Kapitel 31

Utvalda och ledda av Gud

”DET är bara logiskt att det skall finnas en enda sann religion, eftersom den sanne Guden inte är ’oordningens Gud, utan fridens’. (1 Korinthierna 14:33) Bibeln säger faktiskt att det bara finns ’en enda tro’. (Efesierna 4:5) Vilka är då de som utgör organisationen av sanna tillbedjare i våra dagar? Vi tvekar inte att säga att det är Jehovas vittnen.” Så heter det i boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. *

”Hur kan ni vara så säkra på att ni har den sanna religionen?” kanske någon frågar. ”Ni kan inte peka på några övernaturliga bevis — som till exempel mirakulösa gåvor. Och har ni inte under årens lopp varit tvungna att ändra era uppfattningar och läror? Hur kan ni då vara så övertygade om att ni är ledda av Gud?”

För att besvara de frågorna skall vi först betrakta hur Jehova utvalde och ledde sitt folk i forna tider.

Hur Gud utvalde sitt folk på Bibelns tid

På 1500-talet f.v.t. församlade Jehova israeliterna vid berget Sinai och inbjöd dem att bli hans utvalda folk. Men först upplyste han dem om att det var vissa bestämda krav som de måste uppfylla. Han sade till dem: ”Om ni noggrant lyder min röst ... , då kommer ni sannerligen att bli min särskilda egendom.” (2 Mos. 19:5) Genom Mose framförde Jehova klart och tydligt kraven, varefter folket svarade: ”Alla de ord som Jehova har talat är vi villiga att göra.” Jehova slöt sedan ett förbund med israeliterna och gav dem sin lag. — 2 Mos. 24:3—8, 12.

Utvalda av Gud — vilket vördnadsbjudande privilegium! Men det privilegiet förpliktade israeliterna att noggrant lyda Guds lag. Om de underlät att göra det, skulle de bli förkastade som nation betraktade. För att ingjuta i dem en hälsosam fruktan, så att de skulle lyda honom, lät Jehova imponerande övernaturliga tecken inträffa — ”åskdunder och blixtar började komma”, och ”hela berget skälvde mycket”. (2 Mos. 19:9, 16—18; 20:18, 20) Under omkring 1.500 år därefter intog israeliterna en särställning — de var Guds utvalda folk.

I det första århundradet v.t. ändrades emellertid situationen drastiskt. Israeliterna förlorade sin privilegierade ställning, när de försköts av Jehova  på grund av att de hade förkastat hans Son. (Matt. 21:43; 23:37, 38; Apg. 4:24—28) Jehova frambringade då den kristna församlingen, grundad på Kristus. Vid pingsten år 33 v.t. utgöt Jehova sin heliga ande över Jesu efterföljare i Jerusalem och gjorde dem till ”ett utvalt släkte, ... en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom”. (1 Petr. 2:9; Apg. 2:1—4; Ef. 2:19, 20) De blev ”Guds utvalda”. — Kol. 3:12.

Det var förbundet med villkor att få tillhöra denna utvalda nation. Jehova fastställde stränga moraliska och andliga krav som måste uppfyllas. (Gal. 5:19—24) De som rättade sig efter kraven hade möjlighet att bli utvalda av honom. När de en gång hade blivit utvalda av Gud, var det emellertid absolut nödvändigt att de fortsatte att lyda hans lagar. Bara de ”som ... [lydde] honom såsom härskare” skulle fortsätta att få hans heliga ande. (Apg. 5:32) De som underlät att lyda honom riskerade att bli förda ut ur församlingen och gå miste om sitt arv i Guds kungarike. — 1 Kor. 5:11—13; 6:9, 10.

Men hur skulle andra säkert kunna veta att Gud hade utvalt den kristna församlingen till att ersätta Israel som ”Guds församling”? (Apg. 20:28) Guds val var uppenbart. Efter Jesu död gav han den kristna församlingen mirakulösa gåvor för att visa att dess medlemmar nu var Guds utvalda. — Hebr. 2:3, 4.

