Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Den stora skaran — skall den leva i himlen eller på jorden?

Den stora skaran — skall den leva i himlen eller på jorden?

Kapitel 12

Den stora skaran — skall den leva i himlen eller på jorden?

I MOTSATS till medlemmar av kristenhetens religionssamfund ser det stora flertalet Jehovas vittnen fram emot evigt liv på jorden, inte i himlen. Hur kommer det sig?

Det har inte alltid varit så. De kristna i det första århundradet förväntade att de med tiden skulle få regera tillsammans med Jesus Kristus som himmelska kungar. (Matt. 11:12; Luk. 22:28—30) Jesus hade emellertid talat om för dem att de som skulle få ärva det himmelska kungariket bara skulle vara en liten hjord. (Luk. 12:32) Vilka skulle den omfatta? Hur många skulle den omfatta? De fick inte reda på alla detaljer förrän längre fram.

Vid pingsten år 33 v.t. blev Jesu första judiska lärjungar smorda med helig ande till att vara Kristi medarvingar. År 36 v.t. fick de med hjälp av Guds ande klart för sig att oomskurna hedningar också skulle få del i detta arv. (Apg. 15:7—9; Ef. 3:5, 6) Det gick sedan ytterligare 60 år innan det uppenbarades för aposteln Johannes att det var bara 144.000 som skulle tas från jorden för att få del i det himmelska kungariket tillsammans med Kristus. — Upp. 7:4—8; 14:1—3.

Charles Taze Russell och hans medförbundna hade detta himmelska hopp, liksom de flesta av Jehovas vittnen fram till mitten av 1930-talet. Genom sitt studium av Bibeln visste de också att detta att några blev smorda med helig ande inte bara betecknade att de hade utsikten att få tjäna som kungar och präster tillsammans med Kristus i himlen, utan också att de hade ett speciellt arbete att utföra medan de ännu befann sig i köttet. (1 Petr. 1:3, 4; 2:9; Upp. 20:6) Vad var det för ett arbete? De kände väl till det som stod i Jesaja 61:1 och citerade ofta det här skriftstället: ”Den suveräne Herren Jehovas ande är över mig, eftersom Jehova har smort mig till att kungöra goda nyheter för de saktmodiga.”

Vad var syftet med deras predikande?

Fastän de var få, strävade de efter att förmedla sanningen om Gud och hans uppsåt till så många som möjligt. De tryckte och spred stora mängder litteratur som innehöll de goda nyheterna om Guds föranstaltning för räddning genom Kristus. Men syftet var inte alls att omvända alla som de predikade för. Varför predikade de då för dem? Zion’s Watch Tower för juli 1889 förklarade: ”Vi är hans [Jehovas] representanter på jorden; hans namns ära skall hävdas och rättfärdigas i närvaro av hans fiender och inför många av hans vilseledda barn; hans härliga plan skall kungöras vitt och brett som en kontrast till alla de världsligt visa planer som människor försöker och har försökt tänka ut.”

Särskild uppmärksamhet ägnades dem som påstod sig vara Herrens folk. Många av dem var medlemmar av kristenhetens kyrkor. Vad var syftet med att predika för dessa? Som broder Russell ofta förklarade hade inte dessa tidiga bibelforskare någon önskan att leda bort kyrkomedlemmar till någon annan organisation, utan man ville hjälpa dem att komma närmare Herren som medlemmar av den enda sanna församlingen. Men bibelforskarna visste att sådana personer i lydnad för Uppenbarelseboken 18:4 måste gå ut från ”Babylon”, som de menade hade sin motsvarighet i namnkyrkan, kristenhetens kyrkor med alla deras oskriftenliga läror och deras sekterism. I det allra första numret av Zion’s Watch Tower (juli 1879) skrev broder Russell: ”Vi förstår att syftet med det nuvarande vittnandet är ’att ta ut ett folk för hans namn’ — församlingen — som vid Kristi ankomst är förenat med honom och erhåller hans namn. Upp. iii. 12.”

De insåg att det vid den tiden var bara en ”kallelse” som gick ut till alla sanna kristna. Det var en inbjudan att bli medlemmar av Kristi brud, som till slut skulle omfatta 144.000. (Ef. 4:4; Upp. 14:1—5) De försökte stimulera alla som bekände sig tro på Kristi lösenoffer, vare sig de tillhörde ett kyrkosamfund eller inte, till att uppskatta ”de dyrbara och mycket storslagna löftena” som Gud hade gett. (2 Petr. 1:4; Ef. 1:18) De strävade efter att väcka en nitälskan hos dem i fråga om att uppfylla de krav som gällde för den lilla hjorden av dem som skulle ärva det himmelska kungariket. Genom Zion’s Watch Tower och andra på Bibeln grundade publikationer gjorde broder Russell och hans medförbundna ihärdiga ansträngningar att tillhandahålla andlig ”mat i rätt tid” för att styrka alla dessa som de betraktade som medlemmar av ”trons hus” (därför att de bekände sig tro på återlösningen). — Matt. 24:45, 46; Gal. 6:10, Åkeson.

