Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

”Att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”

”Att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”

Kapitel 30

”Att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”

DEN intensiva förföljelsen av Jehovas vittnen har medfört att de över hela jorden har ställts inför polistjänstemän, domare och styresmän. Det har förekommit tusentals rättsfall där Jehovas vittnen har varit inblandade, och hundratals av dessa har överklagats i högre domstolar. Detta har haft en djupgående inverkan på lagens tillämpning och har ofta befäst de lagliga garantierna för grundläggande fri- och rättigheter för människor i allmänhet. Men detta har inte varit Jehovas vittnens viktigaste motiv.

Deras främsta önskan är att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike. När de vidtar rättsliga åtgärder, gör de det inte för att de vill genomdriva sociala eller juridiska reformer. Nej, de gör det för ”att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”, alldeles som aposteln Paulus. (Fil. 1:7) När Jehovas vittnen blir förhörda av myndighetspersoner, antingen därför att de själva begär det eller därför att de blir arresterade på grund av sin kristna verksamhet, ser de det som ett tillfälle att avge ett vittnesbörd. Jesus Kristus sade till sina efterföljare: ”Ni skall bli dragna inför ståthållare och kungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna.” — Matt. 10:18.

En flod av rättsliga åtgärder i många länder

Långt före första världskriget hade präster försökt hindra spridningen av bibelforskarnas litteratur genom att utöva påtryckningar på lokala myndigheter. Efter första världskriget intensifierades emellertid motståndet. I det ena landet efter det andra restes juridiska hinder av alla tänkbara slag mot dem som sökte lyda Kristi profetiska befallning om att predika de goda nyheterna om Guds kungarike till ett vittnesbörd. — Matt. 24:14.

När bibelforskarna reste hem från sitt konvent i Cedar Point i Ohio år 1922, var de upplivade av bevisen för uppfyllelsen av Bibelns profetior, och de var fast beslutna att låta världen få veta att hedningarnas tider hade utlöpt och att Herren hade tagit sin stora makt och härskade från himlarna som kung. ”Annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!” var deras paroll. Samma år agiterade präster i Tyskland för att polisen skulle arrestera några av bibelforskarna när de delade ut biblisk litteratur. Det här var ingen isolerad händelse. År 1926 väntade 897 sådana mål på avgörande i tyska domstolar. Det var så många processer att Sällskapet Vakttornet år 1926 måste upprätta en juridisk avdelning vid avdelningskontoret i Magdeburg. År 1928 inleddes enbart i Tyskland 1.660 processer mot bibelforskarna, och pressen ökade år för år. Prästerna var beslutna att sätta stopp för bibelforskarnas arbete, och de gladde sig varje gång ett domstolsutslag tydde på att de hade en viss framgång.

I Förenta staterna blev bibelforskare år 1928 arresterade för att de predikade från hus till hus i South Amboy i New Jersey. Mindre än tio år senare hade det årliga antalet arresteringar med anledning av predikandet i Förenta staterna stigit till över 500. År 1936 ökade antalet plötsligt till 1.149. För att kunna bistå med nödvändig juridisk rådgivning måste man nu också upprätta en juridisk avdelning vid Sällskapets högkvarter.

Den intensiva predikoverksamheten i Rumänien möttes likaså av kraftigt motstånd från dem som då satt vid makten. När Jehovas vittnen spred biblisk litteratur, blev de ofta arresterade och våldsamt slagna. Från år 1933 till år 1939 inleddes 530 processer mot Jehovas vittnen. Men eftersom landets lag garanterade vissa fri- och rättigheter, ledde många överklaganden i Rumäniens högsta domstol till domslut som var gynnsamma för vittnena. När polisen började inse detta, övergick man till att konfiskera litteraturen och skymfa vittnena, men försökte undvika domstolsprocesser. När Sällskapet slutligen tilläts inregistrera sig som sammanslutning i Rumänien, försökte motståndarna omintetgöra syftet med denna lagliga inregistrering genom att få igenom ett domstolsbeslut som förbjöd spridning av Vakttornets litteratur. Detta beslut upphävdes av en högre domstol, men då fick prästerskapet kyrkoministern att ingripa och dra in tillståndet.

Under de dåvarande regeringarna i Italien och Ungern konfiskerade polisen, liksom i Rumänien, Jehovas vittnens bibliska litteratur. Detsamma hände i Japan, Korea och Guldkusten (nu Ghana). I Frankrike beordrades utländska Jehovas vittnen att lämna landet. I Sovjetunionen var det under många år omöjligt för Jehovas vittnen att få inresetillstånd för att predika om Guds kungarike.

När en våg av nationalism svepte fram över världen från år 1933 och in på 1940-talet, förbjöd regeringarna Jehovas vittnen i det ena landet efter det andra. Tusentals Jehovas vittnen ställdes under den här perioden inför rätta på grund av att de av samvetsskäl vägrade att hälsa flaggan och att de höll fast vid sin kristna neutralitet. År 1950 rapporterades det att det enbart i Förenta staterna hade förekommit mer än 10.000 arresteringar av Jehovas vittnen under de föregående 15 åren.

Under loppet av en kort period år 1946 ställdes över 400 Jehovas vittnen inför rätta i Grekland. Detta var inget nytt. Det hade pågått i åratal. Bröderna dömdes inte bara till fängelsestraff, utan också till höga böter som blev en allvarlig ekonomisk belastning för dem. Men när de betraktade sin situation, sade de: ”Herren öppnade vägen för att ett vittnesbörd skulle kunna avges för Greklands myndighetspersoner, som fick höra om upprättandet av rättfärdighetens kungarike; domarna i domstolarna fick samma möjlighet.” Jehovas vittnen hade uppenbarligen den inställning som Jesus hade sagt att hans efterföljare skulle ha. — Luk. 21:12, 13.

En till synes hopplös kamp

Under 1940- och 1950-talen blev den kanadensiska provinsen Quebec ett veritabelt slagfält. Ända sedan år 1924 hade förkunnare där blivit arresterade för att de predikade de goda nyheterna. Vintern 1931 var det en del vittnen som blev tagna av polisen varje dag — några av dem till och med två gånger om dagen. Rättegångskostnaderna för Jehovas vittnen i Canada blev stora. I början av år 1947 ökade det totala antalet mål som gällde Jehovas vittnen och som väntade på avgörande i domstolarna i provinsen Quebec till 1.300, trots att det bara var en liten grupp Jehovas vittnen där.

Vid den här tiden utövade katolska kyrkan så stor makt att varje politiker och varje domare i provinsen måste räkna med den. Prästerna åtnjöt i allmänhet stort anseende i Quebec, och människor var snabba att göra som prästen på orten sade. I boken State and Salvation (1989) beskrevs situationen på följande sätt: ”I den lagstiftande församlingens sal hade Quebecs kardinal en tronstol stående alldeles bredvid den som var reserverad för viceguvernören. Stora delar av Quebec stod på ett eller annat sätt under kyrkans direkta kontroll. ... Kyrkans mission var i själva verket att anpassa Quebecs politiska liv till den katolska uppfattningen, enligt vilken sanning är lika med katolicism, villfarelse är lika med allt som inte är katolskt och frihet är lika med friheten att tala och leva efter den katolska sanningen.”

Mänskligt sett stod Jehovas vittnen inför en hopplös kamp, inte bara i Quebec, utan i hela världen.

Anklagelser av alla upptänkliga slag

Jehovas vittnens motståndare finkammade lagböckerna för att finna varje tänkbar förevändning att sätta stopp för deras verksamhet. Ofta anklagade man dem för att utan tillstånd bedriva försäljning vid folks dörrar, och således gjorde man gällande att deras verksamhet var kommersiell. På andra håll blev pionjärer anklagade för det rakt motsatta, nämligen lösdriveri, eftersom man hävdade att de inte hade förvärvsarbete.

I några kantoner i Schweiz försökte myndighetspersoner i årtionden envist klassificera Jehovas vittnens spridning av biblisk litteratur som kommersiell försäljningsverksamhet. I synnerhet var den allmänne åklagaren i den franskspråkiga kantonen Vaud fast besluten att se till att varje dom som avkunnades till vittnenas fördel i de lägre domstolarna blev upphävd.

På den ena platsen efter den andra fick Jehovas vittnen besked om att de måste ha tillstånd för att få sprida litteratur eller hålla sina bibliska möten. Men var det verkligen nödvändigt med tillstånd? Jehovas vittnen svarade ”nej”! På vilken grund?

De förklarade: ”Jehova Gud befaller sina vittnen att predika evangeliet om hans kungarike, och Guds bud står över allt annat och måste åtlydas av hans vittnen. Inget lagstiftande organ och ingen lagens handhavare på jorden kan med rätta ingripa mot Jehovas lag. Eftersom ingen regeringsmakt i världen med rätta kan förbjuda predikandet av evangeliet, kan ingen sådan världslig myndighet eller makt ge tillstånd att predika evangeliet. Världsliga makter har ingen myndighet till någotdera. Att be människor om tillstånd att göra något som Gud har befallt skulle vara en skymf mot Gud.”