Var det alltid nödvändigt med övernaturliga tecken eller underverk för att man skulle kunna identifiera dem som var utvalda och ledda av Gud på Bibelns tid? Nej, inte alls. Mirakulösa gärningar var inte vanligt förekommande i den bibliska historien. De flesta som levde på Bibelns tid bevittnade aldrig något underverk. Större delen av de underverk som omtalas i Bibeln ägde rum på Moses och Josuas tid (1500- och 1400-talen f.v.t.), på Elias och Elisas tid (900- och 800-talen f.v.t.) samt på Jesu och hans apostlars tid (första århundradet v.t.). Andra trogna människor som utvaldes av Gud i särskilda syften, sådana som Abraham och David, iakttog eller fick uppleva manifestationer av Guds kraft, men det finns inget som tyder på att de själva utförde underverk. (1 Mos. 18:14; 19:27—29; 21:1—3; jämför 2 Samuelsboken 6:21; Nehemja 9:7.) När det gällde de mirakulösa gåvorna i det första århundradet förutsade Bibeln att de skulle ”tas bort”. (1 Kor. 13:8) Och det inträffade i och med att den siste av de 12 apostlarna och av dem som hade fått mirakulösa gåvor genom dem dog. — Jämför Apostlagärningarna 8:14—20.

Hur utväljer Gud sitt folk i våra dagar?

Efter det första århundradet bredde det förutsagda avfallet ut sig ohämmat. (Apg. 20:29, 30; 2 Thess. 2:7—12) Under många århundraden brann den sanna kristendomens lampa mycket svagt. (Jämför Matteus 5:14—16.) Men i en illustration visade Jesus att det vid ”avslutningen på tingens ordning” skulle vara en klar åtskillnad mellan ”vetet” (sanna kristna) och ”ogräset” (efterhärmande eller falska kristna). Vetet, de ”utvalda”, skulle  samlas in i en sann kristen församling, liksom i det första århundradet. (Matt. 13:24—30, 36—43; 24:31) Jesus omtalade också de smorda medlemmarna av denna församling som ”den trogne och omdömesgille slaven” och sade att de skulle dela ut andlig mat i ändens tid. (Matt. 24:3, 45—47) ”En stor skara” sanna tillbedjare från alla nationer skulle sluta sig till denne trogne slav. — Upp. 7:9, 10; jämför Mika 4:1—4.

Hur skulle man kunna identifiera de sanna tillbedjarna i ändens tid? Skulle de alltid ha rätt? Skulle deras bedömning vara ofelbar? Nej. Till och med Jesu apostlar behövde tid efter annan bli förda till rätta. (Luk. 22:24—27; Gal. 2:11—14) I likhet med apostlarna måste Kristi sanna efterföljare i våra dagar vara ödmjuka, villiga att ta emot tuktan och, när så behövs, ändra uppfattning, så att deras tankar i ännu högre grad överensstämmer med Guds. — 1 Petr. 5:5, 6.

Vilken grupp visade sig då vara den enda sanna kristna organisationen när världen år 1914 trädde in i sina sista dagar? I kristenheten fanns det många kyrkor som gjorde anspråk på att representera Kristus. Men frågan är: Uppfyllde någon av dem Bibelns krav?