De kunde emellertid se att inte alla som gjorde gällande att de hade ”invigt sig” (eller ”fullständigt givit sig själva åt Herren”, vilket var den innebörd man lade i detta) därefter fortsatte att leva ett liv i villig självuppoffring genom att sätta Herrens tjänst främst i livet. Men, som de förklarade, invigda kristna hade villigt samtyckt till att avstå från sin mänskliga natur med tanke på ett himmelskt arv; det fanns ingen återvändo. Om de inte uppnådde liv i andevärlden, väntade dem den andra döden. (Hebr. 6:4—6; 10:26—29) Men många till synes invigda kristna tog lätt på saken. De visade inte någon verklig nitälskan för Herrens sak och hade ingen önskan att vara självuppoffrande. Ändå hade de av allt att döma inte förnekat återlösningen, och de levde ett någorlunda rent liv. Hur skulle det gå med sådana människor?

Under många år trodde bibelforskarna att detta var den grupp som beskrivs i Uppenbarelseboken 7:9, 14, där det talas om ”en stor skara” som kommer ut ur den stora vedermödan och står inför Guds tron och inför Lammet, Jesus Kristus. De tänkte sig att även om dessa inte hade någon önskan att leva ett självuppoffrande liv, skulle de ställas inför trosprov som slutade i döden under en tid av vedermöda, som skulle komma efter det att de sista medlemmarna av Kristi brud hade blivit förhärligade. De trodde att om dessa som sades tillhöra den stora skaran var trogna vid den tidpunkten, skulle de bli uppväckta till himmelskt liv — inte för att härska som kungar, utan för att inta en plats inför tronen. Man drog den slutsatsen att de skulle få en sådan andrahandsställning därför att deras kärlek till Herren inte hade varit så brinnande som den borde, därför att de inte hade visat tillräckligt stor nitälskan. Man trodde att de var människor som hade blivit pånyttfödda av Guds ande men som hade varit försumliga i fråga om att lyda Gud och som kanske också fortsatte att hålla fast vid kristenhetens kyrkor.

De trodde också att ”de gamla värdiga”, eller ”forntidens värdiga”, som skulle tjäna som furstar på jorden under tusenårsriket, kanske — men bara kanske — vid slutet av den tiden på något sätt skulle få himmelskt liv. (Ps. 45:16) De tänkte sig att de som ”invigde sig” efter det att de 144.000 arvingarna till det himmelska kungariket slutgiltigt hade utvalts, men innan tiden av återställelse på jorden hade börjat, möjligen hade en liknande framtidsutsikt. I viss mån var det här något som härrörde från kristenhetens uppfattning att alla som är tillräckligt goda kommer till himlen. Men en på Bibeln grundad trosuppfattning som bibelforskarna hade skilde dem från hela kristenheten. Vad var det?

Evigt liv i fullkomlighet på jorden

De förstod att även om ett begränsat antal skulle utväljas bland människorna till att få himmelskt liv, skulle det vara många fler som skulle få evigt liv på jorden under förhållanden liknande dem som rådde i Edens paradis. Jesus hade lärt sina efterföljare att be: ”Må din vilja ske, såsom i himlen så också på jorden.” Han hade också sagt: ”Lyckliga är de som är milda till sinnes, eftersom de skall ärva jorden.” Matt. 5:5; 6:10.

I överensstämmelse med detta innehöll Zion’s Watch Tower för juli—augusti 1881 en bilaga i form av ett diagram * som visade att många människor skulle vinna Guds ynnest under Kristi tusenårsregering och skulle utgöra ”människovärlden upplyft till mänsklig fullkomlighet och liv”. Detta diagram användes i många år som underlag för föredrag som hölls inför både större och mindre grupper.

Hurdana skulle förhållandena vara för dem som skulle leva på jorden under tusenårsriket? Vakt-Tornet för 1 januari 1913 förklarade: ”Innan synd inkom i världen, hade Gud dragit försorg om Edens lustgård för våra första föräldrar. Som vi tänka på detta, låt oss ledda af Guds ord vända våra blickar mot framtiden och i anden se det återställda paradiset — icke endast en trädgård utan hela jorden gjord skön, fruktbärande, utan synd, lycklig. Så erinra vi oss det inspirerade löftet, så välbekant för oss: ’Och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon, och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk varder mer’, ty de forna tingen af synd och död skola hafva försvunnit, och allting skall hafva blifvit nytt. — Upp. 21:4, 5.”

