Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Att växa till i inbördes kärlek

Att växa till i inbördes kärlek

Kapitel 19

Att växa till i inbördes kärlek

NÄR Jesu Kristi apostlar skrev till sina medkristna, framhöll de hur viktigt det var att enskilda individer inte bara växte till i exakt kunskap, utan också i kärlek. Grundvalen för detta var den kärlek som Gud själv visat och den självuppoffrande kärlek som lagts i dagen av Kristus, i vars fotspår de strävade efter att vandra. (Joh. 13:34, 35; Ef. 4:15, 16; 5:1, 2; Fil. 1:9; 1 Joh. 4:7—10) De utgjorde ett brödraskap, och när de hjälpte varandra blev kärlekens band ännu starkare.

När bröderna i Judeen fick ekonomiska svårigheter på grund av en hungersnöd, hjälpte de kristna i Syrien och Grekland dem genom att dela med sig av sina ägodelar. (Apg. 11:27—30; Rom. 15:26) När somliga blev förföljda, hyste andra kristna intensiv medkänsla med dem i deras lidanden och försökte komma till deras hjälp. — 1 Kor. 12:26; Hebr. 13:3.

Alla människor har naturligtvis förmåga att visa kärlek, och det är inte bara de kristna som visar sina medmänniskor omtanke och vänlighet. Men människor i den romerska världen insåg att den kärlek som de kristna lade i dagen var annorlunda. Tertullianus, som hade varit jurist i Rom, citerade vad människor i den romerska världen hade sagt om de kristna, när han skrev: ”’Se’, säger de, ’hur de älskar varandra ... och är redo att dö för varandra.’” (Apologeticus, kapitel XXXIX, 7) John Hurst berättar i sitt verk History of the Christian Church (band I, sidan 146) om att när pesten härjade i de forntida städerna Karthago och Alexandria, drev folk ut de sjuka ur staden och plundrade de döende på allt som kunde vara av värde. Men de kristna på dessa platser var annorlunda, förklarar han. De delade med sig av sina tillhörigheter åt andra, tog vård om de sjuka och begravde de döda.

Hur är det då med Jehovas vittnen i våra dagar? Visar de i handling att de har sådan omsorg om andra människors välfärd? Är det i så fall bara några enstaka individer som handlar så, eller uppmuntrar organisationen som helhet till sådana insatser?

Kärleksfull hjälp i de lokala församlingarna

Jehovas vittnen betraktar det som en del av sin tillbedjan att ta sig an föräldralösa och änkor i församlingen och andra trogna kristna som får utstå stora svårigheter. (Jak. 1:27; 2:15—17; 1 Joh. 3:17, 18) Världsliga myndigheter sörjer i regel för sjukhusvård, åldringsvård och arbetslöshetsunderstöd i samhället i stort, och Jehovas vittnen stöder dessa anordningar genom att samvetsgrant betala skatter och avgifter. Men eftersom Jehovas vittnen inser att det bara är Guds kungarike som på ett bestående sätt kan lösa mänsklighetens problem, ägnar de i första hand sitt liv och sina resurser åt att undervisa andra om detta. Det är en livsviktig tjänst som ingen mänsklig regering erbjuder.

I de mer än 69.000 församlingar av Jehovas vittnen som finns världen över blir vanligtvis de speciella behov som några kan ha på grund av hög ålder eller sjukdom tillgodosedda på personlig basis. Som framgår av 1 Timoteus 5:4, 8 är det i första hand varje enskild kristens ansvar att sörja för sitt hushåll. Barn, barnbarn och andra nära släktingar lägger i dagen kristen kärlek genom att ge de gamla och svaga den hjälp de behöver. Jehovas vittnens församlingar undergräver inte denna ansvarskänsla genom att överta de förpliktelser som vilar på de närmaste familjemedlemmarna. Men om det inte finns några nära släktingar, eller om de som har ansvaret helt enkelt inte kan bära bördan ensamma, kommer andra i församlingen kärleksfullt till deras hjälp. När så är nödvändigt, kan församlingen som helhet göra anordningar för att hjälpa en behövande broder eller syster som har många år av trogen tjänst bakom sig. — 1 Tim. 5:3—10.

När det uppstår behov av hjälp, lämnas inte detta åt slumpen. Under lektioner i Skolan i Rikets tjänst, som de äldste med jämna mellanrum har genomgått sedan år 1959, har det ofta betonats vilka förpliktelser de i det här avseendet har inför Gud i sin egenskap av herdar för hjorden. (Hebr. 13:1, 16) Därmed inte sagt att de var omedvetna om detta behov före den tidpunkten. År 1911 gjorde till exempel Oldhamförsamlingen i Lancashire i England anordningar för att hjälpa dem i församlingen som hade svåra ekonomiska problem. Men sedan dess har den världsvida organisationen vuxit, och det finns fler som har allvarliga problem. Dessutom har Jehovas vittnen blivit mer och mer medvetna om vad de enligt Bibeln bör göra i sådana situationer. I synnerhet under de senaste åren har den enskilde kristnes ansvar gentemot dem som har speciella behov — de gamla, de svaga, enföräldersfamiljer och de som har det svårt ekonomiskt — dryftats av alla församlingarna vid deras möten. *

Den omsorg som enskilda Jehovas vittnen visar om andra sträcker sig mycket längre än till att bara säga: ”Håll er varma och mätta.” De visar dem kärleksfullt personligt intresse. (Jak. 2:15, 16) Låt oss se på några exempel.

