Kapitel 7

”Annonsera konungen och hans rike!” (1919—1941)

Tror du att härlighetens Konung har begynt sin regering? Då, tillbaka till fältet, o I, den allra högste Gudens söner! Ikläden eder vapenrustningen! Varen nyktra, varen vakande, varen verksamma, varen tappra! Varen trogna och sannfärdiga vittnen för Herren! Gån framåt i kampen tilldess varje spår av Babylon är ödelagt! Utbasunen budskapet vitt och brett! Världen måste veta att Jehova är Gud och att Jesus Kristus är konungars Konung och herrars Herre. Detta är dagen framför alla dagar. Se, Konungen regerar! I ären hans offentliga budbärare. Därför annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!”

DENNA dramatiska maning till verksamhet, som framfördes av J. F. Rutherford vid det internationella konventet i Cedar Point i Ohio år 1922, gjorde ett djupt intryck på de närvarande. Bibelforskarna lämnade detta konvent med en brinnande önskan att annonsera Riket. Men bara några få år tidigare verkade utsikterna att få tjäna som Rikets offentliga budbärare mycket små. J. F. Rutherford och sju av hans medarbetare satt i fängelse, och deras framtida roll inom organisationen tycktes vara oviss. Hur övervann man dessa svårigheter?

”Jag vet något om de lojalas lag”

Man planerade att hålla ett konvent i Pittsburgh i Pennsylvania den 2—5 januari 1919 under den period då broder Rutherford och hans medarbetare satt i fängelse. Men det här var inget vanligt konvent — det skulle kombineras med Sällskapet Vakttornets årsmöte lördagen den 4 januari 1919. Broder Rutherford var väl medveten om hur betydelsefullt detta möte var. Den lördagen letade han upp broder Macmillan på eftermiddagen och fann honom på fängelsets tennisplan. Enligt Macmillan hände följande:

”Rutherford sade: ’Mac, jag vill gärna tala med dig.’

’Ja, vad vill du mig?’

’Jag vill tala om vad som sker i Pittsburgh.’

’Jag skulle vilja vara med i turneringen här.’

 ’Är du inte intresserad av vad som händer? Vet du inte, att det är styrelseval idag? Du kan bli åsidosatt och ... [avsatt], och sedan får vi stanna här för alltid.’

’Broder Rutherford’, sade jag, ’låt mig säga dig något som du kanske inte har tänkt på. Detta är första gången sedan Sällskapet bildades, som det kan bli klart bevisat, vem Jehova vill ha som president.’

’Vad menar du med det?’

’Jag menar att ... [broder Russell] hade majoriteten av rösterna, och därför kunde han själv utnämna de olika styrelseledamöterna. Nu, när vi till synes står utanför, är det en annan sak. Men om vi kunde komma ut i tid för att komma till samlingen till detta möte, då skulle vi stiga in där och inta broder Russells plats med samma ärebetygelser, som tillföll honom. Då kunde det se ut som människors verk, inte Guds.’

Rutherford såg bara tankfull ut och gick i väg.”

Stämningen var spänd vid det möte som hölls i Pittsburgh den dagen. ”Förvirring, oenighet och dispyter hade varit förhärskande en tid”, påminde sig Sara C. Kaelin, som växte upp i trakten kring Pittsburgh. ”Somliga ville senarelägga mötet sex månader; andra ifrågasatte om det var lagenligt att välja ledamöter som satt i fängelse; andra föreslog alltigenom nya ledamöter.”

Efter en långdragen diskussion läste W. F. Hudgings, styrelseledamot i Peoples Pulpit Association, * upp ett brev från broder Rutherford för åhörarna. I detta sände han varma hälsningar till de församlade. ”Satans främsta vapen är STOLTHET, ÄRELYSTNAD och FRUKTAN”, varnade han. Som ett uttryck för sin önskan att ödmjukt underkasta sig Jehovas vilja föreslog han till och med vissa lämpliga män i den händelse att de röstberättigade skulle besluta sig för att välja nya ledamöter till Sällskapet.

Diskussionen fortsatte en stund till, och sedan tog E. D. Sexton, som hade förordnats till ordförande för en nomineringskommitté, till orda och sade:

”Jag kom hit alldeles nyss. Mitt tåg var fyrtioåtta timmar försenat på grund av att det fastnat i snön. Jag har något att säga, och för att det skall kännas lättare är det lika bra att jag säger det nu. Mina kära bröder, jag har kommit hit, liksom ni övriga har, med vissa tankar i sinnet — för och emot. ... Det finns inga juridiska hinder i vägen. Om vi önskar återvälja våra bröder i södern till vilket som helst ämbete som de kan inneha, kan jag inte, utifrån de [juridiska] råd jag har inhämtat, se eller förstå att detta på något som helst sätt skulle ha någon inverkan på deras fall inför Federala domstolen eller i allmänhetens ögon.

Jag tror att den största ära vi kan visa vår käre broder Rutherford skulle vara att återvälja honom till president för Watch Tower Bible & Tract  Society. Jag tror inte att det finns något tvivel i allmänhetens sinne om hur vi ställer oss till förslaget. Om våra bröder har begått ett eller annat formellt fel genom att överträda en lag som de inte har förstått, så vet vi att deras motiv är goda. Och inför den Allsmäktige har de inte överträtt någon lag, vare sig Guds eller människors. Vi kan visa den största tillit, om vi återväljer broder Rutherford till Sällskapets president.

Jag är ingen jurist, men när det gäller det lagenliga i situationen kan jag säga att jag vet något om de lojalas lag. Lojalitet är något som Gud kräver. Jag kan inte föreställa mig att vi skulle kunna visa någon större tillit än att ha en omröstning OCH ÅTERVÄLJA BRODER RUTHERFORD TILL PRESIDENT.”

