Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Utvecklingen av organisationens uppbyggnad

Utvecklingen av organisationens uppbyggnad

Kapitel 15

Utvecklingen av organisationens uppbyggnad

JEHOVAS VITTNENS organisation och verksamhet har genomgått betydande förändringar sedan Charles Taze Russell och hans medförbundna först började studera Bibeln tillsammans år 1870. Så länge de första bibelforskarna var få till antalet, hade de inte mycket av vad utomstående skulle betrakta som karakteristiskt för en organisation. Men när människor i dag iakttar Jehovas vittnens församlingar, deras sammankomster och deras predikande av de goda nyheterna i över 200 länder, förundrar de sig över hur friktionsfritt organisationen fungerar. Hur har denna organisation utvecklats?

Bibelforskarna var inte bara livligt intresserade av att förstå Bibelns läror, utan de ville också veta på vilket sätt de skulle utföra Guds tjänst enligt Bibeln. De insåg att det inte fanns någon biblisk grund för att ha en betitlad prästklass som predikade för lekmän. Det var broder Russells fasta föresats att det inte skulle finnas någon prästklass bland dem. * I Zion’s Watch Tower blev läsarna ofta påminda om att Jesus sade till sina efterföljare: ”En är er Ledare, Kristus”, men: ”Ni alla är bröder.” — Matt. 23:8, 10.

Bibelforskarnas sammanslutning i ett tidigt skede

De som läste Zion’s Watch Tower och andra av broder Russells skrifter insåg snart att de som önskar behaga Gud måste klippa av banden med varje kyrka som, genom att sätta trosbekännelser och människors traditioner framför hans skrivna ord, visade sig vara otrogen mot Gud. (2 Kor. 6:14—18) Men vart skulle de gå när de hade begärt sitt utträde ur kristenhetens kyrkor?

I en artikel med rubriken ”Ekklesian” * framhöll broder Russell att den sanna kyrkan, den kristna församlingen, inte är en organisation med medlemmar som har anslutit sig till någon av människor utformad trosbekännelse och som har sina namn skrivna i ett medlemsregister. Nej, förklarade han, den utgörs av människor som har ”vigt” (eller överlämnat) sin tid, sina förmågor och sitt liv åt Gud och som har utsikten att få del i det himmelska kungariket med Kristus. Dessa människor, sade han, är kristna som är förenade genom den kristna kärlekens band och gemensamma intressen, som följer Guds andes ledning och som underordnar sig Kristus som sitt huvud. Broder Russell var inte intresserad av att införa någon annan ordning, och han var starkt emot att på något som helst sätt bidra till den utbredda sekterismen bland till bekännelsen kristna.

Samtidigt insåg han helt och fullt att Herrens tjänare hade behov av att komma tillsammans, i överensstämmelse med rådet i Hebréerna 10:23—25. Han reste personligen runt för att besöka och bygga upp dem som läste Zion’s Watch Tower och för att föra dem tillsammans med likasinnade som bodde i samma område. I början av år 1881 uppmanade han dem som höll regelbundna möten att underrätta Vakttornets kontor om var dessa möten hölls. Han insåg värdet av att de höll kontakt med varandra.

Broder Russell betonade emellertid att bibelforskarna inte försökte upprätta en ”jordisk organisation”. Han sade tvärtom: ”Vi håller oss uteslutande till den himmelska organisationen — vars ’namn äro skrivna i himmelen’. (Hebr. 12:23; Luk. 10:20.)” På grund av kristenhetens smutsiga historia förde ordet ”kyrkoorganisation” vanligtvis tanken till sekterism, ett dominerande prästerskap och medlemskap grundat på att man antar en trosbekännelse som utformats av ett konsilium eller kyrkomöte. Broder Russell ansåg därför att det var bättre att bibelforskarna använde uttrycken ”sammanslutning” eller ”sällskap” om sig själva.

Han var väl medveten om att Kristi apostlar hade bildat församlingar och tillsatt äldste i var och en av dem. Men han trodde att Kristus återigen var närvarande, fastän osynligen, och personligen ledde den avslutande skörden av dem som skulle vara hans medarvingar. Med tanke på omständigheterna menade broder Russell i början att den äldsteanordning som hade funnits i de kristna församlingarna i det första århundradet inte behövdes under skördetiden.

Men efter hand som bibelforskarna växte i antal insåg broder Russell att Herren styrde saker och ting på ett annat sätt än han hade antagit. Han behövde ändra sin ståndpunkt. Men på vilken grund?

Den växande sammanslutningens behov tillgodoses

Numret för 15 november 1895 av Zion’s Watch Tower (Zions Vakt-Torn för mars 1905) handlade nästan uteslutande om ämnet ”Skickligt och ordentligt”. Broder Russell medgav där öppet: ”Apostlarna hade mycket att säga till den första församlingen angående ordning i de heligas sammankomster; men vi ha synbarligen uraktlåtit dessa visa råd, tyckande dem vara af mindre vikt, emedan församlingen nu är nära slutet af sitt lopp, och emedan skördetiden är en skiljandets tid.” Vad fick dem att på nytt granska detta råd?

Den här artikeln tog upp fyra omständigheter: 1) Det var tydligt att inte alla bibelforskare hade nått lika långt i sin andliga utveckling. Det fanns frestelser, prövningar, svårigheter och faror som inte alla var lika väl rustade att möta. Det fanns således behov av visa och omdömesgilla tillsyningsmän, dugliga och erfarna män som med djupt intresse vakade över allas andliga välfärd och ägde förmåga att undervisa dem i sanningen. 2) Det hade visat sig att hjorden behövde försvaras mot ”ulvar” i fårakläder. (Matt. 7:15, 1917) Fåren behövde styrkas och befästas genom att någon ledde dem till grundlig kunskap om sanningen. 3) Erfarenheten hade visat att om det inte fanns någon ordning för att tillsätta äldste som skulle skydda hjorden, skulle några ta ledarskapet och börja betrakta hjorden som sin egen. 4) Om det inte var ordnade förhållanden i församlingen, skulle de som var lojala mot sanningen kunna finna att deras tjänster inte var önskvärda på grund av inflytandet från några få som inte var eniga med dem.

I ljuset av detta förklarade Zions Vakt-Torn: ”På grund af alla dessa förhållanden tveka vi ej att till alla församlingar, * vare sig de bestå af få eller många, rekommendera det apostoliska rådet, nämligen att i hvarje församling äldsta [äldste] utväljas, som skola ’föda’ och ’hafva akt’ på hjorden.” (Apg. 14:21—23; 20:17, 28) De lokala församlingarna följde detta sunda bibliska råd. Detta var ett viktigt steg i riktning mot att införa en församlingsuppbyggnad som motsvarade den som fanns i apostlarnas dagar.

Men enligt den förståelse man då hade blev de äldste och diakonerna, som skulle bistå dem, valda genom omröstning i församlingen. En gång om året, eller oftare om det var nödvändigt, begrundade man kvalifikationerna hos bröder som skulle kunna komma i fråga, och en omröstning ägde rum. Det var i grund och botten ett demokratiskt tillvägagångssätt, men det var kringgärdat av restriktioner som skulle tjäna som ett skydd. Alla i församlingen uppmanades att noggrant tänka igenom de kvalifikationer Bibeln anger och att vid omröstningen inte ge uttryck åt sin egen åsikt, utan åt vad de menade var Herrens vilja. Eftersom det endast var de som ”helt och fullt invigt sig åt Herren” som var berättigade att rösta, betraktades deras kollektiva omröstning, när den var vägledd av Herrens ord och ande, som ett uttryck för Herrens vilja i saken. Att broder Russell rekommenderade denna ordning berodde kanske inte bara på hans fasta föresats att undvika allt som kunde ha någon som helst likhet med en upphöjd prästklass, utan också — även om han kanske inte var helt medveten om det själv — i viss utsträckning på att han som tonåring hade varit med i den kongregationalistiska kyrkan.

När frågan om de äldstes uppgift och det sätt på vilket de skulle utväljas senare utförligt behandlades i boken Den nya skapelsen (utgiven på engelska år 1904), som ingick i bokserien Millennii Dagning, riktades uppmärksamheten särskilt på Apostlagärningarna 14:23. James Strongs och Robert Youngs konkordanser (bibelordböcker) citerades som stöd för uppfattningen att satsen ”de hade utvalt åt dem äldste för hvarje församling” (1883) borde översättas ”de hade utvalt åt dem äldsta genom handuppräckning”. * (Jämför Åkesons svenska översättning [1911], som lyder: ”Då de medelst handuppräckning hade utvalt äldsta åt dem.”) Några bibelöversättningar säger till och med att de äldste utsågs ”genom omröstning”. (Youngs Literal Translation of the Holy Bible; Rotherhams Emphasised Bible) Men vilka var det som skulle rösta?

Att man omfattade den åsikten att hela församlingen skulle rösta gav inte alltid de förväntade resultaten. De som röstade skulle visserligen vara sådana som ”helt och fullt invigt sig”, och en del av dem som valdes uppfyllde verkligen de bibliska kraven och tjänade ödmjukt sina bröder. Men omröstningen präglades ofta mer av personliga uppfattningar och önskningar än av Guds ord och ande. När några i Halle i Tyskland, som menade att de borde vara äldste, inte fick de ställningar de önskade, orsakade de allvarlig splittring i församlingen. Och bland kandidaterna i Barmen i Tyskland fanns det år 1927 några män som motstod Sällskapets verksamhet; då omröstningen skulle äga rum förekom det så mycket skrikande att det blev nödvändigt att övergå till sluten omröstning.

Många år dessförinnan, år 1916, hade broder Russell med djup oro skrivit: Det ”råder ett förskräckligt tillstånd i somliga klasser, när ett val skall förrättas. Församlingens tjänare försöka spela herrar och diktatorer — stundom till och med fasthållande ordförandeskapet för mötet med det tydliga syftet att tillse, att de och deras särskilda vänner må blifva valda till äldste och diakoner. ... Somliga söka helt lugnt öfverlista klassen genom att hålla val vid någon tidpunkt, som är särskildt gynnsam för dem och deras vänner. Andra söka packa möteslokalen med sina vänner, i det de inbjuda jämförelsevis främmande personer, som icke ha någon tanke på att regelbundet besöka klassens möten utan komma endast för att, såsom ett vänskapsbevis, rösta på en af sina vänner.”

Behövde de helt enkelt lära sig att följa demokratiska principer bättre när de skulle hålla val, eller var det något i Guds ord som de ännu inte hade förstått?

Organiserade för att predika de goda nyheterna

Broder Russell insåg mycket tidigt att en av de viktigaste ansvarsuppgifterna som åligger varje medlem av den kristna församlingen är att ta del i evangeliseringsarbetet. (1 Petr. 2:9) Zion’s Watch Tower förklarade att de profetiska orden i Jesaja 61:1 inte bara var tillämpliga på Jesus, utan också på alla hans med anden smorda efterföljare. Det profetiska uttalandet lyder: ”Jehova har smort mig till att kungöra goda nyheter”, eller som 1883 års svenska översättning återger Jesu citat av detta ställe: ”Han har smort mig till att predika evangelium.” — Luk. 4:18.

