om att flertalet förnuftiga människor egentligen inte trodde på helvetesläran. Men som han påpekade i broschyren Vad säger skriften om helvetet? (utgiven på engelska år 1896): ”Då de emellertid tro, att bibeln lär den, blir varje framsteg i verklig intelligens och broderlig välvilja ... i de flesta fall ett steg bort ifrån Guds ord, som de falskeligen anklaga för denna lära.”

För att leda sådana tänkande människor tillbaka till Guds ord anförde han i den här broschyren alla ställen i King James Version (Kung Jakobs översättning) där ordet helvete förekommer, så att läsarna själva kunde se vad det stod där, och sedan sade han: ”Gud vare tack, vi finna ingen sådan plats för evig pina, som trosbekännelser och sångböcker samt många lärostolar falskeligen lära. Likväl hava vi funnit ett ’helvete’ (’dödsrike’), nämligen scheol eller hades, till vilket hela vårt släkte var dömt på grund av Adams synd, och från vilket alla äro återlösta genom vår Frälsares offerdöd. Detta ’helvete’ är graven — dödstillståndet. Och vi finna ett annat ’helvete’ (gehenna, den andra döden = tillintetgörelse), varpå vår uppmärksamhet blivit fäst såsom varande det slutliga straffet för alla, vilka, sedan de blivit återlösta och fått full kunskap om sanningen och full förmåga att lyda den, likväl komma att välja döden genom att ställa sig i opposition mot Gud och rättfärdigheten. Och härtill säga våra hjärtan: Amen! ’Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung. Vem skulle icke frukta dig, Herre, och prisa ditt namn? Ty du allena är helig; ty alla folk skola komma och tillbedja inför dig, ty dina domar (rättfärdiga handlingssätt) hava blivit uppenbara.’” — Upp. 15:3, 4.

Det som han förkunnade var en källa till irritation och obehag för kristenhetens prästerskap. År 1903 blev han utmanad till offentlig debatt. De dödas tillstånd var en av de frågor som togs upp i den serie debatter som följde mellan C. T. Russell och dr E. L. Eaton, som fungerade som talesman för en inofficiell allians av protestantiska präster i västra Pennsylvania.

I dessa debatter höll broder Russell orubbligt fast vid att ”döden är döden och att våra kära, som har lämnat oss, verkligen är döda, att de varken lever tillsammans med änglarna eller tillsammans med demonerna i en hopplöshetens boning”. Till stöd för detta hänvisade han till sådana skriftställen som Predikaren 9:5, 10; Romarna 5:12; 6:23 och 1 Moseboken 2:17. Han sade också: ”Skriften är i full harmoni med vad ni och jag och varje annan normal, förnuftig människa i världen skulle anse vara  en rimlig och passande uppfattning om vår Guds personlighet. Vad är sagt om vår himmelske Fader? Att han är rättvis, att han är vis, att han är kärleksfull, att han är full av kraft. Alla kristna människor erkänner dessa egenskaper i Guds personlighet. Om så är fallet, kan vi då finna någon betydelse av ordet genom vilken vi skulle kunna föreställa oss att Gud är rättvis och ändå straffar en av sina egna skapelser i all evighet, oavsett vad synden har bestått i? Jag urskuldar inte synder; jag lever inte själv i synd, och jag predikar aldrig synd. ... Men jag säger er att alla dessa människor här omkring, om vilka vår broder [dr Eaton] säger att de talar vanvördigt med sina hädelser av Gud och Jesu Kristi heliga namn, är allesammans människor som har blivit lärda att det finns en evig pina. Och alla mördarna, tjuvarna och ogärningsmännen i fängelserna har alla blivit lärda detta. ... Dessa läror är usla; de har skadat världen hela denna långa tid; de hör över huvud taget inte hemma i vår Herres undervisning, och vår käre broder har ännu inte fått bort de mörka tidsåldrarnas rök från sina ögon.”

Det uppges att en av de närvarande prästerna efter debatten gick fram till Russell och sade: ”Det gläder mig att se hur ni riktar brandsprutestrålen mot helvetet och släcker elden.”

För att ge ännu vidare publicitet åt sanningen om de dödas tillstånd deltog broder Russell i en omfattande serie endagskonvent från år 1905 till år 1907. Vid dessa konvent höll han det offentliga föredraget ”Till helvetet och åter! Hvilka äro där? Hopp om återvändo för många”. Temat var fängslande, och det väckte stor uppmärksamhet. Församlingslokaler i stora och små städer i Förenta staterna och Canada var fyllda till bristningsgränsen av människor som ville lyssna till talet.

En av dem som rördes djupt av det som Bibeln säger om de dödas tillstånd var en universitetsstuderande i Cincinnati i Ohio i USA som läste till presbyteriansk präst. År 1913 fick han av sin köttslige bror en broschyr med titeln Where Are the Dead? (Var är de döda?), skriven av John Edgar, en bibelforskare som också var läkare i Skottland. Studenten som fick broschyren var Frederick Franz. Efter att ha läst igenom den noggrant sade han med fast övertygelse: ”Det här är sanningen.” Utan att tveka slog han in på en ny livskurs och trädde in i heltidstjänsten som kolportör (heltidsförkunnare av de goda nyheterna). År 1920 blev han medlem av  staben vid Sällskapet Vakttornets högkvarter. Många år senare blev han medlem av Jehovas vittnens styrande krets, och längre fram blev han Sällskapet Vakttornets president.

Jesu Kristi lösenoffer

I samband med att broder Russell undersökte Bibeln tog han och hans medförbundna år 1872 upp frågan om återställelsen till förnyad granskning, och det mot bakgrund av Jesu Kristi lösenoffer. (Apg. 3:21) Han blev hänförd, när han i Hebréerna 2:9 såg att Jesus ”af Guds nåd skulle smaka döden för alla”. Detta fick honom inte att omfatta tron på universell frälsning, för han visste att Bibeln också säger att man måste utöva tro på Jesus Kristus för att bli frälst eller räddad. (Apg. 4:12; 16:31) Men han började förstå — om än inte fullständigt på en gång — vilken fantastisk möjlighet Jesu Kristi lösenoffer har öppnat för mänskligheten. Det öppnade vägen för att få tillbaka det som Adam hade förlorat, utsikten till evigt liv i mänsklig fullkomlighet. Broder Russell förhöll sig inte passiv i den här frågan. Han urskilde återlösningens djupgående betydelse och försvarade denna lära med kraft, även då nära medförbundna lät sitt tänkesätt fördärvas av filosofiska uppfattningar.

På sommaren 1878 hade broder Russell i omkring ett och ett halvt år varit medredaktör för tidskriften Herald of the Morning (Morgonens härold), vars huvudredaktör var N. H. Barbour. Men när Barbour i numret för augusti 1878 förringade Bibelns lära om lösen, kom Russell med ett kraftfullt försvar för denna viktiga bibliska lära.

Under rubriken ”Försoningen” hade Barbour åskådliggjort vad han ansåg om den här läran genom att säga: ”Jag säger till min pojke, eller till en av betjänterna, att när James biter sin syster, så fånga en fluga och stick en nål genom dess kropp och spetsa fast den vid väggen, så skall jag förlåta James. Detta illustrerar läran om substitution.” Även om Barbour bekände sig tro på återlösningen, ansåg han att uppfattningen att Kristus genom sin död led straffet för synd för Adams avkomlingar var ”oskriftenlig och motbjudande för alla våra rättsbegrepp”. *

Redan i nästföljande nummer av Herald of the Morning (september 1878) tog broder Russell bestämt avstånd från det Barbour hade skrivit. Russell analyserade det Bibeln verkligen säger och hur den stämmer överens med ”fullkomnandet av [Guds] rättvisa och slutligen med hans stora barmhärtighet och kärlek”, som kommer till uttryck genom lösenanordningen. (1 Kor. 15:3; 2 Kor. 5:18, 19; 1 Petr. 2:24; 3:18; 1 Joh. 2:2) Följande vår, sedan Russell hade gjort upprepade ansträngningar att hjälpa Barbour att se saken i Bibelns ljus, drog Russell tillbaka sitt stöd till Herald of the Morning, och från och med numret för juni 1879 stod hans namn inte längre kvar som medredaktör för tidskriften. Hans orädda,  kompromisslösa hållning i förbindelse med denna centrala bibliska lära fick långtgående verkningar.

