Kapitel 26

Framställning av biblisk litteratur för predikoarbetet

DET skrivna ordet har spelat en viktig roll i den sanna tillbedjan. Jehova gav Israel de tio buden, först muntligt och sedan skriftligt. (2 Mos. 20:1—17; 31:18; Gal. 3:19) För att försäkra sig om att hans ord skulle vidarebefordras korrekt befallde han Mose och en lång rad profeter och apostlar efter honom att skriva ner det. — 2 Mos. 34:27; Jer. 30:2; Hab. 2:2; Upp. 1:11.

Det mesta av det som skrevs under den första tiden skrevs på skriftrullar. I det andra århundradet v.t. hade emellertid kodexen eller bokformen med blad uppfunnits. Den var mer ekonomisk och lättare att använda. Och de kristna gick i främsta ledet när det gällde att använda den, eftersom de insåg dess värde för spridandet av de goda nyheterna om Guds messianska kungarike. Professor E. J. Goodspeed säger följande om de första kristna som bokutgivare: ”De följde inte bara med sin tid när det gällde detta, utan de var före sin tid, och utgivarna under de följande århundradena har tagit efter dem.” — Christianity Goes to Press, 1940, sid. 78.

Det är därför inte överraskande att Jehovas vittnen i våra dagar som förkunnare av Guds kungarike i vissa avseenden har varit bland dem som gått i främsta ledet inom den grafiska industrin.

Hur de första bibelforskarna fick litteratur

En av de första artiklarna C. T. Russell skrev publicerades år 1876 i tidskriften Bible Examiner (Bibelgranskaren), som gavs ut av George Storrs från Brooklyn i New York. Sedan broder Russell hade börjat samarbeta med N. H. Barbour från Rochester i staten New York, tillhandahöll han medel för utgivning av boken Three Worlds (De tre världarna) och tidskriften Herald of the Morning (Morgonens härold). Han var medredaktör för den tidskriften, och år 1877 använde han tidskriftens produktionsapparat för att ge ut broschyren The Object and Manner of Our Lord’s Return (Ändamålet med och sättet för vår Herres återkomst). Broder Russell var mycket andligt sinnad och hade affärsbegåvning, medan Barbour hade erfarenhet av sättning och ombrytning.

 Men när Barbour förnekade Jesu Kristi lösenoffers syndförsonande värde, bröt broder Russell förbindelserna med honom. När Russell år 1879 började ge ut Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence, var han därför hänvisad till kommersiella tryckerier.

Följande år utarbetades för utgivning den första i en lång serie traktater, som var avsedda att intressera människor för Bibelns sanningar. Det här arbetet antog snabbt enorma proportioner. Den 16 februari 1881 bildades därför Zion’s Watch Tower Tract Society, med W. H. Conley som president och C. T. Russell som sekreterare och kassaförvaltare. Kommersiella företag i olika städer i Pennsylvania, New York och Ohio samt i Storbritannien skulle ta hand om tryckningen. År 1884 blev Zion’s Watch Tower Tract Society * lagligen inregistrerat, med C. T. Russell som president, och som framgick av stadgarna skulle detta sällskap vara mer än ett förlag. Dess egentliga syfte var religiöst; det bildades för att ”sprida Bibelns sanningar på olika språk”.

Vilket nit man lade i dagen för att nå det syftet! År 1881 framställdes inom loppet av fyra månader 1.200.000 traktater på sammanlagt omkring 200.000.000 sidor. (Många av de här ”traktaterna” var i själva verket små böcker.) Framställningen av bibliska traktater för gratis utdelning ökade därefter, och tiotals miljoner trycktes år efter år. Traktaterna gavs ut på omkring 30 språk och spreds inte bara i Amerika, utan också i Europa, Sydafrika, Australien och på andra håll.

En annan sida av arbetet påbörjades år 1886, när broder Russell hade skrivit färdigt The Divine Plan of the Ages (Den gudomliga tidsåldersplanen), det första i en serie på sex band som han personligen skrev. I förbindelse med utgivandet av de fyra första banden i den serien (1886—1897), förutom traktater och Zion’s Watch Tower från år 1887 till år 1898, använde han firman Tower Publishing Company. * Så småningom utfördes sättningen och ombrytningen av bröderna i Bibelhuset i Pittsburgh. För att hålla kostnaderna nere köpte de också papperet till tryckningen. När det gällde själva tryckningen och bindningen, gjorde broder Russell ofta beställningar hos mer än en firma. Han  planerade noga och beställde långt i förväg för att få ett förmånligt pris. Från och med utgivningen av C. T. Russells första bok till och med år 1916 framställdes och spreds sammanlagt 9.384.000 exemplar av dessa sex band.

Utgivningen av biblisk litteratur upphörde inte i och med broder Russells död. Året därpå trycktes sjunde bandet av Studies in the Scriptures (Studier i Skriften). Det presenterades för Betelfamiljen den 17 juli 1917. Efterfrågan på detta band var så stor att Sällskapet vid slutet av året hade gjort beställningar på 850.000 exemplar på engelska hos kommersiella tryckare och bokbindare. Utgåvor på andra språk framställdes i Europa. Samma år trycktes dessutom omkring 38 miljoner traktater.

Men sedan, under en period av intensiv förföljelse år 1918, när ledande representanter för Sällskapet orättmätigt sattes i fängelse, utrymdes högkvarteret (som låg i Brooklyn i New York). Tryckplattorna förstördes. Den kraftigt reducerade staben flyttade tillbaka kontoret till Pittsburgh, till tredje våningen i en byggnad vid Federal Street 119. Skulle detta sätta stopp för framställningen av biblisk litteratur?

Skulle de trycka själva?

Sedan Sällskapets president, J. F. Rutherford, och hans medarbetare hade blivit frigivna ur fängelset, samlades bibelforskarna i Cedar Point i Ohio år 1919. De begrundade det som Gud hade tillåtit hända föregående år och vad hans ord visade att de skulle göra under den tid som låg framför dem. Det tillkännagavs att en ny tidskrift, The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern), skulle ges ut som ett redskap till att rikta människors uppmärksamhet på att Guds kungarike är mänsklighetens enda hopp.

Liksom tidigare anlitade Sällskapet ett kommersiellt företag som skulle sköta tryckningen. Men tiderna hade förändrats. Det förekom arbetskonflikter inom den grafiska industrin, och det var problem på pappersmarknaden. En pålitligare anordning behövdes. Bröderna lade fram saken i bön för Herren och väntade på hans ledning.

Den första frågan var: Vart skulle Sällskapets kontorslokaler förläggas? Skulle man flytta tillbaka högkvarteret till Brooklyn? Sällskapets styrelse begrundade frågan, och en kommitté tillsattes som skulle undersöka situationen.

Broder Rutherford gav C. A. Wise, Sällskapets vicepresident, i uppdrag att fara till Brooklyn och se om det var möjligt att öppna Betel igen och hyra lokaler där Sällskapet kunde börja trycka litteratur. Broder Rutherford önskade få veta vilken kurs Gud skulle välsigna och sade: ”Res till New York och se om det är Herrens vilja att vi skall återvända till Brooklyn.”

”Hur skall jag kunna avgöra om det är Herrens vilja att vi skall flytta tillbaka eller inte?” frågade broder Wise.

 ”Det som tvingade oss att flytta från Brooklyn tillbaka till Pittsburgh år 1918 var att vi inte kunde få tag på kol”, * svarade broder Rutherford. ”Vi gör ett prov med kolet. Res dit och beställ kol.”

”Hur många ton tycker du att jag skall beställa för att göra provet?”

”Gör ett ordentligt prov”, rekommenderade broder Rutherford. ”Beställ 500 ton.”

Det var precis vad broder Wise gjorde. Och hur gick det? När han ansökte hos myndigheterna, fick han tillstånd att köpa 500 ton kol — tillräckligt för att täcka behovet flera år framåt! Men var skulle de förvara allt kol? En stor del av Betelhemmets källare gjordes om till kollager.