Den enda sanna kristna församlingen måste vara en organisation som håller fast vid Bibeln som sin främsta auktoritet, inte en som citerar spridda verser och förkastar resten av Bibeln när den inte stämmer med dess aktuella teologi. (Joh. 17:17; 2 Tim. 3:16, 17) Den måste vara en organisation vars medlemmar — inte bara några, utan alla — efterliknar Kristus genom att inte vara någon del av världen. Hur skulle de då kunna blanda sig i politik, vilket kristenhetens kyrkor gång på gång har gjort? (Joh. 15:19; 17:16) Den sanna kristna organisationen måste bära vittnesbörd om Guds namn, Jehova, och utföra det arbete som Jesus gav befallning om — nämligen att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. I likhet med församlingen i det första århundradet skulle inte bara ett fåtal, utan alla församlingens medlemmar vara helhjärtade evangelieförkunnare. (Jes. 43:10—12; Matt. 24:14; 28:19, 20; Kol. 3:23) De sanna tillbedjarna skulle också kännas igen på sin självuppoffrande kärlek till varandra, en kärlek som skulle överbrygga rasmässiga barriärer och nationella gränser och förena dem i ett världsvitt brödraskap. Den kärleken skulle komma till uttryck, inte bara i enstaka fall, utan på ett sätt som verkligen särskilde dem som organisation betraktade. — Joh. 13:34, 35.

När ändens tid började år 1914 var det tydligt att ingen av kristenhetens kyrkor levde upp till dessa bibliska normer för den enda sanna kristna församlingen. Men hur förhöll det sig med bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades?

Ett framgångsrikt sökande efter sanningen

Som ung man kom C. T. Russell till den slutsatsen att kristenheten i hög grad hade förvanskat Bibelns läror. Han trodde också att tiden var inne  då Guds ord skulle förstås och att de som uppriktigt studerade Bibeln och levde efter den skulle förstå den.

I en biografi över Russell, vilken publicerades kort efter hans död, förklarades det: ”Han var icke grundläggare af en ny religion och framställde aldrig något sådant anspråk. Han återupplifvade de stora sanningar, som lärdes af Jesus och apostlarna, och kastade det tjugonde århundradets ljus öfver dem. Han gjorde intet anspråk på någon särskild uppenbarelse från Gud utan menade, att nu var Guds rätta tid inne, då bibeln skulle förstås, och att, emedan han var helt invigd åt Gud och åt hans tjänst, så tilläts han att förstå den. Emedan han hängaf sig åt utvecklandet af den heliga andens frukter och behag, blef Herrens löfte uppfylldt i honom: ’Ty om dessa stycken finnas och i rikt mått äro hos eder, så låta de eder icke vara overksamma eller utan frukt med afseende på vår Herre Jesu Kristi kunskap.’ — 2 Petr. 1:5—8.” — Vakt-Tornet, 1 februari 1917, sid. 35.

C. T. Russells och hans medarbetares sökande efter förståelse av Bibeln var framgångsrikt. Som sanningsälskande människor trodde de att Bibeln är Guds inspirerade ord. (2 Tim. 3:16, 17) De förkastade Darwins evolutionsteori och den högre bibelkritikens trosnedbrytande uppfattningar. De godtog Bibeln som den högsta auktoriteten och förkastade därför också treenighetsläran, läran om själens odödlighet och läran om evig pina, eftersom de insåg att dessa läror är oskriftenliga och har sina rötter i hedniska religioner. De ”stora sanningar” de omfattade var bland annat att Jehova är Skaparen av allt, att Jesus Kristus är Guds Son, som gav sitt liv som en lösen för andra, och att Jesus vid sin återkomst skulle vara osynligen närvarande som en andevarelse. (Matt. 20:28; Joh. 3:16; 14:19; Upp. 4:11) De förstod också klart att människan är en dödlig själ. — 1 Mos. 2:7; Hes. 18:20.

Därmed inte sagt att bibelforskarna som var förbundna med Russell ensamma uppdagade alla dessa sanningar; uppriktiga människor som bekände sig till kristendomen hade tidigare förstått många av dessa sanningar, och några höll fast vid sin övertygelse även när sådana trosuppfattningar inte var populära. Men uppfyllde sådana personer alla Bibelns krav när det gäller sann tillbedjan? Var de till exempel inte någon del av världen? Var de verkligen avskilda från den, som Jesus hade sagt att hans sanna efterföljare skulle vara?