Vilka skulle leva för evigt på jorden?

Broder Russell var inte av den uppfattningen att Gud erbjöd människorna ett val — himmelskt liv för dem som ville ha det och liv i ett jordiskt paradis för dem som tyckte att de föredrog det. Zions Vakt-Torn för 1 januari 1906 påpekade: ”Våra känslor och önskningar utgöra ej vår kallelse. Om så vore, skulle det innebära, att vi ha att kalla oss själfva. Talande om vårt prästadöme säger aposteln: ’Ingen tager sig själf den hedern, utan den, som kallas af Gud’ (Heb. 5:4); och det är icke våra känslor, som skola afgöra för oss, hvad som är Guds kallelse, utan det skall Guds ord och uppenbarelse göra.”

Bibelforskarna trodde att möjligheten att få leva i ett återställt jordiskt paradis skulle utsträckas till människor först efter det att alla i den lilla hjorden hade fått sin belöning och ”tusenårsåldern” till fullo inträtt. Detta, trodde de, var tiden för ”alltings återställelse”, som omtalas i Apostlagärningarna 3:21 (1883). De döda skulle då bli uppväckta, så att alla skulle kunna få del av denna kärleksfulla föranstaltning. Bröderna föreställde sig att hela människosläktet (utom de som hade kallats till himmelskt liv) då skulle få möjlighet att välja livet. Som de förstod det, var det då som Kristus, på sin himmelska tron, skulle skilja människorna från varandra, alldeles som en herde skiljer får från getter. (Matt. 25:31—46) De lydiga, vare sig de till köttet var judar eller icke-judar, skulle visa sig vara Herrens ”andra får”. — Joh. 10:16. *

Efter det att hedningarnas tider hade utlöpt trodde de att tiden för återställelsen var mycket nära; från år 1918 och fram till år 1925 kungjorde de därför: ”Millioner som nu leva skola aldrig dö.” Ja, de trodde att människor som levde då — människosläktet i stort — hade möjlighet att få överleva och direkt uppleva tiden för återställelsen och att de då skulle bli undervisade om vad Jehova kräver av dem som skall få liv. Om de var lydiga, skulle de undan för undan uppnå mänsklig fullkomlighet. Om de var upproriska, skulle de med tiden tillintetgöras för evigt.

Under dessa tidiga år anade bröderna inte att budskapet om Riket skulle förkunnas i så stor omfattning och i så många år som det har blivit. Men de fortsatte att rannsaka Skrifterna och bemödade sig om att rätta sig efter vad dessa hade att säga om det arbete som Gud ville att de skulle utföra.

”Fåren” på Kristi högra sida

Ett mycket viktigt steg när det gällde förståelsen av Jehovas uppsåt hade att göra med Jesu liknelse om fåren och getterna i Matteus 25:31—46. I den liknelsen sade Jesus: ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglarna med honom, då skall han sätta sig på sin härliga tron. Och alla nationerna skall samlas inför honom, och han skall skilja människor från varandra, alldeles som en herde skiljer fåren från getterna. Och han skall ställa fåren på sin högra sida, men getterna på sin vänstra.” Som liknelsen därefter visar är ”fåren” de som hjälper Kristi ”bröder” och som till och med söker ge dem lindring när de blir förföljda och sitter i fängelse.

Man hade länge trott att den här liknelsen hade sin tillämpning under tusenårsriket, vid tiden för återställelsen, och att den slutliga dom som omtalas i liknelsen var den som skulle avkunnas vid slutet av de tusen åren. Men år 1923 lade J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, fram skäl för en annan förståelse i ett upplysande tal som han höll i Los Angeles i Kalifornien. Talet publicerades längre fram i Vakt-Tornet för 15 februari 1924 (på engelska 15 oktober 1923).

När det gällde tiden för uppfyllelsen av den här profetiska liknelsen, visade den här artikeln att Jesus tog med liknelsen som en del av det svar han gav på en fråga om ”tecknet” på hans ”närvaro och på avslutningen på tingens ordning”. (Matt. 24:3) Artikeln förklarade varför de ”bröder” som omtalas i liknelsen inte kunde vara evangelieålderns judar eller människor som visar tro under tusenårsrikets prövning och dom, utan måste vara de som tillsammans med Kristus skall ärva det himmelska kungariket. På så sätt klargjordes det varför liknelsens uppfyllelse måste äga rum i en tid då en del av Kristi medarvingar fortfarande befinner sig i köttet. — Jämför Hebréerna 2:10, 11.