De anklagelser som riktades mot Jehovas vittnen bar ofta en stark prägel av religiös fientlighet. När broschyrerna Se fakta i ögonen och Botemedlet delades ut, blev således tillsyningsmannen för Sällskapets avdelningskontor i Nederländerna år 1939 instämd inför rätta i Haarlem för att bemöta anklagelsen att Jehovas vittnen hade kränkt en del av den nederländska befolkningen. Åklagaren anförde bland annat att Vakttornets litteratur sade att den katolska hierarkin på ett bedrägligt sätt lockade pengar av folk genom att påstå sig kunna befria de döda från en plats där de döda inte är — från skärselden, vars existens kyrkan enligt vittnenas litteratur inte kunde bevisa.

I vittnesbåset beklagade sig hierarkins huvudvittne, ”fader” Henri de Greeve: ”Min främsta anledning till klagomål är att utomstående kan få det intrycket att vi präster inte är annat än en samling skurkar och bedragare.” När tillsyningsmannen för Sällskapets avdelningskontor hördes, slog han upp den katolska bibeln och visade rätten att det som stod i broschyren om de katolska lärorna stämde med katolikernas egen bibel. När Sällskapets advokat sedan frågade de Greeve om han kunde bevisa lärorna om ett brinnande helvete och om skärselden, svarade han: ”Jag kan inte bevisa det; jag bara tror på det.” Domaren insåg snabbt att det var precis vad broschyren hade påpekat. Målet avskrevs, och prästen lämnade snabbt domstolsbyggnaden i vredesmod!

I östra delen av det dåvarande Tjeckoslovakien var prästerna oroade över Jehovas vittnens ökade aktivitet och anklagade dem för att vara spioner. Situationen liknade den som aposteln Paulus fick uppleva, när judiska präster i det första århundradet anklagade honom för uppvigling. (Apg. 24:5) Hundratals fall drogs inför rätta år 1933/1934, tills myndigheterna blev övertygade om att anklagelsen var grundlös. Också i den kanadensiska provinsen Quebec ställdes Jehovas vittnen inför rätta under 1930- och 1940-talen, anklagade för uppviglande sammansvärjning. Präster — både katolska och protestantiska, men i synnerhet katolska — inställde sig personligen i rätten för att vittna mot dem. Vad hade Jehovas vittnen gjort? Prästerna hävdade att de hade äventyrat den nationella enheten genom att publicera sådant som kunde skapa motvilja mot katolska kyrkan. Jehovas vittnen svarade emellertid att de bara hade gett ut litteratur som gav ödmjuka människor tröst från Guds ord, men att prästerna blev rasande därför att deras egna oskriftenliga läror och sedvänjor avslöjades.

Vad gjorde det möjligt för Jehovas vittnen att hålla ut trots sådant ihärdigt motstånd? Det var deras tro på Gud och på hans inspirerade ord, deras osjälviska hängivenhet för Jehova och hans kungarike och den styrka som kommer av Guds andes verksamhet. Som Bibeln säger: ”Den kraft som är över det normala ... [är] av Gud och inte från oss själva.” — 2 Kor. 4:7.

Jehovas vittnen tar till offensiven på det rättsliga området

I flera årtionden före första världskriget hade bibelforskarna delat ut stora mängder biblisk litteratur gratis på gatorna i närheten av kyrkorna och från hus till hus. Men i många städer och samhällen i Förenta staterna utfärdades sedan förordningar som i stor utsträckning lade hinder i vägen för sådant ”frivilligt arbete”. Vad kunde göras?

Vakt-Tornet för 15 februari 1920 (på engelska 15 december 1919) förklarade: ”I det vi betrakta det såsom vår plikt att uppbjuda alla våra krafter till att bära vittnesbörd om Herrens rike och icke låta våra händer slappna, emedan vi se att dörren håller på att tillslutas, och med syn på det förhållandet att sådana systematiska ansträngningar ha blifvit gjorda för att hindra den fria traktatutdelningen, så ha anordningar blifvit vidtagna för att använda oss af en tidskrift, ... Den gyllene tidsåldern.” *

Allteftersom arbetet med att förkunna från hus till hus blev mer intensivt, gjordes också allt fler försök att med lagens hjälp inskränka eller förbjuda det. Det är inte alla länder som har lagar som kan skydda minoriteters fri- och rättigheter när de möter motstånd från offentliga myndigheters sida. Men Jehovas vittnen visste att Förenta staternas konstitution garanterade religionsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet. När domare tolkade lokala förordningar på ett sådant sätt att man hindrade predikandet av Guds ord, överklagade vittnena därför saken i en högre domstol. *

Hayden C. Covington, som spelade en viktig roll när det gällde Sällskapet Vakttornets juridiska angelägenheter, sade senare om det som hade skett: ”Om de tusentals fällande domar som avkunnades av fredsdomare, polisdomstolar och andra lägre domstolar inte hade överklagats, skulle precedensfall ha hopat sig till ett berg som utgjort ett jättelikt hinder för vår tillbedjan. Genom att överklaga har vi sörjt för att ett sådant hinder inte har upprests. Vårt sätt att tillbe Gud har skrivits in i Förenta staternas och i andra länders lagar på grund av att vi ständigt har överklagat ogynnsamma domar.” I Förenta staterna gick ett flertal mål ända upp till Högsta domstolen.

Garantierna för grundläggande fri- och rättigheter stärks

Ett av de första fallen som gällde Jehovas vittnens förkunnartjänst och som nådde Förenta staternas högsta domstol inträffade i Georgia, och målet kom upp i Högsta domstolen den 4 februari 1938. Av tingsrätten i Griffin i Georgia hade Alma Lovell dömts för att ha överträtt en lokal förordning som förbjöd spridning av litteratur av varje slag utan tillstånd av chefen för stadsförvaltningen. Syster Lovell hade bland annat erbjudit folk tidskriften Den Gyllne Tidsåldern. Den 28 mars 1938 fällde Förenta staternas högsta domstol det utslaget att den lokala förordningen var ogiltig, eftersom den innebar att tryckfriheten underställdes krav på tillstånd och censur. *

Året därpå inställde sig J. F. Rutherford i Högsta domstolen som ombud för den överklagande parten i målet mellan Clara Schneider och staten New Jersey (Clara Schneider v. State of New Jersey). * År 1940 följde sedan målet mellan Cantwell och staten Connecticut (Cantwell v. State of Connecticut), * i vilket J. F. Rutherford avfattade den skriftliga sakframställningen i målet och Hayden Covington stod för den muntliga föredragningen inför rätten. Den gynnsamma utgången i dessa mål stärkte den i konstitutionen garanterade religionsfriheten, yttrandefriheten och tryckfriheten. Men det blev också nederlag i kampen.

Svåra nederlag i domstolarna

År 1935 nådde frågan om flagghälsning i förbindelse med skolelever som var barn till Jehovas vittnen för första gången de amerikanska domstolarna. Det skedde i målet Carlton B. Nicholls v. Mayor and School Committee of Lynn (Massachusetts). * Målet hänsköts till Högsta domstolen i staten Massachusetts. Domstolen fällde år 1937 det utslaget att oavsett vad Carleton Nichols j:r och hans föräldrar sade sig tro på, var det inte nödvändigt att ta hänsyn till deras religiösa övertygelse, för, som domstolen förklarade: ”Den flagghälsning och den trohetsed det här är fråga om kan inte rimligtvis sägas ha något samband med religion. ... De har inget att göra med de uppfattningar någon kan ha om Skaparen. De berör inte någon människas förhållande till sin Danare.” När frågan om obligatorisk flagghälsning överklagades i Förenta staternas högsta domstol i målet Leoles v. Landers * år 1937 och återigen i målet Hering v. State Board of Education * år 1938, vägrade domstolen att pröva dessa mål, eftersom man inte ansåg att de berörde någon viktig federal konstitutionell fråga. År 1939 avslog domstolen i målet Gabrielli v. Knickerbocker * återigen ett överklagande som gällde samma fråga. Samma dag fastställde Högsta domstolen, utan muntlig förhandling, den lägre domstolens ogynnsamma dom i målet Johnson v. Town of Deerfield. *

År 1940 gick Högsta domstolen till sist med på att ta upp ett mål av det här slaget, nämligen det mål som betecknades Minersville School District v. Gobitis. * Ett uppbåd kända advokater ingav framställningar för båda parter. J. F. Rutherford stod för den muntliga föredragningen för Walter Gobitas och hans barn. En representant för Harvarduniversitetets juridiska fakultet talade som representant för det amerikanska advokatsamfundet och den amerikanska medborgarrättsföreningen och framförde skäl mot obligatorisk flagghälsning. Men deras argument förkastades, och med endast en domares reservation fällde Högsta domstolen den 3 juni det utslaget att barn som inte ville hälsa flaggan kunde relegeras från de allmänna skolorna.

