Kapitel 14

”De är inte någon del av världen”

RELIGIONEN i våra dagar är för det mesta i hög grad en del av världen, och den sätter därför sin prägel på världens högtidsfiranden och återspeglar världens nationalistiska anda. Prästerna erkänner ofta detta förhållande, och många av dem vill ha det så. I skarp kontrast till detta sade Jesus om sina sanna efterföljare: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” — Joh. 17:16.

Vad visar Jehovas vittnens historia när det gäller detta? Har de gett övertygande bevis för att de inte är någon del av världen?

Deras inställning till sina medmänniskor

De tidiga bibelforskarna var väl medvetna om att de sanna kristna inte skulle vara någon del av världen. The Watch Tower förklarade att Kristi smorda efterföljare hade blivit helgade och pånyttfödda av helig ande för att de skulle få del i det himmelska kungariket och att de genom denna åtgärd från Guds sida hade blivit avskilda från världen. Dessutom påpekade tidskriften att de var förpliktade att sky världens ande — världens mål, ambitioner och förhoppningar förutom dess själviska vägar. — 1 Joh. 2:15—17.

Påverkade detta bibelforskarnas inställning till människor som inte hade samma tro som de? Det gjorde dem sannerligen inte till eremiter. Men de som verkligen tillämpade det de fick lära sig från Bibeln sökte heller inte världsliga människors kamratskap på så sätt att de antog deras livsstil. The Watch Tower riktade Guds tjänares uppmärksamhet på Bibelns råd om att de skulle ”göra vad som är gott mot alla”. Tidskriften gav också det rådet att de skulle söka undvika att hysa hämndkänslor när de blev förföljda och i stället, som Jesus hade sagt, älska sina fiender. (Gal. 6:10; Matt. 5:44—48) Den uppmanade dem särskilt att söka dela med sig åt andra av den dyrbara sanningen om Guds föranstaltning för räddning.

När de handlade på detta sätt, är det förståeligt att världen betraktade dem som annorlunda. Men att de kristna inte skall vara någon del av världen inbegriper mer — mycket mer.

Avskilda från det stora Babylon

Om de inte skulle vara någon del av världen, fick de inte vara någon del av religiösa system som var djupt engagerade i världens angelägenheter  och som hade upptagit läror och seder från det forntida Babylon, en urgammal fiende till den sanna tillbedjan. (Jer. 50:29) När första världskriget bröt ut, hade bibelforskarna under flera årtionden avslöjat de hedniska rötterna till många av kristenhetens läror, till exempel treenighetsläran, läran om människosjälens odödlighet och läran om ett brinnande helvete. De hade också avslöjat hur kyrkorna under historiens gång hade sökt manipulera världsliga regeringar för att uppnå sina egna själviska syften. På grund av kristenhetens läror och sedvänjor hade bibelforskarna identifierat den med ”det stora Babylon”. (Upp. 18:2) De framhöll att kristenheten blandade sanning med lögn, ljum kristendom med ren världslighet och att den bibliska benämningen ”Babylon” (som betyder ”förvirring”) var en träffande beskrivning av detta tillstånd. De uppmanade dem som älskade Gud att gå ut från ”Babylon”. (Upp. 18:4) I slutet av december 1917 och i början av år 1918 spred de därför 10.000.000 exemplar av ett nummer av The Bible Students Monthly (Bibelforskarnas månadsblad) som behandlade ämnet ”Babylons fall”. * Det var ett kraftfullt avslöjande av kristenheten. Detta ledde till bitter fientlighet från prästerskapets sida, och prästerna utnyttjade krigshysterin i ett försök att krossa Jehovas vittnens arbete.

Att gå ut från det stora Babylon innebar med nödvändighet att begära sitt utträde ur organisationer som främjade dess falska läror. Bibelforskarna gjorde det, även om de i många år betraktade de enskilda personer i kyrkorna som sade att de fullständigt hade invigt sig och fullt och fast trodde på återlösningen som sina kristna bröder. Bibelforskarna nöjde sig emellertid inte med att skriva brev med begäran om utträde ur kristenhetens kyrkor, utan när så var möjligt läste somliga av dem upp sitt brev högt vid möten där det var tillåtet att medlemmar yttrade sig. Om detta inte lät sig göra, skickade somliga av dem en kopia av sitt brev med begäran om utträde — ett vänligt brev som innehöll ett passande vittnesbörd — till var och en av medlemmarna i den församling de hade tillhört.

Förvissade de sig också om att de inte tog med sig några gudlösa seder och bruk från dessa organisationer? Hur var situationen under perioden fram till första världskriget?

Bör religionen blanda sig i politiken?

På grund av sina förbindelser med en katolsk eller en protestantisk kyrka hade politiska styresmän i många av de ledande nationerna länge påstått att de härskade ”med gudomlig rätt”, som representanter för Guds rike och ”med Guds nåde”. Kyrkan gav de styrande sin välsignelse; i gengäld gav de styrande sitt stöd åt kyrkan. Var bibelforskarna också med i detta?

