Kapitel 17

Sammankomster — bevis på verkligt broderskap

SAMMANKOMSTER har blivit regelbundet återkommande händelser som kännetecknar Jehovas vittnens nutida organisation. Men Jehovas tillbedjare har hållit nationella och internationella sammankomster långt före 1900-talet.

Jehova krävde att alla personer av mankön i det forntida Israel skulle samlas i Jerusalem till tre stora högtider varje år. En del män tog med sig hela sin familj. I själva verket krävde den mosaiska lagen att alla familjemedlemmar — både män, kvinnor och barn — skulle vara med vid bestämda tillfällen. (2 Mos. 23:14—17; 5 Mos. 31:10—13; Luk. 2:41—43) Först var det bara de som bodde inom Israels gränser som var med vid högtiderna. Senare, då judarna hade blivit förskingrade, kom deltagarna från många nationer. (Apg. 2:1, 5—11) De samlades inte bara därför att Israel och Abraham var deras förfäder, utan därför att de erkände Jehova som sin store himmelske Fader. (Jes. 63:16) Dessa högtider var lyckliga tilldragelser. De hjälpte också alla närvarande att ständigt tänka på Guds ord och inte bli så uppslukade av livets dagliga göromål att de glömde de viktigare tingen, nämligen de andliga.

På liknande sätt kretsar Jehovas vittnens sammankomster i vår tid kring andliga intressen. Dessa sammankomster ger ärliga och uppriktiga iakttagare obestridliga bevis för att Jehovas vittnen är förenade genom starka band i verkligt kristet broderskap.

Bibelforskarnas första sammankomster

Anordningar för att samla bibelforskare från olika städer och länder utvecklades undan för undan. Till skillnad från medlemmarna av de traditionella kyrkosamfunden lärde bibelforskarna snabbt känna sina medtroende på andra platser tack vare sina sammankomster (eller konvent, som de kallades på den tiden). I början hölls sammankomsterna i Allegheny i Pennsylvania i samband med det årliga högtidlighållandet av Herrens död. År 1891 meddelades det uttryckligt att det skulle hållas ett ”konvent för studium av Bibeln och för firandet av Herrens nattvard”. Året därpå hade Zion’s Watch Tower en stor rubrik som löd: ”DE TROENDES KONVENT, I ALLEGHENY I PENNSYLVANIA, ... 7—14 APRIL 1892”.

 Allmänheten inbjöds inte till dessa första sammankomster. Men år 1892 var omkring 400 personer, som hade visat tro på återlösningen och uppriktigt intresse för Herrens verk, närvarande vid en sammankomst. I programmet ingick fem dagar med intensivt bibelstudium och ytterligare två dagar med råd och vägledning till kolportörerna.

En som var med vid en av dessa sammankomster för första gången sade: ”Jag har varit vid många konvent, men aldrig förr vid ett sådant konvent som detta, där Guds vilja och plan är det enda ämne som behandlas från morgon till kväll — i hemmet, på gatan, vid mötena, vid lunch, ja överallt.” Beträffande den anda som konventdeltagarna visade skrev en man från Wisconsin i USA: ”Jag blev mycket imponerad av den anda av kärlek och broderlig omtanke som visades vid alla tillfällen.”

År 1893 skedde en förändring i förbindelse med det årliga konventet. Bibelforskarna utnyttjade de billigare tågbiljetterna till Chicago i samband med världsutställningen (”World’s Columbian Exposition”) den sommaren, och de samlades därför i Chicago den 20—24 augusti. Det var det första konventet utanför Pittsburghområdet. Men för att göra bästa möjliga bruk av tid och pengar till förmån för Herrens verk hölls det inga fler allmänna konvent på några år.

Från och med år 1898 började bibelforskarna på olika platser anordna mindre, lokala konvent. År 1900 organiserade Sällskapet tre allmänna konvent, men det hölls också 13 lokala konvent i Förenta staterna och Canada. De flesta av dem varade bara en dag, och de hölls ofta i samband med att en av pilgrimerna var på besök. Antalet konvent ökade år för år. År 1909 hölls det åtminstone 45 lokala konvent i Nordamerika, förutom de konvent som  broder Russell betjänade under sina särskilda resor till olika delar av USA och Canada. En stor del av programmet vid endagskonventen var speciellt inriktad på att väcka allmänhetens intresse. Antalet närvarande kunde variera från hundra till flera tusen personer.

Vid de allmänna konventen däremot, vilka huvudsakligen besöktes av bibelforskarna, lades tonvikten på undervisning för dem som var ganska väl förtrogna med sanningens väg. Till dessa konvent kom det extratåg fyllda med konventdeltagare från de större städerna. Antalet närvarande kunde ibland vara så högt som 4.000 och även inbegripa några som kom från Europa. Detta var sammankomster som styrkte och livade upp Jehovas folks medlemmar andligen och ingöt i dem större nit och kärlek. En broder sade vid slutet av ett sådant konvent år 1903: ”Jag skulle inte byta bort det goda som jag har fått ut av det här konventet mot tusen dollar — och jag är ändå en fattig man.”

Pilgrimbröder som råkade vara i området höll tal vid konventen. Broder Russell strävade också efter att vara närvarande och medverka i programmet vid såväl lokala sammankomster som större konvent i Förenta staterna och ofta även i Canada. Det innebar mycket resande för honom — främst under veckosluten. Men år 1909 hyrde en broder i Chicago flera järnvägsvagnar för att transportera konventdeltagare som var med broder Russell på en rundresa från det ena konventet till det andra. År 1911 och år 1913 chartrade samme broder hela tåg som transporterade hundratals bröder och systrar på konventresor till de västra delarna av Förenta staterna och Canada, resor som varade en månad eller mer.

Att få följa med på ett sådant konventtåg var en oförglömlig upplevelse. År 1913 steg Malinda Keefer på ett sådant tåg i Chicago. Flera år senare sade hon: ”Det tog inte lång tid förrän vi insåg att vi var en enda stor familj, ... och tåget var vårt hem under en månad.” När tåget rullade ut från stationen, sjöng de som hade kommit för att vinka av dem: ”Gud dig lede, tills vi möts igen!” och viftade med hattar och näsdukar tills tåget var utom synhåll. Syster Keefer tillade: ”På varje ställe där vi stannade under resan hölls det konvent — de flesta varade i tre dagar, men vi stannade bara en dag vid varje konvent.  I samband med dessa konvent höll broder Russell två tal — ett till vännerna på eftermiddagen och ett till allmänheten på kvällen över ämnet ’Bortom grafven’.”

Också i andra länder ökade antalet sammankomster. Många av dem var små. Till den första sammankomsten i Norge, som hölls år 1905, kom det bara 15 personer, men det var dock en början. När broder Russell sex år senare besökte Norge, gjorde man en särskild ansträngning för att inbjuda allmänheten, och vid det tillfället var det uppskattningsvis 1.200 närvarande. Under år 1909, när han var med vid konvent i Skottland, talade han till omkring 2.000 i Glasgow och till ytterligare 2.500 i Edinburgh över det intresseväckande ämnet ”Tjuven i paradiset, den rike mannen i helvetet och Lasarus i Abrahams sköte”.

Efter varje konvent under den första tiden ordnade bröderna vad de kallade ”kärleksmåltider”. Dessa var ett uttryck för verkligt kristet broderskap. Vad försiggick vid dessa ”kärleksmåltider”? Talarna kunde till exempel ställa sig på rad med var sin tallrik med brödtärningar i handen, och sedan gick alla de andra förbi och tog för sig av brödet, tog talarna i hand och sjöng: ”Välsignat vare det band som förenar våra hjärtan i kristen kärlek.” Glädjetårar rann ofta nerför kinderna då de sjöng. Längre fram, när de blev fler, fick de sluta skaka hand med talarna och bryta bröd, men de avslutade konventen med sång och bön och ofta med långa applåder för att uttrycka sin uppskattning.