Jehovas vittnen har under hela sin nutida historia ståndaktigt förfäktat Bibelns lära om lösen. Redan det allra första numret av Zion’s Watch Tower (juli 1879) betonade att ”förtjänsten inför Gud ligger ... i Kristi fullkomliga offer”. Vid ett konvent som Internationella Bibelstudiesällskapet anordnade i Cedar Point i Ohio år 1919 kunde man i det tryckta programmet speciellt lägga märke till följande ord: ”Välkomna, alla ni som tror på det stora återlösningsoffret.” På sidan 2 i Vakttornet riktas än i dag uppmärksamheten på återlösningen, när det där sägs om tidskriftens syfte: ”Den uppmuntrar till tro på Guds nu regerande kung, Jesus Kristus, vars utgjutna blod öppnar vägen för människorna att vinna evigt liv.”

Redo att gå framåt, inte bundna av trosbekännelser

Bibelforskarna kom inte till klar förståelse av Guds ord på en gång. I många fall förstod de en detalj i sanningens mönster men kunde ännu inte se hela bilden. De var emellertid villiga att lära. De var inte bundna av trosbekännelser, utan redo att gå framåt. De delade med sig av det de fick lära. De tog inte själva åt sig äran för det de lärde ut; de strävade efter att bli ”lärda av Jehova”. (Joh. 6:45) Och de kom att inse att Jehova gör det möjligt att förstå detaljerna i hans uppsåt när hans tid är inne och på det sätt han vill. — Dan. 12:9; jämför Johannes 16:12, 13.

Att lära sig nya ting kräver ofta att man förändrar sitt synsätt. Det krävs ödmjukhet för att erkänna misstag och göra behövliga förändringar. Denna egenskap och dess frukter behagar Jehova, och en sådan kurs är mycket tilltalande för dem som älskar sanningen. (Sef. 3:12) Men den förlöjligas av dem som är stolta över trosbekännelser som har varit oförändrade i många hundra år, trots att det var ofullkomliga människor som en gång formulerade dem.

Sättet för Herrens återkomst

Det var i mitten av 1870-talet som broder Russell och de som flitigt rannsakade Skrifterna tillsammans med honom urskilde att när Herren kom tillbaka, skulle han vara osynlig för människoögon. — Joh. 14:3, 19.

Broder Russell sade längre fram: ”Vi kände oss storligen bedrövade över adventisternas villfarelse, vilka väntade Kristus i köttet och lärde att världen och alla i den utom adventisterna skulle brännas upp år 1873 eller 1874. De tidsberäkningar de gjort, deras missräkningar och deras rent allmänt naiva uppfattningar om ändamålet med och sättet för hans ankomst drog mer eller mindre vanära över oss och över alla som längtade efter och förkunnade om hans kommande rike. Dessa allmänt utbredda felaktiga  uppfattningar beträffande såväl ändamålet med som sättet för Herrens återkomst fick mig att skriva en broschyr — ’The Object and Manner of Our Lord’s Return’ (Ändamålet med och sättet för vår Herres återkomst).” Denna broschyr utgavs år 1877. Broder Russell lät trycka och sprida cirka 50.000 exemplar av den.

I denna broschyr skrev han: ”Vi tror att Skriften lär att Han skall förbli osynlig när Han kommer och en tid efter det att Han har kommit; sedan skall Han manifestera sig eller visa sig i straffdomar och i olika former, så att ’varje öga skall se honom’.” Till stöd för detta redogjorde han för sådana texter som Apostlagärningarna 1:11 (att han skulle komma ”på samma sätt” som de såg honom bege sig av — det vill säga utan att världen lade märke till det) och Johannes 14:19 (”ännu en liten stund och världen skall inte längre se mig”). Broder Russell hänvisade också till att bibelöversättningen The Emphatic Diaglott, som i sin helhet gavs ut första gången år 1864 med en interlineär, eller mellanradig, översättning ord för ord till engelska, visade att det grekiska ordet pa·rou·sị·a betyder ”närvaro”. Russell analyserade Bibelns bruk av detta uttryck och förklarade i sin broschyr: ”Det grekiska ord som vanligen används för att ange Jesu andra ankomst — parousia, vilket ofta översätts med tillkommelse — betecknar undantagslöst personlig närvaro, att man har kommit eller anlänt, och det betecknar aldrig att vara på väg, såsom vi använder ordet tillkommelse.”

I sin redogörelse för syftet med Kristi närvaro klargjorde Russell att den inte skulle äga rum i ett enda världsomskakande ögonblick. ”Den andra ankomsten”, skrev han, ”omfattar i likhet med den första en tidsperiod och är inte ett ögonblicks verk.” Under den tidsperioden, skrev han, skulle den ”lilla hjorden” få sin belöning hos Herren som medarvingar i hans kungarike; andra, kanske miljarder, skulle få möjlighet att uppnå fullkomligt liv på en jord som återställts till Edenlik skönhet. — Luk. 12:32.

På grundval av ytterligare studium i Bibeln förstod Russell efter bara några få år att Kristus inte bara skulle återvända osynligen, utan att han också skulle förbli osynlig, även när han låter sin närvaro tydligt framträda genom att han verkställer domen över de onda.

År 1876, när Russell för första gången läste ett nummer av Herald of the Morning (Morgonens härold), fick han veta att det fanns en annan grupp på den tiden som trodde att Kristi återkomst skulle vara osynlig och som satte denna återkomst i samband med att alla jordens familjer skulle bli välsignade. Under påverkan av Barbour, redaktören för denna tidskrift, blev Russell också övertygad om att Kristi osynliga närvaro hade börjat  år 1874. * Längre fram riktades uppmärksamheten på detta genom undertiteln ”Förkunnare af Kristi närvaro” på framsidan av Zions Vakt-Torn.

Förståelsen av att Kristi närvaro skulle vara osynlig blev en viktig grundval för förståelsen av många bibliska profetior. Dessa första bibelforskare insåg att Herrens närvaro skulle vara något av största vikt och betydelse för alla sanna kristna. (Mark. 13:33—37) De var livligt intresserade av Herrens återkomst och var vakna för det faktum att de var förpliktade att offentliggöra den, men de kunde ännu inte klart urskilja alla detaljer. Ändå var det verkligen beaktansvärt vad Guds ande gjorde det möjligt för dem att förstå i ett så tidigt skede. En av dessa sanningar hade att göra med ett mycket betydelsefullt årtal som Bibelns profetior pekade fram emot.

Slutet på hedningarnas tider

Bibelns kronologi var något som under lång tid hade varit av stort intresse för dem som studerade Bibeln. Kommentatorer hade lagt fram en mängd olika uppfattningar angående Jesu profetia om ”hedningarnas tider” och profeten Daniels redogörelse för Nebukadnessars dröm om stubben som bands för ”sju tider”. — Luk. 21:24, 1917; Dan. 4:10—17.

Redan år 1823 hade John A. Brown, vars arbete publicerades i London, räknat ut att de ”sju tiderna” i Daniel, kapitel 4, skulle vara 2.520 år långa. Han hade emellertid inte klart urskilt vid vilken tidpunkt den profetiska tidsperioden började eller när den skulle sluta. Men han kopplade samman dessa ”sju tider” med hedningarnas tider i Lukas 21:24. År 1844 riktade den brittiske prästen E. B. Elliott uppmärksamheten på året 1914 som ett möjligt årtal för slutet på Daniels ”sju tider”, men han lade också fram en alternativ uppfattning som pekade på tiden för franska revolutionen. Robert Seeley från London kom år 1849 fram till en liknande slutsats. I varje fall inte senare än år 1870 presenterade en publikation som var utgiven av Joseph Seiss och hans medarbetare och som var tryckt i Philadelphia i Pennsylvania beräkningar som pekade fram emot 1914 som ett betydelsefullt årtal, även om argumenten i boken var grundade på en tideräkning som C. T. Russell senare förkastade.

Sedan, i numren för augusti, september och oktober 1875 av Herald of the Morning, hjälpte N. H. Barbour till att få detaljer som andra hade riktat uppmärksamheten på att stämma överens med varandra. Med hjälp  av en tideräkning som hade sammanställts av Christopher Bowen, en präst i England, och publicerats av E. B. Elliott visade Barbour att hedningarnas tider började då kung Sidkia avsattes från tronen enligt vad som hade förutsagts i Hesekiel 21:25, 26, och han pekade fram emot 1914 som det år då hedningarnas tider skulle utlöpa.

