Kapitel 4

Det stora avfallet

”EN ENDA Herre, en enda tro.” (Ef. 4:5) När aposteln Paulus under inspiration tecknade ner dessa ord (omkring år 60—61 v.t.) fanns det bara en enda kristen tro. Ändå ser vi i dag en uppsjö av samfund, sekter och riktningar som påstår sig vara kristna, fastän de lär ut sinsemellan motstridiga läror och håller fast vid olika normer för uppförande. Vilken skillnad mot den enda förenade kristna församlingen som fick sin början vid pingsten år 33 v.t.! Hur uppstod dessa söndringar? För att få svar på det måste vi gå tillbaka till det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen.

Redan från början försökte motståndaren, Satan, tysta ner det vittnesmål som avgavs av de kristna vittnena för Jehova genom att utsätta dem för förföljelse från sådana som var utanför församlingen. (1 Petr. 5:8) Först kom förföljelsen från judarna och sedan från det hedniska romarriket. De första kristna uthärdade framgångsrikt allt slags motstånd. (Jämför Uppenbarelseboken 1:9; 2:3, 19.) Men motståndaren gav inte upp. Om han inte kunde tysta dem genom påtryckningar från dem som var utanför, varför då inte fördärva dem inifrån? Medan den kristna församlingen ännu befann sig i sin linda, hotades själva dess existens av en inre fiende — avfall. *

Men församlingen var inte oförberedd på att avfallet skulle smyga sig in. I egenskap av församlingens huvud hade Kristus sett till att hans efterföljare blivit varnade i förväg. — Kol. 1:18.

”Det ... kommer att finnas falska lärare bland er”

”Se upp”, varnade Jesus, ”för de falska profeterna, som kommer till er i fårakläder.” (Matt. 7:15) Jesus visste att Satan skulle försöka splittra och fördärva hans efterföljare. Redan tidigt under sin jordiska tjänst varnade han dem därför för falska lärare.

Varifrån skulle dessa falska lärare komma? ”Mitt ibland er själva skall män uppstå”, sade aposteln Paulus omkring år 56 v.t., när han talade till tillsyningsmän från Efesos. Ja, inifrån församlingen skulle män komma och ”tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig”. (Apg. 20:29, 30) Sådana själviska avfällingar skulle inte nöja sig med att göra egna lärjungar; de skulle försöka ”dra bort lärjungarna”, det vill säga Kristi lärjungar.

Även aposteln Petrus förutsade (omkring år 64 v.t.) att det skulle komma  fördärv inifrån, och han beskrev till och med det sätt varpå sådana avfällingar skulle verka: ”Det ... kommer att finnas falska lärare bland er. Just dessa skall i hemlighet införa fördärvliga sekter. ... I vinningslystnad skall de utnyttja er med falska ord.” (2 Petr. 2:1, 3) Trots att de falska lärarna kom inifrån församlingen, skulle de, likt spioner eller förrädare i ett fiendeläger, på ett hemligt eller kamouflerat sätt föra in sina fördärvliga uppfattningar.

Dessa varningar som Jesus och hans apostlar gav var inte onödiga. Motstånd inifrån började i liten skala, men på ett tidigt stadium framträdde det helt öppet i den kristna församlingen.

”Redan verksam”

Mindre än 20 år efter Jesu död visade aposteln Paulus att Satans metod för att vålla söndring och vända människor bort från den sanna tron ”redan [var] verksam”. (2 Thess. 2:7) Redan omkring år 49 v.t. påpekade den styrande kretsen i ett brev som sändes ut till församlingarna: ”Vi har hört att några ur vår krets har vållat er bekymmer genom sina yttranden, i det att de försökt få era själar ur jämvikt, fastän vi inte gett dem några instruktioner.” (Apg. 15:24) Somliga inom församlingen gav alltså högljutt uttryck åt sina oppositionella åsikter — i det här fallet gällde det tydligtvis frågan om huruvida icke-judiska kristna behövde bli omskurna och följa den mosaiska lagen. — Apg. 15:1, 5.