En världsomfattande predikokampanj sätts i gång

Det första stora konventet efter första världskriget hölls i Cedar Point i Ohio (vid Eriesjön, ungefär 10 mil väster om Cleveland) den 1—8 september 1919. Efter broder Russells död hade några av dem som hade haft framträdande ställningar inom organisationen avfallit. Bröderna hade satts på svåra prov. Tidigare under år 1919 hade Sällskapets president och hans medarbetare blivit frigivna från en orättvis inspärrning i fängelse. Förväntningarna var därför stora. Första sammankomstdagen var det inte så många närvarande, men senare på dagen kom fler deltagare med extratåg. Då vällde det in så mycket folk att de hotell som hade erbjudit sig att hysa konventdeltagarna fick problem. R. J. Martin och A. H. Macmillan (två av dem som nyligen hade blivit frigivna ur fängelset) erbjöd sig frivilligt att hjälpa till. De arbetade till efter midnatt med att fördela rum, och broder Rutherford och många av de andra fann nöje i att fungera som piccolor som bar vännernas bagage och följde med dem till deras rum. Det rådde en entusiastisk anda som smittade av sig på alla.

Man väntade att omkring 2.500 personer skulle komma, men konventet visade sig överträffa alla förväntningar. Andra dagen var hörsalen redan fylld till trängsel, och fler salar fick tas i bruk. När det visade sig att utrymmet ändå inte räckte, flyttade man ut till en trevlig skogsdunge. Omkring 6.000 bibelforskare från Förenta staterna och Canada var närvarande.

 Dessutom kom minst 1.000 utomstående till huvudtalet på söndagen, så att föredragshållaren talade till inte mindre än 7.000 åhörare ute i det fria och utan hjälp av mikrofon eller högtalaranläggning. I det föredraget, ”Hoppet för den betryckta mänskligheten”, klargjorde J. F. Rutherford att Guds messianska kungarike är lösningen på mänsklighetens problem, och han visade dessutom att Nationernas förbund (som då höll på att bildas och som redan hade fått stöd av prästerskapet) inte på något sätt var ett politiskt uttryck för Guds rike. En lokaltidning (Sandusky Register) innehöll ett utförligt referat av det offentliga föredraget och även en resumé av bibelforskarnas verksamhet. Exemplar av den tidningen sändes till andra tidningar över hela Förenta staterna och Canada. Men det var inte bara på det sättet som budskapet fick större publicitet till följd av det här konventet.

Konventets verkliga höjdpunkt var broder Rutherfords ”Tal till medarbetarna”, som senare publicerades under rubriken ”Förkunnandet af Riket”. Detta tal var riktat till bibelforskarna själva. Under talets gång fick de klart för sig vad bokstäverna G A, som fanns på konventprogrammet och på olika ställen på konventplatsen, betydde. Det meddelades att Sällskapet hade beslutat att ge ut en ny tidskrift, The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern), som skulle användas för att rikta människors uppmärksamhet på det messianska kungariket. Sedan broder Rutherford hade dragit upp riktlinjerna för hur arbetet skulle utföras, sade han till åhörarna: ”Tillfällets dörr är öppen för dig. Gå genast in genom den! Kom ihåg, att när du går ut i verket, är du icke blott och bart en prenumerantsamlare för en tidskrift, utan du är en ambassadör  för konungars Konung och herrars Herre, i det att du förkunnar för folket på detta värdiga sätt annalkandet af den gyllene tidsåldern, vår Herres och Mästares härliga rike, om hvilket de sanna kristna hafva bedit och efter hvilket de längtat under många århundraden.” (Se Uppenbarelseboken 3:8.) Det var inspirerande att se det entusiastiska gensvaret, när talaren frågade hur många som önskade delta i arbetet. De 6.000 åhörarna reste sig upp som en man. Året därpå var det mer än 10.000 som tog del i tjänsten på fältet. Hela konventet hade en enande och upplivande verkan på alla som var där.

Tre år senare, år 1922, hölls ett annat minnesvärt konvent i Cedar Point. Det varade i nio dagar, från 5 till 13 september. Förutom deltagarna från Förenta staterna och Canada kom det några från Europa. Delar av programmet framfördes på tio språk. Varje dag var det i genomsnitt 10.000 personer närvarande, men till talet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” kom det så många från allmänheten att närvarosiffran nästan fördubblades.

Bibelforskarna samlades inte till detta konvent i den tanken att de skulle planlägga ett arbete här på jorden som skulle sträcka sig flera årtionden in i framtiden. De sade i själva verket att det mycket väl kunde vara deras sista allmänna konvent före ”församlingens befrielse ... in i Guds rikes himmelska sfär för att så träda fram inför vår Herres och vår Guds verkliga och sanna åsyn”. Men hur kort tiden än kunde tänkas bli var deras främsta intresse att  göra Guds vilja. Med det i tankarna höll broder Rutherford fredagen den 8 september det minnesvärda föredraget ”Riket”.

Tidigare hade stora banderoller med bokstäverna A D V hängts upp på olika ställen inom konventområdet. Under föredraget uppenbarades innebörden i de här bokstäverna, när talaren kom med uppmaningen: ”Varen trogna och sannfärdiga vittnen för Herren! Gån framåt i kampen tilldess varje spår av Babylon är ödelagt! Utbasunen budskapet vitt och brett! Världen måste veta att Jehova är Gud och att Jesus Kristus är konungars Konung och herrars Herre. Detta är dagen framför alla dagar. Se, Konungen regerar! I ären hans offentliga budbärare. Därför annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!” I det ögonblicket vecklades en väldig, 11 meter lång banderoll ut inför åhörarna. På den stod den väckande parollen ”Annonsera [engelska: ”Advertise”, därav bokstäverna A D V] Konungen och Riket”. Det var ett dramatiskt ögonblick. Åhörarna applåderade entusiastiskt. Gamle broder Pfannebecker, som spelade i sammankomstorkestern, svingade sin violin över huvudet och sade högt och ljudligt med sin kraftiga tyska accent: ”Ach, ja! Und nu skall vi göra det, inte sant?” Och det gjorde de.

Fyra dagar senare, medan konventet fortfarande pågick, var broder Rutherford själv med och förkunnade om Riket från hus till hus tillsammans med andra konventdeltagare. De förkunnade inom en radie av 7 mil från konventplatsen. Och det var inte slut med det. Verket med att förkunna om Riket hade fått sådan fart att det skulle nå ut över hela jorden. Det året var det mer än 17.000 nitiska förkunnare i 58 länder som ägnade sig åt att vittna. Flera årtionden senare sade George Gangas, som var med vid detta konvent och som senare blev medlem av den styrande kretsen, om programmet i Cedar Point: ”Det var något som outplånligt inpräglades i mitt sinne och hjärta, och jag kommer aldrig att glömma det så länge jag lever.”

Milstolpar i den andliga tillväxten

Alla sammankomster har varit tillfällen till vederkvickelse och undervisning i Guds ord. Men några av dem har blivit ihågkomna i årtionden som andliga milstolpar.

Sådana milstolpar var de sju konvent som hölls sju år i följd, 1922—1928, i Förenta staterna, Canada och Storbritannien. En orsak till att de fick så stor betydelse var de kraftfulla resolutioner som antogs. (Alla sju beskrivs kortfattat i rutan på nästa sida.) Trots att det fanns relativt få förkunnare då, spred de inte mindre än 45 miljoner exemplar av en av resolutionerna och 50 miljoner av flera andra på många språk över hela världen. Några av dem sändes i radio med hjälp av internationella sammankopplingar av radiostationer. På så sätt blev ett ovanligt kraftigt vittnesbörd avgivet.

Ett annat historiskt konvent hölls år 1931 i Columbus i Ohio. Söndagen den 26 juli antog bibelforskarna, efter att ha hört de bibliska skälen, ett nytt namn — Jehovas vittnen. Vilket lämpligt namn! Det riktar främst uppmärksamheten  på Skaparen själv och visar klart och tydligt vilket ansvar de har som tillber honom. (Jes. 43:10—12) Att bröderna antog det namnet fyllde dem med större nit än någonsin tidigare i förkunnandet om Guds namn och kungarike. Samma år skrev ett danskt vittne i ett brev: ”O, vilket storslaget namn, Jehovas vittnen! Ja, må vi alla verkligen vara det.”