Broder Sexton gav tydligen uttryck åt samma känslor som de flesta av de närvarande hyste. Nomineringarna genomfördes, man röstade, och J. F. Rutherford valdes till president, C. A. Wise till vicepresident och W. E. Van Amburgh till sekreterare och kassaförvaltare.

Nästa dag knackade broder Rutherford på Macmillans cellvägg och sade: ”Stick ut din hand.” Han räckte sedan Macmillan ett telegram med meddelandet att Rutherford hade blivit omvald till president. ”Han var mycket lycklig att se detta bevis på övertygelsen att Jehova stod i spetsen för Sällskapet”, skrev Macmillan längre fram.

Valet var över, men broder Rutherford och de sju andra satt fortfarande i fängelse.

”En landsomfattande protestkampanj” till förmån för de fängslade

”Under de senaste veckorna har en landsomfattande protestkampanj satts i gång för dessa bröders skull”, stod det i The Watch Tower för 1 april 1919. Vissa tidningar krävde att J. F. Rutherford och hans medarbetare skulle friges. Bibelforskarna i alla delar av Förenta staterna visade sitt stöd genom att skriva brev till tidningsredaktörer, kongressmän, senatorer och guvernörer och uppmana dem att ingripa till förmån för de åtta som satt fängslade. Det stod klart att bibelforskarna inte skulle ge sig förrän deras åtta bröder var fria.

I mars 1919 skickade bibelforskarna i Förenta staterna runt en petition i vilken de vädjade till president Woodrow Wilson att göra bruk av sitt inflytande för att åstadkomma något av följande till förmån för de fängslade bröderna:

”FÖR DET FÖRSTA: En fullständig benådning, om detta nu är möjligt, ELLER

FÖR DET ANDRA: Att Ni anvisar justitiedepartementet att avskriva åtalet mot dem och att de blir frigivna, ELLER

FÖR DET TREDJE: Att de omgående försätts på fri fot mot borgen i väntan på att deras fall slutgiltigt avgörs av högre domstol.”

 Inom två veckor fick bibelforskarna 700.000 namnunderskrifter. Petitionen blev dock aldrig överlämnad till presidenten eller regeringen. Varför inte det? Därför att innan det hann göras blev de åtta männen frigivna mot borgen. Vad åstadkom man då med ansträngningarna kring petitionen? I The Watch Tower för 1 juli 1919 hette det: ”Bevisen är överväldigande för att Herren önskade få detta arbete utfört, inte så mycket för att få bröderna ut ur fängelset som för att det skulle avges ett vittnesbörd om sanningen.”

”Välkomna hem, bröder”

Tisdagen den 25 mars lämnade de åtta bröderna Atlanta för att åka till Brooklyn. Nyheten om deras frigivning spred sig snabbt. Det var verkligen en rörande scen — bibelforskare hade samlats vid järnvägsstationer längs färdvägen i hopp om att få se dem och uttrycka glädje över deras frigivning. Andra skyndade till Betelhemmet i Brooklyn, som tidigare hade stängts, för att ordna med en välkomstfest. När bröderna kom tillbaka till Brooklyn den 26 mars, blev de frigivna mot en borgen av 10.000 dollar vardera, och sedan släpptes de.

”Omedelbart därefter ledsagades de af ett antal vänner till Betelhemmet, där mellan fem och sex hundra vänner hade samlats för att välkomna dem”, rapporterade Vakt-Tornet för 1 juni 1919. I matsalen satt ett stort baner på vilket det stod: ”Välkomna hem, bröder”. Nästan 50 år senare berättade Mabel Haslett, som var med vid denna festmåltid: ”Jag minns att jag gjorde hundra munkar, som bröderna verkade uppskatta efter att ha levt på fängelsekost i nio månader. Jag kan fortfarande se broder Rutherford sträcka sig efter dem. Det var en oförglömlig tilldragelse, när han och de övriga berättade sina erfarenheter. Jag minns också hur den kortväxte broder DeCecca fick stå på en stol, så att alla skulle kunna se och höra honom.”

På tisdagsmorgonen den 1 april anlände broder Rutherford till Pittsburgh, där högkvarteret nu låg. Även här planerade bröderna en festmåltid, när de hörde att han skulle komma. Den hölls på kvällen på Hotel Chatham. Förhållandena i fängelset hade emellertid satt sina spår. Broder Rutherford hade fått besvär med lungorna, och som en följd av det drabbades han av en svår lunginflammation efter frigivningen. Så kort därefter tvingade hans dåliga hälsa honom att bege sig till Kalifornien, där han hade några släktingar.

Provet i Los Angeles

Nu när broder Rutherford och de andra var fria uppstod frågan: Vad skall hända med arbetet att förkunna om Guds kungarike? Under den tid då bröderna satt i fängelse hade det knappast utövats någon organiserad tillsyn över förkunnararbetet. Man hade sålt Brooklyn Tabernacle och stängt Betelhemmet. Kontoren i Pittsburgh var små, och de ekonomiska tillgångarna var begränsade. Och hur stort var egentligen intresset för budskapet om Riket? Broder Rutherford beslöt att göra ett prov där borta i Kalifornien.

 Man arrangerade ett möte i Clune’s Auditorium i Los Angeles söndagen den 4 maj 1919. ”Hoppet för den betryckta mänskligheten” var temat på det föredrag som allmänheten inbjöds till. Men talet skulle hållas av J. F. Rutherford — en man som just hade kommit ut från fängelset. Genom omfattande annonsering i tidningar lovade Rutherford att öppet presentera de faktiska förhållandena och förklara bakgrunden till att ledande representanter för Sällskapet hade blivit fällda i rätten på lagstridiga grunder. Skulle någon vara tillräckligt intresserad för att komma?

