Kapitel 18

De söker först Guds kungarike

BIBELNS huvudtema är helgandet av Jehovas namn genom hans kungarike. Jesus Kristus lärde sina efterföljare att de först skulle söka Guds kungarike, sätta det framför alla andra intressen i livet. Varför det?

Vakttornet har ofta framhållit att Jehova är den universelle Suveränen, eftersom han är Skaparen. Han förtjänar att hans skapelser visar honom den allra största aktning. (Upp. 4:11) Men mycket tidigt i människans historia var det en av Guds andesöner, vilken gjorde sig själv till Satan, Djävulen, som utmanande ifrågasatte Jehovas suveränitet. (1 Mos. 3:1—5) Satan påstod dessutom att alla som tjänade Jehova gjorde det av själviska motiv. (Job 1:9—11; 2:4, 5; Upp. 12:10) På så sätt stördes friden i universum.

I årtionden har nu Vakttornets publikationer förklarat att Jehova har gjort föranstaltningar för att avgöra dessa stridsfrågor på ett sätt som inte bara upphöjer hans allmakt, utan också framhäver storheten i hans vishet, hans rättvisa och hans kärlek. Guds messianska kungarike spelar en central roll i dessa föranstaltningar. Genom detta rike får mänskligheten rikligt tillfälle att lära känna rättfärdighetens vägar. Genom detta rike kommer de ondskefulla att tillintetgöras, Jehovas suveränitet att hävdas och hans uppsåt att fullbordas, det uppsåt som går ut på att göra jorden till ett paradis, bebott av människor som verkligen älskar Gud och varandra och som välsignas med fullkomligt liv.

På grund av detta rikes vikt och betydelse gav Jesus sina efterföljare rådet: ”Fortsätt därför med att först söka kungariket.” (Matt. 6:10, 33) Jehovas vittnen i modern tid har tydligt visat att de strävar efter att följa detta råd.

De övergav allt för Guds kungarikes skull

Redan på ett tidigt stadium begrundade bibelforskarna vad som avsågs med att ”först söka kungariket”. De dryftade den liknelse där Jesus jämförde detta rike med en pärla som var så värdefull att en man ”sålde ... allting, så mycket han hade, och köpte den”. (Matt. 13:45, 46) De begrundade vad Jesus menade, när han gav en rik ung styresman rådet att denne skulle sälja allt, ge åt de fattiga och följa honom. (Mark. 10:17—30) * De insåg att om de skulle visa sig värdiga att få del i Guds kungarike, måste de göra detta rike till sitt främsta intresse och med glädje använda sitt liv, sina förmågor och sina tillgångar i dess tjänst. Allt annat i livet måste komma i andra hand.

 Charles Taze Russell tog själv det här rådet till hjärtat. Han sålde sin blomstrande herrekiperingsfirma, inskränkte efter hand andra affärsintressen och använde sedan alla sina jordiska ägodelar till att hjälpa människor i andligt avseende. (Jämför Matteus 6:19—21.) Det var inte något han gjorde bara under några få år. Ända till sin död använde han alla sina tillgångar — sina sinnesförmögenheter, sin fysiska hälsa och sina materiella ägodelar — till att hjälpa andra att lära känna det storslagna budskapet om Messias’ kungarike. Vid Russells begravning sade en av hans medarbetare, Joseph F. Rutherford: ”Charles Taze Russell var lojal mot Gud, lojal mot Kristus Jesus, lojal mot det messianska rikets sak.”

I april 1881 (när bara några få hundra besökte bibelforskarnas möten) publicerades i Zion’s Watch Tower en artikel med rubriken ”Efterlyses: 1.000 predikare”. Den uppmanade män och kvinnor, som inte hade familjeförpliktelser, att börja tjäna som kolportörer eller evangelieförkunnare. Zion’s Watch Tower anspelade på Jesu liknelse i Matteus 20:1—16 och frågade: ”Vem har en brinnande önskan att gå åstad och arbeta i vingården och har bett om att Herren skulle öppna vägen?” De som kunde använda åtminstone hälften av sin tid uteslutande i Herrens verk uppmuntrades att anmäla sig. För att hjälpa dessa tidiga kolportörer att täcka utgifterna för resor, mat, kläder och husrum försåg Zion’s Watch Tower Tract Society dem med biblisk litteratur för spridning, fastställde det blygsamma bidrag som de kunde begära för litteraturen och erbjöd dem att behålla en del av de medel de därigenom fick in. Vilket gensvar väckte den här anordningen, och vilka började tjäna som kolportörer?

År 1885 var omkring 300 kolportörer förbundna med Sällskapet. År 1914 överskred antalet till slut 1.000. Det var inget lätt arbete. En av kolportörerna skrev efter att ha besökt hemmen i fyra små städer och bara träffat tre eller fyra personer som visade ett visst intresse: ”Jag måste säga att jag kände mig ganska ensam efter att ha rest så långt, träffat så många och funnit så lite intresse för Guds plan och församling. Bistå mig med era böner, så att jag på rätt sätt och utan fruktan kan framlägga sanningen och inte förtröttas att göra vad gott är.”

De erbjöd sig villigt

Dessa kolportörer var verkliga banbrytare. De tog sig fram till de mest otillgängliga platser i en tid när transportmedlen var mycket primitiva och vägarna för det mesta inte utgjordes av stort mer än hjulspår. Syster Early på Nya Zeeland var en sådan banbrytare. Hon började som kolportör flera år före första världskriget och ägnade 34 år åt denna form av heltidstjänst, innan hon dog år 1943. Hon genomkorsade en stor del av landet på cykel. Även sedan hon hade blivit invalidiserad av ledinflammation och inte kunde cykla, använde hon cykeln till att stödja sig på och till att forsla alla böcker på som hon hade med sig när hon gick runt på kontors- och affärsdistriktet i Christchurch. Hon kunde gå uppför trappor, men nerför var hon tvungen att gå baklänges, eftersom hennes rörelseförmåga var nedsatt. Men så länge  hon hade några krafter kvar, använde hon dem i tjänsten för Jehova.

Dessa människor ägnade sig inte åt det här arbetet därför att de hade stark tilltro till sin egen förmåga. En del var av naturen mycket blyga, men de älskade Jehova. En syster bad var och en av bibelforskarna på den plats där hon bodde att be för henne, innan hon skulle gå ut och förkunna på ett affärsdistrikt. När hon så småningom fick erfarenhet av det här arbetet, blev hon mycket entusiastisk för det.

När Malinda Keefer år 1907 talade med broder Russell om sin önskan att börja i heltidstjänsten, sade hon att hon tyckte att hon måste ha mer kunskap först. Hon hade kommit i kontakt med bibelforskarnas litteratur först året dessförinnan. Broder Russell svarade: ”Om du vill vänta tills du vet allt, kommer du aldrig i gång, men om du börjar, kommer du att lära dig efter hand.” Utan att tveka började hon genast i Ohio i Förenta staterna. Hon tänkte ofta på Psalm 110:3, där det står: ”Ditt folk kommer att erbjuda sig villigt.” De följande 76 åren fortsatte hon att göra just det. * När hon började var hon ogift. I 15 år tog hon del i heltidstjänsten som gift. Efter makens död fortsatte hon oförtrutet vidare med Jehovas hjälp. När hon såg tillbaka på de år som gått, sade hon: ”Så tacksam jag är att jag villigt erbjöd mig att tjäna som pionjär när jag var ung och att jag alltid har satt Rikets intressen främst!”