År 1935 hölls ett annat minnesvärt konvent, den här gången i Washington, D.C. Under konventets andra dag, fredagen den 31 maj, höll broder Rutherford ett tal om den stora skaran som omtalas i Uppenbarelseboken 7:9—17. I mer än 50 års tid hade bibelforskarna förgäves försökt komma fram till vilka som utgör den här gruppen. Nu, i Jehovas rätta tid, påvisades det i ljuset av händelser som redan hade börjat inträffa att den skaran består av dem som har möjlighet att leva för evigt just här på jorden. Denna förståelse gav evangeliseringsarbetet helt nya dimensioner, och den gav en biblisk förklaring till en betydande förändring som då började äga rum i fråga om sammansättningen av Jehovas vittnens nutida organisation.

Det är många som minns konventet i Saint Louis i Missouri år 1941 och det tal som broder Rutherford höll första dagen över temat ”Ostrafflighet”. I det här talet redogjorde han för den stora stridsfråga som alla förnuftsbegåvade skapelser står inför. Sedan talet ”En härskare åt folken” hade hållits år 1928, hade man upprepade gånger riktat uppmärksamheten på de stridsfrågor som Satans uppror väckte. Men nu framhölls det att ”vad  stridsfrågan, som väcktes genom Satans trotsiga utmaning, först och främst gällde och alltjämt gäller är herraväldet över universum”. Att Jehovas tjänare förstår den här stridsfrågan och hur viktigt det är att bevara sin ostrafflighet mot Jehova som universums Suverän har varit en stark drivkraft i deras liv.

Mitt under andra världskriget, år 1942, när några undrade om inte predikoarbetet i det närmaste var fullgjort, höll N. H. Knorr, som nyligen hade blivit förordnad som Sällskapet Vakttornets president, konventföredraget ”Blir freden varaktig?” Den förklaring han gav av det symboliska ”scharlakansröda vilddjuret” i Uppenbarelseboken, kapitel 17, fick Jehovas vittnen att inse att det efter andra världskriget skulle komma en tid då de skulle få möjlighet att leda ännu fler människor till Guds kungarike. Det gav stimulans åt en världsomfattande predikokampanj som under årens lopp har nått ut till mer än 235 länder och ännu inte är avslutad.

En annan milstolpe nåddes den 2 augusti 1950 under en sammankomst på Yankee Stadium i New York. Vid det tillfället mottog en förvånad och mycket entusiastisk åhörarskara Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på engelska. Resten av Nya Världens översättning utgavs (på engelska) i fem delar under de tio följande åren. Denna översättning av den Heliga skrift på modernt språk återinsatte Guds egennamn på dess rättmätiga plats i hans ord. Att Nya Världens översättning så troget återger ordalydelsen på Bibelns grundspråk har gjort den till ett värdefullt hjälpmedel för Jehovas vittnen både i deras personliga bibelstudium och i deras evangeliseringsarbete.

Under sammankomstens näst sista dag talade F. W. Franz, Sällskapet Vakttornets dåvarande vicepresident, till åhörarna över ämnet ”En ny tingens ordning”. Jehovas vittnen hade i många år trott att några av Jehovas  förkristna tjänare skulle uppväckas från de döda redan före Harmageddon för att vara furstar i den nya världen, som en uppfyllelse av Psalm 45:16. Det är därför lätt att föreställa sig hur den stora åhörarskaran reagerade, när talaren frågade: ”Skulle det glädja denna internationella sammankomst att få veta att här, i kväll, mitt ibland oss, finns det ett antal blivande furstar på den nya jorden?” Det blev en lång och kraftig applåd, och många ropade högt av glädje. Sedan påvisade talaren att Bibelns bruk av det ord som översätts med ”furste” — och den trohet som många av de ”andra fåren” i vår tid har visat — ger rum för uppfattningen att Jesus Kristus mycket väl kan utvälja några av dem som lever nu till att tjäna som furstar. Men han framhöll också att de som blir anförtrodda en sådan tjänst inte får någon titel. Han avslutade sitt tal med de manande orden: ”Så framåt då, oavbrutet, alla tillsammans, som den nya världens samhälle!”

Det har också hållits många andra mycket betydelsefulla tal vid Jehovas vittnens sammankomster. I talet ”Angrepp från yttersta norden mot den nya världens samhälle”, som hölls år 1953, gavs en fängslande förklaring av vad det innebär att Gog i Magog går till angrepp, vilket beskrivs i Hesekiel, kapitel 38 och 39. Talet ”Huset fylles med härlighet”, som hölls samma år, väckte också åhörarnas entusiasm, eftersom de med egna ögon kunde se påtagliga bevis för att Jehovas löfte i Haggaj 2:7 höll på att uppfyllas, nämligen att de dyrbara, de önskvärda eller de åtråvärda tingen ur alla nationer fördes in i Jehovas hus.

Den mest framträdande sammankomsten i vår tid var emellertid den som hölls i New York år 1958, då över en kvarts miljon människor till bristningsgränsen fyllde de största stadionanläggningar, som var tillgängliga, för att lyssna till föredraget ”Guds rike härskar — är världens ände nära?” Det kom delegater från 123 länder, och de rapporter som de framförde från dessa  länder bidrog till att stärka det internationella brödraskapets band. För att hjälpa de närvarande att växa till andligen och kunna undervisa andra utgavs publikationer på 54 språk under denna enastående sammankomst.

En serie föredrag år 1962 som handlade om underdånighet under ”de överordnade myndigheterna” korrigerade Jehovas vittnens förståelse av orden i Romarna 13:1—7. År 1964 bidrog föredragen ”Att övergå från död till liv” och ”Ut ur gravarna till en uppståndelse” till att öka deras uppskattning av Jehovas stora barmhärtighet som kommer till uttryck i förbindelse med uppståndelsen. Och många, många fler liknande höjdpunkter från sammankomster skulle kunna nämnas.

Varje år är det tiotusentals, ja, hundratusentals nya som är med vid sammankomsterna. Även om upplysningarna i programmet inte alltid är nya för organisationen som helhet, ger de ofta de nya en ökad förståelse av Guds vilja och gör dem mycket hänförda. De kanske inser vilka möjligheter de har att utöka sin tjänst och sporras till att gripa tag i dem, vilket kan förändra hela deras livskurs.

Vid många sammankomster har särskild tonvikt lagts på vissa böcker i Bibeln. Som exempel kan nämnas att det år 1958 och på nytt år 1977 utgavs inbundna böcker (på engelska) som behandlade profetiorna i Daniels bok om Guds uppsåt att införa en enda världsregering med Kristus som kung. År 1971 uppmärksammades Hesekiels bok, som framhäver Guds tillkännagivande: ”Nationerna kommer sannerligen att inse att jag är Jehova.” (Hes. 36:23) År 1972 behandlades i detalj de profetior som Sakarja och Haggaj skrev ner. Åren 1963, 1969 och 1988 dryftades ingående de spännande profetiorna i Uppenbarelseboken, vilka livfullt förutsäger det stora Babylons fall och införandet av Guds härliga nya himlar och nya jord.

Sammankomsterna har belyst olika teman — ”Teokratiens tillväxt”, ”Den rena tillbedjan”, ”De endräktiga tillbedjarna”, ”Modiga förkunnare”, ”Andens frukt”, ”Gör lärjungar”, ”Goda nyheter för alla nationer”, ”Det gudomliga namnet”, ”Guds suveränitet”, ”Helig tjänst”, ”Segerrik tro”, ”Lojalitet mot Guds rike”, ”Vi bevarar vår ostrafflighet”, ”Förtrösta på Jehova”, ”Gudaktig hängivenhet”, ”Ljusbärare” och många fler. Var och en av dessa sammankomster har bidragit till den andliga tillväxten både hos organisationen och hos dem som är förbundna med den.