Resultatet av det här provet togs som en tydlig indikation på vad som var Guds vilja. Den 1 oktober 1919 var bröderna tillbaka i Brooklyn och i gång med arbetet där.

Nu var frågan: Skulle de trycka själva? Bröderna försökte köpa en rotationspress för tidskriftstryckning men fick veta att det bara fanns några få sådana pressar i Förenta staterna och att det inte skulle vara möjligt att skaffa någon på många månader. Men de litade på att om det var Herrens vilja, så kunde han sörja för en utväg. Och det gjorde han!

Bara några månader efter återkomsten till Brooklyn lyckades de köpa en rotationspress. Åtta kvarter från Betelhemmet, vid Myrtle Avenue 35, hyrde de tre våningar i en byggnad. I början av år 1920 hade Sällskapet sitt eget tryckeri — litet, men välutrustat. Bröder som hade tillräcklig erfarenhet av att sköta utrustningen erbjöd sig att hjälpa till med arbetet.

The Watch Tower för 1 februari 1920 trycktes på Sällskapets egen press. I och med april månad trycktes också The Golden Age i det egna tryckeriet. I årsrapporten för det året kunde Vakt-Tornet lämna den glädjande rapporten ”att (amer.) Vakt-Tornet, Den gyllene tidsåldern och många småböcker under större delen af året helt och hållet tryckts af invigda händer, hvarvid ett enda motiv ledt deras handlingar, och detta motiv har varit kärlek till Herren och hans rättfärdighetssak. ... Under det att andra tidningar och tryckalster måste stoppa på grund af pappersbrist och stridigheter mellan arbetare och arbetsgifvare, kunde våra publikationer obehindradt utkomma.”

Tryckeriutrymmet var ganska begränsat, men produktionen var häpnadsväckande. The Watch Tower hade en fast upplaga på 60.000 exemplar. Men The Golden Age trycktes också där, och första året var numret för 29 september ett specialnummer. Det innehöll ett detaljerat avslöjande av dem som stod bakom förföljelsen av bibelforskarna från år 1917 till år 1920. Fyra miljoner exemplar trycktes! En av tryckarna sade senare: ”Alla utom kocken fick hjälpa till för att vi skulle få ut det numret.”

 Första året man tryckte tidskrifter på rotationspressen frågade broder Rutherford bröderna om de också kunde trycka broschyrer på den. Först verkade det inte genomförbart. Tillverkarna av pressen sade att det inte gick. Men bröderna försökte, och de klarade det. De konstruerade också en egen falsmaskin och minskade därmed behovet av arbetare för det arbetsmomentet från tolv till två man. Vad var förklaringen till deras framgång? ”Erfarenhet och Herrens välsignelse”, sade föreståndaren för tryckeriet när han summerade det hela.

Det var emellertid inte bara i Brooklyn som Sällskapet bedrev tryckeriverksamhet. En del av arbetet med att trycka litteratur på främmande språk sköttes från ett kontor i Michigan. För att tillgodose behoven i samband med det arbetet installerade Sällskapet år 1921 en sättmaskin (en Linotype), tryckpressar och annan nödvändig utrustning i Detroit i Michigan. Där trycktes litteratur på polska, ryska, ukrainska och andra språk.

Samma år gav Sällskapet ut boken Guds Harpa (på engelska), som var skriven som en bibelstudiebok för nybörjare. Fram till år 1921 hade Sällskapet ännu inte försökt trycka och binda böcker i egen regi. Skulle bröderna försöka sig på det arbetet också? Återigen sökte de Herrens ledning.

Överlämnade bröder trycker och binder böcker

År 1920 hade The Watch Tower rapporterat att många kolportörer hade tvingats lämna sin tjänst på grund av att tryckerier och bokbinderier inte hade kunnat effektuera Sällskapets beställningar. Bröderna vid högkvarteret menade att om de inte var beroende av kommersiella företag med alla deras arbetskonflikter, skulle de kunna avge ett större vittnesbörd om Guds uppsåt för mänskligheten. Om de tryckte och band böckerna själva, skulle det också bli svårare för motståndare att lägga hinder i vägen för arbetet. Dessutom hoppades de med tiden kunna sänka kostnaden för böckerna och därigenom göra det lättare för allmänheten att skaffa sig dem.

Men detta skulle kräva mer utrymme och utrustning, och bröderna skulle bli tvungna att lära sig nya färdigheter. Kunde de klara det? Tryckeritillsyningsmannen, Robert J. Martin, påminde sig att Jehova i Moses dagar hade uppfyllt Besalel och Oholiab ”med vishet i hjärtat till att utföra allt det arbete” som  behövdes för att uppföra den heliga tältboningen. (2 Mos. 35:30—35) Med den bibliska berättelsen i tankarna var broder Martin övertygad om att Jehova också skulle göra vad som än behövdes för att hans tjänare skulle kunna framställa litteratur för predikoarbetet.

Efter mycken begrundan och många böner började planerna ta form. Broder Martin skrev senare till broder Rutherford, när han tänkte tillbaka på det som hade hänt: ”Den största dagen av alla var den dag då du ville veta om det fanns något gott skäl till att vi inte skulle trycka och binda alla våra böcker själva. Det var en hissnande tanke, eftersom det innebar att vi skulle inrätta ett komplett tryckeri med utrustning för sättning, förnickling, tryckning och bindning, att vi skulle sköta mer än ett tjugotal för oss helt obekanta maskiner, av vilka de flesta var maskiner som vi inte ens visste att de existerade, och att vi skulle behöva lära oss mer än ett dussin yrken. Men det verkade vara det bästa sättet att bekämpa efterkrigstidens höga bokpriser.

Du hyrde den sex våningar höga byggnaden vid Concord Street 18 (med hyresgäster på två av våningarna); och den 1 mars 1922 flyttade vi in. Du köpte oss en komplett utrustning maskiner för sättning, förnickling, tryckning och bindning — det mesta nytt, men också en del begagnat — och vi satte i gång.

Ett av de större tryckeriföretagen, som hade gjort en hel del arbete åt oss, fick höra vad vi höll på med, och verkställande direktören kom och besökte oss. Han såg den nya utrustningen och anmärkte torrt: ’Här står ni med en egen förstklassig tryckeriutrustning, och ingen här vet ett dugg om hur den skall användas. Om sex månader kommer alltihop att vara en enda skrothög; och då kommer ni att inse att de som skall utföra tryckningen åt er är de som alltid har gjort det och som förstår sig på det.’

Det lät ganska logiskt, men han tog inte Herren med i beräkningen; och Herren har alltid varit med oss. När vi skulle börja binda böcker, sände han en broder som har arbetat i binderibranschen i hela sitt liv. Han var till stor hjälp just när han som bäst behövdes. Tack vare honom och tack vare Herrens ande, som verkade genom de bröder som försökte lära sig arbetet, dröjde det inte länge förrän vi tillverkade böcker.”

Eftersom det var gott om plats i tryckeriet vid Concord Street, överfördes tryckeriverksamheten i Detroit till Brooklyn. Andra året i det nya tryckeriet framställde bröderna 70 procent av de böcker och broschyrer som behövdes, förutom tidskrifter, traktater och löpsedlar. Följande år hade arbetet blivit så omfattande att det blev nödvändigt att också utnyttja de två återstående våningarna i tryckeribyggnaden.

 Kunde man öka bokproduktionen? Bröderna lät bygga en rotationspress i Tyskland för det här ändamålet; den sändes till Amerika och togs i bruk år 1926. Så vitt de visste, var det den första rotationspressen i Amerika som användes till tryckning av böcker.

Men det var inte bara i Amerika bibelforskarna bedrev tryckeriverksamhet.

Tidig tryckeriverksamhet i andra länder

Broder Russell hade med hjälp av kommersiella företag låtit trycka litteratur i Storbritannien redan år 1881. På samma sätt trycktes publikationer i Tyskland år 1903, i Grekland 1906, i Finland 1910 och i Japan 1913. Under åren efter första världskriget trycktes stora mängder böcker, broschyrer, tidskrifter och traktater i Storbritannien, Skandinavien, Tyskland och Polen samt en del i Brasilien och Indien.

