Kapitel 3

Kristna vittnen för Jehova i det första århundradet

”NI SKALL vara vittnen om mig ... till jordens mest avlägsna del.” (Apg. 1:8) Med dessa avskedsord gav Jesus sina lärjungar i uppdrag att vara vittnen. Men vittnen om vem? ”Vittnen om mig”, sade Jesus. Betyder det att de inte skulle vara vittnen om Jehova? Naturligtvis inte!

Jesu lärjungar fick i själva verket ett privilegium som ingen tidigare hade haft — nämligen att vara både Jehovas och Jesu vittnen. Som trogna judar var Jesu första lärjungar redan Jehovas vittnen. (Jes. 43:10—12) Men nu skulle de dessutom vittna om Jesu betydelsefulla uppgift i förbindelse med helgandet av Jehovas namn; de skulle förkunna att detta namn kommer att helgas genom Guds messianska kungarike. När de vittnade om Jesus var det alltså till ära för Jehova. (Rom. 16:25—27; Fil. 2:9—11) De intygade eller vittnade om att Jehova inte hade ljugit, att han efter mer än 4.000 år till slut hade upprest den sedan länge utlovade Messias eller Kristus!

De kristna vittnena för Jehova i det första århundradet fick också ett unikt ansvar — ett som vilar på sanna kristna än i denna dag.

”Gå ... och gör lärjungar”

Sedan Jesus hade uppstått från de döda, visade han sig för sina lärjungar som hade samlats på ett berg i Galileen. Där redogjorde Jesus närmare för det arbete de skulle utföra: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er. Och se! jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” (Matt. 28:19, 20) Tänk på vad det här betydelsefulla uppdraget egentligen innebar.

”Gå”, sade Jesus. Men till vilka? Till ”människor av alla nationerna”. Detta var en ny befallning, och den var särskilt uppfordrande för judiska troende. (Jämför Apostlagärningarna 10:9—16, 28.) Före Jesu tid hälsades hedningar, icke-judar, välkomna när de kom till Israel för att de var intresserade av den sanna tillbedjan. (1 Kung. 8:41—43) Tidigare under sin predikotjänst hade Jesus uppmanat apostlarna att ”gå” och ”predika”, men bara för  ”de förlorade fåren av Israels hus”. (Matt. 10:1, 6, 7) Nu blev de befallda att gå till människor av alla nationer. I vilket syfte?

”Gör lärjungar”, befallde Jesus. Ja, hans lärjungar fick i uppdrag att göra andra till lärjungar. Vad innebär det? En lärjunge är en som lär sig, en som blir undervisad — men inte rätt och slätt en elev, utan en anhängare. En lärjunge godtar Jesu myndighet inte bara i sitt inre, genom att tro på honom, utan också till det yttre, genom att lyda honom. I Theological Dictionary of the New Testament får vi veta att det grekiska ord som återges med ”lärjunge” (ma·the·tẹs) ”innehåller tanken att det finns en personlig tillgivenhet som formar hela tillvaron för den som beskrivs som [en lärjunge]”.

”Och lär dem att hålla allt som jag har befallt er”, sade Jesus vidare. För att uppodla en personlig tillgivenhet för Jesus måste en person bli lärd att ”hålla allt” som Kristus har befallt, hans befallning att predika de ”goda nyheterna om kungariket” inbegripen. (Matt. 24:14) Endast på det sättet kan han bli en lärjunge i ordets rätta bemärkelse. Och det är bara de som tar emot undervisningen och blir sanna lärjungar som blir döpta.

”Jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning”, försäkrade Jesus sina lärjungar. Jesu undervisning är alltid aktuell; den blir aldrig föråldrad. De kristna är därför än i denna dag förpliktade att göra andra till lärjungar.

Kristi efterföljare blev således tilldelade ett ansvarsfullt uppdrag, nämligen att göra lärjungar bland alla nationer. Men för att göra människor till Kristi lärjungar måste de vittna om Jehovas namn och kungarike, för detta var vad deras föredöme, Jesus, hade gjort. (Luk. 4:43; Joh. 17:26) De som tog emot Kristi undervisning och blev lärjungar blev alltså kristna vittnen för Jehova. Nu blev man inte längre ett vittne för Jehova genom sin födelse, genom att födas in i den judiska nationen; nu var det något man själv valde att bli. De som blev vittnen blev det därför att de älskade Jehova och uppriktigt ville underordna sig hans suveräna styre. — 1 Joh. 5:3.

Men fullgjorde de kristna vittnena för Jehova i det första århundradet sitt uppdrag? Tjänade de som vittnen för Gud och Kristus, och gjorde de lärjungar av människor av alla nationerna?