Gensvaret var överväldigande. Hela 3.500 personer mötte upp för att höra föredraget, och omkring 600 andra fick avvisas för att de inte fick plats. Broder Rutherford var hänförd! Han gick med på att tala till de övertaliga på måndagskvällen, och då kom 1.500. Men han var så sjuk att han inte kunde fullfölja detta föredrag. Efter en timme måste en av hans medarbetare ta över. Trots detta var provet i Los Angeles en framgång. Broder Rutherford var övertygad om att det fanns ett stort intresse för budskapet om Guds kungarike, och han var besluten att se till att det förkunnades.

Framåt i arbetet!

I juli 1919 var broder Rutherford tillbaka på sitt arbete vid högkvarteret i Pittsburgh. Under de följande månaderna hände saker och ting snabbt. Man gjorde anordningar för att hålla ett konvent för bibelforskarna i Cedar Point i Ohio den 1—8 september 1919. Sällskapets kontor flyttades tillbaka till Brooklyn och började fungera där den 1 oktober.

Vad skulle de göra nu? Deras uppdrag betonades klart och tydligt vid  konventet i Cedar Point. Tisdagen den 2 september förklarade broder Rutherford: ”En kristens uppdrag på jorden ... är att förkunna budskapet om Herrens rike och rättfärdighet, som skall medföra välsignelser för hela den suckande skapelsen.” Tre dagar senare, fredagen den 5 september, som kallades ”Medarbetarnas dag”, sade broder Rutherford vidare: ”I allvarsamma stunder frågar en kristen sig helt naturligt: Hvarför är jag på jorden? Och svaret måste nödvändigt bli: Herren har i sin nåd gjort mig till sin ambassadör, som har att förkunna försoningens ord för världen, och min förmån och plikt är att förkunna detta budskap.”

Ja, det var dags att fortsätta med arbetet att förkunna om Guds kungarike! Och som en hjälp att kunna utföra detta uppdrag meddelade broder Rutherford: ”Under Herrens försyn ha vi sålunda vidtagit anstalter för utgifvandet af en ny tidning under namn af Den gyllene tidsåldern [på engelska The Golden Age].” Föga anade konventdeltagarna vilken modig tidskrift Den Gyllne Tidsåldern skulle bli.

”Detta första konvent efter första världskriget gav oss alla en stor skjuts framåt”, berättade Herman L. Philbrick, som reste till konventet från sitt hem i Boston i Massachusetts. Ja, konventet i Cedar Point sporrade bibelforskarna till verksamhet. De var redo att fortsätta med arbetet att förkunna de goda nyheterna. Det var som om de hade kommit till liv igen efter att ha varit döda. — Jämför Hesekiel 37:1—14; Uppenbarelseboken 11:11, 12.

Under tiden ägde betydelsefulla saker rum på världsscenen. Versaillesfördraget undertecknades den 28 juni 1919 och trädde i kraft den 10 januari 1920. Fördraget satte officiellt stopp för militära aktioner mot Tyskland under första världskriget och lade också grunden för bildandet av Nationernas förbund — en internationell sammanslutning som skapats för att bevara freden i världen.

”Annonsera Konungen och hans rike”

År 1922 återvände bibelforskarna till Cedar Point för ett nio dagar långt konvent från den 5 till den 13 september. Spänningen steg allteftersom deltagarna anlände till detta internationella konvent. Höjdpunkten på konventet nåddes fredagen den 8 september, när broder Rutherford höll talet ”Riket”.

Thomas J. Sullivan berättade senare: ”De som hade förmånen att få närvara vid detta möte kan ännu se framför sig broder Rutherfords allvar, när han uppmanade det fåtal rastlösa personer som gick omkring på grund av den intensiva hettan att ’SITTA NER’ och ’LYSSNA’ till talet oavsett kostnaden.” De som gjorde det blev inte besvikna, för det var i det här historiska talet som broder Rutherford uppmanade sina åhörare att ”annonsera Konungen och hans rike”.

Åhörarna reagerade med stor entusiasm. I Vakt-Tornet rapporterades det: ”Alla de närvarande fingo det faktum djupt inpräglat att det hädanefter  på envar av de invigda vilar den förpliktelsen att handla såsom ett offentligt sändebud för Konungen och riket.” Bibelforskarna for hem från detta konvent med ett brinnande nit för predikoarbetet. Som syster Ethel Bennecoff, som var kolportör och då närmare 30 år, sade: ”Vi blev sporrade att ’annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike’ — ja, med större nit och kärlek i våra hjärtan än någonsin förr.”

Allteftersom det andliga ljuset av insikt blev klarare, började bibelforskarna urskilja spännande bibliska sanningar. (Ords. 4:18) Förståelsen av dessa dyrbara sanningar utgjorde en stark drivkraft i deras arbete med att förkunna om Guds kungarike. Samtidigt blev de tvungna att rätta till sitt tänkesätt — och för somliga var detta en verklig prövning.

”Ouppfyllda förhoppningar ... är [inte] något unikt för vår tid”

År 1920 sades det i broschyren Millioner som nu lefva skola aldrig dö: ”Vi kunna därför tillitsfullt vänta att år 1925 kommer att utmärka Abrahams, Isaks, Jakobs och de forntida trogna profeternas återvändande [från de döda] ... , hvilka komma att framträda i ett tillstånd af mänsklig fullkomlighet.” Man väntade sig inte bara att trogna män från forntiden skulle uppstå år 1925, utan somliga hoppades att smorda kristna skulle få sin himmelska belöning det året. *

Året 1925 kom och gick. Somliga övergav sitt hopp. Men det stora flertalet bibelforskare förblev trogna. Herald Toutjian, vars farföräldrar hade blivit bibelforskare kring sekelskiftet, förklarade: ”Vår familj kom emellertid att inse att ouppfyllda förhoppningar inte är något unikt för vår tid. Apostlarna hade själva liknande felaktiga förväntningar. ... Jehova är förtjänt av vår lojala tjänst och lovprisning med eller utan den slutliga belöningen.” — Jämför Apostlagärningarna 1:6, 7.

