Kapitel 32

”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar”

DET var den 14 nisan år 33 v.t., den sista kvällen i Jesu jordiska liv. Han visste att han snart skulle dö, men han tänkte inte på sig själv. I stället utnyttjade han det här tillfället till att uppmuntra sina lärjungar.

Jesus visste att det inte skulle bli lätt för dem efter hans bortgång. De skulle bli ”föremål för hat från alla nationerna” för hans namns skull. (Matt. 24:9) Satan skulle försöka söndra och fördärva dem. (Luk. 22:31) Till följd av avfall skulle efterhärmande eller falska kristna plötsligt uppträda. (Matt. 13:24—30, 36—43) Och ”på grund av den tilltagande laglösheten” skulle ”kärleken hos flertalet svalna”. (Matt. 24:12) Vad skulle hålla samman Jesu sanna lärjungar när de ställdes inför allt detta? Framför allt skulle deras kärlek till Jehova tjäna som ett föreningsband mellan dem. (Matt. 22:37, 38) Men de måste också älska varandra och det på ett sätt som skilde dem från resten av världen. (Kol. 3:14; 1 Joh. 4:20) Vad för slags kärlek skulle, enligt vad Jesus sade, tydligt identifiera hans sanna efterföljare?

Den här sista kvällen gav Jesus sina lärjungar följande befallning: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra. Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Joh. 13:34, 35) Jesus talade om kärlek mer än 20 gånger den kvällen, och tre gånger nämnde han budet eller befallningen att de skulle ”älska varandra”. (Joh. 15:12, 17) Det är tydligt att Jesus inte bara tänkte på sina 11 trogna apostlar som var tillsammans med honom den kvällen, utan också på alla andra som med tiden skulle omfatta den sanna kristendomen. (Jämför Johannes 17:20, 21.) Budet eller befallningen om inbördes kärlek skulle gälla för sanna kristna ”alla dagar intill avslutningen på tingens ordning”. — Matt. 28:20.

Men menade Jesus att vem som helst som var som helst i världen visade sin medmänniska vänlighet och kärlek därigenom skulle kunna betecknas som en av hans sanna lärjungar?

”Kärlek inbördes”

Samma kväll hade Jesus också mycket att säga om endräkt. ”Förbli i gemenskap med mig”, sade han till sina lärjungar. (Joh. 15:4) Han bad om  att hans efterföljare alla skulle ”vara ett” och tillade: ”Alldeles som du, Fader, är i gemenskap med mig och jag är i gemenskap med dig, att de också må vara i gemenskap med oss.” (Joh. 17:21) Det var i det här sammanhanget han befallde dem att ha ”kärlek inbördes”. (Joh. 13:35) De skulle således inte visa kärlek enbart till några få nära vänner eller inom en enda församling. Aposteln Petrus upprepade Jesu befallning, när han senare skrev: ”Älska hela brödraskaran [eller: ’brödraskapet’, Kingdom Interlinear].” (1 Petr. 2:17; jämför 1 Petrus 5:9.) De skulle alltså vara ett fast sammansvetsat, världsvitt brödraskap. Alla inom den globala familjen av troende skulle visas speciell kärlek, eftersom de skulle betraktas som bröder och systrar.

Hur skulle denna kärlek yttra sig? Vad skulle vara så särskiljande, så annorlunda, med deras kärlek till varandra att andra kunde se den som ett tydligt bevis på sann kristendom?

”Som jag har älskat er”

”Du skall älska din medmänniska som dig själv”, föreskrev Guds lag till Israel mer än 1.500 år innan Jesus kom till jorden. (3 Mos. 19:18) Denna kärlek till nästan var emellertid inte det slags kärlek som skulle utmärka Jesu efterföljare. Jesus tänkte på en kärlek som skulle sträcka sig mycket längre än till att man älskade andra som sig själv.

Budet eller befallningen om inbördes kärlek var, som Jesus sade, ”ett nytt bud”. Nytt, inte därför att det var nyare än den mosaiska lagen, utan nytt i fråga om hur långt kärleken skulle sträcka sig. Älska varandra ”som jag har älskat er”, förklarade Jesus. (Joh. 13:34) Hans kärlek till lärjungarna var stark och bestående. Det var en självuppoffrande kärlek. Han visade den genom att göra mer än bara några få goda gärningar mot dem. Han gav dem andlig föda, och när så var nödvändigt tillgodosåg han också deras fysiska behov. (Matt. 15:32—38; Mark. 6:30—34) Och som det största beviset på sin kärlek gav han sitt liv för dem. — Joh. 15:13.

Sådan är den enastående kärlek som det ”nya budet” kräver, den kärlek som Jesu sanna efterföljare skall ha till varandra. (1 Joh. 3:16) Vilka i våra dagar visar tydligt att de lyder det ”nya budet”? De bevis som tidigare har lagts fram i den här boken pekar otvetydigt på en enda världsvid sammanslutning av kristna.