 År 1920, samma år som Sällskapet började trycka tidskrifter på den egna pressen i Brooklyn, gjordes anordningar för att bröderna i Europa också skulle utföra en del tryckningsarbete. En grupp bröder i Schweiz bildade ett tryckeriföretag i Bern. Det var deras egen firma. Men de var alla bibelforskare, och de framställde litteratur för Sällskapets räkning på europeiska språk till mycket förmånliga priser. Med tiden övertog Sällskapet det här tryckeriet och utvidgade det. För att fylla ett trängande behov i ekonomiskt utarmade länder i Europa vid den tiden framställdes stora mängder gratislitteratur. I slutet av 1920-talet sände det här tryckeriet ut publikationer på mer än ett dussin språk.

Vid samma tid visade människor i Rumänien stort intresse för budskapet om Riket. Trots svårt motstånd mot arbetet där inrättade Sällskapet ett tryckeri i Cluj för att sänka kostnaden för litteraturen och göra det lättare för sanningshungrande människor i Rumänien och kringliggande länder att skaffa sig den. År 1924 kunde det tryckeriet framställa närmare en kvarts miljon inbundna böcker, förutom tidskrifter och broschyrer, på rumänska och ungerska. Men en som hade tillsyn över arbetet där missbrukade sin förtroendeställning och gjorde sig skyldig till handlingar som ledde till att Sällskapet förlorade sin egendom och utrustning. Trots detta fortsatte trogna bröder i Rumänien att göra vad de kunde för att sprida Bibelns sanningar.

I Tyskland strömmade skaror av människor till bibelforskarnas möten efter första världskriget. Men det tyska folket hade stora ekonomiska svårigheter. För att hålla priset på den bibliska litteraturen nere startade Sällskapet egen tryckeriverksamhet också där. År 1922 trycktes litteratur på två cylinderpressar (flatformspressar) vid Betelhemmet i Barmen; den ena var uppställd på en trappavsats, och den andra stod i vedboden. Följande år flyttade bröderna till mer ändamålsenliga lokaler i Magdeburg. Byggnaderna där var bra, fler tillkom senare, och utrustning för tryckning och bokbindning installerades. Mot slutet av år 1925 rapporterades det att produktionskapaciteten vid det här tryckeriet skulle bli minst lika stor som den vid högkvarteret i Brooklyn.

På de flesta platser där bröderna tryckte själva började verksamheten i liten skala. Så var det i Korea, där Sällskapet år 1922 satte upp ett litet tryckeri där man kunde framställa litteratur på koreanska, japanska och kinesiska. Efter några år flyttades utrustningen till Japan.

År 1924 framställdes också mindre tryckalster i Canada och i Sydafrika. År 1925 installerades en liten tryckpress i Australien och en annan  i Brasilien. Bröderna i Brasilien tryckte snart den portugisiska upplagan av Vakt-Tornet. Sällskapets avdelningskontor i England fick sin första tryckeriutrustning år 1926. År 1929 fick ödmjuka människor i Spanien sin andliga hunger stillad genom att Vakt-Tornet trycktes på en liten press där. Två år senare kördes en tryckpress i gång i källaren till avdelningskontoret i Finland.

Under tiden fortsatte utvidgningen vid världshögkvarteret.

Egen tryckeribyggnad vid världshögkvarteret

Sedan år 1920 hade Sällskapet hyrt tryckerilokaler i Brooklyn. Den byggnad man hade använt sedan år 1922 var inte i så gott skick; hela byggnaden skakade betänkligt när rotationspressen var i gång i källaren. Dessutom behövde man mer utrymme för att kunna ta hand om det växande arbetet. Bröderna menade att de tillgängliga medlen kunde användas bättre om de hade en egen tryckeribyggnad.

En tomt bara några kvarter från Betelhemmet verkade erbjuda ett utmärkt läge, så bröderna lämnade anbud på den. Det visade sig sedan att läkemedelsföretaget Squibb hade bjudit över dem; men innan detta företag kunde bygga på den tomten måste 1.167 pålar slås ner för att byggnaderna skulle få en stabil grund. (Många år senare köpte Sällskapet Vakttornet dessa byggnader av Squibb, med denna utmärkta grund redan på plats!) Men den tomt som Sällskapet köpte år 1926 hade utmärkt grund med god bärkraft och lämpade sig väl att bygga på.

I februari 1927 flyttade bröderna in i den nyuppförda byggnaden vid Adams Street 117 i Brooklyn. Här hade de nästan dubbelt så stort utrymme som tidigare. Byggnaden var praktiskt planerad; produktionen  började på de översta våningarna och rörde sig ner genom de olika avdelningarna tills arbetet slutade i utsändningsavdelningen på bottenvåningen.

Tillväxten fortsatte. Innan tio år hade gått måste det här tryckeriet utvidgas; och ytterligare utvidgning skulle följa senare. Förutom att man tryckte miljontals exemplar av tidskrifter och broschyrer årligen, framställde man ända upp till 10.000 inbundna böcker dagligen. Och när man år 1942 också började framställa helbiblar, utförde Sällskapet Vakttornet återigen ett banbrytande arbete inom den grafiska industrin. Bröderna experimenterade tills de kunde köra tunt bibelpapper på rotationspressarna — något som andra tryckerier inte försökte förrän många år senare.

Även om man satsade på produktion i stor skala, förbisåg man inte grupper med speciella behov. Redan år 1910 samarbetade en bibelforskare i Boston i Massachusetts och en i Canada för att framställa Sällskapets litteratur på blindskrift. År 1924 sände Sällskapet ut publikationer till blinda från ett kontor i Logansport i Indiana. Men då efterfrågan vid den tiden inte var så stor, lades detta arbete ner år 1936, och man försökte i större utsträckning hjälpa de blinda genom att använda grammofoninspelningar och genom att ägna dem personlig uppmärksamhet. Senare, år 1960, började man åter framställa litteratur på blindskrift — den här gången i större variation, och så småningom ökade efterfrågan.

Svårt motstånd — en utmaning

I flera länder utfördes tryckningsarbetet trots ytterst svåra omständigheter. Men bröderna höll ut. De insåg att det var Jehova Gud som genom sin Son hade befallt att arbetet med att förkunna de goda nyheterna om hans kungarike skulle utföras. (Jes. 61:1, 2; Mark. 13:10) I Grekland hade bröderna satt upp sitt tryckeri år 1936 och drivit det bara några månader, när det blev regimskifte och myndigheterna stängde tryckeriet. Och i Indien arbetade Claude Goodman år 1940 i månader med att installera en tryckpress och lära sig sköta den, bara för att få se polisen, utsänd av maharadjan, storma in, frakta bort pressen och kasta alla de omsorgsfullt sorterade typerna i stora plåtburkar.

På många andra platser var bröderna tvungna att överlåta arbetet åt lokala kommersiella tryckerier på grund av lagar som reglerade import av litteratur, även om Sällskapet hade ett tryckeri i ett närliggande land som kunde utföra arbetet. Så var det exempelvis i mitten av 1930-talet i Danmark, Lettland och Ungern.

 År 1933 vidtog den tyska regeringen, uppeggad av prästerskapet, åtgärder för att stoppa Jehovas vittnens tryckeriverksamhet i Tyskland. Polisen ockuperade Sällskapet Vakttornets tryckeri i Magdeburg och stängde det i april samma år, men då de inte kunde finna något som tydde på brottslig verksamhet drog de sig tillbaka. Men i juni slog de till igen. För att kunna fortsätta att sprida budskapet om Riket inrättade Sällskapet ett tryckeri i Prag, och en hel del utrustning flyttades dit från Magdeburg. Under några år framöver trycktes där tidskrifter på två språk och broschyrer på sex språk.