Vilken organisation — Jehovas eller Satans?

”Nationens födelse” — det var temat för en dramatisk artikel som publicerades i Vakt-Tornet för 15 maj 1925 (på engelska 1 mars 1925). Den lade fram en klarare förståelse av Uppenbarelseboken, kapitel 12, något som en del hade svårt att godta.

I artikeln förklarades det vad de symboliska gestalterna som nämns i det här kapitlet i Uppenbarelseboken betyder: ”Kvinnan” som föder (Up 12:1, 2 v. 1, 2) är ”Guds [himmelska] organisation”, ”draken” (Up 12:3 v. 3) ”djävulens organisation” och ”gossebarnet” (Up 12:5 v. 5, 1917) ”det nya riket eller den nya regeringen”. Med detta som grundval var det en sak som för första gången klart och tydligt förklarades: Det finns två tydligt åtskilda organisationer som motstår varandra — Jehovas och Satans. Och efter ”en strid ... i himmelen” (Up 12:7 v. 7, 1917) blev Satan och de demoner som understöder honom utkastade ur himlen och nerslungade till jorden.

 ”Vi satt ner och studerade det hela kvällen tills jag kunde förstå det helt klart”, skrev Earl E. Newell, som längre fram tjänade som resande representant för Sällskapet Vakttornet. ”Vi begav oss till en sammankomst i Portland i Oregon, och där fann vi vännerna helt upprörda, och somliga av dem var redo att förkasta Vakt-Tornet på grund av den här artikeln.” Varför var det så svårt för somliga att godta den här förklaringen av Uppenbarelseboken, kapitel 12?

En orsak var att förklaringen skilde sig så mycket från det som hade publicerats i Den fullbordade hemligheten, som till största delen var en postum sammanställning av broder Russells anteckningar. * Walter J. Thorn, som tjänade som resande pilgrim, förklarade: ”Artikeln om ’Nationens födelse’ var ... svår att få grepp om på grund av en tidigare uttolkning av vår käre broder Russell, en som vi trodde var sista ordet om Uppenbarelseboken.” Så det var inte att undra på att somliga snavade över förklaringen. ”Det är ställt utom all fråga att denna artikel torde bli ett sållningsmedel”, konstaterade J. A. Bohnet, en annan pilgrim, ”men de som äro verkligt allvarliga och uppriktiga i tron skola stå fast och glädja sig.”

Ja, de verkligt allvarliga och uppriktiga gladde sig sannerligen över den nya förklaringen. Det stod nu så klart för dem: Alla tillhör antingen Jehovas organisation eller Satans. Artikeln ”Nationens födelse” förklarade: ”Kom ihåg att ... vårt privilegium [är] att tappert strida för vår Konungs sak genom att förkunna hans budskap, vilket han givit oss att förkunna.”

Allteftersom 1920-talet och sedan 1930-talet skred framåt, kom det fler ljusblixtar i form av biblisk förståelse. Bibelforskarna slutade fira världsliga helgdagar och högtider, till exempel julen. De övergav också andra seder och trosuppfattningar, när de insåg att de hade ett ursprung som vanärade Gud. * Men de nöjde sig inte med att bara överge felaktiga seder och trosuppfattningar; de fortsatte också att se upp till Jehova för att han fortlöpande skulle ge dem uppenbarelser av sanning.

”Ni är mina vittnen”

”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’” (Jes. 43:12) Med början på 1920-talet blev bibelforskarna mer och mer medvetna om den djupa innebörden i dessa ord av profeten Jesaja. Genom Vakt-Tornet blev de gång på gång uppmärksammade på sitt ansvar att bära vittnesbörd om Jehovas namn och hans kungarike. En milstolpe nåddes emellertid vid ett konvent som hölls i Columbus i Ohio år 1931.

Söndagen den 26 juli, vid middagstid, höll broder Rutherford det offentliga föredraget ”Riket som är världens hopp”. Det sändes samtidigt över ett stort antal radiostationer som var sammankopplade, och därtill var  det ytterligare 300 stationer som längre fram återutsände budskapet. Vid slutet av talet varnade broder Rutherford kristenheten genom att läsa en svidande resolution betitlad ”En varning från Jehova”. Den riktades ”Till härskarna och till folken”. När han uppmanade dem som lyssnade att anta resolutionen, reste sig alla konventdeltagarna som en man och ropade ”Ja!” Av de telegram man senare mottog framgick det att många av dem som hade lyssnat på radio likaså hade gett uttryck åt sitt bifall.

Från klockan 1 på eftermiddagen, när det offentliga föredraget var över, och till klockan 4, då broder Rutherford kom upp på podiet igen, var atmosfären laddad av spänning. Broder Rutherford hade gjort en särskild pålysning och uppmanat alla som var verkligt intresserade av den varning till kristenheten som hade framförts på middagen att sitta på sina platser klockan 4.

Exakt klockan 4 inledde broder Rutherford med att säga att han betraktade det som han skulle säga som ytterst betydelsefullt för alla som kunde höra hans röst. Hans åhörare var mycket intresserade. Under sitt tal presenterade han ytterligare en resolution, som var betitlad ”Ett nytt namn”. Resolutionens höjdpunkt var förklaringen: ”Vi ... åstunda att varda kända under och kallade med detta namn, nämligen Jehovas vittnen.” De hänförda åhörarna formligen hoppade upp från sina platser och ropade ett rungande ”Ja!” De skulle hädanefter vara kända som Jehovas vittnen!