I stället för att efterlikna kristenhetens kyrkor sökte de följa Jesu Kristi och hans apostlars undervisning och exempel. Vad kom de fram till  genom sitt studium av Bibeln? Vakttornets publikationer av tidigt datum visar att de var medvetna om vad Jesus svarade, när han förhördes av den romerske ståthållaren Pontius Pilatus: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen.” Som svar på en fråga om vilket uppdrag Jesus hade sade Jesus till ståthållaren: ”Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen.” (Joh. 18:36, 37) Bibelforskarna visste att Jesus orubbligt höll sig till detta uppdrag. När Djävulen erbjöd honom världens alla kungariken och deras härlighet, vägrade han att anta erbjudandet. När folket ville göra honom till kung, drog han sig undan. (Matt. 4:8—10; Joh. 6:15) Bibelforskarna bortsåg inte från det faktum att Jesus kallade Djävulen ”världens härskare” och sade att Djävulen inte hade någon ”hållhake” på honom. (Joh. 14:30) De kunde se att Jesus varken för egen del eller för sina efterföljares del sökte något engagemang i det romerska politiska systemet, utan att han använde all sin tid till att förkunna ”de goda nyheterna om Guds kungarike”. — Luk. 4:43.

Uppmuntrade deras tro på dessa ting som finns nedtecknade i Guds ord till respektlöshet mot de styrandes myndighet? Nej, inte alls. Det hjälpte dem i stället att förstå varför de problem styresmännen ställs inför är så överväldigande, varför laglösheten är så stor och varför de styrandes program för att förbättra människors situation ofta slår fel. Deras tro fick dem att vara tålmodiga trots vedermödor, eftersom de förtröstade på att Gud i sin rätta tid skulle skänka varaktig befrielse genom sitt kungarike. På den tiden hade de den förståelsen att ”överheten”, som omtalas i Romarna 13:1—7 (1917), var de världsliga härskarna. I överensstämmelse med denna förståelse manade de till respekt för myndighetspersoner. I boken Den nya skapelsen (utgiven på engelska år 1904) behandlade C. T. Russell Romarna 13:7 och framhöll att de sanna kristna ”skulle naturligen vara de mest uppriktiga i sitt erkännande af denna världens stora och mest lydiga lagarna och deras fordringar, med undantag af när de befunnos stå i strid med de himmelska anspråken och befallningarna. Få om ens några jordiska styresmän skulle i våra dagar anse det vara ett fel, att man erkänner en högste skapare och ger hans befallningar högsta tro och lydnad. Därför skulle ... [sanna kristna] vara bland den närvarande tidens mest laglydiga undersåtar: icke orostiftare, icke grälsjuka, icke sökare efter fel.”

Bibelforskarna visste att det arbete de skulle ägna sig åt som kristna var att predika om Guds kungarike. Som det sades i första bandet av Studier i Skriften: ”Göres detta troget, blir det hvarken tid eller lust till att befatta sig med nuvarande regeringars politik.”

När det gäller detta var de i hög grad lika de första kristna som August Neander beskrev i boken Den Christna Religionens och Kyrkans Allmänna Historia (1829): ”De Christna stodo ... skilda ifrån staten, och christendomen tycktes endast på det sättet, hwilket wisserligen är det renaste, kunna ingripa i det borgerliga lifwet, att den werkade till utbredande af ett allt mera heligt sinnelag bland statens medborgare.”

 När världen gick ut i krig

Runt om på jorden sattes de som bekände sig till kristendomen på ett hårt prov när första världskriget bröt ut. Det var det mest ohyggliga krig som dittills hade utkämpats; så gott som hela världens befolkning var inblandad på ett eller annat sätt.

Vatikanens sympatier för centralmakterna till trots försökte påven Benedictus XV uppehålla ett sken av neutralitet. Men varken det katolska eller det protestantiska prästerskapet i de stridande nationerna intog en neutral hållning. Doktor Ray Abrams skrev om hur situationen var i Förenta staterna: ”Kyrkorna visade en gemensam målmedvetenhet som hittills varit okänd i religiösa krönikor. ... Ledarna lät ingen tid gå förlorad när det gällde att grundligt organisera sig för krigstider. Inom tjugofyra timmar efter krigsförklaringen började Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika lägga planer för bästa möjliga samarbete. ... Romersk-katolska kyrkan, som var organiserad för liknande tjänst under Nationella katolska krigsrådet, lett av fjorton ärkebiskopar och med kardinal Gibbons som ordförande, visade lika stor iver för saken. ... Många kyrkor gick mycket längre än man bad dem gå. De blev rekryteringsstationer för värvning av soldater.” (Preachers Present Arms) Vad gjorde bibelforskarna?