Allteftersom det första århundradet skred framåt, spred sig söndrande uppfattningar som kallbrand. (Jämför 2 Timoteus 2:17.) Omkring år 51 v.t. var det några i Thessalonike som felaktigt förutsade att Herren Jesu ”närvaro” var omedelbart förestående. (2 Thess. 2:1, 2) Omkring år 55 v.t. fanns det vissa i Korinth som hade vänt sig bort från den rena kristna läran om de dödas uppståndelse. (1 Kor. 15:12) Omkring år 65 v.t. sade andra att uppståndelsen redan hade ägt rum, att den var av ett symboliskt slag som levande kristna erfar. — 2 Tim. 2:16—18.

Det finns ingen inspirerad redogörelse för vad som ägde rum inom den kristna församlingen under de följande 30 åren. Men vid den tid då aposteln Johannes skrev sina brev (omkring år 98 v.t.) fanns det ”många antikrister” — personer som förnekade att ”Jesus är Kristus” och att Jesus är Guds Son, ”kommen i köttet”. — 1 Joh. 2:18, 22; 4:2, 3.

I över 60 år hade apostlarna verkat återhållande och ansträngt sig för att hålla tillbaka avfallets flodvåg. (2 Thess. 2:7; jämför 2 Johannes, vers 9, 10.) Men när den kristna församlingen närmade sig det andra århundradet, dog den siste kvarlevande aposteln, Johannes. Det var omkring år 100 v.t. Det avfall som sakta hade börjat smyga sig in i församlingen kunde nu bryta fram ohämmat, med förödande återverkningar på organisationen och lärorna.

 Präster och lekmän

”Ni alla är bröder”, hade Jesus sagt till sina lärjungar. ”En är er Ledare, Kristus.” (Matt. 23:8, 10) Det fanns alltså ingen prästklass inom det första århundradets kristna församlingar. Alla de första kristna var med anden smorda bröder till Kristus och hade utsikten att bli himmelska präster tillsammans med honom. (1 Petr. 1:3, 4; 2:5, 9) När det gällde organisationen fanns det i varje församling en krets av i andligt avseende äldre män eller äldste som hade tillsynen över den. * Alla äldste hade lika stor myndighet, och ingen enda av dem var bemyndigad att spela herre över hjorden som var i deras vård. (Apg. 20:17; Fil. 1:1; 1 Petr. 5:2, 3) Men när avfallet blommade ut började saker och ting förändras — och det gick snabbt.

Ett av de första avstegen var att man gjorde åtskillnad mellan begreppen ”tillsyningsman” (grek.: e·pị·sko·pos) och ”äldre man” eller ”äldste” (grek.: pre·sbỵ·te·ros), så att de inte längre användes om samma ansvarsställning. Bara ett tiotal år efter aposteln Johannes’ död skrev Ignatius, ”biskop” i Antiokia, i sitt brev till Smyrnaförsamlingen: ”Se till att ni alla följer biskopen [tillsyningsmannen], alldeles som Jesus Kristus följer Fadern, och presbyteriet [kretsen av äldre män eller äldste], som om det var apostlarna.” Ignatius förespråkade således att varje församling skulle ledas av en enda biskop, * eller tillsyningsman, som skulle betraktas som åtskild från presbytererna, de äldre männen eller de äldste, och ha större myndighet än dessa.

Men hur uppstod denna uppdelning? August Neander förklarar i sin bok Den Christna Religionens och Kyrkans Allmänna Historia (1829) vad som hände: ”I det andra århundradet ... [måste] en presidents i presbytercollegium stående embete ... hafwa bildat sig, hwilken president, såwida han företrädeswis hade uppsigten öfwer allt, företrädeswis tillades namnet [e·pị·sko·pos] och derigenom från de öfriga presbyterna utmärktes.”