År 1939 marscherade så Hitlers trupper mot Prag. Bröderna monterade därför snabbt ner utrustningen och sände den ut ur landet. En del av den kom till Nederländerna. Det var mycket lägligt. De holländska bröderna hade fått allt svårare att upprätthålla kontakten med Schweiz. Nu hyrde de därför en lokal och tryckte själva på sina nyförvärvade pressar. Men det dröjde inte länge förrän de invaderande nazisterna tog tryckeriet i beslag. Men bröderna hade använt utrustningen så länge det gick.

När ett godtyckligt ingripande från de finska myndigheternas sida satte stopp för utgivningen av Vakttornet under kriget, stencilerade bröderna i Finland huvudartiklarna och skickade ut dem med kurir. Sedan Österrike hade kommit under nazistiskt herravälde år 1938, framställdes Vakttornet på en dupliceringsmaskin som man hela tiden fick flytta från det ena stället till det andra för att den inte skulle komma i händerna på Gestapo. Under krigstidens förbud i Canada fick man också flytta utrustningen gång på gång för att kunna fortsätta att förse bröderna med andlig föda.

Under den tid då Jehovas vittnens arbete var förbjudet i Australien tryckte bröderna själva sina tidskrifter, och de tryckte och band till och med böcker — något som de inte hade gjort där ens när förhållandena var gynnsammare. De var tvungna att flytta binderiet 16 gånger för att utrustningen inte skulle konfiskeras, men ändå lyckades de framställa 20.000 inbundna böcker i tid till ett konvent som hölls år 1941 trots mycket stora hinder!

Utvidgning efter andra världskriget

När kriget var över samlades Jehovas vittnen till en internationell sammankomst i Cleveland i Ohio år 1946. Där talade Nathan H. Knorr,  Sällskapet Vakttornets dåvarande president, om återuppbyggnad och utvidgning. Sedan andra världskrigets utbrott hade antalet Jehovas vittnen ökat med 157 procent, och missionärer satte snabbt i gång arbetet på nya fält. Broder Knorr redogjorde för planerna på en utvidgning vid världshögkvarteret med anledning av den stora efterfrågan på biblisk litteratur världen över. Den föreslagna utvidgningen skulle ge tryckeriet mer än dubbelt så stort utrymme som i den ursprungliga byggnaden från år 1927, och Betelhemmet skulle utökas betydligt för att kunna hysa alla de frivilliga arbetarna. Dessa byggnader var färdiga och togs i bruk i början av år 1950.

Tryckeriet och kontoren vid världshögkvarteret i Brooklyn har fått utvidgas gång på gång sedan år 1950. År 1992 upptog byggnaderna omkring åtta stadskvarter och hade en samlad golvyta på 230.071 kvadratmeter. Detta är inte bara byggnader där det framställs böcker. Det är  byggnader som har överlämnats åt Jehova till att användas för framställning av litteratur som skall lära människor vad han kräver av dem som skall få evigt liv.

På en del håll var det svårt att sätta i gång Sällskapets tryckeriverksamhet igen efter andra världskriget. Sällskapets tryckeri- och kontorskomplex i Magdeburg i Tyskland låg i den kommunistkontrollerade zonen. De tyska vittnena flyttade in där igen, men de fick bara driva tryckeriet en kort tid innan egendomen åter togs i beslag. För att tillgodose behovet i Västtyskland måste ett tryckeri inrättas där. Bombningarna hade lagt städerna i ruiner. Men vittnena fick snart använda ett litet tryckeri som låg i Karlsruhe och som hade drivits av nazisterna. År 1948 hade de två cylinderpressar som var i gång dag och natt i en byggnad som hade ställts till deras förfogande i Wiesbaden. Året därpå utvidgade de lokalerna i Wiesbaden och fyrdubblade antalet tryckpressar  för att kunna tillgodose behovet av litteratur till det snabbt växande antalet förkunnare av Guds kungarike i den delen av världen.

När Sällskapet började trycka fritt igen i Grekland år 1946, var elkraftförsörjningen mycket opålitlig. Ibland var det strömavbrott flera timmar i sträck. I Nigeria hade bröderna samma problem år 1977. Innan avdelningskontoret i Nigeria installerade egen generator, fick bröderna i tryckeriet återgå till arbetet när strömmen kom tillbaka efter ett avbrott, vilken tid på dygnet det än var. Tack vare denna villiga anda uteblev aldrig ett enda nummer av Vakttornet.

Efter ett besök av broder Knorr i Sydafrika år 1948 köpte man mark i Elandsfontein, och i början av år 1952 flyttade avdelningskontoret in i en ny anläggning där — den första som byggts av Sällskapet i Sydafrika. På en ny cylinderpress började man trycka tidskrifter på åtta språk som talas i Afrika. År 1954 fick avdelningskontoret i Sverige en cylinderpress, och bröderna kunde börja trycka sina tidskrifter själva, och år 1957 skedde detsamma vid avdelningskontoret i Danmark.

Allteftersom efterfrågan på litteratur ökade, fick det ena avdelningskontoret efter det andra snabbgående rotationspressar som tryckte i  högtryck (boktryck). Canada fick sin första år 1958, England sin år 1959. År 1975 hade Sällskapet Vakttornet 70 stora rotationspressar i gång i sina tryckerier världen över.

Ett globalt nätverk av tryckerier för att sprida Bibelns sanning

Från och med slutet av 1960-talet gjordes en samfälld ansträngning att ytterligare decentralisera Sällskapet Vakttornets tryckeriverksamhet. Antalet Jehovas vittnen ökade snabbt. Man behövde mer tryckeriutrymme för att kunna framställa biblisk litteratur för eget bruk och för spridning till allmänheten. Men utvidgning i Brooklyn var en långsam process, dels på grund av den begränsade tillgången på tomtmark och fastigheter och dels på grund av den offentliga byråkratin. Man planerade att utföra mer av tryckningen på annat håll.

År 1969 började man därför projektera ett nytt tryckeri, som skulle byggas i närheten av Wallkill i staten New York, omkring 15 mil nordväst om Brooklyn. Därmed skulle högkvarterets anläggningar utökas och spridas, och till slut skulle nästan all tryckning av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! för Förenta staterna ske i Wallkill. Tre år senare låg ett andra tryckeriprojekt för Wallkill på ritbordet. Det tryckeriet  skulle bli mycket större än det första. År 1977 producerade högtrycksrotationspressarna där över 18 miljoner tidskriftsexemplar i månaden. År 1992 använde man stora MAN-Roland- och Hantscho-offsetpressar (bara 4 offsetpressar i stället för de tidigare 15 högtryckspressarna), och produktionskapaciteten var en bra bit över en miljon tidskriftsexemplar om dagen.

När man först planerade att flytta en del av tryckeriverksamheten till Wallkill, framställde tryckeriet i Brooklyn Vakttornet på 32 av de 72 språk som tidskriften då kom ut på och Vakna! på 14 av dess 26 språk. Omkring 60 procent av den samlade upplagan för hela världen framställdes av tryckeriet vid världshögkvarteret. Det skulle vara fördelaktigt om mer av arbetet utfördes i länder utanför Förenta staterna och av våra egna bröder i stället för av kommersiella företag. Då skulle den oumbärliga andliga födan kunna tillhandahållas även om framtida världskriser eller regeringsingripanden mot Jehovas vittnens arbete skulle lägga hinder i vägen för verksamheten i någon del av världen.

År 1971, knappt två år innan det första tryckeriet i Wallkill togs i bruk, påbörjades därför arbetet med att uppföra ett fint, nytt tryckeri i Numazu i Japan. Antalet förkunnare av Riket i Japan hade mer än femdubblats under det föregående decenniet, vilket antydde att en hel del biblisk litteratur skulle komma att behövas där. Samtidigt utvidgades avdelningskontorets anläggningar i Brasilien. Detsamma hände i Sydafrika, där biblisk litteratur framställdes på över 20 afrikanska språk. Följande år, 1972, fyrdubblades Sällskapets tryckerianläggning i Australien för att varje nummer av Vakttornet och Vakna! skulle nå ut i den delen av världen utan stora förseningar i leveransen. Nya tryckerier uppfördes också i Frankrike och Filippinerna.

