Kapitel 8

De goda nyheterna förkunnas utan avbrott (1942—1975)

”TILL ALLA SOM ÄLSKAR TEOKRATIEN

Den 8 januari 1942 avslutade vår älskade broder, J. F. Rutherford, troget sin jordiska levnadsbana. ... För honom var det en glädje och tröst att se och veta att alla Herrens vittnen följer Konungen, Kristus Jesus, och inte någon människa som sin Ledare och att de kommer att fortsätta framåt i arbetet i fullständigt endräktig verksamhet.” — Ett brev med meddelande om broder Rutherfords död. *

NYHETEN om broder Rutherfords död kom som en chock för Jehovas vittnen världen över. Många visste att han hade varit sjuk, men de hade inte trott att han skulle dö så snart. De sörjde över att ha förlorat en kär broder men var fast beslutna att ”fortsätta framåt i arbetet” — arbetet med att förkunna om Guds kungarike. De betraktade inte J. F. Rutherford som sin ledare. Charles E. Wagner, som hade arbetat på broder Rutherfords kontor, påpekade: ”Bröderna överallt hade utvecklat en stark övertygelse om att Jehovas verk inte var beroende av någon människa.” Men ändå behövdes det någon som kunde axla de ansvarsuppgifter som broder Rutherford hade haft som Sällskapet Vakttornets president.

”Beslutna att hålla oss nära Herren”

Det var broder Rutherfords innerliga önskan att Jehovas vittnen skulle förkunna de goda nyheterna utan avbrott. I mitten av december 1941, flera veckor före sin död, kallade han därför samman fyra styrelseledamöter för de två främsta lagligen inregistrerade sammanslutningarna som används av Jehovas vittnen och föreslog att samtliga ledamöter i de båda styrelserna så snart som möjligt efter hans död skulle kallas till ett gemensamt möte för att välja president och vicepresident.

 På eftermiddagen den 13 januari 1942, bara fem dagar efter Rutherfords död, samlades alla styrelsemedlemmarna i de båda sammanslutningarna till ett gemensamt möte på Betel i Brooklyn. Flera dagar tidigare hade Sällskapets vicepresident, den 36-årige Nathan H. Knorr, föreslagit att de uppriktigt skulle söka Guds vägledning genom bön och begrundan. Styrelsemedlemmarna insåg att den broder som valdes till president inte bara skulle administrera Sällskapet Vakttornets juridiska angelägenheter, utan också skulle vara den som i första hand övade tillsyn över organisationen. Vem hade de nödvändiga andliga kvalifikationerna för den ansvarstyngda uppgiften att ta ledningen i Jehovas verk? Det gemensamma mötet inleddes med bön, och efter noggrant övervägande valdes broder Knorr enhälligt till president för båda sammanslutningarna, och den 30-årige Hayden C. Covington, Sällskapet Vakttornets advokat, valdes till vicepresident. *

Senare samma dag berättade W. E. Van Amburgh, Sällskapets sekreterare och kassaförvaltare, för Betelfamiljen hur valet hade utfallit. R. E. Abrahamson, som var med vid det tillfället, berättar att Van Amburgh sade: ”Jag minns när C. T. Russell dog och ersattes av J. F. Rutherford. Herren fortsatte att leda sitt verk och ge det framgång. Nu räknar jag helt och fullt med att verket fortsätter att gå framåt med Nathan H. Knorr som president, därför att det här är Herrens verk, inte en människas.”

Hur reagerade medlemmarna av  Betelfamiljen i Brooklyn på valresultatet? Ett rörande brev från dem daterat den 14 januari 1942, dagen efter valet, ger svaret: ”Hans [Rutherfords] förvandling skall inte få oss att sakta farten i fråga om att fullgöra det uppdrag Herren har tilldelat oss. Vi är beslutna att hålla oss nära Herren och varandra, i det vi orubbligt framhärdar i striden, driver fienden på porten och kämpar skuldra vid skuldra. ... Det nära samarbete vi haft med broder Knorr i ungefär tjugo år ... gör det möjligt för oss att se Herrens ledning i valet av broder Knorr till president och därigenom Herrens kärleksfulla omvårdnad om och tillsyn över sitt folk.” Brev och telegram, i vilka bröderna gav uttryck åt sitt stöd, strömmade snart in till högkvarteret från hela världen.

Det rådde ingen osäkerhet om vad som skulle göras. En särskild artikel utarbetades med tanke på numret för 1 februari 1942 av The Watchtower, just det nummer som tillkännagav J. F. Rutherfords död. Det hette bland annat i artikeln: ”Herrens slutliga verk att församla de välsinnade [pågår nu]. Må ingenting för ett enda ögonblick avbryta hans förbundsfolks framryckning i hans tjänst. ... Att vi nu hålla fast vid vår ostrafflighet inför den allsmäktige Guden är det viktigaste av allt och det enda som betyder något.” (Vakttornet för 15 juli 1942) Jehovas vittnen uppmanades att fortsätta att nitiskt förkunna de goda nyheterna.

Men att hålla fast vid sin ostrafflighet var en verklig utmaning i början av 1940-talet. Världen befann sig fortfarande i krig. Inskränkningar på grund av kriget i många delar av världen gjorde det svårt för Jehovas vittnen att predika. Arresteringar och pöbelaktioner mot vittnena fortsatte med oförminskad styrka. I egenskap av Sällskapets juridiske rådgivare ledde Hayden Covington den rättsliga kampen, ibland från sitt kontor vid högkvarteret i Brooklyn och ibland från tåg, medan han reste för att ta sig an olika rättsfall. I samarbete med jurister på det lokala planet, däribland Victor Schmidt, Grover Powell och Victor Blackwell, kämpade broder Covington hårt för att stadfästa Jehovas vittnens konstitutionella rättigheter att predika från hus till hus och sprida biblisk litteratur utan att lokala myndigheter lade hinder i vägen för dem. *

”Gå på”-signalen ljuder

Trots ransoneringar av mat och bränsle på grund av kriget meddelade man tidigt i mars 1942 att man planerade att hålla ”Den nya världens teokratiska konvent” den 18—20 september. För att göra det lättare för bröderna att närvara anordnade man konvent i 52 städer runt om i Förenta staterna. Många av dessa städer var via telefon sammankopplade med huvudorten, Cleveland i Ohio. Vid ungefär samma tid församlades Jehovas vittnen i 33 andra städer över hela jorden. Vad var syftet med detta konvent?

