Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jesus Kristus, det trogna vittnet

Jesus Kristus, det trogna vittnet

Kapitel 2

Jesus Kristus, det trogna vittnet

UNDER omkring 4.000 år hade en lång rad förkristna vittnen avgett sitt vittnesmål. Men stridsfrågorna som gällde Guds suveränitet och hans tjänares ostrafflighet var långt ifrån avgjorda. Tiden var nu inne för den utlovade kungliga ”säden”, Messias, att framträda på jorden. — 1 Mos. 3:15.

Vem av alla sina miljoner andesöner utsåg Jehova till detta uppdrag? De hade alla varit vittnen till vad som hände i Eden och var utan tvivel medvetna om de universella stridsfrågor som hade väckts. Men vem var mest angelägen om att få tjäna som ett redskap för att rentvå Jehovas namn och hävda, med kraft försvara, hans suveränitet? Vem skulle kunna ge det mest avgörande svaret på Satans påstående att ingen skulle bevara sin ostrafflighet mot Guds suveränitet under prövning? Jehova utsåg sin förstfödde, sin enfödde Son, Jesus. — Joh. 3:16; Kol. 1:15.

Jesus tog ivrigt och ödmjukt på sig det här uppdraget, även om det betydde att han måste lämna det himmelska hem som han hade delat med sin Fader längre än någon annan. (Joh. 8:23, 58; Fil. 2:5—8) Vad var hans motiv? Djup kärlek till Jehova och en brinnande önskan att få se hans namn rentvått från all smälek. (Joh. 14:31) Jesus handlade också av kärlek till mänskligheten. (Ords. 8:30, 31; jämför Johannes 15:13.) Jesu födelse på jorden, hösten år 2 f.v.t., blev möjlig genom helig ande, med vars hjälp Jehova överförde hans liv från himlen till den judiska jungfrun Marias moderliv. (Matt. 1:18; Luk. 1:26—38) Jesus föddes alltså in i Israels nation. — Gal. 4:4.

Jesus visste bättre än någon annan israelit att han måste vara ett vittne för Jehova. Varför det? Han tillhörde den nation till vilken Jehova genom profeten Jesaja hade sagt: ”Ni är mina vittnen.” (Jes. 43:10) När Jesus blev döpt i floden Jordan år 29 v.t., smorde Jehova honom dessutom med helig ande. (Matt. 3:16) Därigenom blev Jesus bemyndigad att ”utropa godviljans år från Jehovas sida”, som han senare sade. — Jes. 61:1, 2; Luk. 4:16—19.

Jesus utförde troget sitt uppdrag och blev det största vittne som Jehova någonsin har haft på jorden. Aposteln Johannes, som stod nära Jesus då han dog, kallar honom därför med all rätt ”Det trogna vittnet”. (Upp. 1:5) Och i Uppenbarelseboken 3:14 kallar den förhärligade Jesus sig själv ”Amen” och ”det trogna och sanna vittnet”. Vilket vittnesmål avgav detta ”trogna vittne”?

”Att ... vittna om sanningen”

När Jesus blev förhörd av den romerske ståthållaren Pilatus, sade han: ”Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen. Var och en som är på sanningens sida, han lyssnar till min röst.” (Joh. 18:37) Om vilken sanning vittnade Jesus? Det var Guds sanning, uppenbarandet av Jehovas eviga uppsåt. — Joh. 18:33—36.

Men hur vittnade Jesus om denna sanning? Det grekiska verb som är återgivet med ”vittna” (mar·ty·rẹ·o) betyder också ”betyga, bekräfta, avge ett fördelaktigt vittnesmål, tala väl (om), samtycka (till)”. I forntida grekiska papyrusdokument förekom en annan form av verbet (mar·ty·rọ) ofta efter en namnteckning, till exempel i affärsavtal. Genom sin förkunnartjänst måste alltså Jesus bekräfta Guds sanning. Detta krävde givetvis att han betygade, dvs. förkunnade eller predikade, denna sanning för andra — men det i sig självt var inte nog. Mycket mer var inbegripet.

”Jag är ... sanningen”, sade Jesus. (Joh. 14:6) Ja, han levde på ett sådant sätt att han uppfyllde Guds sanning. Det uppsåt Gud hade i förbindelse med sitt kungarike och dess messianske härskare hade klart framställts i profetiorna. Genom sitt jordiska levnadslopp, som kulminerade i en offerdöd, uppfyllde Jesus alla de ting som var profeterade om honom. Därigenom bekräftade och garanterade han den absoluta sanningshalten i Jehovas profetiska ord. Aposteln Paulus kunde därför säga: ”Oavsett hur många Guds löften är, har de blivit ’ja’ medelst honom. Därför sägs också genom honom ’amen’ [som betyder ”må så ske” eller ”sannerligen”] till Gud, honom till ära genom oss.” (2 Kor. 1:20) Ja, det är i Jesus som Guds löften får sin uppfyllelse. — Upp. 3:14.