Under de tre följande åren fällde Högsta domstolen utslag som gick Jehovas vittnen emot i 19 fall. Det som fick störst betydelse var den ogynnsamma domen år 1942 i målet Jones v. City of Opelika. * Rosco Jones hade dömts för att han hade spridit litteratur på gatan i Opelika i Alabama utan att ha erlagt avgift för tillstånd att bedriva försäljningsverksamhet. Högsta domstolen fastställde domen och sade att regeringar hade rätt att ta ut skäliga avgifter av dem som bedrev försäljningsverksamhet och att man inte kunde invända mot sådana lagar, även om lokala myndigheter godtyckligt drog in tillståndet. Det var ett hårt slag, för nu kunde varje kommun, på tillskyndan av präster eller andra motståndare till Jehovas vittnen, med stöd av lagen pålägga vittnena begränsningar och, som motståndarna kanske trodde, stoppa deras predikoverksamhet. Men så hände något oväntat.

Bladet vänder sig

I målet Jones v. Opelika, där domen blev ett svårt slag mot Jehovas vittnens offentliga förkunnartjänst, förklarade tre av domarna att de inte bara var oeniga med rättens majoritetsbeslut i det aktuella målet, utan att de också ansåg att de hade medverkat till att lägga grunden till detta majoritetsbeslut i förbindelse med målet Gobitis. ”Eftersom vi instämde i motiveringen till domslutet i målet Gobitis”, tillade de, ”anser vi detta vara ett lämpligt tillfälle att förklara att vi nu är av den uppfattningen att utslaget i det målet också var felaktigt.” Jehovas vittnen tog det som en fingervisning om att tiden var inne att på nytt lägga fram stridsfrågorna för Högsta domstolen.

En hemställan om förnyad prövning ingavs i målet Jones v. Opelika. I denna hemställan framfördes starka juridiska argument. Det förklarades också bestämt: ”Denna domstol bör ta den särskilt betydelsefulla omständigheten i beaktande att den dömer den allsmäktige Gudens tjänare.” Man lade fram några bibliska exempel som visade vad detta innebar. Man riktade uppmärksamheten på det råd som lagläraren Gamaliel gav den judiska högsta domstolen i det första århundradet, nämligen: ”Befatta er inte med de här människorna, utan låt dem hållas ...; annars kanske ni befinns vara sådana som faktiskt strider mot Gud.” — Apg. 5:34—39.

Slutligen, den 3 maj 1943, upphävde Högsta domstolen sitt tidigare beslut i målet Jones v. Opelika. Det skedde i målet Murdock v. Commonwealth of Pennsylvania * som blev en milstolpe. Högsta domstolen förklarade att det var i strid med konstitutionen att kräva avgift av människor som ville utnyttja sin religionsfrihet till att sprida religiös litteratur. Detta mål öppnade åter dörrarna för Jehovas vittnen i Förenta staterna och har åberopats som precedensfall i hundratals mål sedan dess. Den 3 maj 1943 blev verkligen en minnesvärd dag för Jehovas vittnen med avseende på alla processer de har fört inför Förenta staternas högsta domstol. Denna enda dag blev 12 av 13 mål (sammanslagna till förhandling och dom i fyra rättegångar) avgjorda till deras fördel. *

Omkring en månad senare — på den amerikanska ”flaggans dag”, den 14 juni — upphävde Högsta domstolen återigen ett av sina beslut, denna gång i målet Gobitis. Det skedde i samband med det mål som betecknades West Virginia State Board of Education v. Barnette. * Rätten fastställde att ”ingen myndighet, vare sig högre eller lägre, kan föreskriva vad som är renlärigt när det gäller politik, nationalism, religion och andra frågor där åsikterna går isär eller tvinga medborgare att i ord eller handling bekänna sin tro i dessa stycken”. Många av de argument som låg till grund för det beslutet användes därefter i Canada av appellationsdomstolen i Ontario som motivering för domen i målet Donald v. Hamilton Board of Education — en dom som Canadas högsta domstol inte upphävde.

I överensstämmelse med domen i målet Barnette, och till och med samma dag, fastslog Förenta staternas högsta domstol i målet Taylor v. State of Mississippi * att man inte med rätta kan anklaga Jehovas vittnen för uppvigling, när de förklarar varför de inte hälsar flaggan och lär att alla nationer står på den förlorande sidan eftersom de är i opposition mot Guds kungarike. De här domsluten banade också vägen för gynnsamma domar i andra domstolar, både i fall som gällde föräldrar som var Jehovas vittnen och vars barn hade vägrat att hälsa flaggan i skolan och i fall som gällde anställning och vårdnadsrätt. Bladet hade verkligen vänt sig. *

Äntligen frihet i Quebec

Jehovas vittnen gjorde också stora ansträngningar att få sin religionsfrihet erkänd i Canada. Från år 1944 till år 1946 hade hundratals Jehovas vittnen arresterats i Quebec när de utförde sin offentliga förkunnartjänst. Den kanadensiska lagen garanterade religionsfrihet, men pöbelhopar avbröt ändå möten där man dryftade Bibeln. Polisen tillmötesgick det katolska prästerskapets krav på att Jehovas vittnen skulle stoppas. Domare i de lokala domstolarna var ovettiga mot Jehovas vittnen, medan de som tog del i pöbelvåldet gick fria. Vad kunde man göra?

Sällskapet anordnade en särskild sammankomst i Montreal den 2 och 3 november 1946. Talarna redogjorde för Jehovas vittnens ståndpunkt, både bibliskt sett och i ljuset av landets lag. Därefter pålystes det att en 16 dagar lång kampanj skulle genomföras, under vilken man i hela Canada skulle dela ut traktaten Quebec’s Burning Hate for God and Christ and Freedom Is the Shame of All Canada (Quebecs brinnande hat mot Gud och Kristus och friheten är en skam för hela Canada) på engelska, franska och ukrainska. Den innehöll en detaljerad rapport om pöbelvåld och andra ohyggligheter som hade begåtts mot Jehovas vittnen i Quebec. Den följdes av en andra traktat, betitlad Quebec, You Have Failed Your People! (Quebec, du har svikit ditt folk!).

Antalet arresteringar i Quebec ökade våldsamt. För att klara av situationen upprättade Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Canada en juridisk avdelning som var representerad både i Toronto och i Montreal. När pressen kunde meddela att Maurice Duplessis, Quebecs premiärminister, avsiktligt hade ruinerat Frank Roncarelli, ett Jehovas vittne som drev en restaurangrörelse, bara för att denne hade ställt borgen för sina trosbröder, kom det högljudda protester från den kanadensiska allmänheten. Den 2 mars 1947 satte Jehovas vittnen i gång en landsomfattande kampanj, i vilken de uppmanade Canadas befolkning att skriva på en petition till regeringen om att få en ”Bill of Rights” (lag med garantier för individens fri- och rättigheter). Man samlade in över 500.000 namnunderskrifter. Det kanadensiska parlamentet hade aldrig tidigare fått en petition med så många underskrifter! Året därpå följde en ännu större namninsamling som stödde den första.

Under tiden valde Sällskapet ut två fall som man skulle överklaga i Canadas högsta domstol för att få prejudikat. I ett av dessa, Aimé Boucher v. His Majesty The King, gällde anklagelsen uppvigling, en anklagelse som ofta riktades mot Jehovas vittnen.

Målet Boucher grundade sig på att Aimé Boucher, en mild och vänlig lantbrukare, hade varit med och delat ut traktaten Quebec’s Burning Hate. Gjorde han sig skyldig till uppvigling genom att han spred kännedom om det pöbelvåld som Jehovas vittnen hade utsatts för i Quebec och den ringaktning för lagen som ämbetsmän hade visat i sin behandling av dem och genom att han lade fram bevis för att den katolske biskopen och andra katolska präster stod bakom allt detta?

I en analys av den traktat som hade delats ut sade en av domarna i Högsta domstolen: ”Dokumentet bar överskriften ’Quebecs brinnande hat mot Gud och Kristus och friheten är en skam för hela Canada’; det innehöll för det första en uppmaning till lugnt och nyktert övervägande av det material som lades fram till stöd för överskriften; för det andra ett generellt omnämnande av den oförsonliga förföljelse som Jehovas vittnen i Quebec har utsatts för som bröder i Kristus; en utförlig skildring av specifika tillfällen av förföljelse; och till slut, i protest mot pöbelväldet och gestapometoderna, en vädjan till provinsens befolkning om att man genom studium av Guds ord och i lydnad för dess bud må frambringa en ’rik skörd av goda frukter bestående av kärlek till Gud och Kristus och människans frihet’.”

Högsta domstolens beslut upphävde den fällande domen mot Aimé Boucher, men tre av de fem domarna nöjde sig med att beordra ny prövning av målet. Kunde man nu räkna med en opartisk dom i de lägre domstolarna? Jehovas vittnens advokat yrkade på att Högsta domstolen själv skulle pröva målet på nytt. Förvånansvärt nog beviljades detta. Medan yrkandet väntade på avgörande, utökades antalet domare i domstolen, och en av de ursprungliga domarna ändrade mening. Resultatet blev att broder Boucher i december 1950 blev helt frikänd med fem domarröster mot fyra.

