Kapitel 20

Samarbete på byggfronten världen över

BLAND Jehovas vittnen råder det en anda av verkligt broderskap. Det kommer till uttryck på många sätt. De som besöker deras möten lägger märke till det. Vid deras sammankomster visar det sig i större skala. Det märks också tydligt när de samarbetar för att iordningställa lämpliga lokaler där deras församlingsmöten kan hållas.

I början av 1990-talet fanns det över 60.000 församlingar av Jehovas vittnen världen över. Under 1980-talet hade det i genomsnitt bildats 1.759 nya församlingar varje år. I början av 1990-talet hade den siffran stigit till över 3.000 per år. Att iordningställa lämpliga möteslokaler för alla dessa församlingar har varit en gigantisk uppgift.

Rikets salar

I likhet med de kristna i det första århundradet höll många av Jehovas vittnens församlingar till en början de flesta av sina möten i privata hem. De få som först höll regelbundna möten i Sverige, närmare bestämt i Stockholm, hyrde en snickeriverkstad som de använde sedan arbetarna hade gått för dagen. På grund av förföljelse höll en liten grupp i provinsen La Coruña i Spanien sina första möten i ett litet sädesmagasin.

I de länder där Jehovas vittnen hade frihet att församlas brukade de enskilda församlingarna hyra en möteslokal när de behövde större utrymmen. Men om lokalen också användes av andra organisationer eller föreningar, var man tvungen att för varje möte frakta dit eller ställa i ordning all utrustning, och ofta var lokalerna inpyrda av tobaksrök. När så var möjligt hyrde bröderna en affärslokal som stod tom eller ett rum på övervåningen som uteslutande kunde användas av församlingen. Men höga hyror och  svårigheter med att få tag på lämpliga lokaler ledde med tiden till att det på många håll blev nödvändigt att komma på andra lösningar. I en del fall köpte bröderna hus som de renoverade.

Före andra världskriget var det några få församlingar som byggde möteslokaler som var särskilt utformade för deras möten. Redan år 1890 byggde en grupp bibelforskare i Förenta staterna, i Mount Lookout i West Virginia, en egen möteslokal. * Det var emellertid inte förrän på 1950-talet som man började bygga Rikets salar i någon större omfattning.

Namnet Rikets sal föreslogs år 1935 av J. F. Rutherford, som då var Sällskapet Vakttornets president. Han ordnade med att bröderna på Hawaii uppförde en möteslokal i anslutning till Sällskapets avdelningskontor i Honolulu. När James Harrub frågade vad broder Rutherford tänkte kalla byggnaden, svarade han: ”Tycker du inte att vi bör kalla den ’Rikets sal’, eftersom vi ju predikar de goda nyheterna om Riket?” Från och med då började man, där det var möjligt, sätta upp en skylt med texten ”Rikets sal” på de lokaler som Jehovas vittnen använde permanent. När London Tabernacle hade renoverats år 1937/1938, fick det således namnet Kingdom Hall (Rikets sal). Med tiden kom den centrala möteslokalen för varje församling världen över att bli känd som Jehovas vittnens Rikets sal.

Mer än ett sätt att göra det på

Huruvida man skall hyra en lokal eller bygga en Rikets sal är något som varje enskild församling avgör. Den betalar också själv alla bygg- och underhållskostnader. För att spara pengar har de allra flesta församlingar försökt utföra så mycket som möjligt av byggnadsarbetet själva, utan att anlita entreprenörer.

Byggnaderna kan vara uppförda i tegel, sten, trä eller andra material, beroende på kostnaden och vad som finns att tillgå i trakten. I Katima  Mulilo i Namibia användes långt gräs till taktäckning och lera från termitstackar (som blir mycket hård när den har torkat) till väggar och golv. Jehovas vittnen i Segovia i Colombia tillverkade själva väggelement av betong. I Colfax i Kalifornien användes ohuggen lava från Mount Lassen.

När antalet närvarande vid mötena i Maseru i Lesotho år 1972 ofta överskred 200, insåg församlingens medlemmar att de behövde bygga en egen, ändamålsenlig Rikets sal. Alla hjälpte till. Äldre bröder gick till fots upp till tre mil för att få vara med. Barn rullade tunnor med vatten till byggplatsen. Systrarna lagade mat. De trampade också till jorden innan golvet skulle gjutas. De stampade taktfast alltmedan de sjöng Rikets sånger. Till väggarna använde man sandsten, som kunde avhämtas gratis från bergen i närheten. Resultatet blev en Rikets sal med plats för omkring 250 personer.

Ibland har vittnen från grannförsamlingar hjälpt till med byggnadsarbetet. År 1985, när Jehovas vittnen i den svarta stadsdelen Imbali i Sydafrika byggde en Rikets sal där 400 bekvämt kunde få plats, kom trosbröder från det intilliggande Pietermaritzburg och från Durban för att hjälpa till. Kan du föreställa dig grannarnas förvåning, när de under denna period av rasoroligheter i Sydafrika såg skaror av vita, färgade och indiska Jehovas vittnen välla in i stadsdelen och arbeta skuldra vid skuldra med sina svarta afrikanska bröder? Som Imbalis borgmästare sade: ”Det kan bara ske med kärlek.”

Men oavsett hur stor villigheten var, märkte församlingarna att de lokala omständigheterna begränsade vad bröderna kunde göra. Många män i församlingen hade familjer att försörja och kunde vanligtvis bara delta i byggprojektet under veckosluten och kanske lite på kvällarna. Många församlingar hade få, om ens några, yrkesutbildade byggnadsarbetare. Ändå kunde en relativt enkel, delvis öppen, byggnad som var lämplig i tropikerna uppföras på några dagar eller kanske några veckor. Med bistånd av medtroende från närliggande församlingar kunde mer solida byggnader färdigställas på fem eller sex månader. I andra fall kunde det ta ett eller ett par år.

Men i början av 1970-talet ökade antalet Jehovas vittnen över hela världen så mycket att det i genomsnitt bildades två till tre nya församlingar per dag. I början av 1990-talet var ökningstakten ända upp till nio församlingar per dag. Kunde det trängande behovet av nya Rikets salar tillgodoses?

Snabbyggetekniken utvecklas

I början av 1970-talet kom över 50 vittnen från närliggande församlingar för att hjälpa till att bygga en ny Rikets sal i Carterville i Missouri i Förenta staterna åt den grupp som hade hållit möten i Webb City. På ett enda veckoslut reste de stommen och gjorde en hel del arbete på taket. Det fanns fortfarande mycket kvar att göra, och det tog flera månader att  fullborda arbetet, men en ansenlig del av det hade fullbordats på mycket kort tid.