Redan år 1881 innehöll Zion’s Watch Tower artikeln ”Efterlyses: 1.000 predikare”. Den var en vädjan till de enskilda medlemmarna av församlingen att använda den tid de kunde (en halv timme, en timme, eller två eller tre timmar) till att sprida Bibelns sanning. Män och kvinnor, som inte hade några familjeförpliktelser och som kunde använda hälften av sin tid eller mer uteslutande i Herrens verk, uppmuntrades att börja förkunna evangelium som kolportörer. Antalet kolportörer varierade en hel del från år till år, men år 1885 var det redan omkring 300 som tog del i kolportörarbetet. Andra utförde en mer begränsad form av kolportörtjänst. Kolportörerna fick förslag om hur de skulle utföra sitt arbete. Men fältet var stort, och åtminstone i början valde de själva sitt distrikt och flyttade från område till område i stort sett efter eget gottfinnande. När de sedan träffades vid konventen, brukade de göra nödvändiga förändringar för att samordna verksamheten.

Samma år som kolportörtjänsten började lät broder Russell trycka ett antal traktater (eller broschyrer) som skulle delas ut kostnadsfritt. En av de mera kända var Food for Thinking Christians (Föda för tänkande kristna), som delades ut i 1.200.000 exemplar under loppet av de fyra första månaderna. Arbetet i förbindelse med att trycka och sprida dessa traktater var anledningen till att man bildade Zion’s Watch Tower Tract Society, så att man skulle kunna sköta nödvändiga detaljer. För att förhindra ett avbrott i arbetet i händelse av sin död och för att det skulle bli lättare att motta och använda de bidrag som gavs för att främja verket ansökte broder Russell om att få detta sällskap lagligen inregistrerat, vilket skedde den 15 december 1884. Därmed fick man ett nödvändigt redskap som uppfyllde lagens krav.

Allteftersom behov uppstod, upprättade Sällskapet Vakttornet avdelningskontor i andra länder. Det första upprättades i London i England den 23 april 1900. Ett annat upprättades i Elberfeld i Tyskland år 1902. Två år senare upprättades ett avdelningskontor på andra sidan jorden, i Melbourne i Australien. När detta skrivs, finns det 99 avdelningskontor över hela världen.

Även om man var i färd med att bygga upp en organisation som var nödvändig för att tillhandahålla biblisk litteratur i stor mängd, överlät man i början åt församlingarna att själva avgöra hur de skulle organisera spridningen av denna litteratur till allmänheten. I ett brev daterat den 16 mars 1900 förklarade broder Russell hur han såg på saken. I brevet, som var adresserat till ”Alexander M. Graham och församlingen i Boston i Massachusetts”, skrev han bland annat: ”Som ni alla vet, är det min bestämda avsikt att överlåta åt varje grupp av Herrens folk att handha sina egna angelägenheter, enligt vad de finner vara bäst, och att bara komma med förslag, inte genom inblandning, utan genom att blott och bart ge råd.” Detta gällde inte bara deras möten, utan också det sätt på vilket de utförde sin förkunnartjänst. Sedan han hade gett bröderna några praktiska råd, avslutade han därför med orden: ”Detta är bara ett förslag.”

En del former av verksamhet krävde mer direkt ledning från Sällskapet. I förbindelse med visningen av ”Skapelsedramat i bilder” fick de enskilda församlingarna avgöra om de var villiga och hade möjlighet att hyra en teater eller en annan lokal där de kunde arrangera en föreställning. Men det var nödvändigt att flytta utrustningen från stad till stad, och det fanns ett tidsschema som måste hållas. I dessa fall sörjde Sällskapet för en central ledning. Varje församling uppmanades att tillsätta en ”dramakommitté” som skulle sköta de lokala arrangemangen. Men Sällskapet sände en ”superintendent” som gick igenom alla detaljer för att förvissa sig om att allt fungerade friktionsfritt.

Åren 1914 och 1915 kom och gick, och dessa med anden smorda kristna väntade ivrigt på att deras himmelska hopp skulle uppfyllas. Samtidigt uppmuntrades de att hålla sig sysselsatta i Herrens tjänst. Även om de ansåg att den tid de hade kvar i köttet var mycket kort, blev det uppenbart för dem att de behövde mer ledning nu än när de var bara några hundra för att de skulle kunna fortsätta att predika de goda nyheterna på ett ordnat sätt. En kort tid efter det att J. F. Rutherford hade blivit Sällskapet Vakttornets andre president vidtogs mått och steg i den riktningen. I Vakt-Tornet för 15 maj 1917 (på engelska 1 mars) meddelades det att hela det distrikt som skulle bearbetas av kolportörer och av pastoralarbetare * i församlingarna hädanefter skulle anvisas av Sällskapets kontor. Om det i en stad eller ett län fanns både lokala förkunnare och kolportörer som tog del i tjänsten, delades distriktet upp mellan dem av en lokalt tillsatt distriktskommitté. Denna ordning bidrog till en anmärkningsvärt stor spridning av boken Den fullbordade hemligheten inom loppet av bara några månader år 1917/1918. Denna ordning medverkade också till att man i en blixtkampanj kunde sprida 10.000.000 exemplar av en traktat med huvudartikeln ”Babylons fall”, som innehöll ett kraftfullt avslöjande av kristenheten.

En kort tid efter detta blev de flesta medlemmarna av Sällskapets administrativa stab arresterade, och den 21 juni 1918 blev de dömda till 20-åriga fängelsestraff. Predikandet av de goda nyheterna avstannade praktiskt taget. Var tiden nu inne då de äntligen skulle förenas med Herren i himmelsk härlighet?

Några månader senare slutade kriget. Följande år frigavs de ledande representanterna för Sällskapet. De befann sig fortfarande i köttet. Det var inte vad de hade förväntat, men de drog den slutsatsen att Gud fortfarande måste ha ett arbete åt dem att utföra här på jorden.

De hade just genomgått svåra trosprov. Men år 1919 stärkte Vakt-Tornet dem med upplivande bibliska studieartiklar över temat ”Saliga äro de som icke frukta” (på svenska år 1921). Dessa följdes av artikeln ”Tillfällen till tjänst”. Men ingen av dem kunde förutse den enorma utveckling som organisationen skulle genomgå under de följande årtiondena.

Ett gott exempel för hjorden

Broder Rutherford insåg klart att oavsett hur kort tid det var kvar, var det viktigt att hjorden hade ett gott exempel att följa för att verket skulle fortsätta att gå framåt på ett ordnat och enat sätt. Jesus hade beskrivit sina efterföljare som får, och får följer sin herde. Det är naturligtvis Jesus själv som är den rätte herden, men han använder också äldre män, eller äldste, som underherdar för sitt folk. (1 Petr. 5:1—3) Dessa äldste måste vara män som själva tar del i det arbete som Jesus hade ålagt sina lärjungar, och de måste uppmuntra andra att också ta del i det. De måste ha den sanna evangeliseringsandan. När man spred Den fullbordade hemligheten, hade emellertid några äldste dragit sig undan; somliga hade till och med ganska direkt avrått andra från att delta.

Ett mycket betydelsefullt steg i riktning mot att rätta till den här situationen togs år 1919, när man började ge ut tidskriften The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern). Denna tidskrift skulle bli ett mäktigt redskap till att ge publicitet åt att Guds kungarike är den enda varaktiga lösningen på mänsklighetens problem. De församlingar som ville vara med och sprida tidskriften uppmanades att begära att Sällskapet skulle registrera församlingen som en ”tjänsteorganisation”. Därefter utsåg Sällskapet en så kallad tjänstedirektör, som inte var underkastad något årligen återkommande omval. * Som Sällskapets representant på platsen skulle han organisera arbetet, tilldela distrikt och uppmuntra församlingen att ta del i tjänsten på fältet. Samtidigt med att det fanns en ordning med demokratiskt valda äldste och diakoner började det således införas en annan organisationsform, en organisationsform som erkände en förordnande myndighet utanför den lokala församlingen och som lade större vikt vid predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike. *

Under de år som följde gick arbetet med att förkunna om Guds kungarike framåt med stormsteg, som om det drevs på av en oemotståndlig kraft. Händelserna år 1914 och därefter hade klart visat att den stora profetia i vilken Herren Jesus Kristus beskrev avslutningen på den gamla tingens ordning höll på att uppfyllas. I ljuset av detta påpekades det år 1920 i den engelska upplagan av Vakt-Tornet att, som det var förutsagt i Matteus 24:14, tiden nu var inne att förkunna de goda nyheterna om ”änden af den gamla tingens ordning och upprättandet af Messias’ rike”. * (Matt. 24:3—14) Efter att ha varit med vid bibelforskarnas konvent i Cedar Point i Ohio år 1922 for deltagarna hem med den här parollen ringande i öronen: ”Annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!” De sanna kristnas uppgift kom ännu tydligare i förgrunden år 1931, när man antog namnet Jehovas vittnen.

Det var tydligt att Jehova hade tilldelat sina tjänare ett arbete som de alla kunde ta del i. Reaktionen var överväldigande. Många gjorde stora förändringar i sitt liv för att kunna ägna all sin tid åt detta arbete. Och även bland dem som bara kunde avsätta en del av sin tid var det många som använde hela dagar i tjänsten på fältet under veckosluten. Som ett resultat av de många uppmaningar som gavs i Vakttornet och Informationer åren 1938 och 1939 bemödade sig många Jehovas vittnen på den tiden samvetsgrant om att ägna 60 timmar varje månad åt tjänsten på fältet.

Bland dessa nitiska vittnen fanns många ödmjuka, hängivna Jehovas tjänare som var äldste i församlingarna. Men på en del platser fanns det under 1920-talet och i början av 1930-talet också stort motstånd mot tanken att alla skulle ta del i tjänsten på fältet. Det hände ofta att demokratiskt valda äldste ganska rakt på sak uttryckte sitt ogillande av vad Vakt-Tornet sade om ansvaret att predika för människor utanför församlingen. Deras ovilja att lyssna till det som Guds ande genom den Heliga skrift hade att säga till församlingen om den här saken hindrade anden att fritt verka i dessa grupper. — Upp. 2:5, 7.

År 1932 vidtogs åtgärder för att rätta till den här situationen. Det avgörande var inte huruvida några framträdande äldste kanske skulle bli förnärmade eller huruvida några av dem som var anslutna till församlingarna kanske skulle dra sig tillbaka. Nej, det viktigaste för bröderna var att behaga Jehova och att göra hans vilja. Därför behandlade Vakttornet för 15 oktober och 1 november det året (på engelska 15 augusti och 1 september) ämnet ”Jehovas organisation”.

Dessa artiklar visade klart att alla som verkligen var en del av Jehovas organisation skulle utföra det arbete som enligt Guds ord måste utföras under denna tidsperiod. Artiklarna framhöll att ställningen som kristen äldste inte var ett ämbete som man kunde väljas till, utan ett tillstånd som man kunde uppnå genom andlig tillväxt. Särskilt eftertryck gavs åt Jesu bön om att hans efterföljare ”alla må vara ett” — i gemenskap med Gud och Kristus och således också i gemenskap med varandra när det gällde att göra Guds vilja. (Joh. 17:21) Och med vilket resultat? Den andra artikeln svarade att ”var och en av kvarlevan måste vara ett vittne för Gud Jehovas namn och rike”. De som försummade eller vägrade att göra vad de rimligtvis kunde för att ta del i det offentliga vittnandet skulle inte anförtros någon tjänst att öva tillsyn i församlingen.