Därmed var grunden lagd för att en prästklass så småningom skulle framträda. Omkring 100 år senare var Cyprianus, ”biskop” av Karthago i Nordafrika, en som kraftigt försvarade biskoparnas myndighet — som en klass åtskild från presbytererna (som senare kallades präster *),  diakonerna och lekmännen. Men han förordade inte kyrkligt primat, att en av biskoparna skulle ha överhöghet i förhållande till de andra. *

Medan biskopar och presbyterer klättrade allt högre upp på den hierarkiska stegen, lämnade de resten av de troende i församlingen kvar där nere. Resultatet av detta blev en uppdelning i präster (de som var i ledarställning) och lekmän (den passiva gruppen av troende). McClintock och Strongs Cyclopedia förklarar: ”Från och med Cyprianus’ tid [död omkring år 258 v.t.], hans som var fader till det hierarkiska systemet, blev uppdelningen mellan präster och lekmän mer markerad och ganska snart allmänt vedertagen. Ja, från 200-talet och framåt användes uttrycket clerus ... nästan uteslutande om prästklassen för att skilja den från lekmannaklassen. När den romerska hierarkin hade utvecklats, kom prästerskapet inte endast att bli en separat klass, ... utan kom också att erkännas som det enda prästadömet.”

Inom loppet av omkring 150 år efter det att den siste av apostlarna hade dött infördes alltså två betydande organisatoriska förändringar i församlingen: För det första skillnaden mellan biskop och presbyterer, med biskopen högst upp på den hierarkiska stegen. För det andra uppdelningen i präster och lekmän. I stället för att låta alla de av anden pånyttfödda troende utgöra ”ett kungligt prästerskap” betraktades nu bara prästerna som ”det enda prästadömet”. * — 1 Petr. 2:9.

Sådana förändringar utgjorde ett avfall från det skriftenliga sättet att styra församlingarna på apostlarnas tid. Organisatoriska förändringar blev dock inte de enda konsekvenserna av avfallet.

 Hedniska läror tränger sig in

Kristi rena läror är ett dokumenterat faktum — de finns bevarade i Bibeln. Så till exempel lärde Jesus klart och tydligt att Jehova är ”den ende sanne Guden” och att människosjälen är dödlig. (Joh. 17:3; Matt. 10:28) Men i och med att apostlarna dog och den organisatoriska uppbyggnaden försvagades blev dessa klara och tydliga läror förvanskade, allteftersom hedniska läror infiltrerade kristendomen. Hur kunde detta ske?

En avgörande faktor var det försåtliga inflytandet från grekisk filosofi. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Från mitten av 100-talet e.Kr. började kristna som hade fått viss utbildning i grekisk filosofi känna ett behov av att uttrycka sin tro i dess terminologi, både för att tillfredsställa sitt eget intellekt och för att kunna omvända bildade hedningar.” När filosofiskt sinnade personer väl hade blivit kristna, dröjde det inte länge förrän den grekiska filosofin och ”kristendomen” blev oskiljaktigt förbundna.

Som ett resultat av denna förening trängde hedniska läror som treenighetsläran och läran om den odödliga själen in i den besmittade kristendomen. Dessa läror sträcker sig emellertid mycket längre tillbaka i tiden än till de grekiska filosoferna. Grekerna hämtade dem egentligen från äldre kulturer, för det finns vittnesbörd om sådana läror i de forntida egyptiska och babyloniska religionerna.

Allteftersom hedniska läror fortsatte att infiltrera kristendomen, blev också andra bibliska läror förvanskade eller övergivna.

Hoppet om Guds kungarike förbleknar

Jesu lärjungar var väl medvetna om att de ständigt måste vara vaksamma vad beträffar Jesu utlovade ”närvaro” och hans kungarikes ankomst. Med tiden förstod man att detta kungarike skulle styra över jorden i tusen år och omvandla den till ett paradis. (Matt. 24:3; 2 Tim. 4:18; Upp. 20:4, 6) Bibelskribenterna förmanade de kristna vittnena i det första århundradet att hålla sig andligen vakna och att hålla sig avskilda från världen. (Jak. 1:27; 4:4; 5:7, 8; 1 Petr. 4:7) Men så snart apostlarna hade dött förbleknade de kristnas förväntningar kring Kristi närvaro och hans kungarikes ankomst. Varför det?