De strävade efter att göra det som de ansåg behagade Gud, men de intog inte alltid en strikt neutral hållning. Deras handlingssätt påverkades av uppfattningen att ”all överhet” var ”förordnad av Gud”, enligt ordalydelsen i 1917 års svenska översättning, en uppfattning som de delade med andra till bekännelsen kristna. (Rom. 13:1) I enlighet med en kungörelse utfärdad av Förenta staternas president uppmanade därför The Watch Tower bibelforskarna att sluta upp kring en speciell bönedag, den 30 maj 1918, och be för utgången av världskriget. *

Under krigsåren levde de enskilda bibelforskarna under skiftande omständigheter. Det sätt varpå de tog itu med dessa situationer varierade också. Några av dem menade att de måste lyda den ”överhet, som finnes”, som de kallade de världsliga styresmännen, och de drog ut till skyttegravarna vid fronten med gevär och bajonetter. Men eftersom de tänkte på skriftstället: ”Du skall icke dräpa”, sköt de bara i luften eller försökte helt enkelt slå vapnet ur motståndarens hand. (2 Mos. 20:13, 1917) Några få, däribland Remigio Cuminetti i Italien, vägrade att ta på sig militär uniform. De italienska myndigheterna på den tiden gjorde inte några undantag för någon som av samvetsskäl vägrade att bära vapen. Broder Cuminetti ställdes inför rätta fem gånger  och spärrades in i fängelser och på ett mentalsjukhus, men han var orubblig i sin tro och beslutsamhet. I England blev några som sökte bli befriade från militärtjänst anvisade att utföra arbete av nationell betydelse eller att ingå i en vapenfri kår. Andra, som Pryce Hughes, intog en strikt neutral hållning, oavsett vilka konsekvenser det skulle få för dem personligen.

I varje fall på den punkten var det uppenbart att bibelforskarna i allmänhet inte helt följde de första kristnas exempel, så som E. W. Barnes beskrev det: ”En noggrann granskning av alla tillgängliga upplysningar visar att före Marcus Aurelius’ tid [romersk kejsare under åren 161—180 v.t.] var det ingen kristen som blev soldat; och ingen soldat stannade kvar i militärtjänst sedan han hade blivit kristen.” — The Rise of Christianity.

Men så, efter första världskriget, uppstod en annan situation som krävde att religiösa grupper visade vem eller vad de ville vara lojala mot.

Ett politiskt uttryck för Guds rike?

En fredstraktat, som inbegrep förbundspakten om Nationernas förbund, undertecknades i Versailles i Frankrike den 28 juni 1919. Redan innan fredstraktaten undertecknades, framträdde Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika och tillkännagav att Nationernas förbund skulle bli ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. Och den amerikanska senaten blev överhopad med brev från religiösa grupper som uppmanade den att ratificera förbundspakten om Nationernas förbund.

Jehovas vittnen slöt sig inte till dem som förespråkade Nationernas förbund. Redan innan fredstraktaten ratificerades (vilket skedde i oktober), höll J. F. Rutherford ett föredrag i Cedar Point i Ohio den 7 september 1919, i vilket han visade att den nödställda mänsklighetens enda hopp inte är Nationernas förbund, utan det kungarike som Gud själv har upprättat. Bibelforskarna erkände att mycket gott kunde åstadkommas av ett förbund som människor upprättat för att förbättra förhållandena, men de vände inte ryggen åt Guds eget kungarike till förmån för ett politiskt förbund som hade upprättats av politiker och välsignats av prästerskapet. I stället satte de i gång med arbetet att avge ett världsomfattande vittnesbörd om Guds kungarike med Jesus Kristus som kung. (Upp. 11:15; 12:10) I Vakt-Tornet för 1 juni 1921 (på engelska 1 juli 1920) förklarades det att detta var det arbete som Jesus hade förutsagt i Matteus 24:14.

Efter andra världskriget ställdes de kristna inför en liknande fråga. Den här gången gällde det Förenta nationerna, Nationernas förbunds efterträdare. År 1942, medan andra världskriget ännu pågick, hade Jehovas vittnen med ledning av det som sägs i Bibeln, i Uppenbarelseboken 17:8, redan insett att fredsorganisationen skulle uppstå igen och även att den skulle misslyckas med att införa varaktig fred. Detta förklarades av  N. H. Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, i sammankomsttalet ”Blir freden varaktig?” Jehovas vittnen förkunnade frimodigt denna syn på världssituationens utveckling. Katolska, protestantiska och judiska ledare deltog däremot i överläggningarna i San Francisco år 1945 då FN-stadgan avfattades. För dem som iakttog denna utveckling framgick det klart vem som ville vara ”världens vän” och vem som strävade efter att inte vara ”någon del av världen”, i överensstämmelse med vad Jesus hade sagt om sina lärjungar. — Jak. 4:4; Joh. 17:14.