Först ignorerade både biträdande kronjuristen och premiärministern (som samtidigt var kronjurist) i provinsen Quebec domen, men så småningom genomdrevs den i domstolarna. Därigenom blev anklagelsen för uppvigling som gång på gång hade riktats mot Jehovas vittnen i Canada effektivt begravd.

Ännu ett fall överklagades i Canadas högsta domstol för att man skulle få prejudikat — det var målet Laurier Saumur v. The City of Quebec. Det gällde de lokala förordningar om tillstånd att bedriva försäljningsverksamhet som låg till grund för ett stort antal fällande domar i de lägre domstolarna. I målet Saumur sökte Sällskapet få ett permanent föreläggande för staden Quebec om att dess myndigheter inte fick hindra Jehovas vittnen att sprida religiös litteratur. Den 6 oktober 1953 avkunnade Högsta domstolen sin dom. Svaret blev ett ja till Jehovas vittnen och ett nej till provinsen Quebec. Denna dom ledde också till seger i tusen andra fall där principen om religionsfrihet var huvudfrågan. Detta inledde en ny era för Jehovas vittnens arbete i Quebec.

Förkunnarna får undervisning i rättsliga angelägenheter

Allteftersom antalet rättsfall ökade under senare delen av 1920-talet och tiden därefter, blev det nödvändigt för Jehovas vittnen att lära sig hur de skulle gå till väga i rättssaker. J. F. Rutherford var själv advokat och hade tid efter annan tjänstgjort som domare; han insåg därför att förkunnarna behövde få vägledning i sådana frågor. Jehovas vittnen hade i synnerhet sedan år 1926 lagt stor vikt vid att predika från hus till hus på söndagarna och erbjuda böcker som förklarade Bibeln. Men eftersom spridningen av biblisk litteratur på söndagar mötte motstånd, utarbetade broder Rutherford en liten broschyr, Liberty to Preach (Frihet att predika), för att hjälpa förkunnarna i Förenta staterna att förstå vilka rättigheter de hade enligt lagen. Han kunde emellertid inte sköta alla juridiska angelägenheter själv, och därför ordnade han med att andra advokater skulle tjäna vid Sällskapets högkvarter. De hade dessutom ett nära samarbete med ett antal advokater runt om i landet.

Det var omöjligt för advokaterna att personligen framträda inför rätten i alla de tusentals mål som gällde Jehovas vittnens predikoverksamhet, men de kunde ge värdefulla råd. Därför sörjde man för att alla Jehovas vittnen fick grundläggande undervisning i hur de skulle gå till väga i rättssaker. Detta gjordes vid särskilda sammankomster i Förenta staterna år 1932 och senare vid de ordinarie tjänstemötena i församlingarna. Jehovas vittnens årsbok för år 1933 innehöll ett avsnitt med detaljerade ”Anvisningar för tillvägagångssätt vid rättegång” (”Order of Trial” [som senare trycktes på ett separat ark]). De här anvisningarna ändrades allteftersom omständigheterna krävde det. I tidskriften Consolation för 3 november 1937 gavs ytterligare juridisk rådgivning angående särskilda situationer som kunde uppstå.

Med hjälp av dessa upplysningar kunde Jehovas vittnen vanligtvis sköta sitt eget försvar i de lokala domstolarna och behövde inte anlita advokat. Det visade sig att de därigenom ofta kunde avge ett vittnesbörd för domstolen och lägga fram sin sak klart och direkt för domaren, så att målet inte avgjordes enbart på grundval av juridiska formaliteter. När en dom gick vittnena emot, överklagades den nästan alltid. Men en del vittnen gick i fängelse i stället för att anlita en advokat, något som hade varit nödvändigt i en appellationsdomstol.

Då nya situationer uppstod och nya domar skapade prejudikat genom beslut i domstolarna, sände man ut ytterligare upplysningar, så att förkunnarna kunde följa med i utvecklingen. År 1939 tryckte man således broschyren Advice for Kingdom Publishers (Råd till Rikets förkunnare) för att hjälpa bröderna i deras kamp i domstolarna. Två år senare kom en mer omfattande framställning i broschyren Jehovah’s Servants Defended (Till försvar för Jehovas tjänare). I den återgav eller kommenterade man 50 olika amerikanska domstolsbeslut i mål som gällde Jehovas vittnen, förutom ett stort antal andra mål, och förklarade hur man med fördel kunde använda sig av dessa prejudikat. År 1943 fick varje förkunnare ett exemplar av broschyren Freedom of Worship (Religionsfrihet), som man studerade ingående vid tjänstemötena i församlingarna. Förutom att den innehöll ett värdefullt sammandrag av ett antal rättsfall, förklarade den detaljerat de bibliska skälen till ett bestämt tillvägagångssätt. År 1950 följde sedan den uppdaterade broschyren Defending and Legally Establishing the Good News (Att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna).

Allt detta var en fortskridande undervisning i rättsliga angelägenheter. Målet var emellertid inte att göra Jehovas vittnen till jurister, utan att hålla dörren öppen så att de kunde fortsätta att predika de goda nyheterna om Guds kungarike offentligt och från hus till hus.

Som en gräshoppssvärm

Där myndigheterna ansåg sig stå över lagen, kunde de behandla Jehovas vittnen hänsynslöst. Oavsett vilka metoder som motståndarna använde, följde emellertid Jehovas vittnen rådet i Guds ord: ”Hämnas inte er själva, ni älskade, utan lämna rum för vreden; det är ju skrivet: ’Min är hämnden; jag skall vedergälla, säger Jehova.’” (Rom. 12:19) Inte desto mindre kände de en stark förpliktelse att avge ett vittnesbörd. Hur bar de sig åt när de mötte motstånd från myndigheternas sida?

På 1930-talet var de enskilda församlingarna av Jehovas vittnen vanligtvis ganska små, men det var en stark sammanhållning dem emellan. När det uppstod allvarliga svårigheter på något håll, var förkunnarna från kringliggande församlingar ivriga att komma till undsättning. År 1933 var 12.600 Jehovas vittnen i Förenta staterna organiserade i 78 ”divisioner”. När det gång på gång förekom arresteringar inom ett område, eller när motståndarna utövade påtryckningar på radiostationer och lyckades få dem att säga upp kontrakt om att sända program som Jehovas vittnen hade sammanställt, underrättades Sällskapets kontor i Brooklyn. Inom en vecka sändes förstärkningar till området för att ett koncentrerat vittnesbörd skulle kunna avges.

Mellan 50 och 1.000 förkunnare, alltefter behov, träffades på avtalad tid, vanligen ute på landet i närheten av det distrikt som skulle bearbetas. Alla hade anmält sig frivilligt; några hade rest över 30 mil. De enskilda grupperna fick distrikt som de kunde gå igenom på en halvtimme eller högst två timmar. Samtidigt som varje bilgrupp började arbeta på sitt tilldelade distrikt, besökte en kommitté av bröder polisen för att ge besked om det arbete som pågick och för att lämna en lista med namnen på alla förkunnare som arbetade i samhället den förmiddagen. När polismännen insåg hur liten deras egen styrka var i förhållande till det stora antalet förkunnare, lät de i de flesta fall arbetet fortsätta utan att ingripa. På några platser fyllde de fängelset, men kunde sedan inte göra mer. För att hjälpa dem som blev arresterade hade förkunnarna advokater till hands som var beredda att ställa borgen. Det hela påminde om verkningarna av den symboliska gräshoppssvärmen som omtalas i Bibeln i Joel 2:7—11 och Uppenbarelseboken 9:1—11. På så sätt var det möjligt att fortsätta att predika de goda nyheterna trots hårt motstånd.

Egenmäktiga ämbetsmän avslöjas inför offentligheten

Man menade att det skulle vara till fördel att upplysa befolkningen på en del platser om vad de lokala myndighetspersonerna företog sig. När domstolarna i Quebec utsatte Jehovas vittnen för en behandling som förde tankarna till inkvisitionsdomstolarna, sände man ett brev till alla medlemmarna av Quebecs lagstiftande församling i vilket man lade fram fakta. När ingenting hände, sände Sällskapet en kopia av brevet till 14.000 affärsmän i hela provinsen. Sedan gick man till tidningarna med dessa upplysningar.

I östra Förenta staterna blev allmänheten informerad genom radiosändningar. På Betel i Brooklyn bildade några förkunnare som var duktiga skådespelare och goda imitatörer något som kallades ”King’s Theater”. När egenmäktiga myndighetspersoner drog Jehovas vittnen inför rätta, stenograferade man ner allt som sades under domstolsförhandlingarna. Skådespelarna var närvarande i rättssalen för att lära in polisens, åklagarens och domarens tonfall och sätt att tala. Sedan man hade annonserat radiosändningen vitt och brett för att försäkra sig om att många skulle lyssna, spelade ”King’s Theater” upp hela rättegångsförloppet som radioteater. På så sätt fick allmänheten veta exakt vad personer i offentlig ställning företog sig. På grund av att offentlighetens strålkastarljus riktades mot dessa ämbetsmän, blev en del av dem med tiden mer försiktiga i sin handläggning av fall som gällde Jehovas vittnen.