När församlingarna hade studerat dessa artiklar uppmanades de att anta en resolution, i vilken de gav till känna att de instämde i det som stod i artiklarna. Därmed upphörde de årliga valen av äldste och diakoner i församlingarna. Några av de tidigare ”valda äldste”, till exempel i Belfast i Nordirland, lämnade församlingen, och några av dem som sympatiserade med dem följde dem. Detta ledde till att leden glesnade, men organisationen som helhet stärktes. De som blev kvar var sådana som var villiga att axla det kristna ansvaret att vittna. I stället för att välja äldste utsåg församlingarna — fortfarande med hjälp av demokratiska metoder — en tjänstekommitté * som bestod av andligt mogna män som aktivt tog del i det offentliga vittnandet. Församlingens medlemmar valde också en ordförande som skulle presidera vid deras möten samt en sekreterare och kassör. Alla dessa skulle vara män som var aktiva vittnen för Jehova.

När nu tillsynen över församlingen hade anförtrotts åt män som inte var intresserade av sin personliga ställning, utan av att utföra Guds verk — att vittna om hans namn och kungarike — och som föregick med gott exempel genom att själva ta del, gick arbetet framåt mer friktionsfritt. Vad de inte visste då var att ett stort arbete låg framför dem. Det skulle avges ett långt större vittnesbörd än det som hittills hade avgetts, och det skulle ske ett insamlande som de inte hade kunnat föreställa sig. (Jes. 55:5) Det var uppenbart att Jehova höll på att förbereda dem för detta.

Några få som hyste hopp om evigt liv på jorden hade börjat sluta sig till dem. * Men Bibeln förutsade att det skulle samlas in en stor skara som hade utsikten att bli bevarad genom den kommande stora vedermödan. (Upp. 7:9—14) År 1935 klargjordes det vilka som utgör denna stora skara. De förändringar som gjordes under 1930-talet i fråga om att utvälja tillsyningsmän rustade organisationen att bättre kunna ta hand om arbetet med att insamla, undervisa och öva dessa.

De flesta Jehovas vittnen såg detta utvidgade arbete som en spännande utveckling. Deras tjänst på fältet fick ny mening för dem. Några var emellertid inte så ivriga att predika. De höll sig tillbaka, och de försökte rättfärdiga sin passivitet genom att påstå att det inte skulle församlas någon stor skara förrän efter Harmageddon. Men flertalet såg det som en ny möjlighet att visa sin lojalitet mot Jehova och sin kärlek till nästan.

Hur passade de som tillhörde den stora skaran in i organisationens uppbyggnad? De fick förklarat för sig vilken plats Guds ord tilldelade den ”lilla hjorden” av de med anden smorda, och de erkände villigt denna ordning. (Luk. 12:32—44) De fick också lära sig att de, i likhet med de med anden smorda, hade ansvaret att dela med sig av de goda nyheterna åt andra. (Upp. 22:17) Eftersom de önskade vara Guds kungarikes jordiska undersåtar, borde detta kungarike komma först i deras liv, och de borde vara nitiska när det gällde att tala med andra om det. För att motsvara Bibelns beskrivning av dem som skulle bli bevarade genom den stora vedermödan in i Guds nya värld måste de vara sådana som ”oupphörligt ropar ... med hög röst och säger: ’Räddningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” (Upp. 7:10, 14) År 1937, när deras antal började växa och deras nitälskan för Herren blev uppenbar, inbjöds de också att hjälpa till att axla ansvaret att öva tillsyn i församlingen.

De blev emellertid påminda om att organisationen tillhör Jehova och inte någon människa. Det skulle inte vara någon åtskillnad mellan kvarlevan av de med anden smorda och dem som tillhörde den stora skaran av andra får. De skulle arbeta tillsammans som bröder och systrar i Jehovas tjänst, för Jesus hade sagt: ”Jag har andra får, som inte är av den här fållan; också dem måste jag föra fram, och de kommer att lyssna till min röst, och de kommer att bli en hjord, en herde.” (Joh. 10:16) Detta började bli en tydlig realitet.

En häpnadsväckande utveckling hade ägt rum inom organisationen under förhållandevis kort tid. Men var det mer som behövde göras för att verksamheten i församlingarna skulle skötas på ett sätt som var i full överensstämmelse med Jehovas vägar, så som de beskrivs i hans inspirerade ord?

Teokratisk organisation

”Teokrati” betyder ”gudsstyre”. Rådde det verkligt gudsstyre i församlingarna? Var det så att medlemmarna inte bara tillbad Jehova, utan också såg upp till honom som den som styrde deras församlingsangelägenheter? Rättade de sig helt efter vad han sade om sådana angelägenheter i sitt inspirerade ord? I Vakttornet för 1 och 15 augusti 1938 publicerades en artikel i två delar över ämnet ”Organisation”, i vilken det framhölls: ”Jehovas organisation är inte på något sätt demokratisk. Jehova är allenarådande, och hans regering eller organisation är strängt teokratisk.” Men i de lokala församlingarna av Jehovas vittnen vid den tiden blev de flesta av dem som var anförtrodda tillsynen över mötena och tjänsten på fältet fortfarande valda på demokratiskt sätt. Ytterligare förändringar var på sin plats.

Men antydde inte Apostlagärningarna 14:23 att de äldste i församlingarna skulle utses till ett ämbete genom handutsträckning som vid en omröstning? I den första av de två artiklarna med rubriken ”Organisation” i Vakttornet erkändes det att man tidigare hade missförstått detta skriftställe. Det var inte genom att alla församlingens medlemmar sträckte ut handen som förordnanden hade gjorts bland de kristna i det första århundradet. I stället visades det att det var apostlarna och personer bemyndigade av dem som sträckte ut sina händer. Och detta gjorde de inte genom att delta i en omröstning i församlingen, utan genom att lägga händerna på kvalificerade personer. Det var en symbol för bekräftelse, godkännande eller förordnande. * De första kristna församlingarna rekommenderade emellanåt kvalificerade män, men det slutgiltiga utväljandet eller godkännandet gjordes antingen av apostlarna, som hade fått befogenhet direkt från Kristus, eller av dem som apostlarna hade gett bemyndigande. (Apg. 6:1—6) Vakttornet riktade uppmärksamheten på det förhållandet att det endast var i brev till ansvariga tillsyningsmän (Timoteus och Titus) som aposteln Paulus under den heliga andens ledning gav anvisningar om att tillsätta tillsyningsmän. (1 Tim. 3:1—13; 5:22; Tit. 1:5) Inget av de inspirerade brev som var riktade till församlingarna innehöll sådana anvisningar.

Hur skulle man då förordna män att tjäna i församlingarna i våra dagar? Den analys av den teokratiska organisationens uppbyggnad som gjordes i Vakttornet visade med stöd av Bibeln att Jehova hade förordnat Jesus Kristus till ”huvudet för ... församlingen”; att Kristus vid sin återkomst som Herre skulle anförtro sin ”trogne och omdömesgille slav” ansvaret för ”alla sina tillhörigheter”; att denne trogne och omdömesgille slav utgjordes av alla på jorden som hade blivit smorda med helig ande till att vara Kristi medarvingar och som i endräkt tjänade under hans ledning; att Kristus skulle använda denna slavklass som sitt redskap till att sörja för att församlingarna fick den behövliga tillsynen. (Kol. 1:18; Matt. 24:45—47; 28:18) Slavklassen var å sin sida förpliktad att under bön söka Guds ledning och följa de anvisningar som tydligt fastställts i Guds inspirerade ord och att med hjälp av dem avgöra vilka som var kvalificerade att få tjänstebefattningar.

Eftersom Kristus skulle använda den trogne och omdömesgille slaven som sitt synliga redskap (och eftersom förhållandena i den nutida historien, som vi redan har begrundat, visar att denne ”slav” använder Sällskapet Vakttornet som ett juridiskt organ), förklarade Vakttornet att ett teokratiskt tillvägagångssätt skulle kräva att alla förordnanden till tjänsteuppgifter gjordes genom detta redskap. Alldeles som församlingarna i det första århundradet erkände den styrande kretsen i Jerusalem, skulle församlingarna i vår tid inte få andlig framgång utan central tillsyn. — Apg. 15:2—30; 16:4, 5.

För att man skulle se saker och ting i rätt perspektiv påpekades det emellertid att när Vakttornet talade om ”Sällskapet”, avsågs inte det blott och bart juridiska organet, utan kretsen av smorda kristna som hade bildat detta juridiska redskap och använde sig av det. Uttrycket ”Sällskapet” stod således för den trogne och omdömesgille slaven och dess styrande krets.

När församlingarna i London, New York, Chicago och Los Angeles hade blivit så stora att det var tillrådligt att dela dem i mindre grupper, hade dessa församlingar, redan innan artiklarna med rubriken ”Organisation” publicerades i Vakttornet år 1938, begärt att Sällskapet skulle utse alla deras tjänare. I Vakttornet för 15 augusti 1938 (på engelska 15 juni) uppmanades nu alla andra församlingar att göra detsamma. Därför föreslogs följande resolution:

”Vi, som utgöra en grupp av Guds folk, vilket uttagits för hans namn, och som nu befinna oss i ......... . , inse att Guds styrelse är en ren teokrati och att Kristus Jesus är i templet och har till fullo hand om och kontroll över Jehovas synliga organisation såväl som den osynliga och att Sällskapet är Herrens synliga representant på jorden, och därför begära vi, att Sällskapet skall organisera denna grupp för tjänst och utse dess olika tjänare, så att vi alla kunna arbeta tillsammans i frid, rättfärdighet, harmoni och fullständig enhet. Vi bifoga här en lista med namn på personer i denna grupp, som synas oss vara mera helt och fullt mogna och som därför tyckas vara bäst lämpade att intaga de olika befattningarna i och för tjänsten.” *

Så gott som alla församlingar av Jehovas vittnen samtyckte villigt till detta. De få enskilda personer som höll sig tillbaka upphörde snart att ta del i att förkunna om Guds kungarike och upphörde således att vara Jehovas vittnen.

Nyttan av teokratisk ledning

Om de enskilda församlingarna lokalt skulle avgöra lärofrågor, normer för uppförandet, organisatoriska förhållanden och tillvägagångssätt för vittnandet, säger det sig självt att organisationen snart skulle förlora sin identitet och enhet. Bröderna skulle lätt kunna splittras av sociala, kulturella och nationella olikheter. En teokratisk ledning däremot skulle säkerställa att nyttan av det andliga framåtskridandet utan hinder kom alla församlingarna världen över till godo. På så sätt skulle den äkta enhet som Jesus bad skulle råda bland hans sanna efterföljare bli en verklighet, och det evangeliseringsarbete som han gav befallning om skulle kunna fullgöras. — Joh. 17:20—22.