Tidigt år 1876 kom C. T. Russell över ett exemplar av Herald of the Morning. Han skrev genast till Barbour och tillbringade sedan en del av sommaren tillsammans med honom i Philadelphia. De resonerade bland annat om profetiska tidsperioder. Kort därefter, i en artikel med rubriken ”Hedningarnas tider: När slutar de?”, behandlade också Russell den här frågan med ledning av Bibeln och framhöll att bevisen pekade på att ”de sju tiderna kommer att sluta år 1914 e.Kr.” Den här artikeln trycktes i numret för oktober 1876 av Bible Examiner * (Bibelgranskaren). Boken Three Worlds, and the Harvest of This World (De tre världarna och denna världens skördetid), som gavs ut år 1877 av N. H. Barbour i samarbete med C. T. Russell, pekade på samma slutsats. Och tidiga nummer av Zion’s Watch Tower, till exempel numren för december 1879 och juli 1880, riktade därefter uppmärksamheten på 1914 som ett mycket betydelsefullt årtal med tanke på Bibelns profetior. År 1889 ägnades hela fjärde kapitlet i band II av Millennii Dagning (som senare fick namnet Studier i Skriften) åt att behandla ämnet ”Hedningarnas tider”. Men vad skulle slutet på hedningarnas tider innebära?

Bibelforskarna var inte helt säkra på vad som skulle hända. De var övertygade om att det inte skulle leda till att jorden brändes upp och att mänskligt liv utplånades. Däremot visste de att det skulle markera något viktigt vad beträffar Guds styre. Först trodde de att Guds kungarike vid den tidpunkten skulle ha tagit full kontroll över hela universum. När detta inte inträffade, rubbades ändå inte deras tillit till de bibliska profetior som pekade på detta årtal. De drog slutsatsen att det här årtalet i stället bara hade markerat början på Guds kungarikes styre.

På liknande sätt trodde de först att det före den här tidpunkten skulle inträffa världsomfattande problem som skulle kulminera i anarki (något som de förstod skulle vara förknippat med kriget på ”Guds, den Allsmäktiges, stora dag”). (Upp. 16:14) Men sedan, tio år före 1914, lade Zion’s Watch Tower fram tanken att världsvitt kaos, som skulle leda till att mänskliga institutioner tillintetgjordes, skulle komma strax efter slutet på hedningarnas tider. Bibelforskarna väntade sig att året 1914 skulle utgöra en viktig vändpunkt för Jerusalem, eftersom det sades i profetian att Jerusalem skulle förtrampas till dess att hedningarnas tider var fullbordade. När de såg året 1914 närma sig och de ännu inte hade dött som människor och blivit bortryckta på skyar för att möta Herren — i enlighet med tidigare förväntningar — hoppades de uppriktigt på att deras förvandling skulle äga rum vid slutet av hedningarnas tider. — 1 Thess. 4:17.

 Medan åren gick och de rannsakade Skrifterna om och om igen, förblev deras tro på profetiorna stark, och de drog sig inte för att tala om vad de väntade sig skulle hända. Med varierande framgång strävade de efter att inte vara dogmatiska när det gällde detaljer som Bibeln inte klart anger.

Ringde ”väckarklockan” för tidigt?

Världen kastades verkligen in i ett stort kaos år 1914 i och med att första världskriget bröt ut. I många år kallades detta krig helt enkelt Världskriget eller Det stora kriget, men det ledde inte omedelbart till att allt existerande mänskligt styre omstörtades. Som händelserna i samband med Palestina utvecklade sig efter år 1914 tyckte sig bibelforskarna se bevis för betydelsefulla förändringar för Israel. Men månaderna och åren gick, och bibelforskarna fick inte sin himmelska belöning som de hade räknat med. Hur reagerade de på det?

I Vakt-Tornet för 15 april 1916 riktades speciellt uppmärksamheten på den 1 oktober 1914, och det hette vidare: ”Detta var den sista tidpunkten som bibelkronologien utpekade för oss med hänsyn till församlingens erfarenheter. Hade Herren sagt oss att vi skulle bli upptagna [till himmelen] då? Nej. Hvad hade han sagt? Hans ord och uppfyllelserna af profetian syntes omisskänneligt peka på att detta datum markerade slutet af hedningarnas tider. Vi drogo härutaf den slutsatsen att församlingens ’förvandling’ skulle försiggå vid eller före detta datum. Men Gud hade icke sagt oss att det skulle vara så. Han tillät oss draga denna slutsats, och vi tro att den bevisat sig vara ett nödvändigt prof för Guds kära heliga öfverallt.” Men var denna händelseutveckling ett bevis för att deras härliga hopp hade varit fåfängt? Nej. Det betydde helt enkelt att allt inte inträffade så snart som de hade väntat sig.

Flera år före 1914 hade Russell skrivit: ”Kronologin (tidsprofetior i allmänhet) var tydligtvis inte avsedd att ge Guds folk exakt kronologisk upplysning hela vägen ner genom århundradena. Tydligtvis är den mer avsedd att tjäna som en väckarklocka för att väcka och stimulera Herrens folk vid den rätta tidpunkten. ... Men låt oss till exempel anta att oktober 1914 går till ända utan att hednaväldenas fall inträffar. Vad skulle detta bevisa eller motbevisa? Det skulle inte motbevisa någon del av den gudomliga tidsåldersplanen. Lösenpriset som betalades på Golgata skulle fortfarande utgöra garantin för det slutliga genomförandet av Guds stora program för att återställa människosläktet. Församlingens ’kallelse ovanifrån’ till att lida tillsammans med Återlösaren och att förhärligas med honom som hans lemmar eller som hans brud skulle fortfarande vara densamma. ... Det enda som påverkas av kronologin skulle vara tidpunkten för uppfyllelsen av detta härliga hopp för församlingen och för världen. ... Och om denna tidpunkt passerar, skulle detta endast bevisa att vår kronologi, vår ’väckarklocka’, ringde lite för tidigt. Skulle vi betrakta det som en stor katastrof, om vår väckarklocka väckte oss några  få ögonblick tidigare på morgonen en stor dag fylld av glädje och välbehag? Förvisso inte!”

Men ”väckarklockan” hade inte ringt för tidigt. Egentligen var det bara så att de upplevelser som ”klockan” väckte dem till inte exakt stämde med det de hade väntat sig.

Några år senare, när ljuset hade blivit klarare, erkände de: ”Många av de kära heliga trodde, att allt arbete nu var utfört. ... De gladde sig över det avgörande beviset för att världens ände hade kommit, att himmelriket var nära och att deras förlossning nalkades. Men de hade förbisett något annat som också måste göras. Det glada budskap, som de hade mottagit, måste förkunnas för andra, ty Jesus hade befallt: ’Detta evangelium om riket skall varda predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma.’ (Matt. 24:14.)” — Vakt-Tornet, 15 augusti 1925.

När bibelforskarna jämförde det som hände under tiden efter år 1914 med det som Mästaren hade förutsagt, förstod de undan för undan att de levde i de sista dagarna för den gamla ordningen och att de hade gjort det sedan år 1914. De kom också att inse att det var år 1914 som Kristi osynliga närvaro hade börjat och att detta inte skedde genom att han personligen  återvände (inte ens osynligen) till jordens närhet, utan genom att han som regerande kung riktade sin uppmärksamhet mot jorden. De urskilde och tog på sig det stora ansvaret de hade att kungöra ”dessa goda nyheter om kungariket” till ett vittnesbörd för alla nationerna under denna kritiska tid i människans historia. — Matt. 24:3—14.

Vad var egentligen det budskap om Guds kungarike som de skulle predika? Skilde det sig på något sätt från det kristna budskapet i det första århundradet?

Guds kungarike, mänsklighetens enda hopp

Genom ett noggrant studium av Guds ord förstod bibelforskarna som var förbundna med broder Russell att Guds kungarike var den regering som Jehova hade lovat upprätta med sin Son som kung till välsignelse för mänskligheten. En liten hjord, som Gud hade utvalt bland människorna, skulle vara förbunden med Jesus Kristus i himlen och härska tillsammans med honom. De förstod att denna regering skulle representeras av trogna män från äldre tid som skulle tjäna som furstar på hela jorden. Dessa omtalades som ”de gamla värdiga” eller ”forntidens värdiga”. — Luk. 12:32; Dan. 7:27; Upp. 20:6; Ps. 45:16.