”Vi har inte samlats här för att tänka på det förgångna eller på vad vissa individer har gjort”, sade ordföranden, broder Covington, när han inledde första sessionen. Sedan introducerade han talet över konventets tema, ”Det  enda ljuset”, som byggde på Jesaja, kapitel 59 och 60. Det hölls av broder Franz. Sedan broder Franz hade hänvisat till Jehovas profetiska befallning som nedtecknades av Jesaja tillkännagav han med glöd i rösten: ”Här ha vi alltså ’Gå på’-signalen från den högsta auktoriteten, befallningen att fortsätta i hans ... verk och frambära vittnesbördet, vad som än händer, innan striden vid Harmageddon kommer.” (Jes. 6:1—12) Det var inte tid att låta händerna sjunka och att ta det lugnt.

”Det finns ytterligare arbete att utföra, mycket arbete!” tillkännagav N. H. Knorr i nästa tal på programmet. Och åhörarna skulle få hjälp att ”gå på”. Broder Knorr meddelade att en utgåva av den engelska bibelöversättningen King James Version (Kung Jakobs översättning) hade getts ut. Den hade tryckts på Sällskapets egna pressar och försetts med en konkordans som var speciellt utarbetad för att Jehovas vittnen skulle använda den i tjänsten på fältet. Utgivningen av denna bibelöversättning återspeglade broder Knorrs brinnande intresse för att trycka och sprida Bibeln. Ja, en kort tid efter det att han tidigare samma år hade blivit Sällskapets president hade han snabbt vidtagit åtgärder för att försäkra sig om utgivningsrätten till denna översättning och för att samordna utarbetandet av konkordansen och andra hjälpmedel i den här specialutgåvan. Bara några månader senare var den klar, så att den kunde ges ut vid konventet.

På konventets sista dag höll broder Knorr det offentliga föredraget ”Blir freden varaktig?” I det lade han fram kraftfulla bevis från Uppenbarelseboken 17:8 för att andra världskriget, som då rasade, inte skulle leda till Harmageddon, som en del trodde, utan att kriget skulle sluta och följas av en fredsperiod. Det fanns fortfarande arbete att utföra med att förkunna om Guds kungarike. Konventdeltagarna fick veta att Sällskapet från och med följande månad skulle sända ”tjänare för bröderna” till församlingarna. De skulle samarbeta med församlingarna och hjälpa dem att ta hand om den väntade tillväxten inom organisationen. Varje församling skulle få besök var sjätte månad.

”Detta konvent, ’Den nya världens teokratiska konvent’, gjorde Jehovas organisation fast sammansvetsad för det kommande arbetet”, säger Marie Gibbard, som var med i Dallas i Texas tillsammans med sina föräldrar. Och det fanns mycket arbete att utföra. Jehovas vittnen såg fram emot den period av fred som skulle komma. De var beslutna att orubbligt fortsätta framåt trots motstånd och förföljelse och att förkunna de goda nyheterna utan avbrott!

 En period av ökad undervisning

Jehovas vittnen hade använt vittnesbördskort och grammofon när de predikade från hus till hus. Men skulle varje enskilt vittne kunna förbättra sin egen förmåga att med utgångspunkt i Bibeln förklara skälen till sitt hopp? Sällskapets tredje president, N. H. Knorr, trodde det. C. James Woodworth, vars far i många år var redaktör för The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern) och Consolation (En Ny Värld), uttryckte det så här: ”Under broder Rutherfords tid lades tonvikten på att ’Religionen är en snara och en racket [ett bedrägeri]’, men nu grydde en period av världsvid utvidgning, och tonvikten lades på utbildning och undervisning — biblisk och organisatorisk — i en omfattning som Jehovas folk hittills aldrig varit med om.”

Utbildningsprogrammet kom i gång nästan omedelbart. Den 9 februari 1942, omkring en månad efter det att N. H. Knorr hade valts till Sällskapets president, gjordes en pålysning vid Betel i Brooklyn som medförde stora förändringar. Det meddelades att en speciell skola skulle sättas i gång vid Betel — en kurs för vidareutbildning i teokratisk ämbetsutövning eller tjänst. Det skulle vara en skola som lade tonvikten på bibelforskning och offentlig talekonst.

Följande år hade grunden lagts för att en liknande skola skulle hållas i alla Jehovas vittnens församlingar. Vid konventet ”Kallelse till verksamhet”, som hölls runt om i Förenta staterna den 17 och 18 april 1943, utgavs broschyren Kurs i teokratisk ämbetsutövning (på engelska). Varje församling uppmanades att sätta i gång med den nya skolan, och Sällskapet förordnade instruktörer som skulle fungera som ordförande och ge konstruktiva råd till eleverna. Vid den här tiden var det bara män som fick skriva in sig i skolan och hålla övningstal. Kursen översattes så snabbt som möjligt till andra språk och kom i gång också i andra länder.

Resultatet blev att kvalificerade talare som hade fått övning i denna skola började ta del i en världsvid kampanj med offentliga tal för att kungöra budskapet om Riket. Många av dessa hade längre fram god användning för denna övning, när de fick i uppdrag att hålla tal vid stora sammankomster och skulle sköta tunga organisatoriska ansvarsuppgifter.

En av dem var Angelo C. Manera j:r, som har varit resande tillsyningsman i omkring 40 år. Han var en av de första som skrev in sig i skolan i sin församling, och han påpekade: ”De av oss som hade gått på möten och gått ut i tjänsten på fältet i många år utan denna anordning kom att betrakta den som ett stort steg i vår personliga och organisatoriska utveckling.”

George Gangas, som vid den tiden var grekisk översättare, sade längre fram om den övning han fick i den skola som infördes vid Betel i Brooklyn år 1942: ”Jag kommer ihåg den gången då jag höll mitt första sexminuterstal. Jag kände mig osäker på mig själv, så jag hade allt nerskrivet. Men när jag gick fram för att hålla talet greps jag av fruktan för åhörarna, och jag stammade och mumlade och kom av mig. Då började jag läsa innantill från manuskriptet. Men händerna skakade så mycket att raderna hoppade upp och ner!” Ändå gav han inte upp. Med tiden kom han att hålla tal inför stora åhörarskaror  vid sammankomster och blev även medlem av Jehovas vittnens styrande krets.