 Stimulans för evangeliseringsarbetet

Både stora och små sammankomster har varit en källa till stor uppmuntran i samband med predikandet av de goda nyheterna. Tal och demonstrationer har gett praktisk undervisning. I programmet ingår alltid erfarenheter från tjänsten på fältet och från sådana som nyligen har fått hjälp att lära känna Bibelns sanning. Under många år avsattes det också tid för tjänst på fältet under sammankomsterna, vilket visade sig vara till stor nytta. Det ledde till att ett gott vittnesbörd blev avgivet på sammankomstorten, och det var också till stor uppmuntran för förkunnarna själva.

Vid en sammankomst i Winnipeg i Manitoba i Canada i januari 1922 var tjänst på fältet en del av programmet. Också vid det allmänna konventet i Cedar Point i Ohio senare det året ingick tjänst på fältet i programmet. Därefter blev det praxis att avsätta en dag, en del av en dag eller delar av flera dagar, då konventdeltagarna skulle göra en gemensam insats i predikoarbetet i och omkring sammankomststaden. I storstadsområden gav detta människor som kanske sällan kom i kontakt med Jehovas vittnen en möjlighet att höra de goda nyheterna om Guds uppsåt att ge rättfärdighetsälskande människor evigt liv.

I Danmark anordnades den första av sådana ”tjänstedagar” vid ett konvent år 1925, då 400—500 bröder och systrar samlades på Nørrevold i Köpenhamn. Många av de 275 som var med i tjänsten på fältet under det här konventet tog del för första gången. Några gruvade sig lite, men när de väl hade fått smak för tjänsten, blev de entusiastiska evangelieförkunnare också på sina hemmadistrikt. Efter det konventet och fram till andra världskrigets slut hölls det många ”tjänstekonvent” i Danmark, och till dessa endagskonvent inbjöds bröder och systrar från kringliggande städer. Genom att de gemensamt drog ut i tjänsten och sedan samlades för att lyssna till föredrag ökade deras nit märkbart. Liknande ”tjänstekonvent” hölls i Storbritannien och Förenta staterna, men där varade de två dagar.

 Vid större sammankomster antog verksamheten på fältet ofta stora proportioner. Från och med år 1936 annonserades konventets offentliga föredrag genom att förkunnare gick med plakat i välordnade parader och delade ut löpsedlar. (Sådana plakat kallades i början ”sandwichplakat”, eftersom man hade ett fram på bröstet och ett bak på ryggen.) Ibland var tusen eller ännu fler Jehovas vittnen med i sådana parader vid ett och samma konvent. Andra tog del i den vanliga tjänsten från hus till hus och inbjöd alla att komma och lyssna till programmet. Det var mycket uppmuntrande för enskilda förkunnare att arbeta tillsammans med andra och se hundratals, ja, tusentals andra förkunnare ta del i tjänsten tillsammans med dem. Samtidigt fick allmänheten inom ett ansenligt område veta att Jehovas vittnen var i staden; människor fick på så sätt möjlighet att själva höra vad Jehovas vittnen lär och med egna ögon iaktta deras uppförande.

Föredrag som hölls vid sammankomsterna kunde ofta höras av långt fler än de som var närvarande på själva sammankomstplatsen. När broder Rutherford höll föredraget ”Frihet för folken” vid ett konvent i Toronto i Canada år 1927, överfördes det via en epokgörande sammankoppling av 53 radiostationer till en enorm lyssnarskara i en stor del av världen. Året därpå blev föredraget ”En härskare åt folken”, som hölls i Detroit i Michigan i USA, utsänt av dubbelt så många radiostationer, och via kortvågsradio kunde man lyssna till föredraget så långt borta som i Australien, på Nya Zeeland och i Sydafrika.

År 1931 vägrade några större radiobolag att sända ett konventföredrag som broder Rutherford skulle hålla. I samarbete med American Telephone and Telegraph Company bildade därför Sällskapet Vakttornet ett eget nät av radiostationer för att sända föredraget ”Riket som är världens hopp”. Inte mindre än 163 stationer var sammankopplade med hjälp av det största nät av telefonledningar som någonsin hade använts för radioutsändning. Dessutom sände över 300 andra radiostationer i många delar av världen programmet med hjälp av grammofonskivor.

 Under konventet i Washington, D.C., år 1935 höll broder Rutherford ett föredrag över ämnet ”Världens styrelse”, i vilket han på ett kraftfullt sätt riktade uppmärksamheten på att Jehovas rike med Kristus som kung snart skall ersätta alla mänskliga regeringar. Över 20.000 hörde föredraget i Washington Auditorium, och via radio och telefon sändes det över hela jorden, ända till Central- och Sydamerika, Europa, Sydafrika, öar i Stilla havet och länder i Orienten. Det kan mycket väl ha varit flera miljoner som hörde föredraget. Två ledande tidningar i Washington som hade gått med på att publicera föredraget bröt sitt avtal. Men bröderna placerade ut högtalarbilar på tre ställen i staden och på 40 andra ställen i omgivningen, där man mottog sändningen av talet och sände det vidare över högtalarna, så att ännu fler, uppskattningsvis 120.000, kunde höra det.

År 1938 hölls det rättframma föredraget ”Se fakta i ögonen” i Royal Albert Hall i London, och det sändes till omkring 50 konventstäder jorden runt, med ett sammanlagt antal närvarande på omkring 200.000. Dessutom var det många som hörde föredraget i radio.

Även om Jehovas vittnen var förhållandevis få till antalet, spelade deras sammankomster således en viktig roll i det offentliga förkunnandet av budskapet om Guds kungarike.

Sammankomster i Europa efter kriget

Vissa sammankomster framstår som något alldeles extra för dem som var närvarande. Så förhåller det sig till exempel med sammankomsterna i Europa omedelbart efter andra världskriget.

En av dessa sammankomster hölls i Amsterdam den 5 augusti 1945, mindre än fyra månader efter det att Jehovas vittnen hade släppts fria från de tyska koncentrationslägren. Man väntade att omkring 2.500 personer skulle komma och att 2.000 av dem skulle behöva logi. För att fylla behovet av sovplatser lade vittnena på sammankomstorten ut halm på golvet i sina hem. Konventdeltagarna kom från alla håll och med hjälp av alla möjliga färdmedel — båt, lastbil och cykel, och en del hade liftat.

De som var med vid den här sammankomsten skrattade och grät, sjöng och tackade Jehova för hans godhet. Som en av deltagarna sade: ”De kände en outsäglig glädje över att få tillhöra en teokratisk organisation som just blivit fri från bojorna.” Före kriget fanns det färre än 500 Jehovas vittnen i Nederländerna. Sammanlagt blev 426 arresterade och fängslade, och av dessa dog 117 som en direkt följd av förföljelsen. Glädjen blev stor när sammankomstdeltagare fann några av sina nära och kära som de trodde var döda. Andra grät när de förstod att de hade letat förgäves. Den kvällen lyssnade 4.000 med spänt intresse till det offentliga föredraget som förklarade varför Jehovas vittnen hade varit föremål för en sådan intensiv förföljelse. Trots det som de hade fått genomlida organiserade de sig för att fortsätta sitt gudagivna verk.

Följande år, 1946, anordnade bröderna i Tyskland en sammankomst i  Nürnberg. De fick tillåtelse att använda Zeppelinwiese, Hitlers tidigare paradplats. Under den andra sammankomstdagen höll Erich Frost, som själv hade varit utsatt för Gestapos brutala behandling och suttit flera år i ett nazistiskt koncentrationsläger, det offentliga föredraget ”Kristna i eldsugnen”. Förutom de 6.000 Jehovas vittnen som var samlade kom det 3.000 intresserade från Nürnberg till det här föredraget.