En faktor var den andliga besmittelse som orsakades av den grekiska läran om själens odödlighet. Allteftersom den fick grepp om de kristna, övergav man successivt hoppet om tusenårsriket. Varför det? The New International Dictionary of New Testament Theology förklarar: ”Läran om själens odödlighet kom att inta den plats som innehades av eskatologin [läran om de ”yttersta (eller: sista) tingen”] i NT [Nya testamentet] med dess hopp om de dödas uppståndelse och dess hopp om den nya skapelsen (Upp. 21 f.); därmed blir själen föremål för dom efter döden och uppnår ett paradis som nu uppfattas som överjordiskt.” Med andra ord: Avfälliga kristna trodde att själen  överlevde kroppen vid döden och att välsignelserna i samband med Kristi tusenårsregering därför måste höra till andevärlden. De flyttade således paradiset från jorden till himlen, och de trodde att den räddade själen skulle uppnå detta efter döden. I och med det fanns det inget behov av att hålla utkik efter Kristi närvaro och hans kungarikes ankomst, eftersom de alla hoppades att få bli förenade med Kristus i himlen efter döden. *

Det var dock ytterligare en faktor som fick det att verka meningslöst att hålla utkik efter Kristi kungarikes ankomst. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Den [skenbara] förseningen av denna parousia ledde till att förväntningarna om att den var nära förestående försvagades i fornkyrkan. I denna ’aveskatologiseringsprocess’ [försvagande av läran om de ”yttersta (eller: sista) tingen”] kom den institutionella kyrkan att i allt högre grad ersätta det väntade gudsriket. Bildandet av katolska kyrkan som en hierarkisk institution har ett direkt samband med de avtagande förväntningarna om denna nära förestående parousia.” (Kursiverat av oss.) Så det var inte bara tusenårsrikets välsignelser som överfördes från jorden till himlen, utan Guds kungarike flyttades från himlen till jorden. Denna ”omflyttning” fullbordades av Augustinus av Hippo (354—430 v.t.). I sitt berömda verk De civitate Dei (Om gudsstaten) skriver han: ”Kyrkan är redan nu Kristi rike eller himmelriket.”

Under tiden, omkring år 313 v.t., när den romerske kejsaren Konstantin styrde, fick kristendomen lagligt erkännande. Vid det här laget präglades den i stor utsträckning av ett avfälligt tänkesätt. Religiösa ledare var villiga att bli satta i statens tjänst, och till att börja med stod religionen under statlig kontroll. (Det skulle inte dröja länge förrän staten kom under religionens kontroll.) På så vis fick kristenheten * sin början, och en gren av den (den katolska religionen) blev med tiden Roms officiella statsreligion. Nu var ”kungariket” inte bara i världen, utan också en del av världen. Vilken skillnad mot det kungarike som Kristus predikade om! — Joh. 18:36.

Reformationen — en återgång till sann gudsdyrkan?

I likhet med ogräs som blomstrar mitt ibland vete som håller på att förkvävas dominerade Roms kyrka med sin påve världens angelägenheter i århundraden. (Matt. 13:24—30, 37—43) Allteftersom kyrkan mer och mer blev en del av världen, kom den allt längre och längre bort från det första århundradets kristendom. Under århundradenas lopp uppstod det ”kätterska”  sekter som efterlyste reformer inom kyrkan, men kyrkan fortsatte med sitt maktmissbruk och med att samla rikedomar på hög. Men på 1500-talet kom så ett våldsamt religiöst uppror att blossa upp — den protestantiska reformationen.