En skola grundad på tro

Den 24 september 1942 togs ytterligare ett stort steg framåt för att ge ökad utbildning. Vid ett gemensamt styrelsemöte för de båda lagligen inregistrerade sammanslutningarna föreslog broder Knorr att Sällskapet skulle upprätta ytterligare en skola och för det syftet använda en byggnad som hade uppförts på Kingdom Farm i South Lansing i staten New York, cirka 40 mil nordväst om staden New York. Syftet med denna skola skulle vara att utbilda missionärer för tjänst i främmande länder där det var stort behov av förkunnare av Riket. Förslaget antogs enhälligt.

Albert D. Schroeder, som då var 31 år gammal, blev förordnad som rektor för skolan och tjänade som ordförande i den kommitté som skulle organisera den nya skolan. ”O, vad våra hjärtan hoppade av glädje över den här fantastiska nya uppgiften!” säger han. Instruktörerna fick fullt upp på en gång. De hade bara fyra månader på sig att utarbeta läroplanen, förbereda lektionerna och föreläsningarna och samla ett bibliotek. ”Kursen med kvalificerad kristen undervisning omfattade 20 veckor, och den förnämsta läroboken var Bibeln”, förklarar broder Schroeder, som nu tjänar som medlem av den styrande kretsen.

Måndagen den 1 februari 1943 var en kall vinterdag i norra delen av delstaten New York. Den dagen började Gileadskolans första klass, som bestod av 100 elever. Det här var en skola som verkligen var grundad på tro. Mitt under andra världskriget fanns det bara några få områden i världen som man kunde sända missionärer till. Ändå utbildades blivande missionärer — i full förtröstan på att det skulle komma en period av fred då de kunde bli brukade.

Reorganisering efter kriget

I maj 1945 upphörde krigshandlingarna i Europa. Fyra månader senare, i september, avstannade striderna i Stillahavsområdet. Andra världskriget var slut. Den 24 oktober 1945, lite mer än tre år efter det att Sällskapets president hade hållit talet ”Blir freden varaktig?”, trädde Förenta nationernas stadga i kraft.

Rapporter om Jehovas vittnens verksamhet hade redan börjat sippra ut från Europa. Trots kriget hade arbetet med att förkunna om Riket i de europeiska länderna gått framåt i en utsträckning som väckte häpnad bland bröder och systrar runt om i världen. The Watchtower för 15 juli 1945 innehöll följande rapport: ”År 1940 hade Frankrike 400 förkunnare; nu  finns det 1.100 som talar om Riket. ... År 1940 hade Holland 800 förkunnare. Fyra hundra av dessa förpassades till koncentrationsläger i Tyskland. De som lämnades kvar talade om Riket. Vad blev resultatet? I detta land finns det nu 2.000 förkunnare av Riket.” Friheten var nu en öppen dörr till fler möjligheter att kungöra de goda nyheterna, inte bara i Europa, utan runt hela världen. Men först behövde det utföras en hel del arbete med att rekonstruera och reorganisera.

Sällskapets president var angelägen om att få en överblick över Jehovas vittnens behov i de krigshärjade länderna, och tillsammans med sin sekreterare, Milton G. Henschel, begav han sig ut på en resa till Storbritannien, Frankrike, Schweiz, Belgien, Nederländerna och Skandinavien i november  1945 för att uppmuntra bröderna och inspektera Sällskapets avdelningskontor. * Syftet med resan var att reorganisera verksamheten nu när kriget var slut. Man ordnade så att såväl litteratur som matvaror och kläder sändes till de bröder som var i nöd. Flera avdelningskontor öppnades på nytt.

Broder Knorr var väl medveten om att det behövdes välorganiserade avdelningskontor för att kunna hålla jämna steg med det framåtskridande predikoarbetet. Hans medfödda organisationsförmåga var till stor nytta när det gällde att utvidga och öppna fler avdelningskontor världen över. År 1942, när han blev president, fanns det 25 avdelningskontor. År 1946 fanns det avdelningskontor i 57 länder, trots förbud och hinder på grund av kriget. Under de följande 30 åren, fram till år 1976, ökade antalet avdelningskontor till 97.

Rustade att undervisa

Sedan Sällskapets president hade rest runt till en rad olika länder kort efter kriget, stod det klart för honom att Jehovas vittnen behövde bli bättre rustade att undervisa från Guds ord. Det behövdes ytterligare biblisk undervisning och lämpliga redskap eller hjälpmedel för tjänsten på fältet. Dessa behov tillgodosågs tidigt under efterkrigstiden.

Vid ”De glada nationernas teokratiska konvent”, som hölls i Cleveland i Ohio den 4—11 augusti 1946, höll broder Knorr talet ”Till allt gott verk skicklig”. Alla åhörarna blev mycket nyfikna, när han ställde sådana frågor som: ”Skulle det inte vara till en oerhörd hjälp, om vi hade upplysningar om var och en av Bibelns sextiosex böcker? Skulle det inte vara till hjälp att förstå Skrifterna, om vi visste vem som skrev varje enskild bibelbok, när varje enskild bok skrevs och var den skrevs?” Förväntningarna steg när han sedan tillkännagav: ”Bröder, alla dessa upplysningar och mycket mer finner ni i den nya bok som heter ’Equipped for Every Good Work’ [’Till allt gott verk skicklig’]!” En rungande applåd följde efter det tillkännagivandet. Den nya publikationen skulle fungera som lärobok i den skola i teokratisk ämbetsutövning som hölls i församlingarna.

Jehovas vittnen blev inte bara rustade med en publikation som fördjupade deras kunskap i Bibeln, utan de fick också ytterligare några förnämliga hjälpmedel som de skulle använda i tjänsten på fältet. Konventet år 1946 kommer man länge att minnas som det konvent då första numret av Awake! (Vakna!) gavs ut. Denna nya tidskrift ersatte Consolation (En Ny Värld; tidigare känd som The Golden Age [Den Gyllne Tidsåldern]). Vid det här  konventet utgavs också boken ”Låt Gud vara sannfärdig”  * (på engelska). Henry A. Cantwell, som längre fram tjänade som resande tillsyningsman, förklarar: ”Vi hade under en tid varit i mycket stort behov av en bok som kunde användas för att på ett effektivt sätt leda bibelstudier med nyintresserade, en bok som behandlade Bibelns grundläggande läror och sanningar. När vi nu fick boken ’Låt Gud vara sannfärdig’, hade vi precis det vi behövde.”