”Jehovas ande gjorde oss orädda”

Under år 1927 uppmuntrades Jehovas folk att ägna en stund varje söndag åt gruppvittnande. Genast gjordes försök att med rättsliga medel motstå detta. På bara några år började arresteringarna att öka — 268 enbart i Förenta staterna år 1933, 340 år 1934, 478 år 1935 och 1.149 år 1936. På vad grundade sig anklagelsen? Den omfattade flera punkter, bland annat att de bedrev försäljning utan tillstånd, att de störde den allmänna ordningen och att de bröt mot lagarna om söndagen som vilodag. De enskilda grupperna av vittnen hade ingen erfarenhet av hur de skulle uppträda inför polistjänstemän och domstolar. Att skaffa rättslig hjälp på det lokala planet var antingen för dyrt eller omöjligt på grund av fördomar. Sällskapet Vakttornet inrättade därför en juridisk avdelning i Brooklyn som kunde ge vägledning.

Det räckte emellertid inte med ett starkt rättsligt försvar. Dessa uppriktiga Jehovas vittnen var beslutna att leva upp till det namn de hade antagit. Tidigt under 1930-talet började de därför slå tillbaka genom att gripa till offensiven. Hur då? Med hjälp av en speciell form av predikoverksamhet som kallades divisionskampanjer. Tusentals frivilliga över hela Förenta staterna organiserades i divisioner. När vittnena arresterades i en stad för att de hade predikat från hus till hus, kom snart en division av frivilliga från andra områden och ”belägrade” staden genom att avge ett grundligt vittnesbörd. *

 Dessa divisionskampanjer bidrog mycket till att stärka vittnena på enskilda platser. I varje division fanns det kvalificerade bröder som hade fått övning i att bemöta myndigheterna. Det var till stor uppmuntran för de bröder som bodde i ett område med problem, kanhända i en liten stad, att veta att de inte var ensamma om att förkunna Guds kungarike.

Det krävdes en hel del mod att delta i divisionskampanjerna på 1930- talet. Det var mitt under den stora depressionen, och det var svårt att få arbete. Ändå berättar Nicholas Kovalak j:r, som var resande tillsyningsman i omkring 40 år: ”När det kom en kallelse att bearbeta en plats med problem, brukade ’tjänstedirektören’ be om frivilliga. Enskilda ombads att inte ställa upp, ifall de var rädda att mista sina arbeten. ... Men vi gladdes alltid över att se att 100 % svarade ja!” John Dulchinos, en tillsyningsman från Springfield i Massachusetts, kommenterar den perioden så här: ”Ja, det var spännande år, och minnena av dem är dyrbara. Jehovas ande gjorde oss orädda.”

Under tiden började en upplysande insikt i Bibeln växa fram, en insikt som skulle få ett kraftfullt inflytande på verket.

Hur skulle Jonadab-vännerna betraktas?

År 1932 förklarades det att Jehonadab (Jonadab), kung Jehus medförbundne, förebildade en klass människor som skulle få evigt liv på jorden. * (2 Kung. 10:15—28) Jonadab-vännerna, som den kom att kallas, ansåg att det var ett privilegium att få vara förbunden med Jehovas smorda tjänare och få ha en viss del med dem i att annonsera Guds kungarike. Men vid den tidpunkten gjordes inga särskilda ansträngningar att församla och organisera dessa individer med ett jordiskt hopp.

Verklig uppmuntran gavs emellertid åt Jonadab-vännerna i Vakttornet för 15 oktober 1934. I artikeln ”Hans godhet” hette det: ”Bör en Jonadab inviga sig till Herren och döpas? Svar: Det kan inte råda ringaste tvivel om att det är riktigt för en Jonadab att inviga sig till att göra Guds vilja. Ingen kommer någonsin att få liv utan att göra det. Nedsänkningen i vatten är endast en symbol av att man har invigt sig till [eller, som vi numera säger: överlämnat sig åt] att göra Guds vilja, och därför är den säkerligen tillbörlig.” De som tillhörde Jonadab-klassen var hänförda!

Men ännu större glädjeämnen låg framför dem. Följande vår innehöll flera nummer av The Watchtower, med början från 1 april 1935, följande tillkännagivande: ”Återigen påminner Vakttornet sina läsare om att ett konvent för Jehovas vittnen och Jonadab-vänner  * kommer att hållas i  Washington, D.C., vilket börjar den 30 maj och slutar den 3 juni 1935.” Jonadab-vännerna såg ivrigt fram emot detta konvent.

Den ”stora skaran”, som det profeterades om i Uppenbarelseboken 7:9—17, var temat för ett tal som broder Rutherford höll under konventets andra eftermiddag. I detta föredrag förklarade han att den stora skaran utgjordes av den nutida Jonadab-klassen och att de som tillhör denna Jonadab-klass måste visa samma grad av trohet mot Jehova som de smorda. Åhörarna var utom sig av spänning! På talarens anmodan reste sig de som tillhörde Jonadab-klassen. ”Först blev det helt tyst, sedan hördes ett glatt rop, och bifallet var högt och långvarigt”, berättade Mildred Cobb, som blev döpt på sommaren 1908.

Denna upplysande insikt i Bibeln hade en djup inverkan på Jehovas vittnens verksamhet. ”Med entusiasmen på topp begav vi oss tillbaka till våra distrikt för att söka efter dessa fårlika människor som ännu skulle samlas in”, kommenterade Sadie Carpenter, heltidsförkunnare i över 60 år. Längre fram rapporterades det i Yearbook of Jehovah’s Witnesses for 1936: ”Detta uppenbarande sporrade bröderna och stimulerade dem till förnyad verksamhet, och från alla platser utöver jorden kommer rapporter som vittnar om glädje över det faktum att kvarlevan nu har privilegiet att föra ut budskapet till den stora skaran och att dessa tillsammans arbetar till ära för Herrens namn.” För att hjälpa dem i detta arbete innehöll boken Rikedom, som gavs ut år 1936, ett utförligt dryftande av de framtidsutsikter som den stora skaran har enligt Bibeln.

Äntligen fann de överlämnade, döpta medlemmarna av den stora skaran sin rätta plats vid sidan av de smorda i att bekantgöra Guds kungarike!