”Till jordens mest avlägsna del”

Kort efter det att Jesus hade gett sina lärjungar deras uppdrag, återvände han till sin Faders himmelska boning. (Apg. 1:9—11) Tio dagar senare, på pingstdagen år 33 v.t., kom det omfattande arbetet med att göra  lärjungar i gång. Jesus göt ut den utlovade heliga anden över sina väntande lärjungar. (Apg. 2:1—4; jämför Lukas 24:49 och Apostlagärningarna 1:4, 5.) Detta fyllde dem med en brinnande iver att predika om den uppståndne Kristus och hans framtida återkomst som regerande kung i Guds rike.

Helt i enlighet med Jesu anvisningar började dessa lärjungar i det första århundradet vittna om Gud och Kristus just där i Jerusalem. (Apg. 1:8) På pingstdagen tog aposteln Petrus ledningen och ”vittnade ... grundligt” för de tusentals judar som hade kommit till Jerusalem från många nationer för att delta i högtiden. (Apg. 2:5—11, 40) Enbart antalet troende män var snart uppe i omkring 5.000. (Apg. 4:4; 6:7) Längre fram förkunnade Filippus ”de goda nyheterna om Guds kungarike och om Jesu Kristi namn” för samarierna. — Apg. 8:12.

Men det fanns mycket mer arbete som skulle utföras. Från och med år 36 v.t., då Cornelius, en oomskuren hedning, blev omvänd, började de goda nyheterna spridas till icke-judar av alla nationer. (Apg., kap. 10) Ja, budskapet spreds så snabbt att aposteln Paulus omkring år 60 v.t. kunde säga att de goda nyheterna hade ”predikats i hela skapelsen under himlen”. (Kol. 1:23) Vid slutet av det första århundradet hade alltså Jesu trogna efterföljare gjort lärjungar över hela romarriket — i Asien, Europa och Afrika!

Med anledning av att de kristna vittnena för Jehova i det första århundradet uträttade så mycket på så kort tid, uppstår frågorna: Var de organiserade? Och i så fall, hur?

Den kristna församlingens organisation

Alltifrån Moses tid intog den judiska nationen en särställning — den tjänade som Guds församling. Den var en av Gud väl organiserad församling under ledning av äldre män, huvudmän, domare och förmän. (Jos. 23:1, 2) Men den judiska nationen förlorade sin privilegierade ställning därför att den förkastade Jehovas Son. (Matt. 21:42, 43; 23:37, 38; Apg. 4:24—28) På pingstdagen år 33 v.t. fick Guds kristna församling ta den plats som Israels församling hade haft. * Hur var denna kristna församling organiserad?

Det berättas att redan på pingstdagen ägnade sig lärjungarna ”åt apostlarnas undervisning”, vilket visar att de ända från början var enade på grund av den undervisning de fick. Från allra första dagen samlades de ”i endräkt”. (Apg. 2:42, 46) Allteftersom arbetet med att göra lärjungar bredde ut sig, började det bildas församlingar av troende, först i Jerusalem och sedan på andra platser. (Apg. 8:1; 9:31; 11:19—21; 14:21—23) De hade för vana att samlas både offentligt och i privata hem. — Apg. 19:8, 9; Rom. 16:3, 5; Kol. 4:15.

 Vad var det som förhindrade att den snabbt växande kristna församlingen blev en löslig sammanslutning av oberoende lokala församlingar? De var förenade under en och samme Ledare. Jesus Kristus var ända från början förordnad att vara församlingens Herre och Huvud, och alla församlingarna erkände att han var det. (Apg. 2:34—36; Ef. 1:22) Från himlarna ledde Kristus aktivt sin församling på jorden. Hur då? Med hjälp av helig ande och änglar, som Jehova hade ställt till hans förfogande. — Apg. 2:33; jämför Apostlagärningarna 5:19, 20; 8:26; 1 Petrus 3:22.

Kristus hade också något annat till sitt förfogande som hjälpte honom att bevara den kristna församlingens enhet — en synlig styrande krets. I början var det Jesu trogna apostlar som utgjorde den styrande kretsen. Längre fram omfattade den andra äldre män, äldste, i församlingen i Jerusalem samt aposteln Paulus, även om han inte bodde i Jerusalem. Varje församling erkände den myndighet som utövades av denna centrala krets av äldre män och vände sig till den för att få vägledning när organisatoriska och läromässiga frågor uppstod. (Apg. 2:42; 6:1—6; 8:14—17; 11:22; 15:1—31) Vad blev resultatet? ”Därför fortsatte församlingarna verkligen att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag.” — Apg. 16:4, 5.

