Kapitel 29

”Föremål för hat från alla nationerna”

DEN sista kvällen Jesus var tillsammans med sina apostlar före sin död påminde han dem: ”En slav är inte större än sin herre. Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också; om de har hållit mitt ord, skall de hålla ert också. Men allt detta skall de göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig.” — Joh. 15:20, 21.

Det var inte bara enstaka fall av intolerans Jesus hade i tankarna. Bara tre dagar tidigare hade han sagt: ”Ni skall vara föremål för hat från alla nationerna för mitt namns skull.” — Matt. 24:9.

Ändå förmanade Jesus sina efterföljare att de inte skulle tillgripa köttsliga vapen när de blev förföljda. (Matt. 26:48—52) De skulle inte förolämpa sina förföljare eller försöka hämnas. (Rom. 12:14; 1 Petr. 2:21—23) Det skulle ju faktiskt kunna hända att till och med förföljarna en dag blev troende. (Apg. 2:36—42; 7:58—8:1; 9:1—22) All vedergällning skulle överlämnas åt Gud. — Rom. 12:17—19.

Det är allmänt känt att de första kristna blev skoningslöst förföljda av den romerska staten. Men det är också värt att lägga märke till att det i första hand var de religiösa ledarna som förföljde Jesus Kristus och att Pontius Pilatus, den romerske ståthållaren, lät avrätta Jesus därför att de insisterade på det. (Luk. 23:13—25) Efter Jesu död var det återigen de religiösa ledarna som gick i spetsen för förföljelsen av Jesu efterföljare. (Apg. 4:1—22; 5:17—32; 9:1, 2) Har inte detta också varit fallet på senare tid?

Präster utmanar till offentlig debatt

När C. T. Russells skrifter på kort tid spreds i flera miljoner exemplar på många språk, var det inte så lätt för det katolska och det protestantiska prästerskapet att ignorera det han sade. Prästerna blev upprörda över att deras läror avslöjades som oskriftenliga och oroade över förlusten av medlemmar. Många av dem började därför fördöma Russells skrifter från predikstolen. De befallde sina hjordar att inte ta emot den litteratur som bibelforskarna spred. En del av dem försökte få myndigheterna att sätta stopp för verksamheten. På somliga platser i Förenta staterna — bland annat i Tampa i Florida, Rock Island i Illinois, Winston-Salem i North Carolina och Scranton i Pennsylvania — anordnade de offentliga bokbål av Russells skrifter.

 En del präster menade att det var nödvändigt att stoppa Russells inflytande genom att avslöja honom i en offentlig debatt. I närheten av högkvarteret för Russells verksamhet valde en grupp präster en talesman åt sig — dr E. L. Eaton, som var pastor i en metodistkyrka (North Avenue Methodist Episcopal Church) i Allegheny i Pennsylvania. År 1903 föreslog Eaton en offentlig debatt, och broder Russell antog inbjudan.

Debatten skulle röra sig om sex ämnen: Broder Russell hävdade, men dr Eaton bestred, att de dödas själar är omedvetna; att Kristi ”andra ankomst” föregår tusenårsriket och att syftet både med hans ”andra ankomst” och med tusenårsriket är att alla jordens familjer skall bli välsignade; vidare att endast ”evangelieålderns” heliga får del av den första uppståndelsen men att stora skaror kommer att få möjlighet till frälsning genom den senare uppståndelsen. Doktor Eaton hävdade, men broder Russell bestred, att ingen prövas efter döden; att alla som blir frälsta kommer till himlen; att de oförbätterligt onda kommer att drabbas av evig pina. Det hölls sex debatter om dessa frågor år 1903 i Carnegie Hall i Allegheny. Varje gång var det fullsatt.

Vad var det som låg bakom denna utmaning till debatt? Albert Vandenberg, som betraktade saken ur historiskt perspektiv, skrev senare: ”Som debattledare fungerade protestantiska präster, en präst från ett nytt samfund vid varje session. Dessutom satt präster från traktens olika kyrkosamfund på podiet tillsammans med pastor Eaton, enligt uppgift för att hjälpa honom med bibeltexter och ge honom moraliskt stöd. ... Att man till och med kunde bilda en inofficiell allians av protestantiska präster tyder på att de var rädda att Russell skulle komma att omvända deras församlingsmedlemmar.” — ”Charles Taze Russell: Profet i Pittsburgh, 1879—1909”, artikel publicerad i The Western Pennsylvania Historical Magazine, januari 1986, sid. 14.