I förbindelse med de allmänna konventen under den första tiden hölls det ofta särskilda möten med kolportörerna. Frågor besvarades, de nyare fick övning, och alla uppmuntrades att fortsätta.

Från år 1919 och framåt var det många fler av Jehovas tjänare som värderade Guds kungarike så högt att de också gjorde det till det centrala i sitt liv. Somliga kunde skjuta världsliga sysselsättningar åt sidan och ägna sig helt åt tjänsten.

De materiella behoven

Hur sörjde de för sina materiella behov? Anna Petersen (senare Rømer), en heltidsförkunnare i Danmark, berättade: ”Vi fick ju litteraturen till pionjärpris, och när vi spred mycket, kunde vi därigenom klara de dagliga löpande utgifterna; vi hade inte så stora behov. När vi hade större utgifter, löste det sig alltid på ett eller annat sätt. Systrarna brukade ge oss kläder, både klänningar och kappor, som vi kunde använda direkt, så vi var välklädda. Några vintrar hade jag kontorsarbete ett par månader. ... Genom att handla kläder när det var realisation kunde jag köpa det jag behövde i klädväg för ett helt år. Så det gick bra. Vi led aldrig någon nöd, tvärtom.” Materiella ting var inte deras huvudsakliga intresse. Deras kärlek till Jehova och hans vägar var som en brinnande eld inom dem, och de måste helt enkelt ge uttryck åt den.

 När det gällde logi, hyrde de kanske ett enkelt rum under den tid de besökte människor i ett område. En del hade husbil — ingenting påkostat, bara ett ställe där de kunde sova och äta. Andra övernattade i tält, medan de flyttade från plats till plats. På en del håll ordnade bröderna med ”pionjärläger”. Vittnena i ett område ställde ibland ett hem till förfogande, och någon fick i uppgift att ha tillsyn över det. Pionjärer som tjänade i området kunde bo där, och så delade de på utgifterna.

Dessa heltidstjänare lät inte folks brist på pengar utgöra ett hinder, om fårlika människor ville skaffa sig biblisk litteratur. Pionjärerna lämnade ofta litteratur i utbyte mot sådana produkter som potatis, smör, ägg, färsk och konserverad frukt, höns, tvål och allt möjligt annat. De blev inte rika; men på det här sättet kunde de hjälpa uppriktiga människor att lära känna budskapet om Riket, samtidigt som de själva fick det de behövde för sitt uppehälle, så att de kunde fortsätta sin tjänst. De litade på Jesu löfte om att de skulle få det de behövde i fråga om mat och kläder, om de fortsatte med att ”först söka kungariket och ... [Guds] rättfärdighet”. — Matt. 6:33.

Villiga att tjäna varhelst det var behov

Heltidstjänarnas uppriktiga önskan att utföra det arbete som Jesus hade ålagt sina lärjungar förde dem till nya distrikt, ja rentav till nya länder. När Frank Rice år 1931 fick inbjudan att lämna Australien för att påbörja arbetet med att predika de goda nyheterna på Java (nu en del av Indonesien), hade han tio års erfarenhet av heltidstjänsten bakom sig. Men nu gällde det för honom att lära sig nya seder och nya språk. Han kunde använda engelska, när han förkunnade för en del som arbetade i affärer och på kontor, men han ville förkunna för andra också. Han studerade flitigt, och efter tre månader hade han lärt sig tillräckligt mycket nederländska för att kunna börja gå från hus till hus. Därefter studerade han malajiska.

Frank var bara 26 år gammal när han for till Java, och större delen av de sex år han tjänade där och på Sumatra arbetade han ensam. (I slutet av  år 1931 kom Clem Deschamp och Bill Hunter från Australien för att hjälpa till i arbetet. Tillsammans gjorde de en predikofärd inåt landet, medan Frank arbetade i och omkring Javas huvudstad. Senare blev också Clem och Bill utsända var för sig.) Det fanns inga församlingsmöten som Frank kunde vara med vid. Ibland kände han sig mycket ensam, och mer än en gång brottades han med tankar på att ge upp och återvända till Australien. Men han fortsatte. Hur klarade han det? Den andliga födan i Vakttornet styrkte honom. År 1937 blev han förordnad att tjäna i Indokina och flyttade dit. Där klarade han sig med knapp nöd undan med livet i behåll under de våldsamma omvälvningar som följde på andra världskriget. Han hade fortfarande samma villighet att tjäna många år senare, på 1970-talet, när han i ett brev uttryckte sin glädje över att hela hans familj tjänade Jehova och berättade att han och hans hustru ännu en gång förberedde sig för att flytta till en plats i Australien där behovet var större.

De förtröstade på Jehova av allt sitt hjärta

Claude Goodman bestämde sig för att förtrösta på Jehova av allt sitt hjärta och inte stödja sig på sitt eget förstånd, och han valde därför kolportörtjänsten som kristen evangelieförkunnare i stället för en världslig karriär inom affärsvärlden. (Ords. 3:5, 6) Tillsammans med Ronald Tippin, som hade hjälpt honom att lära känna sanningen, tjänade han som kolportör i England i över ett år. Sedan, år 1929, ställde de sig till förfogande för att fara till Indien. * Vilken utmaning det innebar!

Under de år som följde färdades de inte bara till fots och med persontåg och buss, utan också med godståg, oxkärra, kamel, sampan, riksha och även med flyg och privattåg. Ibland rullade de ut sina sovsäckar i väntsalen på en järnvägsstation, i ett boskapsskjul, på gräset i djungeln eller på ett golv av tilltrampad kodynga i en hydda. Men det hände också att de sov på lyxhotell eller i en rajas palats. I likhet med aposteln Paulus lärde de sig hemligheten med att vara tillfreds, oavsett om de hade det knappt ställt eller hade överflöd. (Fil. 4:12, 13) Vanligtvis hade de mycket litet av materiellt värde, men de var aldrig utan det de verkligen behövde. De fick personligen erfara uppfyllelsen av Jesu löfte om att de skulle få de materiella ting de behövde för livets uppehälle, om de fortsatte med att ”först söka kungariket och ... [Guds] rättfärdighet”.

 De drabbades av allvarliga sjukdomar, som denguefeber, malaria och tyfus, men medtroende gav dem kärleksfull vård. De utförde tjänst bland smuts och elände i stora städer som Calcutta, och de förkunnade på teplantagerna i bergstrakterna på Ceylon (nu Sri Lanka). För att tillgodose människornas andliga behov erbjöd de litteratur, spelade grammofonskivor med bibliska predikningar på de lokala språken och höll föredrag. Allteftersom arbetet gick framåt, lärde sig Claude också sköta en tryckpress och ta hand om arbetet vid ett par av Sällskapets avdelningskontor.

I sitt 87:e år kunde han se tillbaka på ett liv rikt på erfarenheter i tjänsten för Jehova i England, Indien, Pakistan, på Ceylon, i Burma (nu Myanma), Malaya, Thailand och Australien. Både som ogift ung man och som make och far satte han Guds kungarike främst i sitt liv. Knappt två år efter sitt dop började han i heltidstjänsten, och han betraktade den som sin främsta uppgift under resten av sitt liv.