Den styrande kretsen, under den heliga andens ledning, hade tillsynen över förordnandet av tillsyningsmän och medhjälpare till dem, biträdande tjänare; de tillsattes för att ta vård om varje enskild församling. Dessa män skulle ha vissa andliga kvalifikationer som krävdes i alla församlingarna; det var inte fråga om bara lokalt uppställda normer. (1 Tim. 3:1—13; Tit. 1:5—9; 1 Petr. 5:1—3) Tillsyningsmännen uppmanades att följa Skrifterna och att underordna sig den heliga andens ledning. (Apg. 20:28; Tit. 1:9) Alla i församlingen uppmanades att vara ”lydiga mot dem som har ledningen”. (Hebr. 13:17) På det här sättet bevarades enheten, inte bara i varje enskild församling, utan i den kristna församlingen som helhet.

Även om vissa män hade ansvarsfulla ställningar, var de kristna vittnena för Jehova i det första århundradet inte uppdelade i präster och lekmän. De var alla bröder; det fanns bara en Ledare, Kristus. — Matt. 23:8, 10.

De kändes igen på sitt heliga uppförande och sin kärlek

Det vittnesmål som Jehovas vittnen i det första århundradet avgav var inte begränsat till ”frukten av läppar”. (Hebr. 13:15) Att de kristna vittnena var lärjungar präglade hela deras tillvaro. De nöjde sig därför inte med att förkunna om sin tro; de lät sin tro forma hela deras liv. De lade av den gamla personligheten med dess syndfulla förehavanden och strävade efter att klä sig i den nya personligheten som var skapad enligt Guds vilja. (Kol. 3:5—10) De var sannfärdiga och ärliga, arbetsamma och pålitliga. (Ef. 4:25, 28) De var moraliskt rena — att ägna sig åt sexuell omoraliskhet var strängt förbjudet. Så förhöll det sig också med dryckenskap och avgudadyrkan. (Gal. 5:19—21) Det var alltså av goda skäl som kristendomen blev känd som  ”Vägen”, ett levnadssätt som kretsade kring tron på Jesus. De som följde ”Vägen” följde tätt i Jesu fotspår. — Apg. 9:1, 2; 1 Petr. 2:21, 22.

En egenskap är emellertid mer framträdande än alla andra — kärlek. De första kristna visade kärleksfull omsorg om sina medtroende. (Rom. 15:26; Gal. 2:10) De älskade varandra, inte som sig själva, utan mer än sig själva. (Jämför Filipperna 2:25—30.) De var villiga att till och med dö för varandra. Men det var inget att förvåna sig över. Var inte Jesus villig att dö för dem? (Joh. 15:13; jämför Lukas 6:40.) Han kunde säga till sina lärjungar: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra. Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Joh. 13:34, 35) Kristus befallde att hans efterföljare skulle visa sådan självuppoffrande kärlek, och hans lärjungar i det första århundradet följde noga den befallningen. — Matt. 28:20.

”Inte ... någon del av världen”

Om de kristna i det första århundradet skulle fullgöra sitt ansvar att göra lärjungar och vara vittnen för Gud och Kristus, kunde de inte låta sig distraheras av världsliga angelägenheter. De måste helt koncentrera sig på det uppdrag de hade fått. Det hade Jesus gjort. Till Pilatus sade han: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen.” (Joh. 18:36) Och till sina lärjungar sade han klart och tydligt: ”Ni [är] inte ... någon del av världen.” (Joh. 15:19) I likhet med Jesus höll sig alltså de första kristna avskilda från världen; de tog inte del i politik eller krig. (Jämför Johannes 6:15.) De lade sig inte heller till med världens levnadssätt — dess ständiga jakt efter materiella ting och dess begivenhet på nöjen. — Luk. 12:29—31; Rom. 12:2; 1 Petr. 4:3, 4.

Genom att hålla sig avskilda från världen blev de kristna vittnena i det första århundradet ett folk som var ensamt i sitt slag. Historikern E. G. Hardy konstaterar: ”De kristna var främlingar och pilgrimer i världen; deras medborgarskap var i himlen; det rike som de såg fram emot var inte av den här världen. Den följdriktiga bristen på intresse för de samhälleliga angelägenheterna blev sålunda ända från början ett anmärkningsvärt drag hos kristendomens anhängare.” — Christianity and the Roman Government.

Förföljda för rättfärdighets skull

”En slav är inte större än sin herre”, sade Jesus varnande. ”Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” (Joh. 15:20) Före sin död på tortyrpålen fick Jesus utstå svår förföljelse. (Matt. 26:67; 27:26—31, 38—44) Och helt i enlighet med Jesu varning fick hans lärjungar snart en liknande behandling. (Matt. 10:22, 23) Men varför det?