Rustade med dessa värdefulla undervisningsredskap väntade sig Jehovas vittnen ytterligare snabb tillväxt. När broder Knorr vid konventet höll talet ”Problem i förbindelse med återuppbyggande och utvidgning”, förklarade han att under de år som världskriget pågick rådde inget stillestånd i ansträngningarna att vittna. Från år 1939 till år 1946 hade antalet förkunnare av Riket ökat med mer än 110.000. För att kunna tillgodose den växande efterfrågan på biblisk litteratur världen över planerade Sällskapet att bygga ut tryckeriet och Betelhemmet i Brooklyn.

Den väntade perioden av världsfred hade börjat. Den världsvida utvidgningen och det omfattande bibliska undervisningsprogrammet var nu i full gång. Jehovas vittnen återvände hem från ”De glada nationernas teokratiska konvent” bättre rustade att undervisa om de goda nyheterna.

Förkunnandet om Riket skjuter fart

Med siktet inställt på världsvid utvidgning gav sig Sällskapets president och hans sekreterare, Milton G. Henschel, den 6 februari 1947 ut på en 7.700 mil lång tjänsteresa jorden runt. De färdades till öar i Stilla havet och till Nya Zeeland, Australien, Sydostasien, Indien, Mellersta Östern, Medelhavsområdet, Central- och Västeuropa, Skandinavien, England och Newfoundland. Det var första gången sedan år 1933 som representanter för Sällskapets högkvarter i Brooklyn hade kunnat besöka sina bröder i Tyskland. Jehovas vittnen runt om i världen följde de båda resenärerna genom de rapporter från resan som publicerades i The Watchtower under år 1947. *

”Det var första gången vi hade tillfälle att bekanta oss med bröderna i Asien och på andra platser och se vilka behov som fanns”, förklarar broder Henschel, som nu är medlem av Jehovas vittnens styrande krets. ”Vi planerade att skicka ut missionärer, och därför måste vi veta vilka förhållanden de skulle möta och vad de skulle behöva.” Efter den resan drog en jämn ström av Gileadutbildade missionärer ut till främmande länder för att gå i spetsen för  arbetet med att förkunna om Guds kungarike. Och resultaten var imponerande. Under de nästföljande fem åren (1947—1952) mer än fördubblades antalet förkunnare av Riket världen över, från 207.552 till 456.265.

”Teokratiens tillväxt”

Den 25 juni 1950 invaderade nordkoreanska militärstyrkor Sydkorea. Så småningom skickades trupper från 16 andra länder dit. Men medan kriget skapade motsättningar mellan mäktiga nationer, förberedde sig Jehovas vittnen för att samlas till en internationell sammankomst som inte bara skulle vara ett synligt bevis på deras världsvida endräkt, utan också på att Jehova välsignade dem med tillväxt. — Jes. 60:22.

Sammankomsten med temat ”Teokratiens tillväxt” var planerad att hållas den 30 juli—6 augusti 1950. Detta skulle bli den ojämförligt största sammankomst som Jehovas vittnen dittills hade hållit på en och samma plats. Omkring 10.000 utländska delegater från Europa, Afrika, Asien, Latinamerika och öarna i Stilla havet — från sammanlagt 67 olika länder — strålade samman på Yankee Stadium i New York. Högsta antalet närvarande var drygt 123.000 under det offentliga föredraget. Detta var i sig ett enastående bevis på tillväxt, för vid ”De glada nationernas teokratiska konvent” bara fyra år tidigare hade högsta antalet närvarande varit 80.000.

Tryckning och spridning av Guds ord har varit en starkt medverkande faktor till den tillväxt Jehovas vittnen har erfarit. En milstolpe på det området nåddes den 2 augusti 1950, då broder Knorr tillkännagav utgivandet av New World Translation of the Christian Greek Scriptures (Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna), en bibelöversättning på modern engelska. Sammankomstdeltagarna blev hänförda över att höra att den här nya översättningen hade återinsatt Guds namn, Jehova, på 237 ställen i själva bibeltexten från Matteus till Uppenbarelseboken! I avslutningen av sitt tal riktade broder Knorr denna kraftfulla uppmaning till åhörarna: ”Ta denna översättning. Läs igenom den. Studera den, för den kommer att hjälpa dig att bättre förstå Guds ord. Sätt den i händerna på andra.” Under de nästföljande tio åren skulle resten av Bibeln ges ut i flera band, och med tiden skulle Jehovas vittnen ha tillgång till en noggrann, lättläst översättning av hela Bibeln som de entusiastiskt skulle kunna erbjuda åt andra.

Innan sammankomstdeltagarna lämnade New York blev de inbjudna att bese den nya administrationsbyggnaden med Betelhemmet på Columbia Heights 124 och den stora tillbyggnaden till tryckeriet på Adams Street 117. De nya byggnaderna, som hade uppförts med ekonomiskt stöd från vittnen från hela världen, fullbordade det omfattande utvidgningsprogram som hade presenterats och  entusiastiskt godkänts vid konventet i Cleveland år 1946. Föga anade Jehovas vittnen då vilken stor utvidgning som ännu låg framför dem, inte bara i Brooklyn, utan över hela världen. Det skulle behövas fler och större tryckerier för att betjäna de ständigt växande leden av Rikets förkunnare.

Intensifierad övning i att predika från hus till hus

Vid konventet ”Den nya världens samhälle” i New York den 19—26 juli 1953 fick Jehovas vittnen nya publikationer som var till nytta för dem själva, men som också var särskilt avsedda att användas i arbetet med att förkunna om Guds kungarike från hus till hus. Så till exempel gav presentationen av boken ”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting” (på engelska) upphov åt rungande applåder från de 125.040 som var närvarande måndagen den 20 juli. Denna 416-sidiga bok i fickformat med mer än 4.500 skriftställen samlade under 70 huvudrubriker var ett praktiskt redskap för tjänsten på fältet. Jehovas vittnen hade nu lättillgängliga bibliska svar på frågor som de kunde få när de predikade från hus till hus.