Guds kraft görs fullkomlig i svaghet

Ben Brickell var ett annat av dessa nitiska vittnen — i många avseenden lik andra människor när det gällde behov och fysiska svagheter, men hans tro var enastående. År 1930 började han som kolportör på Nya Zeeland, där han förkunnade på distrikt som inte bearbetades igen på flera årtionden. Två år senare, i Australien, gav han sig i väg på en fem månader lång predikofärd genom ett ökenområde där det aldrig tidigare hade förkunnats. Hans cykel var tungt lastad med filtar, kläder, mat och inbundna böcker för spridning. Trots att andra män hade omkommit under försök att ta sig fram genom det här området, fortsatte han energiskt i förtröstan på Jehova. Därefter tjänade han i Malaysia, där han fick allvarliga problem med hjärtat. Han gav inte upp. Efter en konvalescenstid återupptog han arbetet som heltidsförkunnare i Australien. Ett tiotal år senare blev han inlagd på sjukhus, allvarligt sjuk, och när han skrevs ut sade läkaren åt honom att hans ”arbetsförmåga var nedsatt med 85 procent”. Han kunde inte ens gå gatan fram för att handla utan att stanna och vila flera gånger.

Men Ben Brickell var fast besluten att komma i gång igen i tjänsten, och det gjorde han. Han tog sig en vilopaus när han behövde. Snart var han tillbaka och  förkunnade i de oländiga australiska obygderna. Han gjorde vad han kunde för att sköta sin hälsa, men tjänsten för Jehova var det viktigaste i hans liv ända tills han dog 30 år senare. Då var han i 65-årsåldern. * Han insåg att det han saknade till följd av sin fysiska svaghet kunde fyllas ut av Jehovas kraft. När han vid en sammankomst i Melbourne år 1969 arbetade i pionjärståndet, hade han ett stort märke på kavajuppslaget där det stod: ”Om du vill veta något om pionjärtjänsten, så fråga mig.” — Jämför 2 Korinthierna 12:7—10.

Till byar i djungeln och gruvläger i bergstrakterna

Nitälskan för Jehovas tjänst fick inte bara män, utan också kvinnor, att ge sig ut och arbeta på orörda fält. Freida Johnson, en av de smorda, var en ganska liten kvinna. Hon var i 50-årsåldern när hon ensam bearbetade delar av Centralamerika och bland annat genomkorsade Honduras’ nordkust på hästryggen. Det krävdes tro att arbeta ensam i det här området och besöka de spridda bananplantagerna, städerna La Ceiba, Tela och Trujillo och till och med de ensligt belägna karibbyarna längre bort. Hon förkunnade där år 1930 och 1931, kom tillbaka år 1934 och sedan återigen år 1940 och 1941. Hon spred tusentals böcker och broschyrer som förklarade Bibelns sanning.

Under de här åren började en annan nitisk förkunnare sin levnadsbana i heltidstjänsten. Det var Kathe Palm, som var född i Tyskland. Det som sporrade henne var att hon var med vid konventet i Columbus i Ohio år 1931, när bibelforskarna antog namnet Jehovas vittnen. Det var då hon bestämde sig för att ”först söka kungariket”, och det gjorde hon fortfarande år 1992, vid 89 års ålder.

Hon började som pionjär i New York. I South Dakota hade hon senare en kamrat under några månader, men fortsatte därefter ensam. Hon färdades på hästryggen. När hon fick inbjudan att tjäna i Colombia i Sydamerika tackade hon genast ja och kom dit i slutet av år 1934. Återigen hade hon en kamrat under en tid, men blev sedan ensam igen. Men det fick henne inte att tänka på att sluta.

Ett gift par inbjöd henne att förena sig med dem i Chile. Här var ett annat stort distrikt, som sträckte sig mer än 420 mil längs den  sydamerikanska kontinentens västkust. Sedan hon hade predikat i kontorsbyggnaderna i huvudstaden, gav hon sig i väg till de avlägsna delarna i norr. Hon förkunnade från dörr till dörr i varje gruvsamhälle och varje gruvläger, stort eller litet. Arbetarna högt uppe i Anderna blev förvånade när de fick besök av en ensam kvinna, men hon var besluten att inte förbigå någon i det område som hade tilldelats henne. Senare flyttade hon söderut, där det fanns estancias (fårfarmer) på över 100.000 hektar. Människorna där var vänliga och gästfria och inbjöd henne att äta tillsammans med dem. På detta och andra sätt sörjde Jehova för henne, så att hon hade det hon behövde för livets uppehälle.

Att predika de goda nyheterna om Guds kungarike har fyllt hennes liv. * När hon såg tillbaka på sina år av tjänst, sade hon: ”Jag tycker att jag har levt ett mycket rikt liv. Varje år när jag är med vid en sammankomst för Jehovas folk, känner jag varm tillfredsställelse när jag ser så många som jag har lett bibelstudier med förkunna de goda nyheterna och hjälpa andra att komma till livets vatten.” Hon har haft glädjen att se antalet lovprisare av Jehova i Chile öka från omkring 50 till över 44.000.

”Här är jag! Sänd mig”

Sedan Martin Pötzinger i Tyskland hade hört ett föredrag grundat på Jehovas inbjudan till tjänst i Jesaja 6:8 och profetens positiva svar: ”Här är jag! Sänd mig”, blev han döpt. Två år senare, år 1930, började han i heltidstjänsten i Bayern. * Det dröjde inte länge förrän myndigheterna där förbjöd Jehovas vittnens predikoarbete, stängde möteslokalerna och konfiskerade litteraturen. Det fruktade Gestapo började utgöra ett hot. Men dessa händelser år 1933 satte inte stopp för broder Pötzingers tjänst.

Han inbjöds att tjäna i Bulgarien. Han använde vittnesbördskort på bulgariska när han erbjöd den bibliska litteraturen. Men det var många som var analfabeter. Broder Pötzinger tog därför lektioner för att lära sig landets språk, som skrivs med kyrilliska alfabetet. När en familj skaffade sig litteratur, måste ofta barnen läsa den för föräldrarna.

Större delen av första året var broder Pötzinger ensam, och han skrev: ”Vid Åminnelsen höll jag talet själv, bad själv och avslutade mötet själv.” År 1934 blev utlänningar utvisade, och han begav sig därför till Ungern. Här måste han lära sig ytterligare ett nytt språk för att kunna predika de goda nyheterna. Från Ungern begav han sig till de länder som då var kända som Tjeckoslovakien och Jugoslavien.

 Han hade många glädjande upplevelser — han fann sanningsälskande människor, när han gick runt på landsbygden och i byarna med litteraturen i en ränsel på ryggen; han fick erfara Jehovas omsorg, när gästfria människor erbjöd honom mat och till och med en säng för natten; han samtalade till sent på kvällen med dem som kom till hans logi för att få höra mer om det trösterika budskapet om Riket.

