Kapitel 21

Hur finansieras verksamheten?

DET säger sig självt att det arbete som Jehovas vittnen utför kräver pengar. Att bygga Rikets salar, sammankomsthallar, avdelningskontor, tryckerier och Betelhem kostar pengar, och det behövs pengar för att underhålla alla dessa byggnader. Det är också förbundet med utgifter att trycka och ge ut litteratur för bibelstudium. Hur finansieras allt detta?

Ogrundade spekulationer om detta har offentliggjorts av personer som motstår Jehovas vittnens arbete. Men om man undersöker de faktiska förhållandena, bekräftar de det svar som Jehovas vittnen själva ger. Och hur lyder det? Att största delen av arbetet utförs av frivilliga, som varken förväntar eller önskar något ekonomiskt utbyte av sitt arbete, och att organisationens utgifter täcks genom frivilliga bidrag.

”Fritt inträde. Ingen kollekt”

Redan i det andra numret av Zion’s Watch Tower, i numret för augusti 1879, framhöll broder Russell: ”’Zion’s Watch Tower’ har, enligt vad vi fullt och fast tror, JEHOVA bakom sig, och fördenskull kommer denna tidskrift aldrig att tigga eller bedja människor om att ge den finansiellt stöd. När Han som säger: ’Allt guldet och silvret på bergen är mitt’ inte längre sörjer för de medel som behövs, då skall vi inse att det är dags att sluta ge ut tidskriften.” I överensstämmelse med detta tiggs det aldrig om pengar i Jehovas vittnens litteratur.

Vad som gäller deras litteratur gäller också deras möten. I församlingarna och vid sammankomsterna förekommer inga känsloladdade uppmaningar att ge bidrag. Ingen kollekt upptas; inga kuvert där man skall lägga pengar delas ut; inga tiggarbrev skickas till församlingsmedlemmarna. Församlingarna arrangerar aldrig bingospel eller lotterier för att skrapa ihop pengar. Redan år 1894, då Sällskapet Vakttornet sände ut resande talare, publicerades följande notis till allas nytta: ”Låt oss från första början ha klart för oss att detta sällskap varken tillåter eller godkänner kollekter eller andra penninginsamlingar.”

Alltsedan mycket tidigt i Jehovas vittnens nutida historia har det därför stått följande på löpsedlar och andra tryckta inbjudningar till allmänheten att besöka Jehovas vittnens möten: ”Fritt inträde. Ingen kollekt.”

Tidigt under år 1914 började bibelforskarna hyra teatrar och andra hörsalar och inbjuda allmänheten att komma och se ”Skapelsedramat i bilder”.  Det var en föreställning i fyra delar, sammanlagt åtta timmar lång. Den utgjordes av ljusbilder och film som hade synkroniserats med ljud. Bara under det första året var det miljoner människor som såg denna föreställning i Nordamerika, Europa, Australien och på Nya Zeeland. Även om somliga teaterägare tog betalt för reserverade sittplatser, begärde bibelforskarna aldrig någon inträdesavgift. Och de tog aldrig upp någon kollekt.

Längre fram drev Sällskapet Vakttornet under mer än 30 år radiostationen WBBR i New York. Jehovas vittnen använde sig också av hundratals andra radiostationer för att sända bibliska undervisningsprogram. Men de tiggde aldrig om pengar i dessa program.

Hur får de då in de bidrag som finansierar deras verksamhet?

Understöds genom frivilliga bidrag

Bibeln anger mönstret. Under den mosaiska lagen fanns det vissa bidrag som var frivilliga. Andra var obligatoriska. Det var till exempel ett krav att ge tionde eller tiondelen. (2 Mos. 25:2; 30:11—16; 4 Mos. 15:17—21; 18:25—32) Men Bibeln visar också att Kristus uppfyllde Lagen och att Gud avskaffade den. De kristna är alltså inte bundna av Lagens föreskrifter. De ger inte tionde, och de är inte heller förpliktade att ge något annat bidrag av en bestämd storlek eller vid en bestämd tidpunkt. — Matt. 5:17; Rom. 7:6; Kol. 2:13, 14.

De kristna uppmanas i stället att uppodla en anda av frikostighet och därigenom följa det enastående exempel som Jehova själv och hans Son, Jesus Kristus, har föregått med. (2 Kor. 8:7, 9; 9:8—15; 1 Joh. 3:16—18) Aposteln Paulus skrev till den kristna församlingen i Korinth angående givande: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” Paulus förklarade att deras ”kärleks äkthet” prövades, när de fick kännedom om ett speciellt behov. Han sade också: ”Om nämligen villigheten först finns där, är den särskilt godtagbar efter vad man har, inte efter vad man inte har.” — 2 Kor. 8:8, 12; 9:7.