Det visade sig att den sista sammankomstdagen sammanföll med den dag då domarna skulle avkunnas i Nürnbergprocessen mot krigsförbrytarna. Militärmyndigheterna förklarade att det skulle vara utegångsförbud den dagen, men efter långdragna förhandlingar höll de med om att det skulle vara opassande att hindra Jehovas vittnen från att avsluta sin sammankomst i frid med tanke på den ståndpunkt de hade intagit när de mötte nazisternas motstånd. Den sista dagen samlades därför bröderna för att höra det gripande talet ”Oförskräckta trots världskonspirationen”.

De såg Jehovas hand i det som ägde rum. Samma dag som domarna föll mot representanterna för en regim som hade försökt utrota Jehovas vittnen var vittnena samlade för att tillbe Jehova på den plats där Hitler hade haft några av sina mest imponerande uppvisningar av nazisternas makt. Sammankomstens ordförande sade: ”Att få uppleva den här dagen, som bara är en försmak av Guds folks triumf över sina fiender i striden vid Harmageddon, har varit värt nio år i koncentrationsläger.”

Andra minnesvärda sammankomster

Allteftersom Jehovas vittnens verksamhet har brett ut sig, har sammankomster hållits runt om på jorden. Alla dessa har varit något alldeles extra för dem som varit med vid dem.

 År 1952 hölls det en sammankomst i Kitwe i Nord-Rhodesia (nu Zambia), mitt i Kopparbältet, i samband med att Sällskapet Vakttornets president kom på besök. Sammankomstplatsen var ett stort område i utkanten av ett av gruvlägren, på en plats som nu heter Chamboli. Toppen av en övergiven termitstack jämnades till, och ovanpå byggdes ett podium med halmtak. Enkla sovlängor med halmtak, av vilka några hade dubbla sovplan, sköt ut 180 meter från sittplatsområdet likt ekrar i ett hjul. Män och pojkar sov i vissa, och kvinnor och flickor i andra. Några av deltagarna hade cyklat i två veckor för att vara med vid sammankomsten. Andra hade gått till fots i flera dagar och sedan åkt sista biten med en primitiv buss.

Under programmet lyssnade alla mycket uppmärksamt, trots att de satt på hårda bambubänkar ute i det fria. De hade kommit för att lyssna, och de ville inte gå miste om ett enda ord. När de 20.000 sammankomstdeltagarna sjöng, var det så vackert att många fick tårar i ögonen. Sången ackompanjerades inte av några musikinstrument, men rösternas harmoni var fulländad. Det var inte bara sången som vittnade om att det rådde verklig enhet bland dessa Jehovas vittnen, utan det kom till uttryck i allt, trots att de hade mycket skiftande bakgrund och kom från många olika stammar.

Och kan du föreställa dig hur Jehovas vittnen i Portugal kände det, när de, efter att ha kämpat i nästan 50 år för att vinna religionsfrihet, fick lagligt erkännande den 18 december 1974? Då var de endast omkring 14.000. Bara några dagar senare var 7.586 av dem samlade i en fullsatt sporthall i Porto. Dagen därpå fyllde 39.284 andra ett fotbollsstadion i Lissabon till sista plats. Broder Knorr och broder Franz var tillsammans med dem där vid detta glädjefyllda tillfälle, som många aldrig kommer att glömma.

Internationella sammankomster organiseras

I mer än 50 år har Jehovas vittnen i många länder hållit stora sammankomster samtidigt på flera orter. Vid dessa tillfällen har de i särskild grad känt att de utgör ett internationellt brödraskap, eftersom de alla har kunnat höra sammankomstens viktigaste föredrag med hjälp av telefonöverföring från en huvudort.

Men det var inte förrän år 1946 som en stor internationell sammankomst samlade delegater från många delar av jorden i en stad. Detta hände i Cleveland i Ohio. Även om det fortfarande var svårt att resa under efterkrigstiden, var inte mindre än 80.000 närvarande, däribland 302 delegater från 32 länder  utanför Förenta staterna. Tal hölls på 20 språk. Det gavs många praktiska anvisningar som syftade till att utvidga evangeliseringsarbetet. En av höjdpunkterna vid sammankomsten var broder Knorrs tal om problemen i samband med återuppbyggnad och utvidgning. Åhörarna applåderade entusiastiskt, när de hörde att man planerade att bygga ut Sällskapets tryckeri och kontor i Brooklyn, utvidga radiostationerna, öppna avdelningskontor i flera större länder och utöka missionärsverksamheten. Omedelbart efter sammankomsten fastställdes alla detaljerna, så att broder Knorr och broder Henschel kunde bege sig ut på en jordenruntresa för att sätta planerna i verket.

 Under åren som följde hölls flera verkligt historiska sammankomster på Yankee Stadium i New York. Vid den första av dessa, 30 juli—6 augusti 1950, var delegater från 67 länder närvarande. I programmet ingick korta rapporter som framfördes av landstjänare, missionärer och andra. De gav sammankomstdeltagarna en spännande inblick i det intensiva evangeliseringsarbete som utfördes i alla de länder som de kom ifrån. Sista dagen hörde 123.707 föredraget ”Kan Ni få leva evigt i lycka på jorden?” Sammankomstens tema var ”Teokratiens tillväxt”. Uppmärksamheten riktades på den stora tillväxten i antalet Jehovas vittnen. Men som ordföranden,  Grant Suiter, så eftertryckligt framhöll, gjordes inte detta för att hylla några begåvade personer i den synliga organisationen. I stället ”ger vi Jehova äran för den styrka vi nu nått i fråga om antal. Så bör det vara, och vi vill inte ha det på något annat sätt”, förklarade han.

År 1953 hölls en annan sammankomst på Yankee Stadium i New York. Den här gången var högsta antalet närvarande 165.829. Precis som vid den första sammankomsten där var programmet späckat med förklaringar av spännande bibliska profetior, praktiska råd om hur man skall predika de goda nyheterna och rapporter från många länder. Fastän programmet började omkring klockan 9.30, brukade det inte vara slut förrän klockan 21.00 eller 21.30. Sammankomsten var en glädjefylld andlig festmåltid som varade i åtta hela dagar.

Den största sammankomsten någonsin hölls i New York år 1958, och då blev det nödvändigt att använda inte bara Yankee Stadium, utan även det närliggande Polo Grounds och likaså områden utanför stadionanläggningarna för att kunna ta emot de stora åhörarskarorna. Sista dagen, då varenda sittplats var utnyttjad, fick man särskilt tillstånd att använda även gräsplanen på Yankee Stadium. Det var en gripande syn att se tusentals strömma in, ta av sig skorna och sätta sig på gräset! Sammanräkningen visade att 253.922 var närvarande för att höra det offentliga föredraget. Ett ytterligare bevis för att Jehova välsignar sina tjänares förkunnartjänst var att 7.136 symboliserade sitt överlämnande genom att låta döpa sig vid den här sammankomsten — mer än dubbelt så många som blev döpta vid det historiska tillfället på pingstdagen år 33 v.t., enligt den bibliska skildringen. — Apg. 2:41.

Hela genomförandet av dessa sammankomster vittnade om långt mer än effektiv organisation. Det var ett tydligt bevis för att Guds ande var i verksamhet bland hans folk. Överallt kunde man se broderlig kärlek, som har sin grund i kärlek till Gud, komma till uttryck. Där fanns inga högavlönade organisatörer. Alla  avdelningar var bemannade med oavlönade frivilliga. Kristna bröder och systrar skötte förfriskningsstånden, ofta familjevis. De lagade också till varma måltider, och i väldiga tält utanför stadion serverade de upp till tusen konventdeltagare i minuten. Tiotusentals personer, som alla var glada att få hjälpa till, tjänade som ordningsmän eller tog hand om vad som behövde göras i fråga om byggnation, matlagning, servering, renhållning och mycket annat.

Andra frivilliga ägnade hundratusentals timmar åt att ordna husrum åt tillresande. Vissa år anordnades stora campingplatser, som påminde om städer, där en del sammankomstdeltagare kunde bo i tält eller husvagnar. Utan att ta betalt skördade vittnena år 1953 säden på ett 16 hektar stort område åt en bonde i New Jersey, som hyrde ut mark åt dem för deras campingplats. Det ordnades med toaletter, belysning, duschar, tvättstugor, cafeteria och dagligvarubutiker för de över 45.000 som skulle bo där. När de flyttade in växte det fram en stad över en natt. Tusentals andra fick bo på hotell och i privathem i och omkring New York. Det var ett gigantiskt företag. Med Jehovas välsignelse lyckades det.