Han ställdes också inför svåra trosprov. När han tjänade i ett främmande land och var utan pengar, blev han allvarligt sjuk. Ingen läkare var villig att hjälpa honom. Men Jehova drog försorg om honom. Hur då? Till slut kontaktade man överläkaren på ortens sjukhus. Denne man, som hade stark tro på Bibeln, tog hand om broder Pötzinger som om han hade varit hans egen son, och han gjorde det utan att ta betalt. Läkaren var djupt imponerad av den självuppoffrande anda som den här unge mannen visade genom det arbete han utförde, och han tog emot en uppsättning av Sällskapets böcker som gåva.

En annan svår provsättning kom fyra månader efter det att broder Pötzinger hade gift sig. Han arresterades i december 1936 och sändes först till ett koncentrationsläger och sedan till ett annat, medan hans hustru hölls fängslad i ytterligare ett annat läger. De sågs inte på nio år. Jehova förhindrade inte sådan grym förföljelse, men han styrkte Martin, hans hustru Gertrud och tusentals andra, så att de kunde uthärda förföljelsen.

Sedan broder Pötzinger och hans hustru hade blivit frigivna, tjänade han i många år som resande tillsyningsman i Tyskland. Han var med vid storslagna sammankomster som hölls under efterkrigstiden på Hitlers forna paradplats i Nürnberg. Men nu var den här platsen fylld av en stor skara lojala understödjare av Guds kungarike. Han var med vid oförglömliga sammankomster på Yankee Stadium i New York. Han gladde sig mycket åt att få utbildning vid Vakttornets Bibelskola Gilead. Och år 1977 blev han medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Den inställning han hade ända tills han fullbordade sitt jordiska levnadslopp år 1988 kan bäst uttryckas med orden: ”Ett gör jag — jag söker först Guds kungarike.”

Vad det egentligen innebär

Denna självuppoffrandets anda är inte något nytt bland Jehovas vittnen. När det allra första bandet av Millennii Dagning gavs ut år 1886 (på engelska), behandlades rakt på sak frågan om invigning (eller, som vi skulle säga i dag, överlämnande). Med Bibeln som grund påpekades det att  sanna kristna ”inviger” allt åt Gud; det inbegriper deras förmågor, deras materiella ägodelar, till och med deras liv. De kristna blir därigenom förvaltare av det som har ”invigts” åt Gud, och som förvaltare måste de avlägga räkenskap — inte inför människor, utan inför Gud.

Ett växande antal bibelforskare gav verkligen av sig själva i tjänsten för Gud. De använde helt och fullt sina förmågor, sina krafter och sina ägodelar till att göra hans vilja. Å andra sidan var det somliga som ansåg att det viktigaste var att odla vad de kallade en kristen karaktär, så att de kunde kvalificera sig för att få del i det himmelska kungariket tillsammans med Kristus.

Broder Russell hade ofta framhållit att varje sann kristen är förpliktad att vittna för andra om Guds kungarike, men efter första världskriget betonades detta ännu mer. Artikeln ”Karaktär eller förbund — vilketdera?” i Vakt-Tornet för 1 juli 1926 är ett slående exempel på detta. Den redogjorde rakt på sak för de skadliga verkningarna av det som kallades karaktärsutveckling och betonade vikten av att man fullgjorde sina förpliktelser mot Gud genom handlingar.

Tidigare, i numret för 1 juni 1921 (på engelska 1 juli 1920), hade Vakt-Tornet granskat Jesu stora profetia angående tecknet på hans närvaro och världens ände. (Matt. 24:3) Artikeln riktade uppmärksamheten på det predikoarbete som måste utföras i uppfyllelse av Matteus 24:14 och angav vilket budskap som skulle förkunnas: ”Det glada budskapet här handlar om änden af den gamla tingens ordning och upprättandet af Messias’ rike.” Vakt-Tornet förklarade att den ordningsföljd i vilken Jesus nämnde detta i förhållande till andra drag i tecknet visade att det här arbetet skulle utföras ”mellan tiden för det stora världskriget [första världskriget] och tiden för den ’stora vedermödan’, som omnämnes af Mästaren i Matt. 24:21, 22”. Det arbetet brådskade. Vilka skulle utföra det?

Den förpliktelsen åvilade uppenbarligen medlemmarna av ”församlingen”, den sanna kristna församlingen. Men år 1932, i Vakttornet för 1 oktober, fick dessa rådet att uppmuntra ”Jonadab-klassen” att ta del med dem i arbetet, i enlighet med andan i Uppenbarelseboken 22:17. Jonadab-klassens medlemmar — som hade hoppet att få leva för evigt i paradiset på jorden — reagerade positivt, och många av dem var mycket nitiska.

Detta arbetes vikt och betydelse har kraftigt betonats: ”Det är lika nödvändigt att deltaga i Herrens tjänst, som det är att bevista ett möte”, sades det i Vakt-Tornet år 1921. ”Hvar och en måste vara en förkunnare af evangelium”, påpekades det år 1922. ”Jehova har gjort predikandet till det viktigaste arbete som någon av oss kan utföra i denna världen”, framhölls det år 1950. Aposteln Paulus’ ord i 1 Korinthierna 9:16 har ofta citerats: ”Det är mig nämligen pålagt som ett tvång. Ja, ve mig, om jag inte förkunnade de goda nyheterna!” Det här bibelstället har tillämpats på alla Jehovas vittnen — ingen undantagen.

 Hur många predikar? I vilken utsträckning? Varför?

Har någon tvingats att ta del i det här arbetet mot sin vilja? ”Nej”, svarade Vakt-Tornet för 1 april 1921 (på engelska 1 augusti 1919), ”ingen tvingas att göra något som helst. Allt är helt och hållet frivillig tjänst, utförd af kärlek till Herren och hans rättfärdighets sak. Jehova tvingar aldrig någon.” Angående vad som skall vara motivet till sådan tjänst framhölls det vidare i Vakt-Tornet för 1 december 1922: ”Den, som verkligen hyser tacksamhet i sitt hjärta och uppskattar hvad Gud har gjort för honom, skall önska att göra någonting till gengäld; och ju mer hans uppskattning af Guds godhet mot honom förökas, desto större blir hans kärlek; och ju större hans kärlek är, desto större blir ock hans önskan att tjäna honom.” Kärleken till Gud, förklarades det, kommer till uttryck i att man håller hans bud, och ett av dessa bud gäller att förkunna glädjens budskap om Guds kungarike. — Jes. 61:1, 2; 1 Joh. 5:3.

De som har åtagit sig det här arbetet har inte låtit sig ledas av världslig ärelystnad. De har förberetts på att när de går från hus till hus eller erbjuder litteratur på gatan kommer de att betraktas som ”dåraktiga, svaga, ringa”, att de kommer att bli ”föraktade, förföljda” och att de kommer att klassas som ”inte mycket att räkna med från världslig synpunkt”. Men de vet att Jesus och hans första lärjungar behandlades på samma sätt. — Joh. 15:18—20; 1 Kor. 1:18—31.