Det som dessa Kristi smorda bröder upplevde, när de strävade efter att vittna för prästerskapet och för vanliga människor som var knutna till kristenhetens kyrkor, visade också att Jesu profetiska liknelse redan höll på att uppfyllas. Hur då? En stor del av prästerskapet och av de framträdande medlemmarna i deras kyrkor intog en fientlig hållning till Kristi bröder — de gav dem ingen bägare med vederkvickande vatten, varken i bokstavligt eller i symboliskt avseende. Somliga av dem uppeggade i stället pöbelhopar till att slita av bröderna deras kläder och prygla dem, eller också krävde de att myndigheterna skulle fängsla dem. (Matt. 25:41—43) Å andra sidan var det många ödmjuka kyrkomedlemmar som med glädje tog emot budskapet om Riket och gav vederkvickelse åt dem som kom med budskapet. De gjorde också sitt yttersta för att hjälpa de smorda när dessa blev satta i fängelse för de goda nyheternas skull. — Matt. 25:34—36.

Så vitt bibelforskarna kunde förstå var de som Jesus omtalade som ”får” fortfarande kvar i kristenhetens kyrkor. De menade att dessa var människor som inte gjorde anspråk på att vara invigda åt Herren men som hade stor respekt för Jesus Kristus och för hans folk. Men kunde de stanna kvar i de olika kyrkorna?

En fast ståndpunkt för den rena tillbedjan

Ett studium av den profetiska bibelboken Hesekiel kastade ljus över detta. En kommentar till Hesekiel gavs ut i tre band med titeln Rättfärdighetens triumf. I första bandet, som kom ut (på engelska) år 1931, förklarades innebörden av det som Hesekiel skrev om Jehovas raseri mot det avfälliga Juda och Jerusalem i forna tider. Fastän folket i Juda påstod sig tjäna den levande och sanne Guden, lade de sig till med de omgivande nationernas religiösa riter och offrade rökelse åt livlösa avgudar. De följde också ett omoraliskt handlingssätt genom att sätta sin lit till politiska allianser i stället för att ha tro på Jehova. (Hes. 8:5—18; 16:26, 28, 29; 20:32) I allt detta var de exakt lika kristenheten; följaktligen skulle Jehova verkställa domen över kristenheten alldeles som han hade verkställt domen över det otrogna Juda och Jerusalem. Men kapitel 9 i Hesekiel visar att innan Gud verkställde domen skulle somliga få ett märke som skulle innebära att de blev bevarade. Vilka är dessa?

Profetian säger att de som fick ett märke skulle vara sådana som ”suckar och stönar över alla de avskyvärdheter som görs” mitt i kristenheten, det motbildliga Jerusalem. (Hes. 9:4) Helt visst kunde de då inte medvetet vara delaktiga i dessa avskyvärdheter. Första bandet av Rättfärdighetens triumf visade därför att de som har märket är människor som inte vill vara någon del av kristenhetens religiösa organisationer och som på ett eller annat sätt tar ståndpunkt på Herrens sida.

År 1932 följde så ett dryftande av den bibliska berättelsen om Jehu och Jonadab och dess profetiska innebörd. Jehova förordnade Jehu till kung över tiostammarsriket Israel och gav honom i uppdrag att verkställa Jehovas dom över Ahabs och Isebels onda hus. När Jehu var på väg till Samaria för att utrota Baalsdyrkan, gick Jehonadab (Jonadab), Rekabs son, ut för att möta honom. Jehu frågade Jehonadab: ”Är ditt hjärta rättrådigt mot mig?” och Jehonadab svarade: ”Det är det.” ”Så ge mig då din hand”, sade Jehu, och han lät Jehonadab stiga upp till sig i vagnen. Sedan uppmanade Jehu honom: ”Så följ då med mig och se att jag inte tål någon rivalitet gentemot Jehova.” (2 Kung. 10:15—28) Jehonadab instämde i det som Jehu gjorde, trots att han inte var israelit; han visste att man måste ägna Jehova, den sanne Guden, odelad hängivenhet. (2 Mos. 20:4, 5) Flera hundra år senare lade Jehonadabs avkomlingar fortfarande i dagen en ande som Jehova godkände, och därför lovade han: ”Det kommer inte att från Jonadab, Rekabs son, avskäras en man från att stå inför mig alla dagar.” (Jer. 35:19) Frågan uppstod därför: Finns det människor på jorden i dag som inte är andliga israeliter med ett himmelskt arv men som liknar Jehonadab?