Att vittna om Guds namn

Jesus lärde sina efterföljare att be: ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat [eller ”hållas heligt; behandlas som heligt”].” (Matt. 6:9, fotnot i NW, studieutgåvan) Under den sista natten av sitt jordiska liv sade Jesus i bön till sin himmelske Fader: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har gett mig ur världen. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit ditt ord. Och jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek, med vilken du har älskat mig, må vara i dem och jag i gemenskap med dem.” (Joh. 17:6, 26) Detta var egentligen det främsta syftet med att Jesus kom till jorden. Vad var inbegripet i att han gjorde Guds namn känt?

Jesu efterföljare kände redan till Guds namn och använde det. De såg det och läste det i de skriftrullar av de hebreiska skrifterna som fanns i deras synagogor. De kunde också se det och läsa det i Septuaginta — den grekiska översättning av de hebreiska skrifterna som de använde i sin undervisning och i sina skrifter. Om de redan kände till Guds namn, i vilket avseende gjorde Jesus det då uppenbart eller känt för dem?

På Bibelns tid var ett namn inte bara en benämning. I ett grekisk-engelskt lexikon heter det: ”Guds namn i NT [Nya testamentet] används om alla de egenskaper som för hans tillbedjare är förbundna med och sammanfattas i det namnet och genom vilka Gud gör sig själv känd för människorna.” (J. H. Thayer: A Greek-English Lexicon of the New Testament) Jesus gjorde Guds namn känt, inte bara genom att använda det, utan också genom att uppenbara Personen bakom namnet — hans uppsåt, gärningar och egenskaper. Som den som hade befunnit sig ”på platsen vid Faderns bröst” kunde Jesus beskriva Fadern på ett sätt som ingen annan kunde göra. (Joh. 1:18) Dessutom återspeglade Jesus sin Fader så fullkomligt att Jesu lärjungar kunde se Fadern i Sonen. (Joh. 14:9) Jesus vittnade om Guds namn genom det han sade och gjorde.

Han vittnade om Guds kungarike

Som det ”trogna vittnet” var Jesus framför allt en förkunnare av Guds kungarike. Han sade med eftertryck: ”Jag [måste] förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike, eftersom det är för detta jag har sänts ut.” (Luk. 4:43) Han förkunnade om det himmelska kungariket i hela Palestina och tillryggalade då hundratals kilometer till fots. Han predikade överallt där det fanns människor som ville lyssna: vid sjöstränder, på bergssluttningar, i städer och byar, i synagogor och i templet, på salutorgen och i människors hem. Men Jesus visste att det fanns en gräns för hur stort område han kunde täcka och hur många han kunde vittna för. (Jämför Johannes 14:12.) Det var alltså med tanke på att det världsvida fältet skulle täckas som Jesus övade upp sina lärjungar och sände ut dem till att vara förkunnare av Guds kungarike. — Matt. 10:5—7; 13:38; Luk. 10:1, 8, 9.

Jesus var ett hårt arbetande, nitiskt vittne, och han lät sig inte ledas in på något sidospår. Även om han visade personligt intresse för människors behov, blev han inte så uppslukad av att ge hjälp som kunde medföra kortvarig lindring att han försummade sitt gudagivna uppdrag att rikta människors uppmärksamhet på den bestående lösningen på deras problem — Guds kungarike. När han vid ett tillfälle genom ett underverk hade bespisat omkring 5.000 män (kanske gott och väl 10.000 personer om man också räknar med kvinnor och barn), ville en grupp judar gripa honom och göra honom till en jordisk kung. Vad gjorde Jesus? Han ”drog sig ... åter undan till berget alldeles ensam”. (Joh. 6:1—15; jämför Lukas 19:11, 12; Apostlagärningarna 1:6—9.) Även om Jesus botade många sjuka genom underverk, var han inte i första hand känd som en undergörare; både troende och icke troende erkände honom däremot som ”Lärare”. — Matt. 8:19; 9:11; 12:38; 19:16; 22:16, 24, 36; Joh. 3:2.

Att vittna om Guds kungarike var helt visst det viktigaste arbete som Jesus kunde utföra. Det är Jehovas vilja att alla skall lära känna vad hans kungarike är och hur det kommer att förverkliga hans uppsåt. Detta kungarike är en hjärteangelägenhet för honom, eftersom det är genom det som han kommer att helga sitt namn och rentvå det från all smälek. Jesus visste det, och han gjorde därför detta kungarike till temat för sitt predikande. (Matt. 4:17) Genom att helhjärtat ta del i att förkunna det försvarade Jesus med kraft Jehovas rättmätiga suveränitet.