 Det dröjde inte länge förrän andra lade märke till de första kristna. De var principfasta människor när det gällde moral och ostrafflighet. De arbetade frimodigt och nitiskt för att göra lärjungar, och resultatet av deras arbete blev att bokstavligen tusentals människor övergav falska religiösa system och blev kristna. De vägrade att engagera sig i världsliga angelägenheter. De ville inte ta del i dyrkan av kejsaren. Det är därför inte förvånande att de snabbt blev föremål för illvillig förföljelse anstiftad av den falska religionens ledare och av felunderrättade politiska styresmän. (Apg. 12:1—5; 13:45, 50; 14:1—7; 16:19—24) Men dessa var egentligen bara jordiska redskap åt den verklige förföljaren — ”den ursprunglige ormen”, Satan. (Upp. 12:9; jämför Uppenbarelseboken 12:12, 17.) Vad ville han uppnå? Att undertrycka kristendomen och sätta stopp för de kristnas frimodiga vittnande.

Men ingen form av förföljelse kunde tysta de kristna vittnena för Jehova i det första århundradet. Det var Gud som genom Kristus hade gett dem uppdraget att predika, och de var beslutna att lyda Gud mer än människor. (Apg. 4:19, 20, 29; 5:27—32) De litade på att de skulle få styrka från Jehova och att han skulle belöna sina lojala vittnen för deras uthållighet. — Matt. 5:10; Rom. 8:35—39; 15:5.

 Historien bekräftar att de romerska myndigheterna inte lyckades utrota de första kristna vittnena för Jehova genom sin förföljelse. Josephus, en judisk historieskrivare i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, skriver: ”Intill nuvarande tidpunkt [omkring år 93 v.t.] är samfundet av de kristna, som är uppkallat efter honom [Jesus], icke försvunnet.” — Jewish Antiquities (Judarnes gamla historia), XVIII, 64 (iii, 3).

Redogörelsen för det vittnesbörd som de kristna vittnena för Jehova avgav i det första århundradet uppenbarar således en rad tydliga kännetecken: De fullgjorde frimodigt och nitiskt sitt uppdrag att vittna om Gud och Kristus och att göra lärjungar, deras organisation hade en uppbyggnad där alla var bröder och där det inte förekom någon uppdelning i präster och lekmän, de höll fast vid höga moralprinciper och älskade varandra, de höll sig avskilda från världens levnadssätt och världsliga angelägenheter, och de blev förföljda för rättfärdighets skull.

Men vid slutet av det första århundradet tog utvecklingen en ny vändning: Den fast förenade kristna församlingen hotades av en allvarlig och försåtlig fara.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 26]

Nya lärjungar skulle inte rätt och slätt vara passiva troende, utan lydiga efterföljare till Kristus

[Infälld text på sidan 27]

Man blev inte längre ett vittne för Jehova genom sin födelse; det var något man själv valde att bli

[Infälld text på sidan 28]

Vid slutet av det första århundradet hade de kristna vittnena för Jehova gjort lärjungar i Asien, Europa och Afrika

[Infälld text på sidan 29]

De kristna i det första århundradet var inte uppdelade i präster och lekmän

[Ruta på sidan 27]

Kristendomen spreds genom nitiskt predikande

Drivna av en outsläcklig nitälskan gjorde de första kristna vittnena för Jehova de största ansträngningar för att förkunna de goda nyheterna i största möjliga utsträckning. Edward Gibbon skriver i boken ”Romerska rikets nedgång och fall” att ”de kristnas ... nit ... hade förskaffat dem fotfäste i [det romerska] rikets alla provinser och i nästan alla städer”. Och professor J. W. Thompson skriver: ”Kristendomen hade brett ut sig förvånansvärt snabbt i hela den romerska världen. Omkring år 100 fanns det förmodligen en kristen sammanslutning i varje provins som låg utmed Medelhavet.” — ”History of the Middle Ages”.

[Ruta på sidan 30]

Kristendomens triumf

Icke-bibliska källor bekräftar det utmärkta uppförande och den kärlek som kännetecknade de första kristna. Historikern John Lord skrev: ”Kristendomens sanna triumf framgick av att den gjorde goda människor av dem som bekände sig till dess läror. ... Vi har vittnesbörd om deras ostraffliga liv, deras oantastliga moral, deras goda uppförande som medborgare och deras kristliga dygder.” — ”The Old Roman World”.

[Bild på sidan 31]

En central styrande krets hjälpte till med att ge församlingarna vägledning, men de såg alla upp till Kristus som sin ende Ledare

[Bild på sidan 32]

De första kristna blev föremål för illvillig förföljelse