På onsdagsförmiddagen, under talet ”Alla tjänares förnämsta arbete”, presenterade broder Knorr ytterligare ett steg i den fortlöpande utbildningen av Jehovas vittnen — ett omfattande program för övning i att predika från hus till hus som skulle införas i alla församlingar. De mer erfarna förkunnarna ombads hjälpa dem som var mindre erfarna att bli regelbundna och effektiva i att förkunna om Guds kungarike från hus till hus. Detta omfattande program påbörjades den 1 september 1953. Jesse L. Cantwell, en resande tillsyningsman som tog del i övningsarbetet, sade: ”Detta program hjälpte verkligen förkunnarna att bli mer effektiva.”

Under de närmaste månaderna efter juli 1953 hölls ”ekokonvent” på alla fem kontinenterna. Programmet var detsamma, fast med viss lokal anpassning. Den intensifierade övningen i att predika från hus till hus kom således i gång i Jehovas vittnens församlingar över hela världen. Samma år nådde antalet förkunnare av Riket rekordsiffran 519.982.

 Behoven i samband med den världsvida utvidgningen tillgodoses

I mitten av 1950-talet vidtogs ytterligare åtgärder för att ta hand om den snabba tillväxten inom organisationen. Under mer än tio år hade N. H. Knorr rest jorden runt för att övervaka hur avdelningskontoren sköttes. Dessa resor betydde mycket för att man skulle utöva rätt tillsyn över arbetet i varje land och för att stärka Jehovas vittnens världsvida endräkt. Broder Knorr hyste djup kärlek till missionärerna och dem som tjänade vid avdelningskontoren runt om i världen. Vart han än kom tog han sig tid att tala med dem om deras problem och behov och att uppmuntra dem i deras tjänst. Men år 1955 fanns det 77 avdelningskontor som lydde under Sällskapet Vakttornet och 1.814 Gileadutbildade missionärer som tjänade i 100 olika länder. Broder Knorr insåg att det var mer än han kunde klara på egen hand, och han vidtog därför åtgärder för att inbegripa andra i detta viktiga arbete med att besöka avdelningskontoren och missionärshemmen.

Hela jorden delades in i tio zoner, som var och en omfattade ett antal av Sällskapets avdelningskontor. Kvalificerade bröder från kontoret i Brooklyn och erfarna tillsyningsmän vid avdelningskontoren förordnades att fungera som zontjänare (kallas numera zontillsyningsmän), och de fick utbildning för detta arbete av broder Knorr. Den 1 januari 1956 började den förste av dessa zontjänare i denna nya tjänstegren och reste runt till olika avdelningskontor. År 1992 tjänade mer än 30 bröder, däribland medlemmar av den styrande kretsen, som zontillsyningsmän.

Undervisning om Guds vilja

På sommaren 1958 tornade hot om krig upp sig i Mellersta Östern. Trots spänningarna i de internationella relationerna förberedde sig Jehovas vittnen för att samlas till en internationell sammankomst som skulle ge dem ytterligare undervisning om Guds vilja. Det skulle också visa sig bli den största sammankomst som de någonsin hade hållit i en och samma stad.

Ett högsta antal om 253.922 sammankomstdeltagare från 123 länder översvämmade Yankee Stadium och Polo Grounds i New York i samband med den internationella sammankomsten med temat ”Guds vilja” den 27 juli—3 augusti. ”Jehovas vittnen strömmar till och fyller två stadion”, skrev New York-tidningen Daily News för 26 juli 1958. ”Åtta extratåg, 500 chartrade bussar och 18.000 bilgrupper transporterar dit medlemmarna, förutom två chartrade båtar och 65 chartrade flygplan.”

Gileadutbildade missionärer hade underrättat Sällskapets högkvarter om att det var en verklig utmaning att ge människor som inte var förtrogna med kristenhetens trosuppfattningar och läror undervisning om Bibelns sanning. Om de bara hade en publikation som lade fram enbart Bibelns sanna läror och som samtidigt var lätt att läsa och förstå! Till glädje för alla de 145.488 som var närvarande på torsdagseftermiddagen den 31 juli meddelade broder Knorr att den nya boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset hade getts ut (på engelska).

 Broder Knorr uppmanade alla att använda den nya boken i tjänsten på fältet. Han föreslog också att föräldrar med fördel skulle kunna använda boken när de undervisar sina barn om Bibelns sanning. Många föräldrar tog förslaget till hjärtat. Grace A. Estep, som var lärarinna och uppvuxen i en liten stad nära Pittsburgh i Pennsylvania, sade: ”Det har vuxit upp en hel generation av barn som har bläddrat i ’Paradisboken’, burit med den till mötena, visat den för sina små lekkamrater och långt innan de lärt sig läsa kunnat återge en hel rad med bibliska berättelser bara med hjälp av bilderna.”

Fast andlig föda tillhandahölls också för dem som hade kommit långt i sitt studium av Guds ord. I avslutningen av det fängslande talet ”Må din vilja ske” väckte broder Knorr åhörarnas entusiasm, när han tillkännagav att en ny bok med titeln ”Må din vilja ske på jorden” hade getts ut (på engelska). Denna nya publikation, som innehöll en grundlig genomgång av bibelboken Daniel, upplyste läsarna om hur Guds vilja har skett och nu sker. ”Ni kommer att tycka enormt mycket om den här boken!” förklarade broder Knorr. Med rungande applåder uttryckte den stora åhörarskaran på 175.441 sin glädje över att ha fått detta nya redskap till att fördjupa sin förståelse av Guds vilja.

I sina avslutningsord tillkännagav broder Knorr fler särskilda utbildningsprogram som skulle bli till nytta för den världsvida organisationen. ”Undervisningsarbetet är inte på tillbakagång”, förklarade broder Knorr, ”nej, det rör sig framåt.” Han presenterade planer på att genomföra en tiomånaderskurs i Brooklyn för att öva tillsyningsmän från Sällskapets avdelningskontor världen över. I många länder skulle det också anordnas kurser på en månad för att öva resande tillsyningsmän och dem som hade tillsynen i församlingarna. Men varför all denna utbildning och undervisning? ”Vi vill nå upp till en högre nivå av insikt och förståelse”, förklarade han, ”så  att vi kan tränga djupare in i Jehovas tankar, såsom han har uttryckt dem i sitt ord.”