Som ett medel till att underkuva folket hade kristenheten länge förkunnat läran om kungars gudomliga rätt att härska, att de härskar ”med Guds nåde”. Men bibelforskarna förstod av Bibeln att mänskliga regeringars framtid inte tryggades av någon garanti från Gud. I enlighet med vad de lärde sig stod det i Zion’s Watch Tower för december 1881: ”Upprättandet av detta rike kommer naturligtvis att betyda att alla riken på jorden omstörtas, eftersom de alla — också de bästa — är grundade på orättvisor, skiljaktiga rättigheter och förtryck av många medan ett fåtal gynnas. Vi läser: ’Det skall krossa och göra slut på alla dessa riken och självt bestå till evig tid.’” — Dan. 2:44, 1878.

När det gäller det sätt på vilket dessa förtryckande riken skulle krossas hade bibelforskarna fortfarande mycket att lära. De förstod ännu inte klart hur Guds kungarikes välsignelser skulle komma hela mänskligheten till del. Men de förväxlade inte Guds kungarike med en vag känsla i hjärtat eller med det styre som utövas av en religiös hierarki som använder den världsliga staten som sitt redskap.

Guds trogna förkristna tjänare hade inte uppstått på jorden som den messianske kungens furstliga representanter år 1914, vilket man hade väntat sig, och inte heller hade de kvarvarande av den ”lilla hjorden” förenats med Kristus i det himmelska kungariket det året. Trots detta sades det tillitsfullt i Vakt-Tornet för 15 april 1915 att år 1914 var tiden inne ”för Herren att taga till sig sin stora makt och regera” och så göra slut på årtusenden av oavbrutet hedniskt herravälde. I numret för 1 juni 1921 slog Vakt-Tornet än en gång fast denna ståndpunkt och förband detta med de goda nyheter som Jesus hade förutsagt skulle kungöras över hela jorden  före slutet. (Matt. 24:14) Vid bibelforskarnas konvent i Cedar Point i Ohio år 1922 bekräftades denna förståelse på nytt i en allmän resolution, och broder Rutherford uppmanade konventdeltagarna: ”Annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!”

Bibelforskarna på den tiden hade emellertid den uppfattningen att Guds kungarike inte skulle bli fullständigt upprättat i himlen förrän de sista medlemmarna av Kristi brud hade blivit förhärligade. Därför nådde man en verklig milstolpe år 1925, då Vakt-Tornet för 15 maj (på engelska 1 mars) innehöll huvudartikeln ”Nationens födelse”. Den innehöll en klargörande redogörelse för Uppenbarelseboken, kapitel 12. Artikeln lade fram bevis för att det messianska kungariket hade fötts — upprättats — år 1914, att Kristus då hade börjat härska från sin himmelska tron och att Satan därefter hade slungats ner från himlen till jordens närhet. Detta var de goda nyheter som skulle förkunnas, budskapet att Guds kungarike redan var i verksamhet. Denna klarare förståelse stimulerade verkligen dessa förkunnare av Guds kungarike att predika till jordens ändar.

Jehovas folk använde varje lämpligt medel för att vittna om att det bara är Guds kungarike som kan skänka varaktig lindring och lösa de djupgående problem som hemsöker mänskligheten. År 1931 riktade J. F. Rutherford uppmärksamheten på detta budskap i ett tal som sändes i radio med hjälp av den största internationella sammankoppling av radiostationer som dittills använts. Radiotalet återgavs också på många språk i broschyren Riket som är världens hopp. Inom bara några månader hade man spridit miljontals exemplar av den. Förutom att man vitt och brett spred broschyren till allmänheten, gjorde man särskilda ansträngningar att sätta den i händerna på politiker, präster och framträdande affärsmän.

Det sades bland annat i den broschyren: ”Världens nuvarande orättfärdiga regeringar kunna inte framhålla något som helst hopp för folken. Guds dom över dem förklarar, att de måste försvinna. Hoppet för världen, dess enda hopp, är sålunda Guds rättfärdiga rike eller styrelse med Kristus Jesus som den osynlige härskaren.” Bibelforskarna insåg att det var det här riket som skulle skänka mänskligheten verklig fred och säkerhet. Under dess styre skulle jorden bli ett verkligt paradis, och sjukdom och död skulle inte finnas mer. — Upp. 21:4, 5.

De goda nyheterna om Guds kungarike fortsätter att vara något centralt i Jehovas vittnens tro. Från och med numret för 1 mars 1939 har moderupplagan av deras främsta tidskrift, som nu kommer ut på mer än 110 språk, haft namnet The Watchtower Announcing Jehovah’s Kingdom (på svenska: Vakttornet Förkunnare av Jehovas Konungarike från och med 1 maj 1939; Vakttornet Förkunnare av Jehovas rike från och med 1 januari 1940; Vakttornet Förkunnar Jehovas rike från och med 1 januari 1951; Vakttornet förkunnar Jehovas kungarike från och med 1 april 1993).

Men innan Guds kungarikes styre kan omvandla jorden till ett paradis, måste den nuvarande onda ordningen bort. Hur skall detta genomföras?

 Kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag

Världskriget som började år 1914 skakade den existerande tingens ordning i dess grundvalar. Ett tag verkade det som om händelserna skulle utveckla sig som bibelforskarna hade väntat sig.

Redan i augusti 1880 hade broder Russell skrivit: ”Vi förstår att innan den mänskliga familjen återställs eller ens börjar bli välsignad skall de nuvarande jordiska rikena, som nu fjättrar och förtrycker mänskligheten, alla omstörtas och att Guds rike skall överta herraväldet och att välsignelse och återställelse kommer genom det nya riket.” Hur skulle dessa riken omstörtas? Med utgångspunkt i de förhållanden som Russell då kunde se utveckla sig i världen trodde han att Gud under Harmageddonkriget skulle göra bruk av sinsemellan stridande grupper av människor för att omstörta de existerande institutionerna. Han sade: ”Arbetet med att rasera människors riken har börjat. Den kraft som kommer att omstörta dem är nu i verksamhet. Folket håller redan på att organisera sina styrkor under benämningar som kommunister, socialister, nihilister och så vidare.”

Boken Hämndens dag (senare kallad Striden vid Harmageddon), som gavs ut år 1897 (på engelska), gav ytterligare förklaring till hur bibelforskarna då förstod saken: ”Herren kommer [genom sin allenarådande skickelse] att betjäna sig af denna stora här af otillfredsställda [— patrioter, reformanhängare, socialister, moralister, anarkister, okunniga] och förtviflade [— och utnyttja deras hopp, fruktan, dårskap och själviskhet] för att i öfverensstämmelse med sin visdom [förverkliga sitt eget storslagna uppsåt vad det gäller att] omstörta de nuvarande institutionerna och bereda människorna för rättfärdighetens rike.” Man förknippade alltså Harmageddonstriden med en våldsam samhällsrevolution.

Men skulle Harmageddon enbart bli en kamp mellan sinsemellan stridande grupper av människor, en samhällsrevolution som Gud utnyttjade för att omstörta de existerande institutionerna? Man ägnade ytterligare uppmärksamhet åt skriftställen som behandlade detta ämne, och Vakt-Tornet för 1 oktober 1925 pekade på Sakarja 14:1—3 och sade: ”Detta förstå vi så, att alla jordens nationer under Satans ledning komma att samlas till strid emot Jerusalem-klassen, d. v. s. dem som taga ställning på Herrens sida. ... Upp. 16:14, 16.”

I boken Befrielse, som kom ut på engelska året därpå, riktades uppmärksamheten på det här krigets verkliga syfte: ”Nu skall Jehova i enlighet med sitt ord giva ett tecken på sin makt så klart och otvetydigt, att folket skall bliva övertygat om sin ogudaktiga väg och förstå att Jehova är Gud. Detta är orsaken varför Gud sände den stora floden, omstörtade Babels torn, tillintetgjorde den assyriske konungen Sanheribs här och fördränkte egyptierna; och det är också orsaken till att han ånyo sänder en stor nöd över världen. De förra stora olyckorna voro endast skuggor av den som nu är överhängande. Församlandet sker till Guds, den Allsmäktiges, stora dag. Det är ’Herrens stora och fruktansvärda dag’  (Joel 2:31), då Gud skall göra sig ett namn. I denna stora och avgörande strid skola alla folk, folkslag och tungomål få lära sig att Jehova är den allsmäktige, allvise och rättfärdige Guden.” Men Jehovas tjänare på jorden blev varnade: ”I denna stora strid skall ingen kristen slå ett enda slag. Anledningen därtill är att Jehova har sagt: ’Ty striden är icke eder, utan Herrens.’” Det krig som omtalades här var definitivt inte det som utkämpades bland nationerna och som började år 1914. Det hörde ännu framtiden till.