Mot bakgrund av detta är det intressant att ta del av vad Tertullianus skrev om de möten som hölls av dem som strävade efter att utöva kristendomen på hans tid (o. 155—e. 220 v.t.): ”Även om det förekommer ett slags kassa, utgörs den inte av pengar som betalats i inträdesavgifter, som om religionen vore en affärsförbindelse. Var och en tar med sig en ringa penning på en bestämd dag i månaden — eller närhelst han önskar, och bara om han verkligen önskar, och om han kan, ty ingen tvingas, det är en frivillig gåva.” (Apologeticus, XXXIX, 5) Men under de århundraden  som gått sedan dess har kristenhetens kyrkor inlåtit sig på alla upptänkliga lukrativa projekt för att finansiera sin verksamhet.

Charles Taze Russell ville inte efterlikna kyrkorna. Han skrev: ”Det är vår uppfattning att pengar som samlas in genom olika former av tiggeri i vår Herres namn är frånstötande och oacceptabla för honom, och de medför inte hans välsignelse, vare sig för givarna eller för det verk det är fråga om.”

Broder Russell försökte inte ställa sig in hos dem som var förmögna. Tvärtom framhöll han klart och tydligt, och i överensstämmelse med Bibeln, att huvuddelen av Herrens folk skulle vara människor som var fattiga på den här världens goda, men rika i tro. (Matt. 19:23, 24; 1 Kor. 1:26—29; Jak. 2:5) I stället för att lägga tonvikten på behovet av pengar för att sprida Bibelns sanning betonade han vikten av att uppodla en anda av kärlek, en önskan att ge och en önskan att bistå andra, i synnerhet genom att dela med sig av sanningen åt dem. Till dem som hade förmåga att tjäna mycket pengar och som menade att de skulle ha mer att bidra med ekonomiskt om de huvudsakligen ägnade sig åt affärsverksamhet sade han att det skulle vara bättre ifall de begränsade sådan affärsverksamhet och i stället gav av sig själva och av sin tid till att sprida sanningen. Den ståndpunkten intar Jehovas vittnens styrande krets fortfarande. *

Hur mycket ger då var och en i bidrag? Det är ett personligt beslut. Men man bör lägga märke till att Jehovas vittnen inte bara tänker på materiella ägodelar när det är fråga om att ge. Vid sina områdessammankomster år 1985/1986 dryftade de ämnet ”Hur vi ärar Jehova med våra värdefulla ting”. (Ords. 3:9) Det betonades att dessa värdefulla ting inte bara inbegriper materiella ägodelar, utan också fysiska, mentala och andliga tillgångar.

Redan år 1904 påpekade broder Russell att en person som helt och fullt har invigt sig (eller överlämnat sig, som vi nu säger) åt Gud ”redan [har] gifvit allt hvad han äger åt Herren”. Således bör han nu ”betrakta sig själf såsom af Herren bestämd att vara förvaltare öfver sin egen tid, sitt inflytande och sina penningar etc., och hvar och en skall söka bruka dessa gåfvor efter bästa förstånd till Mästarens förhärligande”. Han tillade: ”Ledd af denna visdom från ofvan kommer han, i samma mån som hans kärlek och nit för Herren dag för dag växer genom sanningens kunskap och andens inneboende, att gifva mer och mer af tid och inflytande samt sådana medel, som stå till hans förfogande, för sanningens tjänst.” — Studier i Skriften, ”Den nya skapelsen”, sid. 405.

Under dessa första år hade Sällskapet Vakttornet en så kallad traktatfond, ”Tower Tract Fund”. Vad var det? Följande intressanta upplysningar fanns på baksidan av brevpapper som broder Russell ibland använde: ”Denna fond består av frivilliga gåvor från dem som har blivit närda och styrkta av den ’mat i rätt tid’ som ovannämnda publikationer [som tillhandahölls  av Sällskapet Vakttornet] nu såsom Guds redskap dukar fram för de invigda heliga världen över.

Denna fond nyttjas ständigt till att gratis sända ut tusentals exemplar av ZIONS VAKT-TORN och traktatserien DEN GAMLA TEOLOGIEN, som är synnerligen lämpliga för nya läsare. Den bidrar också till spridningen av de häftade upplagorna av DAGNING-serien genom att hjälpa dem som känner sig manade att dela ut dem — kolportörer och andra. Den utgör också en ’fattigfond’, genom vilken de av Herrens barn, som på grund av ålder eller sjukdom eller någon annan orsak är ur stånd att prenumerera på ZIONS VAKT-TORN, får tidskriften fritt, under förutsättning att de i början av varje år sänder ett brev eller kort, där de upplyser om sin önskan och sin oförmåga att betala.

Ingen blir någonsin ombedd att bidra till denna fond: alla bidrag måste vara frivilliga. Vi påminner våra läsare om apostelns ord (1 Kor. 16:1, 2) och bekräftar dem genom att säga att de som kan ge och verkligen gör det för att sprida sanningen helt visst kommer att få andliga välsignelser i gengäld.”