Reformatorer som Martin Luther (1483—1546), Huldrych (Ulrich) Zwingli (1484—1531) och Johan Calvin (Jean Cauvin [1509—1564]) angrep kyrkan i olika frågor: Luther gjorde det på grund av försäljningen av avlatsbrev, Zwingli på grund av prästernas celibat och Mariadyrkan och Calvin därför att han menade att kyrkan behövde vända tillbaka till kristendomens ursprungliga principer. Vad åstadkom dessa ansträngningar?

Helt visst åstadkom reformationen vissa saker som var bra, framför allt det att Bibeln översattes till det vanliga folkets språk. Den liberalism som reformationen medförde ledde till ett mer objektivt studium av Bibeln och till ökad insikt i Bibelns språk. Men reformationen innebar inte en återgång till sann gudsdyrkan och sanna läror. * Varför inte det?

Verkningarna av avfallet var djupgående. De hade trängt ner ända till kristenhetens grundvalar. Så även om olika protestantiska grupper frigjorde sig från påvedömet i Rom, tog de med sig en del av den romersk-katolska kyrkans grundläggande defekter, sådant som var ett resultat av att man hade övergett sann kristendom. Styrelsesätten i de protestantiska kyrkorna skilde sig till exempel något från varandra, men den grundläggande uppdelningen  i en härskande prästklass och en underkuvad lekmannaklass fanns kvar. Man behöll också sådana oskriftenliga läror som treenighetsläran samt läran om en odödlig själ och läran om evig pina efter döden. Och precis som den romerska kyrkan fortsatte också de protestantiska kyrkorna att vara en del av världen, nära förbundna med de politiska systemen och den härskande eliten.

Hur var det med de kristna förväntningarna under denna period? Var det några som vaket spejade efter Jesu närvaro och hans kungarikes ankomst? Under flera hundra år efter reformationen var kyrkorna — både de katolska och de protestantiska — djupt engagerade i att tillvälla sig världslig makt, och man hade en tendens att skjuta upp förväntningarna på Kristi kungarikes ankomst.

Ett begynnande uppvaknande

På 1800-talet ledde emellertid det religiösa klimatet till ett begynnande uppvaknande bland enskilda kristna. Som ett resultat av vissa prästers och bibelkännares forskning i Bibeln kom sådana läror som läran om den odödliga själen, läran om evig pina efter döden, läran om predestination och treenighetsläran att bli föremål för förnyad granskning. En del av dem som studerade Bibeln granskade också noga Bibelns profetior om de sista dagarna. Detta ledde till att olika grupper allvarligt började tänka på Herrens utlovade återkomst. — Matt. 24:3.

I Förenta staterna förutsade William Miller att Kristi återkomst i synlig måtto skulle inträffa år 1843 eller 1844. Den tyske teologen J. A. Bengel angav året 1836; irvingianerna i England såg först fram emot år 1835, sedan 1838, 1864 och 1866. Det fanns en mennonitisk grupp i Ryssland som först såg fram emot år 1889 och sedan 1891.

Sådana ansträngningar att förbli vaksamma bidrog till att väcka många när det gällde förhoppningarna kring vår Herres återkomst. Men dessa försök till kristen vaksamhet slutade i besvikelse. Varför det? Först och främst därför att man litade för mycket på människor och inte tillräckligt mycket på Bibeln. Efter några årtionden dog de flesta av dessa grupper ut och försvann.

Under den här perioden fanns det också en annan utveckling som utövade stort inflytande på människors hopp och förväntningar.

”Upplysningens” och industrialiseringens tidevarv

År 1848 publicerade Karl Marx och Friedrich Engels Kommunistiska manifestet. De förespråkade ateism i stället för religion, som Marx kallade ”opium för folket”.  Även om de till synes var emot all religion, uppammade de i själva verket dyrkan av staten och dess ledare, en annan form av religion.

Ett tiotal år senare, år 1859, publicerades Charles Darwins bok Om arternas uppkomst, som utövade ett starkt inflytande på den tidens vetenskapliga och religiösa tänkande. Teorierna om evolution medförde att många ifrågasatte sannfärdigheten i Bibelns skildring om skapelsen och syndens inträde på grund av det första människoparets olydnad. (1 Mos., kap. 1—3) Till följd av detta blev många människors tro på Bibeln undergrävd.