”Ge den gamla damen på pälsen”

På 1930-talet inbegrep det budskap som dessa nitiska vittnen förkunnade ett smärtsamt avslöjande av falsk religion. Ett redskap som var till stor nytta i detta avseende gavs ut vid Jehovas vittnens allmänna konvent den 15—20 september 1937 i Columbus i Ohio.

Sedan broder Rutherford hade hållit sitt förmiddagstal lördagen den 18 september, presenterade han boken Fiender (på engelska). Den brännmärkte falsk religion som ”en farlig fiende, som alltid vållar människosläktet skada”. Representanter för falsk religion betecknades som ”djävulens redskap, vare sig de äro medvetna om detta förhållande eller inte”. När broder Rutherford presenterade boken för åhörarna, sade han: ”Vi skall ge den gamla damen * på pälsen med den.” Till detta gav åhörarna högt och entusiastiskt sitt bifall.

 Grammofonen hade i ett antal år spelat en roll i att ”ge den gamla damen på pälsen”. Men vid konventet år 1937 kom det en överraskning i samband med grammofonarbetet. ”Vid det här konventet introducerades arbetet med att använda resegrammofonen vid dörrarna”, berättar Elwood Lunstrum, som då var bara 12 år. ”Tidigare hade vi burit med oss grammofonen i tjänsten, men vi spelade på den bara när vi blev inbjudna. ... Vid konventet i Columbus drog man upp huvudlinjerna för en organisation av ’pionjärer med särskilt uppdrag’. Dessa skulle ta ledningen i att använda grammofonen vid dörrarna och i att följa upp intresset (göra ’återbesök’, ett uttryck som började användas först då) och leda bibelstudier med en metod som kallades ’mönsterstudium’.”

Jehovas folk lämnade det konventet väl rustade för arbetet med att förkunna om Guds kungarike. De behövde sannerligen all uppmuntran de kunde få. Den allt större vågen av nationalism på 1930-talet ledde till motstånd, och i vissa fall pöbelvåld, från personer som var beslutna att hindra Jehovas vittnen från att komma tillsammans och från att predika.

”Ett rånarband”

Vittnena fick möta starkt motstånd från vissa grupper inom Katolsk aktion. Den 2 oktober 1938 höll broder Rutherford ett mycket rättframt föredrag, ”Fascism eller frihet”, som senare gavs ut i broschyrform och spreds i miljontals exemplar. I detta tal redogjorde broder Rutherford för ett antal incidenter där det förekommit lagstridiga handlingar. Han ville med det ge exempel på det hemliga samförstånd som rådde mellan vissa myndighetspersoner och representanter för romersk-katolska kyrkan.

Sedan broder Rutherford presenterat fakta, sade han: ”När folket får veta fakta om ett anhang som arbetar under en religiös täckmantel för att stjäla ifrån dem deras rättigheter, skriar hierarkien väldeligen och säger: ’Det är lögn alltsammans! Täpp till munnen på de där människorna och låt dem inte få lov att tala.’” Därefter frågade han: ”Är det orätt att kungöra sanningen om ett rånarband, som plundrar folket? Nej! ... Skola ärliga människor förses med munkavle och tvingas till att hålla sig tysta, medan detta rånarband tillintetgör folkets fri- och rättigheter? Och vad mer är, skall folket förvägras sina av Gud givna förmåner att samlas i fred och att fritt tillbedja Gud, den Allsmäktige, och fritt tala om hans rike och om dem som motstå det?”

Efter dessa skarpa fördömanden fortsatte motståndet från grupper inom Katolsk aktion över hela USA. Jehovas vittnen utkämpade rättsliga strider för religionsfriheten och rätten att förkunna om Guds kungarike. Men situationen blev bara värre då världskriget bröt ut. Också i land efter land i Europa, Afrika och Asien drabbades Jehovas vittnen av juridiska inskränkningar och fängelsestraff.

 ”Alla ville till Saint Louis”

”År 1941”, berättar Norman Larson, som nyss hade börjat i heltidstjänsten, ”kände vi alla att vi hade kritiska tider att vänta oss med tanke på kriget som nu pågick i Europa. Så alla ville till Saint Louis.” Varför det? Jo, de ville till Jehovas vittnens teokratiska konvent i Saint Louis i Missouri den 6—10 augusti 1941! Och ”alla” kom. Konventlokalerna fylldes till bristningsgränsen. Enligt en uppskattning av polisen var som mest 115.000 personer närvarande.

Från första dagen gav konventprogrammet uppmuntran i rätt tid. Broder Rutherfords inledande tal, ”Ostrafflighet”, angav grundtonen för konventet. ”Vi förstod tydligare än någonsin tidigare varför Jehova tillät denna våldsamma förföljelse mot hans folk världen över”, berättade Hazel Burford, som tjänade som missionär i nära 40 år fram till sin död år 1983. I en rapport om konventet hette det i 1942 Yearbook of Jehovah’s Witnesses: ”Alla kunde klart och tydligt se att ett stort vittnesverk som skulle utföras låg framför dem och att de genom att ta del i det skulle bevara sin ostrafflighet, även om de skulle bli hatade av alla människor och världsliga organisationer.”

En rörande scen utspelade sig vid konventet söndagen den 10 augusti. Det var ”Barnens dag”. När förmiddagssessionen inleddes satt 15.000 barn — mellan 5 och 18 år gamla — församlade mitt framför podiet och på en reserverad sektion i en husvagnsstad, där alla som inte rymdes på konventplatsen satt och lyssnade. När broder Rutherford, som då var drygt 70 år, gick upp på podiet, började barnen jubla och applådera. Han vinkade med sin näsduk, och barnen vinkade tillbaka. Sedan talade han med klar, vänlig stämma till hela åhörarskaran över ämnet ”Konungens barn”. Efter att ha talat i över en timme till åhörarna i allmänhet riktade han sig till barnen som satt på de reserverade sektionerna.