Jehovas vittnens världsvida verksamhet med att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike understöds fortfarande genom frivilliga bidrag. Förutom Jehovas vittnen själva finns det många intresserade personer som uppskattar detta kristna arbete och som räknar det som ett privilegium att få understödja det med sina frivilliga bidrag.

Finansiering av möteslokaler

I alla Jehovas vittnens församlingar finns det bidragsbössor, där man kan lägga sina bidrag — när man önskar och har möjlighet att göra det. Det är en privat angelägenhet, och därför är det vanligtvis bara givaren själv som vet vad han ger. Det är en sak mellan honom och Gud.

Det är inga löner som skall betalas, men det kostar naturligtvis pengar att ha en möteslokal. Församlingens medlemmar blir informerade om behovet. För över 70 år sedan klargjorde emellertid Vakt-Tornet att man aldrig skulle påyrka eller begära penningbidrag — man skulle endast enkelt och klart redogöra för de faktiska förhållandena. I enlighet med den ståndpunkten är det mycket sällan ekonomiska angelägenheter dryftas vid församlingens möten.

Ibland kan emellertid särskilda behov uppstå. En församling kanske planerar att renovera eller utvidga sin Rikets sal eller bygga en ny. För att ta reda på hur mycket pengar som står till förfogande kan de äldste be församlingens medlemmar skriva ner på en papperslapp vad de var och en räknar med att kunna skänka till projektet eller eventuellt ställa till disposition under ett antal år. Dessutom kan de äldste be att enskilda personer eller familjer skriver ner på en lapp vad de anser att de med Jehovas välsignelse kan bidra med varje vecka eller månad. Ingen skriver namn på de  här lapparna. Det är inte fråga om några betalningsförbindelser, men de ger ändå en god grund för en förnuftig planering. — Luk. 14:28—30.

I Tarma i Liberia skaffade sig församlingen de nödvändiga penningmedlen på ett något annorlunda sätt. Några i församlingen odlade ris åt en broder på hans mark, medan han själv ägnade ett helt år åt att fälla träd och för hand såga upp dem till plankor som sedan såldes. Pengarna gick till byggnadsprojektet. En församling i Paramaribo i Surinam måste visserligen köpa byggnadsmaterialet till sin nya Rikets sal men behövde inte skaffa pengar till tomt, därför att en syster skänkte sin tomt, så att Rikets salen kunde byggas där. Det enda hon bad om var att hennes hus skulle flyttas till andra änden av tomten. De extremt höga priserna på fast egendom i Tokyo i Japan gjorde det svårt för församlingarna där att skaffa tomter att bygga Rikets salar på. För att hjälpa till att lösa det problemet erbjöd flera familjer församlingarna att använda den tomt som deras eget hus stod på. De begärde bara att de skulle få en lägenhet ovanpå den nya Rikets salen som skulle byggas där deras hus låg.

Allteftersom Jehovas vittnens församlingar växte och delades, försökte grannförsamlingar ofta bistå varandra att skaffa lämpliga Rikets salar. Men trots denna frikostiga anda behövdes det något mer. Tomtpriser och byggnadskostnader sköt i höjden, och i många fall var det omöjligt för enskilda församlingar att klara av kostnaderna. Vad kunde göras?

Vid områdessammankomsterna ”Guds rikes endräkt” år 1983 presenterade den styrande kretsen en anordning som innebar en tillämpning av principen i 2 Korinthierna 8:14, 15, där de som har överskott uppmanas att avhjälpa andras brist, ”så att det kan ske en utjämning”. De som har litet kommer således inte att ha så litet att de hindras i sina ansträngningar att tjäna Jehova.

Varje församling uppmanades att ställa fram en bidragsbössa märkt ”Bidrag till Sällskapets Riketssalsfond”. De pengar som kom in i den bössan skulle uteslutande användas till att avhjälpa bristen hos församlingar som var i stort behov av en Rikets sal men som inte hade möjlighet att uppfylla bankernas lånevillkor. Efter att ha gjort en grundlig undersökning av var behovet var störst började Sällskapet ställa pengar ur denna fond till disposition för församlingar som behövde bygga eller på annat sätt skaffa nya Rikets salar. Allteftersom fler bidrag kom in och lånen återbetalades (i länder där det var möjligt), kunde ännu fler församlingar få hjälp.

Den här anordningen trädde först i kraft i Förenta staterna och Canada, och sedan dess har den införts i över 30 länder i Europa, Afrika, Latinamerika och Fjärran Östern. I åtta av dessa länder hade det redan år 1992 ställts så mycket pengar till förfogande att det räckte till att anskaffa 2.737 Rikets salar, som används av 3.840 församlingar.