Under den följande tioårsperioden arbetade dessa bröder tillsammans med att bygga omkring 60 Rikets salar, och de lärde sig undan för undan att övervinna hinder och utvecklade effektivare metoder. Med tiden insåg de att de nästan skulle kunna färdigställa en hel Rikets sal under ett enda veckoslut, om arbetet med grunden var klart i förväg.

Flera tillsyningsmän från församlingar i Mellanvästern i Förenta staterna började arbeta mot detta mål. När församlingar bad om hjälp med att bygga sin Rikets sal, brukade en eller flera av dessa bröder diskutera projektet med dem och ge dem detaljerade upplysningar om vilka förberedelser de själva måste göra innan bygget kunde genomföras. Bland annat måste bygglov sökas, grunden iordningställas, grundplattan av betong gjutas, elförsörjningen ordnas, alla vatten- och avloppsrör under marken vara på plats och tillförlitliga avtal om leverans av byggmaterial göras upp. Sedan kunde man bestämma ett datum för uppförandet av själva Rikets salen. Byggnaden skulle inte vara monteringsfärdig; den skulle byggas från grunden direkt på platsen.

Vilka skulle utföra själva byggnadsarbetet? Så långt det var möjligt utfördes det av frivilliga, oavlönade arbetare. Ofta var hela familjer med. De som organiserade projektet kontaktade hantverkare bland Jehovas vittnen som hade sagt sig vara villiga att delta i dessa projekt. Många av dem såg ivrigt fram emot varje nytt byggnadsprojekt. Andra Jehovas vittnen hörde talas om projekten och ville också gärna vara med; hundratals från närliggande platser — och från mer avlägsna orter — strömmade till byggplatserna, ivriga att stå till tjänst och hjälpa till med vad de än kunde göra. De flesta av dem var inte byggnadsarbetare till yrket, men de gav verkligen bevis för att de motsvarade beskrivningen i Psalm 110:3 av dem som skulle understödja Jehovas messianske kung: ”Ditt folk kommer att erbjuda sig villigt.”

På torsdagskvällen innan den stora satsningen skulle inledas höll de som hade tillsynen över projektet ett möte för att planera de slutliga detaljerna. Nästa kväll fick byggnadsarbetarna se diabilder som visade hur arbetet skulle gå till. Vikten av gudaktiga egenskaper betonades. Bröderna uppmanades att samarbeta i kärlek och att vara vänliga, tålmodiga och hänsynsfulla. Alla uppmuntrades att arbeta i ett jämnt tempo, utan att jäkta, och inte tveka att ta några minuter till att berätta en uppbyggande erfarenhet för någon. Tidigt nästa morgon började byggnadsarbetet.

Vid en bestämd tidpunkt på lördagsmorgonen gjorde alla ett uppehåll i arbetet för att lyssna till ett dryftande av dagens text. Sedan frambars en bön, för man visste mycket väl att projektet kunde ha framgång bara om det hade Jehovas välsignelse. — Ps. 127:1.

 När arbetet kom i gång, gick det snabbt framåt. På en timme var stommen till väggarna rest. Därefter sattes takstolarna upp. Väggbeklädnad och isolering kom på plats. Elektrikerna började dra ledningar. Ventilationskanaler och värmerör installerades. Förvaringsskåp byggdes och sattes på plats. Ibland regnade det hela veckoslutet, eller också var det bitande kallt eller stekande hett, men arbetet fortskred. Det förekom ingen konkurrens, ingen rivalitet bland hantverkarna.

Ofta var Rikets salen färdig före solnedgången den andra dagen — trevligt inredd och kanske också med en vackert anlagd trädgård runt omkring. När det var mer praktiskt, fördelade man arbetet på tre dagar eller kanske två veckoslut. När allt var klart, stannade många av arbetarna kvar, trötta men mycket glada, för att vara med vid det första ordinarie församlingsmötet, ett studium av Vakttornet.

Flera invånare i Guymon i Oklahoma i USA tvivlade på att det var möjligt att utföra kvalitetsarbete på så kort tid, och de ringde därför till stadens byggnadsinspektör. ”Jag sade åt dem att om de ville se något som var riktigt utfört, så behövde de bara titta närmare på den salen!” sade inspektören, när han senare berättade för Jehovas vittnen om händelsen. ”Ni gör ju allt riktigt, till och med sådant som är dolt och inte syns!”

Behovet av Rikets salar blev efter hand större, och de bröder som hade utvecklat många av byggmetoderna lärde upp andra. Rapporter om vad som uträttades spred sig till andra länder. Kunde sådana byggmetoder tillämpas där också?

Snabbyggemetoden tas i bruk internationellt

I Canada låg man långt efter med byggandet av Rikets salar i förhållande till behovet. Jehovas vittnen i Canada bad dem som organiserade snabbyggeprojekten i Förenta staterna förklara hur de gick till väga. Till att börja med tvivlade kanadensarna på att det kunde genomföras i Canada, men de bestämde sig för att försöka. Den första Rikets salen som byggdes enligt den här metoden i Canada uppfördes i Elmira i Ontario år 1982. År 1992 fanns det 306 snabbyggda Rikets salar i Canada.

Också Jehovas vittnen i Northampton i England vågade sig år 1983 på ett sådant projekt. Det var det första i sitt slag i Europa. Bröder som hade erfarenhet av den här byggmetoden reste från Förenta staterna och Canada för att leda projektet och lära de engelska vittnena hur det kan genomföras. Andra hade kommit ända från Japan, Indien, Frankrike och Tyskland. De var där som frivilliga, oavlönade arbetare. Hur var allt detta möjligt? Förmannen för ett lag irländska vittnen, som deltog i ett sådant projekt, sade: ”Det gick bra, därför att alla bröderna och systrarna samarbetade under ledning av Jehovas ande.”

Även i de fall då lokala byggnormer tycks omöjliggöra sådana projekt har Jehovas vittnen många gånger erfarit att kommunala tjänstemän är villiga att samarbeta när detaljerade upplysningar om bygget föreläggs dem.