I början av år 1972 reste N. H. Knorr och tillsyningsmannen för tryckeriet i Brooklyn, M. H. Larson, runt till flera länder för att granska det arbete som utfördes. Syftet var att organisera arbetet så att tryckerierna användes på bästa möjliga sätt och att lägga grunden för ytterligare utvidgning framöver. De besökte 16 länder i Sydamerika, Afrika och Fjärran Östern.

Kort därefter framställde bröderna vid avdelningskontoret i Japan själva de exemplar av tidskrifterna på japanska som behövdes för den delen av predikofältet och var alltså inte längre beroende av ett kommersiellt tryckeri. Samma år, 1972, började avdelningskontoret i Ghana trycka Vakttornet på tre av de lokala språken och behövde inte mer vänta på sändningar från Förenta staterna och Nigeria. Därefter började avdelningskontoret i Filippinerna sätta och trycka Vakttornet och Vakna! på åtta lokala språk (förutom att man tryckte de exemplar av de engelskspråkiga tidskrifterna som behövdes). Detta var ytterligare ett stort steg framåt i decentraliseringen av Sällskapet Vakttornets tryckeriverksamhet.

 I slutet av år 1975 framställde Sällskapet Vakttornet biblisk litteratur i egna tryckerier i 23 länder runt om på jorden — böcker i tre länder samt broschyrer eller tidskrifter eller bådadera på alla 23 platserna. I 25 andra länder framställde Sällskapet mindre tryckalster med hjälp av egen utrustning.

Sällskapets kapacitet när det gällde framställning av inbundna böcker ökade också. En del bokbindning hade utförts i Schweiz och Tyskland redan i mitten av 1920-talet. Efter andra världskriget, år 1948, började bröderna i Finland binda böcker (mest för hand till att börja med), huvudsakligen för att tillgodose det egna landets behov. Två år senare hade avdelningskontoret i Tyskland åter ett bokbinderi, som så småningom övertog den bokbindning som utfördes i Schweiz.

Sedan, år 1967, när det fanns drygt en miljon Jehovas vittnen världen över och när Sällskapet började framställa böcker i fickformat för användning i tjänsten, ökade efterfrågan på det slaget av biblisk litteratur kraftigt. På nio år mer än sexdubblades antalet bokbinderilinjer i Brooklyn. År 1992 hade Sällskapet Vakttornet sammanlagt 28 bokbinderilinjer i gång i åtta olika länder.

Samma år, 1992, tryckte Sällskapet Vakttornet inte bara biblisk litteratur på 180 språk i Förenta staterna, utan fyra av dess större tryckerier i Latinamerika framställde en stor del av den litteratur som behövdes både i det egna landet och i andra länder i den delen av världen. Elva andra tryckerier framställde litteratur i Europa, och alla dessa hjälpte till att tillgodose behovet av litteratur i andra länder. Av dessa sände Frankrike regelbundet litteratur till 14 länder, och Tyskland, som tryckte litteratur på över 40 språk, sände stora mängder till 20 länder och mindre kvantiteter till många andra länder. I Afrika framställde sex tryckerier biblisk litteratur på sammanlagt 46 språk. Ytterligare 11 tryckerier — en del stora, en del små — försåg Mellersta Östern, Fjärran Östern, öarna i Stilla havet, Canada och andra områden med litteratur som skulle användas för att sprida det viktiga budskapet om Guds kungarike. I ytterligare 27 länder framställde Sällskapet mindre tryckalster som församlingarna behövde för internt bruk.

Nya metoder, ny utrustning

Under 1960- och 1970-talen revolutionerades den grafiska industrin. Med häpnadsväckande fart övergavs högtryck till förmån för offsettryck. * Sällskapet Vakttornet gav sig inte genast in i leken. De tryckplåtar som fanns att få till offsetpressar lämpade sig inte så bra för de stora  upplagor Sällskapet tryckte. Dessutom skulle en övergång till offsettryck kräva helt nya metoder för sättning och ombrytning. Nya tryckpressar skulle behövas och ny teknik läras in. Praktiskt taget all grafisk utrustning vid Sällskapets tryckerier skulle behöva bytas ut. Kostnaderna skulle bli svindlande.

Med tiden visade det sig emellertid att det snart skulle vara omöjligt att få tag på det material som användes i förbindelse med högtryck. Och offsetplåtarnas hållbarhet förbättrades snabbt. Övergången måste göras.

Redan år 1972 hade tre medlemmar av Betelfamiljen i Sydafrika på grund av sitt stora intresse för utvecklingen på offsettryckningens område köpt en liten begagnad arkoffsetpress. De skaffade sig en viss erfarenhet genom att framställa mindre tryckalster på den. År 1974 användes sedan den pressen till att trycka Sanningen som leder till evigt liv, en bok i fickformat, på språket ronga. Genom att arbetet kunde utföras snabbt blev det möjligt att ge värdefull biblisk undervisning åt tusentals sanningshungrande människor, innan Jehovas vittnens arbete på nytt förbjöds i det område där dessa människor bodde. En annan arkoffsetpress, som skänktes till Sällskapets avdelningskontor i Sydafrika strax efter det att bröderna hade köpt den första, sändes till Zambia och togs i bruk där.

Sällskapets tryckeri i Tyskland kom också i gång tidigt med offsettryckning. I april 1975 började bröderna där använda en arkoffsetpress till att trycka tidskrifter på bibelpapper åt Jehovas vittnen i Östtyskland, där  vittnenas verksamhet då var förbjuden. Året därpå trycktes böcker på den här offsetpressen åt dessa förföljda bröder.

Ungefär samtidigt, år 1975, tog Sällskapet Vakttornet sin första rulloffsetpress för tidskriftstryckning i bruk i Argentina. Men den var i gång bara drygt ett år, innan den argentinska regeringen förbjöd Jehovas vittnens arbete och plomberade deras tryckeri. Men i andra länder fortsatte övergången till offsettryck. I början av år 1978 var en rulloffsetpress vid Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn i New York i gång med att framställa böcker i trefärgstryck. * En andra press inköptes samma år. Men mycket mer utrustning behövdes för att helt genomföra övergången.

Den styrande kretsen litade helt på att Jehova skulle tillhandahålla vad som än behövdes för att det arbete som han ville ha utfört skulle kunna fullgöras. I april 1979 och januari 1980 sände man brev till församlingarna i Förenta staterna och förklarade situationen. Bidrag kom in — långsamt till att börja med, men med tiden fanns det tillräckligt med medel för att man skulle kunna förse hela det globala nätverket av Vakttornets tryckerier med utrustning för offsettryckning.

För att utnyttja befintlig utrustning och påskynda övergången tecknade Sällskapet Vakttornet under tiden kontrakt om att få sina nyaste MAN-pressar ombyggda för offsettryck. Tolv länder försågs med de här pressarna, däribland sex som inte tidigare hade tryckt sina tidskrifter själva.

Fyrfärgstryck

Avdelningskontoret i Finland var först med att trycka varje nummer av tidskrifterna i fyra färger med hjälp av offsetmetoden. Man började i januari 1981 med en enkel teknik som förbättrades efter hand. Därefter framställdes i Japan en inbunden bok i fyrfärgstryck. Andra av Vakttornets tryckerier har gjort detsamma, allteftersom de har fått tillgång till nödvändig utrustning. En del av pressarna har inköpts av världshögkvarteret och sänts därifrån. Andra har finansierats av Jehovas vittnen i det land där tryckeriet ligger. I ytterligare andra fall har vittnena i ett land skänkt nödvändig utrustning till sina bröder i ett annat land.