När en ung svensk kvinna, som är ett Jehovas vittne, drabbades av hjärnhinneinflammation under ett besök i Grekland år 1986, fick hon uppleva vad det innebär att ha kristna bröder och systrar i många länder. Man underrättade hennes far i Sverige. Han tog genast kontakt med en äldste i den lokala församlingen av Jehovas vittnen i Sverige och fick genom honom kontakt med ett vittne i Grekland. Den unga systerns nya vänner i Grekland skötte om henne dygnet runt i tre veckor, tills hon kunde återvända till Sverige.

När ett äldre vittne, en änkling i Wallaceburg i Ontario i Canada, var i behov av hjälp, visade en familj, som han hade hjälpt andligen, sin uppskattning genom att låta honom bli en del av familjen. När de några år senare flyttade till Barry’s Bay, flyttade han med dem. Han bodde hos dem i 19 år och fick kärleksfull vård av dem ända till sin död år 1990.

Ett gift par i New York som är Jehovas vittnen visade omsorg om en äldre man som besökte mötena i deras Rikets sal. De tog hand om honom i omkring 15 år, till dess han dog år 1986. Sedan han hade fått ett slaganfall, hjälpte de honom att handla, städa, laga mat och tvätta. De behandlade honom som om han var deras egen far.

Också behov av annat slag blir tillgodosedda på ett kärleksfullt sätt. Ett gift par i Förenta staterna som är Jehovas vittnen hade sålt sitt hus och flyttat till Montana för att hjälpa en församling där. Men med tiden fick de allvarliga problem med hälsan. Brodern blev uppsagd från sitt arbete, och deras tillgångar var uttömda. Hur skulle de klara sig? Brodern bad till Jehova om hjälp. När han hade slutat att be, knackade ett medvittne på dörren. De gick ut tillsammans för att dricka en kopp kaffe. När brodern återvände, stod det fullt med specerier på köksbänken. Bredvid varorna låg det ett kuvert med pengar, och på kuvertet stod det: ”Från era bröder och systrar, som älskar er så mycket.” Församlingen hade uppmärksammat deras behov, och alla hade hjälpts åt att fylla det. Djupt rörda över deras kärlek brast mannen och hans hustru i gråt och tackade Jehova, som genom sitt exempel sporrar sina tjänare att visa kärlek.

Det är allmänt känt att Jehovas vittnen visar omsorg och frikostighet när medtroende har råkat i nöd, och ibland har bedragare utnyttjat detta. Jehovas vittnen har därför fått lära sig att vara försiktiga, utan att fördenskull undertrycka sin önskan att hjälpa dem som är värda sådan hjälp.

När människor råkar i nöd på grund av krig

I många delar av världen har människor råkat i stor nöd på grund av krig. Olika hjälporganisationer försöker komma till deras undsättning, men den administrativa apparaten fungerar ofta långsamt. Jehovas vittnen anser inte att det arbete som utförs av sådana organisationer befriar dem från det ansvar som de har gentemot sina kristna bröder i dessa områden. När de får reda på att deras bröder är i nöd, stänger de inte ”sin ömma medkänslas dörr” för dem, utan gör genast vad de kan för att hjälpa dem. — 1 Joh. 3:17, 18.

Under andra världskriget rådde det stor brist på livsmedel i många länder. De Jehovas vittnen som bodde på landsbygden och som fortfarande hade mat delade då med sig av sina förråd åt mindre lyckligt lottade bröder i städerna. I Nederländerna var det mycket riskabelt att göra detta på grund av de stränga restriktioner som nazisterna hade infört. Under en sådan hjälpexpedition ledde Gerrit Böhmermann vid ett tillfälle en grupp bröder på paketcyklar, som var fullastade med mat som de hade täckt med presenningar. Plötsligt kom de fram till en kontroll i staden Alkmaar. ”Vi hade inget annat val än att helt förlita oss på Jehova”, sade Gerrit. Utan att nämnvärt sakta farten skrek han till officeren: ”Wo ist Amsterdam?” (Amsterdam — åt vilket håll?) Officeren steg åt sidan, pekade framåt och skrek tillbaka: ”Geradeaus!” (Rakt fram!) ”Danke schön!” (Tack så mycket!) ropade Gerrit till svar, medan hela karavanen av paketcyklar susade förbi i full fart inför människors häpna blickar. Vid ett annat tillfälle lyckades vittnena föra in en hel båtlast med potatis till sina bröder i Amsterdam.