Förenad aktion inför nazistförtrycket

När regeringen i Nazisttyskland satte i gång en kampanj för att stoppa Jehovas vittnens verksamhet i Tyskland, gjorde bröderna upprepade försök att komma till tals med de tyska myndigheterna. Men inget hjälpte. Sommaren 1933 hade verksamheten blivit förbjuden i de flesta tyska delstaterna. Den 25 juni 1933 antog därför Jehovas vittnen vid en sammankomst i Berlin en offentlig förklaring angående sin förkunnartjänst och syftet med den. Man sände exemplar av denna förklaring till alla höga regeringstjänstemän, och dessutom delades flera miljoner ut till allmänheten. Trots det vägrade domstolarna i juli 1933 att ta upp frågan om att upphäva förbudet. Tidigt följande år skrev J. F. Rutherford ett personligt brev till Adolf Hitler angående situationen. Brevet överlämnades till Hitler av ett särskilt sändebud. Längre fram gick hela det världsvida brödraskapet till aktion.

Söndagen den 7 oktober 1934, klockan nio på förmiddagen, församlades varje grupp av Jehovas vittnen i Tyskland. De bad en bön om Jehovas ledning och välsignelse. Sedan sände varje grupp ett brev till tyska regeringstjänstemän, i vilket de förklarade att de var fast beslutna att fortsätta att tjäna Jehova. Innan de skildes dryftade de sin Herres, Jesu Kristi, ord i Matteus 10:16—24. Därefter gick de ut och avgav ett vittnesbörd för sina grannar om Jehova och hans kungarike under Kristus.

Samma dag kom Jehovas vittnen jorden runt tillsammans i sina församlingar, och efter att ha bett till Jehova sände de ett telegram med följande varning till Hitlers regering: ”Er hårda behandling av Jehovas vittnen upprör alla anständiga människor på jorden och vanärar Guds namn. Upphör med all vidare förföljelse mot Jehovas vittnen, i annat fall kommer Gud att förgöra Er och Ert nationalsocialistiska parti.” Men förföljelsen upphörde inte därmed.

Gestapo intensifierade sina ansträngningar att krossa Jehovas vittnens verksamhet. Efter massarresteringar år 1936 trodde de kanske att de hade lyckats. Men den 12 december 1936 genomförde omkring 3.450 förkunnare som ännu var fria i Tyskland en blixtaktion; i hela landet delade de ut en tryckt resolution som tydligt förklarade Jehovas uppsåt och framhöll att Jehovas vittnen var beslutna att lyda Gud såsom härskare mer än människor. Motståndarna kunde inte förstå hur det var möjligt att genomföra en sådan utdelning. Några månader senare, när Gestapo försökte bagatellisera de anklagelser som riktades mot dem i resolutionen, utarbetade Jehovas vittnen ett öppet brev i vilket de skoningslöst namngav de nazistiska tjänstemän som hade misshandlat Jehovas vittnen. År 1937 delades också det här brevet ut överallt i Tyskland. På så vis blottlades de ondskefulla människornas gärningar för allas ögon. Det gav också alla möjlighet att avgöra hur de själva ville ställa sig till dessa den Högstes tjänare. — Jämför Matteus 25:31—46.

Världsvid publicitet ger viss lättnad

Också i andra länder har regeringarna behandlat Jehovas vittnen hårt och förbjudit deras möten och offentliga predikande. I några fall har dessa regeringar varit orsak till att Jehovas vittnen har förlorat sina förvärvsarbeten och att deras barn har avstängts från skolorna. I många länder har regeringarna också tillgripit fysiskt våld. Ändå har dessa länder i de flesta fall författningar som garanterar religionsfriheten. För att hjälpa sina förföljda bröder har Sällskapet Vakttornet ofta sett till att en detaljerad rapport om vad som förekommit har fått världsvid publicitet. Rapporterna har publicerats i tidskrifterna Vakttornet och Vakna!, och ibland har pressen återgett dessa rapporter. Många tusen brev från hela världen med vädjanden till stöd för Jehovas vittnen har sedan strömmat in till de ansvariga regeringstjänstemännen.

Till följd av en sådan kampanj år 1937 fick guvernören i Georgia i Förenta staterna på bara två dagar omkring 7.000 brev från fyra länder samtidigt som borgmästaren i La Grange i Georgia överhopades med tusentals brev. Liknande kampanjer genomfördes till stöd för Jehovas vittnen i Argentina år 1978 och år 1979, Benin 1976, Burundi 1989, Dominikanska republiken 1950 och 1957, Etiopien 1957, Gabon 1971, Grekland 1963 och 1966, Jordanien 1959, Kamerun 1970, Malawi 1968, 1972, 1975 och 1976, Malaya 1952, Moçambique 1976, Portugal 1964 och 1966, Singapore 1972, Spanien 1961 och 1962 samt Swaziland år 1983.

Situationen i Grekland är ett senare exempel på vad Jehovas vittnen i hela världen gör för att ge lättnad åt sina förtryckta bröder. På grund av den häftiga förföljelse som Jehovas vittnen utsattes för där i landet på anstiftan av det grekisk-ortodoxa prästerskapet offentliggjorde både Vakttornet och Vakna! (med en samlad internationell upplaga på över 22.000.000) år 1986 utförliga rapporter om förföljelsen. Jehovas vittnen i andra länder uppmanades att stödja sina bröder genom att skriva till grekiska regeringsmedlemmar. Det gjorde de. Athentidningen Vradyni rapporterade att justitieministern överhopades med mer än 200.000 brev från över 200 länder och på 106 språk.

Följande år, när ett mål som gällde Jehovas vittnen prövades i appellationsdomstolen i Chania på Kreta, var representanter för Jehovas vittnen från sju andra länder (England, Frankrike, Förenta staterna, Italien, Japan, Spanien och Tyskland) närvarande som parter i målet och för att stödja sina kristna bröder. När Greklands högsta domstol år 1988 avkunnade en ogynnsam dom i ett annat mål som gällde Jehovas vittnen, överklagade man till Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna. Den 7 december 1990 presenterade man där för 16 jurister från nästan alla delar av Europa en förteckning över 2.000 arresteringar och flera hundra rättsfall i vilka Jehovas vittnen i Grekland hade dömts på grund av att de hade talat om Bibeln. (I själva verket ägde 19.147 sådana arresteringar rum i Grekland under åren 1938—1992.) Kommissionen beslöt enhälligt att fallet skulle prövas av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

I några fall har ett sådant avslöjande av kränkningar av de mänskliga rättigheterna gett en viss lättnad. Men oavsett vilka åtgärder domare eller styresmän vidtar, fortsätter Jehovas vittnen att lyda Gud som sin högste Härskare.

Utverkande av lagligt erkännande

Bemyndigandet att utöva den sanna tillbedjan härrör givetvis inte från någon människa eller någon mänsklig regering, utan från Jehova Gud själv. Men i många länder har det visat sig vara till fördel för Jehovas vittnen att bli inregistrerade hos myndigheterna som en religiös sammanslutning för att tillförsäkra sig det skydd som världsliga lagar ger. Om vittnena planerar att köpa en tomt till ett avdelningskontor eller att trycka stora mängder biblisk litteratur, kan det lättare genomföras om en lagligen inregistrerad sammanslutning bildas i det aktuella landet. Jehovas vittnen vidtar sådana åtgärder i överensstämmelse med det exempel som aposteln Paulus gav i det forntida Filippi när det gällde att ”lagligt stadfästa de goda nyheterna”. — Fil. 1:7.

Emellanåt har detta varit mycket svårt. Österrike har till exempel ett konkordat med Vatikanen som innebär att katolska kyrkan tillförsäkras statligt ekonomiskt stöd. När Jehovas vittnen försökte få lagligt erkännande, fick de därför till en början avslag från myndigheterna med följande motivering: ”Er avsikt är att bilda en religiös organisation, och en organisation av det slaget kan inte bildas enligt österrikisk lag.” År 1930 blev det emellertid möjligt att inregistrera en sammanslutning vars syfte var att sprida biblar och biblisk litteratur.

I Spanien kom Jehovas vittnens verksamhet på 1900-talet i gång vid tiden för första världskriget. Men ända sedan inkvisitionens första år på 1400-talet hade katolska kyrkan och spanska staten, med undantag av några kortare perioder, arbetat hand i hand. Förändringar i det politiska och religiösa klimatet ledde till att enskilda individer tilläts utöva en annan religion, men de fick inte lov att ge uttryck åt sin tro offentligt. Trots dessa omständigheter sökte Jehovas vittnen år 1956 och återigen år 1965 vinna lagligt erkännande i Spanien. Men man kom egentligen ingen vart förrän det spanska parlamentet antog religionsfrihetslagen år 1967. Den 10 juli 1970, när det redan fanns över 11.000 Jehovas vittnen i Spanien, beviljades vittnena till sist lagligt erkännande.

År 1948 ansökte man hos franske guvernören i Dahomey (nu Benin) om att få Sällskapet Vakttornet lagligen inregistrerat. Men det beviljades först år 1966, sex år efter det att landet hade blivit en självständig republik. Detta lagliga erkännande drogs tillbaka år 1976 och återgavs sedan år 1990, när det politiska klimatet och den officiella inställningen till religionsfriheten ändrades.