Man började omgående utarbeta studieplanerna i dessa undervisningsprogram. Sju månader senare, den 9 mars 1959, började den första klassen i en ny skola, Skolan i Rikets tjänst, i South Lansing i staten New York, där Gileadskolan hade sitt säte. Efter hand anordnades kurser i den här skolan runt om i världen för att ge övning åt dem som hade tillsynen i församlingarna.

Styrkta att ”stå fasta i tron”

Under 1960-talet upplevde det mänskliga samhället stora religiösa och sociala förändringar. Präster betecknade vissa avsnitt i Bibeln som myter eller som förlegade. Ideologin att ”Gud är död” blev alltmer populär. Det mänskliga samhället sjönk djupare och djupare ner i den sexuella omoraliskhetens träsk. Genom Vakttornet, andra publikationer och programpunkter vid sammankomster fick Jehovas folk styrka att ”stå fasta i tron” under detta omvälvande decennium. — 1 Kor. 16:13.

Vid en serie sammankomster som hölls världen runt år 1963 utgjorde talet ”Boken med ’eviga goda nyheter’ är nyttig” ett försvar för Bibeln mot kritikernas våldsamma angrepp. ”Bibelns kritiker behöver inte påpeka att det är människor som har skrivit denna bok”, förklarade talaren. ”Bibeln själv upplyser oss ärligt om detta faktum. Men det som gör den Heliga skrift olik alla andra böcker som skrivits av människor är att denna bok är ’inspirerad av Gud’.” (2 Tim. 3:16, 17) Detta sporrande tal avslutades med att boken ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och gagnelig” (senare: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig”) gavs ut (på engelska). Denna nya publikation innehöll en redogörelse för var och en av Bibelns böcker. Den behandlade bibelbokens bakgrund, till exempel vem som skrev den, när och var den skrevs och bevisen för dess äkthet. Sedan följde en sammanfattning av bibelbokens innehåll och därefter ett avsnitt med underrubriken ”Varför den är gagnelig”, vilket behandlade varför just denna bibelbok är av stort värde för läsaren. Denna publikation visade sig vara ett värdefullt redskap i den fortlöpande bibliska undervisningen av Jehovas vittnen, och den används fortfarande som lärobok i skolan i teokratisk tjänst omkring 30 år efter det att den gavs ut på engelska. *

Jehovas vittnen var inte opåverkade av 1960-talets sexuella revolution. Flera tusen — visserligen en liten bråkdel av det totala antalet vittnen — måste faktiskt uteslutas varje år, de flesta på grund av sexuell omoraliskhet. Det var därför av goda skäl som Jehovas folk fick direkta råd vid en serie områdessammankomster som hölls år 1964. Lyle Reusch, en resande tillsyningsman som ursprungligen kommer från Saskatchewan i Canada, minns talet ”Hur vi bevarar organisationen av tjänare i offentligt värv ren, kysk”. Reusch sade: ”Rättframt, ärligt tal om moral klargjorde det hela rakt på sak.”

 Talets innehåll publicerades i Vakttornet för 1 maj 1965. Där sades det bland annat: ”Flickor, gör er inte till smutsiga handdukar för allmänt bruk, tillgängliga för en vilken som helst horkarls smutsiga händer!” — Jämför Uppenbarelseboken 22:15.

Sådana rättframma råd var avsedda att hjälpa Jehovas vittnen att som ett folk betraktade hålla sig moraliskt rena för att kunna fortsätta att förkunna budskapet om Riket. — Jämför Romarna 2:21—23.

”Säg mig, vad betyder det här med 1975?”

Jehovas vittnen hade länge haft uppfattningen att Kristi tusenåriga styre skulle följa på 6.000 år av människans historia. Men när skulle 6.000 år av människans existens sluta? Boken Evigt liv i Guds söners frihet, som gavs ut (på engelska) vid en serie områdessammankomster år 1966, pekade på året 1975. Redan vid sammankomsten blev det många diskussioner om året 1975, allteftersom bröderna började undersöka innehållet i den nya boken.

Vid sammankomsten som hölls i Baltimore i Maryland höll F. W. Franz det avslutande talet. Han började med att säga: ”Alldeles innan jag gick upp på podiet kom en ung man fram till mig och sade: ’Säg mig, vad betyder det här med 1975?’” Broder Franz hänsyftade sedan på de många frågor som hade uppstått om huruvida det som stod i den nya boken betydde att Harmageddon skulle vara över och Satan vara bunden år 1975. Han slog fast: ”Det skulle kunna vara så. Men vi säger inte att det är så. Allting är möjligt för Gud. Men vi säger inte att det är så. Och måtte ingen av er precisera sig och säga att något bestämt skall hända från nu och fram till år 1975. Men den avgörande punkten i allt detta, kära vänner, är: Tiden är kort. Tiden håller på att rinna ut — det råder inget tvivel om det.”

Under åren efter 1966 handlade många av Jehovas vittnen i överensstämmelse med andan i detta råd. Det publicerades emellertid andra uttalanden i denna fråga, och vissa av dem var av allt att döma mer uttryckliga än som var tillrådligt. Detta erkändes i Vakttornet för 15 juli 1980 (sidan 9). Men Jehovas vittnen fick också rådet att i första hand koncentrera sig på att göra Jehovas vilja och inte fixera sig vid tidpunkter och förväntningar om en tidig räddning. *

Ett redskap för att skynda på arbetet

Under senare delen av 1960-talet förkunnade Jehovas vittnen de goda nyheterna med en känsla av förväntan och brådska. Under år 1968 hade antalet förkunnare av Riket ökat till 1.221.504 i 203 länder. Men det var inte ovanligt att en del personer studerade Bibeln år efter år utan att handla efter  den kunskap de skaffade sig. Fanns det något sätt att skynda på arbetet med att göra lärjungar?