Anser Jehovas vittnen att de på något sätt gör sig förtjänta av frälsning eller räddning genom sin predikoverksamhet? Inte alls! I boken Förenade i tillbedjan av den ende sanne Guden, vilken har använts sedan år 1983 för att hjälpa personer som studerar Bibeln att gå framåt mot kristen mogenhet, behandlas den frågan. Det sägs: ”Jesu offer har också öppnat vägen till evigt liv för oss. ... Detta är inte en belöning som vi gör oss förtjänta av. Hur mycket vi än gör i Jehovas tjänst, så kan vi aldrig bygga upp ett sådant förtjänstkonto att Gud är skyldig oss livet. Evigt liv är ’den gåva Gud ger ... genom Kristus Jesus, vår Herre’. (Rom. 6:23; Ef. 2:8—10) Men om vi har tro på den gåvan och uppskattning av det sätt på vilket den gjordes möjlig, kommer vi att visa detta. Om vi inser hur fantastiskt Jehova har använt Jesus för att fullborda sin vilja och hur viktigt det är att vi alla följer tätt i Jesu fotspår, då kommer vi att göra den kristna tjänsten till en av de viktigaste sakerna i vårt liv.”

Kan det sägas att alla Jehovas vittnen är förkunnare av Guds kungarike? Ja! Det är vad det innebär att vara ett Jehovas vittne. För över ett halvt sekel sedan var det somliga som ansåg att de inte behövde ta del i tjänsten på fältet, predika offentligt och gå från hus till hus. Men i dag är det ingen bland Jehovas vittnen som menar sig vara undantagen från sådan tjänst på grund av sin ställning i den lokala församlingen eller i den världsvida organisationen. Både män och kvinnor, unga och gamla, deltar. De betraktar den tjänsten som ett dyrbart privilegium, en helig tjänst. Många tar del i den trots allvarliga fysiska handikapp. Och när det gäller dem som helt enkelt är fysiskt  oförmögna att gå från hus till hus, finner de andra sätt och metoder att komma i kontakt med människor och ge dem ett personligt vittnesbörd.

Förr fanns det ibland en tendens att låta de nya ta del i tjänsten på fältet för tidigt. Men under senare årtionden har man lagt större tonvikt på att de nya skall vara kvalificerade innan de inbjuds att ta del i tjänsten. Vad innebär det? Det innebär inte att de måste kunna förklara allt som står i Bibeln. Men som det sägs i boken Organiserade för att fullgöra vår tjänst, måste de ha kunskap om och tro på Bibelns grundläggande läror. De måste också leva ett rent liv, ett liv som är i överensstämmelse med Bibelns normer. Var och en måste verkligen önska vara ett Jehovas vittne.

Det förväntas inte att alla Jehovas vittnen skall predika i samma utsträckning. Omständigheterna varierar från person till person. Ålder, hälsa, familjeförpliktelser och graden av uppskattning är faktorer som spelar in. Detta har man alltid erkänt. Det betonades i Vakttornet för 1 juni 1951, där ”den goda jorden” i Jesu liknelse om såningsmannen i Lukas 8:4—15 behandlades. I Lärobok för Skolan i Rikets tjänst, som utarbetades för de äldste år 1972 (på engelska), analyserades vad som krävs för att man skall kunna sägas ”älska Jehova av hela sin själ”. Det förklarades att ”det viktiga inte är omfattningen av den tjänst man kan göra i förhållande till den som någon annan kan göra, utan att vi bör göra vad vi kan”. (Mark. 14:6—8) I läroboken betonades emellertid vikten av allvarlig självrannsakan, för det sades också att sådan kärlek till Gud ”innebär att varje fiber av ens varelse är inbegripen i kärleksfull tjänst för Gud; ingen funktion, förmåga eller önskan i livet är undantagen”. Vi måste mobilisera alla våra förmågor, hela vår själ, för att göra Guds vilja. I läroboken framhölls det att ”Gud kräver inte bara att man tar del, utan att man tjänar av hela sin själ”. — Mark. 12:30.

Ofullkomliga människor har tyvärr en tendens att gå till ytterlighet, att lägga tonvikt på en sak och samtidigt försumma en annan. År 1906 fann broder Russell det därför nödvändigt att säga några varningens ord. Han framhöll att detta att vara självuppoffrande inte innebär att man skall offra andra. Det innebär inte att man skall underlåta att dra rimlig försorg om hustru, minderåriga barn eller ålderstigna föräldrar för att vara fri att predika för andra. Sedan dess har det tid efter annan kommit liknande påminnelser i Vakttornets publikationer.

Med hjälp av Guds ord har hela organisationen undan för undan strävat efter att uppnå kristen balans — att visa nit i tjänsten för Gud och samtidigt ägna tillbörlig uppmärksamhet åt allt vad det innebär att vara en sann kristen. Även om ”karaktärsutveckling” byggde på en felaktig förståelse, har det framhållits i Vakttornet att andens frukt och kristet uppförande inte får bagatelliseras. År 1942 sades det rakt på sak i Vakttornet: ”Några ha helt ovist dragit den slutsatsen, att om de bara ta del i vittnandet från dörr till dörr, så kunna de göra vadhelst deras begär kräver och gå fria från straff. Man bör komma ihåg, att detta att ta del i vittnandet inte är allt som fordras.” — 1 Kor. 9:27.

 Att sätta de viktigaste tingen främst i livet

Jehovas vittnen har kommit att inse att detta att ”först söka kungariket och ... [Guds] rättfärdighet” är en fråga om att sätta de viktigaste tingen främst i livet. Det inbegriper att man ger tillbörlig plats i sitt liv för personligt studium av Guds ord och för regelbundna mötesbesök i församlingen och inte låter andra sysselsättningar få företräde. Det inbegriper att man fattar beslut som visar att man verkligen önskar rätta sig efter de bibliska kraven för Guds kungarikes undersåtar. Det inbegriper att man låter Bibelns principer ligga till grund för de beslut man fattar när det gäller familjeliv, rekreation, världslig utbildning, förvärvsarbete, affärsmetoder och förhållandet till sina medmänniskor.

Att ”först söka kungariket” innebär mer än att bara ha en liten andel varje månad i att tala med andra om Guds uppsåt. Det innebär att man sätter Rikets intressen främst i hela sitt liv, samtidigt som man på tillbörligt sätt fullgör andra skriftenliga förpliktelser.

Hängivna vittnen för Jehova främjar Rikets intressen på många sätt.

Privilegiet att tjäna vid Betel

En del tjänar som medlemmar av den världsvida Betelfamiljen. Den utgörs av en skara heltidstjänare som frivilligt har erbjudit sig att utföra vilken uppgift de än tilldelas — det kan gälla att framställa och distribuera biblisk litteratur, att sköta nödvändiga kontorsgöromål, laga mat, städa eller utföra annat servicearbete. Det här är inte en verksamhet som ger dem en framträdande ställning eller materiell rikedom. Deras önskan är att ära Jehova, och de är nöjda med det de får i form av kost och logi och ett blygsamt penningbidrag till personliga utgifter. På grund av det sätt som medlemmarna av Betelfamiljen lever på betraktar världsliga myndigheter i exempelvis Förenta staterna dem som medlemmar av en religiös orden som har avlagt ett fattigdomslöfte. De som tjänar vid Betel finner glädje i att kunna använda sitt liv helt och fullt i tjänsten för Jehova och kunna utföra ett arbete som är till nytta för många av deras kristna bröder och nyintresserade personer, ibland i internationell skala. I likhet med alla andra Jehovas vittnen tar de också regelbundet del i tjänsten på fältet.