Under perioden efter andra världskriget blev världen mycket bildorienterad, och användningen av naturtrogna färger har bidragit mycket till att göra publikationerna mer tilltalande för ögat. Den tryckta sidan har på så sätt blivit mer inbjudande, vilket har stimulerat till läsning. På många håll visade det sig att spridningen av tidskrifterna Vakttornet  och Vakna! ökade markant sedan deras utseende på så sätt hade förbättrats.

Lämpliga datasystem utvecklas

I förbindelse med tryckningen i fyra färger måste ett datoriserat system för textframställning utvecklas, och år 1977 beslöt man att sätta i gång med det. Några Jehovas vittnen som var experter på området erbjöd sig att komma och arbeta vid världshögkvarteret för att hjälpa Sällskapet att snabbt tillgodose detta behov. (Strax därefter, år 1979, började ett arbetslag i Japan, vilket slutligen kom att bestå av omkring 50 Jehovas vittnen, utveckla dataprogram som behövdes för det japanska språket.) Bröderna använde den kommersiella maskinvara (hårdvara) som fanns att tillgå, och de utarbetade program som skulle tillgodose Sällskapets behov både på det administrativa området och i förbindelse med den flerspråkiga utgivarverksamheten. För att bibehålla en hög standard och få nödvändig flexibilitet måste de utveckla specialiserade program för ombrytning och fotosättning. För många av de 167 språk som Sällskapet Vakttornet då tryckte litteratur på fanns det inga kommersiella program för inskrivning och fotosättning av text, och bröderna måste därför utveckla egna program.

På den tiden ansåg den kommersiella världen det olönsamt att utveckla program för språk som talades av mindre befolkningsgrupper eller av människor med mycket begränsad inkomst, men Jehovas vittnen är intresserade av människors liv. De program de utvecklade användes efter relativt kort tid till att framställa litteratur på över 90 språk. Angående Jehovas vittnens arbete skrevs följande i den ansedda tidskriften Seybold Report on Publishing Systems: ”Vi kan inte annat än berömma Vakttornets folk för deras företagsamhet, initiativförmåga och insiktsfullhet. Det är inte många i dag som är vare sig tillräckligt ambitiösa eller tillräckligt modiga för att ge sig i kast med en sådan uppgift, i synnerhet inte när de får starta från praktiskt taget ingenting.” — Årgång 12, nr 1, 13 september 1982.

Både trycknings- och underhållsarbetet skulle i hög grad underlättas om den utrustning som användes världen över var helt kompatibel (förenlig och utbytbar). År 1979 beslöts det därför att Sällskapet Vakttornet skulle utveckla ett eget fotosättningssystem. Den grupp som arbetade med detta skulle tillverka den viktigaste maskinvaran, så att man inte i så stor utsträckning behövde lita till kommersiell utrustning.

År 1979 började således en grupp Jehovas vittnen, vilken hade sin arbetsbas vid Watchtower Farms i Wallkill i staten New York, utforma och bygga ett fotosättningssystem som kallas MEPS (Multilanguage Electronic Phototypesetting System [Flerspråkigt elektroniskt fotosättningssystem]). I maj 1986 hade gruppen som arbetade med MEPS-projektet  inte bara utformat och byggt datorer, fotosättare och grafiska terminaler, utan — vad som var ännu viktigare — gruppen hade också utvecklat den programvara (mjukvara) som behövdes för att man skulle kunna behandla text för tryckning och utgivning på 186 språk.

Parallellt med denna utveckling av programvaran arbetade man med digital teckenframställning i stor omfattning. Detta krävde ingående studium av de utmärkande dragen hos varje skriftspråk. Därefter måste varje skrifttecken i ett språk ritas (både små och stora bokstäver, diakritiska tecken och skiljetecken — allt i varierande storlekar) och separata ritningar göras för varje teckensort (såsom mager, halvfet, fet och kursiv), om möjligt i flera varierande fonter eller teckensatser. Varje font till det latinska alfabetet krävde 202 tecken. De 369 fonterna till detta alfabet har därför krävt sammanlagt 74.538 tecken. För kinesiska fick man rita 8.364 tecken för varje font, och fler tecken skall tillfogas senare.

Sedan arbetet med att rita var klart, utvecklades programvaran som skulle göra det möjligt att trycka tecknen i rena, skarpa former. Programvaran skulle inte bara kunna behandla det latinska alfabetet, utan också bengalisk skrift, devanagariskrift, grekisk skrift, khmerskrift, koreansk och kyrillisk skrift samt arabiska och hebreiska (som båda läses från höger till vänster) och japanska och kinesiska (som inte har något alfabet). År 1992 fanns det programvara för behandling av text på över 200 språk, och utvecklingen av program för andra språk som talas av miljoner människor pågick fortfarande.

Övergången till den nya tekniken vid avdelningskontoren krävde nya arbetsmetoder och inlärning av nya färdigheter. Personal sändes till världshögkvarteret för att lära sig installera, sköta och underhålla stora rulloffsetpressar. En del fick lära sig att utföra färgseparation med hjälp av en laserscanner. Andra övades att använda och underhålla datautrustning. Problem som uppstod i produktionen runt om i världen kunde därigenom lösas snabbt, så att arbetet kunde fortsätta.

Den styrande kretsen insåg att det skulle få en kraftigt enande verkan om Jehovas vittnen i hela världen vecka efter vecka kunde studera samma  material vid sina möten och sprida samma litteratur i tjänsten på fältet. Tidigare hade litteratur som kom ut på engelska vanligtvis inte funnits tillgänglig på andra språk förrän minst fyra månader senare, och på många språk utkom den först ett eller flera år senare. Men nu var det möjligt att ändra detta. Att man hade helt kompatibel utrustning vid tryckerierna var en viktig förutsättning för att litteraturen skulle kunna ges ut samtidigt på många olika språk. År 1984 kom Vakttornet ut samtidigt på 20 språk. År 1989, när det kraftfulla budskapet i boken Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt är nära! spreds till allmänheten bara några månader efter bokens utgivning, fanns boken tillgänglig på 25 språk. År 1992 hade den samtidiga utgivningen av Vakttornet kommit att omfatta 66 språk, språk som talades av en stor del av världens befolkning.

Sedan MEPS-projektet inleddes år 1979, har det skett en enorm utveckling inom dataindustrin. Kraftfulla persondatorer med många användningsområden finns nu att tillgå för en bråkdel av det pris man måste betala tidigare. För att hålla jämna steg med behoven i förbindelse med utgivningsarbetet beslöt Sällskapet Vakttornet att använda sådana persondatorer tillsammans med de program man själv hade utvecklat. Detta gjorde att framställningsproceduren blev betydligt snabbare. Det skapade också möjligheter för fler av Sällskapets avdelningskontor att få nytta av dataprogrammen, och snart använde 83 avdelningskontor dessa program. År 1992 hade Sällskapet Vakttornet världen över mer än 3.800 terminaler  som använde Sällskapets egna dataprogram. Alla dessa avdelningskontor trycker inte själva, men varje avdelningskontor som har en liten dator och Sällskapets programvara samt en liten laserskrivare har möjlighet att arbeta med textframställning för traktater, tidskrifter, böcker och annat material som behöver tryckas.

Utökad datorhjälp åt översättare

Kunde datorer också komma till användning för att hjälpa översättarna i deras arbete? De flesta av dem som översätter Vakttornets publikationer utför nu sitt arbete vid dataterminaler. Många av dem arbetar vid Sällskapets avdelningskontor. Andra, som översätter hemma och som kanske i många år har använt skrivmaskin eller till och med skrivit för hand, har nu lärt sig skriva in sin översättning på en vanlig persondator eller på en liten bärbar dator som Sällskapet har köpt in. Ändringar i översättningen kan lätt göras direkt på dataskärmen. Och om översättaren inte arbetar vid det avdelningskontor där själva tryckningen utförs, behöver han bara överföra texten till en diskett och skicka den för vidare behandling till det avdelningskontor som svarar för tryckningen.