Det fanns också andra frågor som behövde redas ut med Bibeln som grund. En av dem handlade om vilket Jerusalem det var som skulle trampas under fötterna fram till slutet av hedningarnas tider, enligt Lukas 21:24. En närbesläktad fråga var vilket Israel det var som omtalades så många gånger i profetiorna om återställelse.

Skulle Gud föra tillbaka judarna till Palestina?

Bibelforskarna var väl medvetna om de många profetior om återställelse som uttalades till det forntida Israel genom Guds profeter. (Jer. 30:18; 31:8—10; Am. 9:14, 15; Rom. 11:25, 26) Fram till år 1932 hade de den uppfattningen att dessa uttryckligen gällde de köttsliga judarna. De trodde alltså att Gud skulle visa Israel ynnest igen, med tiden föra tillbaka judarna till Palestina, öppna deras ögon för sanningen om Jesus som återlösare och messiansk kung och bruka dem som ett medel till att ge alla nationer välsignelser. Med utgångspunkt i denna förståelse talade broder Russell till stora judiska åhörarskaror i New York och i Europa över ämnet ”Sionismen i profetiorna”, och år 1925 skrev broder Rutherford boken Comfort for the Jews (Tröst för judarna).

Men med tiden visade det sig att det som ägde rum i Palestina i förbindelse med judarna inte var någon uppfyllelse av Jehovas storslagna profetior om återställelse. Förödelsen över Jerusalem i det första århundradet kom därför att judarna hade förkastat Guds Son, Messias, som sändes i Jehovas namn. (Dan. 9:25—27; Matt. 23:38, 39) Det blev alltmera uppenbart att de som folk betraktade inte hade ändrat inställning. De tog inte avstånd från den orätta handling som deras förfäder hade begått och kände ingen ånger över den. Somliga återvände visserligen till Palestina, men motivet var inte kärlek till Gud eller en önskan att upphöja hans namn i uppfyllelse av Guds ord. Detta blev tydligt förklarat i andra bandet av Rättfärdighetens triumf, som Sällskapet Vakttornet gav ut år 1932 (på engelska). * Att denna ståndpunkt var riktig bestyrktes år 1949, då staten Israel, som nyligen hade upprättats som nation och hemland för judarna, blev medlem av Förenta nationerna, något som visade att det inte var  Jehova, utan världens politiska nationer, som den satte sin tillit till.

Det som hade ägt rum i uppfyllelse av profetiorna om återställelse pekade i en annan riktning. Jehovas tjänare började förstå att det var det andliga Israel, ”Guds Israel”, bestående av med anden smorda kristna, som i uppfyllelse av Guds uppsåt åtnjöt frid med Gud genom Jesus Kristus. (Gal. 6:16) Nu öppnades deras ögon, så att de kunde urskilja den underbara andliga uppfyllelsen av dessa löften om återställelse i Guds sätt att handla med sådana trogna kristna. Med tiden kom de också att inse att det Jerusalem som skulle upphöjas vid slutet av hedningarnas tider inte var en jordisk stad eller ens ett folk på jorden som representerade den staden, utan i stället ”ett himmelskt Jerusalem”, där Jehova år 1914 installerade sin Son, Jesus Kristus, med myndighet att styra. — Hebr. 12:22.

När Jehovas vittnen hade fått detta klart för sig, var de bättre i stånd att fullgöra uppdraget att predika de goda nyheterna om Guds kungarike ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna” utan att visa partiskhet. — Matt. 24:14.

Vem skall få äran för alla dessa förklaringar av Bibeln som har stått att läsa i Vakttornets publikationer?

Hur Jehovas tjänare får undervisning

Jesus Kristus förutsade att han efter att ha återvänt till himlen skulle sända den heliga anden till sina lärjungar. Den skulle fungera som en hjälpare och vägleda dem ”in i hela sanningen”. (Joh. 14:26; 16:7, 13) Jesus sade också att han som de sanna kristnas Herre skulle ha en ”trogen och omdömesgill slav”, en ”trogen förvaltare”, som skulle ge andlig ”mat i rätt tid” åt tjänstefolket, arbetarna i trons hushåll. (Matt. 24:45—47; Luk. 12:42) Vem är denne trogne och omdömesgille slav?

I det allra första numret av Zion’s Watch Tower gjordes en anspelning på Matteus 24:45—47, när det sades att utgivarnas syfte var att hålla ett vakande öga på händelser i förbindelse med Kristi närvaro och att ge andlig ”mat i rätt tid” åt trons hushåll. Men tidskriftens redaktör påstod inte att han själv var den trogne och omdömesgille slaven, eller den ”trogne och kloke tjänaren” (enligt ordalydelsen i King James Version).

I numret för oktober—november 1881 av Zion’s Watch Tower skrev C. T. Russell därför: ”Vi tror att varje medlem av denna Kristi kropp antingen direkt eller indirekt är inbegripen i det välsignade arbetet att ge mat i rätt tid åt trons hushåll. ’Vem är då denne trogne och kloke tjänare  som hans Herre har satt till att styra sitt hushåll’ för att ge dem mat i rätt tid? Är det inte denna ’lilla hjord’ av invigda tjänare som troget fullgör sina invigningslöften — Kristi kropp — och ger inte hela kroppen, ’individuellt och kollektivt’, mat i rätt tid åt trons hushåll — den stora sammanslutningen av troende? Välsignad är den tjänaren (hela Kristi kropp) som hans Herre när han har kommit (grek.: elthon) finner göra så. ’Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över alla sina ägodelar.’”

Mer än tio år senare gav emellertid broder Russells hustru offentligt uttryck åt uppfattningen att Russell själv var den trogne och kloke tjänaren. * Bibelforskarna i allmänhet höll fast vid denna uppfattning om den trogne tjänarens identitet i omkring 30 år. Broder Russell avvisade inte deras uppfattning, men han undvek att själv göra en sådan tillämpning av skriftstället och betonade att han var emot tanken på att det skulle finnas en prästklass, som hade fått i uppdrag att undervisa i Guds ord, i motsats till en lekmannaklass, som inte hade fått ett sådant uppdrag. Den förståelse som broder Russell hade gett uttryck åt år 1881, att den trogne och kloke tjänaren i verkligheten var en kollektiv tjänare som utgjordes av alla medlemmarna av Kristi med anden smorda kropp på jorden, slogs på nytt fast i Vakt-Tornet för 15 april 1927. — Jämför Jesaja 43:10.

Hur betraktade broder Russell sin egen roll? Påstod han att han fick särskilda uppenbarelser från Gud? I Zions Vakt-Torn för juni—juli 1907 (sidorna 99, 100) svarade Russell ödmjukt: ”Nej, kära vänner, jag gör intet anspråk på någon öfverlägsenhet eller öfvernaturlig förmåga, värdighet eller auktoritet; ej heller eftersträfvar jag att upphöja mig själf inför mina bröder, trons husfolk, utom i det afseende, som Mästaren anbefallde, i det han sade: ’Hvilken som vill blifva främst ibland eder, han vare eder dräng.’ (Matt. 20:27) ... De sanningar, jag såsom Guds talrör framhåller, ha icke uppenbarats mig i syner och drömmar, ej heller genom någon hörbar Guds röst, ej heller alla på en gång, utan småningom mer och mer. ... Icke heller är detta klara utvecklande af sanning framsprunget ur någon mänsklig sinnrikhet eller skarp uppfattningsförmåga, utan det kommer af det enkla faktum, att Guds rätta tid har kommit; därför, om icke jag talade, och om intet annat talrör kunde blifva funnet, så skulle stenarna ropa.”

De som läste Vakttornet uppmuntrades att blicka upp till Jehova som sin store Undervisare, och det uppmuntras också alla Jehovas vittnen i dag att göra. (Jes. 30:20) Detta betonades kraftigt i Vakttornet för 1 januari 1932, i artikeln ”Lärda av Gud”, där det sades: ”Vakttornet inser, att sanningen tillhör Jehova och ingen skapad varelse. Vakttornet är inte ett redskap för någon människa eller någon krets av människor, och vad som skall stå däri bestämmes inte efter människors hugskott. ... Gud Jehova är sina barns store lärare. Visserligen är det ofullkomliga människor, som  framställa dessa sanningar, och av denna orsak är uttryckssättet inte absolut fullkomligt. De äro dock framställda i en form, som återspeglar Guds sanning, som han lär sina barn.”