I länder där den här anordningen inte var införd, men där det rådde ett trängande behov av Rikets salar som de lokala församlingarna inte kunde  finansiera, sökte den styrande kretsen ordna hjälp på annat sätt. Det skedde således en utjämning, så att de som hade litet inte hade för litet.

Utvidgningen vid världshögkvarteret

Verksamheten vid världshögkvarteret har också kostat pengar. Efter första världskriget, när Sällskapet Vakttornet fann det fördelaktigt att trycka och binda sina böcker i egen regi, gjordes en anordning varigenom nödvändig utrustning inköptes i privatpersoners, enskilda bröders, namn. I stället för att betala pengar till ett kommersiellt tryckeri, som gjorde förtjänst på framställningen av böckerna, kunde Sällskapet använda de pengar som man därigenom sparade varje månad till att minska skulden på utrustningen. Detta ledde efter hand till att priset på en stor del av litteraturen till allmänheten sänktes till omkring hälften. Avsikten med detta var att främja predikandet av de goda nyheterna, inte att göra Sällskapet Vakttornet rikare.

Efter några år stod det klart att man behövde större lokaler vid världshögkvarteret för att kunna ta hand om det världsvida arbetet med att predika om Guds kungarike. Allteftersom organisationen har vuxit och predikoverksamheten har intensifierats, har det gång på gång blivit nödvändigt att utöka lokalerna. Sällskapet har inte vänt sig till bankerna för att låna pengar till utvidgning och till inköp av utrustning till högkvarterets kontor, tryckerier och serviceanläggningar i och omkring New York. I stället har man vänt sig till bröderna och redogjort för behovet. Detta har inte skett ofta — bara 12 gånger under en 65-årsperiod.

Sällskapet har aldrig tiggt om pengar. De som har velat ge gåvor har uppmuntrats att göra det. De som har valt att låna Sällskapet pengar har försäkrats om att ifall ett oförutsett och trängande behov skulle uppstå, skulle deras lån omedelbart återbetalas vid anfordran. Sällskapet har bemödat sig om att inte skapa bekymmer för enskilda personer eller församlingar som har varit vänliga att ställa penningmedel till förfogande. Det understöd som Jehovas vittnen har gett genom sina bidrag har alltid gjort det möjligt för Sällskapet att betala tillbaka alla lån. De bidrag som sänds till Sällskapet tas inte som något självklart. I den utsträckning det är möjligt erkänner Sällskapet mottagandet genom tackbrev eller andra uttryck för uppskattning.

Organisationens arbete hålls inte i gång genom bidrag från en grupp förmögna donatorer. De flesta bidragen kommer från enskilda personer som bara har blygsamma tillgångar att röra sig med — många av dem har till och med mycket litet av den här världens goda. Hit kan räknas barn som gärna vill vara med och understödja Rikets verk. Det som sporrar alla dessa att ge är djup uppskattning av Jehovas godhet och en önskan att hjälpa andra att lära känna hans frikostiga föranstaltningar. — Jämför Markus 12:42—44.

 Hur utvidgningen vid avdelningskontoren finansieras

Allteftersom arbetet med att predika om Guds kungarike har antagit större proportioner i olika delar av världen, har det varit nödvändigt att utvidga organisationens avdelningskontor. Det sker under ledning av den styrande kretsen.

Sedan den styrande kretsen hade begrundat rekommendationer från avdelningskontoret i Tyskland, gav den år 1978 anvisningar om att bröderna skulle söka en lämplig tomt och bygga ett helt nytt avdelningskontor. Skulle vittnena i Tyskland kunna stå för kostnaderna? Möjligheten erbjöds dem. När projektet var fullbordat år 1984 i Selters, i västra delen av bergsplatån Taunus, rapporterade avdelningskontoret: ”Tiotusentals Jehovas vittnen — rika och fattiga, unga och gamla — bidrog med miljontals D-mark för att hjälpa till med att betala de nya byggnaderna. Tack vare deras generositet kunde hela projektet fullbordas utan att man behövde låna pengar från världsligt håll eller skuldsätta sig.” Dessutom hade omkring vart sjunde vittne i Förbundsrepubliken Tyskland tagit del i själva byggnadsarbetet i Selters.

I en del andra länder har landets ekonomi eller Jehovas vittnens ekonomiska förutsättningar gjort det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för dem att bygga ett avdelningskontor som kan öva tillsyn över verket eller ett tryckeri där biblisk litteratur kan framställas på de inhemska språken. Vittnena i landet har beretts tillfälle att göra vad de kan. (2 Kor. 8:11, 12) Men att Jehovas vittnen i ett land saknar penningmedel får inte hindra att budskapet om Riket sprids där, om medel finns tillgängliga någon annanstans.