 Efter ett snabbyggeprojekt norr om polcirkeln i Norge skrev tidningen Finnmarken: ”Helt fantastiskt. Det är det enda uttryck vi kan finna som täcker det Jehovas vittnen gjorde i helgen.” Och när Jehovas vittnen på Nya Zeeland, på Nordön, hade uppfört en smakfull Rikets sal på två och en halv dagar, löd rubriken på lokaltidningens förstasida: ”Ett nära nog mirakulöst projekt”. I själva artikeln stod det: ”Det mest ofattbara var kanske att arbetet var så väl organiserat och förlöpte så lugnt och fridfullt.”

Behöver det byggas en Rikets sal på en avsides belägen ort, utgör avståndet inget oöverstigligt hinder. I Belize uppfördes en snabbyggd Rikets sal, trots att det betydde att allt byggmaterial måste transporteras till en ö sex mil från Belize City. När en luftkonditionerad Rikets sal uppfördes i Port Hedland i Västaustralien under ett enda veckoslut, kom material och arbetskraft nästan uteslutande från platser som låg 160 mil eller längre därifrån. Arbetarna betalade resekostnaderna själva. De flesta av dem som deltog i projektet kände inte personligen bröderna i församlingen i Port Hedland, och ytterst få av dem skulle någonsin besöka mötena där. Men det avhöll dem inte från att ge uttryck åt sin kärlek genom att hjälpa till.

Att det finns få Jehovas vittnen på en plats är inte heller något hinder för att uppföra en Rikets sal enligt snabbyggemetoden. Omkring 800 vittnen från Trinidad erbjöd sig frivilligt att resa till Tobago för att hjälpa sina 84 kristna bröder och systrar där att bygga en Rikets sal i Scarborough år 1985. De 17 vittnena (de flesta av dem kvinnor och barn) i Goose Bay i Labrador i Canada behövde definitivt hjälp, om de någonsin skulle kunna få en egen Rikets sal. År 1985 chartrade vittnen från andra delar av landet tre flygplan, så att 450 av dem kunde komma till Goose Bay för att utföra arbetet. Efter två dagars hårt arbete höll de ett överlämnandeprogram i den färdiga salen på söndagskvällen.

Det här betyder inte att alla Rikets salar numera uppförs enligt snabbyggemetoden, men fler och fler byggs på det sättet.

Regionala byggnadskommittéer

I mitten av år 1986 hade behovet av nya Rikets salar ökat kraftigt. Under det föregående året hade 2.461 nya församlingar bildats världen över, och 207 av dem fanns i Förenta staterna. En del Rikets salar användes av tre, fyra eller till och med fem församlingar. Som det är förutsagt i Bibeln påskyndade Jehova verkligen insamlingsarbetet. — Jes. 60:22.

För att på bästa möjliga sätt utnyttja arbetskraften och låta alla som byggde Rikets salar dra nytta av den samlade erfarenheten började Sällskapet samordna verksamheten. År 1987 upprättades till att börja med 60 regionala byggnadskommittéer i Förenta staterna. Alla dessa kommittéer hade mycket att göra; en del av dem hade snart projekt planerade för ett helt år framåt eller ännu längre. De som förordnades att tjäna i dessa kommittéer var män  som framför allt hade andliga kvalifikationer, äldste i församlingarna som var goda exempel i fråga om att lägga i dagen Guds andes frukter. (Gal. 5:22, 23) Många av dem hade också erfarenhet av fastighetsbranschen, projektering, byggnadsarbete och företagsledning och var förtrogna med säkerhetsföreskrifter och liknande.

Församlingar uppmanades att rådgöra med den regionala byggnadskommittén, innan de valde tomt till en ny Rikets sal. I städer med mer än en församling anmodades de också att rådgöra med kretstillsyningsmannen, platstillsyningsmannen och äldste i närbelägna församlingar. Församlingar som planerade att göra en större renovering av sin Rikets sal eller att bygga en ny tillråddes att kontakta bröderna i den regionala byggnadskommitté som de sorterade under för att dra nytta av deras erfarenhet och av de riktlinjer som Sällskapet hade gett dem. Kommittén skulle samordna utväljandet av de erforderliga yrkesarbetarna bland bröder och systrar som representerade omkring 65 olika yrkesgrupper och som redan hade erbjudit sig att hjälpa till med sådana projekt.

Allteftersom tillvägagångssätten förbättrades var det möjligt att minska antalet arbetare som deltog i varje enskilt projekt. Byggplatsen kryllade inte längre av tusentals frivilliga, som antingen tittade på eller erbjöd sina tjänster, utan nu var sällan mer än 200 arbetare på plats åt gången. Hantverkarna behövde inte heller vara där ett helt veckoslut; det räckte att de kom just när deras kunnande behövdes. På det sättet fick de mer tid till samvaro med sin familj och till verksamheten i sin hemförsamling. Om det fanns bröder på orten som kunde utföra vissa arbeten på förhållandevis kort tid, visade det sig ofta vara mer praktiskt att det tillresande snabbyggelaget enbart kom och utförde de arbetsmoment där behovet av hjälp var störst.

Även om hela arbetet gick framåt i häpnadsväckande högt tempo, var det inte detta som var av största betydelse. Viktigare var att man utförde kvalitetsarbete och uppförde anspråkslösa Rikets salar som var anpassade efter de lokala församlingarnas behov. Allt planerades noggrant för att man skulle uppnå detta mål och samtidigt begränsa kostnaderna till ett minimum. Säkerheten prioriterades högt — säkerheten för arbetarna, grannarna, de förbipasserande och dem som senare skulle använda Rikets salen.

I andra länder hörde man talas om den här metoden att bygga Rikets salar, och de av Sällskapets avdelningskontor som menade att den skulle fungera bra i deras länder fick den nödvändiga informationen. År 1992 fanns det sådana av Sällskapet förordnade regionala byggnadskommittéer, som hjälpte till med att bygga Rikets salar, i bland annat Argentina, Australien, Canada, Frankrike, Japan, Mexico, Spanien, Storbritannien, Sydafrika och Tyskland. Byggmetoderna anpassades till de lokala omständigheterna. När det behövdes bistånd från något annat avdelningskontor för byggandet av en Rikets sal, ordnades detta genom Sällskapets huvudkontor. I vissa delar av världen byggdes en ny Rikets sal på några dagar; på andra  håll tog det ett par veckor eller kanske några månader. Genom noggrann planering och samordnade ansträngningar kunde den tid som behövdes för att färdigställa en ny Rikets sal kraftigt reduceras.