I det första århundradet var det så att frågor som uppstod kring läror eller tillvägagångssätt hänsköts till en central styrande krets som utgjordes av i andligt avseende äldre män. Beslut fattades sedan de hade begrundat vad de inspirerade Skrifterna sade och resultaten av verksamhet som var i harmoni med dessa skrifter och som hade framgång till följd av den heliga andens inverkan. Besluten meddelades församlingarna i skriven form. (Apg. 15:1—16:5) Samma tillvägagångssätt tillämpas bland Jehovas vittnen i dag.

Undervisningen om andliga ting ges genom tidskriftsartiklar, böcker, sammankomstprogram och dispositioner till föredrag i församlingarna, vilket allt framställs under ledning av den trogne och omdömesgille slavens styrande krets. Innehållet visar tydligt att det som Jesus förutsade uppfylls i vår tid — att han verkligen har en trogen och omdömesgill slavklass som lojalt lär ut allt det som han har befallt, att denna slavklass är ”vaksam”, vaken för händelser som inträffar i uppfyllelse av Bibelns profetior och som i synnerhet har att göra med Kristi närvaro, och att den hjälper gudfruktiga människor att förstå vad det innebär att ”hålla” de ting som Jesus befallde och därigenom bevisa att de verkligen är hans lärjungar. — Matt. 24:42; 28:20; Joh. 8:31, 32.

Allteftersom åren har gått, har man undan för undan upphört med tillvägagångssätt som kunde leda till att vissa personer fick otillbörlig uppmärksamhet i förbindelse med att den andliga födan framställdes. Ända fram till C. T. Russells död stod han angiven som redaktör i så gott som varje nummer av Vakt-Tornet. Namnen eller initialerna på andra som bidrog med material fanns ofta med i slutet av de artiklar som de hade utarbetat. Från och med det engelska numret för 1 december 1916 angavs sedan namnen på dem som ingick i en redaktionskommitté i stället för namnet på en enda person som redaktör. Från och med numret för 15 oktober 1931 (på engelska) fanns inte heller denna förteckning med, utan i stället var Jesaja 54:13 citerat (enligt American Standard Version): ”Och alla dina barn skola bliva lärda av Jehova, och stor skall dina barns frid vara.” Sedan år 1942 har det varit allmän praxis att den litteratur som ges ut av Sällskapet Vakttornet inte riktar uppmärksamheten på någon enskild person som författare. * Under överinseende av den styrande kretsen har överlämnade kristna i Nord- och Sydamerika, Europa, Afrika, Asien och på öarna i haven haft andel i att utarbeta det stoff som skall användas av Jehovas vittnens församlingar världen över. Men all ära för detta går till Jehova Gud.

 Ljuset lyser klarare och klarare

Jehovas vittnen i modern tid har upplevt det som beskrivs i Ordspråken 4:18: ”De rättfärdigas stig är lik det klara ljuset som blir ljusare och ljusare tills det är full dag.” Ljuset har ökat successivt, precis som det tidiga gryningsljuset följs av soluppgången och den nya dagens flödande ljus. Eftersom de har betraktat saker och ting i det ljus som har funnits tillgängligt, har de ibland haft en ofullständig och till och med felaktig förståelse. Hur mycket de än försökte kunde de helt enkelt inte förstå vissa profetior förrän dessa började uppfyllas. Allteftersom Jehova har låtit ytterligare ljus lysa över sitt ord med hjälp av sin ande, har hans tjänare ödmjukt varit villiga att göra de nödvändiga förändringarna.

Denna process av successivt ökad insikt har inte varit begränsad till den första tiden av deras nutida historia. Den fortsätter än i denna dag. År 1962 fick de till exempel en ny förståelse av det som står i Romarna 13:1—7 om ”de överordnade myndigheterna”.

I många år hade bibelforskarna lärt att ”överheten” (1917) var Jehova Gud och Jesus Kristus. Varför det? I Vakttornet för 1 augusti och 15 augusti 1929 anfördes en rad olika världsliga lagar, och det påpekades att det som var tillåtet i ett land var förbjudet i ett annat. Vidare riktades uppmärksamheten på världsliga lagar som krävde att man gjorde sådant som Gud förbjöd eller som förbjöd sådant som Gud hade befallt sina tjänare att göra. Eftersom bibelforskarna hade en uppriktig önskan att visa respekt för Gud som den högsta myndigheten, menade de att ”överheten” måste vara Jehova Gud och Jesus Kristus. De lydde visserligen världsliga lagar, men tonvikten lades på att lydnaden för Gud måste komma först. Det var en viktig lärdom som styrkte dem under de svåra år som följde. Men de hade inte en klar förståelse av det som stod i Romarna 13:1—7.

Flera år senare gjorde man på nytt en noggrann granskning av dessa verser, deras sammanhang och innebörd i ljuset av det som står i Bibeln för övrigt. Resultatet blev att man år 1962 erkände att ”de överordnade myndigheterna” är de världsliga styresmännen, men med hjälp av Nya Världens översättning kunde man klart urskilja principen om relativ underdånighet. * Detta innebar ingen större förändring i Jehovas vittnens hållning till världsliga regeringar, men det korrigerade deras förståelse av ett viktigt textavsnitt i Bibeln. I denna process fick alla vittnen individuellt möjlighet att noggrant begrunda om de verkligen uppfyllde sina förpliktelser mot både Gud och de världsliga myndigheterna. Denna klara förståelse beträffande ”de överordnade myndigheterna” har utgjort ett skydd för Jehovas vittnen, i synnerhet i länder där stark nationalism och högljudda krav på större frihet har lett till våldsamheter och regimskiften.

Följande år, 1963, framlades en vidgad tillämpning av uttrycket ”det stora Babylon”. * (Upp. 17:5) En tillbakablick på världshistorien och religionshistorien ledde till slutsatsen att det forntida Babylons inflytande hade genomsyrat inte bara kristenheten, utan alla delar av jorden. Man  förstod följaktligen att det stora Babylon var hela världsväldet av falsk religion. Tack vare att Jehovas vittnen blivit medvetna om detta har de kunnat hjälpa många fler människor med olika bakgrund att följa Bibelns befallning: ”Gå ut från henne, mitt folk.” — Upp. 18:4.

Ja, allteftersom händelser som är förutsagda i hela Uppenbarelseboken har inträffat, har ett överflöd av andlig upplysning blivit tillgängligt. En ingående redogörelse för Uppenbarelseboken publicerades i boken Den fullbordade hemligheten, som kom ut (på engelska och svenska) år 1917. Men ”Herrens dag”, som omtalas i Uppenbarelseboken 1:10, hade bara börjat då; mycket av det som var förutsagt hade ännu inte inträffat och kunde inte klart förstås. Händelseutvecklingen under de följande åren kastade emellertid mer ljus över innebörden av denna del av Bibeln, och dessa händelser hade stor betydelse för den mycket upplysande redogörelse för Uppenbarelseboken som publicerades i de två banden av boken Ljus, som gavs ut (på engelska) år 1930. Under 1960-talet kom ytterligare en uppdatering i böckerna ”Det stora Babylon har fallit!” Guds rike härskar! och ”Då är Guds hemlighet fullbordad”. Tjugo år senare företogs ännu ett ingående studium av denna del av Bibeln. Uppenbarelsebokens symbolspråk undersöktes noggrant i ljuset av liknande uttryck som användes i andra delar av Bibeln. (1 Kor. 2:10—13) Nittonhundratalets händelser i uppfyllelse av profetiorna granskades på nytt. Resultatet publicerades år 1988 i den spännande boken Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt är nära!

Grunden lades under de första åren av Jehovas vittnens nutida historia. Värdefull andlig föda tillhandahölls i stor mängd. På senare år har bibliskt studiematerial tillhandahållits i mera varierade former för att tillfredsställa behoven hos både mogna kristna och nya från många olika miljöer. Ett fortsatt studium av Bibeln och uppfyllelsen av Guds profetior har i många fall gjort det möjligt att förklara bibliska läror på ett klarare sätt. Eftersom Jehovas vittnens studium av Guds ord är framåtskridande, har de haft andlig föda i överflöd. Bibeln har förutsagt att Guds tjänare skulle ha det. (Jes. 65:13, 14) De har aldrig ändrat uppfattning i syfte att bli mer godtagbara för världen genom att lägga sig till med dess allt sämre moraliska värderingar. Jehovas vittnens historia visar i stället att förändringar görs för att man skall komma närmare Bibeln och i högre grad likna de trogna kristna i det första århundradet och därmed bli mer godtagbar för Gud.