Samtidigt kom den industriella revolutionen i gång och tog fart. Industri och maskinell tillverkning ökade i betydelse på bekostnad av jordbruket. Utvecklingen av ångloket (tidigt på 1800-talet) ledde till utbyggnad av landsomfattande järnvägsnät. Under senare delen av 1800-talet uppfanns telefonen (1876), fonografen (1877), glödlampan (1878/1879) och den radgjutande sättmaskinen Linotype (1884).

Mänskligheten trädde nu in i en epok med historiens största utveckling av snabba transporter och kommunikationer. Även om dessa nymodigheter skulle användas för att främja kommersiella och politiska syften, kom de också att bli tillgängliga på religionens område. Scenen stod nu redo för att en liten grupp bibelforskare skulle ta ett blygsamt initiativ som så småningom skulle få stor betydelse i hela världen.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 33]

Medan den kristna församlingen ännu befann sig i sin linda, hotades den av avfall

[Infälld text på sidan 34]

Motstånd inifrån började i liten skala

[Infälld text på sidan 37]

Avfällingar inte bara överförde tusenårsrikets välsignelser från jorden till himlen, utan de flyttade också Guds kungarike från himlen till jorden

[Ruta/Bild på sidan 36]

Platon och ”kristendomen”

Den grekiske filosofen Platon (född omkring år 428 f.v.t.) kunde inte veta att hans läror så småningom skulle söka sig in i den avfälliga kristendomen. Platons främsta bidrag till ”kristendomen” var det som gällde treenighetsläran och läran om själens odödlighet.

Platons uppfattningar om Gud och om naturen påverkade kristendomens treenighetslära. ”Nouveau Dictionnaire Universel” förklarar: ”Den platonska treenigheten, som i sig själv är blott och bart en omarbetning av äldre treenigheter daterade till tidigare folks tid, tycks vara den rationella filosofiska treenighet av attribut som födde de tre hypostaser eller gudomliga personer som de kristna kyrkorna lär om. ... Denna uppfattning som den grekiske filosofen hade om den gudomliga treenigheten ... kan man finna i alla gamla [hedniska] religioner.” — Band 2, sidan 1467.

Angående läran om en odödlig själ heter det i ”New Catholic Encyclopedia”: ”Den kristna föreställningen att Gud har skapat en andlig själ som han har ingjutit i kroppen vid avlelsen för att göra människan till en levande helhet är frukten av en lång utveckling inom kristen filosofi. Först med Origenes [död omkring år 254 v.t.] i Östern och S:t Augustinus [död år 430 v.t.] i Västern gjordes själen till ett andligt väsen och utformades det en filosofisk teori om dess natur. ... [Augustinus’] lära ... är till stor del (inbegripet några felaktigheter) hämtad från nyplatonismen.” — Band XIII, sidorna 452, 454.

[Bild på sidan 35]

Cyprianus, ”biskop” av Karthago, betraktade biskoparna som en klass åtskild från presbytererna, diakonerna och lekmännen

[Bild på sidan 38]

”Kyrkan är redan nu Kristi rike eller himmelriket” (Augustinus av Hippo)

[Bilder på sidan 39]

Reformatorer som angrep kyrkan i olika frågor

Martin Luther

Huldrych Zwingli

Johan Calvin

[Bilder på sidan 40]

”Kommunistiska manifestet” av Karl Marx uppammade i själva verket dyrkan av staten. Charles Darwins ”Om arternas uppkomst” utövade ett starkt inflytande på den tidens vetenskapliga och religiösa tänkande

[Bild på sidan 41]

Ånglok

[Bild på sidan 41]

Glödlampa

[Bild på sidan 41]

Den första telefonen

[Bild på sidan 41]

Tidig sättmaskin (Linotype)

[Bild på sidan 41]

Fonograf