Jehovas vittnens byggverksamhet har inte varit begränsad till Rikets salar. När flera församlingar samlas till årliga kretssammankomster och kretsmöten, behövs det större lokaler.

Behovet av sammankomsthallar tillgodoses

Under årens lopp har Jehovas vittnen använt många olika slags lokaler för kretssammankomster. De har till exempel hyrt kommunala samlingslokaler, skolor, teatrar, idrottshallar, exercishus och mässområden. På några få platser kunde man hyra mycket fina lokaler till rimligt pris. Men oftast krävdes det mycket tid och stor ansträngning att städa lokalen, montera högtalarutrustning, bygga podium och frakta dit stolar. Ibland hände det att ett hyreskontrakt annullerades i sista minuten. Efter hand som antalet församlingar ökade blev det allt svårare att hitta tillräckligt många lämpliga lokaler. Hur kunde problemet lösas?

Återigen var lösningen att Jehovas vittnen fick skaffa egna lokaler. Det innebar att de renoverade lämpliga byggnader eller uppförde nya. Den första sammankomsthallen i Förenta staterna var en teater i Long Island City i New York, vilken Jehovas vittnen renoverade och började använda i slutet av år 1965.

Ungefär samtidigt höll Jehovas vittnen på den karibiska ön Guadeloupe på med ritningar till en sammankomsthall som skulle tillgodose deras behov. De ansåg att det skulle vara fördelaktigt för dem att ha sina kretssammankomster på många olika platser. Men de flesta städerna hade inga lokaler som var tillräckligt stora. Vittnena byggde därför en transportabel ”sammankomsthall” av stålrör och med aluminiumtak. Den rymde 700 personer och kunde monteras upp var som helst där det fanns tillgänglig mark som var förhållandevis plan. De blev tvungna att utvidga hallen om och om igen, så att den till slut hade plats för 5.000 personer. Tänk vilket arbete det måste ha varit att transportera, montera upp och ta ner 30 ton utrustning för varje sammankomst! Den här transportabla sammankomsthallen sattes upp och monterades ner flera gånger om året i 13 år, tills det blev svårt att hitta lämpliga platser att resa den på. Det blev då nödvändigt att köpa mark och uppföra en permanent sammankomsthall, som nu används för krets- och områdessammankomster.

På ganska många platser har man byggt om befintliga byggnader till sammankomsthallar. I Hays Bridge i Surrey i England köpte bröderna en 50 år gammal skolbyggnad och renoverade den. Den ligger omgiven av en 11 hektar stor tomt i ett vackert landskap. Före detta biograflokaler och en lagerbyggnad har byggts om och tagits i bruk i Spanien, en nerlagd textilfabrik i Australien, en danslokal i Quebec i Canada, en bowlinghall i Japan, en lagerlokal i Sydkorea. Alla dessa byggdes om till smakfulla sammankomsthallar  som kunde fungera bra som stora centra för biblisk undervisning.

Andra sammankomsthallar har byggts ända från grunden. Den unika åttkantiga formen på sammankomsthallen i Hellaby i South Yorkshire i England och det förhållandet att mycket av arbetet utfördes med frivillig arbetskraft fick en facktidskrift för byggnadsingenjörer (The Structural Engineer) att publicera en artikel om hallen. Sammankomsthallen i Saskatoon i Saskatchewan i Canada har 1.200 sittplatser, men när innerväggar skjuts på plats, kan byggnaden användas som fyra parallella Rikets salar. Haitis sammankomsthall (som prefabricerades och fraktades från Förenta staterna) är öppen på två sidor, så att de som sitter i den hela tiden känner vindarna fläkta — en välkommen svalka med tanke på Haitis heta sol. Sammankomsthallen i Port Moresby i Papua Nya Guinea är konstruerad så att vissa väggsektioner kan öppnas som dörrar; på så sätt kan programmet höras av fler än vad själva lokalen kan rymma.

Beslutet att bygga en sammankomsthall fattas inte av en liten grupp tillsyningsmän, som sedan förväntar att alla skall understödja projektet. Innan en ny sammankomsthall byggs, ser Sällskapet till att det görs en noggrann analys av hur stort behovet är och hur mycket den kommer att utnyttjas. Man tar inte bara hänsyn till de lokala brödernas entusiasm för projektet, utan också till distriktets generella behov. Man dryftar saken med alla berörda församlingar för att förvissa sig om att bröderna önskar en hall och har möjlighet att understödja projektet.

När så arbetet kommer i gång, ger Jehovas vittnen i området det sitt helhjärtade stöd. Varje projekt finansieras av vittnena själva. Man redogör för de ekonomiska behoven, men bidragen lämnas frivilligt och anonymt. Projektet planeras noggrant, och man drar nytta av de erfarenheter som man redan har fått från Riketssalsbyggen och i många fall också från  sammankomsthallsprojekt på andra håll. När det är nödvändigt, kan vissa delar av arbetet lämnas ut till entreprenörer, men som regel utförs det mesta av entusiastiska Jehovas vittnen. Det kan betyda att kostnaden halveras.

Med en arbetsstyrka som består av skickliga yrkesmän och andra som erbjuder sin tid och sina förmågor brukar hela projektet i regel gå snabbt framåt. En del projekt kan ta mer än ett år. Men år 1985 färdigställde cirka 4.500 frivilliga en 2.300 kvadratmeter stor sammankomsthall på Vancouver Island i Canada — på bara nio dagar. Byggnaden inrymmer också en Rikets sal med 200 sittplatser för de lokala församlingarna. På Nya Kaledonien införde regeringen utegångsförbud år 1984 på grund av politiska oroligheter. Ändå arbetade upp till 400 frivilliga åt gången på en sammankomsthall, och efter bara fyra månader var den klar. Strax utanför Stockholm blev en vacker, ändamålsenlig sammankomsthall med 900 stoppade ekstolar färdigställd på sju månader.

Ibland har det varit nödvändigt att gå till domstol för att få tillstånd att bygga sammankomsthallar. Så var fallet i Canada, närmare bestämt i Surrey i British Columbia. När tomten köptes tillät stadsplanebestämmelserna att en sådan plats för tillbedjan byggdes. Men efter det att byggnadsritningarna hade presenterats år 1974, utfärdade kommunfullmäktige i Surrey en bestämmelse som gick ut på att kyrkor och sammankomsthallar endast fick byggas i zon P-3 — en zon som inte existerade! Ändå hade 79 kyrkor tidigare byggts i kommunen utan några som helst problem. Saken drogs inför domstol. Upprepade domar avkunnades till Jehovas vittnens fördel. När de hinder som ställts upp av fördomsfulla myndighetspersoner till slut hade undanröjts, gav sig de frivilliga arbetarna i kast med projektet med sådan entusiasm att de fullbordade det på omkring sju månader. De kände att ”Guds hand” var över dem, så att arbetet kunde fullföljas, alldeles som Nehemja kände det, när han återuppbyggde det forntida Jerusalems murar. — Neh. 2:18.