Somliga har emellertid gjort gällande att J. F. Rutherford genom att förespråka denna organisatoriska förändring helt enkelt försökte vinna större kontroll över Jehovas vittnen och att han vidtog denna åtgärd bara för att hävda sin egen myndighet. Förhöll det sig verkligen så? Det råder inget tvivel om att broder Rutherford var en man med bestämda åsikter. Han talade kraftfullt och kompromisslöst till förmån för det han menade var sanningen. Han kunde vara ganska brysk i situationer där han märkte att några var mer intresserade av sin egen ställning än av Herrens verk. Men broder Rutherford var uppriktigt ödmjuk inför Gud. Som Karl Klein, som blev medlem av den styrande kretsen år 1974, senare skrev: ”En ... sak som kom mig att hålla av broder Rutherford så mycket var hans böner vid vår morgontillbedjan. Fast han hade en så kraftfull röst, lät han precis som en liten pojke som talar med sin pappa, när han vände sig till Gud i bön. Vilket fint förhållande till Jehova detta uppenbarade!” Broder Rutherford var helt övertygad om vad som var Jehovas synliga organisation, och han gjorde allt för att försäkra sig om att ingen människa eller grupp människor skulle kunna hindra bröderna på någon enskild plats från att få full nytta av den andliga mat och ledning som Jehova gav sina tjänare.

Även om broder Rutherford tjänade som Sällskapet Vakttornets president i 25 år och lade ner all sin kraft på att främja organisationens arbete, var han inte Jehovas vittnens ledare och hade inte heller någon önskan att vara det. Kort före sin död talade han vid ett konvent i Saint Louis i Missouri år 1941 om frågan om ledarskap och sade: ”Jag önskar låta alla främlingar, som äro här, få veta vad ni tänker om att en människa skulle vara er ledare, och det på ett sådant sätt att de inte glömma det. Varenda gång som någonting uppstår och börjar tillväxa, säger folk, att det är en människa som är ledare och har många anhängare. Om det finns någon här bland dessa åhörare, som anser att jag, den man som står här, är Jehovas vittnens ledare, så säg Ja.” En påtaglig tystnad följde, endast bruten av ett eftertryckligt ”Nej” från flera i åhörarskaran. Talaren fortsatte: ”Om ni som äro här tro, att jag endast är en av Herrens tjänare och att vi arbeta tillsammans skuldra vid skuldra i enighet för att tjäna Gud och Kristus, så säg Ja.” Det ljöd ett unisont och öronbedövande ”Ja!” från de församlade. Följande månad reagerade en åhörarskara i England på exakt samma sätt.

I en del trakter började man snabbt märka nyttan av en teokratisk organisation. På andra håll tog det längre tid; de som inte visade sig vara mogna, ödmjuka tjänare avsattes med tiden, och andra förordnades i deras ställe.

Men allteftersom de teokratiska tillvägagångssätten blev mer inarbetade, kunde Jehovas vittnen glädja sig över att få erfara det som förutsagts i Jesaja 60:17. Här beskriver Jehova i bildspråk de förbättrade förhållanden som skulle komma att råda bland hans tjänare. Han säger: ”I stället för kopparen kommer jag att föra in guld, och i stället för järnet kommer jag att föra in silver, och i stället för träet koppar och i stället för stenarna järn; och jag skall insätta frid som dina tillsyningsmän och rättfärdighet som dina arbetsledare.” Detta beskriver inte vad människor skulle göra, utan vad Gud själv skulle göra och vilken nytta hans tjänare skulle ha av att rätta sig efter det. Det måste råda frid bland dem, och kärlek till rättfärdigheten måste vara den kraft som driver dem att tjäna.

Maud Yuille, hustru till avdelningskontorets tillsyningsman i Brasilien, skrev till broder Rutherford: ”Artikeln ’Organisation’ i The Watchtower för 1 och 15 juni [1938] driver mig att skriva några få ord till dig, vars trogna tjänst Jehova gör bruk av, för att uttrycka min tacksamhet mot Jehova för den underbara ordning han har fastställt för sin synliga organisation, så som den beskrivs i dessa två nummer av The Watchtower. ... Vilken befrielse att det nu är slut på ’självstyret’, ’kvinnorörelsen’ och andra oskriftenliga tillvägagångssätt och företeelser som har tvingat somliga själar till underkastelse under lokala uppfattningar och personliga värderingar i stället för under ... [Jehova Gud och Jesus Kristus] och därigenom dragit smälek över Jehovas namn. Visserligen är det först ’på senare tid som Sällskapet har betecknat alla i organisationen som ”tjänare”’, men jag har lagt märke till att du redan i många år i din korrespondens med bröderna har betecknat dig själv som ’er broder och tjänare, genom Hans nåd’.”

Avdelningskontoret i Storbritannien kommenterade denna organisatoriska förändring på följande sätt: ”Det var ganska häpnadsväckande vilken god verkan detta fick. Den poetiska och profetiska beskrivningen av detta i Jesaja, kapitel sextio, är full av skönhet, men den är på intet sätt överdriven. Alla i sanningen talade om det. Det var det stående samtalsämnet. Alla kände sig styrkta och upplivade — redo att kämpa vidare i en målinriktad strid. Medan spänningen i världen ökade, överflödade glädjen över det teokratiska styret.”

Resande tillsyningsmän styrker församlingarna

Den tjänst som resande tillsyningsmän utförde bidrog ytterligare till att binda organisationen samman. I det första århundradet var aposteln Paulus på ett framträdande sätt engagerad i sådan verksamhet. Tidvis tog också sådana män som Barnabas, Timoteus och Titus del i den. (Apg. 15:36; Fil. 2:19, 20; Tit. 1:4, 5) De var alla nitiska evangelieförkunnare. Dessutom uppmuntrade de församlingarna genom sina tal. När det uppstod frågor som kunde påverka församlingarnas endräkt, blev dessa förelagda den centrala styrande kretsen. När de som var betrodda med ansvar sedan ”färdades vidare genom städerna, överlämnade de till dem som var där de förordningar till efterlevnad som hade beslutats om av apostlarna och de äldre männen som var i Jerusalem”. Med vilket resultat? ”Församlingarna [fortsatte] verkligen att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag.” — Apg. 15:1—16:5; 2 Kor. 11:28.

Redan under 1870-talet besökte broder Russell grupper av bibelforskare — såväl små grupper på två eller tre som större grupper — för att bygga upp dem andligen. Under 1880-talet deltog också en del andra bröder i detta arbete. År 1894 började Sällskapet mera regelbundet låta kvalificerade talare företa sådana resor för att hjälpa bibelforskarna att växa till i kunskap och i uppskattning av sanningen och för att dra dem närmare varandra.

Om möjligt skulle talaren tillbringa en dag eller kanske flera dagar tillsammans med en grupp och hålla ett eller två offentliga tal och sedan besöka mindre grupper och enskilda individer för att dryfta några av de djupare tingen i Guds ord. Man strävade efter att låta varje grupp i Förenta staterna och Canada få besök två gånger om året, fast vanligtvis inte av samme broder. När man utvalde dessa resande talare, lade man stor vikt vid saktmodighet, ödmjukhet och en klar förståelse av sanningen förutom trofasthet mot den sanna läran och förmåga att undervisa om den med klarhet. De fick naturligtvis inte betalt för sin tjänst. Bröderna på de platser de kom till gav dem mat och husrum, och efter behov hjälpte Sällskapet dem med resekostnaderna. De blev kända som pilgrimer.

Många av dessa resande representanter för Sällskapet var högt älskade av dem de betjänade. A. H. Macmillan, som var från Canada, kommer man ihåg som en broder för vilken Guds ord var ”som en brinnande eld”. (Jer. 20:9) Han måste helt enkelt få tala om Guds ord, och han gjorde det också. Ja, han talade till åhörarskaror inte bara i Canada, utan också i många delar av Förenta staterna och i andra länder. En annan pilgrim, William Hersee, minns man särskilt för att han visade barn och ungdomar särskild uppmärksamhet. Hans böner gjorde också ett bestående intryck, eftersom de återspeglade en djup andlig insikt som rörde hjärtat hos både unga och gamla.

Det var inte lätt för pilgrimerna att resa på den tiden. För att betjäna en grupp i närheten av Klamath Falls i Oregon i Förenta staterna reste Edward Brenisen först med tåg, därefter en hel natt med diligens och till slut på en vagn som skumpade och skakade så att han trodde att benen i kroppen skulle knäckas, innan han kom fram till den gård uppe i bergen där han skulle träffa bröderna. Tidigt på morgonen dagen efter mötet ordnade en broder en häst åt honom, så att han kunde rida de cirka 10 milen till närmaste järnvägsstation och därifrån resa vidare till nästa uppdrag. Det var ett strävsamt liv, men pilgrimernas ansträngningar gav goda resultat. Jehovas tjänare blev styrkta och förenade i sin förståelse av Guds ord, och de drogs närmare varandra, även om de bodde långt ifrån varandra.

År 1926 började broder Rutherford genomföra en del förändringar i pilgrimernas arbete. Dessa förändringar innebar att pilgrimerna inte bara skulle vara resande talare, utan också resande tillsyningsmän som skulle främja församlingarnas tjänst på fältet. För att framhäva deras nya ansvarsuppgifter började man år 1928 kalla dem regionala tjänstedirektörer (i Sverige: tjänsteorganisatörer). De samarbetade med bröderna i församlingarna och grupperna och gav dem personlig vägledning i tjänsten på fältet. Vid den här tiden var det möjligt för dem att besöka varje församling i Förenta staterna och i några andra länder ungefär en gång om året, och de höll också kontakt med enskilda individer och små grupper som ännu inte hade blivit organiserade för tjänsten.

Under de följande åren genomgick de resande tillsyningsmännens arbete större och mindre förändringar. * Det blev mycket mer omfattande år 1938, när alla tjänarna i församlingarna började förordnas teokratiskt. Församlingarna fick nu besök med jämna mellanrum under de närmast följande åren, och det gav de resande tillsyningsmännen tillfälle att ge personlig övning åt var och en av de förordnade tjänarna och att ge alla mer hjälp i tjänsten på fältet. År 1942, innan de resande tillsyningsmännen efter ett uppehåll på nytt sändes ut till församlingarna, fick de grundlig utbildning, så att deras arbete kunde utföras mera enhetligt. Deras besök var förhållandevis korta (en till tre dagar, beroende på församlingens storlek). Under den tiden granskade de församlingens handlingar, sammanträffade med alla tjänarna för att ge råd alltefter behov, höll ett eller flera tal till församlingen och tog ledningen i tjänsten på fältet. År 1946 förlängdes besöken till en vecka i varje församling.

Den här anordningen med besök i församlingarna kompletterades år 1938 med en resande tjänare i en ny roll. Han fick i uppgift att betjäna ett större område och med vissa mellanrum tillbringa en vecka tillsammans med var och en av de bröder som besökte församlingarna i en zon (numera krets). Under sitt besök medverkade han i programmet vid en sammankomst, ett zonuppbåd, som alla församlingarna i den zonen var med vid. * Den här anordningen utgjorde en kraftig stimulans för bröderna och erbjöd regelbundet återkommande tillfällen till dop av nya lärjungar.