År 1989/1990, när snabba regimskiften ägde rum i många länder, blev det lättare att kommunicera länderna emellan. Jehovas vittnen höll genast ett seminarium för sina översättare från Östeuropa. Syftet var att hjälpa dem att förbättra kvaliteten på sitt arbete, att lära dem att använda den datautrustning som fanns och att skapa möjligheter för samtidig utgivning av Vakttornet på deras respektive språk. Översättare i Sydostasien fick liknande hjälp.

Men kunde datorerna också användas till att underlätta och påskynda själva översättningsarbetet eller förbättra kvaliteten på det? Ja. År 1989 började Jehovas vittnen utnyttja kraftfulla datasystem i förbindelse med bibelöversättning. Efter ett omfattande förberedande arbete hade man byggt upp elektroniska filer som gjorde det möjligt för översättaren att på dataskärmen snabbt få fram ett givet ord på Bibelns grundspråk tillsammans med en översikt över alla sätt på vilka detta ord med hänsyn till sammanhanget har återgetts på engelska i Nya Världens översättning. Översättaren kan  också välja ett engelskt huvudord och få fram alla ord på grundspråket som detta ord (och eventuellt andra ord med liknande betydelse) har översatts från. Det visar sig då ofta att det i den engelska översättningen har använts flera ord för att uttrycka tanken i ett enda ord på grundspråket. Översättaren kan alltså snabbt få en god inblick i den text han arbetar med, få reda på den speciella betydelsen i ordet på grundspråket och dess exakta innebörd i det aktuella sammanhanget. Detta hjälper honom att uttrycka tanken korrekt på sitt eget språk.

Med hjälp av dessa datafiler kan erfarna översättare undersöka alla förekomster av ett givet ord i bibeltexten och med hänsyn till sammanhanget välja en motsvarighet på sitt eget språk för var och en av dessa förekomster. Detta garanterar att översättningen blir så konsekvent som möjligt. Varje översättares arbete granskas därefter av de övriga översättarna i gruppen, så att deras samlade forskning och erfarenhet kan komma översättningen till godo. Sedan detta är gjort, kan man på dataskärmen ta fram ett givet avsnitt i Bibeln och se orden i den engelska texten med nummer som hänvisar till grundspråkets ord och dessutom de återgivningar som har valts på det egna språket. Men arbetet är inte klart i och med detta. Översättaren måste justera meningsbyggnaden för att få texten att låta bra på sitt eget språk. Under den fasen av arbetet är det mycket viktigt att han har en klar förståelse av bibelställets innebörd. Som en hjälp till detta kan han på datorn få direkt tillgång till de kommentarer som Sällskapet Vakttornets litteratur har gett till den aktuella bibelversen eller enskilda ord och uttryck i den.

På detta sätt kan den tid som går åt till forskning skäras ner, och det blir möjligt att i högre grad uppnå konsekvens i översättningen. Med en vidareutveckling av det här systemet kan förhoppningsvis fler värdefulla publikationer ges ut snabbt även på språk som bara har ett begränsat antal översättare. Användningen av datorer för framställning av litteratur som kan användas i arbetet med att förkunna budskapet om Riket har skapat enorma möjligheter för Sällskapets utgivarverksamhet.

Jehovas vittnen i modern tid använder således de senaste metoderna och uppfinningarna för att sprida Guds ord, alldeles som deras föregångare under den första kristna tiden gjorde. För att nå ut till så många som möjligt med de goda nyheterna har de inte varit rädda att anta nya utmaningar på utgivarverksamhetens område.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 578]

”Vi gör ett prov med kolet”

[Infälld text på sidan 595]

Hela det globala nätverket av Vakttornets tryckerier fick utrustning för offsettryckning

[Infälld text på sidan 596]

”Vi kan inte annat än berömma Vakttornets folk”

[Ruta/Bilder på sidan 581]

Sättning

I början sattes varje bokstav för hand

Sydafrika

Från år 1920 till 1980-talet användes radgjutande sättmaskiner (Linotype)

Förenta staterna

På en del håll gjordes sättningen med typgjutande sättmaskiner (Monotype)

Japan

Nu används ett datoriserat fotosättningssystem

Tyskland

 [Ruta/Bilder på sidan 582]

Framställning av tryckformar

Från 1920-talet till 1980-talet framställdes blyplattor avsedda för högtryck

[Bilder]

1. Typrader till de sidor som skulle tryckas låstes fast i formramar av metall

2. Under tryck gjordes ett avtryck av satsen i ett material som kunde användas som gjutform

3. Smält bly hälldes på matrisen (gjutformen) för framställning av halvcylindriska tryckplattor

4. Överflödig metall frästes bort från plattans översida

5. Plattorna förnicklades för att de skulle bli hållbarare

Senare monterades negativ av fotosatta sidor, och bilder inpassades. Grupper av sidor överfördes fotografiskt till böjliga offsettryckplåtar

[Ruta/Bild på sidan 585]

Bevis på Jehovas andes ledning

”Att personer som hade liten eller ingen tidigare erfarenhet framgångsrikt kunde trycka böcker och biblar på rotationspressar [och det vid en tidpunkt då andra ännu inte gjorde det] är ett bevis på Jehovas tillsyn och hans andes ledning”, sade Charles Fekel. Broder Fekel visste vad han talade om, för han hade själv deltagit i utvecklingen av tryckeriverksamheten vid Sällskapets högkvarter i över ett halvt sekel. Under sina senare år tjänade han som medlem av den styrande kretsen.

[Bild]

Charles Fekel

[Ruta/Bild på sidan 586]

De förtröstade på den allsmäktige Guden

En erfarenhet som berättats av Hugo Riemer, som tidigare förestod Sällskapet Vakttornets inköpsavdelning, visar hur Sällskapet bedriver sin verksamhet.

Under andra världskriget var tryckpapper ransonerat i Förenta staterna. Ansökan om tillstånd att köpa papper skulle göras hos en kommitté som var tillsatt av regeringen. Ett av de framträdande bibelsällskapen hade vid ett tillfälle sänt advokater, storföretagare, präster och andra som sina representanter inför kommittén. De fick mycket mindre än de önskade. Sedan deras anhållan hade behandlats, kallade kommittén fram Sällskapet Vakttornets representanter. När Hugo Riemer och Max Larson steg fram, frågade ordföranden: ”Bara ni två?” De svarade: ”Ja. Vi hoppas att den allsmäktige Guden också är med oss.” De fick allt det papper de behövde.

[Bild]

Hugo Riemer

 [Ruta/Bilder på sidan 587]

Tryckpressar

Sällskapet Vakttornet har använt många slags pressar i sin tryckeriverksamhet

[Bilder]

I många år användes cylinderpressar (flatformspressar) av många olika modeller (Tyskland)

Accidenspressar har använts inte bara till tryckning av blanketter och löpsedlar, utan också till tryckning av tidskrifter (USA)

I de olika tryckerierna användes 58 sådana här högtrycksrotationspressar av det tyska märket MAN (Canada)

Nu använder Sällskapets större tryckerier snabbgående fyrfärgs rulloffsetpressar, tillverkade i olika länder

Italien

Tyskland

[Bilder på sidorna 588, 589]

Bokbindning

En del av bokbindningen vid Vakttornets tryckerier gjordes till att börja med för hand (Schweiz)

Massproduktionen i Förenta staterna omfattade många olika arbetsmoment

1. Tryckarken plockas samman

2. Arken trådhäftas

3. Försättsblad limmas på

4. Böckerna skärs

5. Pärmarna förses med dekor och titel

6. Pärmarna sätts på böckerna

7. Böckerna läggs i press och får ligga tills limmet har torkat

Nu limmas böckerna ofta i stället för att trådhäftas, och snabbgående maskiner kan producera 20.000 eller fler böcker var per dag

[Ruta/Bilder på sidan 594]

För att utbreda kunskapen om Guds kungarike

Sällskapet Vakttornet har vid olika tider framställt litteratur på över 290 olika språk. År 1992 gav Sällskapet ut litteratur på omkring 210 språk. Allt detta gjordes för att hjälpa människor att få kunskap om Guds kungarike och vad det betyder för dem. Några av de hittills mest spridda bibelstudiehjälpmedlen är:

”Sanningen som leder till evigt liv” (på engelska 1968; på svenska 1969): 107.553.888 exemplar på 117 språk

”Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden” (1982): 62.428.231 exemplar på 115 språk

”Du kan få leva på jorden för evigt!” (1982): 76.203.646 exemplar på 200 språk

Siffrorna ovan är från år 1992.