När Jehovas vittnen i Förenta staterna köpte Stanley Theater i Jersey City i staten New Jersey, var den här teatern registrerad som kulturhistorisk byggnad. Även om den var ganska förfallen, hade den alla förutsättningar att bli en utmärkt sammankomsthall. Men när vittnena ville utföra nödvändigt reparationsarbete, vägrade stadens myndigheter att ge dem tillstånd. Borgmästaren ville inte ha Jehovas vittnen i det området; han hade andra planer för fastigheten. Vittnena fick dra saken inför domstol för att hindra myndighetspersoner från att göra orättmätigt bruk av sin makt. Domstolen dömde till Jehovas vittnens fördel. Inte långt därefter röstade lokalbefolkningen bort borgmästaren. Arbetet på hallen skred snabbt framåt. Resultatet blev en vacker sammankomsthall med plats för över 4.000 personer. Det är en byggnad som både affärsmän och andra invånare i staden är stolta över.

Under de 27 senaste åren har Jehovas vittnen i många delar av världen byggt smakfulla och ändamålsenliga sammankomsthallar som tjänar som  centra för biblisk undervisning. Fler och fler sådana sammankomsthallar finner man nu i Nord- och Sydamerika, Europa, Afrika och Orienten samt på många öar. I vissa länder — till exempel Nigeria, Italien och Danmark — har Jehovas vittnen till och med byggt stora, permanenta utomhusarenor som kan användas för deras områdessammankomster.

Sammankomsthallar och Rikets salar är emellertid inte de enda byggnadsprojekt som Jehovas vittnen är inbegripna i för att främja förkunnandet om Guds kungarike.

Kontor, tryckerier och Betelhem världen över

År 1992 hade Sällskapet Vakttornet 99 avdelningskontor runt om på jorden. Vart och ett av dem samordnade Jehovas vittnens verksamhet i sin del av det världsvida fältet. Över hälften av dessa avdelningskontor bedrev tryckeriverksamhet av olika slag för att främja det bibliska undervisningsarbetet. De allra flesta som arbetar vid avdelningskontoren bor som en stor familj i hem som kallas Betel, vilket betyder ”Guds hus”. Eftersom Jehovas vittnen hela tiden växer i antal och deras predikoverksamhet ökar, har det varit nödvändigt att utvidga avdelningskontoren och att bygga nya.

Organisationen har växt så snabbt att program för utvidgning ofta har varit på gång vid 20 till 40 avdelningskontor samtidigt. Detta har krävt ett stort internationellt byggnadsprogram.

På grund av det oerhört omfattande byggnadsarbete som utförs världen över har Sällskapet Vakttornet sin egen projekterings- och ritavdelning vid världshögkvarteret i New York. Ingenjörer med många års erfarenhet har lämnat sina förvärvsarbeten och erbjudit sig att på heltid hjälpa till med byggnadsprojekt som är direkt förbundna med Rikets verk. De som har erfarenhet har dessutom övat upp andra män och kvinnor i arbetet med att projektera, konstruera och rita. Genom att arbetet samordnas av den här avdelningen kan den erfarenhet man får från byggandet av ett avdelningskontor i vilken som helst del av världen komma dem till nytta som arbetar med projekt i andra länder.

På grund av den stora mängden arbete visade det sig så småningom vara fördelaktigt att öppna ett regionalt projekteringskontor i Japan som kunde hjälpa till med konstruktionsritningar till projekt i Orienten. Också i Europa och Australien finns det regionala projekteringskontor med medarbetare från många olika länder. De regionala kontoren har ett nära samarbete med huvudkontoret, och deras tjänster, jämte användningen av datateknik, betyder att det bara behövs en liten projekteringsstab vid varje enskild byggplats.

En del projekt är förhållandevis små. Det gällde till exempel det avdelningskontor som byggdes på Tahiti år 1983 och som omfattade kontorsutrymmen, lagerlokaler och bostäder för åtta frivilliga arbetare. Det gällde också det fyra våningar höga avdelningskontor som uppfördes på den karibiska ön Martinique åren 1982—1984. Storstadsbor från andra länder  tyckte kanske inte att det var något speciellt med dessa byggnader, men de väckte uppmärksamhet i de områden där de uppfördes. Tidningen France-Antilles förklarade att avdelningskontoret på Martinique var ”ett arkitektoniskt mästerverk” som avspeglade ”stor kärlek till väl utfört arbete”.

Som en kontrast när det gäller storleken kan nämnas att de byggnader som uppfördes i Canada år 1981 omfattade ett tryckeri med en golvyta på över 9.300 kvadratmeter och ett bostadshus för 250 frivilliga arbetare. Samma år blev Vakttornets komplex i Cesario Lange i Brasilien färdigt. Det omfattade åtta byggnader med en sammanlagd golvyta på omkring 46.000 kvadratmeter. Det gick åt 10.000 lastbilslass med cement, sten och sand och så många betongpålar att om de hade ställts på varandra, skulle de ha nått dubbelt så högt som Mount Everest! År 1991, när ett nytt stort tryckeri blev klart i Filippinerna, var det också nödvändigt att bygga ett 11 våningar högt bostadshus.

Ett växande antal Rikets förkunnare i Nigeria gjorde det nödvändigt att sätta i gång ett stort byggnadsprojekt i Igieduma år 1984. Det skulle omfatta ett tryckeri, en rymlig kontorsbyggnad, fyra sammanbyggda bostadshus och andra nödvändiga lokaler. Man planerade att bygga hela tryckeriet av prefabricerade element som skulle levereras från Förenta staterna. Men så ställdes bröderna inför tidsfrister för import som det verkade omöjligt att hålla. När det ändå lyckades och allt kom fram välbehållet till byggplatsen, tog inte vittnena själva åt sig äran, utan tackade Jehova för hans välsignelse.