”Någon som älskar tjänsten”

En av dem som började ta del i denna tjänst år 1936 var John Booth, som år 1974 blev medlem av den styrande kretsen. När han blev intervjuad som en tilltänkt resande tillsyningsman, sades det till honom: ”Det är inte duktiga talare vi behöver, utan bara någon som älskar tjänsten och tar ledningen i den och som talar om tjänsten vid mötena.” Och broder Booth älskade verkligen tjänsten för Jehova. Sedan år 1928 hade han nitiskt tjänat som pionjär, och han sporrade andra till nitälskan för evangeliseringsarbetet både genom sitt exempel och genom sina uppmuntrande ord.

Den första församling han besökte låg i Easton i Pennsylvania. Det var i mars 1936. Han skrev senare: ”Jag kom vanligtvis till en plats lagom till tjänsten på fältet på förmiddagen; tidigt på kvällen hade jag sedan ett möte med tjänarna i gruppen och därefter ett annat möte med hela gruppen. Jag stannade vanligtvis bara två dagar hos en grupp och bara en dag hos en mindre grupp; ibland besökte jag sex sådana grupper på en vecka. Jag var ständigt på resande fot.”

Två år senare, år 1938, fick han som resande tjänare en ny uppgift, nämligen att varje vecka ta hand om ett zonuppbåd (motsvarigheten till våra dagars kretssammankomst). Dessa sammankomster bidrog till att styrka bröderna under en tid då förföljelsen tilltog i flera områden. Broder Booth berättar om den här tiden och de olika ansvarsuppgifter han hade: ”Samma vecka [som jag var vittne i ett mål i vilket omkring 60 Jehovas vittnen i Indianapolis i Indiana var anklagade för omstörtande verksamhet] var jag en av de svarande i ett annat mål i Joliet i Illinois och ombud för en broder i ännu ett mål i Madison i Indiana, och dessutom hade jag hand om ett zonuppbåd varje veckoslut.”

Två år efter det att man år 1946 på nytt hade börjat hålla zonuppbåd (som nu kallades kretssammankomster) var Carey Barber bland dem som förordnades som områdestjänare. Han hade redan varit medlem av Betelfamiljen i Brooklyn i New York i 25 år. Hans första område omfattade hela västra delen av Förenta staterna. I början reste han omkring 160 mil mellan sammankomsterna varje vecka. Allteftersom församlingarna växte i antal och storlek minskade avstånden, och längre fram hölls ofta flera kretssammankomster inom ett och samma storstadsområde. Efter 29 år som resande tillsyningsman blev broder Barber år 1977 inbjuden att återvända till världshögkvarteret, nu som medlem av den styrande kretsen.

Under tider av krig och intensiv förföljelse har resande tillsyningsmän ofta riskerat sin frihet och rentav livet för att sörja för sina bröders andliga välfärd. Under den tid nazisterna ockuperade Belgien fortsatte André Wozniak att besöka församlingarna och hjälpte till att förse dem med litteratur. Gestapo var ofta hack i häl på honom, men de lyckades aldrig gripa honom.

I slutet av 1970-talet levde befolkningen i Rhodesia (nu Zimbabwe) i fruktan, och under en period av inbördeskrig var det mycket svårt och riskabelt att resa från en plats till en annan. Men Jehovas vittnens resande tillsyningsmän visade sig vara kärleksfulla herdar och tillsyningsmän som var ”som ett gömställe undan vinden” för sina bröder. (Jes. 32:2) En del gick till fots i dagar genom bushen, tog sig uppför och nerför berg, korsade farliga floder och sov under bar himmel — allt för att nå isolerade församlingar och förkunnare och uppmuntra dem att förbli fasta i tron. En av dessa tillsyningsmän var Isaiah Makore, som med knapp nöd undkom när kulorna ven över huvudet på honom under en strid mellan regeringssoldater och ”frihetskämpar”.

Andra resande tillsyningsmän har under många år tjänat organisationen på det internationella planet. Sällskapet Vakttornets presidenter har ofta rest till andra länder för att uppmärksamma organisatoriska behov och för att tala vid sammankomster. Sådana besök har i hög grad hjälpt Jehovas vittnen överallt att inse att de tillhör ett internationellt brödraskap. I synnerhet broder Knorr reste regelbundet runt och besökte varje avdelningskontor och missionärshem. När organisationen växte, indelades hela världen i tio internationella zoner, och den 1 januari 1956 började kvalificerade bröder under presidentens ledning ta del i den här tjänsten, så att den kunde fortsätta att utföras regelbundet. Zontillsyningsmännens besök, som nu görs under tillsyn av den styrande kretsens kommitté för tjänsten på fältet, fortsätter att bidra till organisationens världsvida enhet och framåtskridande.

En annan betydelsefull utveckling har också bidragit till att organisationen har den uppbyggnad den har i dag.

Ytterligare teokratisk rättning

Mitt under andra världskriget, den 8 januari 1942, dog Joseph F. Rutherford, och Nathan H. Knorr blev Sällskapet Vakttornets tredje president. Organisationen var utsatt för stark press på grund av förbud mot dess verksamhet i många länder, pöbelvåld under patriotismens täckmantel och arresteringar av förkunnare som spred biblisk litteratur i sin offentliga predikotjänst. Skulle en förändring i administrationen resultera i att verksamheten hämmades vid en så kritisk tidpunkt? De ansvariga bröderna vände sig till Jehova för att få hans vägledning och välsignelse. Eftersom de önskade följa Guds ledning, undersökte de på nytt organisationens uppbyggnad för att se om det fanns områden där den kunde vara i närmare överensstämmelse med Jehovas vägar.

År 1944 hölls en så kallad tjänstesammankomst i Pittsburgh i Pennsylvania i samband med Sällskapet Vakttornets årsmöte. Den 30 september, före årsmötet, hölls en serie mycket betydelsefulla tal som handlade om vad Bibeln säger om Jehovas tjänares organisation. * Uppmärksamheten riktades på den styrande kretsen. Det underströks vid detta tillfälle att teokratiska principer måste gälla för alla organ som den trogne och omdömesgille slavens klass använder. Det förklarades att den lagligen inregistrerade sammanslutningen inte hade alla Guds ”invigda” tjänare som medlemmar. Den representerade dem endast och fungerade som ett juridiskt redskap för dem. Men eftersom Sällskapet var det förlag eller det organ som användes till att förse Jehovas vittnen med litteratur som innehöll andlig upplysning, var den styrande kretsen följdriktigt och med nödvändighet mer eller mindre identisk med detta juridiska sällskaps ledning och styrelse. Tillämpades teokratiska principer helt och fullt när det gällde dess angelägenheter?

Enligt Sällskapets stadgar gällde den ordningen att varje bidrag på 10 amerikanska dollar gav bidragsgivaren rätt att avge en röst vid val av Sällskapets styrelsemedlemmar. Man tyckte kanske att sådana bidrag vittnade om äkta intresse för organisationens verksamhet. Men den här ordningen medförde vissa problem. Broder Knorr, Sällskapets president, förklarade: ”Av bestämmelserna i Sällskapets stiftelseurkund [stadgar] kan det synas som om någons medlemskap i den styrande organisationen vore beroende av vederbörandes bidrag till Sällskapet i juridisk mening. Men enligt Guds vilja kunde det inte vara så bland hans sanna utvalda folk.”

Charles Taze Russell, som under de 32 första åren av Sällskapets tillvaro var den främste i den styrande kretsen, var helt visst den som lämnade de största bidragen till Sällskapet både i fråga om penningmedel och i fråga om fysiska och mentala krafter. Men det var inte penningbidrag som avgjorde hur Herren brukade honom. Det var hans fullständiga och oreserverade överlämnande, hans outtröttliga nit, hans orubblighet i sin ståndpunkt för Guds kungarike och hans obrytbara lojalitet och trohet som i Guds ögon gjorde honom lämplig för tjänsten. Med avseende på den teokratiska organisationen är denna regel tillämplig: ”Gud [har] satt lemmarna i kroppen, var och en av dem, alldeles som han har velat.” (1 Kor. 12:18) Broder Knorr förklarade: ”Sällskapets stiftelseurkund föreskrev emellertid, att medlemsbevis som medförde rösträtt skulle tilldelas dem som bidrogo med penningmedel till Sällskapets verksamhet, och denna bestämmelse var i viss mån ägnad att fördunkla eller inkräkta på den Teokratiska principen med avseende på styrelsesättet, och den innebar också möjligheter att sätta denna princip i fara eller skapa hinder för den.”

Vid årsmötet den 2 oktober 1944 beslöt därför Sällskapets röstberättigade medlemmar enhälligt att Sällskapets stadgar skulle revideras och föras i närmare överensstämmelse med teokratiska principer. Sällskapet skulle inte längre ha ett obegränsat antal medlemmar, utan antalet skulle ligga mellan 300 och 500, och alla dessa skulle vara män som var utvalda av styrelsen, inte på grundval av penningbidrag, utan därför att de var mogna, aktiva, trogna vittnen för Jehova, vilka tjänade på heltid inom organisationen eller var aktiva Ordets förkunnare i Jehovas vittnens församlingar. Dessa medlemmar skulle genom röstning utse styrelsen, och styrelsen skulle sedan välja vilka som skulle bekläda de tre ledande posterna som president, vicepresident och sekreterare/kassaförvaltare. Den nya ordningen trädde i kraft följande år, den 1 oktober 1945. Denna förändring har visat sig vara ett stort skydd i en tid när fientligt sinnade element ofta genom manipulationer i olika affärsangelägenheter har försökt ta kontroll över företag och sammanslutningar för att sedan omstrukturera dem för sina egna syften.

Det var uppenbart att Jehova välsignade dessa steg hänemot full överensstämmelse med teokratiska principer. Trots den intensiva press som organisationen utsattes för under andra världskriget fortsatte antalet förkunnare av Riket att växa. Utan uppehåll fortsatte de ihärdigt att vittna om Guds kungarike. Från år 1939 till år 1946 ökade antalet Jehovas vittnen med hela 157 procent, och de började förkunna de goda nyheterna i sex nya länder. Under de följande 25 åren ökade antalet aktiva vittnen med ytterligare nära 800 procent, och de rapporterade regelbunden verksamhet i ytterligare 86 länder.

Särskild utbildning för tillsyningsmän

Några utomstående iakttagare ansåg att normerna oundvikligen skulle luckras upp allteftersom organisationen blev större. Men Bibeln hade förutsagt att rättfärdighet och frid skulle råda bland Jehovas tjänare. (Jes. 60:17) Detta skulle kräva att ansvariga tillsyningsmän fick grundlig och fortlöpande undervisning i Guds ord, att alla hade en klar förståelse av Jehovas rättsliga normer och att dessa normer tillämpades konsekvent. Sådan undervisning har getts. Vakttornet har fortlöpande innehållit en grundlig genomgång av Guds rättfärdiga krav, och detta stoff har systematiskt studerats av varje församling av Jehovas vittnen världen över. Tillsyningsmännen för hjorden har dessutom fått en mängd ytterligare undervisning.