I Canada hade Jehovas vittnen åtnjutit lagligt erkännande i åratal, men andra världskriget gav motståndarna en välkommen anledning att övertala den nye generalguvernören att införa förbud mot Jehovas vittnen. Detta skedde den 4 juli 1940. Två år senare, när representanter för Jehovas vittnen fick tillfälle att sammanträffa med ett utskott i underhuset, rekommenderade detta utskott på det bestämdaste att förbudet mot Jehovas vittnen och deras lagligen inregistrerade sammanslutningar skulle upphävas. Men det var först efter upprepade och utdragna debatter i underhuset och sedan Jehovas vittnen hade gjort stora ansträngningar att samla in namnunderskrifter från hela landet på två petitioner som justitieministern, en katolik, kände sig tvingad att helt upphäva förbudet.

I de östeuropeiska länderna måste regeringarnas inställning ändras radikalt, innan Jehovas vittnen kunde vinna lagligt erkännande där. Efter många årtiondens kamp för religionsfriheten fick Jehovas vittnen till slut lagligt erkännande i Polen och Ungern år 1989, i Rumänien och Östtyskland (före återföreningen med Västtyskland) år 1990, i Bulgarien och det dåvarande Sovjetunionen år 1991 och i Albanien år 1992.

Jehovas vittnen i alla länder strävar efter att arbeta inom ramarna för gällande lagar. De förespråkar kraftfullt, med stöd i Bibeln, att myndigheterna skall respekteras. Men när människors lagar kommer i konflikt med Guds klart uttryckta bud, svarar de: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:29.

När fruktan får människor att glömma grundläggande friheter

På grund av det ökande drogmissbruket och på grund av inflationen, som ofta har lett till att både man och hustru måste arbeta utanför hemmet, har Jehovas vittnen i Förenta staterna ställts inför en ny situation i sin förkunnartjänst. Många bostadsområden är nära nog folktomma under dagen, och inbrotten ökar. Människor är rädda. I slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet kom därför en ny våg av lokala förordningar om att folk som gick från dörr till dörr måste ha särskilt tillstånd för att man skulle kunna ha överblick över främlingar som uppehöll sig i området. I några städer har man hotat att arrestera Jehovas vittnen om de inte skaffar sig tillstånd. Men det finns redan en stabil rättslig grundval som gör det möjligt att i de flesta fall lösa problemen utan att gå till domstol.

När det uppstår svårigheter, kan äldste på platsen vända sig till myndigheterna där och i samråd med dem komma fram till en lösning. Jehovas vittnen står fast vid att de inte vill begära tillstånd att utföra det arbete som Gud har gett befallning om, och Förenta staternas konstitution, stödd av domar avkunnade av Högsta domstolen, garanterar religionsfrihet och tryckfrihet och säger att utövandet av dessa friheter inte får göras beroende av avgifter. Men Jehovas vittnen förstår att människor är rädda, och de kan om nödvändigt gå med på att underrätta polisen innan de börjar förkunna i ett visst område. Om man ändå inte kan nå en godtagbar kompromiss, skriver en advokat från Sällskapets högkvarter till de lokala myndigheterna och förklarar Jehovas vittnens arbete, visar att grundlagen stöder deras rätt att predika och påpekar att Jehovas vittnen kan hävda denna rätt genom att vid federal domstol inleda skadeståndsprocesser mot kommunen och dess befattningshavare. *

I en del länder visar det sig till och med nödvändigt att gå till domstol för att säkerställa grundläggande friheter som man länge har tagit för givna. Det skedde i Finland år 1976 och återigen år 1983. De lokala myndigheterna på den ena platsen efter den andra antog förordningar — enligt uppgift för att skydda privatlivets helgd — som förbjöd religiös verksamhet som inbegrep att gå från hus till hus. Det påpekades emellertid under rättegångar i Lovisa och i Raumo att predikande från hus till hus är en del av Jehovas vittnens religion och att staten hade godkänt den evangeliseringsmetoden, när den erkände Jehovas vittnens religiösa sammanslutning. Det påvisades också att många gärna vill att Jehovas vittnen skall besöka dem och att det skulle vara en inskränkning av friheten att förbjuda sådan verksamhet bara därför att inte alla uppskattar den. Efter framgången för Jehovas vittnen i de här målen upphävde många städer sina förordningar.

Inflytande på rättstillämpningen

Jehovas vittnens verksamhet har i en del länder haft stor betydelse för rättstillämpningen. Alla amerikanska juridikstuderande känner väl till hur Jehovas vittnen har bidragit till att försvara de medborgerliga rättigheterna i Förenta staterna. Omfattningen av detta bidrag har belysts i sådana artiklar som: ”Rättstillämpningen står i skuld till Jehovas vittnen” (i Minnesota Law Review för mars 1944) och ”En katalysator för rättstillämpningens utveckling: Jehovas vittnen i Högsta domstolen” (i University of Cincinnati Law Review år 1987).

De gynnsamma domar de har uppnått utgör en betydelsefull del av rättsunderlaget för religionsfriheten, yttrandefriheten och tryckfriheten i Förenta staterna. Dessa rättsfall har bidragit mycket till att bevara rättigheterna inte bara för Jehovas vittnen, utan för hela befolkningen. I ett tal vid Drake University sade Irving Dilliard, en känd författare och redaktör: ”Vare sig man tycker om det eller inte, är det ett faktum att Jehovas vittnen har gjort mer för att bevara våra fri- och rättigheter än någon annan religiös grupp.”

Och angående situationen i Canada heter det i förordet till boken State and Salvation—The Jehovah’s Witnesses and Their Fight for Civil Rights: ”Jehovas vittnen lärde staten, och det kanadensiska folket, vad det lagliga skyddet för oliktänkande grupper rent praktiskt bör omfatta. Dessutom ... ledde förföljelsen [av Jehovas vittnen i provinsen Quebec] till en rad mål som under 1940- och 1950-talen gick ända upp till Canadas högsta domstol. Dessa mål utgjorde också ett viktigt bidrag till utformningen av den kanadensiska inställningen till medborgerliga rättigheter, och de utgör grunden till våra dagars rättslära när det gäller medborgerliga fri- och rättigheter i Canada.” Ett av resultaten av Jehovas vittnens rättsliga kamp för religionsfriheten var enligt boken ”den långa diskussions- och debattprocess som ledde fram till Charter of Rights”, en förklaring om medborgerliga rättigheter som nu är en del av grundlagen i Canada.

Guds lag är den högsta

Men Jehovas vittnens insats på det rättsliga området har framför allt varit ett bevis på deras övertygelse om att Guds lag står över alla andra lagar. Den ståndpunkt de intar grundar sig på deras förståelse av stridsfrågan om den universella suveräniteten. De inser att Jehova är den ende sanne Guden och universums rättmätige Suverän. De intar därför den fasta ståndpunkten att vilka som helst lagar eller domstolsbeslut, som förbjuder dem att göra det som Jehova befaller dem att göra, är ogiltiga och att den mänskliga instans som har infört sådana restriktioner har överskridit sina befogenheter. De intar samma ståndpunkt som Jesu Kristi apostlar, vilka förklarade: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:29.

Jehovas vittnen är beslutna att med Guds hjälp predika de goda nyheterna om Guds kungarike på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer innan slutet kommer. — Matt. 24:14.

[Fotnoter]

^ § 28 Det första numret på engelska var daterat 1 oktober 1919. (Tidskriften började utges på svenska i april 1924.) Denna tidskrift och dess efterföljare, Consolation (En Ny Värld) och Awake! (Vakna!), har fått en enastående spridning. År 1992 kom Vakna! ut på 67 språk i en samlad upplaga på 13.110.000.

^ § 29 När Jehovas vittnen drogs inför domstol på grund av sitt förkunnararbete och dömdes till böter, överklagade de vanligtvis i stället för att betala böterna. Om de förlorade ett mål som de hade överklagat, gick de i fängelse i stället för att betala böterna, om lagen tillät detta. Jehovas vittnens konsekventa vägran att betala böter bidrog till att vissa myndighetspersoner avhöll sig från att vidare ingripa mot deras förkunnarverksamhet. Under vissa omständigheter kan denna praxis fortfarande tillämpas, men Vakttornet för 15 september 1975 visade att böter i många fall med rätta kan betraktas som en form av straff och att detta att man betalar böter inte är detsamma som att man erkänner sig skyldig, lika lite som det skulle vara ett bevis för skuld att man avtjänade ett fängelsestraff.

^ § 32 Lovell v. City of Griffin, 303 U.S. 444 (1938).

^ § 33 Schneider v. State of New Jersey (Town of Irvington), 308 U.S. 147 (1939).

^ § 33 310 U.S. 296 (1940).

^ § 35 297 Mass. 65 (1935). Målet gällde en åttaårig skolpojke, vars namn rätteligen stavas Carleton Nichols.

^ § 35 302 U.S. 656 (1937) (från Georgia).

^ § 35 303 U.S. 624 (1938) (från New Jersey).