Sammankomster på den ena platsen efter den andra

De som tillhör detta internationella brödraskap är innerligt intresserade av sina medtroende i andra länder. De har därför utnyttjat möjligheterna att vara med vid sammankomster utanför sina hemländer.

När den första av sammankomsterna med temat ”Den rena tillbedjan” hölls på Wembley Stadium i London år 1951, var Jehovas vittnen från 40 länder närvarande. I programmet betonades den praktiska sidan av sann tillbedjan och att man bör göra tjänsten för Gud till sin livsuppgift. Många av sammankomstdeltagarna reste från England till kontinenten, där det under de två följande månaderna skulle hållas ytterligare nio sammankomster. Den största av dem hölls i Frankfurt am Main, där 47.432 från 24 länder var närvarande. Brödernas varma tillgivenhet kom tydligt till uttryck vid programmets slut, då orkestern började spela och de tyska bröderna spontant började sjunga en avskedssång, i vilken de anförtrodde sina utländska medtroende i Jehovas omvårdnad. Man vinkade med näsdukar, och många hundra strömmade ut på gräsplanen för att visa sin uppskattning av denna festmåltid, denna storslagna teokratiska sammankomst.

År 1955 var det ännu fler Jehovas vittnen som ordnade så att de kunde besöka sina kristna bröder och systrar utomlands i förbindelse med sammankomster. Med två chartrade fartyg (som vartdera tog 700 passagerare) och 42 chartrade flygplan reste delegater från Förenta staterna och Canada till Europa. I den europeiska upplagan av tidningen The Stars and Stripes, som utgavs i Tyskland, beskrevs tillströmningen av Jehovas vittnen som ”troligen det största antal amerikaner som i samlad trupp färdats genom Europa sedan de allierades invasion under andra världskriget”. Andra delegater kom från Central- och Sydamerika, Asien, Afrika och Australien. Trots att kristenhetens  präster försökte hindra Jehovas vittnen från att hålla sammankomsterna i Rom och Nürnberg, hölls båda dessa sammankomster och ytterligare sex i Europa den sommaren. Antalet närvarande varierade från 4.351 i Rom till 107.423 i Nürnberg. En grupp på 17.729 samlades på Waldbühne i det som då kallades Västberlin, dit det var mindre riskfyllt att bege sig för bröderna från Östtyskland. Många av dessa hade suttit i fängelse för sin tro eller hade familjemedlemmar eller nära släktingar som då satt i fängelse, men de var ändå fasta i tron. Sammankomstens tema kunde inte vara mera lämpligt — ”Triumferande Riket”!

Även om det redan hade hållits många internationella sammankomster, var det som hände år 1963 något nytt. Det var en sammankomst som hölls på den ena platsen efter den andra jorden runt. Den började i Milwaukee i Wisconsin i Förenta staterna, fortsatte därifrån till New York, därefter till fyra stora städer i Europa, vidare genom Mellersta Östern till Indien, Burma (Myanma), Thailand, Hongkong, Singapore, Filippinerna, Indonesien, Australien, Taiwan, Japan, Nya Zeeland, Fiji, Sydkorea och Hawaii och så tillbaka till det nordamerikanska fastlandet. Sammankomstdeltagarna kom från inalles 161 länder, och det sammanlagda antalet närvarande var över 580.000. Det var 583 sammankomstdeltagare från 20 länder som reste jorden runt och var med vid sammankomsten i det ena landet efter det andra. Tack vare särskilda sightseeingturer kunde de få se platser som var intressanta ur religiös synvinkel, och de tog också del i tjänsten från hus till hus tillsammans med sina bröder och systrar på sammankomstorterna. Dessa resenärer betalade själva sina utgifter.

Latinamerika hade varit väl representerat vid de flesta internationella sammankomsterna. Men år 1966/1967 var det latinamerikanernas tur att vara värdar för sammankomster. De närvarande kommer aldrig att glömma det drama som levandegjorde den bibliska skildringen om Jeremia och hjälpte alla att förstå dess innebörd för vår tid. * Den kristna kärlekens band stärktes, när besökarna med egna ögon kunde se under vilka förhållanden man utför ett omfattande bibliskt undervisningsarbete i Latinamerika. De blev djupt rörda av den starka tro som deras medtroende visade. Många av dem hade övervunnit till synes oöverstigliga hinder — motstånd från familjen, översvämningar, förlust av ägodelar — för att kunna vara närvarande. Det var till stor uppmuntran för dem att få höra sina medtroende berätta erfarenheter. Till exempel blev en klen uruguaysk syster som var pionjär med särskilt uppdrag intervjuad — och med henne på podiet var många av de 80 personer som hon redan hade hjälpt fram till det kristna dopet! (År 1992 hade hon hjälpt 105 personer fram till dopet. Hon var då fortfarande klen och fortfarande pionjär med särskilt uppdrag!) Det värmde också sammankomstdeltagarnas hjärta att få träffa missionärer från de allra första Gileadklasserna som fortfarande var verksamma på sina missionärsdistrikt. Dessa sammankomster var en utmärkt stimulans för verket i Latinamerika. I många av länderna  där finns det nu 10, 15 eller rentav 20 gånger så många lovprisare av Jehova som det fanns då.

Ett par år senare, år 1970/1971, var det möjligt för Jehovas vittnen från andra länder att komma tillsammans med sina bröder vid internationella sammankomster i Afrika. Den största av dessa sammankomster var den som hölls i Lagos i Nigeria, där hela sammankomstplatsen måste byggas upp från grunden. För att skydda åhörarna mot den heta solen byggdes det upp en bambustad — med sittplatser, sovsalar, cafeteria och andra avdelningar. Till detta gick det åt 100.000 bambustänger och 36.000 stora, vävda vassmattor — och bröderna och systrarna ordnade själva allt detta. Programmet framfördes på 17 språk samtidigt. Högsta antalet närvarande var 121.128, och 3.775 nya vittnen blev döpta. Åtskilliga stamgrupper var representerade, och många av sammankomstdeltagarna hade tidigare varit i krig med varandra. Men vilken glädje att nu se dem vara förenade i verkligt kristet broderskap!

 Efter sammankomsten färdades några av de utländska delegaterna med buss till igboområdet för att se den trakt som hade drabbats hårdast av det nyligen utkämpade inbördeskriget. Det blev stor sensation i samhälle efter samhälle, när besökarna hälsades välkomna och omfamnades av Jehovas vittnen på orten. Folk rusade ut på gatorna för att titta. En sådan demonstration av kärlek och enhet mellan svarta och vita hade de aldrig sett förut.

I vissa länder finns det så många Jehovas vittnen att det är omöjligt för alla att komma tillsammans på en och samma plats. Men vid vissa tillfällen har det hållits flera stora sammankomster samtidigt, följda av andra, vecka efter vecka. År 1969 förstärktes den känsla av enhet som sådana sammankomster framkallar genom att några av huvudtalarna reste fram och tillbaka med flyg mellan sammankomststäderna, så att de kunde hålla tal vid alla sammankomsterna. År 1983 och 1988 kunde sammankomstdeltagarna känna en liknande enhet, när ett antal stora sammankomster på samma språk sammankopplades genom att några av huvudtalen, som hölls av medlemmar av den styrande kretsen, överfördes via telefon, till och med till andra länder. Men den verkliga grunden till enheten bland Jehovas vittnen är att de alla tillber Jehova som den ende sanne Guden, att de alla betraktar Bibeln som sitt rättesnöre, att de alla drar nytta av samma program för utdelning av andlig föda, att de alla betraktar Jesus Kristus som sin ledare, att de alla söker lägga i dagen Guds andes frukt i sitt liv, att de alla sätter sin förtröstan till Guds kungarike och att de alla förkunnar de goda nyheterna om detta kungarike för andra.