Snabb utvidgning jorden runt

Arbetet med att förkunna om Riket har emellertid vuxit så snabbt att det till och med efter en större utvidgning av ett avdelningskontor i ett land ofta har varit nödvändigt att börja bygga igen inom en relativt kort tid. Här följer några exempel.

I Peru blev ett nytt fint avdelningskontor — med kontorsutrymmen, 22 sovrum och andra nödvändiga utrymmen för medlemmarna av Betelfamiljen samt en Rikets sal — klart i slutet av år 1984. Men i detta sydamerikanska land väckte budskapet om Riket mycket större gensvar än man hade väntat sig. Fyra år senare blev det nödvändigt att utöka den befintliga anläggningen till det dubbla, och den här gången gjorde man en jordbävningssäker konstruktion.

Ett nytt rymligt avdelningskontor färdigställdes i Colombia år 1979. Det verkade som om det skulle tillgodose behovet av utrymmen många år framåt. Men inom sju år hade antalet Jehovas vittnen i Colombia nästan fördubblats, och avdelningskontoret tryckte nu tidskrifterna La Atalaya och ¡Despertad! inte bara för Colombia, utan också för fyra grannländer. Det blev därför nödvändigt att börja bygga igen år 1987 — den här gången på en tomt där det fanns plats för ytterligare utvidgning.

 Under år 1980 ägnade Jehovas vittnen i Brasilien omkring 14.000.000 timmar åt att offentligt förkunna budskapet om Riket. År 1989 hade siffran stigit till nästan 50.000.000. Fler och fler visade att de ville få sin andliga hunger stillad. Det stora avdelningskontoret som hade överlämnats år 1981 räckte inte längre till. Redan i september 1988 var man i gång med att schakta för en ny tryckeribyggnad. Den skulle ge 80 procent större golvyta än i det befintliga tryckeriet, och naturligtvis skulle det också behövas bostäder för att hysa den utökade Betelfamiljen.

I Selters/Taunus i Tyskland överlämnades år 1984 Sällskapet Vakttornets näst största tryckerikomplex. På grund av ökningen i Tyskland och möjligheten att utvidga arbetet med att vittna i de länder som detta avdelningskontor trycker litteratur för började man fem år senare planera att utvidga tryckeriet med över 85 procent och att uppföra fler bostads- och servicefastigheter.

Avdelningskontoret i Japan flyttade år 1972 från Tokyo till nya stora anläggningar i Numazu. Ytterligare en kraftig utvidgning genomfördes år 1975. År 1978 köpte man en ny tomt i Ebina, och det dröjde inte länge förrän man satte i gång med att bygga ett tryckeri som skulle bli tre gånger så stort som det i Numazu. Det blev klart år 1982. Ändå hade man inte tillräckligt med utrymme; år 1989 hade ännu fler byggnader uppförts. Hade det inte varit möjligt att bygga stort nog med en gång? Nej. Antalet förkunnare i Japan hade fördubblats gång på gång — något som ingen människa hade kunnat förutse. Antalet hade stigit från 14.199 år 1972 till 137.941 år 1989, och en stor del av förkunnarna var i heltidstjänsten.

Man kan se ett liknande mönster i andra delar av världen. Inom en tioårsperiod — och ibland inom några få år — efter det att stora avdelningskontor med tryckerier byggts, har det varit nödvändigt att företa en större utvidgning. Det har bland annat varit fallet i Mexico, Canada, Sydafrika och Sydkorea.

Vilka utför själva byggnadsarbetet? Hur genomförs det hela?

Tusentals är ivriga att hjälpa till

Av de 17.000 Jehovas vittnen som fanns i Sverige när ett nytt avdelningskontor skulle byggas i Arboga var det cirka 5.000 som ställde upp för att hjälpa till med arbetet. De flesta var helt enkelt villiga medhjälpare, men det fanns också tillräckligt många skickliga yrkesmän som såg till att arbetet utfördes på rätt sätt. Vad var deras motiv? Kärlek till Jehova.

När Jehovas vittnen skulle bygga ett nytt avdelningskontor i Holbæk i Danmark, gav en handläggare på byggnadsnämnden uttryck åt betänkligheter när han hörde att vittnena skulle utföra allt arbete själva. Men bland de vittnen som hade erbjudit sig att hjälpa till fanns all den fackkunskap som behövdes. Skulle det ändå ha varit bättre om de hade anlitat entreprenörer för att utföra arbetet? När projektet var färdigt, fick experter från  stadens byggnadsnämnd göra en rundvandring på området. De kommenterade det fina hantverket — något som de sällan ser hos kommersiella firmor nu för tiden. Handläggaren som tidigare hade gett uttryck åt betänkligheter sade nu med ett leende: ”Den gången kände jag ju inte er organisation.”

I Australien ligger tätorterna mycket utspridda. De flesta av de 3.000 frivilliga som mellan åren 1978 och 1983 hjälpte till med att bygga avdelningskontoret i Ingleburn måste därför resa minst 150 mil. Men det anordnades bussresor för grupper av frivilliga arbetare, och församlingarna längs vägen visade stor gästfrihet. De serverade måltider och sörjde för trevlig samvaro åt bröderna när de rastade under resan. En del av bröderna sålde sina hus, slog igen sina firmor, tog semester eller gjorde andra uppoffringar för att få delta i projektet. Arbetslag som bestod av erfarna hantverkare kom för att gjuta, sätta upp innertak och bygga staket — och somliga av dem kom mer än en gång. Andra skänkte material.

De flesta av de frivilliga arbetarna som deltog i dessa projekt var oerfarna, men efter en kort tids upplärning tog några av dem på sig stort ansvar och utförde ett utmärkt arbete. De lärde sig att tillverka fönster, köra traktor, blanda betong och mura. De hade en avgjord fördel framför dem som inte är Jehovas vittnen och som utför samma slags arbete kommersiellt. På vilket sätt? De som hade erfarenhet var villiga att lära upp andra. Ingen var rädd att någon annan skulle ta hans arbete; det fanns tillräckligt att göra för alla. Och alla var starkt motiverade att utföra kvalitetsarbete, eftersom deras arbete var ett uttryck för deras kärlek till Gud.

På alla byggplatserna är det några vittnen som utgör kärnan i ”byggfamiljen”. Under arbetet i Selters/Taunus i Tyskland mellan åren 1979 och 1984 bestod denna kärna vanligtvis av flera hundra arbetare. Tusentals andra slöt sig till dem för kortare eller längre perioder, många av dem över veckosluten. Allt planerades noggrant, så det fanns mycket att göra för de frivilliga arbetarna när de kom.