Till och med i koncentrationslägren lade Jehovas vittnen i dagen en sådan anda. En 17-årig pojke som var inspärrad i ett läger utanför Amersfoort i Nederländerna blev magrare och magrare tills han såg ut som ett vandrande skelett. En dag hade de haft straffexercis i hällande regn ända till midnatt utan att få någon mat, då ett vittne från en annan del av lägret lyckades sticka till honom en bit bröd. Den händelsen glömde han aldrig senare i livet. Och ett vittne i koncentrationslägret Mauthausen i Österrike, vars arbetsuppgifter krävde att han förflyttade sig mellan lägrets olika delar, riskerade ofta livet genom att ta med sig mat som vittnen hade sparat av sina egna knappa ransoner och ge det åt andra vittnen, som var ännu sämre lottade.

De Jehovas vittnen som kom ut ur tyska fängelser och koncentrationsläger efter kriget hade ingenting annat än den fångdräkt de gick och stod i. Också många av dem som inte var i fängelse var totalt utblottade. Det rådde stor brist på mat, kläder och bränsle i stora delar av Europa. Jehovas vittnen i dessa länder satte snabbt i gång med att organisera församlingsmöten och att hjälpa andra i andligt avseende genom att delge dem de goda nyheterna om Guds kungarike. Men de behövde själva hjälp på andra sätt. Många av dem var så försvagade av hunger att de ofta svimmade under mötena.

Detta var en situation som Jehovas vittnen aldrig tidigare hade varit med om i så stor skala. Men redan samma månad som kriget officiellt slutade i Stillahavsområdet höll Jehovas vittnen ett särskilt konvent i Cleveland i Ohio, där de dryftade vad de behövde göra för att hjälpa sina kristna bröder i krigshärjade länder och på vilket sätt hjälpen skulle ges. F. W. Franz höll ett uppmuntrande tal med temat ”Hans outsägligt rika gåva”, i vilket han gav den bibliska vägledning som behövdes i den aktuella situationen. *

Inom några få veckor, så snart det var möjligt att över huvud taget besöka dessa områden, var N. H. Knorr, Sällskapet Vakttornets president, och M. G. Henschel på väg till Europa för att med egna ögon se hur förhållandena var. Redan innan de gav sig i väg hade en viss hjälpverksamhet kommit i gång.

De första hjälpsändningarna skickades från Schweiz och Sverige. Inom kort avgick fler transporter från Canada, Förenta staterna och andra länder. Trots att antalet Jehovas vittnen i de länder som hade möjlighet att ge sådan hjälp uppgick till endast omkring 85.000 på den tiden, åtog de sig att skicka kläder och mat till sina medtroende i Belgien, Bulgarien, Danmark, England, Filippinerna, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Kina, Nederländerna, Norge, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien, Tyskland, Ungern och Österrike. Och detta var ingen engångsföreteelse. Hjälpsändningarna fortsatte i två och ett halvt år. Mellan januari 1946 och augusti 1948 skickade bröderna 479.114 kilo kläder, 124.110 par skor och 326.081 kilo livsmedel som gåvor till sina medtroende. Inget av det som samlades in användes för att täcka administrativa utgifter. All sortering och packning utfördes av frivillig arbetskraft. Alla influtna medel användes till att hjälpa de människor som de var avsedda för.

Behovet av att hjälpa flyktingar och andra som hade råkat i nöd på grund av krig upphörde naturligtvis inte då på 1940-talet. Det har förekommit hundratals krig sedan år 1945. Och Jehovas vittnen har fortsatt att visa samma kärleksfulla omsorg om varandra, till exempel under och efter Biafrakriget i Nigeria åren 1967—1970. Liknande hjälp gavs också i Moçambique under 1980-talet.

Liberia drabbades av hungersnöd till följd av det krig som bröt ut där år 1989. När människor tvingades fly, samlades efter hand hundratals flyktingar på Vakttornets område i Monrovia. Den mat som fanns där och vattnet från brunnen delades mellan vittnen och grannar som inte var vittnen. Så snart förhållandena medgav det, kom det hjälpsändningar från Jehovas vittnen i Sierra Leone och Côte d’Ivoire i Västafrika, Nederländerna och Italien i Europa samt Förenta staterna.

År 1990, då kriget i Libanon hade medfört att vissa delar av Beirut såg ut som om de hade drabbats av en jordbävning, organiserade äldste bland Jehovas vittnen en nödhjälpskommitté för att tillgodose brödernas behov. De behövde inte kalla in frivilliga; varje dag kom det många som erbjöd sig att hjälpa till.

Under en period av stora politiska och ekonomiska omvälvningar i Europa skickade Jehovas vittnen i Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Ungern och Österrike under år 1990 över 70 ton förnödenheter till sina kristna bröder i Rumänien.