Fler sammankomster för internationell lovprisning av Jehova

Jehovas vittnen har blivit så många att deras antal överstiger invånarantalet i en rad enskilda nationer. Deras sammankomster måste planeras noggrant för att vara till största möjliga nytta. För att försäkra sig om att det finns plats åt alla räcker det dock i allmänhet med att meddela vilken sammankomst Jehovas vittnen från olika områden bör närvara vid. När internationella sammankomster planeras, är det nu ofta nödvändigt för den styrande kretsen att inte bara tänka på hur många Jehovas vittnen från andra länder som vill och har möjlighet att komma, utan också på hur stor den tillgängliga sammankomstlokalen är, hur många inhemska vittnen som kommer och hur stor logitillgången är för tillresande sammankomstdeltagare; därefter kan varje enskilt land tilldelas ett maximalt antal platser. Så var det i samband med de tre sammankomsterna med temat ”Gudaktig hängivenhet” i Polen år 1989.

Man räknade med att det skulle komma omkring 90.000 Jehovas vittnen från Polen förutom tusentals nyintresserade. Många blev också inbjudna från Storbritannien, Canada och Förenta staterna. Stora delegationer välkomnades från Italien, Frankrike och Japan. Delegater kom också från Skandinavien och Grekland. Minst 37 länder var representerade. Vissa delar av programmet måste tolkas från polska eller engelska till inte mindre än 16 andra språk. Sammanlagt var 166.518 närvarande.

 Stora grupper av Jehovas vittnen hade kommit till dessa sammankomster från det som då var Sovjetunionen och Tjeckoslovakien; ansenliga grupper kom också från andra östeuropeiska länder. Hotell och sovsalar i skolor kunde inte rymma alla. De polska vittnena öppnade gästfritt sina hjärtan och sina hem och delade med glädje med sig av det de hade. En församling med 146 förkunnare ordnade sovplatser åt över 1.200 delegater. För en del av dem som var med vid dessa sammankomster var det första gången någonsin som de var tillsammans med en så stor grupp av Jehovas tjänare; tidigare hade de som mest varit 15 till 20 samlade på en gång. Deras hjärtan flödade över av tacksamhet, när de tittade ut över dessa tiotusentals som satt på stadion, förenade sig med dem i bön och tillsammans sjöng lovsånger till Jehova. I pauserna blandade sig grupperna med varandra, och många omfamnade varandra innerligt, även om de inte kunde uttrycka sina känslor i ord, eftersom de talade olika språk.

När sammankomsten gick mot sitt slut, var deras hjärtan fyllda av tacksamhet mot Jehova, som hade gjort allt detta möjligt. I Warszawa bröt en applåd ut efter ordförandens avskedsord, och den varade i minst tio minuter. Efter den avslutande sången och bönen började sammankomstdeltagarna applådera igen, och de stod kvar länge och applåderade. De hade väntat i många år på detta tillfälle, och de ville inte att det nu skulle vara slut.

 Året därpå, 1990, mindre än fem månader efter det att det 40 år långa förbudet mot Jehovas vittnen i det dåvarande Östtyskland hade upphävts, hölls en annan spännande internationell sammankomst, den här gången i Berlin. Bland de 44.532 närvarande fanns delegater från 65 olika länder. Från en del länder hade det bara kommit några få; från Polen däremot kom det omkring 4.500. De djupa känslorna hos dem som aldrig tidigare hade haft friheten att vara med vid en sådan sammankomst går inte att uttrycka i ord, och när hela åhörarskaran förenade sig i lovsånger till Jehova, kunde de inte hålla tillbaka glädjetårarna.

När en liknande sammankomst hölls senare samma år i São Paulo i Brasilien, behövdes två stora stadion för att rymma hela den internationella  åhörarskaran på 134.406 personer. Sedan följde en sammankomst i Argentina, där det också användes två stadion samtidigt för att rymma den internationella åhörarskaran. I början av år 1991 anordnades internationella sammankomster i Filippinerna, på Taiwan och i Thailand. Det året var också stora åhörarskaror samlade från många nationer till sammankomster i Östeuropa — i Ungern, i det dåvarande Tjeckoslovakien och i det som nu är Kroatien. Och år 1992 räknade delegater från 28 länder det som ett särskilt privilegium att få vara bland de 46.214 som var med i S:t Petersburg vid den första verkligt internationella sammankomst som Jehovas vittnen har hållit i Ryssland.

Tillfällen till regelbunden andlig vederkvickelse

Alla sammankomster som Jehovas vittnen håller är inte internationella. Men den styrande kretsen ordnar större sammankomster en gång om året, och samma program framförs över hela världen på många språk. Dessa sammankomster kan vara ganska stora, så att förkunnarna kan njuta av gemenskapen med medtroende från många platser, eller också kan de vara mindre och hållas i många städer, så att det blir lättare för de nya att närvara och så att allmänheten i hundratals mindre städer får möjlighet att på nära håll se ett stort tvärsnitt av Jehovas vittnen.

Dessutom samlas varje krets (som består av omkring 20 församlingar) en gång om året till ett tvådagarsprogram med andlig vägledning och uppmuntran. * Sedan september 1987 anordnas dessutom en gång om året ett kretsmöte, ett uppbyggande endagsprogram, för varje krets. Där så är möjligt sänds en medlem av staben vid Sällskapets högkvarter eller det lokala avdelningskontoret ut för att medverka i programmet. Jehovas vittnen sätter stort värde på dessa program. I många länder är det varken besvärligt eller tidskrävande att ta sig till sammankomster. Men så är det inte överallt. En resande tillsyningsman minns ett äldre par som gick till fots drygt sju och en halv mil med resväskor och filtar för att vara med vid en kretssammankomst i Zimbabwe.

Tjänst på fältet ingår inte längre i programmet vid dessa sammankomster, men det beror inte på att Jehovas vittnen betraktar förkunnartjänsten som mindre viktig än tidigare. I de flesta fall får nu människor som bor nära sammankomstplatserna regelbundet besök av Jehovas vittnen på orten — i vissa fall med bara några få veckors mellanrum. Sammankomstdeltagarna tar vara på tillfällena till informellt vittnande, och de avger också ett kraftfullt vittnesbörd genom sitt kristna uppförande.

Bevis på verkligt broderskap

Vid Jehovas vittnens sammankomster kan utomstående lätt se att det råder verkligt broderskap bland vittnena. Det är uppenbart att det inte finns någon partiskhet bland dem och att atmosfären är hjärtlig, till och med bland  dem som träffar varandra för första gången. När den internationella sammankomsten ”Guds vilja” hölls i New York år 1958, kunde man läsa följande i New York-tidningen Amsterdam News för 2 augusti: ”Överallt blandade sig negrer, vita och orientaler från alla samhällsställningar och alla delar av världen fritt och glättigt med varandra. ... De gudsdyrkande vittnena från 120 länder har bott och tillbett tillsammans i frid, varigenom de visat amerikanerna hur lätt det kan ske. ... Sammankomsten är ett lysande exempel på hur människor kan arbeta och leva tillsammans.”

När Jehovas vittnen år 1985 höll sammankomster samtidigt i Durban och i Johannesburg i Sydafrika, kom sammankomstdeltagarna från alla större ras- och språkgrupper i Sydafrika och dessutom från 23 andra länder. Att det rådde en varm gemenskapskänsla bland de 77.830 som var närvarande var lätt att se. ”Detta är vackert”, sade en ung indisk kvinna. ”Att se färgade, indier, vita och svarta umgås med varandra har förändrat hela min livsinställning.”