Det var emellertid relativt sällan det hölls sådana debatter. De gav inte de resultat som prästalliansen hoppades på. En del medlemmar av dr Eatons egen församling tog intryck av det de hörde under debatterna år 1903, lämnade hans kyrka och anslöt sig till bibelforskarna. Till och med en präst som var närvarande erkände att Russell hade riktat ”brandsprutestrålen mot helvetet” och släckt elden. Broder Russell själv ansåg emellertid att han bättre kunde tjäna sanningens sak genom att använda sin tid och sina krafter till annat än debatter.

Men prästerna gav inte upp sitt angrepp. När broder Russell höll tal i Dublin på Irland och i Otley i Yorkshire i England, placerade de ut män bland publiken vilka skulle komma med högljudda invändningar och ropa falska anklagelser mot Russell personligen. Broder Russell klarade galant av dessa situationer genom att alltid åberopa Bibeln som auktoritet i sina svar.

Protestantiska präster från olika samfund hade bildat en sammanslutning som är känd som Evangeliska alliansen. Deras representanter i  många länder agiterade mot Russell och dem som spred hans skrifter. I Texas fann bibelforskarna till exempel att varenda präst, till och med i de minsta städerna och på landsbygden, var utrustad med samma falska anklagelser mot Russell och samma vrångbild av hans förkunnelse.

Ibland fick emellertid dessa angrepp mot Russell inte det resultat som prästerna hade väntat sig. När en predikant i New Brunswick i Canada höll en predikan i vilken han talade nedsättande om Russell, var det en man bland åhörarna som själv hade läst en del av det broder Russell hade skrivit. Han blev mycket upprörd när predikanten tog till uppenbara lögner. Mitt under predikan reste sig mannen upp, tog sin hustru vid handen och ropade till sina sju döttrar som sjöng i kören: ”Kom, flickor, vi går hem.” Alla nio tågade ut, och prästen kunde bara stå och se på hur den man som hade byggt kyrkan och som var församlingens ekonomiska stöttepelare gick sin väg. Församlingen upplöstes snart, och predikanten fick ge sig av.

Man tillgriper hån och förtal

I sina desperata försök att stoppa C. T. Russells och hans medarbetares inflytande talade prästerna förklenande om Russell och väckte tvivel om huruvida han var en kristen Ordets tjänare. Av liknande skäl behandlade de judiska religiösa ledarna i det första århundradet apostlarna Petrus och Johannes som ”olärda och helt vanliga människor”. — Apg. 4:13.

 Broder Russell hade inte utexaminerats från någon av kristenhetens teologiska läroanstalter. Men han sade frimodigt: ”Vi uppmanar [prästerna] att bevisa att de någonsin har fått en gudomlig ordination eller att de någonsin tänker på en sådan. De tänker bara på en sekterisk ordination, eller ett bemyndigande, var och en från sin egen sekt eller sitt eget samfund. ... Gud ordinerar, eller bemyndigar, en människa att predika genom att ge vederbörande den heliga anden. Den som har fått den heliga anden har fått kraft och bemyndigande att undervisa och predika i Guds namn. Den som inte har fått den heliga anden har inte Guds bemyndigande eller godkännande att predika.” — Jes. 61:1, 2.

För att skada broder Russells rykte spred somliga präster ut grova lögner om honom, både muntligen och skriftligen. En lögn som de ofta tillgrep — och som fortfarande tillgrips — hade med broder Russells äktenskap att göra. Broder Russells motståndare lät påskina att han var omoralisk. Hur förhöll det sig i verkligheten?