Svaret kom år 1968, då en ny bibelstudiehjälpreda, Sanningen som leder till evigt liv, gavs ut (på engelska). Denna 192-sidiga bok i fickformat hade utarbetats med tanke på de nyintresserade. Den innehöll 22 intresseväckande kapitel som behandlade sådana ämnen som ”Varför man bör granska sin religion”, ”Varför vi blir gamla och dör”, ”Var är de döda?”, ”Varför har Gud tillåtit det onda ända tills nu?”, ”Hur man identifierar den sanna religionen” och ”Hur familjelivet kan bli lyckligt”. Den här boken hade utarbetats för att uppmuntra den som studerade Bibeln att resonera om stoffet och tillämpa det i sitt eget liv.

Denna nya publikation skulle användas i samband med ett sexmånaders bibelstudieprogram. Förkunnarna uppmanades att försöka studera ett helt kapitel i boken varje vecka, även om detta kanske inte var möjligt med alla som studerade eller med alla kapitel i boken. I Tjänsten för Guds rike för september 1968 hette det: ”Om de efter sex månaders intensivt studium och samvetsgranna ansträngningar att få dem till mötena ännu inte söker sig till församlingen, är det kanske bäst att du använder din tid till att studera med någon annan som verkligen önskar lära känna sanningen och göra framsteg. Gör det till ditt mål att framlägga de goda nyheterna vid bibelstudierna på ett sådant sätt att de intresserade handlar inom sex månader!”

Nog handlade de alltid! Inom en kort tid hade sexmånadersprogrammet för bibelstudier en häpnadsväckande framgång. Inom loppet av de tre tjänsteår som började den 1 september 1968 och slutade den 31 augusti 1971 blev sammanlagt 434.906 personer döpta — mer än dubbelt så många som blev döpta under de föregående tre tjänsteåren! Eftersom boken Sanningen som leder till evigt liv och sexmånaderskampanjen för bibelstudier kom vid en tid då man bland Jehovas vittnen hyste stora förväntningar och en känsla av att det brådskade, bidrog detta i hög grad till att påskynda arbetet med att göra lärjungar. — Matt. 28:19, 20.

”Det måste fungera; det är från Jehova”

I många år var Jehovas vittnens församlingar organiserade så att en andligt kvalificerad man var förordnad av Sällskapet till att vara församlingstjänare, eller ”tillsyningsman”, och han i sin tur assisterades av andra förordnade ”tjänare”. * (1 Tim. 3:1—10, 12, 13) Dessa män skulle betjäna hjorden, inte härska över den. (1 Petr. 5:1—4) Men skulle församlingarna kunna komma ännu närmare den organisatoriska  uppbyggnad som man hade i de kristna församlingarna under det första århundradet?

Vid en serie sammankomster som hölls över hela jorden år 1971 framfördes talet ”Den teokratiska organisationen mitt ibland demokratier och kommunism”. Den 2 juli höll F. W. Franz detta tal på Yankee Stadium i New York. Han påpekade att i de församlingar under det första århundradet där man hade tillräckligt många kvalificerade män att tillgå fanns det mer än en tillsyningsman. (Fil. 1:1) ”Gruppen av tillsyningsmän i församlingen”, sade han, ”utgjorde av allt att döma en ’krets av äldre män’. ... Medlemmarna av en sådan ’krets [eller: samlad skara] av äldre män’ var alla jämlika, de hade samma officiella ställning, och ingen av dem var den mest betydande, mest framträdande och mäktigaste medlemmen i församlingen.” (1 Tim. 4:14) Detta tal väckte alla sammankomstdeltagarnas nyfikenhet. Vilken verkan skulle dessa upplysningar få på Jehovas vittnens församlingar runt om i världen?

Svaret kom två dagar senare, i det avslutande talet som hölls av N. H. Knorr. Med början den 1 oktober 1972 skulle förändringar i tillsynen över församlingarna runt om i världen träda i kraft. Det skulle inte längre finnas bara en församlingstjänare, eller tillsyningsman. Under månaderna fram till den 1 oktober 1972 skulle anvarsmedvetna och mogna män i varje församling föreslå Sällskapet vilka som skulle kunna förordnas till att tjäna som en krets av äldste (och vilka som skulle kunna tjäna som biträdande tjänare). En äldste skulle utses till ordförande, * men alla äldste skulle ha lika stor myndighet och dela ansvaret för de beslut som fattades. ”Dessa justeringar av organisationen”, förklarade broder Knorr, ”kommer att bidra till att församlingarna kan fungera i större överensstämmelse med Guds ord, och detta kommer helt visst att medföra större välsignelser från Jehova.”

Hur tog sammankomstdeltagarna emot dessa upplysningar om organisatoriska förändringar? En resande tillsyningsman kände sig manad att säga: ”Det måste fungera; det är från Jehova.” Ett annat vittne med lång erfarenhet tillade: ”Det kommer att bli till uppmuntran för alla mogna män att ta på sig ansvar.” Ja, alla män som var kvalificerade kunde nu ”trakta efter” och bli förordnade till ”en tjänst som tillsyningsman”. (1 Tim. 3:1) Ett stort antal bröder kunde på så sätt få värdefull erfarenhet i fråga om att ta på sig ansvar i församlingen. Med tiden skulle de alla behövas som herdar för de många nya som skulle strömma till under de kommande åren, även om de inte insåg det vid den tidpunkten.

De upplysningar som presenterades vid sammankomsten ledde också till en del klargöranden och justeringar som hade med den styrande kretsen att göra. Den 6 september 1971 beslöt man att ordförandeskapet inom den styrande kretsen skulle rotera bland dess medlemmar och att det skulle ske i  alfabetisk ordning. Några veckor senare, den 1 oktober 1971, började F. W. Franz tjäna som den styrande kretsens ordförande för ett år framöver.

Följande år, i september 1972, började den första omfördelningen av ansvarsuppgifter inom församlingarna, och före den 1 oktober var detta genomfört i de flesta församlingarna. Under de nästföljande tre åren upplevde Jehovas vittnen en imponerande tillväxt — mer än 750.000 personer blev döpta. Men nu närmade sig hösten 1975. Om inte alla förväntningarna kring året 1975 infriades, hur skulle det då påverka deras nit för den världsvida predikoverksamheten och deras världsomspännande enhet?