Denna anda av verkligt broderskap tar sig inte bara uttryck i leenden och handskakningar och i att man kallar varandra ”broder” och ”syster”. Vi kan ta ett exempel: När anordningar gjordes för sammankomsten ”Eviga goda nyheter” över hela världen år 1963, fick Jehovas vittnen veta att om de ville hjälpa andra ekonomiskt så att de kunde vara med vid en sammankomst, skulle Sällskapet med glädje se till att penningmedlen kom bröder i alla delar av jorden till godo. Det förekom inget tiggeri, och ingenting gick till administrativa utgifter. Allt som kom in gick direkt till det uppgivna ändamålet. På så sätt fick 8.179 bröder och systrar hjälp att vara med vid sammankomsten. Åtskilliga från varje land i Central- och Sydamerika fick sådan hjälp, liksom flera tusen från Afrika och många från Mellersta Östern och Fjärran Östern. En stor del av dem som fick hjälp var bröder och systrar som hade varit i heltidstjänsten i många år.

Mot slutet av år 1978 var en sammankomst planerad att hållas i Auckland på Nya Zeeland. Jehovas vittnen på Cooköarna visste om det och önskade innerligt att få vara med där, men ekonomin på öarna var sådan att det skulle ha kostat varje individ en liten förmögenhet att resa dit. Men kärleksfulla andliga bröder och systrar på Nya Zeeland bidrog med pengar till tur och retur-biljetter åt omkring 60 av öborna. Så lyckliga de var över att få vara med vid den andliga festmåltiden tillsammans med sina maoriska, samoanska, niueanska och vita bröder!

Kännetecknande för den anda som råder bland Jehovas vittnen är något som hände vid slutet av områdessammankomsten ”Guds rättvisa” i Montreal i Canada år 1988. Under fyra dagar hade sammankomstdeltagare som talade arabiska, engelska, franska, grekiska, italienska, portugisiska och spanska njutit av samma program, men var och en på sitt språk. Men efter det sista talet samlades alla de 45.000 sammankomstdeltagarna på Olympiastadion i en gripande manifestation av broderskap och enhet när de tillsammans sjöng, var och en på sitt språk: ”Sjung Rikets sång; ... runt hela jorden sjunger stora skaror; de bjuder in och höjer upp sin röst: ’Kom, tillbe Gud.’”

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 255]

”Jag blev mycket imponerad av den anda av kärlek och broderlig omtanke som visades vid alla tillfällen”

[Infälld text på sidan 256]

Konventtåg — tag plats!

[Infälld text på sidan 275]

Inga högavlönade sammankomstorganisatörer, utan oavlönade frivilliga

[Infälld text på sidan 278]

Enhet mellan svarta och vita

[Ruta/Bild på sidan 261]

Sju betydelsefulla konventresolutioner

År 1922 blev de styrande genom resolutionen ”Ett upprop till världens styresmän” uppmanade att bevisa att människor har den vishet som behövs för att styra den här jorden eller att i annat fall medge att fred, liv, frihet och ändlös lycka endast kan komma från Jehova genom Jesus Kristus.

År 1923 ljöd ”En varning till alla kristna” med en brådskande och angelägen maning att fly från organisationer som med orätt påstår sig representera Gud och Kristus.

År 1924 avslöjade resolutionen ”Ecklesiasticismen anklagad” kristenhetens präster och deras oskriftenliga läror och förehavanden.

År 1925 visade resolutionen ”Ett hoppets budskap” varför de som påstår sig vara världens vägledande ljus inte har lyckats tillfredsställa människans största behov och varför endast Guds kungarike kan göra det.

År 1926 riktade resolutionen ”Ett vittnesbörd till världens styresmän” uppmärksamheten på att Jehova är den ende sanne Guden och att Jesus Kristus nu regerar som jordens rättmätige kung. De styrande uppmanades att använda sitt inflytande till att vända människors sinnen till den sanne Guden för att om möjligt undgå att drabbas av olycka.

År 1927 avslöjade ”Resolution till kristenhetens folk” att det är finansmännen, politikerna och de religiösa ledarna som tillsammans förtrycker mänskligheten. Resolutionen uppmanade människor att överge kristenheten och sätta sin förtröstan till Jehova och hans rike med Kristus som kung.

År 1928 klargjorde resolutionen ”Förklaring emot Satan och för Jehova” att Jehovas smorde kung, Jesus Kristus, snart kommer att binda Satan och tillintetgöra hans onda organisation, och den uppmanade alla som älskar rättfärdighet att ta ståndpunkt på Jehovas sida.

 [Ruta/Bilder på sidorna 272, 273]

Några av de stora sammankomsternas särdrag

Hundratals entusiastiska sammankomstdeltagare kom med båt, tusentals med flyg, tiotusentals med bil och buss

Det krävdes god organisation och många villiga arbetare för att skaffa logi åt alla

Under dessa åtta dagar långa sammankomster serverades regelbundet tiotusentals varma måltider

 År 1953 iordningställdes en stor campingplats för mer än 45.000 sammankomstdeltagare

I New York år 1958 blev 7.136 döpta — fler än vid pingsten år 33 v.t. eller vid något annat tillfälle därefter

I New York år 1953 sattes det upp skyltar med hälsningar från många länder, och tal hölls på 21 språk

[Bild på sidan 256]

Deltagare i bibelforskarnas konvent i Winnipeg i Manitoba i Canada år 1917

[Bilder på sidan 258]

J. F. Rutherford talar i Cedar Point i Ohio år 1919. Han uppmanade alla att nitiskt förkunna Guds kungarike med hjälp av ”Den Gyllne Tidsåldern”

[Bild på sidan 259]

Konventet i Cedar Point år 1922. Maningen löd: ”Annonsera Konungen och Riket”

[Bild på sidan 260]

George Gangas var i Cedar Point år 1922. Han har sedan dess, i omkring 70 år, nitiskt förkunnat Guds kungarike

[Bild på sidorna 262, 263]

Deltagare i konventet i Columbus i Ohio år 1931, vilka entusiastiskt antog namnet Jehovas vittnen

[Bild på sidan 264]

”Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna” (på engelska) presenteras av N. H. Knorr år 1950

[Bild på sidan 264]

Föredrag av F. W. Franz om uppfyllelsen av Bibelns profetior var höjdpunkter vid sammankomsterna (New York, 1958)

[Bilder på sidan 265]

Under många år var tjänst på fältet ett framträdande drag vid varje sammankomst.

Los Angeles, 1939 (nertill); Stockholm, 1963 (lilla bilden)

[Bilder på sidan 266]

När J. F. Rutherford talade i Washington, D.C., år 1935, överfördes föredraget via radio och telefon till sex kontinenter

[Bilder på sidan 268]

I Nürnberg i Tyskland höll Erich Frost år 1946 det glödande talet ”Kristna i eldsugnen”

[Bild på sidan 269]

Sammankomst ute i det fria i Kitwe i Nord-Rhodesia under N. H. Knorrs besök år 1952

[Bilder på sidorna 270, 271]

År 1958 hörde 253.922 på två stora fullsatta stadion i New York föredraget ”Guds rike härskar — är världens ände nära?”

Polo Grounds

Yankee Stadium

[Bild på sidan 274]

Grant Suiter, ordförande vid sammankomsten på Yankee Stadium år 1950

[Bild på sidan 274]

John Groh (sittande) diskuterar organiserandet av sammankomsten med George Couch år 1958

[Bilder på sidan 277]

År 1963 hölls en sammankomst runt hela jorden med delegater från omkring 20 länder som reste med från plats till plats

Kyoto i Japan (nederst till vänster) var en av de 27 sammankomststäderna. Sammankomstdeltagare i Sydkorea stiftar nya bekantskaper (i mitten). En maorihälsning på Nya Zeeland (nederst till höger)

[Bilder på sidan 279]

I en tillfälligt uppförd bambustad hölls en sammankomst för 17 språkgrupper samtidigt (Lagos, Nigeria, 1970)

[Bilder på sidan 280]

År 1989 hölls tre stora sammankomster i Polen, med deltagare från 37 länder

T. Jaracz (till höger) talade till sammankomstdeltagarna i Poznań

Flera tusen döptes i Chorzów (Katowice)

Åhörarna applåderade i minst tio minuter i Warszawa

Delegater från det dåvarande Sovjetunionen (nedan)

Delar av programmet i Chorzów översattes till 15 språk