De inhemska vittnena gör således vad de kan, men i en stor del av världen är det så att en betydande del av de pengar som behövs för att bygga avdelningskontor kommer in genom bidrag från Jehovas vittnen i andra länder. Så var fallet i förbindelse med de stora byggnadskomplex som blev färdiga i Sydafrika år 1987, i Nigeria 1990 och i Filippinerna 1991. Så var även fallet i Zambia, där en tryckerianläggning fortfarande var under uppförande år 1992. Och så har varit fallet när det gällt många mindre projekt, däribland det som blev färdigt i Indien år 1985, i Chile 1986, i Costa Rica, Ecuador, Guyana, Haiti och Papua Nya Guinea 1987, i Ghana 1988 och i Honduras 1989.

I somliga länder har bröderna emellertid blivit förvånade över vad de själva har kunnat åstadkomma när Jehova har välsignat deras förenade ansträngningar. I början av 1980-talet höll till exempel avdelningskontoret i Spanien på att planera en större utvidgning. Avdelningskontoret bad den styrande kretsen om hjälp med finansieringen. Men på grund av stora utgifter på andra håll vid den tiden var det inte möjligt att ge sådan hjälp just då. Frågan var om de spanska vittnena, med sina förhållandevis låga  löner, skulle kunna skaffa fram tillräckliga medel för ett sådant projekt, om man förelade dem den möjligheten.

Man förklarade situationen för dem. Med glädje skänkte de ringar, armband och andra smycken, så att dessa kunde säljas. När man frågade en äldre syster om hon var säker på att hon ville ge bort det tunga guldarmband som hon kom med, svarade hon: ”Broder, det kommer att göra mycket större nytta som betalning för ett nytt Betel än vad det gör på min arm!” En annan äldre syster grävde fram en hög illa medfarna sedlar som hon under årens lopp hade stoppat undan och gömt under golvet i sitt hus. En del gifta par bidrog med pengar som de hade lagt undan till resor. Barn skickade sina sparpengar. En yngling som sparade till en gitarr skänkte i stället pengarna till Betelprojektet. De spanska vittnena bidrog frikostigt och med villigt hjärta till allt som behövdes i materiellt avseende, liksom israeliterna gjorde vid den tid då tältboningen skulle byggas i vildmarken. (2 Mos. 35:4—9, 21, 22) Sedan gav de av sig själva. En del använde all sin tid till att ta del i arbetet; andra kom under semestrar och veckoslut. De kom från hela Spanien — i tusental. Andra vittnen kom från Tyskland, Sverige, Storbritannien, Grekland och Förenta staterna, för att bara nämna några få länder. Tillsammans med de spanska bröderna fullbordade de vad som först hade förefallit vara en omöjlig uppgift.

Är det någon förtjänst på litteraturen?

År 1992 trycktes biblisk litteratur vid världshögkvarteret och vid 32 avdelningskontor jorden runt. Det mesta av denna litteratur skulle Jehovas vittnen sprida i sitt predikoarbete. Men ingenting av detta gjordes för ekonomisk vinnings skull. När man avgjorde  vilka språk litteraturen skulle tryckas på och vilka länder den skulle skickas till, tänkte man inte på vad som var ekonomiskt lönsamt, utan enbart på att det arbete skulle utföras som Jesus Kristus anvisade sina efterföljare.

I det allra första numret av Zion’s Watch Tower, i numret för juli 1879, fanns det en notis som förklarade att de som inte hade råd att betala en prenumeration (som då kostade 50 cent för ett år) kunde få den fritt om de bara skrev och bad om det. Det främsta syftet var att hjälpa människor att lära känna Jehovas storslagna uppsåt.

Alltsedan år 1879 har ofantliga mängder biblisk litteratur delats ut gratis till allmänheten i samma syfte. Under år 1881 och en tid därefter delades ungefär 1.200.000 exemplar av Food for Thinking Christians (Föda för tänkande kristna) ut gratis. Många av dessa var i form av en 162-sidig bok; andra var i tidningsformat. Under de följande åren utgavs ett stort antal traktater i varierande storlek. De flesta av dessa (bokstavligen hundratals miljoner exemplar) delades ut gratis. Antalet traktater och andra publikationer som gavs ut fortsatte att växa. År 1915 visade rapporten att enbart under det året framställdes 50.000.000 exemplar traktater på cirka 30 språk för gratis utdelning över hela världen. Varifrån kom pengarna till allt detta? De kom i huvudsak från frivilliga bidrag till Sällskapets traktatfond.

Det fanns också litteratur som erbjöds mot ett bidrag under de första årtiondena i Sällskapets historia, men det föreslagna bidragsbeloppet sattes så lågt som möjligt. Denna litteratur omfattade inbundna böcker på mellan 350 och 744 sidor. När Sällskapets kolportörer (som heltidsförkunnare kallades på den tiden) erbjöd allmänheten dessa böcker, uppgav de den summa som föreslagits som bidrag. Deras mål var emellertid inte att tjäna pengar, utan att förmedla livsviktiga bibliska sanningar till människor. De ville att folk skulle läsa litteraturen och få nytta av den.