^ § 35 306 U.S. 621 (1939) (från Kalifornien).

^ § 35 306 U.S. 621 (1939) (från Massachusetts).

^ § 36 310 U.S. 586 (1940). Walter Gobitas (som namnet rätteligen stavas), fadern, och hans barn William och Lillian hade gått till domstol för att förhindra att skolstyrelsen avvisade de två barnen från den allmänna skolan i Minersville på grund av att de inte ville hälsa landets flagga. Både den federala distriktsdomstolen och appellationsdomstolen dömde till Jehovas vittnens fördel. Sedan överklagade skolstyrelsen målet i Högsta domstolen.

^ § 37 316 U.S. 584 (1942).

^ § 41 319 U.S. 105 (1943).

^ § 41 Under kalenderåret 1943 överklagades i Förenta staternas högsta domstol 24 mål som gällde Jehovas vittnen.

^ § 42 319 U.S. 624 (1943).

^ § 43 319 U.S. 583 (1943).

^ § 43 Från år 1919 till år 1988 blev sammanlagt 138 mål som gällde Jehovas vittnen överklagade i Förenta staternas högsta domstol. I 130 av dessa mål var det Jehovas vittnen som överklagade; i åtta var det deras motpart. I 67 fall vägrade Högsta domstolen att pröva målen, eftersom domstolen vid den tidpunkten ansåg att de inte berörde viktiga frågor som hade samband med den federala konstitutionen eller federala lagar. I 47 av de mål som Högsta domstolen behandlade avkunnades dom till Jehovas vittnens fördel.

^ § 88 Jane Monell v. Department of Social Services of the City of New York, 436 U.S. 658 (1978).

[Infälld text på sidan 680]

Regeringarna i det ena landet efter det andra förbjöd Jehovas vittnen

[Bild på sidan 682]

Målet avskrevs, och prästen lämnade snabbt domstolsbyggnaden i vredesmod!

[Infälld text på sidan 693]

En del ämbetsmän blev mer försiktiga i sin handläggning av fall som gällde Jehovas vittnen

[Ruta på sidan 684]

Ett vittnesbörd inför USA:s högsta domstol

När Joseph F. Rutherford, medlem av staten New Yorks advokatsamfund och president för Sällskapet Vakttornet, framträdde inför Förenta staternas högsta domstol som ombud i målet ”Gobitis”, riktade han klart och tydligt uppmärksamheten på vikten av att underordna sig Jehova Guds suveränitet. Han sade:

”Jehovas vittnen är de som bär vittnesbörd om den allsmäktige Guden, som allena bär namnet JEHOVA. ...

Jag riktar uppmärksamheten på att Jehova Gud för mer än sex tusen år sedan lovade att genom Messias upprätta en rättfärdig regering. Han kommer att uppfylla detta löfte när hans tid är inne. De nuvarande förhållandena, sedda i ljuset av profetiorna, visar att denna tid är nära. ...

Gud, Jehova, är den enda källan till liv. Ingen annan kan ge liv. Staten Pennsylvania kan inte ge liv. Den amerikanska regeringen kan det inte. Enligt Paulus gav Gud denna lag [förbudet mot tillbedjan av bilder] för att skydda sitt folk mot avgudadyrkan. Det är bara en bagatell, säger ni. Att Adam åt av den förbjudna frukten var också bara en bagatell. Det avgörande var inte äpplet som Adam åt, utan hans handling av olydnad mot Gud. Frågan är om människan skall lyda Gud eller lyda en mänsklig institution. ...

Jag vill (fast det knappast är nödvändigt) påminna denna domstol om att den i målet ’Church v. United States’ hävdade att Amerika är en kristen nation; och det innebär att Amerika måste lyda Guds lag. Det innebär också att denna domstol juridiskt sett tar i beaktande att Guds lag är den högsta. Och om en människas samvete säger henne att Guds lag är den högsta och hon samvetsgrant lever i enlighet därmed, kan ingen mänsklig myndighet göra sig till herre över hennes samvete eller ingripa mot det. ...

Tillåt mig att rikta uppmärksamheten på följande: Varje gång en rättegångsförhandling börjar i denna domstol ropar rättstjänaren ut: ’Gud bevare Förenta staterna och denna ärade domstol.’ Och nu säger jag: Gud bevare denna ärade domstol för att begå ett fel som kommer att leda Förenta staternas folk in i ett totalitärt system och utplåna alla de fri- och rättigheter som konstitutionen garanterar. Detta är en fråga som är helig för varje amerikan som älskar Gud och hans ord.”

[Ruta på sidan 687]

När Högsta domstolen ändrade ståndpunkt

När Förenta staternas högsta domstol i målet ”Minersville School District v. Gobitis” år 1940 fastställde att skolbarn kunde åläggas att hälsa flaggan, anslöt sig åtta av de nio domarna till beslutet. Endast domare Stone reserverade sig mot beslutet. Men två år senare, i målet ”Jones v. Opelika”, reserverade sig ytterligare tre domare (Black, Douglas och Murphy) mot beslutet och tog tillfället i akt att framhålla att enligt deras uppfattning var domen i målet ”Gobitis” felaktig, eftersom religionsfriheten hade tillmätts underordnad betydelse. Det innebar att fyra av de nio domarna var gynnsamt inställda till att upphäva beslutet i målet ”Gobitis”. Två av de fem andra domarna som hade tillmätt religionsfriheten mindre betydelse var nu pensionerade. Två nya domare (Rutledge och Jackson) hade tillträtt när nästa flagghälsningsmål kom upp i Högsta domstolen. År 1943, i målet ”West Virginia State Board of Education v. Barnette”, röstade båda dessa domare till förmån för religionsfriheten och mot obligatorisk flagghälsning. Med sex röster mot tre ändrade således Högsta domstolen den ståndpunkt den hade intagit i fem tidigare mål (”Gobitis”, ”Leoles”, ”Hering”, ”Gabrielli” och ”Johnson”), vilka hade överklagats i denna domstol.

Domare Frankfurter, som reserverade sig mot beslutet i målet ”Barnette”, sade: ”Det har skett förr, och det kommer fortfarande att ske tid efter annan, att domstolen ändrar ståndpunkt. Men jag tror att innan denna domstol behandlade dessa mål gällande Jehovas vittnen, hade den aldrig (bortsett från mindre avvikelser som senare korrigerades) upphävt något beslut i syfte att begränsa demokratiska instansers makt.”

[Ruta på sidan 688]

”En uråldrig form av evangelisering”

År 1943 förklarade Förenta staternas högsta domstol bland annat följande i målet ”Murdock v. Pennsylvania”:

”Personlig utdelning av religiösa traktater är en uråldrig form av evangelisering — lika gammal som tryckpressen. Den har under årens lopp varit en mäktig drivkraft inom olika religiösa rörelser. Denna form av evangelisering används i dag i stor utsträckning av olika religiösa sekter, vars kolportörer bär ut evangeliet till tusentals och åter tusentals hem och söker vinna anhängare för sin tro genom personliga besök. Det handlar inte enbart om predikande; det handlar inte enbart om utdelning av religiös litteratur. Det är en kombination av båda. Dess syfte är lika evangeliskt som väckelsemötets. Denna form av religiös verksamhet har enligt Första tillägget [till Förenta staternas konstitution] lika hög status som gudsdyrkan i kyrkorna och predikan från predikstolarna. Den har rätt till samma beskydd som de mer ortodoxa och vedertagna formerna av religionsutövning. Den har också samma rätt som de andra till garantierna för yttrandefrihet och tryckfrihet.”

[Ruta på sidan 690]

”Lika rättigheter för alla”

Under ovanstående rubrik skrev år 1953 en på den tiden välkänd kanadensisk kolumnist följande: ”Det beslut Canadas högsta domstol fattade i målet Saumur [vilket Jehovas vittnen hade överklagat i Högsta domstolen] borde firas med en stor lusteld på Parliament Hill, en eld värdig en stor händelse. Få beslut i den kanadensiska rättshistorien kan ha varit mer betydelsefulla. Få domstolar kan ha gjort Canada en större tjänst än denna. Ingen domstol förtjänar större tacksamhet från kanadensare som värdesätter sitt frihetsarv än denna. ... Det är omöjligt att fira denna befrielse med en så stor lusteld som den förtjänar.”

[Ruta på sidan 694]

En modig förklaring till den nazistiska staten

Den 7 oktober 1934 sände alla församlingar av Jehovas vittnen i Tyskland följande brev till den tyska regeringen:

”TILL REGERINGEN:

Jehova Guds ord som finns i den Heliga skrift är den högsta lagen. Det är vårt enda rättesnöre, eftersom vi har invigt oss åt Gud och är sanna, uppriktiga efterföljare till Kristus Jesus.