En redogörelse för kristen neutralitet

Även om Jehovas vittnen snabbt kom till klarhet om vissa frågor som gällde en kristens förhållande till världen, behövde de i andra fall mer tid för att förstå hur de skulle förhålla sig. Medan andra världskriget trappades upp i Europa, inflöt en betydelsefull artikel i Vakttornet för 1 januari 1940 (på engelska 1 november 1939) som hjälpte dem att förstå vad kristen neutralitet innebär. Artikeln visade att Jesu Kristi efterföljare inför Gud är skyldiga att vara honom och hans kungarike, ”Teokratien”, helt hängivna. De skulle be för Guds kungarike, inte för världen. (Matt. 6:10, 33) Hur skulle någon som är Guds kungarike hängiven kunna ta parti för den ena eller andra sidan i en konflikt mellan olika fraktioner i världen med tanke på vem som enligt Jesus är den här världens osynlige härskare? (Joh. 12:31; 14:30) Hade inte Jesus sagt om sina efterföljare: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen”? (Joh. 17:16) Världen i allmänhet skulle inte förstå de kristnas neutralitet. Men skulle Jehovas vittnen leva upp till den?

 Deras neutralitet sattes på ett mycket svårt prov under andra världskriget, framför allt i Tyskland. Historikern Brian Dunn skrev: ”Jehovas vittnen och nazismen var oförenliga. ... Nazisternas främsta invändning mot sekten var ... deras politiska neutralitet. ... Detta innebar att ingen troende kunde bära vapen, ... inneha politiska ämbeten, ta del i offentliga högtider eller göra något som kunde uppfattas som att svära en trohetsed.” (The Churches’ Response to the Holocaust, 1986) Paul Johnson skrev: ”Många dömdes till döden för värnpliktsvägran ... eller hamnade i Dachau eller på mentalsjukhus.” (A History of Christianity) Hur många vittnen i Tyskland blev fängslade? Jehovas vittnen i Tyskland rapporterade längre fram att 6.262 hade arresterats och att 2.074 av dessa hade sänts till koncentrationsläger. De flesta världsliga skribenter uppger högre siffror.

I Storbritannien, där både män och kvinnor blev inkallade, gav lagen rum för befrielse från militärtjänst. Men många domstolar förvägrade Jehovas vittnen frikallelse, och de blev ådömda fängelsestraff på mer än 600 år sammanlagt. I Förenta staterna blev hundratals Jehovas vittnen i egenskap av kristna Ordets förkunnare frikallade från militärtjänst. Mer än 4.000 andra, som förvägrades den frikallelse som värnpliktslagen gav rum för, blev arresterade och dömda till fängelsestraff på upp till fem år. I alla länder runt om på jorden intog Jehovas vittnen samma kristna neutrala hållning.

Deras neutralitetsprov var emellertid inte över i och med krigsslutet. Även om de kritiska åren 1939—1945 var förbi uppstod andra konflikter, och till och med under förhållandevis fredliga perioder valde många nationer att behålla allmän värnplikt. Som kristna Ordets förkunnare sattes Jehovas vittnen även i fortsättningen i fängelse i länder där de inte blev frikallade från militärtjänst. År 1949, när John Tsukaris och George Orphanidis vägrade att gripa till vapen mot sina medmänniskor, gav de grekiska myndigheterna order om att de skulle avrättas. Den behandling (av olika slag) som Jehovas vittnen fick utstå i Grekland var upprepade gånger så brutal att Europarådet (Kommissionen för de mänskliga rättigheterna) med tiden försökte använda sitt inflytande för att hjälpa dem, men på grund av påtryckningar från grekisk-ortodoxa kyrkan hade Europarådets anmaningar fram till år 1992 med några få undantag kringgåtts. Vissa länders regeringar fann emellertid att det bjöd dem emot att fortsätta att straffa Jehovas vittnen för att de önskade följa sitt samvete och sin religiösa övertygelse. På 1990-talet har situationen varit den att myndigheterna i länder som Sverige, Finland, Polen, Nederländerna och Argentina inte försökte tvinga aktiva vittnen att göra militärtjänst eller alternativ tjänst, även om varje enskilt fall granskades noggrant.

På den ena platsen efter den andra har Jehovas vittnen ställts inför situationer som har inneburit att deras kristna neutralitet har satts på prov. Regeringar i Latinamerika, Afrika, Mellersta Östern, Nordirland och på  andra håll har mött våldsamt motstånd från revolutionära krafter. Detta har lett till att både regeringarna och motståndsrörelserna har utövat påtryckningar på Jehovas vittnen för att få deras aktiva stöd. Men Jehovas vittnen har förhållit sig fullständigt neutrala. Somliga har blivit brutalt slagna och till och med avrättade på grund av den ståndpunkt de intagit. Men ofta har Jehovas vittnens äkta, kristna neutralitet vunnit respekt på båda sidor, och de har tillåtits att ostört fortsätta sitt arbete med att förkunna de goda nyheterna om Jehovas kungarike.