”Alla ni barn”, sade han och riktade uppmärksamheten mot de unga leende ansiktena framför honom, ”som ha gått in på att göra Guds vilja och som ha tagit ståndpunkt för hans teokratiska regering genom Kristus Jesus och beslutat att lyda Gud och hans Konung, res er upp.” Barnen reste sig allesammans. ”Se”, utropade den entusiastiske talaren, ”mer än 15.000 nya vittnen för Riket!” En kraftig applåd följde. ”Alla de av er som vilja göra vad ni kunna för att tala om för andra om Guds rike och de välsignelser, som äro förenade därmed, svara Ja.” Det hördes ett rungande ”Ja!”

Som en höjdpunkt på det hela meddelade broder Rutherford att en ny bok hade getts ut (på engelska), Barnen, som mottogs med glädjerop och stormande applåder. Efteråt deltog talaren, som var en högrest man, i att dela ut gratisexemplar av boken. En lång kö med barn gick upp på podiet och fram till honom för att få en bok. Många grät vid åsynen.

 Många av de barn som var närvarande denna söndagsförmiddag har verkligen levt upp till sitt ”Ja!”-rop. LaVonne Krebs, Merton Campbell och Eugene och Camilla Rosam var bland de barn som fick ett exemplar av boken Barnen vid det tillfället. De tjänade fortfarande vid Sällskapets högkvarter år 1992 och har ägnat 51, 49, 49 respektive 48 år åt heltidstjänsten. En del av barnen har gett sig ut för att tjäna på utländska missionärsdistrikt, däribland Eldon Deane (Bolivia), Richard och Peggy Kelsey (Tyskland), Ramon Templeton (Tyskland) och Jennie Klukowski (Brasilien). Ja, programmet denna söndagsförmiddag i Saint Louis gjorde ett bestående intryck på många unga.

På söndagseftermiddagen hade broder Rutherford några avskedsord till konventdeltagarna. Han uppmuntrade dem att fortsätta framåt i verket med att förkunna om Guds kungarike. ”Jag är absolut övertygad om”, sade han till dem, ”att hädanefter ... antalet av dem som skola utgöra den stora skaran kommer att ökas med väldig fart.” Han uppmanade dem att återvända till sina respektive hemorter och ”bruka ännu litet mera energi ... använd all den tid ni kan”. Sedan kom hans avslutningsord till åhörarna: ”Ja, mina kära bröder, må Herren välsigna er. Jag vill inte säga adjö nu, ty jag väntar att få se er om någon tid igen.”

Men för många var det sista gången de skulle få se broder Rutherford.

 J. F. Rutherfords sista dagar

Broder Rutherford hade fått cancer i tjocktarmen och var ganska sjuk vid konventet i Saint Louis. Ändå lyckades han hålla fem kraftfulla tal. Men efter konventet förvärrades hans tillstånd, och han blev tvungen att genomgå en kolostomioperation. Arthur Worsley minns den dag då broder Rutherford sade adjö till Betelfamiljen: ”Han berättade i förtroende för oss att han skulle genomgå en allvarlig operation, och oavsett om han överlevde eller inte var han förvissad om att vi skulle fortsätta att förkunna Jehovas namn. Han ... avslutade med att säga: ’Så om det är Guds vilja kommer vi att ses igen. Om inte, fortsätt kampen.’ Det fanns inte ett torrt öga i familjen.”

Broder Rutherford, som var 72 år, överlevde operationen. Kort därefter flyttades han till en bostad i Kalifornien som han kallade Beth-Sarim. Det var uppenbart för hans närmaste och för läkarna att han inte skulle återhämta sig. I själva verket skulle han behöva genomgå fler operationer.

Omkring mitten av december anlände Nathan H. Knorr, Frederick W. Franz och Hayden C. Covington från Brooklyn. Hazel Burford, som skötte broder Rutherford under denna sorgliga och prövosamma tid, berättade längre fram: ”De var hos honom i flera dagar och gick igenom årsrapporten för årsboken och andra organisatoriska angelägenheter. Sedan de hade åkt fortsatte broder Rutherford att bli allt svagare, och omkring tre veckor senare, torsdagen den 8 januari 1942, avslutade han i trohet sin jordiska levnadsbana.” *

Hur togs nyheten om broder Rutherfords död emot på Betel? ”Jag skall aldrig glömma den dag då vi fick höra om broder Rutherfords bortgång”, berättade William A. Elrod, som hade varit medlem av Betelfamiljen i nio år. ”Det var vid middagstid, när familjen var församlad till lunch. Pålysningen var kort. Det hölls inga tal. Ingen tog ledigt för att sörja. I stället gick vi tillbaka till tryckeriet och arbetade hårdare än någonsin.”

Den här perioden var ytterst prövosam för Jehovas vittnen. Kriget hade blivit en global konflikt. Striderna spred sig från Europa till Afrika och sedan till det som då var känt som Sovjetunionen. Den 7 december 1941, bara en månad innan broder Rutherford dog, hade Japans angrepp på Pearl Harbor dragit in USA i kriget. På många platser var Jehovas vittnen föremål för pöbelvåld och andra former av intensiv förföljelse.