I samband med internationella sammankomster har de ledande tillsyningsmännen vid Sällskapets avdelningskontor sammankallats för att få särskild utbildning. Från år 1961 till år 1965 hölls det i New York särskilda kurser på åtta till tio månader för dessa tillsyningsmän. Från år 1977 till år 1980 hölls en ny serie kurser för dem, den här gången fem veckor långa. Undervisningen omfattade ett studium av alla Bibelns böcker vers för vers, förutom en genomgång av organisatoriska frågor och olika metoder för att främja predikandet av de goda nyheterna. Det finns inga nationalistiska söndringar bland Jehovas vittnen. Oavsett var de bor, följer de samma höga bibliska normer och tror och lär detsamma.

Krets- och områdestillsyningsmännen har också fått röna särskild uppmärksamhet. Många av dem har blivit undervisade vid Vakttornets Bibelskola Gilead eller vid någon av skolans filialer i andra länder. Med jämna mellanrum samlas de också vid Sällskapets avdelningskontor eller på andra lämpliga platser till seminarier som varar några dagar eller en vecka.

År 1959 trädde en annan utomordentlig föranstaltning i funktion. Det var Skolan i Rikets tjänst, som hölls för krets- och områdestillsyningsmän och för tillsyningsmän i församlingarna. Till en början varade kursen en hel månad. Sedan den hade varit i gång ett år i Förenta staterna, översattes kursmaterialet till andra språk och användes efter hand runt om i världen. Eftersom det inte var möjligt för alla tillsyningsmän att vara borta från sitt förvärvsarbete en hel månad, började man år 1966 hålla skolan som en tvåveckorskurs.

Den här skolan var inte ett slags prästseminarium, där män utbildades som en förberedelse för sin ordination. Skolans elever var redan ordinerade Ordets förkunnare. Många av dem hade varit tillsyningsmän och herdar för hjorden i årtionden. Studiekursen gav dem tillfälle att i detalj dryfta Guds ords anvisningar för deras arbete. Det lades stor vikt vid tjänsten på fältet och hur man skulle kunna utföra den effektivt. På grund av förändrade moralnormer i världen användes också mycket tid till att dryfta hur man skulle kunna upprätthålla Bibelns moralnormer. Den här kursen har på senare tid följts upp med seminarier vartannat eller vart tredje år och med nyttiga möten som de resande tillsyningsmännen håller med de lokala äldste flera gånger om året. Dessa möten ger tillfälle att särskilt uppmärksamma aktuella behov. De är ett skydd mot varje avvikelse från Bibelns normer, och de bidrar till att situationer som uppstår i församlingarna behandlas lika överallt.

Jehovas vittnen tar uppmaningen i 1 Korinthierna 1:10 till hjärtat: ”Nu förmanar jag er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi namn att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.” Detta är inte en framtvingad likformighet; det är ett resultat av undervisning om Guds vägar som beskrivs i Bibeln. Jehovas vittnen finner glädje i Guds vägar och hans uppsåt. Om några inte längre har lust att leva efter Bibelns normer, står det dem fritt att lämna organisationen. Men om några börjar predika andra trosuppfattningar eller ringaktar Bibelns moralnormer, ingriper tillsyningsmännen för att skydda hjorden. Organisationen tillämpar Bibelns råd: ”[Håll] ögonen på dem som vållar söndringar och ger orsaker till fall, tvärtemot den lära som ni har inhämtat; undvik dem.” — Rom. 16:17; 1 Kor. 5:9—13.

Enligt Bibelns profetior skulle Gud skapa just ett sådant tillstånd bland sina tjänare, ett tillstånd i vilket rättfärdighet skulle frodas och bära frid som frukt. (Jes. 32:1, 2, 17, 18) Dessa förhållanden tilltalar starkt människor som älskar det som är rätt.

Hur många rättfärdighetsälskande människor kommer att samlas in före den gamla ordningens slut? Jehovas vittnen vet inte det. Men Jehova vet vad hans verk kommer att kräva, och i sin egen tid och på sitt eget sätt ser han till att hans organisation är rustad att utföra det.

Förberedelser för explosionsartad tillväxt

När man under den styrande kretsens ledning gjorde efterforskningar för att utarbeta uppslagsverket Aid to Bible Understanding (Hjälp till att förstå Bibeln), riktades ännu en gång uppmärksamheten på det sätt på vilket den kristna församlingen var organiserad i det första århundradet. Ett noggrant studium gjordes av sådana bibliska uttryck som ”äldre man”, ”äldste”, ”tillsyningsman” och ”tjänare”. Kunde den nutida organisationen av Jehovas vittnen formas mera helt och fullt efter det mönster som hade bevarats i Bibeln som ett rättesnöre?

Jehovas tjänare var fast beslutna att fortsätta att följa Guds ledning. Vid en serie sammankomster som hölls år 1971 riktades uppmärksamheten på hur den tidiga kristna församlingen styrdes. Det påpekades att ordet pre·sbỵ·te·ros (äldre man, äldste) i bibliskt språkbruk inte bara betecknade äldre personer och att det inte heller användes om alla i församlingarna som var andligt mogna. Det användes särskilt i en officiell betydelse om församlingarnas tillsyningsmän. (Apg. 11:30; 1 Tim. 5:17; 1 Petr. 5:1—3) Dessa män erhöll sina ställningar genom ett förordnande, i överensstämmelse med krav som kom att ingå i de inspirerade Skrifterna. (Apg. 14:23; 1 Tim. 3:1—7; Tit. 1:5—9) Där det fanns flera kvalificerade män, fanns det mer än en äldste i församlingen. (Apg. 20:17; Fil. 1:1) De utgjorde ”kretsen av äldre män”, som alla hade samma officiella ställning; det var ingen av dem som var mer framträdande eller hade större makt i församlingen än de övriga. (1 Tim. 4:14) Till att bistå de äldste, förklarades det, förordnade man ”biträdande tjänare”, i överensstämmelse med de krav som aposteln Paulus nämnde. — 1 Tim. 3:8—10, 12, 13.

Det vidtogs snabbt åtgärder för att föra organisationen i samklang med detta bibliska mönster. Man började med den styrande kretsen själv. Antalet medlemmar utökades till att omfatta fler än de sju som i egenskap av styrelsemedlemmar i Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania hade tjänat som en styrande krets för Jehovas vittnen. Inget bestämt medlemsantal fastställdes för den styrande kretsen. År 1971 var det 11; under några år var det så många som 18; år 1992 var det 12. De är alla män som är smorda av Gud till att vara Jesu Kristi medarvingar. De 12 som tjänade som medlemmar av den styrande kretsen år 1992 hade vid den tiden tillsammans använt över 728 år i heltidstjänsten som Jehova Guds tjänare.

Den 6 september 1971 blev det bestämt att uppgiften som ordförande vid den styrande kretsens möten skulle rotera årligen bland kretsens medlemmar i alfabetisk ordning efter efternamn. Detta trädde i kraft den 1 oktober. Den styrande kretsens medlemmar började också turas om att presidera i samband med morgontillbedjan en vecka i taget och att leda studiet av Vakttornet för medarbetarna vid högkvarteret. * Denna anordning trädde i kraft den 13 september 1971, när Frederick W. Franz ledde programmet för morgontillbedjan vid Sällskapets högkvarter i Brooklyn i New York.

Året därpå började man förbereda förändringar när det gällde tillsynen över församlingarna. Det skulle inte längre vara bara en enda församlingstjänare som assisterades av ett bestämt antal andra tjänare. Män som enligt Bibeln var kvalificerade skulle förordnas att tjäna som äldste. Andra som uppfyllde de bibliska kraven skulle förordnas till biträdande tjänare. Detta gav ett större antal bröder möjlighet att ha hand om ansvarsuppgifter i församlingen och således vinna värdefull erfarenhet. Ingen bland Jehovas vittnen anade då att antalet församlingar skulle öka med 156 procent under de kommande 21 åren och uppgå till sammanlagt 69.558 år 1992. Men församlingens huvud, Herren Jesus Kristus, var tydligtvis i färd med att förbereda för vad som skulle komma.

Under första hälften av 1970-talet övervägde man noga ännu en omorganisering av den styrande kretsen. Ända sedan Zion’s Watch Tower Tract Society inregistrerades år 1884, hade utgivningen av litteratur, tillsynen över det världsvida evangeliseringsarbetet och organiserandet av skolor och sammankomster sorterat under Sällskapets president och hans kontor. Men efter ingående analyser och diskussioner av detaljer under många månader antogs enhälligt en ny ordning den 4 december 1975. Det bildades sex kommittéer som utgjordes av medlemmar av den styrande kretsen.

Ordförandens kommitté (som utgörs av den styrande kretsens ordförande innevarande år, föregående års ordförande och nästföljande års ordförande) tar emot rapporter om allvarliga krissituationer, katastrofer och förföljelsekampanjer och ser till att den styrande kretsen snabbt tar itu med dessa problem. Författarkommittén har tillsyn över beredandet av den andliga födan i form av litteratur, ljudband och videokassetter till nytta för Jehovas vittnen och allmänheten; den har också tillsyn över arbetet med att översätta detta material till flera hundra språk. Undervisningskommittén har tillsyn över skolor och sammankomster, både krets- och områdessammankomster och internationella sammankomster, för Jehovas folk samt undervisningen av Betelfamiljerna och sammanställandet av det material som skall användas till dessa ändamål. Kommittén för tjänsten på fältet har tillsyn över alla områden av evangeliseringsarbetet, däribland församlingarnas och de resande tillsyningsmännens verksamhet. Tryckning, utgivning och utsändning av litteratur samt drift och skötsel av tryckerier och handläggning av juridiska frågor och affärsangelägenheter står under tillsyn av utgivarkommittén. Och kommittén för personalärenden har tillsyn över de anordningar som görs för att ge Betelfamiljernas medlemmar personlig och andlig hjälp och ansvarar för att inbjuda andra att börja tjäna som medlemmar av Betelfamiljerna världen över.

Dessutom finns det olika kommittéer som har tillsyn över tryckerier, Betelhem och lantgårdar som är knutna till världshögkvarteret. I dessa kommittéer gör den styrande kretsen i stor utsträckning bruk av de förmågor som medlemmar av den ”stora skaran” äger. — Upp. 7:9, 15.

Det gjordes också förändringar i tillsynen över Sällskapets avdelningskontor. Sedan den 1 februari 1976 har varje avdelningskontor haft en kommitté bestående av tre eller fler medlemmar, beroende på avdelningskontorets behov och storlek. Under den styrande kretsens ledning har dessa kommittéer tillsyn över Rikets verk i sitt område.