Denna aktion följdes av fler hjälpexpeditioner till Östeuropa. Den styrande kretsen bad Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Danmark att organisera hjälpsändningar till behövande Jehovas vittnen i Ukraina. Församlingarna underrättades och var ivriga att få bidra. Den 18 december 1991 anlände fem lastbilar och två skåpbilar, som kördes av frivilliga vittnen, till Lviv (Lvov) med 22 ton livsmedel — ett uttryck för kärleksfull omsorg om kristna bröder. Under år 1992 kom det också sändningar från Jehovas vittnen i Österrike — över 100 ton livsmedel och kläder. Ytterligare förnödenheter skickades av vittnena i Nederländerna — först 26 ton livsmedel, därefter en konvoj på 11 lastbilar med kläder, och sedan ännu mer livsmedel för att tillgodose det rådande behovet. De som tog emot gåvorna tackade Gud och bad honom om hjälp att kunna använda dem på ett förståndigt sätt. Innan de började lossa lastbilarna, frambar de en gemensam bön, och likaså när arbetet var fullgjort. Stora hjälpsändningar skickades också från Jehovas vittnen i Italien, Finland, Sverige och Schweiz. Samtidigt som allt detta pågick hade oroligheterna i de republiker som tidigare utgjort Jugoslavien skapat ett hjälpbehov där. Transporter med livsmedel, kläder och mediciner skickades också i väg till det området. Jehovas vittnen som bodde i städerna i dessa republiker öppnade sina hem för dem som hade fått sina bostäder förstörda.

Ibland befinner sig de som är i desperat behov av hjälp på avlägsna platser, och deras situation är kanske inte allmänt känd. Så var fallet med 35 familjer bland Jehovas vittnen i Guatemala. Deras byar hade invaderats av stridande fraktioner. År 1989, när de till sist kunde återvända, behövde de hjälp med att bygga upp sina hem. Som ett komplement till de anordningar som regeringen hade gjort för att hjälpa hemvändande flyktingar organiserade Sällskapet Vakttornets avdelningskontor en hjälpkommitté för att bistå de 35 familjerna, och omkring 500 andra vittnen från 50 församlingar ställde frivilligt upp och hjälpte till med återuppbyggnadsarbetet.

Det finns också andra situationer som gör att människor utan egen förskyllan kan drabbas av svåra umbäranden. På somliga platser förekommer det ofta jordbävningar, orkaner och översvämningar. Man beräknar att världen i genomsnitt drabbas av mer än 25 större naturkatastrofer varje år.

När naturkrafterna rasar

När Jehovas vittnen hamnar i svåra situationer på grund av naturkatastrofer, vidtas genast mått och steg för att ge dem den hjälp de behöver. De äldste har lärt sig att när de ställs inför sådana situationer, bör de göra sitt yttersta för att komma i kontakt med var och en i församlingen. Det av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor som har tillsynen över Rikets verk i det aktuella området undersöker genast situationen och rapporterar sedan till världshögkvarteret. Om det behövs mer hjälp än vad som kan ges på det lokala planet, vidtar man noggrant samordnade åtgärder, ibland till och med i internationell skala. Syftet är inte att försöka höja de drabbades levnadsstandard, utan att förse dem med de livsförnödenheter som de är vana vid.

Att en naturkatastrof omtalas i ett TV-reportage är ofta allt som behövs för att många Jehovas vittnen skall ringa till ansvariga äldste i området och erbjuda sig att hjälpa till eller att skänka pengar eller material. Andra skickar in pengar till avdelningskontoret eller till världshögkvarteret och ber att de skall användas till sådana biståndsprojekt. De vet att det behövs hjälp, och de vill gärna vara med och bidra. Om behovet av hjälp är särskilt stort, kan Sällskapet Vakttornet underrätta bröderna i ett visst område och be dem göra vad de kan för att hjälpa till. En hjälpkommitté bildas då för att samordna biståndsinsatserna i katastrofområdet.

När större delen av Managua i Nicaragua ödelades av en kraftig jordbävning i december 1972, sammanträffade således tillsyningsmän från Jehovas vittnens församlingar i trakten efter bara några timmar för att samordna hjälpinsatserna. Man tog genast reda på hur det stod till med varje enskilt Jehovas vittne i staden. Redan samma dag började det komma hjälpsändningar från närliggande församlingar, och sedan kom det snabbt fler från Costa Rica, Honduras och El Salvador. I utkanten av Managua upprättades 14 centraler från vilka hjälpen fördelades. Pengar och förnödenheter från Jehovas vittnen i många delar av världen slussades till Nicaragua via Sällskapet Vakttornets internationella högkvarter. Mat och andra förnödenheter (bland annat stearinljus, tändstickor och tvål) delades ut alltefter hushållens storlek, så att varje familj fick ett förråd som skulle räcka i sju dagar. När hjälpinsatserna var som mest intensiva, försågs omkring 5.000 personer med mat — Jehovas vittnen och deras familjer samt släktingar som de bodde hos. Hjälpaktionerna fortsatte i tio månader. När representanter för myndigheterna och Röda korset såg vad som uträttades, ställde de också livsmedel, tält och andra förnödenheter till förfogande.