Vad skulle hända nu?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 73]

”Satans främsta vapen är STOLTHET, ÄRELYSTNAD och FRUKTAN”

[Infälld text på sidan 74]

”Övertygelsen att Jehova stod i spetsen för Sällskapet”

[Infälld text på sidan 75]

”Inte så mycket för att få bröderna ut ur fängelset som för att det skulle avges ett vittnesbörd om sanningen”

[Infälld text på sidan 77]

”En kristens uppdrag på jorden ... är att förkunna budskapet om Herrens rike”

[Infälld text på sidan 78]

Sporrade att annonsera Riket ”med större nit och kärlek ... än någonsin förr”

[Infälld text på sidan 82]

”Vi ... åstunda att varda kända ... [som] Jehovas vittnen”

[Infälld text på sidan 83]

Ja! De som tillhörde Jonadab-klassen skulle döpas

[Infälld text på sidan 84]

”Att söka efter dessa fårlika människor som ännu skulle samlas in”

[Infälld text på sidan 85]

Rutherford var mycket rättfram i att fördöma religiösa motståndare

[Infälld text på sidan 86]

15.000 barn tar ställning på Guds kungarikes sida

[Infälld text på sidan 89]

”Om det är Guds vilja kommer vi att ses igen. Om inte, fortsätt kampen”

[Ruta/Bild på sidan 76]

”Furstarnas hus”

Broder Rutherford drabbades av en allvarlig lunginflammation sedan han hade blivit frigiven från en orättvis inspärrning i fängelse år 1919. Därefter hade han bara en frisk lunga. På 1920-talet begav han sig till San Diego i Kalifornien i förbindelse med att han fick läkarbehandling, och läkaren rådde honom att tillbringa så mycket tid som möjligt där. Från och med år 1929 arbetade broder Rutherford under vintrarna i sin bostad i San Diego som han kallade Beth-Sarim. Beth-Sarim byggdes med medel som utgjorde ett direkt bidrag för det ändamålet. Överlåtelsehandlingen, som publicerades i sin helhet i ”The Golden Age” för 19 mars 1930, visar att egendomen överläts på J. F. Rutherford och därefter på Sällskapet Vakttornet.

Boken ”Frälsning”, som gavs ut (på engelska) år 1939, förklarar angående Beth-Sarim: ”De hebreiska orden Beth Sarim betyda ’Furstarnas hus’, och syftet med att denna tomt förvärvades och detta hus byggdes var detta, att det skulle finnas ett påtagligt bevis för att det i vår tid finns människor på jorden som helt och fullt tro Gud och Kristus Jesus och tro på hans rike och som tro att forntidens trogna män snart skola uppväckas ur döden av Herren, komma tillbaka till jorden och taga jordens synliga angelägenheter om hand.”

Några år efter broder Rutherfords död beslöt Sällskapet Vakttornets styrelse att sälja Beth-Sarim. Varför det? ”The Watchtower” för 15 december 1947 förklarade: ”Det hade helt och fullt tjänat sitt syfte och tjänade nu endast som ett monument som var ganska dyrt att hålla i stånd. Vår tro på att forntidens män skall återvända, de som konungen Kristus Jesus skall göra till furstar över HELA jorden (inte bara Kalifornien), är inte grundad på detta hus, Beth-Sarim, utan på Guds löftesord.” *

[Fotnoter]

 [Ruta/Bilder på sidorna 80, 81]

Budskapet om Guds kungarike sänds i radio

Inom två år efter det att man började med allmänna radiosändningar användes radion för att överföra budskapet om Guds kungarike. Den 26 februari 1922 gjorde broder Rutherford sin första radioutsändning i Kalifornien. Två år senare, den 24 februari 1924, började Sällskapet Vakttornets egen radiostation WBBR med sändningar från Staten Island i New York. Med tiden organiserade Sällskapet världsvida sändarnät för bibliska program och föredrag. År 1933 sände som mest 408 stationer ut budskapet om Riket till sex kontinenter!

[Bilder]

WBBR i New York drevs av Sällskapet Vakttornet från år 1924 till år 1957

WBBR:s orkester år 1926

J. F. Rutherford håller föredraget ”Se fakta i ögonen” i Royal Albert Hall i London den 11 september 1938. Salen var fylld med mer än 10.000 åhörare (nedan), medan miljoner fler hörde talet på radio

WBBR:s första radioprogram

 Personal vid stationen 2HD i Newcastle i delstaten New South Wales i Australien

Radiostationen CHCY i Edmonton i Alberta var en av flera stationer som Sällskapet ägde och drev i Canada

Radioutsändning till Finland via en radiostation i Estland

Sändarutrustning vid radiostationen WORD i närheten av Chicago i Illinois; den ägdes och drevs av Sällskapet

 [Ruta/Bilder på sidan 87]

Grammofonen används i predikandet

År 1933 började Jehovas vittnen använda ännu en ny predikometod. En stor, transportabel grammofon med förstärkare och högtalare användes för att i hörsalar, i parker och på andra offentliga platser spela upp 33 1/3-varvsskivor med inspelningar av broder Rutherfords radiotal. Högtalarbilar och högtalarbåtar användes också för att låta budskapet om Guds kungarike ljuda ut.

Framgångarna med den här typen av grammofon ledde till ytterligare en nyhet — predikandet från hus till hus med en liten lätt grammofon. År 1934 började Sällskapet framställa resegrammofoner och en serie 78-varvsskivor med bibliska tal på 4 1/2 minut. Så småningom var inspelningar med 92 olika ämnen i omlopp. Totalt framställde Sällskapet mer än 47.000 grammofoner för att basunera ut budskapet om Guds kungarike. Med tiden lades dock större tonvikt på muntliga framställningar av budskapet om Riket, vilket gjorde att grammofonarbetet avvecklades.

[Bilder]

Med en högtalarbil på en kulle kunde budskapet om Riket höras på flera kilometers avstånd (ovan)

Användning av grammofon i Mexico (till höger)

En högtalarbåt som används på Themsen i London (ovan)

En grammofon används i tjänsten på fältet (till vänster)

Förkunnare visar hur man använder en grammofon av vertikal modell; året är 1940 (till höger)

[Bild på sidan 79]

J. A. Bohnet

[Bild på sidan 88]

Från år 1917, då J. F. Rutherford blev president, fram till år 1941 framställde Sällskapet Vakttornet en flod av publikationer, däribland 24 böcker, 86 broschyrer och ett antal årsböcker, förutom artiklar för ”Vakttornet” och ”Den Gyllne Tidsåldern” (som längre fram kallades ”En Ny Värld”)