På vilka andra sätt, förutom genom sin syn på Bibeln, framstod de första bibelforskarna som var förbundna med Russell som annorlunda? De skilde sig avgjort genom att de så nitiskt talade med andra om sin tro och särskilt lade tonvikt på att förkunna om Guds namn och hans kungarike. Även om de var förhållandevis få, nådde de snabbt ut till åtskilliga länder med de goda nyheterna. Följde de också Kristi exempel genom att inte vara någon del av världen? I vissa avseenden, ja. Men efter första världskriget  har de blivit alltmer medvetna om sitt ansvar i förbindelse med detta, så att det nu är ett tydligt kännetecknande drag hos Jehovas vittnen att de inte är någon del av världen. Man får inte förbise att medan andra religiösa grupper hyllade Nationernas förbund och senare Förenta nationerna, förkunnade Jehovas vittnen att Guds kungarike — och inte någon av människor upprättad organisation — är mänsklighetens enda hopp.

Men har inte några av Jehovas vittnens trosuppfattningar ändrats under årens lopp? Om vittnena verkligen var utvalda och ledda av Gud, och om deras läror från början grundade sig på Bibeln, varför var sådana ändringar då nödvändiga?

Hur Jehova leder sitt folk

De som utgör den enda sanna kristna organisationen i våra dagar får inte några uppenbarelser genom änglar och är inte inspirerade av Gud. Men de har den inspirerade Heliga skrift, som innehåller uppenbarelser av Guds tankar och vilja. Som organisation och som enskilda individer måste de godta Bibeln som Guds sanningsord, studera den noggrant och låta den vara verksam i dem. (1 Thess. 2:13) Men hur kommer de fram till den rätta förståelsen av Guds ord?

Bibeln själv säger: ”Hör inte uttydningar Gud till?” (1 Mos. 40:8) Om de vid sitt studium av Bibeln stöter på ett avsnitt som är svårt att förstå, måste de försöka finna andra inspirerade avsnitt som kastar ljus över ämnet. Därigenom låter de Bibeln tolka sig själv, och av detta försöker de förstå ”mönstret” av sanning som finns i Guds ord. (2 Tim. 1:13) Jehova leder dem till denna förståelse genom sin heliga ande. Men för att få andens ledning måste de odla dess frukt och vara lyhörda för dess antydningar, och de får inte bedröva eller motarbeta den. (Gal. 5:22, 23, 25; Ef. 4:30) Genom att nitiskt tillämpa det de lär sig fortsätter de dessutom att bygga upp sin tro som en grundval för att få en allt klarare förståelse av hur de skall göra Guds vilja i den värld som de inte är någon del av. — Luk. 17:5; Fil. 1:9, 10.

Jehova har alltid lett sitt folk till en klarare förståelse av sin vilja. (Ps. 43:3) Följande exempel kan illustrera på vilket sätt han har lett dem: Om en person har varit i ett mörkt rum en längre tid, är det då inte bäst att han utsätts för ljuset gradvis? På liknande sätt har Jehova låtit sanningens ljus lysa fram över sitt folk undan för undan. (Jämför Johannes 16:12, 13.) Det har varit som ordspråket säger: ”De rättfärdigas stig är lik det klara ljuset som blir ljusare och ljusare tills det är full dag.” — Ords. 4:18.

Jehovas sätt att handla med sina utvalda tjänare på Bibelns tid bekräftar att en klar förståelse av hans vilja och uppsåt ofta uppnås gradvis. Abraham förstod således inte helt och fullt hur Jehovas uppsåt i förbindelse med ”säden” skulle genomföras. (1 Mos. 12:1—3, 7; 15:2—4; jämför Hebréerna 11:8.) Daniel fattade inte vad den slutliga utgången skulle bli av de profetior  som han nedtecknade. (Dan. 12:8, 9) När Jesus var på jorden, medgav han att han inte hade vetskap om dagen och timmen för slutet på den nuvarande tingens ordning. (Matt. 24:36) Apostlarna förstod inte till att börja med att Jesu kungarike skulle vara ett himmelskt kungarike, att det inte skulle upprättas i det första århundradet och att till och med hedningar kunde ärva det. — Luk. 19:11; Apg. 1:6, 7; 10:9—16, 34, 35; 2 Tim. 4:18; Upp. 5:9, 10.