År 1879 gifte sig Charles Taze Russell med Maria Frances Ackley. De hade ett gott förhållande i 13 år. Därefter undergrävdes förhållandet mellan dem genom att några började smickra Maria Russell och vädja till hennes stolthet; men när deras motiv kom i dagen, tycktes hon återvinna balansen. Sedan en tidigare medarbetare hade spridit ut lögner om broder Russell, bad hon till och med sin man om lov att få besöka ett antal församlingar för att bemöta anklagelserna, eftersom det hade påståtts att han hade behandlat henne illa. Men det goda mottagande hon fick under den resan år 1894 bidrog tydligtvis till att hon efter hand ändrade uppfattning om sig själv. Hon ville ha mer och mer att säga till om i fråga om vad som skulle stå i Zion’s Watch Tower. * När hon fick klart för sig att inget som hon skrev skulle publiceras om inte hennes man, tidskriftens redaktör, godkände innehållet (på grundval av om det stämde med Bibeln), blev hon mycket upprörd. Han gjorde uppriktiga försök att hjälpa henne, men i november 1897 lämnade hon honom. Trots detta skaffade han henne en bostad och sörjde för hennes uppehälle. Flera år senare, år 1908, tillerkändes hon i en domstolsprocess som hon inledde år 1903, inte äktenskapsskillnad, utan ”skillnad till säng och säte” med underhållsbidrag.

Sedan hon förgäves hade försökt tvinga sin man att tillmötesgå hennes krav, gjorde hon, sedan hon lämnat honom, allt som stod i hennes makt för att svärta ner hans rykte. År 1903 gav hon ut en traktat som innehöll, inte bibliska sanningar, utan en mängd grova lögner om broder Russell. Hon försökte få präster från olika kyrkosamfund att dela ut traktaten på platser där bibelforskarna höll särskilda möten. Till deras heder måste sägas att inte många vid den tiden var villiga att låta sig utnyttjas  på det sättet. Sedan dess har emellertid andra präster lagt i dagen en annan anda.

Tidigare hade Maria Russell, både muntligen och skriftligen, fördömt dem som anklagade broder Russell för ett sådant klandervärt uppförande som hon nu själv beskyllde honom för. En del religiösa motståndare till broder Russell har publicerat vissa obevisade uttalanden som gjordes under rättegångsförhandlingarna år 1906 (uttalanden som rätten beslöt skulle strykas ur protokollet) för att ge intryck av att han var omoralisk och följaktligen olämplig att vara en Guds tjänare. Av rättegångsprotokollet framgår det emellertid tydligt att sådana anklagelser är falska. Maria Russells egen advokat frågade henne om hon menade att hennes man hade begått äktenskapsbrott. Hon svarade: ”Nej.” Det är också värt att lägga märke till att när en kommitté av kristna äldste lyssnade till de anklagelser Maria Russell riktade mot sin man år 1897, nämnde hon inte något av det som hon senare sade i rätten för att försöka övertala juryn att tillerkänna henne skilsmässa, trots att de påstådda händelserna skulle ha ägt rum före detta möte med de äldste.

Nio år efter det att Maria Russell först drog saken inför rätta skrev domare James Macfarlane ett svarsbrev till en man som ville ha en kopia av rättegångsprotokollet för att en av hans vänner skulle kunna avslöja Russell. Domaren sade honom rent ut att det skulle vara ett slöseri med tid och pengar. Han skrev i sitt brev: ”Grunden till hennes ansökan och till den dom som följde på juryns beslut var ’kränkande behandling’ och inte äktenskapsbrott, och så vitt jag förstår visar inte vittnesmålen att Russell hade ’en utomäktenskaplig förbindelse med en medsvarande’. Det fanns i själva verket ingen medsvarande.”

Maria Russells eget försenade erkännande kom vid broder Russells begravning i Carnegie Hall i Pittsburgh år 1916. Djupt beslöjad gick hon mittgången fram och lade ner en bukett liljekonvaljer på kistan. Vid buketten var fäst ett band med orden: ”Till min älskade make”.

Det är tydligt att prästerna har använt samma taktik som sina föregångare i det första århundradet. På den tiden försökte de religiösa ledarna fördärva Jesu rykte genom att anklaga honom för att han åt med syndare och för att han själv var en syndare och en hädare. (Matt. 9:11; Joh. 9:16—24; 10:33—37) Sådana anklagelser förändrade inte sanningen  om Jesus, men de avslöjade dem som tillgrep sådant baktaleri — och de avslöjar dem som tillgriper samma taktik i våra dagar — som andliga barn till Djävulen, vars namn betyder ”baktalare”. — Joh. 8:44.