Kolportörerna var mer än villiga att ge bort litteraturen (och själva betala ett bidrag för den), om den besökte inte hade några pengar. Men man hade lagt märke till att många människor var mer benägna att läsa en publikation om de hade betalat något för den, och bidraget kunde naturligtvis användas till att trycka mer litteratur. Men Sällskapets anvisningar för tjänsten i månadsbladet Bulletin för 1 oktober 1920 (på engelska) underströk att bibelforskarna inte var ute efter ekonomisk vinning. Det hette där: ”Tio dagar efter det att du har lämnat boken [på 128 sidor] bör du gå tillbaka till dem som har skaffat sig den och ta reda på om de har läst den. Om de inte har gjort det, be dem då återlämna boken och ge dem pengarna tillbaka. Tala om för dem att du inte är någon bokförsäljare, utan att du är intresserad av att föra ut detta tröstens och glädjens budskap till alla, och att du, om de inte är tillräckligt intresserade av något som i så hög grad angår dem ... , önskar lämna boken till någon som är intresserad.” Jehovas vittnen har inte fortsatt att använda den metoden, eftersom de har funnit att andra familjemedlemmar ibland börjar läsa litteraturen och får nytta av  den. Men tillvägagångssättet då på den tiden framhäver tydligt vad som är syftet med Jehovas vittnens predikoarbete.

Under många år talade bibelforskarna om sin spridning av litteratur som ”försäljning”. Men den beteckningen vållade en viss förvirring, så från och med år 1929 upphörde man undan för undan att använda den. Termen passade egentligen inte in på deras verksamhet, eftersom det inte var fråga om ett kommersiellt arbete. Deras mål var inte att tjäna pengar. Det enda de ville var att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. På grund av detta förklarade Förenta staternas högsta domstol år 1943 att Jehovas vittnen inte behövde skaffa sig tillstånd att bedriva försäljningsverksamhet för att få sprida sin litteratur. Den argumentation som Förenta staternas högsta domstol följde i detta beslut vann gehör hos kanadensiska domare, som senare hänvisade till den. *

I många länder har Jehovas vittnen i allmänhet erbjudit sin litteratur mot ett bidrag. Det föreslagna bidraget har varit så lågt, jämfört med vad andra böcker och tidskrifter kostar, att många har önskat lämna ett större bidrag. Men organisationen har gjort stora ansträngningar att hålla det föreslagna bidraget så lågt att det är överkomligt också för de många miljoner människor som har mycket litet av den här världens goda men som är tacksamma att få en bibel eller biblisk litteratur. Syftet med att föreslå ett bidrag har emellertid inte varit att göra Jehovas vittnens organisation rikare.

I länder där enligt lagen all spridning av biblisk litteratur betraktas som kommersiell, om den som sprider den föreslår ett bidrag för den, ger Jehovas vittnen med glädje bort litteratur åt var och en som visar ett uppriktigt intresse och lovar att läsa den. De som önskar ge ett belopp för att främja det bibliska undervisningsarbetet får ge det belopp de önskar. Så gör man till exempel i Japan. I Schweiz var det till helt nyligen så att förkunnarna tog emot bidrag för litteraturen, men bara upp till en fastställd summa; om den besökte betalade mer, lämnade förkunnarna helt enkelt pengar tillbaka eller lät den besökte få mer litteratur. Förkunnarnas önskan var inte att samla in pengar, utan att predika de goda nyheterna om Guds kungarike.

År 1990 gjorde Jehovas vittnen vissa förändringar i sin verksamhet för att undvika varje missförstånd. Ekonomiska skandaler i vissa av kristenhetens religionssamfund hade fått stor publicitet, och myndigheterna visade en ökad tendens att klassificera religiös verksamhet som kommersiell. Den styrande kretsen beslöt därför att Jehovas vittnen i Förenta staterna skulle tillhandahålla all sin litteratur — biblar, traktater, broschyrer, tidskrifter och inbundna böcker som förklarar Bibeln — utan att föreslå något bidrag. Det enda villkoret skulle vara att människor ville läsa den. Jehovas vittnens verksamhet är på intet sätt kommersiell, och den här anordningen bidrog ytterligare till att markera skillnaden mellan dem och de religiösa  grupper som gör religionen till en handelsvara. De flesta är naturligtvis medvetna om att det kostar pengar att trycka sådan litteratur, och de som uppskattar den tjänst som Jehovas vittnen utför kanske önskar ge ett belopp för att bidra till verksamheten. Förkunnarna förklarar då för dem att Jehovas vittnens världsvida bibliska undervisningsarbete understöds genom frivilliga bidrag. Bidrag tas gärna emot, men man tigger inte om dem.