År 1986, när omkring 10.000 personer måste evakueras från ön Izu-Oshima strax utanför Japans kust på grund av vulkanutbrott, möttes flyktingbåtarna av Jehovas vittnen, som ivrigt letade efter sina andliga bröder. Så här sade en av de evakuerade: ”När vi lämnade Oshima, visste vi inte själva vart vi skulle ta vägen.” Allt hade hänt så snabbt. ”Men så snart vi kommit av båten fick vi syn på en skylt där det stod ’Jehovas vittnen’. ... Min hustru fick tårar i ögonen av lättnad, när hon såg att våra bröder var där och mötte oss vid kajen.” Efter att ha sett hur de evakuerade vittnena blev omhändertagna, inte bara vid ankomsten utan också senare, sade till och med människor som tidigare inte hade velat ha något med dem att göra: ”Ni gjorde rätt i att hålla er till den religionen.”

Jehovas vittnen gör allt de någonsin kan för att få in hjälpen i ett katastrofområde så snabbt som möjligt. År 1970, när Peru drabbades av en av de mest förödande jordbävningarna i landets historia, skickades det omedelbart dit pengar till nödhjälp från världshögkvarteret i New York och även 15 ton kläder. Men redan innan den hjälpsändningen anlände hade vittnena kört in i det område där städer och byar hade blivit förstörda. De kom i en lång karavan av fordon med hjälpförnödenheter bara några timmar efter det att vägarna hade öppnats. Under de dagar och veckor som följde fortsatte de att sörja för att de olika grupperna högt uppe i Anderna fick den hjälp de behövde i både materiellt och andligt avseende. Och när delar av Italien skakades av en kraftig jordbävning på kvällen den 23 november 1980, anlände den första lastbilslasten med förnödenheter som skickats av Jehovas vittnen till det drabbade området redan nästa dag. De satte genast upp ett eget kök, där systrar varje dag lagade mat som delades ut. En som iakttog hjälpinsatserna på en av de karibiska öarna konstaterade: ”Vittnena arbetade snabbare än regeringen.” Så förhåller det sig kanske ibland, men Jehovas vittnen uppskattar verkligen den hjälp de får av myndighetspersoner som försöker underlätta deras ansträngningar att snabbt nå fram till ett katastrofområde.

Under en period av hungersnöd i Angola år 1990 fick man rapporter om att Jehovas vittnen där i landet var i trängande behov av mat och kläder. Men det kunde bli problem med att nå fram till dem, eftersom deras verksamhet hade varit förbjuden i det landet i många år. Deras kristna bröder i Sydafrika lastade emellertid 25 ton förnödenheter på en lastbil. På vägen besökte de Angolas konsulat och fick tillstånd att passera gränsen. För att nå fram till bröderna måste de passera 30 militära vägspärrar, och på en plats där en bro hade sprängts i luften var de tvungna att ta sig över en flod, som svämmat över sina bräddar, på en provisorisk bro. Men trots allt detta kom hela sändningen lyckligt och väl fram.

I katastrofsituationer gör Jehovas vittnen mycket mer än att bara skicka hjälpsändningar till området. När explosioner och bränder ödelade ett område i en förstad till Mexico City år 1984, var Jehovas vittnen snabbt på plats för att hjälpa till. Men man upptäckte att många av vittnena i området saknades, och de äldste organiserade därför ett systematiskt sökande efter var och en. Somliga hade begett sig till andra platser. Men de äldste gav inte upp förrän de hade fått reda på var alla befann sig. Hjälp gavs åt var och en som behövde. En syster som hade förlorat sin man och en son fick hjälp att ordna med begravningen, och därefter fick hon och hennes övriga barn det stöd de behövde i både materiellt och andligt avseende.

Ofta behövs det mycket mer än bara medicinska förnödenheter och lite mat och kläder. År 1989 blev 117 av vittnenas hus på Guadeloupe förstörda av en storm och 300 av deras hus svårt skadade. Jehovas vittnen på Martinique kom snabbt till deras hjälp, och vittnena i Frankrike skickade omkring 100 ton byggnadsmaterial som gåva för att hjälpa dem. En syster på ön Saint Croix som hade förlorat sitt hus berättade för sina arbetskamrater att medtroende skulle komma från Puerto Rico för att hjälpa till. Men de sade: ”De kommer inte att göra något för att hjälpa dig. Du är svart, inte av spansk härkomst som de är.” Men till arbetskamraternas stora förvåning hade hon snart ett helt nytt hus! Efter en jordbävning i Costa Rica år 1991 samarbetade inhemska Jehovas vittnen och frivilliga från andra länder för att hjälpa sina medtroende i katastrofområdet. Utan att förvänta något i gengäld återuppbyggde de 31 hus och fem Rikets salar och reparerade andra hus och salar. Iakttagare sade: ”Andra grupper talar om kärlek; ni visar den i praktiken.”