Det som Jehovas vittnen har upplevt är därför i överensstämmelse med det som aposteln Paulus frambar bön om. Han skrev till sina medkristna: ”Vi ... har [inte] upphört att be för er och begära att ni må uppfyllas av den exakta kunskapen om hans vilja, i all vishet och andlig fattningsförmåga, så att ni kan vandra värdigt Jehova för att fullständigt behaga honom, under det ni fortsätter att bära frukt i allt gott verk och växer till i den exakta kunskapen om Gud.” — Kol. 1:9, 10.

Denna tillväxt i exakt kunskap om Gud har också haft betydelse för det namn de bär — Jehovas vittnen.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 120]

C. T. Russell erkände villigt att andra hade hjälpt honom under de första åren då han studerade Bibeln

[Infälld text på sidan 122]

De har själva undersökt bevisen för att Bibeln verkligen är Guds ord

[Infälld text på sidan 123]

Bibelforskarna förstod att det är fullkomlig jämvikt mellan Guds rättvisa och hans vishet, kärlek och kraft

[Infälld text på sidan 127]

Russell såg klart och tydligt att ”helvetet” inte är en plats där de döda pinas

[Infälld text på sidan 129]

Flertalet förnuftiga människor trodde inte på helvetesläran

[Infälld text på sidan 132]

Russells fasta hållning i förbindelse med återlösningen fick långtgående verkningar

[Infälld text på sidan 134]

De förstod att Bibelns profetior tydligt pekade fram emot året 1914

[Infälld text på sidan 136]

Inte allt inträffade så snart som de hade väntat sig

[Infälld text på sidan 139]

Goda nyheter skulle förkunnas: Guds kungarike är redan i verksamhet!

[Infälld text på sidan 140]

Skulle Harmageddon bara vara en samhällsrevolution?

[Infälld text på sidan 141]

År 1932 blev det äntligen klargjort vad det sanna ”Guds Israel” är

[Infälld text på sidan 143]

”Den trogne och omdömesgille slaven” — en person eller en klass?

[Infälld text på sidan 146]

Undan för undan har man upphört med tillvägagångssätt som kunde leda till att vissa personer fick otillbörlig uppmärksamhet

[Infälld text på sidan 148]

När det görs förändringar, är det för att man skall komma närmare Guds ord

[Ruta på sidan 124]

Guds namn görs känt

◆ Sedan år 1931 har namnet Jehovas vittnen använts om dem som tillber och tjänar Jehova som den ende sanne Guden.

◆ Sedan år 1931 har Guds egennamn, Jehova, stått på framsidan av varje nummer av tidskriften ”Vakttornet”.

◆ I en tid då Guds egennamn utelämnades i de flesta moderna bibelöversättningar började Jehovas vittnen ge ut ”Nya Världens översättning” (på engelska från och med år 1950), som återinsatte Guds namn på dess rättmätiga plats.

◆ Förutom själva Bibeln har Sällskapet Vakttornet gett ut mycket litteratur för att särskilt rikta uppmärksamheten på Guds namn. Som exempel kan nämnas böckerna ”Jehova” (på engelska 1934), ”Må ditt namn bliva helgat” (på engelska 1961) och ”’Nationerna skall förnimma att jag är Jehova’ — hur då?” (på engelska 1971) samt broschyren ”Guds namn som skall bestå för evigt” (på engelska och svenska 1984).

[Ruta på sidan 126]

”Skola vi ... motsäga ... Jesus själf?”

Efter att ha avslöjat det oskriftenliga och oförnuftiga i treenighetsläran gav C. T. Russell uttryck åt rättfärdig harm, när han frågade: ”Skola vi sålunda motsäga apostlarna, profeterna och Jesus själf och åsidosätta förstånd och sundt förnuft blott för att hålla oss till en dogm, som blifvit oss öfverlämnad från det mörka, vidskepliga förflutna af en fördärfvad, affällig kyrka? Nej! ’Till lagen och till vittnesbördet! Om de icke tala i öfverensstämmelse med detta ord, så är det emedan intet ljus finnes i dem.’” — ”Vakt-Tornet”, 1 januari 1916.

[Ruta på sidan 133]

Framåtskridande sanning

År 1882 skrev C. T. Russell: ”Bibeln är vår enda måttstock och dess läror vår enda trosbekännelse, och eftersom vi erkänner att Bibelns sanningar uppenbaras på ett framåtskridande sätt, är vi redo och beredda att göra tillägg till eller förändra vår trosbekännelse (tro) allteftersom vi får ökat ljus från vår Måttstock.” — ”Zion’s Watch Tower”, april 1882, sid. 7.

 [Ruta på sidorna 144, 145]

Jehovas vittnens trosuppfattningar

◆ Bibeln är Guds inspirerade ord. (2 Tim. 3:16, 17)

Den innehåller inte rätt och slätt historia eller mänskliga uppfattningar, utan Guds ord, som är nedtecknat till nytta för oss. (2 Petr. 1:21; Rom. 15:4; 1 Kor. 10:11)

◆ Jehova är den ende sanne Guden. (Ps. 83:18; 5 Mos. 4:39)

Jehova är Skaparen av allt, och därför förtjänar ingen annan än han att bli tillbedd. (Upp. 4:11; Luk. 4:8)

Jehova är den universelle Suveränen, den som vi är skyldiga att visa fullständig lydnad. (Apg. 4:24; Dan. 4:17; Apg. 5:29)

◆ Jesus Kristus är Guds enfödde Son, den ende som har skapats direkt av Gud själv. (1 Joh. 4:9; Kol. 1:13—16)

Jesus var den förste av Guds skapelser; innan han avlades och föddes som människa levde han alltså i himlen. (Upp. 3:14; Joh. 8:23, 58)

Jesus tillber sin Fader som den ende sanne Guden; han har aldrig gjort anspråk på att vara jämlik Gud. (Joh. 17:3; 20:17; 14:28)

Jesus gav sitt fullkomliga mänskliga liv som en lösen för mänskligheten. Hans offer gör det möjligt för alla som verkligen utövar tro på det att få evigt liv. (Mark. 10:45; Joh. 3:16, 36)

Jesus uppväcktes från de döda som en odödlig andevarelse. (1 Petr. 3:18; Rom. 6:9)

Jesus har kommit tillbaka (genom att han som kung har riktat sin uppmärksamhet mot jorden) och är nu närvarande som en härlig ande. (Matt. 24:3, 23—27; 25:31—33; Joh. 14:19)

◆ Satan är den här världens osynlige härskare. (Joh. 12:31; 1 Joh. 5:19)

Från början var han en fullkomlig son av Gud, men han gav näring åt alltför höga tankar om sig själv i sitt hjärta och fick begär till den tillbedjan som endast tillkommer Jehova; han förledde Adam och Eva till att lyda honom i stället för att lyssna till Gud. På det sättet gjorde han sig själv till Satan, som betyder ”motståndare” eller ”fiende”. (Joh. 8:44; 1 Mos. 3:1—5; jämför 5 Moseboken 32:4, 5; Jakob 1:14, 15; Lukas 4:5—7.)

Satan ”vilseleder hela den bebodda jorden”; han och hans demoner är ansvariga för de alltmer krisartade förhållandena på jorden nu i ändens tid. (Upp. 12:7—9, 12)

Vid Guds fastställda tid kommer Satan och hans demoner att bli tillintetgjorda för evigt. (Upp. 20:10; 21:8)

◆ Guds kungarike under Kristus kommer att ersätta alla mänskliga regeringar och bli den enda regeringen över hela mänskligheten. (Dan. 7:13, 14)

Den nuvarande onda tingens ordning kommer att bli fullständigt tillintetgjord. (Dan. 2:44; Upp. 16:14, 16; Jes. 34:2)

Guds kungarike kommer att härska med rättfärdighet och åstadkomma verklig fred för sina undersåtar. (Jes. 9:6, 7; 11:1—5; 32:17; Ps. 85:10—12)

De onda kommer att avlägsnas för alltid, och de som tillber Jehova kommer att åtnjuta varaktig trygghet. (Ords. 2:21, 22; Ps. 37:9—11; Matt. 25:41—46; 2 Thess. 1:6—9; Mik. 4:3—5)

◆ Vi lever nu, sedan år 1914, * i ”ändens tid” för den här onda världen. (Matt. 24:3—14; 2 Tim. 3:1—5; Dan. 12:4)