Den första Betelfamiljen (eller ”Bibelhusfamiljen”, som den kallades då) fanns i Allegheny i Pennsylvania i Förenta staterna. År 1896 bestod den av 12 medlemmar. År 1992 hade Betelfamiljen mer än 12.900 medlemmar i 99 länder. Dessutom har hundratals andra frivilliga bott utanför Betel och rest fram och tillbaka varje dag för att arbeta på Betelhem eller i tryckerier, när Sällskapet inte har haft plats för alla i sina fastigheter. De har räknat det som ett privilegium att få ha en andel i det arbete som utförs vid Betel. När behov uppstår, erbjuder sig tusentals andra vittnen att lämna sina förvärvsarbeten och annan verksamhet under längre eller kortare tid för att hjälpa till med  uppförandet av nya byggnader som Sällskapet behöver i samband med det världsomfattande predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike.

Många av medlemmarna av den världsvida Betelfamiljen har gjort tjänsten vid Betel till sin livsuppgift. Frederick W. Franz, som år 1977 blev Sällskapet Vakttornets fjärde president, hade då redan varit medlem av Betelfamiljen i New York i 57 år, och han fortsatte att tjäna vid Betel i ytterligare 15 år till sin död år 1992. Heinrich Dwenger började tjäna vid Betel i Tyskland år 1911 och utförde därefter anspråkslöst vilket uppdrag han än fick. År 1983, det år han dog, tjänade han fortfarande som medlem av Betelfamiljen i Thun i Schweiz. George Phillips från Skottland blev förordnad att tjäna vid avdelningskontoret i Sydafrika år 1924 (som då hade tillsyn över predikoverksamheten från Kapstaden till Kenya) och fortsatte att tjäna i Sydafrika till sin död år 1982 (då det fanns sju avdelningskontor och omkring 160.000 vittnen i det området). Kristna systrar, däribland Kathryn Bogard, Grace DeCecca, Irma Friend, Alice Berner och Mary Hannan, ägnade också sitt vuxna liv åt tjänsten vid Betel och tjänade ända till sin död. Många andra medlemmar av Betelfamiljen har likaså tjänat i 10, 30, 50, 70 år och ännu längre. *

Självuppoffrande resande tillsyningsmän

Världen över finns det omkring 3.900 krets- och områdestillsyningsmän som tillsammans med sina hustrur också utför tjänsteuppdrag var de än behövs, vanligtvis i sitt hemland. Många av dem har lämnat hus och hem och flyttar nu med någon eller några veckors mellanrum för att betjäna de församlingar som de har tilldelats. De får ingen lön, men de är tacksamma för kost och logi som de får där de tjänar jämte ett  blygsamt penningbidrag till personliga utgifter. År 1992 fanns det i Förenta staterna 499 krets- och områdestillsyningsmän. Medelåldern för dessa resande äldste var 54 år, och några av dem hade tjänat som resande tillsyningsmän i 30, 40 år eller längre. I många länder har de resande tillsyningsmännen bil. I Stillahavsområdet kräver distriktet ofta att de reser med flyg och båt. På många håll tar sig kretstillsyningsmännen fram till avlägsna församlingar på hästryggen eller till fots.

Pionjärer fyller ett viktigt behov

För att sätta i gång arbetet med att predika de goda nyheterna på platser där det inte finns några förkunnare eller för att ge hjälp på platser där det är särskilt behov kan den styrande kretsen sända ut pionjärer med särskilt uppdrag. De är heltidsförkunnare som ägnar minst 140 timmar i månaden åt tjänsten på fältet. De ställer sig till förfogande för att tjäna varhelst de behövs i sitt eget land eller, i en del fall, i grannländer. Eftersom de krav som ställs på dem när det gäller tjänsten inte ger dem mycket tid över att ägna sig åt förvärvsarbete för att sörja för de materiella behoven, får de ett blygsamt penningbidrag till hyra och andra nödvändiga utgifter. År 1992 fanns det över 14.500 pionjärer med särskilt uppdrag i olika delar av världen.

När de första pionjärerna med särskilt uppdrag sändes ut år 1937, gick de i spetsen för arbetet med att använda grammofon och spela upp bibliska föredrag för människor vid deras dörrar, och de använde också grammofoninspelningar som grund för bibliska samtal vid återbesök. Det här arbetet utfördes i stora städer där det redan fanns församlingar. Efter några år började man sända ut pionjärerna med särskilt uppdrag i synnerhet till områden där det inte fanns några församlingar eller där församlingarna var i stort behov av hjälp. Som ett resultat av deras effektiva arbete bildades hundratals nya församlingar.

I stället för att gå igenom ett distrikt och sedan fortsätta till ett annat brukade de gå igenom ett bestämt distrikt gång på gång, följa upp allt intresse och leda bibelstudier. De anordnade möten för de intresserade. En pionjär med särskilt uppdrag i Lesotho i södra Afrika inbjöd alla han träffade första veckan han tjänade på en ny plats att komma och se hur Jehovas vittnen leder skolan i teokratisk tjänst. Han och hans familj genomförde hela programmet. Därefter inbjöd han alla till Vakttornsstudiet. Sedan den första nyfikenheten var stillad, fortsatte 30 personer att komma till Vakttornsstudiet, och det var i medeltal 20 närvarande vid skolan i teokratisk tjänst. I länder där Gileadutbildade missionärer gjorde mycket för att få i gång arbetet med att predika de goda nyheterna blev tillväxten ibland snabbare, när infödda vittnen började kvalificera sig för tjänst som pionjärer med särskilt uppdrag, eftersom de ofta kunde arbeta ännu effektivare bland lokalbefolkningen.

Förutom dessa nitiska förkunnare finns det hundratusentals andra Jehovas vittnen som också energiskt främjar Rikets intressen. Bland dessa finns det unga och gamla, män och kvinnor, gifta och ogifta. Reguljära pionjärer  ägnar minst 90 timmar i månaden åt tjänsten på fältet; hjälppionjärer minst 60 timmar. De bestämmer själva var de vill predika. De flesta samarbetar med befintliga församlingar; en del flyttar till isolerade områden. De sörjer för sina fysiska behov genom att i viss utsträckning ägna sig åt förvärvsarbete, eller också kanske familjemedlemmar ger dem ekonomiskt stöd. År 1992 deltog över 914.500 i denna tjänst som reguljära pionjärer eller hjälppionjärer åtminstone någon del av året.

Skolor med speciell inriktning

För att utbilda dem som ställer sig till förfogande för att utföra vissa former av tjänst har speciella skolor inrättats. Sedan år 1943 har till exempel Gileadskolan utbildat tusentals erfarna förkunnare för missionärstjänst, och de utexaminerade har sänts till alla delar av världen. År 1987 inrättades Skolan för förordnade tjänare för att fylla speciella behov av kvalificerade bröder som tar hand om församlingar och andra ansvarsfulla uppgifter. Skolan hålls på olika platser, vilket gör att eleverna inte behöver resa så långt och kanske inte behöver lära sig ett nytt språk för att kunna dra nytta av undervisningen. Alla som inbjuds att gå igenom den här skolan är äldste eller biträdande tjänare som har visat att de verkligen strävar efter att ”först söka kungariket”. Många har ställt sig till förfogande för att tjäna i andra länder. De lägger i dagen samma anda som profeten Jesaja, som sade: ”Här är jag! Sänd mig.” — Jes. 6:8.