Den effektivitet med vilken Jehovas vittnen organiserar sin hjälpverksamhet har ofta förvånat utomstående. År 1986 brast en fördämning i Yubafloden i Kalifornien, och de framrusande vattenmassorna tvingade tiotusentals människor att lämna sina hem. Kristna äldste i trakten tog kontakt med högkvarteret i New York, och en hjälpkommitté bildades. Så snart vattnet började sjunka undan stod hundratals frivilliga redo att börja arbeta. Innan världsliga hjälporganisationer hade hunnit komma i gång hade flera av Jehovas vittnens bostäder redan städats upp och reparerats. Hur kunde de komma i gång så snabbt?

En viktig faktor var att Jehovas vittnen var villiga att omedelbart ställa sig till förfogande utan betalning och att de dessutom skänkte det material som behövdes. En annan faktor var att de var vana vid att organisera och att samarbeta, eftersom de regelbundet gör detta när de anordnar sina sammankomster och bygger nya Rikets salar. Men en annan mycket viktig faktor är att de verkligen har begrundat innebörden i Bibelns ord: ”Ha intensiv kärlek till varandra.” — 1 Petr. 4:8.

De bidrag som ges för att täcka sådana behov kommer ofta från personer som själva lever i knappa omständigheter. Som det ofta står i de brev som medföljer: ”Det är bara ett litet bidrag, men vi känner verkligen för våra bröder och systrar.” ”Jag önskar att jag kunde sända mer, men jag vill gärna dela med mig av det som Jehova har låtit mig få.” I likhet med de kristna i Makedonien i det första århundradet tigger de enträget om förmånen att få ha en andel i att förse de behövande med livets nödtorft. (2 Kor. 8:1—4) När över 200.000 koreaner blev hemlösa till följd av en översvämning år 1984, visade Jehovas vittnen i Sydkorea så stor frikostighet att avdelningskontoret måste meddela att man inte behövde mer hjälp.

Utomstående kan lätt se att det inte bara är pliktkänsla eller vanlig medmänsklighet som driver Jehovas vittnen. De älskar verkligen sina kristna bröder och systrar.

Förutom att Jehovas vittnen sörjer för sina bröders fysiska behov i samband med katastrofer, ägnar de också stor uppmärksamhet åt deras andliga behov. Så snart det bara är möjligt gör man anordningar för att återuppta församlingens mötesverksamhet. I Grekland reste man därför år 1986 ett stort tält utanför staden Kalamata för att använda det som Rikets sal och mindre tält på olika platser för församlingsbokstudierna under veckan. Och när de överlevande efter det förödande jordskredet i Armero i Colombia år 1985 hade fått sina fysiska behov tillgodosedda, använde man resten av de insamlade medlen till att bygga nya Rikets salar åt de tre församlingarna i området.

Samtidigt som återuppbyggnadsarbetet pågår fortsätter Jehovas vittnen att trösta andra med de tillfredsställande svar som Guds ord ger på deras frågor om livets mening, orsaken till katastrofer och död och vilket hopp det finns för framtiden.

Avsikten med de hjälpinsatser som Jehovas vittnen gör är inte att sörja för alla människors fysiska behov i ett katastrofområde. I överensstämmelse med det som sägs i Galaterna 6:10 är deras insatser i första hand avsedda för ”dem som är besläktade med ... [dem] i tron”. Men samtidigt hjälper de gärna andra när de är i stånd till det. Det gjorde de till exempel när de skaffade fram mat åt jordbävningsdrabbade i Italien. Vid hjälpinsatser i samband med översvämningar och orkaner i Förenta staterna har de också rengjort och reparerat bostäder åt sina medtroendes nödställda grannar. Om man frågar dem varför de visar främlingar sådan vänlighet och omtanke, svarar de bara att de älskar sin nästa. (Matt. 22:39) Efter en förödande orkan i södra Florida år 1992 blev Jehovas vittnens välorganiserade hjälpprogram så allmänt känt att enskilda personer som inte var vittnen och några firmor, vilka ville ge ansenliga bidrag i form av förnödenheter, överlämnade dem till vittnena. De visste att deras gåva inte skulle bli liggande i något förråd eller utnyttjas i profitsyfte, utan att den verkligen skulle komma dem till godo som hade drabbats av orkanen, både Jehovas vittnen och andra. I samband med en naturkatastrof i Davao del Norte i Filippinerna blev Jehovas vittnens villighet att hjälpa utomstående så uppskattad att myndigheterna i staden gjorde ett officiellt uttalande för att uttrycka sin tacksamhet.

Men det är inte alla som uppskattar de sanna kristna. Ofta blir de föremål för våldsam förföljelse. Också i sådana situationer ger de frikostigt sina medkristna kärleksfullt stöd.

Under brutal förföljelse

Aposteln Paulus liknade den kristna församlingen vid en människokropp och sade: ”Lemmarna ... [skall] ha samma omsorg om varandra. Och om en lem lider, lider alla de andra lemmarna med den.” (1 Kor. 12:25, 26) Det är så Jehovas vittnen reagerar, när de får höra rapporter om att deras kristna bröder blir förföljda.