Under 1960- och 1970-talen blev Jehovas vittnen i Malawi brutalt utsatta för prövningar som gällde deras neutralitet. Myndigheterna krävde att alla landets medborgare skulle köpa ett kort som visade att de var medlemmar av det regerande politiska partiet. Jehovas vittnen ansåg att det var i strid med deras kristna tro att göra det. Följden blev att de utsattes för en förföljelse som saknade motstycke i fråga om sadistisk grymhet. Tiotusentals tvingades fly ur landet, och många blev med tiden tvångsförflyttade tillbaka till sitt hemland och utsattes för ytterligare brutalitet.

Även om Jehovas vittnen har blivit våldsamt förföljda, har de inte svarat med att lägga i dagen en upprorisk anda. Deras trosuppfattningar utgör inget hot mot någon regering. Kyrkornas världsråd däremot har hjälpt till att finansiera revolutioner, och katolska präster har stött gerillarörelser. Men om någon bland Jehovas vittnen skulle ta del i omstörtande verksamhet, skulle det vara detsamma som att han förnekade sin tro.

Det är sant att Jehovas vittnen tror att Guds kungarike kommer att avlägsna alla mänskliga regeringar. Det är vad Bibeln säger i Daniel 2:44. Som vittnena påpekar säger emellertid inte bibelstället att det är människor som kommer att upprätta detta kungarike; det står att ”himlens Gud [kommer] att upprätta ett kungarike”. Bibelstället säger inte heller att människor är bemyndigade av Gud att bana vägen för detta kungarike genom att avlägsna mänskliga styrelseformer. Jehovas vittnen inser att de sanna kristnas arbete består i att predika och undervisa. (Matt. 24:14; 28:19, 20) Deras historia visar att de  har respekt för Guds ord och att ingen av dem någonsin har försökt störta en regering någonstans i världen eller sammansvurit sig för att skada någon myndighetsperson. Den italienska tidningen La Stampa skrev om Jehovas vittnen: ”De är de mest lojala samhällsmedborgare man kan önska: de försöker inte smita från skatter eller kringgå obekväma lagar för sin egen fördels skull.” Eftersom Jehovas vittnen inser att detta är något som Gud ser mycket allvarligt på, är de alla fast beslutna att inte bli ”någon del av världen”. — Joh. 15:19; Jak. 4:4.

När nationella symboler blir föremål för dyrkan

I och med att Adolf Hitler kom till makten i Tyskland svepte en våg av patriotisk hysteri över världen. För att likrikta befolkningen infördes obligatoriskt deltagande i patriotiska ceremonier. I Tyskland krävdes det att alla skulle göra en föreskriven hälsningsgest och ropa ”Heil Hitler!” Detta var liktydigt med att hylla Hitler som räddare; avsikten var att förmedla tanken att folkets alla förhoppningar var knutna till hans ledarskap. Men Jehovas vittnen kunde inte ansluta sig till den uppfattningen. De visste att det endast är Jehova som skall tillbes och att Jehova hade upprest Jesus Kristus som mänsklighetens Räddare. — Luk. 4:8; 1 Joh. 4:14.

Redan innan Hitler blev diktator i Tyskland, hade Jehovas vittnen med hjälp av broschyren Riket som är världens hopp (utgiven på engelska år 1931) begrundat den bibliska berättelsen om profeten Daniels tre modiga hebreiska kamrater i Babylon. När kungen befallde dessa trogna hebréer att falla ner för en bildstod så snart de hörde ljudet av ett visst slags musik, vägrade de att kompromissa, och Jehova visade att han godkände detta genom att befria dem. (Dan. 3:1—26) Broschyren framhöll att patriotiska ceremonier utgör ett liknande trosprov för Jehovas vittnen i modern tid.

Med tiden bedrevs det också i andra länder än Tyskland agitation för att deltagande i patriotiska ceremonier skulle vara obligatoriskt. Den 3 juni 1935 blev J. F. Rutherford i samband med ett konvent i Washington, D.C., ombedd att uttala sig om flagghälsning i skolorna. Han underströk vikten av att vara trogen mot Gud. Några månader senare, när åttaårige Carleton B. Nichols j:r i Lynn i Massachusetts vägrade att hälsa den amerikanska flaggan och sjunga med i en patriotisk sång, blev det nyhetsstoff i tidningar över hela Förenta staterna.

För att förklara saken höll broder Rutherford ett radiotal den 6 oktober över ämnet ”Flagghälsning”. I talet sade han: ”För många människor är flagghälsning bara en formsak som har föga eller ingen betydelse. För dem som uppriktigt betraktar saken från Skriftens ståndpunkt betyder det mycket.

Flaggan representerar de synliga styrande makterna. Att med lagens hjälp försöka tvinga en medborgare eller ett barn till en medborgare att hälsa ett föremål eller att sjunga så kallade ’patriotiska sånger’ är fullständigt  orättvist och felaktigt. Lagar stiftas och lagarnas efterlevnad övervakas för att förhindra att uppenbara handlingar som skadar andra blir begångna; de stiftas inte i syfte att tvinga någon att göra våld på sitt samvete, i synnerhet inte när detta samvete vägleds av Jehova Guds ord.