De känns igen, inte på någon speciell klädsel eller några ovanliga sedvänjor, utan på den starka och varma tillgivenhet de har för varandra. De är kända för att visa en kärlek som överbryggar rasskillnader och nationsgränser. De är kända för sin vägran att strida mot varandra, även när de nationer de bor i drar ut i krig. Det har gjort ett starkt intryck på andra att se hur de bistår varandra i svåra tider, till exempel när naturkatastrofer inträffar eller när medlemmar av deras brödraskap blir förföljda därför att de bevarar sin ostrafflighet mot Gud. De är beredda att utstå svårigheter  eller utsätta sig för faror för att hjälpa sina bröder och systrar, som Kristus gav sitt liv för. Ja, de är villiga att dö för varandra. Den kärlek de visar är unik i en värld som blir alltmer självisk. De är Jehovas vittnen. *

Ett exempel på denna kärlek i verksamhet kunde ses i det som hände sedan orkanen Andrew hade drabbat Floridas kust tidigt på morgonen måndagen den 24 augusti 1992. Den gjorde omkring 250.000 människor hemlösa. Bland offren var tusentals Jehovas vittnen. Jehovas vittnens styrande krets reagerade omedelbart genom att tillsätta en hjälpkommitté och se till att pengar till nödhjälp ställdes till förfogande. Kristna tillsyningsmän i det drabbade området kontaktade snabbt enskilda Jehovas vittnen för att få en uppfattning om deras behov och ge hjälp. Redan måndag förmiddag, samma dag som ovädret drog fram, skickade Jehovas vittnen i South Carolina, flera hundra kilometer bort, en lastbil med generatorer, motorsågar och dricksvatten till katastrofområdet. På tisdagen kom, förutom ytterligare hjälpsändningar, hundratals frivilliga från andra orter för att hjälpa bröderna i det drabbade området att reparera Rikets salar och privata hem. En kvinna som inte var ett Jehovas vittne, men som bodde i närheten av en Rikets sal, sade om hjälpinsatserna: ”Det här måste vara den kristna kärlek som Bibeln talar om.”

Skulle denna kärlek svalna efter en eller två goda gärningar? Skulle den bara riktas mot människor av samma ras eller nationalitet? Absolut inte! Till följd av instabila politiska och ekonomiska förhållanden i Zaire förlorade år 1992 över 1.200 Jehovas vittnen där i landet sina hem och alla sina ägodelar. Andra Jehovas vittnen i Zaire kom snabbt till undsättning. Fast de själva hade det svårt, delade de också med sig av det de ägde till flyktingar som kom till Zaire från Sudan. Snart kom det hjälpsändningar från Sydafrika och Frankrike med bland annat majsmjöl, saltad fisk och mediciner — något de verkligen hade användning för. Hjälp gavs om och om igen, allteftersom förhållandena krävde det. Och medan detta pågick, gavs liknande hjälp i många andra länder.

Att Jehovas vittnen har sådan kärlek gör dem emellertid inte självbelåtna. De inser att de som Jesu Kristi efterföljare måste fortsätta att ständigt vara vaksamma.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 710]

Vad för slags kärlek skulle, enligt vad Jesus sade, tydligt identifiera hans sanna efterföljare?

[Infälld text på sidan 711]

De skulle vara ett fast sammansvetsat, världsvitt brödraskap

[Ruta på sidan 712]

”Jehovas vittnen tar hand om sina egna — och andra”

Under den rubriken rapporterade en amerikansk tidning om Jehovas vittnens hjälpinsatser i södra Florida efter den förödelse som orkanen Andrew åstadkom i augusti 1992. I artikeln stod det: ”Ingen i Homestead slår igen dörren för Jehovas vittnen den här veckan — inte ens om de fortfarande har en dörr att slå igen. Omkring 3.000 frivilliga Jehovas vittnen från hela landet har strömmat till katastrofområdet, först och främst för att hjälpa sina egna, men också för att hjälpa andra. ... Omkring 150 ton mat och andra förnödenheter har sänts ut från en distributionscentral i sammankomsthallen i västra delen av Broward County till två Rikets salar i Homesteadområdet. Från dessa Rikets salar drar arbetslag varje morgon ut i olika riktningar för att reparera sina medbröders ramponerade hem. ... Ett fältkök gör i ordning tre måltider om dagen för upp till 1.500 personer. Och det serveras inte bara varm korv och annan snabbmat. De frivilliga får hembakat bröd, hemlagad lasagne, sallader, grytor, pannkakor och fattiga riddare — allt gjort på ingredienser som getts som gåva.” — ”The Miami Herald”, 31 augusti 1992, sid. 15A.