De som tar del i tjänsten på fältet gör det inte för ekonomisk vinnings skull. De ger av sin tid, och de betalar själva sina resekostnader. När någon visar intresse, ordnar de så att de kan komma tillbaka varje vecka, helt kostnadsfritt, för att ge personlig undervisning om Bibeln. Endast kärlek till Gud och till nästan skulle kunna motivera dem att fortsätta att ta del i den här verksamheten, som ofta utförs trots likgiltighet och öppet motstånd.

Penningmedel som tas emot vid Jehovas vittnens världshögkvarter eller vid avdelningskontoren används inte till att göra organisationen eller någon enskild person rikare, utan till att främja predikandet av de goda nyheterna. Redan år 1922 rapporterade The Watch Tower att den ekonomiska situationen i Europa krävde att de böcker som trycktes där för Sällskapet huvudsakligen bekostades av det amerikanska kontoret och att de ofta lämnades till folk för mindre än självkostnadspriset. Jehovas vittnen har nu tryckerier i många länder, men vissa länder som litteraturen skickas till har inte möjlighet att sända några pengar ut ur landet för att täcka kostnaderna. De frivilliga bidrag som ges av frikostiga Jehovas vittnen i länder där de har tillräckliga resurser medverkar till att avhjälpa bristen i länder där förkunnarna har litet i materiellt avseende.

Sällskapet Vakttornet har alltid strävat efter att använda alla de resurser som står till dess förfogande till att främja predikandet av de goda nyheterna. I egenskap av Sällskapets president sade Charles Taze Russell år 1915: ”Vårt sällskap har inte inriktat sig på att samla jordiska rikedomar, utan har tvärtom varit en institution som har använt pengarna till att uträtta saker och ting. Vadhelst Guds försyn har sänt till oss, utan att vi tiggt om det, har vi sökt använda så förståndigt som möjligt i överensstämmelse med Herrens ord och ande. För länge sedan tillkännagav vi att om medlen upphörde, skulle Sällskapets verksamhet upphöra i motsvarande grad; och om medlen ökade, skulle Sällskapet utöka sin verksamhet.” Det är precis vad Sällskapet har fortsatt att göra.

Fram till denna dag har organisationen använt tillgängliga medel till att sända ut resande tillsyningsmän för att styrka församlingarna och uppmuntra dem i den offentliga förkunnartjänsten. Hela tiden sänds missionärer och bröder som har fått utbildning i Skolan för förordnade tjänare till länder där det råder särskilda behov. Sällskapet använder också tillgängliga medel till att sända pionjärer med särskilt uppdrag till områden där budskapet om Riket hittills har predikats bara i begränsad utsträckning eller inte alls. Som framgår av Jehovas vittnens årsbok för 1993 använde Sällskapet under det föregående tjänsteåret 45.218.257:56 dollar till dessa ändamål.

 De utför inte sin tjänst för personlig vinnings skull

Varken medlemmarna av den styrande kretsen eller representanterna för dess lagligen inregistrerade sammanslutningar eller andra framträdande personer som är förbundna med organisationen har någon ekonomisk vinning av det arbete som Jehovas vittnen utför.

Beträffande C. T. Russell, som tjänade som president för Sällskapet Vakttornet i över 30 år, skrev en av hans medarbetare: ”För att kunna utreda huruvida hans handlingssätt var i harmoni med skriften och äfven såsom ett medel att ådagalägga sin egen uppriktighet, beslöt han att pröfva om han ägde Herrens gillande på följande sätt: 1. Genom att inviga sitt lif åt saken; 2. Insätta hela sin förmögenhet i arbetets befrämjande; 3. Förbjuda kollekter vid alla möten; 4. Bero af fullt frivilliga, icke begärda, bidrag för arbetets fortsättande sedan hans egen förmögenhet var uttömd.” — Studier i Skriften, band VII, sid. 75.

Broder Russell betraktade inte sin religiösa verksamhet som ett medel till att skaffa sig materiell rikedom, utan gav i stället ut alla sina tillgångar i Herrens verk. Efter hans död rapporterades det i Vakt-Tornet: ”Han ägnade sin enskilda förmögenhet helt och hållet åt den sak, för hvilken han gaf sitt lif. Han erhöll den nominella summan af 11 dollars i månaden till betäckandet af sina personliga utgifter. Han dog utan att efterlämna någon som helst egendom.” — Vakt-Tornet, 1 februari 1917, sid. 37.

Beträffande dem som skulle fortsätta Sällskapets arbete förordnade broder Russell i sitt testamente: ”Ifråga om godtgörelse, tänker jag det är vist att bibehålla sällskapets tillvägagångssätt i det förflutna med afseende på löner — att inga sådana utbetalas; att blott och bart rimliga omkostnadsersättningar tillerkännas dem som på något sätt tjäna sällskapet eller dess verksamhet.” De som skulle tjäna vid Sällskapets Betelhem, kontor och tryckerier samt dess resande representanter skulle få kost, logi och ett skäligt belopp till utgifter — tillräckligt för de omedelbara behoven, men ”inga anordningar [skulle] vidtagas som möjliggöra hopandet af penningar”. Denna princip gäller också i dag. — Vakt-Tornet, 1 februari 1917, sid. 38.