Det kan inte skada någon att en person vägrar att hälsa flaggan och står tyst, som den här pojken gjorde. Om en person uppriktigt tror att Guds bud är emot flagghälsning, kommer det att vara till stor skada för den personen, om han tvingas att hälsa flaggan i strid med Guds ord och i strid med sitt samvete. Staten har ingen rätt att med lagens hjälp eller på annat sätt vålla folket skada.”

I broschyren Lojalitet, som utkom (på engelska) år 1935, gavs ytterligare förklaring av skälen till den ståndpunkt Jehovas vittnen intog. Uppmärksamheten riktades bland annat på följande skriftställen: 2 Moseboken 20:3—7, där vi finner buden om att tillbedjan skall riktas endast till Jehova och att Guds tjänare varken skulle tillverka eller böja sig ner för en bild eller en gestalt lik något i himlen eller på jorden; Lukas 20:25, där Jesus Kristus föreskrev att man inte bara skulle betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, utan också ge Gud det som tillhör honom; Apostlagärningarna 5:29, där apostlarna beslutsamt sade: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.”

I Förenta staterna blev frågan om huruvida det var rätt att tvinga någon att hälsa flaggan överlämnad till domstol för prövning. Den 14 juni 1943 ändrade Förenta staternas högsta domstol sitt tidigare domslut och fastställde i målet mellan skolstyrelsen i staten West Virginia och Barnette (West Virginia State Board of Education v. Barnette) att obligatorisk flagghälsning inte var förenlig med den frihet som nationens egen konstitution garanterade. *

Det är inte bara i Tyskland och Förenta staterna som nationalistiska ceremonier har gett upphov åt stridsfrågor. I Nord- och Sydamerika, Europa, Afrika och Asien har Jehovas vittnen blivit utsatta för grym förföljelse därför att de inte har velat delta i flagghälsning eller liknande ceremonier, även om de respektfullt står upp under ceremonin. Barn har blivit slagna; många har relegerats från skolan. Otaliga rättstvister har utkämpats.

Utomstående iakttagare har emellertid varit tvungna att erkänna att Jehovas vittnen i såväl denna som andra frågor har visat sig vara lika de första kristna. Men som en författare skrev: ”För det överväldigande flertalet ... var vittnenas invändningar lika obegripliga som de kristnas [i romarriket] invändningar mot att frambära ett formellt offer åt den gudomlige kejsaren var för  Trajanus och Plinius.” (The American Character) Detta var vad man kunde vänta sig, för i likhet med de första kristna har inte Jehovas vittnen samma syn på saker och ting som världen har; deras synsätt är grundat på bibliska principer.

Deras ståndpunkt tydligt förklarad

Sedan Jehovas vittnen i många år hade uthärdat svåra prövningar som gällde deras kristna neutralitet, blev deras ståndpunkt på nytt fastslagen i Vakttornet för 15 februari 1980 (på engelska 1 november 1979). Tidskriften förklarade också vad som låg till grund för enskilda vittnens handlingssätt: ”På grund av att dessa unga kristna flitigt studerat Guds ord kunde de fatta ett beslut. Ingen annan fattade detta beslut åt dem. De kunde göra det individuellt på grund av att vars och ens samvete hade blivit övat genom studium av bibeln. Deras beslut var att avhålla sig från handlingar av hat och våld mot sina medmänniskor i andra nationer. Ja, de trodde på och önskade ta del i uppfyllelsen av Jesajas välkända profetia: ’De [skola] smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida.’ (Jes. 2:4) Dessa unga män från alla nationer gjorde just detta.”

Under de år då vittnenas beslutsamhet att hålla fast vid kristen neutralitet sattes på prov ledde en förnyad granskning av det Bibeln säger i Romarna 13:1—7 om ”de överordnade myndigheterna” till en tydligare förklaring av vittnenas förhållande till världsliga regeringar och myndigheter. Den publicerades i Vakttornet för 1 april, 1 maj och 15 maj 1963 (på engelska 1 november, 15 november och 1 december 1962) och slogs på nytt fast i Vakttornet för 1 november 1990. Artiklarna underströk Jehova Guds ställning som ”den Allrahögste”, och de visade också att världsliga härskare är ”överordnade myndigheter” endast i förhållande till andra människor och inom det verksamhetsområde som Gud tillåter dem att ha i den nuvarande tingens ordning. Artiklarna påvisade att sanna kristna samvetsgrant måste ära sådana världsliga härskare och lyda dem i allt som inte strider mot Guds lag och deras av Bibeln övade samvete. — Dan. 7:18; Matt. 22:21; Apg. 5:29; Rom. 13:5.

Genom att Jehovas vittnen orubbligt har hållit fast vid dessa bibliska normer har de fått rykte om sig att vara avskilda från världen, något som påminner människor om de första kristna.