För att hjälpa dem som redan tjänar som reguljära pionjärer och pionjärer med särskilt uppdrag att bli effektivare i sin tjänst inrättades Skolan i pionjärtjänst år 1977. Där det var möjligt hölls skolan i varje krets världen över. Alla pionjärer inbjöds att dra nytta av den här tvåveckorskursen. Sedan dess har nya pionjärer fortskridande fått samma utbildning, sedan de har fullbordat sitt första tjänsteår. Fram till år 1992 hade över 100.000 pionjärer fått utbildning i den här skolan enbart i Förenta staterna; varje år fick över 10.000 utbildning. Ytterligare 55.000 hade fått utbildning i Skolan i pionjärtjänst i Japan, 38.000 i Mexico, 25.000 i Brasilien och 25.000 i Italien. När kretstillsyningsmannen besöker församlingarna två gånger om året, håller han dessutom ett särskilt möte med pionjärerna, och i förbindelse med den årliga kretssammankomsten håller både kretstillsyningsmannen och områdestillsyningsmannen ett annat särskilt möte med dem. De som utgör den stora hären av pionjärer är således inte bara villiga arbetare, utan också välutbildade Ordets förkunnare.

Tjänst där behovet är större

Många tusen Jehovas vittnen — av vilka en del är pionjärer, andra inte — har ställt sig till förfogande  för tjänst inte bara i sin hemtrakt, utan också på andra platser där det är stort behov av förkunnare av de goda nyheterna. Varje år tillbringar tusentals förkunnare några veckor eller månader, alltefter sina personliga omständigheter, på platser som ofta ligger rätt långt från deras hemtrakt för att förkunna för människor som inte får besök av Jehovas vittnen regelbundet. Tusentals andra har flyttat sina bopålar för att kunna ge sådan hjälp under en längre period. Många av dessa är gifta par eller familjer med barn. De kanske inte har flyttat så långt, men en del har flyttat gång på gång under årens lopp. Många av dessa nitiska vittnen har till och med flyttat till främmande länder för att tjäna där — somliga under några år, andra permanent. De tar det förvärvsarbete de kan få för att sörja för sina behov, och flyttningen bekostar de själva. Deras högsta önskan är att ha så stor andel i att sprida budskapet om Riket som deras omständigheter tillåter.

Ibland flyttar en familj på grund av mannens arbete. Även om mannen inte är ett Jehovas vittne, kan de i familjen som är vittnen se flyttningen som ett tillfälle att sprida budskapet om Riket. Det gjorde två vittnen från Förenta staterna som fick flytta till en byggplats i djungeln i Surinam i slutet av 1970-talet. Två gånger i veckan steg de upp klockan 4 på morgonen, åkte en timme på knaggliga vägar med en av byggfirmans bussar till en by, där de tillbringade hela dagen med att predika. Det dröjde inte länge förrän de ledde 30 bibelstudier varje vecka med sanningshungrande människor. I dag finns det en församling i det här regnskogsområdet, där det aldrig hade predikats tidigare.

De tar varje lägligt tillfälle i akt att vittna

Naturligtvis flyttar inte alla Jehovas vittnen till andra länder eller ens till andra städer för att predika. Och omständigheterna tillåter inte alla att vara pionjärer. Men de är ändå väl medvetna om att Bibeln uppmanar dem att ”bidra med all uppriktig strävan” och att ha ”rikligt att göra i Herrens verk”. (2 Petr. 1:5—8; 1 Kor. 15:58) De visar att de strävar efter att ”först söka kungariket”, när de sätter dess intressen framför förvärvsarbete och rekreation. De som känner djup uppskattning av Guds kungarike tar regelbundet del i tjänsten på fältet i den utsträckning deras omständigheter tillåter, och många ändrar sina omständigheter så att de kan ägna mer tid åt denna tjänst. De tar också ständigt varje lägligt tillfälle i akt att vittna för andra om Guds kungarike.

Som ett exempel kan nämnas John Furgala som ägde en järnhandel i Guayaquil i Ecuador. Han ordnade en trevlig utställning av biblisk litteratur i sin affär. Medan hans medhjälpare tog fram de varor kunden hade beställt, brukade John vittna för kunden.

Ett nitiskt vittne i Nigeria som försörjde sin familj genom att arbeta som elinstallatör med egen firma hade också bestämt sig för att göra ett gott bruk av sina förbindelser för att avge ett vittnesbörd. Eftersom han ägde firman,  var det han som bestämde hur arbetet skulle läggas upp. Varje morgon, före dagens arbete, samlade han sin hustru, sina barn, sina anställda och lärlingar för ett dryftande av dagens text och erfarenheter ur Jehovas vittnens årsbok. I början av varje år gav han också sina kunder ett exemplar av Sällskapet Vakttornets almanacka tillsammans med två lösnummer av tidskrifterna. Detta ledde till att några av hans anställda och en del kunder förenade sig med honom i tillbedjan av Jehova.

Det är många Jehovas vittnen som lägger i dagen samma anda. Oavsett vad de gör, söker de ständigt tillfällen att predika de goda nyheterna för andra.

En stor här av lyckliga heltidsförkunnare

Jehovas vittnens nit i predikandet av de goda nyheterna har inte minskat med åren. Många av dem de besöker säger mycket bestämt att de inte är intresserade, men många är tacksamma för att Jehovas vittnen hjälper dem att förstå Bibeln. Jehovas vittnen är fast beslutna att fortsätta att predika, tills Jehova själv klart ger till känna att arbetet är fullbordat.

I stället för att slå av på takten har Jehovas vittnens världsvida sammanslutning snarare intensifierat sin predikoverksamhet. År 1982 visade den globala årsrapporten att vittnena hade ägnat 384.856.662 timmar åt tjänsten på fältet. Tio år senare (år 1992) ägnade de 1.024.910.434 timmar åt det här arbetet. Vad var förklaringen till den stora ökningen?

Det är sant att antalet Jehovas vittnen hade ökat. Men ökningen av antalet förkunnare stod inte i proportion till ökningen av antalet timmar. Under den här perioden ökade förkunnarantalet med 80 procent, medan antalet pionjärer ökade med 250 procent. Varje månad ägnade sig i medeltal 1 av 7 Jehovas vittnen åt någon gren av heltidstjänst världen över.

Vilka var det som tog del i pionjärtjänsten? I Sydkorea är många vittnen husmödrar. På grund av familjeförpliktelser kan inte alla vara reguljära pionjärer, men många har utnyttjat de långa skolloven på vintern till att vara hjälppionjärer. Det ledde till att 53 procent av det totala antalet vittnen i Sydkorea ägnade sig åt någon gren av heltidstjänst i januari 1990.