Ett vittne som var troget ända till döden

Ingen skulle kunna ha större kärlek till Jehova och hans suveränitet än Jesus har. Som ”den förstfödde av all skapelse” kände Jesus Fadern ”helt och fullt” på grund av sitt nära umgänge med honom som en andeskapelse i himlarna. (Kol. 1:15; Matt. 11:27) Han hade villigt underordnat sig Guds suveränitet under oräkneliga tidsåldrar innan det första människoparet skapades. (Jämför Johannes 8:29, 58.) Han måste ha känt sig djupt sårad när Adam och Eva vände ryggen åt Guds suveränitet. Ändå väntade han tålmodigt i himlarna i omkring 4.000 år tills tiden äntligen var inne för honom att tjäna som det största vittne som Jehova någonsin har haft på jorden.

Jesus var fullt medveten om att de universella stridsfrågorna direkt berörde honom. Det kan ha förefallit som om Jehova hade satt en skyddande ”häck kring honom”. (Jämför Job 1:9—11.) Visst hade han bevisat sin trohet och hängivenhet i himlarna, men skulle han bevara sin ostrafflighet som människa på jorden under vilken som helst prövning? Skulle han kunna stå emot Satan i en omgivning där hans fiender tycktes ha övertaget?

Den ormlike motståndaren lät ingen tid gå förlorad. Kort efter det att Jesus hade blivit döpt och smord försökte Satan fresta honom att visa själviskhet, att upphöja sig själv och, slutligen, att förkasta sin Faders suveränitet. Men Jesu entydiga svar till Satan: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst”, visade var han stod i stridsfrågorna. Vilken kontrast till Adam! — Matt. 4:1—10.

Den kurs som var utstakad för Jesus innebar lidande och död, och Jesus var mycket väl medveten om det. (Luk. 12:50; Hebr. 5:7—9) Men ändå heter det att ”då han fann sig till utseende och väsen såsom en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle”. (Fil. 2:7, 8) Jesus bevisade därigenom att Satan är en avskyvärd och simpel lögnare, och han avgjorde en gång för alla stridsfrågan: Kommer någon alls att bevara sin ostrafflighet mot Guds suveränitet, om Satan tillåts sätta honom på prov? Men Jesu död åstadkom mycket mer.

Genom sin död på tortyrpålen gav Jesus också ”sin själ till en lösen i utbyte mot många”. (Matt. 20:28; Mark. 10:45) Hans fullkomliga mänskliga liv hade ett värde som offer. Att Jesus offrade sitt liv gör det inte bara möjligt för oss att få förlåtelse för synder, utan det öppnar också vägen för oss att få evigt liv på en paradisisk jord i enlighet med Guds ursprungliga uppsåt. — Luk. 23:43; Apg. 13:38, 39; Hebr. 9:13, 14; Upp. 21:3, 4.

Jehova bekräftade sin kärlek till Jesus och visade att han hade godkänt honom som det ”trogna vittnet” genom att på tredje dagen uppväcka honom från de döda. Detta var ett bevis för att det vittnesbörd som Jesus hade avgett om Guds kungarike var sant. (Apg. 2:31—36; 4:10; 10:36—43; 17:31) Sedan Jesus hade uppehållit sig i jordens närhet i 40 dagar och under den tiden hade visat sig för apostlarna vid många tillfällen, for han upp till himlen. — Apg. 1:1—3, 9.

Jesus hade antytt att Guds messianska kungarike skulle upprättas i en avlägsen framtid. (Luk. 19:11—27) Den händelsen skulle också markera början på Jesu ”närvaro och på avslutningen på tingens ordning”. (Matt. 24:3) Men hur skulle hans efterföljare på jorden kunna urskilja när dessa ting skulle inträffa? Jesus gav dem ett ”tecken” — ett sammansatt tecken bestående av många faktorer, bland dem krig, jordbävningar, hungersnöd, farsoter och tilltagande laglöshet. En framträdande del av det här tecknet skulle också vara att de goda nyheterna om Guds kungarike skulle bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna. Alla dragen i detta beaktansvärda tecken kan iakttas i vår tid, vilket visar att vi lever i tiden för Jesu närvaro som himmelsk kung och för avslutningen på tingens ordning. *Matt. 24:3—14.

Hur förhåller det sig då med Jesu efterföljare? Under den här tiden för Jesu närvaro påstår många människor som företräder olika religiösa riktningar att de följer Kristus. (Matt. 7:22) Men Bibeln säger att det bara finns ”en tro”. (Ef. 4:5, 1917) Hur kan man då identifiera den sanna kristna församlingen, den som Gud godkänner och leder? Det kan man göra genom att undersöka vad Bibeln säger om den kristna församlingen i det första århundradet och sedan ta reda på vilka som följer samma mönster i dag.

[Fotnoter]

^ § 27 Se kapitel 10, ”En profetia i bibeln som du har sett gå i uppfyllelse”, i boken Bibeln — Guds ord eller människors?, utgiven av Sällskapet Vakttornet.

[Infälld text på sidan 20]

Föddes till att ”vittna om sanningen”

[Infälld text på sidan 21]

Jesus gjorde Guds kungarike till temat för sitt predikande

[Infälld text på sidan 22]

Jesus Kristus var det största vittne som Jehova någonsin har haft på jorden

[Helsidesbild på sidan 23]