När världen firade sina högtider och helgdagar

Allteftersom Jehovas vittnen övergav religiösa läror som hade hedniska rötter, tog de också avstånd från många seder och bruk som på liknande sätt var besmittade av hedendom. Men vissa högtider blev till en tid inte så noggrant granskade som de borde ha blivit. Detta gällde till exempel julen.

 Till och med de som arbetade vid Sällskapet Vakttornets högkvarter vid Betelhemmet i Brooklyn i New York firade jul varje år. De hade i många år haft klart för sig att den 25 december inte var det rätta datumet för Frälsarens födelse, men de resonerade som så att datumet länge hade varit allmänt knutet till denna händelse och att det var rätt att göra gott mot andra vilken dag det än var. Men efter att ha gjort ytterligare efterforskningar i ämnet beslöt staben vid Sällskapets högkvarter liksom vid avdelningskontoren i England och i Schweiz att sluta upp med att fira jul, och efter år 1926 förekom därför inget mer julfirande där.

R. H. Barber, som var medlem av staben vid högkvarteret, gjorde grundliga efterforskningar beträffande julsedernas ursprung och den frukt julfirandet frambringade, och han lade fram resultaten i ett radioprogram. Dessa upplysningar återgavs också i The Golden Age för 12 december 1928. (En förkortad redogörelse på svenska stod att läsa i Den Gyllne Tidsåldern för december 1929.) Det var ett grundligt avslöjande av det Gud vanärande ursprunget till julen. Sedan dess har det blivit allmänt känt att julsederna har hedniska rötter, men det är få som har gjort några förändringar i sitt liv till följd av detta. Jehovas vittnen däremot har varit villiga att göra de nödvändiga förändringarna för att bli mer godtagbara tjänare åt Jehova.

Det som framkom var bland annat att folk i själva verket ägnade större intresse åt firandet av Jesu födelse än åt den lösen som tillhandahölls genom Jesu död; att det uppsluppna festandet i samband med högtiden och den anda i vilken många gåvor gavs inte ärade Gud; att de vise männen, som användes som förebild till att ge gåvor, egentligen var demoninspirerade astrologer; att föräldrar lärde sina barn att ljuga genom det de berättade för dem om jultomten; att ”Sankt Nikolaus” (jultomten) erkändes vara ett annat namn på Djävulen själv; att sådana högtider, enligt vad kardinal Newman erkände (i sitt verk Essay on the Development of Christian Doctrine), var ”själva redskapen och tillbehören i demondyrkan”, vilka kyrkan hade upptagit. När Jehovas vittnen fick detta klart för sig, slutade de genast upp med att fira jul, och de har aldrig gjort det sedan dess.

Jehovas vittnen tycker om att ha trevligt tillsammans med sina familjer och vänner. Men de deltar inte i firandet av högtider och dagar som har anknytning till hedniska gudar eller som har annat hedniskt ursprung (till exempel påskfirande, nyårsfirande, valborgsmässo- och morsdagsfirande). (2 Kor. 6:14—17) I likhet med de första kristna * firar de inte ens födelsedagar. De avstår också respektfullt från att delta i nationella helgdagar till minne av politiska eller militära händelser och avstår från att visa nationalhjältar ära på ett sätt som är liktydigt med tillbedjan. Varför det? Därför att Jehovas vittnen inte är någon del av världen.

 De hjälper sina medmänniskor

Det sociala och kulturella livet i romarriket kretsade kring att visa vördnad för gudarna. Eftersom de kristna avhöll sig från allt som hade med hedniska gudar att göra, betraktade folk kristendomen som en förolämpning mot deras livsstil. Historieskrivaren Tacitus berättar att man menade att de kristna hatade mänskligheten. Minucius Felix nämner något liknande, när han i sina skrifter citerar vad en romare sade till en kristen bekant: ”Ni är inte närvarande vid skådespelen; ni tar inte del i processionerna ... avskyr de heliga spelen.” Befolkningen i den forntida romerska världen hade föga förståelse för de kristna.

Det är likadant i våra dagar. Många människor i världen förstår sig inte på Jehovas vittnen. Människor kanske beundrar vittnenas höga moralnormer men anser att vittnena borde delta mer i det som händer i världen omkring dem och engagera sig i att förbättra den här världen.  Men de som skaffar sig förstahandsupplysningar om Jehovas vittnen och det de står för vet att det finns ett bibliskt skäl till allt de gör.