Vakttornet för 1 oktober 1932 förklarade: ”Jonadab föreställde eller var en skuggbild av den klass av människor, som nu befinner sig på jorden ... och vars medlemmar ... inte äro i harmoni med Satans organisation. De ställa sig på rättfärdighetens sida och äro de som Herren skall bevara, under den tid Harmageddon-slaget pågår, de som han skall föra igenom nöden och giva evigt liv på jorden. Dessa utgöra ’får’-klassen, som visar välvilja mot Guds smorda folk, emedan den vet, att Herrens smorda utföra Herrens verk.” De som lade i dagen en sådan ande uppmanades att föra ut budskapet om Riket till andra, alldeles som de smorda gjorde. — Upp. 22:17.

Några (visserligen relativt få på den tiden) av dem som kom tillsammans med Jehovas vittnen förstod att Guds ande inte hade gett dem hopp om himmelskt liv. De blev kända som Jonadab-vänner eller Jonadab-bröder, för i likhet med Jonadab (Jehonadab) i forna tider ansåg de det vara ett privilegium att bli förknippade med Jehovas smorda tjänare, och de var glada över att få del av de privilegier som Guds ord framhöll för dem. Skulle det före Harmageddon bli många som hade utsikten att aldrig behöva dö? Var det möjligt, som det hade sagts, att de skulle uppgå till miljoner?

Den ”stora skaran” — Vilka består den av?

När det tillkännagavs att Jehovas vittnen skulle hålla ett konvent i Washington, D.C., den 30 maj—3 juni 1935, skrev The Watchtower: ”Hittills har inte så många av Jonadab-vännerna haft privilegiet att vara med på något konvent, och konventet i Washington bör kunna bli dem till verklig uppbyggelse och välsignelse.” Det visade sig verkligen vara fallet.

Vid konventet ägnades särskild uppmärksamhet åt Uppenbarelseboken 7:9, 10, som lyder: ”Efter detta såg jag, och se! en stor skara, som ingen var i stånd att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål stod inför tronen och inför Lammet, klädda i långa vita dräkter; och det var palmkvistar i deras händer. Och oupphörligt ropar de med hög röst och säger: ’Räddningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” Vilka utgör denna stora skara?

Under många år, ända fram till år 1935, hade man inte klart för sig att de var desamma som fåren i Jesu liknelse om fåren och getterna. Som redan nämnts trodde man att de var en himmelsk andrahandsklass — en andrahandsklass därför att de hade varit försumliga i fråga om att lyda Gud.

Den uppfattningen gav emellertid upphov till ständigt återkommande frågor. En del av dessa dryftades i början av år 1935 under middagsmålet vid Sällskapet Vakttornets högkvarter. Några av dem som då uttalade sig menade att den stora skaran var en jordisk klass. Grant Suiter, som längre fram blev medlem av den styrande kretsen, berättade: ”Under ett studium vid Betel, som leddes av broder T. J. Sullivan, frågade jag: ’Eftersom den stora skaran får evigt liv, bevarar då de som utgör den gruppen sin ostrafflighet?’ Det blev många kommentarer, men inget otvetydigt svar.” Fredagen den 31 maj 1935 gavs emellertid ett tillfredsställande svar i ett tal som hölls vid konventet i Washington. Broder Suiter satt på läktaren och tittade ner på publiken och blev mer och mer hänförd allteftersom talet skred framåt.

Efter konventet publicerades innehållet i detta tal i Vakttornet för 1 och 15 oktober 1935. Det framhölls att en viktig faktor när det gäller att förstå saker och ting rätt är att man inser att Jehovas förnämsta uppsåt inte är människans frälsning eller räddning, utan att hävda, rättfärdiga och upphöja sitt namn (eller, som vi skulle säga nu: hävda sin suveränitet). Därför vilar Jehovas godkännande över dem som bevarar sin ostrafflighet mot honom; han belönar inte dem som samtycker till att göra hans vilja men som sedan drar smälek över hans namn genom att kompromissa med Djävulens organisation. Detta krav på trohet gäller alla som skall få Guds godkännande.

I överensstämmelse med detta sades det i Vakttornet: Uppenbarelseboken 7:15 är i själva verket det skriftställe, som löser problemet angående den stora skarans identitet. ... Denna beskrivning i Uppenbarelseboken av den stora skaran säger, att ’de äro inför Guds tron och tjäna honom offentligt’. ... Nu se de och förstå och lyda Jesu, Guds Lamms, ord, som säger till dem: ’Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.’ Dessa ord gälla alla de skapelser, som Jehova godkänner.” (Matt. 4:10) Det Bibeln säger om den stora skaran kunde alltså inte med rätta uppfattas som något slags skyddsnät för människor som påstod sig älska Gud men som inte brydde sig om att göra hans vilja.