Under de första åren det predikades i Filippinerna var det de filippinska vittnenas nitiska pionjäranda som gjorde att de hundratals bebodda öarna nåddes med budskapet om Riket. Detta nit har varit ännu mer uppenbart sedan dess. Varje månad år 1992 tog i medeltal 22.205 förkunnare del i tjänsten på fältet som pionjärer i Filippinerna. Bland dem fanns det många ungdomar som hade valt att komma ihåg sin Skapare och att använda sin ungdomskraft i hans tjänst. (Pred. 12:1) Efter tio år i pionjärtjänsten sade en av dessa ungdomar: ”Jag har lärt mig att vara tålmodig, att leva ett enkelt liv, att förlita mig på Jehova och att vara ödmjuk. Visst har jag också upplevt svårigheter och missräkningar, men det är ingenting i jämförelse med de välsignelser pionjärtjänsten har gett mig.”

 I april och maj 1989 innehöll Vakttornet en serie artiklar som avslöjade det stora Babylon, den falska religionen i dess många former världen över. Artiklarna publicerades samtidigt på 39 språk och fick omfattande spridning. I Japan, där antalet pionjärer ofta har varit över 40 procent av förkunnarantalet, var det ett nytt rekord på 41.055 hjälppionjärer under april månad det året. I Otsukaförsamlingen i Takatsuki i Osakaprefekturen tog 73 av de 77 döpta förkunnarna del i någon form av pionjärtjänst den månaden. Den 8 april, när alla förkunnarna i Japan uppmanades att vara med och sprida detta viktiga budskap, gjorde hundratals församlingar, däribland Ushiodaförsamlingen i Yokohama, anordningar för gatutjänst och tjänst från hus till hus hela dagen, från klockan 7 på morgonen till klockan 20 på kvällen, för att nå så många som möjligt i området.

Jehovas vittnen i Mexico måste, liksom vittnena på alla andra håll, arbeta för att sörja för sina materiella behov. Men varje månad år 1992 var det ändå i medeltal 50.095 Jehovas vittnen där i landet som ordnade sina förhållanden så att de kunde ta del i pionjärtjänsten för att hjälpa sanningshungrande människor att få kunskap om Guds kungarike. I en del familjer samarbetade alla för att göra det möjligt för samtliga i familjen, eller åtminstone några, att vara pionjärer. Jehovas vittnen i Mexico kan glädja sig åt en fruktbärande tjänst. År 1992 ledde de regelbundet 502.017 bibelstudier i hem med enskilda personer och familjegrupper.

De äldste som skall tillgodose Jehovas vittnens församlingars behov har ett tungt ansvar. I Nigeria är de flesta äldste familjeförsörjare, liksom de äldste på många andra håll. Förutom att de ägnar tid åt att förbereda sig för att leda eller ta del i församlingsmötena och att sköta den viktiga uppgiften att vara herdar för Guds hjord är några av dem också pionjärer. Hur klarar de det? Noggrann planering av tiden och bra samarbete inom familjen är ofta viktiga faktorer.

Det är uppenbart att Jehovas vittnen världen över har tagit Jesu ord om att fortsätta med att ”först söka kungariket” till hjärtat. (Matt. 6:33) Det de gör vittnar om att de älskar Jehova av hela sitt hjärta och erkänner hans suveränitet. I likhet med psalmisten David säger de: ”Jag skall upphöja dig, o min Gud, Kungen, och jag skall välsigna ditt namn till obestämd tid, ja för evigt.” — Ps. 145:1.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 292]

Förpliktelsen att vittna betonades ännu mer

[Infälld text på sidan 293]

De betraktar arbetet med att vittna från hus till hus som ett dyrbart privilegium

[Infälld text på sidan 294]

Vad det vill säga att tjäna av hela sin själ

[Infälld text på sidan 295]

Vad det verkligen innebär att ”först söka kungariket”

[Infälld text på sidan 301]

Nitiska vittnen sätter Rikets intressen framför förvärvsarbete och rekreation

[Ruta/Bild på sidan 288]

”Var äro de nio?”

När Claude Goodman var med vid åminnelsen av Kristi död år 1928, fick han och alla de andra närvarande en traktat med titeln ”Var äro de nio?” Den behandlade Lukas 17:11—19, och innehållet rörde Claude Goodmans hjärta och fick honom att börja tjäna som kolportör (eller pionjär) och att hålla ut i den tjänsten.

 [Ruta/Bilder på sidorna 296, 297]

Beteltjänst

År 1992 var 12.974 upptagna i Beteltjänst i 99 länder

[Bilder]

Personligt studium är viktigt för Betelfamiljens medlemmar

Spanien

Vid varje Betelhem börjar dagen med att en bibeltext dryftas

Finland

Precis som alla andra Jehovas vittnen tar Betelfamiljens medlemmar del i tjänsten på fältet

Schweiz

Varje måndagskväll studerar Betelfamiljen ”Vakttornet” tillsammans

Italien

Arbetsuppgifterna varierar, men allt arbete utförs för att understödja förkunnandet om Guds kungarike

Frankrike

Papua Nya Guinea

Förenta staterna

Tyskland

Filippinerna

Mexico

 Storbritannien

Nigeria

Nederländerna

Brasilien

Japan

Sydafrika

[Ruta/Bilder på sidan 298]

Några med många års tjänst vid Betel

F. W. Franz — Förenta staterna (1920—1992)

Heinrich Dwenger — Tyskland (omkring 15 år under tiden 1911—1933), Ungern (1933—1935), Tjeckoslovakien (1936—1939), Schweiz (1939—1983)

George Phillips — Sydafrika (1924—1966, 1976—1982)

Två köttsliga systrar (Kathryn Bogard och Grace DeCecca) som tillsammans tjänade 136 år vid Betel — Förenta staterna

[Tabell på sidan 303]

(För formaterad text, se publikationen)

Pionjärernas led ökar!

Pionjärer

Förkunnare

Ökning i procent sedan 1982

250%

200%

150%

100%

50%

1982 1984 1986 1988 1990 1992

[Bild på sidan 284]

Syster Early färdades på cykel genom en stor del av Nya Zeeland för att förkunna budskapet om Riket

[Bild på sidan 285]

Malinda Keefer ägnade 76 år av sitt liv åt heltidstjänsten — som ogift, som gift och därefter som änka

[Bilder på sidan 286]

En del av de första pionjärerna bodde i enkla husbilar och flyttade från plats till plats

Canada

Indien

[Bild på sidan 287]

Frank Rice (stående till höger), Clem Deschamp (sittande framför Frank; och Clems hustru, Jean, bredvid dem) samt en grupp medvittnen och nyintresserade på Java

[Bilder på sidan 288]

Under sitt långa liv i heltidstjänsten kom Claude Goodman till Indien och sju andra länder

[Bild på sidan 289]

När Ben Brickell åtnjöt god hälsa, gladde han sig åt att kunna använda den i tjänsten för Jehova; allvarliga hälsoproblem under senare år fick honom inte att ge upp

[Bild på sidan 290]

Kathe Palm förkunnade på alla slags distrikt, från kontorsbyggnader i storstaden till de mest avlägsna gruvläger och fårfarmer i Chile

[Bild på sidan 291]

Både Martin och Gertrud Pötzingers fasta beslutsamhet kan uttryckas med orden: ”Ett gör jag — jag söker först Guds kungarike”

[Bild på sidan 300]

Skolan i pionjärtjänst (som här i Japan) har gett tiotusentals nitiska förkunnare särskild utbildning