Det bör inte förvåna oss att Jehova också i våra dagar ofta har lett sitt folk som en framåtskridande organisation, i det han gradvis har upplyst sina tjänare om Bibelns sanningar. Det är inte sanningarna som sådana som ändras. Sanning förblir sanning. Jehovas vilja och uppsåt, som de beskrivs i Bibeln, står fast. (Jes. 46:10) Men hans tjänares förståelse av dessa sanningar blir undan för undan klarare ”i rätt tid”, när Jehovas tid är inne. (Matt. 24:45; jämför Daniel 12:4, 9.) Ibland kan deras uppfattning behöva ändras på grund av mänskliga misstag eller missriktat nit.

Vid olika tillfällen i Jehovas vittnens nutida historia har till exempel deras nitälskan och entusiasm för hävdandet av Jehovas suveränitet lett till förhastade förväntningar beträffande när slutet för Satans onda tingens ordning skall komma. (Hes. 38:21—23) Men Jehova har inte i förväg uppenbarat den exakta tidpunkten. (Apg. 1:7) Jehovas folk har därför fått ändra sina uppfattningar i den här frågan.

Sådana ändringar när det gäller uppfattningar betyder inte att Guds uppsåt har ändrats. Inte heller är de en antydan om att slutet på den här ordningen nödvändigtvis ligger långt fram i tiden. Uppfyllelsen av Bibelns profetior om ”avslutningen på tingens ordning” bekräftar tvärtom att slutet är nära. (Matt. 24:3) Betyder då det förhållandet att Jehovas vittnen har haft en del förhastade förväntningar att de inte är ledda av Gud? Nej, lika lite som lärjungarnas fråga om huruvida ”kungariket” var nära förestående i deras dagar betydde att de inte var utvalda och ledda av Gud! — Apg. 1:6; jämför Apostlagärningarna 2:47; 6:7.

Varför är Jehovas vittnen så säkra på att de har den sanna religionen? Därför att de tror på och godtar det som enligt Bibeln skulle känneteckna de sanna tillbedjarna. Deras nutida historia, som har behandlats i tidigare kapitel i den här boken, visar att de inte bara som enskilda individer, utan också som organisation, uppfyller kraven: De försvarar lojalt Bibeln som Guds heliga sanningsord (Joh. 17:17); de håller sig fullständigt avskilda från världens förehavanden (Jak. 1:27; 4:4); de bär vittnesbörd om Guds namn, Jehova, och förkunnar att Guds kungarike är mänsklighetens enda hopp (Matt. 6:9; 24:14; Joh. 17:26); de hyser sann kärlek till varandra. — Joh. 13:34, 35.

Varför är kärleken ett framträdande kännetecken på den sanne Gudens tillbedjare? Vad för slags kärlek är det som identifierar de sanna kristna?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 705]

När de en gång hade blivit utvalda av Gud, var det absolut nödvändigt att de fortsatte att lyda hans lagar

[Infälld text på sidan 706]

Hur skulle man kunna identifiera de sanna tillbedjarna i ändens tid?

[Infälld text på sidan 707]

”Han gjorde intet anspråk på någon särskild uppenbarelse från Gud”

[Infälld text på sidan 708]

De låter Bibeln tolka sig själv

[Infälld text på sidan 709]

Jehova har lett sitt folk som en framåtskridande organisation, i det han gradvis har upplyst sina tjänare om Bibelns sanningar