Under denna tidsperiod avges ett vittnesbörd till alla nationer; därefter kommer slutet, inte för jordklotet, utan för den onda ordningen och för ogudaktiga människor. (Matt. 24:3, 14; 2 Petr. 3:7; Pred. 1:4)

◆ Det finns bara en väg till livet; Gud godkänner inte alla religioner eller religiösa sedvänjor. (Matt. 7:13, 14; Joh. 4:23, 24; Ef. 4:4, 5)

Den sanna tillbedjan lägger inte vikt vid ritualer och yttre uppvisning, utan vid äkta kärlek till Gud, vilken kommer till uttryck i lydnad för hans bud och i kärlek till medmänniskorna. (Matt. 15:8, 9; 1 Joh. 5:3; 3:10—18; 4:21; Joh. 13:34, 35)

Människor ur alla nationer, raser och språkgrupper kan tjäna Jehova och få hans godkännande. (Apg. 10:34, 35; Upp. 7:9—17)

Alla böner skall riktas direkt till Jehova genom Jesus; bilder får inte användas vare sig som föremål för dyrkan eller som hjälpmedel i tillbedjan. (Matt. 6:9; Joh. 14:6, 13, 14; 1 Joh. 5:21; 2 Kor. 5:7; 6:16; Jes. 42:8)

Man måste ta fullständigt avstånd från spiritistiska förehavanden. (Gal. 5:19—21; 5 Mos. 18:10—12; Upp. 21:8)

Det förekommer ingen uppdelning i präster och lekmän bland sanna kristna. (Matt. 20:25—27; 23:8—12)

 Sann kristendom kräver inte att man skall hålla en veckosabbat eller rätta sig efter andra krav i den mosaiska lagen för att vinna räddning; att göra så skulle innebära att man förkastade Kristus, som uppfyllde Lagen. (Gal. 5:4; Rom. 10:4; Kol. 2:13—17)

De som utövar sann tillbedjan tar inte del i ekumenisk verksamhet eller samgående mellan trosriktningar. (2 Kor. 6:14—17; Upp. 18:4)

Alla som verkligen är Jesu lärjungar låter döpa sig genom fullständig nedsänkning i vatten. (Matt. 28:19, 20; Mark. 1:9, 10; Apg. 8:36—38)

Alla som följer Jesu exempel och lyder hans bud vittnar för andra om Guds kungarike. (Luk. 4:43; 8:1; Matt. 10:7; 24:14)

◆ Döden är en följd av att vi har ärvt synden från Adam. (Rom. 5:12; 6:23)

Vid döden är det själen som dör. (Hes. 18:4)

De döda är inte medvetna om någonting. (Ps. 146:4; Pred. 9:5, 10)

Helvetet eller dödsriket (Sheol, Hades) är mänsklighetens gemensamma grav. (Job 14:13; Upp. 20:13, 14)

Eldsjön, som de oförbätterligt onda hamnar i, betecknar, som Bibeln själv säger, ”den andra döden”, evig död. (Upp. 21:8)

Uppståndelsen är hoppet för de döda och för dem som har förlorat nära och kära i döden. (1 Kor. 15:20—22; Joh. 5:28, 29; jämför Johannes 11:25, 26, 38—44; Markus 5:35—42.)

Den död som är ett resultat av Adams synd kommer inte att existera mer. (1 Kor. 15:26; Jes. 25:8; Upp. 21:4)

◆ En ”liten hjord”, endast 144.000, kommer till himlen. (Luk. 12:32; Upp. 14:1, 3)

Det är dessa som ”föds på nytt” som andliga söner till Gud. (Joh. 3:3; 1 Petr. 1:3, 4)

Gud utväljer dem bland alla folk och nationer till att härska som kungar tillsammans med Kristus i Guds kungarike. (Upp. 5:9, 10; 20:6)

◆ Andra som har Guds godkännande kommer att få leva för evigt på jorden. (Ps. 37:29; Matt. 5:5; 2 Petr. 3:13)

Jorden kommer aldrig att förintas eller avfolkas. (Ps. 104:5; Jes. 45:18)

Hela jorden kommer att bli ett paradis i enlighet med Guds ursprungliga uppsåt. (1 Mos. 1:27, 28; 2:8, 9; Luk. 23:42, 43)

Passande bostäder och ett överflöd av mat kommer att finnas till allas glädje. (Jes. 65:21—23; Ps. 72:16)

Sjukdomar, alla fysiska defekter och till och med döden kommer att höra det förgångna till. (Upp. 21:3, 4; Jes. 35:5, 6)

◆ Världsliga myndigheter skall behandlas med tillbörlig respekt. (Rom. 13:1—7; Tit. 3:1, 2)

Sanna kristna tar inte del i uppror mot regeringar och myndigheter. (Ords. 24:21, 22; Rom. 13:1)

De lyder alla lagar som inte strider mot Guds lag, men lydnad för Gud kommer först. (Apg. 5:29)

De efterliknar Jesus i att förbli neutrala i förhållande till världens politiska angelägenheter. (Matt. 22:15—21; Joh. 6:15)

◆ Kristna måste rätta sig efter Bibelns normer angående blod och sexualmoral. (Apg. 15:28, 29)

Att föra in blod i kroppen genom munnen eller ådrorna är en överträdelse av Guds lag. (1 Mos. 9:3—6; Apg. 15:19, 20)

Kristna måste vara moraliskt rena; otukt, äktenskapsbrott och homosexuella handlingar får inte förekomma i deras liv, inte heller dryckenskap eller drogmissbruk. (1 Kor. 6:9—11; 2 Kor. 7:1)

◆ Det är viktigt för kristna att vara ärliga i allt och att vara trofasta och plikttrogna i äktenskapet och familjen. (1 Tim. 5:8; Kol. 3:18—21; Hebr. 13:4)

Att vara oärlig i tal eller i affärer eller att hyckla är inte förenligt med att vara kristen. (Ords. 6:16—19; Ef. 4:25; Matt. 6:5; Ps. 26:4)

◆ För att vår tillbedjan skall vara godtagbar för Jehova krävs det att vi älskar honom över allt annat. (Luk. 10:27; 5 Mos. 5:9)

Det viktigaste i en sann kristens liv är att göra Jehovas vilja och ära hans namn. (Joh. 4:34; Kol. 3:23; 1 Petr. 2:12)

Även om kristna gör gott mot alla i den utsträckning de har möjlighet, inser de att de har särskilda förpliktelser mot sina medtjänare; därför är det i synnerhet dem de hjälper i samband med sjukdomar och katastrofer. (Gal. 6:10; 1 Joh. 3:16—18)

Kärleken till Gud kräver inte bara att sanna kristna skall lyda hans bud att älska sin nästa, utan också att de inte skall älska världens omoraliska och materialistiska livsstil. Sanna kristna är ingen del av världen, och de deltar därför inte i något som skulle ge intryck av att de också har världens ande. (Rom. 13:8, 9; 1 Joh. 2:15—17; Joh. 15:19; Jak. 4:4)

[Fotnot]

[Bild på sidan 121]

C. T. Russell började ge ut ”Zion’s Watch Tower” år 1879, när han var 27 år gammal

[Bilder på sidan 125]

Sir Isaac Newton och Henry Grew var bland dem som tidigare hade förkastat treenighetsläran som oskriftenlig

[Bilder på sidan 128]

I en offentlig debatt hävdade Russell att de döda verkligen är döda, att de varken lever tillsammans med änglarna eller tillsammans med demonerna i en hopplöshetens boning

Carnegie Hall i Allegheny i Pennsylvania, den lokal där debatten hölls

[Bild på sidan 130]

Russell reste till både stora och små städer för att förkunna sanningen om helvetet

[Bild på sidan 131]

När Frederick Franz, en universitetsstuderande, lärde känna sanningen om de dödas tillstånd, slog han in på en helt ny livskurs

[Bild på sidan 135]

Bibelforskarna förkunnade vitt och brett att hedningarnas tider skulle utlöpa år 1914, till exempel med hjälp av den här traktaten som delades ut under det året

[Bilder på sidorna 137]

Via den största sammankoppling av radiostationer som dittills använts framhöll J. F. Rutherford år 1931 att endast Guds kungarike kan skänka mänskligheten varaktig lindring

Föredraget ”Riket som är världens hopp” sändes över 163 radiostationer samtidigt och senare över ytterligare 340 radiostationer

[Bilder på sidan 142]

A. H. Macmillan fick i uppdrag att resa till Palestina med båt år 1925, därför att man var särskilt intresserad av den roll judarna spelade i förbindelse med Bibelns profetior