Är då den stora skaran en himmelsk klass? Vakttornet visade att uttryckssättet i skriftstället inte talade för en sådan slutsats. När det gäller deras plats ”inför tronen”, visade tidskriften att Matteus 25:31, 32 säger att alla nationer samlas inför Kristi tron, och ändå befinner sig dessa nationer på jorden. Den stora skaran ”står” emellertid inför tronen därför att den är godkänd av honom som sitter på tronen. — Jämför Jeremia 35:19.

Men var kunde man finna en sådan grupp — människor ”ur alla nationer”, människor som inte var någon del av det andliga Israel (som hade beskrivits tidigare, i Uppenbarelseboken 7:4—8), människor som utövade tro på återlösningen (i det att de bildligt talat hade tvättat sina långa dräkter i Lammets blod), människor som hyllade Kristus som kung (med palmkvistar i sina händer, likt folkskaran som välkomnade Jesus som kung när han red in i Jerusalem), människor som verkligen ställde sig inför Jehovas tron för att tjäna honom? Fanns det en sådan grupp människor på jorden?

Jehova själv gav svaret genom att uppfylla sitt eget profetiska ord. Webster Roe, som var närvarande vid konventet i Washington, berättade att broder Rutherford som en höjdpunkt i talet frågade: ”Vill alla de som har hoppet att få leva för evigt på jorden vara vänliga och resa sig?” Enligt broder Roe ”reste sig över hälften av åhörarna”. I överensstämmelse med detta sades det i Vakttornet för 15 oktober 1935: ”Nu se vi en skara, som exakt motsvarar den beskrivning, vilken i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel ges av den stora skaran. Under de senast förflutna åren och inom den tid, då ’detta evangelium om riket predikas till ett vittnesbörd’, har det kommit fram stora skaror (och de komma alltjämt), som bekänna Herren Jesus såsom sin Frälsare och Jehova såsom sin Gud, vilken de tillbedja i anda och sanning och med glädje tjäna. Dessa kallas med en annan benämning ’Jonadab-bröderna’. Dessa döpas såsom en symbol och giva sålunda ett vittnesbörd om att de ... ha ställt sig på Jehovas sida och tjäna honom och hans konung.”

Vid den tidpunkten insåg man att den stora skaran i Uppenbarelseboken 7:9, 10 ingår bland de ”andra får” som Jesus talade om (Joh. 10:16); det är de som kommer Kristi ”bröder” till hjälp (Matt. 25:33—40); det är de som har fått det märke som innebär att de får överleva, därför att de är bestörta över de avskyvärdheter som görs i kristenheten och tar avstånd från dessa (Hes. 9:4); de liknar Jehonadab, som öppet förenade sig med Jehovas smorde tjänare när denne fullgjorde sitt gudagivna uppdrag (2 Kung. 10:15, 16). Jehovas vittnen inser att dessa är lojala tjänare till Gud, vilka kommer att få överleva Harmageddon med utsikten att leva för evigt på jorden när den har återställts till ett paradis.

Ett brådskande arbete skall utföras

Jehovas tjänares förståelse av dessa skriftställen fick långtgående verkningar på deras verksamhet. De insåg att det inte var de som skulle välja ut och samla in medlemmarna av den stora skaran; det var inte deras sak att tala om för människor om de skulle ha ett himmelskt hopp eller ett jordiskt hopp. Herren skulle leda det hela i enlighet med sin vilja. Men som Jehovas vittnen hade de en förpliktelse som de måste ta på allvar. De skulle tjäna som förkunnare av Guds ord och dela med sig av de sanningar som Jehova hade gjort det möjligt för dem att förstå, så att människor skulle kunna lära känna hans föranstaltningar och få möjlighet att visa sin uppskattning av dessa.

Vidare insåg de att deras arbete var mycket brådskande. I en artikelserie med rubriken ”Den stora skaran församlas”, som publicerades år 1936, förklarade Vakttornet: ”Skriften stöder kraftigt den slutsatsen, att Jehova i striden vid Harmageddon kommer att förgöra jordens folk och därvid frälsa endast dem som lyda hans befallningar att stå på hans organisations sida. Under flydda tider ha millioner och åter millioner människor gått ned i graven utan att någonsin ha hört om Gud och Kristus, och dessa måste i sinom tid väckas upp ur döden och få kunskap om sanningen, så att de kunna göra sitt val. Förhållandet är emellertid annorlunda, vad beträffar de människor, som nu äro på jorden. ... De som utgöra den stora skaran måste erhålla detta evangeliets budskap, innan den dag randas, då striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag bryter ut, vilken strid är slaget vid Harmageddon. Om inte den stora skaran får sanningsbudskapet nu, så är det för sent, när slaktningen väl har börjat.” — Se 2 Kungaboken 10:25; Hesekiel 9:5—10; Sefanja 2:1—3; Matteus 24:21; 25:46.