Vidare hade N. H. Knorr, en man med en dynamisk personlighet och framstående förmåga som organisatör, i flera årtionden spelat en nyckelroll i att förbättra undervisningen inom organisationen och sätta Bibeln i händerna på människor och hjälpa dem att förstå den. Hur skulle detta arbete påverkas av att det nu i större utsträckning var den styrande kretsen som skulle ha tillsynen över det?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 92]

Predikande trots arresteringar och pöbelaktioner

[Infälld text på sidan 94]

Världsvid utvidgning och undervisning i en aldrig tidigare känd omfattning

[Infälld text på sidan 103]

Bibeln försvaras mot kritikernas våldsamma angrepp

[Infälld text på sidan 104]

”Den avgörande punkten i allt detta, kära vänner, är: Tiden är kort”

[Infälld text på sidan 106]

”Till uppmuntran för alla mogna män att ta på sig ansvar”

[Ruta på sidan 91]

N. H. Knorrs bakgrund

Nathan Homer Knorr föddes i Bethlehem i Pennsylvania i USA den 23 april 1905. När han var 16 år slöt han sig till församlingen av bibelforskare i Allentown. År 1922 var han med vid konventet i Cedar Point i Ohio, där han bestämde sig för att gå ur reformerta kyrkan. Följande år, den 4 juli 1923, befann sig den då 18-årige Nathan bland dem som blev döpta i Little Lehigh River i östra Pennsylvania, sedan Frederick W. Franz från Betel i Brooklyn hade hållit doptalet. Den 6 september 1923 blev broder Knorr medlem av Betelfamiljen i Brooklyn.

Broder Knorr var flitig och arbetade hårt på boklagret, och det dröjde inte länge förrän man lade märke till hans medfödda organisationsförmåga. När Sällskapets tryckeriföreståndare, Robert J. Martin, dog den 23 september 1932, blev broder Knorr förordnad att ersätta honom. Den 11 januari 1934 blev broder Knorr invald som styrelseledamot i Peoples Pulpit Association (numera Watchtower Bible and Tract Society of New York, Inc.), och följande år blev han det sällskapets vicepresident. Den 10 juni 1940 blev han vicepresident i Watch Tower Bible and Tract Society (Pennsylvania-sammanslutningen). I januari 1942 blev han vald till president för båda dessa sällskap och för det brittiska sällskapet, International Bible Students Association (Internationella Bibelstudiesällskapet).

Under de år som följde var en av broder Knorrs närmaste medarbetare och förtrogna rådgivare Frederick W. Franz, en man som var äldre än han själv och vars språkkunskaper och bakgrund som bibelkännare redan hade visat sig vara av stort värde för organisationen.

[Ruta på sidan 93]

Ett uppmuntrande framtidsperspektiv

De närvarande vid ”Den nya världens teokratiska konvent” i Cleveland i Ohio i september 1942 gladdes, när den till åren komne W. E. Van Amburgh, Sällskapets sekreterare och kassaförvaltare, talade till de församlade. Broder Van Amburgh berättade att det första konventet han var med vid var i Chicago år 1900 och att det var ett ”stort” konvent — det var omkring 250 närvarande. Efter att ha nämnt om andra ”stora” konvent under årens lopp avslutade han med följande uppmuntrande framtidsperspektiv: ”Det här konventet * ter sig stort för oss nu, men alldeles som detta konvent är stort jämfört med dem som jag har varit med vid i det förgångna, så räknar jag med att detta konvent blir mycket litet jämfört med dem som kommer alldeles framgent, när Herren börjar församla sitt folk från alla jordens hörn.”

[Fotnot]

[Ruta/Karta på sidan 96]

N. H. Knorrs tjänsteresor 1945—1956

1945/1946: Centralamerika, Sydamerika, Nordamerika, Europa, Karibien

1947/1948: Nordamerika, Stillahavsöarna, Orienten, Mellersta Östern, Europa, Afrika

1949/1950: Nordamerika, Centralamerika, Sydamerika, Karibien

1951/1952: Nordamerika, Stillahavsöarna, Orienten, Europa, Mellersta Östern, Afrika

1953/1954: Sydamerika, Karibien, Nordamerika, Centralamerika

1955/1956: Europa, Stillahavsöarna, Orienten, Nordamerika, Mellersta Östern, Nordafrika

[Kartor]

(Se publikationen)

[Ruta på sidan 105]

”I dag började jag på nytt att tänka efter”

Boken ”Sanningen som leder till evigt liv”, som gavs ut år 1968 (på svenska 1969), användes vitt och brett av Jehovas vittnen när de studerade Bibeln med intresserade personer. Detta tidsenliga redskap hjälpte hundratusentals tänkande människor att få exakt kunskap i Bibeln. Ett uppskattande brev som en läsare i USA skickade in år 1973 löd: ”En mycket trevlig kvinna kom till min dörr i dag och gav mig en bok som hette ’Sanningen som leder till evigt liv’. Jag har precis läst ut den. Det är första gången i mitt liv jag läst 190 sidor på en enda dag om någonting. Den 29 juni 1967 slutade jag upp att tro på Gud. I dag började jag på nytt att tänka efter.”

[Bild på sidan 95]

Gileadskolan i South Lansing i staten New York

[Bild på sidan 97]

Broder Knorr, som här ses besöka Cuba, reste jorden runt många gånger om

[Bild på sidan 98]

Broder Knorr tyckte att alla vittnen borde kunna predika från hus till hus

England

Libanon

[Bild på sidan 99]

Som Sällskapets president hade broder Knorr ett nära samarbete med broder Franz i över 35 år

[Bild på sidan 100]

Styrelsen för Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania i mitten av 1950-talet. (Från vänster till höger) Lyman A. Swingle, Thomas J. Sullivan, Grant Suiter, Hugo H. Riemer, Nathan H. Knorr, Frederick W. Franz, Milton G. Henschel

[Bilder på sidan 102]

År 1958 var sammankomstdeltagare från 123 länder samlade på Yankee Stadium för den internationella sammankomsten ”Guds vilja”

[Bild på sidan 107]

Publikationer för att öva Jehovas vittnen för tjänsten

[Bild på sidan 107]

En del av de publikationer som skulle användas i tjänsten på fältet

[Bild på sidan 107]

Böcker som gav fast föda för att styrka Jehovas folk andligen

[Bild på sidan 107]

Hjälpmedel för studium och efterforskning