Under det gångna året har ni kränkt Guds lag och våra rättigheter genom att förbjuda oss som Jehovas vittnen att samlas för att studera Guds ord och tillbe och tjäna honom. I sitt ord befaller Gud oss att vi inte skall underlåta att församlas. (Hebréerna 10:25) Jehova befaller oss: Ni är mina vittnen om att jag är Gud. Gå ut och framför mitt budskap till folket. (Jesaja 43:10, 12; Jesaja 6:9; Matteus 24:14) Er lag står i direkt konflikt med Guds lag. Vi följer de trogna apostlarnas exempel och ’måste lyda Gud mer än människor’, och det kommer vi också att göra. (Apostlagärningarna 5:29) Därför underrättar vi er om att vi till varje pris lyder Guds befallningar, att vi kommer att samlas för att studera hans ord och att vi kommer att tillbe och tjäna honom som han har befallt. Om er regering eller era ämbetsmän övar våld mot oss för att vi lyder Gud, kommer vårt blod över era huvuden, och ni kommer att få avlägga räkenskap inför den allsmäktige Guden.

Vi har ingenting med politiska angelägenheter att göra, utan vi är helt och fullt hängivna Guds rike under Kristi, hans kungs, styre. Vi kommer inte att vålla någon människa lidande eller skada. Det skulle glädja oss att kunna leva i frid med alla människor och göra gott mot alla i den mån vi har möjlighet, men eftersom er regering och era ämbetsmän fortsätter att försöka tvinga oss till olydnad mot universums högsta lag, måste vi nu göra er uppmärksamma på att vi, genom hans nåd, vill lyda Jehova Gud och att vi helt och fullt litar på att han kommer att befria oss från allt förtryck och alla förtryckare.”

[Ruta på sidan 697]

Jehovas vittnen under förbud förklarar tydligt sin ståndpunkt

Jehovas vittnens organisation i Canada blev förbjuden av regeringen år 1940. Därefter väcktes över 500 åtal mot Jehovas vittnen. Vad kunde de anföra till sitt försvar? Respektfullt men bestämt avgav de sin förklaring i rätten. Den kunde lyda som följer:

”Jag ber inte om ursäkt för dessa böcker. De visar vägen till evigt liv. Jag tror uppriktigt att de förklarar den allsmäktige Gudens uppsåt att upprätta ett rättfärdigt rike på jorden. De har varit den största välsignelsen i mitt liv. Enligt min åsikt skulle det vara en synd mot den Allsmäktige att förstöra dessa böcker och Guds budskap som de innehåller, liksom det skulle vara en synd att bränna själva Bibeln. Varje människa måste avgöra om hon vill utsätta sig för människors ogillande eller den allsmäktige Gudens ogillande. Jag för min del har tagit ståndpunkt på Herrens och hans rikes sida, och jag söker ära den Högstes namn, som är Jehova. Och om jag blir straffad för detta, får de som utdömer straffet stå till svars för detta inför Gud.”

[Ruta på sidan 698]

Synpunkter från kanadensiska parlamentsmedlemmar

Här följer några uttalanden som medlemmar av det kanadensiska underhuset gjorde år 1943, när de uppmanade justitieministern att upphäva förbudet mot Jehovas vittnen och deras lagligen inregistrerade sammanslutningar:

”Justitiedepartementet har inte förelagt kommittén några bevis som pekar på att Jehovas vittnen vid något tillfälle borde ha förklarats vara en illegal organisation. ... Det är en skam för Canada att människor blir förföljda för sin religiösa övertygelse på det sätt som dessa stackars människor har blivit.” ”Enligt min mening är det rätt och slätt religiösa fördomar som håller förbudet vid makt.” — Angus MacInnis.

”De flesta av oss har erfarit att dessa människor är ofarliga och inte på något sätt har för avsikt att skada staten. ... Varför har inte förbudet upphävts? Det kan inte bero på fruktan för att denna organisation skall skada statens välfärd eller att dess verksamhet undergräver vår insats i kriget. Det har aldrig funnits den ringaste antydan om att så skulle vara fallet.” — John G. Diefenbaker.

”Man måste fråga sig om inte aktionen mot Jehovas vittnen först och främst beror på deras inställning till katolikerna och inte deras påstådda samhällsfientliga inställning.” — Victor Quelch.

[Ruta på sidan 699]

De ”har gjort ... religionsfriheten en stor tjänst”

”Det skulle inte vara rätt att avsluta denna korta översikt av de problem Jehovas vittnen har haft med staten utan att nämna att de genom sin ståndaktighet har gjort den i konstitutionen stadgade religionsfriheten en stor tjänst. Under senare år har de tagit domstolarnas tid i anspråk mer än någon annan religiös grupp, och de har för allmänheten framstått som trångsynta; men de har varit trogna mot sitt samvetes övertygelse, och det har resulterat i att de federala domstolarna har avkunnat en rad domar som har säkrat och breddat de amerikanska medborgarnas garanterade religionsfrihet och har skyddat och vidgat de medborgerliga rättigheterna. Under de fem åren från 1938 till 1943 kom minst trettioett mål som gällde dem upp i Högsta domstolen, och domsluten i dessa och senare mål har i hög grad främjat de i Bill of Rights förankrade fri- och rättigheterna i allmänhet och skyddat religionsfriheten i synnerhet.” — Anson Phelps Stokes: ”Church and State in the United States”, band III, 1950, sid. 546.

[Ruta/Bilder på sidorna 700, 701]

De gläder sig över att kunna tillbe Gud i frihet

I många länder där Jehovas vittnen inte tidigare har haft full religionsfrihet kan de nu öppet komma tillsammans för att tillbe Gud, och de förkunnar nu fritt de goda nyheterna om Guds kungarike för andra.

Quebec, Canada

På 1940-talet blev de få Jehovas vittnen som fanns här i Châteauguay angripna av en pöbelhop. År 1992 kunde de mer än 21.000 vittnena i provinsen Quebec fritt komma tillsammans i sina Rikets salar

S:t Petersburg, Ryssland

År 1992 lät 3.256 döpa sig vid Jehovas vittnens första internationella sammankomst i Ryssland

Palma, Spanien

Sedan Jehovas vittnen i Spanien hade fått lagligt erkännande år 1970, visade de sin glädje över att kunna samlas öppet genom att sätta upp stora skyltar där de höll sina möten

Tartu, Estland

Jehovas vittnen i Estland är tacksamma för att de sedan år 1990 har kunnat ta emot biblisk litteratur obehindrat

Maputo, Moçambique

Inom ett år efter det att Jehovas vittnen hade fått lagligt erkännande år 1991 fanns det mer än 50 församlingar vars medlemmar med entusiasm förkunnade i och omkring huvudstaden

Cotonou, Benin

Många blev överraskade när de år 1990 kom till ett möte och fick se en banderoll som öppet hälsade Jehovas vittnen välkomna. Då fick de veta att förbudet mot deras religionsutövning hade upphävts

Prag, Tjeckoslovakien

På bilden nedan ses några få av dem som tjänade Jehova under de 40 år verksamheten var förbjuden av regeringen. År 1991 gladde de sig över att vara tillsammans vid en internationell sammankomst som Jehovas vittnen höll i Prag

Luanda, Angola

När förbudet upphävdes år 1992, var det över 50.000 enskilda personer och familjer som ville att Jehovas vittnen skulle studera Bibeln med dem

Kiev, Ukraina

I detta land är mötena (som ofta hålls i hyrda lokaler) välbesökta, i synnerhet sedan Jehovas vittnen fick lagligt erkännande år 1991

[Bilder på sidan 679]

Sammanlagt har 138 mål som berört Jehovas vittnen överklagats i Förenta staternas högsta domstol. Hayden Covington (som ses på bilden) tjänade från år 1939 till år 1963 som advokat i 111 av dessa mål

[Bild på sidan 681]

Maurice Duplessis, Quebecs premiärminister, knäböjer offentligt inför kardinal Villeneuve i slutet av 1930-talet och sätter en ring på hans finger som bevis på de nära banden mellan kyrkan och staten. I Quebec var förföljelsen av Jehovas vittnen särskilt intensiv

[Bild på sidan 683]

W. K. Jackson, som arbetade på den juridiska avdelningen vid Sällskapets högkvarter, tjänade i tio år som medlem av Jehovas vittnens styrande krets

[Bild på sidan 685]

Rosco Jones, vars mål i förbindelse med Jehovas vittnens förkunnartjänst kom upp i Förenta staternas högsta domstol två gånger

[Bilder på sidan 686]

Domarna i Förenta staternas högsta domstol, vilka med rösterna sex mot tre i målet ”Barnette” avvisade obligatorisk flagghälsning till förmån för religionsfriheten. Därmed upphävde domstolen sitt eget tidigare beslut i målet ”Gobitis”

Dessa var inblandade i målen

Lillian och William Gobitas

Marie och Gathie Barnette

[Bild på sidan 689]

Aimé Boucher som frikändes av Canadas högsta domstol genom en dom som avvisade de anklagelser för uppvigling som riktades mot Jehovas vittnen

[Bilder på sidan 691]

Den här traktaten som gavs ut på tre språk upplyste hela Canada om de övergrepp som Jehovas vittnen i Quebec utsattes för

[Bilder på sidan 692]

För att hjälpa Jehovas vittnen att bemöta motstånd mot förkunnartjänsten blev det nödvändigt att undervisa dem i rättsliga angelägenheter; här är några av de publikationer som användes