Denna förståelse av Bibeln sporrade Jehovas vittnen till förnyat nit i arbetet med att vittna. Leo Kallio, som längre fram tjänade som resande tillsyningsman i Finland, sade: ”Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har upplevt en sådan glädje och ett sådant nit som den gången, och inte heller kan jag påminna mig att jag någonsin cyklat så fort som jag gjorde i de dagarna, när jag skyndade mig att upplysa de intresserade om att de kunde få evigt liv på jorden tack vare Jehovas oförtjänta omtanke.”

De som tog del av emblemen vid det årliga firandet av åminnelsen av Kristi död minskade successivt i antal under de följande fem åren, medan antalet Jehovas vittnen ökade. Men tillströmningen av dem som tillhörde den stora skaran var ändå inte så snabb som broder Rutherford hade väntat sig. Vid ett tillfälle sade han till Fred Franz, som blev Sällskapets fjärde president: ”Det verkar som om den stora skaran inte kommer att bli så stor, när allt kommer omkring.” Men sedan dess har antalet Jehovas vittnen vuxit till flera miljoner, medan antalet av dem som ser fram emot ett himmelskt arv i stort sett har fortsatt att minska.

En hjord under en herde

Det råder ingen rivalitet mellan den smorda klassen och den stora skaran. De som har ett himmelskt hopp ser inte ner på dem som ivrigt ser fram emot att få evigt liv i ett jordiskt paradis. Var och en tar tacksamt emot de privilegier Gud ger honom, och ingen anser att hans ställning på något sätt gör honom till en bättre människa eller gör honom underlägsen någon annan. (Matt. 11:11; 1 Kor. 4:7) Som Jesus förutsade har de två grupperna verkligen blivit ”en hjord”, och de tjänar under honom som sin ende ”herde”. — Joh. 10:16.

De känslor som Kristi smorda bröder hyser för sina följeslagare i den stora skaran kommer på ett fint sätt till uttryck i boken Världsvid säkerhet under ”Fredens furste”: ”Att Jesu profetia angående ’avslutningen på tingens ordning’ har uppfyllts sedan andra världskriget beror till stor del på den insats som den ’stora skaran’ av ’andra får’ har gjort. Ljuset från kvarlevans tända lampor har lyst upp deras hjärtans ögon, och de har fått hjälp att reflektera ljuset till andra som ännu är kvar i den här världens mörker. ... De har blivit oskiljaktiga följeslagare till kvarlevan av brudklassen. ... Den internationella, flerspråkiga ’stora skaran’ skall därför ha mycket tack för den enorma insats som den har gjort i samband med uppfyllelsen av brudgummens profetia i Matteus 24:14!”

När Jehovas vittnen, den stora skaran inbegripen, endräktigt har förkunnat de härliga nyheterna om Guds kungarike, har allmänheten emellertid kommit att känna igen dem på något annat, förutom deras nitiska vittnande.

[Fotnoter]

^ § 16 Detta diagram, ”Karta över tidsåldrarna”, togs senare med i boken Den gudomliga tidsåldersplanen.

^ § 20 Zion’s Watch Tower, 15 mars 1905, sid. 88—91.

[Infälld text på sidan 159]

De flesta av Jehovas vittnen ser fram emot evigt liv på jorden

[Infälld text på sidan 161]

En trosuppfattning som skilde dem från hela kristenheten

[Infälld text på sidan 164]

När skulle den profetiska liknelsen om fåren och getterna uppfyllas?

[Infälld text på sidan 165]

De blev kända som Jonadab-vänner eller Jonadab-bröder

[Infälld text på sidan 166]

Den 31 maj 1935 blev den ”stora skaran” klart identifierad

[Infälld text på sidan 170]

Ett himmelskt eller ett jordiskt hopp — vem är det som avgör det?

[Ruta på sidan 160]

En tid för förståelse

För mer än 250 år sedan skrev sir Isaac Newton en intressant avhandling om att förstå profetiorna, däribland profetian om den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9, 10. Han skrev: ”Dessa Daniels och Johannis prophetier skulle man icke förstå in till tiden af ändan: men då skulle någre prophetera utur dem i ett bedröfveligt och jämmerligt tillstånd en lång tid bort åt, och det allenast dunkelt, så att icke utan få omvände varda. ... Då, säger Daniel, skola månge löpa till och från, och kundskap skall blifva mångfaldig. Ty Evangelium måste blifva predikadt bland alla folk före den stora bedröfvelsen, och verldenes ända. Den myckenheten med palmer i deras händer, som kom utur denna stora bedröfvelsen, kan icke blifva oräknelig af allom folkom, med mindre den blifver g[j]ord sådan genom Evangelii predikande, förr än bedröfvelsen kommer.” — ”Anmärkningar vid Daniels Prophetior och Johannis Uppenbarelse”, utgiven år 1760 (originalets titel ”Observations Upon the Prophecies of Daniel, and the Apocalypse of St. John”, utgiven år 1733).