Under nazitiden i Tyskland vidtog myndigheterna stränga repressiva åtgärder mot Jehovas vittnen. På den tiden fanns det bara omkring 20.000 vittnen i Tyskland, en relativt liten skara, som Hitler föraktade. Det krävdes en samlad aktion. Den 7 oktober 1934 höll varje församling av Jehovas vittnen runt om i Tyskland ett möte i all hemlighet, bad tillsammans och avsände ett brev till regeringen, i vilket vittnena uttryckte sin beslutsamhet att fortsätta att tjäna Jehova. Därefter gick många av dem oförskräckt ut för att vittna för sina grannar om Jehovas namn och kungarike. Samma dag kom också Jehovas vittnen i övriga delar av världen tillsammans i sina församlingar, och efter en gemensam bön skickade de telegram till Hitlers regering för att uttrycka sitt stöd för sina kristna bröder.

År 1948, när den av prästerskapet anstiftade förföljelsen av Jehovas vittnen i Grekland avslöjades, fick Greklands president och flera ministrar i hans regering tusentals brev som Jehovas vittnen i Filippinerna, Australien, Nord- och Sydamerika och andra områden hade skrivit till stöd för sina kristna bröder.

När tidskriften Vakna! år 1961 avslöjade de inkvisitoriska metoder som användes mot Jehovas vittnen i Spanien, blev de spanska myndigheterna överösta med protestbrev. Ämbetsmän fann till sin bestörtning att människor i hela världen visste exakt vad som försiggick, och följden blev att även om förföljelsen fortsatte, började enskilda polismän uppträda mera behärskat mot Jehovas vittnen. Också i en rad afrikanska länder har ämbetsmän fått ta emot protester från Jehovas vittnen i många andra delar av världen, när dessa fått kännedom om den grymma behandling som deras kristna bröder och systrar utsatts för i dessa länder.

Även om de styrande ignorerar protesterna, betyder det inte att de förföljda vittnena blir bortglömda. Somliga regeringar som i många år har bedrivit ihållande religionsförföljelse har gång på gång blivit överösta med protestbrev och vädjanden. Så var till exempel fallet i Argentina. Vid ett tillfälle år 1959 tog ministern för utrikes- och religionsfrågor med sig en av våra bröder in i ett rum, där det fanns åtskilliga bokhyllor fulla med brev som hade strömmat in från hela världen. Han var mycket förvånad över att någon ända borta på Fijiöarna ville skriva och vädja om religionsfrihet i Argentina.

I vissa fall har Jehovas vittnen fått ökad frihet, när de styrande har insett att människor i hela världen känner till vad de håller på med och att det finns många som verkligen engagerar sig i frågan. Så förhöll det sig till exempel i Liberia år 1963. Delegater vid en sammankomst i Gbarnga hade utsatts för mycket brutal behandling av regeringssoldater. Liberias president överöstes med protestbrev från hela världen, och det amerikanska utrikesdepartementet ingrep, eftersom en amerikansk medborgare berördes. Till sist telegraferade president Tubman till Sällskapet Vakttornets högkvarter och meddelade att han var villig att ta emot en delegation av Jehovas vittnen för att diskutera frågan. Två av delegationens medlemmar — Milton Henschel och John Charuk — hade själva varit med i Gbarnga. President Tubman erkände att det som hade hänt var ”en skandal” och sade: ”Jag beklagar verkligen det inträffade.”

Efter detta samtal utfärdade myndigheterna en förordning som tillkännagav för ”alla invånare i landet att Jehovas vittnen skall ha rättighet att röra sig fritt i alla delar av landet för att utöva sin missionsverksamhet och sin gudsdyrkan utan att ofredas av någon. De skall åtnjuta lagens skydd för såväl sin person som sin egendom och ha rätt att fritt tillbe Gud enligt sitt eget samvetes bud, samtidigt som de lyder republikens lagar genom att som uttryck för respekt för landets flagga stå upp när den hissas eller halas vid ceremonier.” Men man krävde inte att de skulle hälsa flaggan och därigenom göra våld på sitt kristna samvete.

Så sent som år 1992 hade det emellertid inte gjorts något sådant uttalande i Malawi, även om den våldsamma förföljelsen av Jehovas vittnen hade avtagit väsentligt. Jehovas vittnen i Malawi har utsatts för den brutalaste religionsförföljelsen i Afrikas historia. En sådan förföljelsevåg svepte fram över landet år 1967; en annan började tidigt under 1970-talet. Tiotusentals människor från alla delar av världen skrev brev till stöd för vittnena. Andra ringde. En del skickade telegram. Många framträdande personer i världen kände sig föranledda att protestera av rent humanitära skäl.

År 1972 var förföljelsen så brutal att omkring 19.000 Jehovas vittnen och deras barn flydde över gränsen till Zambia. Vittnen i närbelägna församlingar i Zambia samlade snabbt ihop mat och filtar åt sina bröder. Pengar och förnödenheter som skänkts av Jehovas vittnen strömmade in till Vakttornets avdelningskontor runt om i världen och distribuerades till flyktingarna via huvudkontoret i New York. Det kom in mer än nödvändigt för att tillgodose alla flyktingarnas behov i lägret i Sinda Misale. När det blev känt i lägret att det hade kommit lastbilar med mat, kläder och presenningar, kunde de malawiska bröderna inte låta bli att gråta av glädje över detta kärleksbevis från deras kristna bröders sida.