År 1992 ordnades det med att den styrande kretsen fick ytterligare hjälp genom att ett antal medhjälpare, huvudsakligen från den stora skaran, förordnades till att delta i de möten som författarkommittén, undervisningskommittén, kommittén för tjänsten på fältet, utgivarkommittén och kommittén för personalärenden håller och i dessa kommittéers arbete. *

Denna fördelning av ansvaret har visat sig vara till stor nytta. Tillsammans med de förändringar som redan har gjorts i församlingarna har den medverkat till att avlägsna allt som skulle kunna hindra någon att inse att Kristus är församlingens huvud. Det har också visat sig vara mycket fördelaktigt att flera bröder rådgör med varandra i frågor som påverkar Rikets verk. Dessutom har denna omorganisation gjort det möjligt att ge behövlig tillsyn i de många områden där det har uppstått ett trängande behov på grund av att organisationen där har upplevt en explosionsartad tillväxt. För länge sedan förutsade Jehova genom profeten Jesaja: ”Den lille, han kommer att bli till tusen, och den ringe till en mäktig nation. Jag själv, Jehova, kommer att påskynda det i dess egen tid.” (Jes. 60:22) Han har inte endast påskyndat arbetet, utan han har också gett den vägledning som hans synliga organisation har behövt för att kunna ta hand om tillväxten.

Det som intresserar Jehovas vittnen mer än något annat är det arbete som Gud har gett dem att utföra under dessa sista dagar för den gamla världen, och de är väl organiserade för att fullgöra det. Jehovas vittnen ser omisskännliga bevis för att denna organisation är Guds verk, inte människors, och att Guds egen Son, Jesus Kristus, leder den. Som regerande kung kommer Jesus att tryggt föra sina trogna undersåtar genom den kommande stora vedermödan och se till att de är organiserade för att på ett effektivt sätt utföra Guds vilja i det kommande tusenårsriket.

[Fotnoter]

^ § 4 År 1894 började broder Russell låta Zion’s Watch Tower Tract Society sända ut kvalificerade bröder som talare. De försågs med undertecknade intyg som de skulle använda när de presenterade sig för de lokala grupperna. Dessa intyg gav dem inget bemyndigande att predika och antydde inte heller att det innehavaren sade skulle godtas utan att noggrant prövas i ljuset av Guds ord. Men eftersom några missförstod syftet med dessa intyg, lät broder Russell återkalla dem inom ett år. Han försökte omsorgsfullt undvika allt som i andras ögon skulle kunna uppfattas som minsta antydan om att det fanns en prästklass.

^ § 7 Zion’s Watch Tower, oktober—november 1881, sid. 8, 9.

^ § 15 Det hände att de lokala grupperna på en del håll omtalades som ”kyrkor”, i överensstämmelse med språkbruket i King James Version. De kallades också ”ekklesior”, efter det ord som används i den grekiska bibeltexten. Dessutom användes uttrycket ”klasser”, eftersom bibelforskarna i verkligheten utgjorde grupper av elever som regelbundet träffades för att studera. Det engelska uttrycket ”companies” (grupper, kompanier), som senare användes i engelsktalande länder (på svenska återgivet med ”grupper”), återspeglade deras medvetenhet om att de tog del i en andlig krigföring. (Se Psalm 68:11, KJ, randnoten.) Sedan Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna hade getts ut (på engelska) år 1950, började man i de flesta länder använda det modernare bibeluttrycket ”församlingar”.

^ § 17 Det ord som förekommer i den grekiska bibeltexten (khei·ro·to·nẹ·o) betyder ordagrant ”räcka ut, sträcka fram eller lyfta upp handen”, och det fick därför också den utvidgade betydelsen ”utse eller välja till en ställning eller ett ämbete genom handuppräckning”. — John Parkhurst: A Greek and English Lexicon to the New Testament, 1845, sid. 673; W. Bauer: Griechisch-deutsches Wörterbuch zu den Schriften des Neuen Testaments und der frühchristlichen Literatur, 6:e uppl., 1988.

^ § 28 Närmare detaljer finns i kapitel 25: ”De predikar offentligt och från hus till hus”.

^ § 34 Genom tjänstedirektören skulle församlingens, eller klassens, insats i tjänsten på fältet rapporteras till Sällskapet varje vecka. Denna anordning trädde i kraft år 1919.

^ § 34 Som det beskrevs i foldern Organization Method (Plan och föreskrifter för organisationen), skulle varje församling välja en biträdande direktör och en bokförvaltare. Dessa skulle tillsammans med den av Sällskapet förordnade direktören utgöra den lokala tjänstekommittén. Enligt en liknande anordning i Sverige, som beskrivs i foldern Plan och föreskrifter för organisationen (1929), skulle den lokala tjänstekommittén bestå av en tjänstedirektör, som utsågs av Sällskapet, och en tjänstekassör och en bokförvaltare, vilka valdes av församlingen. Tjänstedirektören skulle utse en medarbetare till att tjänstgöra som biträde åt honom.

^ § 35 Vakt-Tornet, 1 juni 1921, sid. 163—168 (på engelska 1 juli 1920).

^ § 40 Tjänstekommittén omfattade vid den här tiden högst tio medlemmar. En av dem var tjänstedirektören, som inte valdes lokalt, utan förordnades av Sällskapet. De övriga samarbetade med honom i att planera och utföra arbetet med att vittna.

^ § 42 Under ett antal år, från år 1932 och framåt, talade man om dem som Jonadab-vänner.

^ § 49 När man ger det grekiska verbet khei·ro·to·nẹ·o enbart betydelsen ”att välja genom att sträcka ut handen”, bortser man från ordets senare betydelse. Följaktligen uppges det i en ordbok, A Greek-English Lexicon av Liddell och Scott, redigerad av Jones och McKenzie och omtryckt år 1968, att ordet betyder ”sträcka ut handen, för att avge sin röst i församlingen ... II. med personobjekt i ackusativ: välja, eg. genom handuppräckning ... b. senare, allmänt: utnämna, förordna, ... förordna till ett ämbete i kyrkan, [pre·sby·tẹ·rous] Apg. 14.23”. Denna senare användning av ordet var gängse i apostlarnas dagar; ordet användes i den betydelsen av den judiske historieskrivaren Josephus i det första århundradet. (Judarnes gamla historia, 6:e boken, 4:e kapitlet, 2:a stycket, och 13:e kapitlet, 9:e stycket) Den grammatiska uppbyggnaden av den grekiska texten i Apostlagärningarna 14:23 visar att det var Paulus och Barnabas som gjorde det som beskrivs där.

^ § 54 Senare samma år, 1938, utgavs en fyrsidig folder med mera detaljerade instruktioner för hur organisationen skulle fungera. I den förklarades det att den lokala församlingen skulle utse en kommitté som skulle handla å dess vägnar. Denna kommitté skulle betrakta bröderna i ljuset av de krav som Bibeln ställer upp och sända rekommendationer till Sällskapet. När Sällskapets resande representanter besökte församlingarna, granskade de på nytt brödernas kvalifikationer och deras trofasthet när det gällde att sköta sina förordnanden. Sällskapet tog också deras rekommendationer i betraktande när det gjorde förordnanden.

^ § 71 Från år 1894 till år 1927 var de resande talarna som sändes ut av Sällskapet först kända som representanter för Tower Tract Society och sedan som pilgrimer. Från år 1928 till år 1936, då det lades större tonvikt på tjänsten på fältet, kallades de regionala tjänstedirektörer (i Sverige: tjänsteorganisatörer). För att understryka det rätta förhållandet mellan dem och de lokala bröderna blev de från och med juli 1936 kända som regionala tjänare (på engelska: regional servants; i Sverige: kretstjänare). Från år 1938 till år 1941 förordnades zontjänare, som skulle arbeta tillsammans med ett begränsat antal församlingar på rotationsbasis, så att de kom tillbaka till samma grupp med jämna mellanrum. Efter ett avbrott på omkring ett år återupptogs denna tjänst år 1942, och de resande bröderna kallades nu tjänare för bröderna. År 1948 tog man i bruk benämningen kretstjänare (på engelska: circuit servants), och nu kallas de kretstillsyningsmän.

Från år 1938 till och med år 1941 fungerade resande tjänare (på engelska: regional servants) i en ny uppgift, som innebar att de regelbundet betjänade lokala sammankomster, där vittnen från ett begränsat område (en zon) kom tillsammans för att övervara ett särskilt program. När denna verksamhet återupptogs år 1946, blev dessa resande tillsyningsmän kända som områdestjänare; nu kallas de områdestillsyningsmän.

^ § 72 Den här anordningen trädde i kraft den 1 oktober 1938. Eftersom det under krigsåren blev allt svårare att anordna sammankomster, upphörde man i slutet av år 1941 med att anordna sådana zonuppbåd. Men år 1946 återupptogs anordningen, och dessa tillfällen när ett antal församlingar kom tillsammans för att få särskild undervisning kallades från och med då kretssammankomster.

^ § 84 Innehållet i dessa tal finns i Vakttornet för 1 och 15 april och 1 maj 1945 (på engelska 15 oktober och 1 november 1944).

^ § 102 Längre fram valde de ut andra medlemmar av Betelfamiljen till att vara med och ta hand om dessa uppgifter.

^ § 108 Vakttornet, 15 april 1992, sid. 7—17, 31.

[Infälld text på sidan 204]

Det skulle inte finnas någon prästklass bland dem

[Infälld text på sidan 205]

De försökte inte upprätta en ”jordisk organisation”

[Infälld text på sidan 206]

Hur valdes de äldste?

[Infälld text på sidan 212]

En tjänstedirektör utsågs av Sällskapet

[Infälld text på sidan 213]

Somliga äldste ville inte predika utanför församlingen

[Infälld text på sidan 214]

Leden glesnade, men organisationen stärktes

[Infälld text på sidan 218]

Hur skulle förordnanden göras?

[Infälld text på sidan 220]

Försökte Rutherford helt enkelt vinna större kontroll över Jehovas vittnen?

[Infälld text på sidan 222]

Kontakten upprätthölls med både små och stora grupper

[Infälld text på sidan 223]

De resande tillsyningsmännen fick nya ansvarsuppgifter

[Infälld text på sidan 234]

En utökad styrande krets med roterande ordförandeskap

[Infälld text på sidan 235]

Behövlig tillsyn under en epok av explosionsartad tillväxt

[Ruta på sidan 207]

Varför ändrade han uppfattning?

Då C. T. Russell tillfrågades om varför han hade ändrat uppfattning när det gällde utväljandet av äldste i de olika grupperna av Herrens folk, svarade han:

”Först av allt vill jag skynda mig att försäkra dig om att jag aldrig har gjort anspråk på att vara ofelbar. ... Vi förnekar inte att vi växer i kunskap och att vi nu ser Herrens vilja beträffande äldste eller ledare i de olika små grupperna av hans folk i ett något annorlunda ljus. Vi gjorde det felet i vår bedömning att vi förväntade för mycket av de kära bröderna som tidigt kom med i sanningen och som därför blev de naturliga ledarna för dessa små grupper. Den idealbild vi gärna ville ha av dem var att kunskapen om sanningen skulle göra dem mycket ödmjuka och få dem att inse sin egen obetydlighet och att det var såsom Guds språkrör och därför att de blev brukade av honom som de ägde kunskap som de kunde förmedla till andra. Våra idealförhoppningar var att de i ordets fulla bemärkelse skulle vara exempel för hjorden och att om Herrens försyn skulle föra in i den lilla gruppen en eller flera som var lika kompetenta, eller mer kompetenta, när det gällde att framföra sanningen, då skulle kärlekens ande leda dem till att ära varandra och ge varandra företräde och därmed hjälpa och sporra varandra till att ta del i tjänsten för församlingen, Kristi kropp.