Alla som blir antagna till särskild heltidstjänst vid Jehovas vittnens världshögkvarter får avlägga ett fattigdomslöfte, liksom alla medlemmarna av den styrande kretsen och alla övriga medlemmar av Betelfamiljen där har gjort. Det innebär inte att de lever ett trist och glädjelöst liv utan några som helst bekvämligheter. Däremot innebär det att alla utan åtskillnad delar de blygsamma föranstaltningar för kost, logi och bidrag till personliga utgifter som görs för dem som är verksamma i denna tjänst.

På så sätt utför organisationen sitt arbete i full tillit till den hjälp Gud ger. Som ett sant andligt brödraskap som omfattar alla delar av jorden använder Jehovas vittnen med glädje och utan tvång sina tillgångar till att fullgöra det arbete som Jehova, deras store himmelske Fader, har gett dem att utföra.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 340]

”Detta sällskap varken tillåter eller godkänner ... penninginsamlingar”

[Infälld text på sidan 342]

Vikten av att dela med sig av sanningen åt andra betonas

[Infälld text på sidan 343]

En enkel och klar redogörelse för de faktiska förhållandena

[Infälld text på sidan 344]

Församlingar hjälper varandra att skaffa de Rikets salar som behövs

[Infälld text på sidan 345]

De flesta bidragen kommer från enskilda personer som bara har blygsamma tillgångar att röra sig med

[Infälld text på sidan 348]

En hel del litteratur delas ut gratis — vem betalar den?

[Infälld text på sidan 349]

De ger med glädje bort litteratur åt var och en som visar ett uppriktigt intresse och lovar att läsa den

[Infälld text på sidan 350]

Vad händer med de pengar som kommer in som bidrag?

[Infälld text på sidan 351]

”Han ägnade sin enskilda förmögenhet helt och hållet åt den sak, för hvilken han gaf sitt lif”

[Ruta på sidan 341]

Gud tigger inte

”Han som sade: ’Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är. ... Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor; ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen’ (Ps. 50:12, 9, 10), han är i stånd att utföra sitt stora arbete utan att tigga om pengar vare sig av världen eller av sina barn. Han kommer inte heller att tvinga sina barn att offra något i hans tjänst, inte heller kommer han att ta emot något av dem, om det inte blir givet med glädje och av fri vilja.” — ”Zion’s Watch Tower”, september 1886, sid. 6.

[Ruta på sidan 347]

Bidragen har inte alltid varit i form av pengar

Jehovas vittnen i den nordligaste delen av Queensland i Australien ordnade med fyra stora lastbilslass (semitrailer) med prima virke som de sände till Vakttornets byggplats i Sydney. Virket hade ett beräknat värde av mellan 60.000 och 70.000 australiska dollar.

När Vakttornets tryckeri i Elandsfontein i Sydafrika var under utbyggnad, ringde en indisk broder och frågade om någon kunde komma och hämta en gåva bestående av 500 säckar cement (vardera på 50 kilo) — och det vid en tidpunkt då det rådde brist på cement i landet. Andra ställde sina lastbilar till Sällskapets förfogande. En afrikansk syster betalade en firma för att den skulle leverera 15 kubikmeter sand till bygget.

När ett nytt avdelningskontor byggdes i Emmen i Nederländerna, skänktes stora mängder verktyg och arbetskläder. En syster som var svårt sjuk stickade ett par yllestrumpor till var och en av arbetarna för vinterperioden.

När det skulle byggas ett nytt avdelningskontor med plats för ett tryckeri i Lusaka i Zambia, köptes byggnadsmaterial för pengar som Jehovas vittnen i andra länder ställde till förfogande. Material och utrustning som inte gick att skaffa i Zambia skänktes av bröder i andra länder och fraktades med lastbil till Zambia.

Ett av Jehovas vittnen i Ecuador skänkte år 1977 en 34 hektar stor tomt, där man uppförde en sammankomsthall och ett nytt avdelningskontor.

Jehovas vittnen i Panamá öppnade sina hem för frivilliga byggnadsarbetare; några som ägde bussar ordnade med transporter; andra var med och lagade till de 30.000 måltider som serverades på byggplatsen.

I Sverige skickade en församling 4.500 hembakade bullar till dem som arbetade med att bygga avdelningskontoret i Arboga. Andra skickade honung, frukt och sylt. En bonde som inte själv var ett Jehovas vittne men som bodde i närheten av byggplatsen skänkte två ton morötter.