När några av Jehovas vittnen sätts i fängelse eller fångläger, sviker deras medtroende dem inte — nej, inte ens om det innebär en personlig risk för dem att uppehålla kontakten. Under den tid arbetet var förbjudet i Argentina hölls en grupp Jehovas vittnen i häkte i 45 timmar, och när fyra andra vittnen kom med mat och kläder till dem, blev de själva fängslade. År 1989 fick hustrun till en kretstillsyningsman i Burundi veta att några av hennes kristna bröder satt i fängelse och försökte gå dit med mat åt dem. Men hon blev själv arresterad och hölls som gisslan i två veckor, därför att polisen ville få tag i hennes man.

Förutom att Jehovas vittnen gör vad de kan för att hjälpa sina bröder på de sätt vi nämnt här, får deras kärlek till bröderna dem att be till Gud för dem. De ber inte att Gud genast skall sätta stopp för krig och livsmedelsbrist, eftersom Jesus Kristus förutsade att sådana ting skulle inträffa i vår tid. (Matt. 24:7) Inte heller ber de att Gud skall förhindra all förföljelse, eftersom Bibeln uttryckligen säger att sanna kristna skall bli förföljda. (Joh. 15:20; 2 Tim. 3:12) Men de ber innerligt att deras kristna bröder och systrar skall bli styrkta, så att de kan stå fasta i sin tro oavsett vilka svårigheter de kan ställas inför. (Jämför Kolosserna 4:12.) Händelser som vittnar om deras andliga styrka ger överflödande bevis för att sådana böner har blivit besvarade.

[Fotnoter]

^ § 10 Se Vakttornet för 15 januari 1981, sidorna 15—20; 15 oktober 1986, sidorna 10—21; 1 juni 1987, sidorna 4—18; 15 juli 1988, sidorna 21—23; 1 mars 1990, sidorna 20—22.

^ § 22 Se The Watchtower för 1 december 1945, sidorna 355—363.

[Infälld text på sidan 305]

När det uppstår särskilda behov av hjälp, lämnas inte detta åt slumpen

[Infälld text på sidan 307]

Hjälp som har sin grund i kärleksfull personlig omsorg

[Infälld text på sidan 308]

Omfattande behov av hjälp blir tillgodosedda

[Infälld text på sidan 312]

Ett systematiskt sökande organiserades för att finna alla Jehovas vittnen i katastrofområdet

[Infälld text på sidan 315]

De gör gott också mot dem som inte är Jehovas vittnen

[Infälld text på sidan 317]

Glädjetårar på grund av den kärlek deras kristna bröder visat

[Ruta på sidan 309]

”Ni älskar verkligen varandra”

I det krigshärjade Libanon återuppbyggde några Jehovas vittnen frivilligt en kristen systers svårt skadade hus. När hennes grannar såg det, frågade de: ”Hur är en sådan kärlek möjlig? Vad är ni för människor?” Och en muslimsk kvinna, som hade bevittnat hur ett hus som tillhörde ett av Jehovas vittnen hade städats och reparerats, sade: ”Ni älskar verkligen varandra. Er religion är den rätta.”

[Ruta på sidan 316]

Sanna bröder och systrar

En amerikansk tidning skrev om kubanska Jehovas vittnen i ett flyktingläger i Fort Chaffee i Arkansas: ”De var de allra första som kunde omplaceras i nya hem, eftersom deras amerikanska ’bröder och systrar’ — andra Jehovas vittnen — letade reda på dem. ... När vittnena kallar sina andliga motsvarigheter i andra länder för ’bröder och systrar’, menar de det verkligen.” — ”Arkansas Gazette”, 19 april 1981.

[Bilder på sidan 306]

Efter andra världskriget sände Jehovas vittnen mat och kläder till behövande medtroende i 18 länder

Förenta staterna

Schweiz

[Bild på sidan 310]

År 1990 fick Jehovas vittnen i Rumänien hjälp från medtroende i grannländerna

[Bilder på sidan 311]

Några Jehovas vittnen som överlevde en jordbävning i Peru byggde en egen ”stad” där de fann tillflykt och hjälpte varandra

Hjälpsändningar som andra Jehovas vittnen kom med var bland de första som nådde området (nedan)

[Bilder på sidan 313]

Biståndsinsatserna inbegriper ofta att ställa material och frivillig arbetskraft till förfogande för att hjälpa medtroende att bygga upp sina hus igen

Guatemala

Panamá

Mexico

[Bild på sidan 314]

Jehovas vittnens hjälpinsatser inbegriper också andligt återuppbyggnadsarbete. Både i och utanför staden Kalamata i Grekland satte de snabbt upp tält där mötena kunde hållas