Man utnyttjar krigshysterin för att uppnå sina syften

I och med den våg av nationalism som svepte fram över världen under första världskriget hade prästerna hittat ett nytt vapen som kunde användas mot bibelforskarna. Både protestantiska och katolska religiösa ledare kunde nu ge uttryck åt sin fientlighet under patriotismens täckmantel. De utnyttjade krigshysterin och anklagade bibelforskarna för omstörtande verksamhet — samma anklagelse som de religiösa ledarna i Jerusalem riktade mot Jesus Kristus och aposteln Paulus i det första århundradet. (Luk. 23:2, 4; Apg. 24:1, 5) För att kunna komma med en sådan anklagelse måste naturligtvis prästerna själva aktivt understödja krigsinsatsen, men det tycktes inte bekymra flertalet av dem, trots att det innebar att de måste skicka ut unga män för att döda medlemmar av sin egen kyrka i ett annat land.

Efter Russells död gav Sällskapet Vakttornet i juli 1917 ut boken Den fullbordade hemligheten på engelska, en kommentar till Uppenbarelseboken, Hesekiel och Höga Visan. Den boken avslöjade öppet skrymteriet bland kristenhetens präster! Den fick på relativt kort tid en omfattande spridning. I slutet av december 1917 och i början av år 1918 delade bibelforskarna i Förenta staterna och Canada också ut 10.000.000 exemplar av traktaten The Bible Students Monthly (Bibelforskarnas månadsblad) som innehöll ett skoningslöst budskap. Denna fyrsidiga traktat i litet tidningsformat var betitlad ”Babylons fall” och bar underrubriken ”Varför kristenheten nu måste lida — Det slutliga resultatet”. I den identifierades de katolska och de protestantiska religiösa organisationerna tillsammans med det nutida Babylon som snart skulle falla. Till stöd återgav den kommentarer ur boken Den fullbordade hemligheten till profetior som framställde Guds dom över det hemlighetsfulla Babylon. På baksidan fanns en satirisk teckning av en mur som höll på att falla samman. De stora stenarna från muren bar sådana påskrifter som ”Treenighetsläran (’3 × 1 = 1’)”, ”Själens odödlighet”, ”Läran om evig pina”, ”Protestantismen — läror, prästerskap etc.”, ”Katolicismen — påvar, kardinaler etc., etc.” — och alla stenarna var på väg ner.

Prästerna blev rasande över dessa avslöjanden, precis som de judiska religiösa ledarna blev när Jesus avslöjade deras skrymteri. (Matt. 23:1—39; 26:3, 4) I Canada reagerade prästerskapet mycket snabbt. I januari 1918 undertecknade över 600 kanadensiska präster en petition till den kanadensiska regeringen, i vilken de krävde att Internationella Bibelstudiesällskapets publikationer skulle förbjudas. I tidningen Winnipeg Evening Tribune rapporterades det att när Charles G. Paterson, som var pastor i St. Stephen’s Church i Winnipeg, från predikstolen hade fördömt traktaten The Bible Students Monthly med artikeln ”Babylons fall”,  tog kronjuristen Johnson kontakt med honom för att skaffa sig ett exemplar. Kort därefter, den 12 februari 1918, utfärdade den kanadensiska regeringen en förordning som innebar att personer som hade boken Den fullbordade hemligheten eller traktaten som visas här ovan i sin ägo kunde straffas med böter och fängelse.

Samma månad, den 24 februari, höll broder Rutherford, Sällskapet Vakttornets nyvalde president, ett tal i Förenta staterna, närmare bestämt i Temple Auditorium i Los Angeles i Kalifornien. Talet hade ett mycket uppseendeväckande tema: ”Världen har nått sitt slut — Millioner som nu leva komma kanske aldrig att dö”. Som bevis för att världen som man dittills hade känt den i själva verket hade nått sitt slut år 1914 pekade han på kriget som rasade och den hungersnöd som åtföljde det och framhöll att det var en del av det tecken som Jesus hade förutsagt. (Matt. 24:3—8) Därefter riktade han uppmärksamheten på prästerskapet och sade:

”Enligt Skriften är prästerna som klass betraktade de människor på jorden som bör klandras mest för det krig som nu hemsöker världen. I 1.500 år har de lärt människorna den av Satan inspirerade läran om kungarnas gudomliga rätt att härska. De har blandat politik och religion, kyrka och stat; de har visat sig illojala mot sitt gudagivna privilegium att förkunna budskapet om det messianska kungariket och i stället hängett sig åt att understödja härskarna i deras tro att kungen härskar med gudomlig rätt och att allt vad han gör därför är rätt.” Han påvisade sedan resultatet av detta och fortsatte: ”Ärelystna kungar i Europa rustade sig för krig, därför att de önskade tillvälla sig andra folks territorium, och prästerna klappade dem på axeln och sade: ’Sätt i gång, ni kan inte handla fel; allt vad ni gör är rätt.’” Men det var inte bara de europeiska prästerna som understödde kriget; det var prästerna i Amerika väl medvetna om.

 Följande dag innehöll Los Angeles-tidningen Morning Tribune ett utförligt referat av talet. Prästerna blev så upprörda över innehållet att deras förbund höll ett sammanträde redan samma dag och skickade ordföranden till tidningens ledning för att uttrycka sitt stora missnöje. Därefter utsattes Sällskapet Vakttornets kontor under en tid för ständiga trakasserier från medlemmar av den statliga underrättelsetjänsten.

Under den här perioden, när de nationalistiska känslorna kokade, hölls en prästkonferens i Philadelphia i Förenta staterna, vid vilken man antog en resolution som krävde en ändring av spionerilagen så att förmenta överträdare skulle kunna ställas inför krigsrätt och dömas till döden, om de befanns skyldiga. John Lord O’Brian, riksåklagarens specielle assistent i militära angelägenheter, utsågs att lägga fram ärendet inför senaten. Förenta staternas president tillät inte att lagförslaget antogs. Men generalmajor James Franklin Bell i den amerikanska armén avslöjade i vredesmod för J. F. Rutherford och W. E. Van Amburgh vad som hade ägt rum vid konferensen och att avsikten hade varit att använda lagen mot Sällskapet Vakttornets ledande representanter.

Officiella amerikanska regeringsdokument visar att John Lord O’Brian åtminstone från den 21 februari 1918 och framåt var personligen engagerad i försök att väcka åtal mot bibelforskarna. Kongressens protokoll för den 24 april och 4 maj innehåller memoranda från John Lord O’Brian, i vilka han bestämt hävdade att han inte hade någon möjlighet att vidta rättsliga åtgärder mot bibelforskarna om lagen tillät att man gjorde ”sanna uttalanden av goda motiv och för försvarliga syften”, som det hette i den så kallade France Amendment, en undantagsbestämmelse till spionerilagen vilken hade godkänts av amerikanska senaten.

 I Worcester i Massachusetts utnyttjade också ”pastor” B. F. Wyland krigshysterin och påstod att bibelforskarna bedrev propaganda för fienden. Han publicerade en artikel i Daily Telegram, i vilken han förklarade: ”En av de fosterländska plikter som åvilar er som medborgare är att undertrycka Internationella Bibelstudiesällskapet som har sitt högkvarter i Brooklyn. De har under religionens täckmantel bedrivit tysk propaganda i Worcester genom att sälja sin bok ’Den fullbordade hemligheten’.” Han sade rent ut till myndigheterna att det var deras plikt att arrestera bibelforskarna och hindra dem från att hålla fler möten.

Våren och sommaren 1918 utsattes bibelforskarna för omfattande förföljelse, både i Nordamerika och i Europa. Bland anstiftarna fanns präster från baptistkyrkan, metodistkyrkan, episkopalkyrkan, lutherska kyrkor, katolska kyrkan och andra kyrkor. Biblisk litteratur beslagtogs utan husrannsakningsorder, och många av bibelforskarna kastades i fängelse. Andra blev jagade av pöbelhopar, slagna, piskade, tjärade och fjädrade eller fick revbenen sönderslagna eller blev knivskurna i huvudet. Somliga fick men för livet. Kristna män och kvinnor kvarhölls i fängelse utan åtal eller dom. Över 100 specificerade fall av sådan skandalös behandling anfördes i The Golden Age för 29 september 1920.