Det är inte så att Jehovas vittnen avskärmar sig från resten av mänskligheten; i stället viger de sitt liv åt att hjälpa sina medmänniskor på samma sätt som Jesus Kristus gjorde. De hjälper människor att lära sig hur man framgångsrikt tar itu med livets problem nu genom att göra dem bekanta med Skaparen och de levnadsregler som hans inspirerade ord innehåller. Villigt och kostnadsfritt delar de med sig åt sina medmänniskor av Bibelns sanningar som kan förändra hela deras syn på livet. Något av det centrala i det Jehovas vittnen tror på är att ”världen [håller] på att försvinna”, att Gud snart kommer att ingripa för att göra slut på den nuvarande onda ordningen och att en strålande framtid väntar dem som inte är någon del av världen, utan som helt och fullt sätter tro till Guds kungarike. — 1 Joh. 2:17.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 188]

De är inga eremiter, men de antar inte heller världens livsstil

[Infälld text på sidan 189]

De begärde sitt utträde ur kristenhetens kyrkor

[Infälld text på sidan 190]

”De Christna stodo ... skilda ifrån staten”

[Infälld text på sidan 194]

Den kristna neutraliteten sattes på prov

[Infälld text på sidan 198]

”Ingen annan fattade detta beslut åt dem”

[Infälld text på sidan 199]

Varför de slutade att fira jul

[Ruta på sidan 195]

Inget hot mot någon regering

◆ I en ledarartikel i tidningen ”World-Herald”, som kommer ut i Omaha i Nebraska i Förenta staterna, hette det om behandlingen av Jehovas vittnen i ett latinamerikanskt land: ”Man måste ha en trångsynt och paranoid fantasi för att tro att Jehovas vittnen utgör något som helst hot mot någon politisk regim; de är så lite samhällsomstörtande och så fredsälskande som en religiös grupp kan vara, och det enda de ber om är att få bli lämnade i fred för att utöva sin tro på sitt eget sätt.”

◆ En italiensk tidning (”Il Corriere di Trieste”) skrev: ”Jehovas vittnen förtjänar beundran för sin fasthet och konsekvens. I motsats till andra religionssamfund är de förenade som ett folk betraktade. Detta förhindrar att de ber till samme Gud i samme Kristi namn att välsigna båda de stridande parterna i en konflikt. Det förhindrar också att de blandar ihop politik och religion för att tjäna statsöverhuvudens eller politiska partiers intressen. Sist men inte minst är de redo att möta döden hellre än att överträda ... budet: DU SKALL ICKE DRÄPA!”

◆ År 1990, efter det att Jehovas vittnen i det dåvarande Tjeckoslovakien hade uthärdat de 40 år som deras arbete hade varit förbjudet där i landet, skrev tidningen ”Nová Svoboda”: ”Jehovas vittnens tro förbjuder dem att använda vapen mot människor, och de som vägrade att fullgöra grundläggande militärtjänst och inte arbetade i kolgruvorna fick sitta i fängelse i upp till fyra år. Bara detta visar tydligt att de har en enorm moralisk styrka. Vi skulle kunna ha användning för sådana osjälviska människor även i de högsta politiska befattningarna — men vi får dem aldrig dit. ... De erkänner naturligtvis de statliga myndigheterna, men de tror att det bara är Guds rike som kan lösa människans alla problem. Men dra inga förhastade slutsatser — de är inga fanatiker. De är helt igenom mänskliga.”

[Ruta/Bilder på sidorna 200, 201]

Seder och uppfattningar som övergetts

Det här julfirandet vid Betel i Brooklyn år 1926 var det sista där. Bibelforskarna kom så småningom underfund med att varken julens ursprung eller de seder som är förbundna med den ärade Gud

I många år bar bibelforskarna ett litet emblem i form av ett kors och en krona som sitt kännetecken, och den symbolen fanns länge på framsidan av ”Vakttornet” (i den engelska upplagan från år 1891 till år 1931). Men år 1928 betonades det att det inte var en symbol, utan ens verksamhet såsom ett vittne som visade att man var kristen. År 1936 framhölls det att vittnesbörden pekar på att Kristus dog på en påle, inte på ett kors bestående av två bjälkar

I sin bok ”Daglig himmelsk manna” gjorde bibelforskarna upp en förteckning över födelsedagar. Men sedan de hade slutat att fira jul och när de insåg att födelsedagsfirandet innebar att visa skapelser otillbörlig ära (vilket var en av orsakerna till att de första kristna inte firade födelsedagar), övergav de också den seden

I omkring 35 år trodde pastor Russell att den ”stora pyramiden” vid Gize var Guds stenvittne som bekräftade bibliska tidsperioder. (Jes. 19:19) Men Jehovas vittnen har övergett tanken att en egyptisk pyramid skulle ha något samband med sann tillbedjan. (Se ”Vakttornet” för 15 januari och 1 februari 1929.)

[Bild på sidan 189]

Tio miljoner exemplar spreds

[Bilder på sidan 191]

Somliga drog ut till skyttegravarna med gevär, men andra, däribland A. P. Hughes i England och R. Cuminetti i Italien, vägrade att delta

[Bilder på sidan 193]

Jehovas vittnen vägrade att betrakta Nationernas förbund och FN som Guds redskap; i stället förespråkade de uteslutande Guds rike med Kristus som kung

[Bild på sidan 197]

Carleton och Flora Nichols. När deras son vägrade att hälsa flaggan, blev det nyhetsstoff över hela Förenta staterna