Så länge vi människor är ofullkomliga kommer det att uppstå problem, men de som deltar i dessa projekt försöker lösa problemen på grundval av Bibelns principer. De vet att det är viktigare att göra saker och ting på ett kristet sätt än att vara effektiv. På byggplatsen i Ebina i Japan hade man som påminnelse satt upp stora skyltar med bilder av arbetare i hjälm, och på varje hjälm hade man med japanska skrivtecken skrivit en av Guds andes frukter: kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning. (Gal. 5:22, 23) De som besöker byggplatserna kan både se och höra skillnaden mellan dessa och andra byggplatser. En nyhetsreporter som hade blivit guidad på byggplatsen i Brasilien sade följande om sina egna iakttagelser: ”Det förekommer ingen oordning eller brist på samarbete. ... Den kristna atmosfären gör det annorlunda här jämfört med vad man är van att se i brasiliansk byggverksamhet.”

 Ständig tillväxt vid världshögkvarteret

Det är inte bara Sällskapet Vakttornets avdelningskontor som har behövt utvidga; det har också varit nödvändigt att utvidga anläggningarna vid världshögkvarteret. Tryckeri- och kontorsutrymmena i Brooklyn och på andra platser i staten New York har utvidgats mer än tio gånger sedan andra världskriget. För att skaffa bostäder åt personalen har det varit nödvändigt att bygga eller köpa och renovera ett flertal byggnader, både små och stora. I augusti 1990 och i januari 1991 kom meddelande om ytterligare stora utvidgningsprojekt i Brooklyn. De skulle genomföras till och med innan uppförandet av Vakttornets stora undervisningscentrum norr om New York, vilket hade påbörjats år 1989, var fullbordat. När detta undervisningscentrum står klart, kommer det att kunna hysa 1.200 Betelmedarbetare och elever.

Sedan år 1972 har byggverksamheten pågått oavbrutet vid världshögkvarteret i Brooklyn och de anläggningar som är nära knutna till det i andra delar av staten New York och i New Jersey. Med tiden blev det uppenbart att även om antalet ordinarie byggnadsarbetare uppgick till flera hundra, var det omöjligt för dem att hinna med arbetet. År 1984 infördes därför ett kontinuerligt program för tillfälliga arbetare. Brev sändes ut till de då 8.000 församlingarna i Förenta staterna med inbjudan till kvalificerade bröder att komma och hjälpa till en vecka eller längre. (Ett liknande program hade redan fungerat bra vid en del avdelningskontor, bland annat i Australien, där alla som kunde stanna två veckor inbjöds att anmäla sig.) Arbetarna skulle få kost och logi, men de skulle själva betala resekostnaderna och skulle inte få någon lön. Skulle det bli något gensvar?

År 1992 hade mer än 24.000 ansökningar behandlats! Minst 3.900 av dessa ansökningar var från personer som kom för andra eller tredje gången, eller till och med tionde eller tjugonde gången. De flesta var äldste, biträdande tjänare eller pionjärer — människor med goda andliga kvalifikationer. De förklarade sig alla villiga att göra vad som än behövdes, oavsett om de fick göra bruk av sitt yrkeskunnande eller inte. Arbetet var ofta tungt och smutsigt. Men de räknade det som ett privilegium att på det här sättet få bidra till främjandet av Rikets intressen. Somliga ansåg att det hjälpte dem att bättre inse vilken självuppoffrande anda som kännetecknar arbetet vid världshögkvarteret. Alla kände sig rikt belönade genom att de fick vara med vid Betelfamiljens program för morgontillbedjan och familjestudiet av Vakttornet varje vecka.

Internationella frivilliga byggnadsarbetare

När behovet av snabb utvidgning blev allt större, infördes år 1985 en anordning med internationella frivilliga byggnadsarbetare. Det var inte första gången man inledde internationellt samarbete på byggfronten, men  arbetet blev nu noggrant samordnat från huvudkontoret. Alla som deltar är Jehovas vittnen som frivilligt ställer sig till förfogande för att hjälpa till med byggnadsarbete utanför sitt eget land. De är yrkesmän, ofta män vars hustrur följer med för att hjälpa till där de kan. De flesta betalar själva sina resekostnader; ingen får någon lön för det han gör. Några är korttidsarbetare och stannar i regel mellan två veckor och tre månader. Andra är långtidsarbetare och stannar ett år eller längre, kanske tills projektet är färdigt. Över 3.000 Jehovas vittnen från 30 olika länder deltog i detta program under de fem första åren, och fler var ivriga att medverka när deras förmågor behövdes. De räknar det som ett privilegium att få ge ut av sig själva och sina medel för att främja Guds kungarikes intressen på det här sättet.

De internationella frivilliga byggnadsarbetarna får kost och logi. Komforten är ofta minimal. De inhemska vittnena uppskattar mycket det arbete som deras besökande bröder och systrar utför, och där så är möjligt inbjuder de dem att bo hemma hos sig, hur enkla deras hem än må vara. Måltiderna intas oftast på arbetsplatsen.

Bröderna från utlandet kommer inte för att utföra hela arbetet. Deras mål är att arbeta tillsammans med den inhemska byggarbetsstyrkan. Det händer också att hundratals, ibland tusentals, andra i landet kommer för att hjälpa till under ett veckoslut, en vecka eller längre tid åt gången. I Argentina samarbetade 259 frivilliga från andra länder med flera tusen inhemska vittnen, av vilka somliga deltog i arbetet varje dag, andra var med i några veckor och många fler hjälpte till under veckosluten. I Colombia hjälpte över 830 internationella frivilliga byggnadsarbetare till under kortare eller längre perioder. Det var också över 200 inhemska frivilliga som deltog i  projektet på heltid och ytterligare 250 eller fler som hjälpte till varje veckoslut. Sammanlagt var det mer än 3.600 frivilliga som deltog.

Språkbarriärer kan vålla problem, men det hindrar inte de internationella grupperna från att samarbeta. Man kommer långt med gester, ansiktsuttryck, sinne för humor och en önskan att fullgöra ett arbete till ära för Jehova.

En del av de länder som upplever en enastående tillväxt inom organisationen — och som därför behöver större avdelningskontor — är länder där det finns förhållandevis få yrkesutbildade byggnadsarbetare. Men detta utgör inget hinder bland Jehovas vittnen, som gärna hjälper varandra. De samarbetar som medlemmar av en internationell familj som inte är splittrad på grund av nationalitet, hudfärg eller språk.