[Ruta/Bild på sidan 168]

Jorden — människans eviga hem

Vad var Guds ursprungliga uppsåt för mänskligheten?

”Gud [välsignade] dem, och Gud sade till dem: ’Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.’” — 1 Mos. 1:28.

Har Guds uppsåt med jorden ändrats?

”Mitt ord ... kommer inte att vända tillbaka utan resultat till mig, utan det kommer sannerligen att utföra det som jag har funnit behag i, och det kommer att ha säker framgång i det som jag har sänt ut det till.” — Jes. 55:11.

”Detta är vad Jehova har sagt, himlarnas Skapare, Han, den sanne Guden, jordens Formare och den som har gjort den, Han, den som fast grundade den, som inte skapade den rätt och slätt för ingenting, som formade den, ja till att bebos: ’Jag är Jehova, och det finns ingen annan.’” — Jes. 45:18.

”Så här skall ni alltså be: ’Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat. Må ditt kungarike komma. Må din vilja ske, såsom i himlen så också på jorden.’” — Matt. 6:9, 10.

”Ogärningsmännen, de kommer att avskäras, men de som hoppas på Jehova, de kommer att besitta jorden. Det är de rättfärdiga som kommer att besitta jorden, och de kommer att bo för evigt på den.” — Ps. 37:9, 29.

Vilka förhållanden kommer att råda på jorden under Guds kungarike?

”Det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.” — 2 Petr. 3:13.

”De kommer inte att lyfta svärd, nation mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig. Och de kommer verkligen att sitta, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, och det kommer inte att finnas någon som får dem att skälva; ty så har härars Jehovas egen mun talat.” — Mik. 4:3, 4.

”De kommer sannerligen att bygga hus och bo i dem; och de kommer sannerligen att plantera vingårdar och äta deras frukt. De kommer inte att bygga och en annan bo; de kommer inte att plantera och en annan äta. Ty som ett träds dagar kommer mitt folks dagar att vara; och av sina egna händers verk kommer mina utvalda att göra fullt bruk.” — Jes. 65:21, 22.

”Ingen som har sin boning där kommer att säga: ’Jag är sjuk.’” — Jes. 33:24.

”Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” — Upp. 21:3, 4; se också Johannes 3:16.

”Vem skulle väl inte frukta dig, Jehova, och förhärliga ditt namn, eftersom bara du är lojal? Ty alla nationerna skall komma och tillbe inför dig, därför att dina rättmätiga förordningar har gjorts uppenbara.” — Upp. 15:4.

[Ruta/Bild på sidan 169]

De som kommer till himlen

Hur många människor kommer till himlen?

”Hys ingen fruktan, du lilla hjord, eftersom det har behagat er Fader att ge er kungariket.” — Luk. 12:32.

”Och jag såg, och se! Lammet [Jesus Kristus] stod på [det himmelska] Sions berg och med det ett hundra fyrtiofyra tusen, som hade dess namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor. Och de sjunger liksom en ny sång inför tronen och inför de fyra levande skapelserna och de äldste; och ingen kunde lära sig behärska den sången utom de ett hundra fyrtiofyra tusen, som har blivit köpta från jorden.” — Upp. 14:1, 3.

Är de 144.000 allesammans judar?

”Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna; för ni är alla en enda person i gemenskap med Kristus Jesus. Dessutom, om ni hör Kristus till, då är ni verkligen Abrahams säd, arvingar enligt ett löfte.” — Gal. 3:28, 29.

”Den är inte jude, som är det utvärtes, inte heller är omskärelse det som sker utvärtes på köttet; utan den är jude, som är det invärtes, och hans omskärelse är hjärtats omskärelse genom ande och inte genom en skriven lagsamling.” — Rom. 2:28, 29.

Varför tar Gud somliga till himlen?

”De skall vara Guds och Kristi präster och skall härska som kungar tillsammans med honom de tusen åren.” — Upp. 20:6.

[Ruta/Tabell på sidan 171]

Rapport över Åminnelsen

Inom loppet av 25 år var antalet närvarande vid Åminnelsen mer än 100 gånger så stort som antalet av dem som tog del av emblemen

[Tabell]

(För formaterad text, se publikationen)

Deltagare

Närvarande

1.500.000

1.250.000

1.000.000

750.000

500.000

250.000

1935 1940 1945 1950 1955 1960

[Bilder på sidan 167]

Vid konventet i Washington, D.C., blev 840 döpta