[Ruta/Bilder på sidan 598]

Kassettinspelningar

Förutom att använda det tryckta ordet i evangeliseringsarbetet har Sällskapet Vakttornet sedan år 1978 med sin egen utrustning i Förenta staterna och Tyskland framställt över 65 miljoner kassetter.

Hela ”Nya Världens översättning” finns på kassett på engelska, franska, italienska, japanska, spanska och tyska. År 1992 fanns också delar av denna bibelöversättning tillgängliga på kassett på åtta andra språk.

Som ett hjälpmedel vid undervisningen av yngre barn har bandinspelningar gjorts av böckerna ”Min bok med bibliska berättelser” och ”Lyssna till den store läraren”, böcker som är speciellt avsedda för barn.

I en del länder görs dessutom bandinspelningar som används i radioprogram.

Melodier ur Jehovas vittnens sångbok har spelats in av en orkester som uteslutande består av Jehovas vittnen. Inspelningarna används som ackompanjemang till sången vid Jehovas vittnens sammankomster. Vackra orkesterarrangemang av den här musiken finns också att få för privat bruk.

När Jehovas vittnen framför dramer (med handlingen hämtad från biblisk tid och/eller nutid) vid sammankomster för att hjälpa de närvarande att göra sig en bild av händelserna, är ljudet inspelat på band. En del av inspelningarna ges senare ut och kan användas som lärorik och trevlig underhållning i familjen.

Både ”Vakttornet” och ”Vakna!” finns på kassett på engelska och finska. ”Vakttornet” finns dessutom på danska, franska, norska, svenska och tyska. Kassetterna var ursprungligen avsedda för synskadade, men de uppskattas också av tusentals andra.

[Bild]

J. E. Barr i inspelningsstudion

 [Ruta/Bilder på sidorna 600, 601]

Videokassetter används i förkunnandet om Riket

År 1990 gav sig Sällskapet Vakttornet in på ett nytt område genom att ge ut sin första videokassett avsedd för spridning bland allmänheten.

Det året beräknades över 200.000.000 hushåll jorden runt ha videobandspelare av olika slag. Även i länder där det inte fanns TV-stationer hade människor videobandspelare. Att använda videokassetter som undervisningsmedel erbjöd därför en ny metod att nå ut till en bred publik.

Redan år 1985 hade arbetet påbörjats med en videofilm som skulle ge dem som besökte Sällskapets världshögkvarter en inblick i verksamheten där. Med tiden visade det sig också att videoinspelningar var ett tidsbesparande hjälpmedel när det gällde att orientera nya medlemmar av Betelfamiljen om livet på Betel. Kunde  detta undervisningsmedel också användas i det världsvida arbetet med att göra lärjungar? Några av bröderna menade att det var möjligt.

Följden blev att videokassetten ”Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet” gavs ut i oktober 1990 (på engelska). Reaktionen var mycket positiv. Förfrågningar om fler sådana filmer strömmade in. För att tillgodose behovet inrättades en ny avdelning, kallad Video Services.

Ett antal Jehovas vittnen med erfarenhet på området erbjöd med glädje sin hjälp. Utrustning anskaffades. Studior inrättades. Ett kamerateam började resa runt till olika länder och filma människor och föremål som kunde användas i videofilmer avsedda att bygga upp tron. En internationell orkester, som uteslutande består av Jehovas vittnen och som flera gånger tidigare hade medverkat vid speciella projekt, spelade in arrangemang som kunde användas som bakgrundsmusik.

Planerna omfattade också utgåvor på andra språk. I mitten av år 1992 sändes videon ”Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet” ut på över ett dussin språk. Den hade spelats in på 25 språk, däribland några östeuropeiska. Dessutom var förberedelserna i gång för inspelning på mandarin och kantonesiska för kineserna. Sällskapet hade också förvärvat rättigheterna att reproducera och sprida videon ”Purple Triangles” (Lila trianglar), som handlar om en familjs ostrafflighet mot Jehova under nazitiden i Tyskland. Under en tvåårsperiod hade man framställt gott och väl en miljon videokassetter som Jehovas vittnen kunde använda i sin förkunnartjänst.

De dövas behov uppmärksammades också. En utgåva av videon ”Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet” framställdes på amerikanskt teckenspråk. Och man började undersöka hur man skulle kunna tillhandahålla videor som var lämpade för döva människor i andra länder.

Samtidigt pågick arbetet med att framställa en serie videor som skulle bygga upp tron på den bok som är själva grunden till den kristna tron, Bibeln. I september 1992 var första delen av detta program, ”Bibeln — exakt historia, tillförlitliga profetior”, färdig på engelska, och utgåvor på andra språk förbereddes.

Videokassetter ersätter inte på något sätt det tryckta ordet eller personligt vittnande. Sällskapets publikationer fortsätter att spela en viktig roll när det gäller att sprida de goda nyheterna. Jehovas vittnens arbete från hus till hus har en solid biblisk grund och utgör fortfarande ett framträdande drag i deras förkunnartjänst. Men videokassetter är nu ett komplement till de andra värdefulla redskapen när det gäller att bygga upp tron på Jehovas dyrbara löften och stimulera uppskattningen av det han låter utföra på jorden i våra dagar.

[Bilder]

1. Sedan innehållet har bestämts i stora drag, utarbetas manuskriptet samtidigt som videoinspelningen pågår

2. Bilder väljs ut, och ordningsföljden bestäms vid redigeringen

3. Specialkomponerad orkestermusik spelas in för att användas som bakgrundsmusik

4. Musik och ljudeffekter som har inspelats med digital teknik synkroniseras med talet och bilderna

5. Ljud och bilder redigeras en sista gång

[Bilder på sidan 576]

Dessa publikationer från den första tiden trycktes av kommersiella företag

[Bild på sidan 577]

C. A. Wise gjorde ett prov för att se om bibelforskarna skulle flytta tillbaka högkvarteret till Brooklyn

[Bilder på sidan 579]

På Sällskapets första rotationspress trycktes 4.000.000 exemplar av ”The Golden Age”, nummer 27, som innehöll avslöjande upplysningar

[Bild på sidan 580]

R. J. Martin (till höger), den förste tillsyningsmannen för Sällskapets tryckeri i Brooklyn, rådgör med broder Rutherford

[Bild på sidan 583]

Ett av Sällskapets första tryckerier i Europa (Bern, Schweiz)

[Bilder på sidan 584]

I Magdeburg i Tyskland inrättade Sällskapet ett tryckeri på 1920-talet

[Bild på sidorna 590, 591]

Elandsfontein, Sydafrika (1972)

[Bild på sidan 590]

Numazu, Japan (1972)

[Bild på sidan 590]

Strathfield, Australien (1972)

[Bild på sidan 590]

São Paulo, Brasilien (1973)

[Bild på sidan 591]

Lagos, Nigeria (1974)

[Bild på sidan 591]

Wiesbaden, Tyskland (1975)

[Bild på sidan 591]

Toronto, Canada (1975)

[Bild på sidan 597]

Jehovas vittnen har utfört ett omfattande arbete med digital teckenframställning för att tillgodose behovet av biblisk litteratur på många språk (Brooklyn)

[Bild på sidan 599]

På datorer med färgskärmar kan de som arbetar med bildmaterialet placera, beskära och retuschera bilderna elektroniskt

[Bild på sidan 602]

Jehovas vittnen använder datasystem för att påskynda och förbättra bibelöversättningsarbetet (Korea)