I Papua Nya Guinea måste var och en av de frivilliga arbetarna från Australien och Nya Zeeland lära upp en infödd broder i sitt yrke för att uppfylla arbetsdepartementets krav. På det viset fick inhemska vittnen lära sig yrken som kunde hjälpa dem att försörja sig själva och sina familjer, samtidigt som de gav av sig själva.

När ett nytt avdelningskontor behövde byggas i El Salvador, fick de inhemska bröderna hjälp av 326 frivilliga arbetare från utlandet. Vid projektet i Ecuador arbetade 270 vittnen från 14 länder sida vid sida med sina ecuadorianska bröder och systrar. En del internationella frivilliga byggnadsarbetare hjälpte till med flera projekt som pågick samtidigt. De ambulerade mellan byggplatser i Europa och Afrika, alltefter var deras yrkeskunnighet behövdes.

År 1992 hade internationella frivilliga byggnadsarbetare sänts ut till 49 länder för att hjälpa inhemska bröder med att uppföra avdelningskontor. I vissa fall kunde de som fick hjälp genom detta program i sin tur bistå andra. Under uppförandet av avdelningskontoret i Filippinerna var det till exempel omkring 60 internationella långtidsarbetare och över 230 utländska korttidsarbetare som hjälpte till, och när projektet var färdigt erbjöd sig en del filippinare att hjälpa till med att bygga anläggningar i andra delar av Sydostasien.

Jehovas vittnen utför byggnadsarbete på grund av de nuvarande behoven i förbindelse med predikandet av de goda nyheterna. Med hjälp av Jehovas ande vill de avge största möjliga vittnesbörd under den tid som återstår före Harmageddon. De är övertygade om att Guds nya värld är mycket nära förestående, och de tror fullt och fast att de som ett organiserat folk kommer att få överleva in i denna nya värld under Guds messianska kungarikes styre. Det är också deras förhoppning att många av de fina anläggningar som de har byggt och överlämnat åt Jehova kanske kommer att fortsätta att användas efter Harmageddon som centra varifrån kunskapen om den ende sanne Guden kan sprida sig, tills den verkligen fyller hela jorden. — Jes. 11:9.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 322]

Vittnen från grannförsamlingar hjälpte till med arbetet

[Infälld text på sidan 323]

Byggnadsarbetet utfördes av frivilliga, oavlönade arbetare

[Infälld text på sidan 324]

Andliga egenskaper betonades

[Infälld text på sidan 326]

Kvalitetsarbete, säkerhet, minimala kostnader, högt tempo

[Infälld text på sidan 328]

En transportabel sammankomsthall!

[Infälld text på sidan 331]

Man gick till domstol

[Infälld text på sidan 332]

Internationellt utvidgningsprogram i stor skala

[Infälld text på sidan 333]

Byggnadsarbetarna tog inte själva åt sig äran, utan tackade Jehova

[Infälld text på sidan 334]

En tillväxttakt som ingen människa hade kunnat förutse

[Infälld text på sidan 336]

De räknade det som ett privilegium att få hjälpa till med byggnadsarbete vid världshögkvarteret

[Infälld text på sidan 339]

De arbetar som en internationell familj som inte är splittrad på grund av nationalitet, hudfärg eller språk

 [Ruta/Bilder på sidorna 320, 321]

Samarbete för att bygga Rikets salar snabbt

Tusentals nya församlingar bildas varje år. I de flesta fall bygger Jehovas vittnen nya Rikets salar själva. De här bilderna togs under uppförandet av en Rikets sal i Connecticut i USA år 1991

Fredag kl. 7.40

Fredag kl. 12.00

 Lördag kl. 19.41

Söndag kl. 18.10: Rikets sal är i stort sett färdig

De vänder sig till Jehova för att få hans välsignelse, och de avsätter tid till att begrunda vägledning från hans ord

Alla är oavlönade frivilliga, glada att arbeta sida vid sida

 [Ruta/Bilder på sidan 327]

Rikets salar i olika länder

De möteslokaler som Jehovas vittnen använder är i regel anspråkslösa. De är rena och ändamålsenliga och passar bra in i omgivningen

Peru

Filippinerna

Frankrike

Sydkorea

Japan

Papua Nya Guinea

Irland

Colombia

Norge

Lesotho

 [Ruta/Bilder på sidan 330]

Jehovas vittnens sammankomsthallar

På vissa håll har Jehovas vittnen funnit det vara praktiskt att bygga egna sammankomsthallar där de kan hålla sina regelbundet återkommande sammankomster. En stor del av byggnadsarbetet utförs av Jehovas vittnen i området. Här är några av de sammankomsthallar som var i bruk i början av 1990-talet

Storbritannien

Venezuela

Italien

Tyskland

Canada

Japan

 [Ruta/Bilder på sidan 338]

Internationellt byggnadsprogram tillgodoser trängande behov

Organisationens snabba tillväxt har krävt fortlöpande utvidgning av kontor, tryckerier och Betelhem runt om i världen

Internationella frivilliga byggnadsarbetare hjälper inhemska Jehovas vittnen

Spanien

De byggmetoder som används gör det möjligt för många frivilliga med begränsad erfarenhet att utföra värdefullt arbete

Puerto Rico

Yrkesmän ställer sig villigt till förfogande

Nya Zeeland

Grekland

Brasilien

Användning av hållbara material minskar underhållskostnaderna på lång sikt

Storbritannien

Arbetarna, som visar personligt intresse för sin uppgift, utför kvalitetsarbete som ett uttryck för sin kärlek till Jehova

Canada

Det råder en glad stämning, och många bestående vänskapsband knyts

Colombia

Skylt i Japan som påminde arbetarna om säkerhetsföreskrifterna och om behovet av att visa Guds andes frukter

[Bild på sidan 318]

Den första byggnaden som kallades Rikets sal (på Hawaii)

[Bilder på sidan 319]

I början var många Rikets salar hyrda byggnader eller helt enkelt rum ovanför affärslokaler; ett fåtal hade byggts av Jehovas vittnen själva

[Bilder på sidan 329]

Två av de första sammankomsthallarna

New York

Guadeloupe

[Bilder på sidan 337]

Nyanlända tillfälliga byggnadsarbetare vid världshögkvarteret i New York

Varje grupp påminns om att det är viktigare att vara andligt sinnad och utföra kvalitetsarbete än att arbeta snabbt