Med detta i tankarna drog vi den slutsatsen att det större mått av nåd och sanning som nu skulle råda och värdesättas av Herrens invigda folk skulle göra det onödigt för dem att följa den kurs som utstakades av apostlarna i den tidiga församlingen. Vårt misstag var att vi inte insåg att den ordning som skisserades av apostlarna under Guds överinseende är överlägsen vad det vara må som andra kan tänka ut och att församlingen som helhet kommer att behöva de anvisningar som infördes av apostlarna, tills vi alla genom vår förvandling i uppståndelsen görs fullständiga och fullkomliga och är direkt förenade med Herren.

Det gick så småningom upp för oss att vi hade begått ett misstag, då vi bland våra kära bröder i viss grad såg en rivalitetens ande och hos många en önskan att betrakta ledarskapet för mötena som ett ämbete i stället för en tjänst och att utestänga andra bröder och hindra dem att utvecklas till ledare — bröder med samma naturliga förmågor och med lika stor kunskap om sanningen och skicklighet att svinga andens svärd.” — ”Zion’s Watch Tower”, 15 mars 1906, sid. 90.

[Ruta/Bilder på sidorna 208, 209]

Byggnader som Sällskapet använde för hundra år sedan i Pittsburghområdet

Bibelhuset, som ses här, tjänade som högkvarter i 19 år, från år 1890 till år 1909 *

Här hade broder Russell sitt arbetsrum

Medlemmar av Bibelhusfamiljen som tjänade här år 1902

I byggnaden fanns ett sätteri (överst till höger), en utsändningsavdelning (nederst till höger), litteraturlager, bostäder för personalen och en samlingssal för omkring 300 personer

[Fotnot]

^ § 162 År 1879 låg högkvarteret vid Fifth Avenue 101 i Pittsburgh i Pennsylvania. Kontoret flyttades till Federal Street 44 i Allegheny (norra delen av Pittsburgh) år 1884 och senare samma år till Federal Street 40. (År 1887 ändrades byggnadens adress till Robinson Street 151.) När det behövdes mer utrymme, lät broder Russell år 1889 bygga Bibelhuset, som ses till vänster, vid Arch Street 56—60 i Allegheny. (Husets adress ändrades senare till Arch Street 610—614.) Under en kort period år 1918/1919 var huvudkontoret återigen beläget i Pittsburgh, på tredje våningen vid Federal Street 119.

[Ruta på sidan 211]

Vems verk är det?

Mot slutet av sitt jordiska liv skrev Charles Taze Russell: ”Alltför ofta glömmer Guds folk att Herren själv leder sitt verk. Alltför ofta är inställningen: Vi vill utföra ett verk och få Gud att samarbeta med oss i vårt verk. Låt oss få den rätta synen på saken och inse att Gud har beslutat om ett stort verk och att han håller på att utföra det; att det kommer att ha framgång, helt oberoende av oss och våra ansträngningar; att det är ett stort privilegium som förlänats Guds folk — att få samarbeta med sin Skapare i att genomföra hans planer, hans avsikter och hans anordningar på hans sätt. När vi betraktar saken från den ståndpunkten, bör vi be om och vara vakna för att få lära känna och göra Herrens vilja och vara nöjda med vilken lott vi än får, eftersom det är vår Gud som leder oss. Det är den kurs som Watch Tower Bible and Tract Society har sökt följa.” — ”The Watch Tower”, 1 maj 1915.

[Ruta/Bild på sidan 215]

V.D.M.-frågor

Bokstäverna V.D.M. står för de latinska orden ”Verbi Dei Minister”, en Guds ords tjänare.

År 1916 utarbetade Sällskapet en lista med frågor i bibliska ämnen. De som skulle representera Sällskapet som talare ombads att skriftligen besvara var och en av frågorna. På så sätt kunde Sällskapet få en uppfattning om hur dessa bröder förstod grundläggande bibliska sanningar och vad de tänkte om dem. De skrivna svaren granskades noga av en kommitté av bröder vid Sällskapets kontor. De som ansågs vara kvalificerade som talare skulle ha svarat rätt på minst 85 procent av frågorna.

Senare frågade många äldste, diakoner och andra bibelforskare om de kunde få en lista med frågorna. Med tiden påpekades det att det skulle vara en fördel om klasserna som sina representanter utsåg endast sådana som hade kvalificerat sig som V.D.M.

Att Sällskapet tilldelade någon graden ”Guds ords tjänare” betydde inte att personen i fråga blev ordinerad. Det innebar helt enkelt att en kommitté av bröder vid Sällskapets kontor hade bedömt den personens förståelse av lärofrågor, och i rimlig grad hans rykte, och dragit den slutsatsen att han var värdig att kallas en Guds ords tjänare.

V.D.M.-frågorna löd (ur ”Vakt-Tornet” för 15 februari 1917, sidorna 75, 76):

1) Hvilken var Guds första skaparehandling?

2) Hvad är betydelsen af ordet ”LOGOS”, då det sättes i samband med Guds Son, och hvad menas med orden Fader och Son?

3) När och huru inkom synden i världen?

4) Hvad är det gudomliga straffet, som drabbar syndarna för syndens skull, och hvilka äro syndarna?

5) Hvarför var det nödvändigt för ”LOGOS” att blifva kött, och var han ”inkarnerad”?

6) Af hvilken natur var människan Kristus Jesus från barndomen till döden?

7) Af hvilken natur är Jesus sedan uppståndelsen, och hvad är hans officiella ställning till Jehova?

8) Hvad är Jesu verk under evangelieåldern — från pingsten till nu?

9) Hvad har hittills blifvit gjordt för människovärlden af Jehova Gud, och hvad har gjorts af Jesus?

10) Hvad är Guds afsikt med afseende på församlingen, när den blir fullständig?

11) Hvad är Guds afsikt med afseende på människovärlden?

12) Hvad skall blifva de slutligen oförbätterligas öde?

13) Hvad skall den belöning eller välsignelse blifva, som skall tillfalla människovärlden genom lydnad för Messias’ regering?

14) Genom hvilka steg kan en syndare komma till lifsgemenskap med Kristus och med den himmelske Fadern?

15) Sedan en kristen blifvit aflad af den heliga anden, hvad är då, enligt Guds ord, den väg han bör gå?

16) Har du vändt dig från synden för att tjäna den lefvande Guden?

17) Har du gjort en full invigning af ditt lif och af alla dina krafter och förmågor åt Herren och hans tjänst?

18) Har du symboliserat denna invigning genom nedsänkning i vatten?

19) Har du ”tagit” I. B. S. S:s [Internationella Bibelstudiesällskapets] löfte om ett heligt lif?

20) Har du fullständigt och omsorgsfullt läst de sex delarna af STUDIER I SKRIFTEN?

21) Har du erhållit mycken upplysning och dragit mycken nytta däraf?

22) Tror du, att du har en solid och varaktig bibelkännedom, som skall göra dig dugligare såsom en Herrens tjänare under återstoden af ditt lif?

[Ruta/Bilder på sidorna 216, 217]

Byggnader som användes under den första tiden i Brooklyn

Betelhemmet

Columbia Heights 122—124

Matsalen i Betelhemmet

Tabernaklet

I den här byggnaden vid Hicks Street 17 (som användes från år 1909 till år 1918) fanns kontor, litteraturlager, postavdelning, sätteriutrustning och en hörsal med 800 sittplatser

Hörsalen

De första tryckerierna

Medlemmar av Betelfamiljen som arbetade i tryckeriet vid Myrtle Avenue år 1920 (till höger)

Myrtle Avenue 35 (1920—1922)

Concord Street 18 (1922—1927)

Adams Street 117 (1927— )

[Ruta/Bilder på sidorna 224, 225]

Resande tillsyningsmän — Några få av de många tusen

Canada, 1905—1933

England, 1920—1932

Finland, 1921—1926, 1947—1970

Förenta staterna, 1907—1915

På resa från församling till församling —

Grönland

Venezuela

Lesotho

Mexico

Peru

Sierra Leone

Transportabel bostad i Namibia

Samarbete med förkunnare i tjänsten i Japan

Praktisk rådgivning åt pionjärer på Hawaii

Möte med äldste i Tyskland

Undervisning av en församling i Frankrike

[Ruta/Bild på sidan 229]

De första inregistrerade sammanslutningarna

Zion’s Watch Tower Tract Society. Först bildat år 1881 och sedan lagligen inregistrerat i staten Pennsylvania den 15 december 1884. År 1896 ändrades namnet till Watch Tower Bible and Tract Society. Sedan år 1955 har det varit känt under namnet Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania.

Peoples Pulpit Association. Bildades år 1909 i förbindelse med att Sällskapet flyttade sitt huvudkontor till Brooklyn i New York. År 1939 ändrades namnet till Watchtower Bible and Tract Society, Inc. Sedan år 1956 har det varit känt under namnet Watchtower Bible and Tract Society of New York, Inc.

International Bible Students Association. Inregistrerat i London den 30 juni 1914.

För att uppfylla lagens krav har Jehovas vittnen bildat många andra sammanslutningar och sällskap i olika länder och områden. Men Jehovas vittnen är inte uppdelade i nationella eller regionala organisationer. De är förenade i ett världsomfattande brödraskap.

[Ruta på sidan 234]

Som den ursprungliga kristna sammanslutningen

Den religiösa tidskriften ”Interpretation” skrev i juli 1956: ”I sin organisation och i sitt arbete med att vittna är de [Jehovas vittnen] den grupp som kommer närmast den ursprungliga kristna sammanslutningen. ... Det är få andra grupper som gör ett så omfattande bruk av Bibeln i sina budskap, såväl muntligt som skriftligt, som de gör.”

[Bild på sidan 210]

För att kunna öva bättre tillsyn över arbetet upprättade man avdelningskontor. Det första upprättades i London och var inrymt i den här byggnaden

[Bild på sidan 221]

J. F. Rutherford år 1941. Jehovas vittnen visste att han inte var deras ledare

[Bild på sidan 226]

John Booth, resande tillsyningsman i USA från år 1936 till år 1941

[Bild på sidan 227]

Carey Barber, vars första område omfattade en stor del av Förenta staterna

[Bild på sidan 228]

Broder Knorr besökte regelbundet varje avdelningskontor och missionärshem

[Bild på sidan 230]

De ledande tillsyningsmännen vid Sällskapets avdelningskontor har vid olika tillfällen sammankallats för att få särskild utbildning (New York, 1958)

[Bilder på sidan 231]

Tillsyningsmän i hela världen har fått värdefull undervisning genom Skolan i Rikets tjänst.

Skolan i Rikets tjänst i ett flyktingläger i Thailand år 1978; i Filippinerna år 1966 (överst till vänster)

[Bilder på sidan 232]

Organisatoriska anvisningar har undan för undan getts ut (först på engelska, sedan på andra språk) för att samordna Jehovas vittnens verksamhet och för att informera alla om de anordningar som gjorts för att bistå dem i deras tjänst