Anklagade för spionage

Det hela kulminerade den 7 maj 1918, när en federal domstol i Förenta staterna utfärdade häktningsorder mot J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, och hans närmaste medarbetare.

I Brooklyn i New York hade föregående dag två anklagelseakter ingetts mot broder Rutherford och hans medarbetare. Om den ena inte gav önskat resultat, kunde den andra åberopas. Den första anklagelseakten, i vilken anklagelser riktades mot ett större antal personer, innehöll fyra åtalspunkter: Två gick ut på att de hade konspirerat för att överträda spionerilagen av den 15 juni 1917, och två gick ut på att de hade försökt sätta sina olagliga planer i verket eller rentav hade gjort det. Man påstod att de hade konspirerat för att framkalla insubordination och vägran att fullgöra tjänsteplikt i Förenta staternas väpnade styrkor och att de hade konspirerat för att förhindra rekrytering och värvning av män för sådan tjänst vid en tid då nationen befann sig i krig samt att de hade försökt göra, eller rentav hade gjort, bådadera. I anklagelseakten nämndes särskilt utgivningen och spridningen av boken Den fullbordade hemligheten. Den andra anklagelseakten gällde översändandet av en check till Europa (vilken skulle användas till det bibliska undervisningsarbetet i Tyskland), en handling som betecknades som skadlig för Förenta staternas intressen. När de åtalade ställdes inför rätta, var det den första anklagelseakten, den med de fyra åtalspunkterna, som åberopades.

Vid den här tidpunkten hade åtal också väckts mot C. J. Woodworth och J. F. Rutherford i Scranton i Pennsylvania för brott mot spionerilagen.  Men enligt ett brev från John Lord O’Brian, daterat den 20 maj 1918, var vissa personer inom justitiedepartementet rädda för att distriktsdomare Witmer, som skulle döma i målet, inte skulle samtycka till att spionerilagen kunde användas för att tysta personer som på grund av sin uppriktiga religiösa övertygelse sade sådant som andra kunde uppfatta som antikrigspropaganda. Justitiedepartementet lät därför målet i Scranton vila tills målet i Brooklyn var avgjort. Regeringen manövrerade också situationen så att domare Harland B. Howe från Vermont, vilken John Lord O’Brian visste hade samma uppfattning som han själv i sådana frågor, skulle sitta som domare i målet i den federala distriktsdomstolen för New Yorks östra distrikt. Målet kom upp den 5 juni med Isaac R. Oeland och katoliken Charles J. Buchner som åklagare. Under rättegången lade broder Rutherford märke till att katolska präster ofta konfererade med Buchner och Oeland.

Under processens gång påvisades det att Sällskapets ledande representanter och de som hade sammanställt boken Den fullbordade hemligheten inte hade haft för avsikt att lägga hinder i vägen för landets krigsinsats. Av de bevis som lades fram under rättegången framgick det att planerna på att skriva boken var uppgjorda — ja, att det mesta av manuskriptet var färdigskrivet — innan Förenta staterna förklarade krig (den 6 april 1917) och att det ursprungliga kontraktet om tryckning av boken hade undertecknats innan Förenta staterna utfärdade den lag (den 15 juni) som de påstods ha överträtt.

Åklagarsidan riktade uppmärksamheten på vissa tillägg till boken som hade gjorts i april och juni 1917, medan man höll på med sättning och korrekturläsning av texten. Däribland var ett citat av John Haynes Holmes, en präst som eftertryckligt hade deklarerat att kriget var ett brott mot kristendomen. En av försvarsadvokaterna framhöll att prästens uttalanden i tryckt form, som publicerades under titeln A Statement to My People on the Eve of War (Ett budskap till mitt folk vid krigets rand), fortfarande fanns att köpa i Förenta staterna vid tiden för rättegången. Varken prästen eller utgivaren hade åtalats för detta. Men bibelforskarna, som hänvisade till hans predikan, gjordes ansvariga för de åsikter som uttrycktes i den.

I boken Den fullbordade hemligheten sades det inte till världens människor att de inte hade rätt att ta del i krig. Men i  samband med förklaringen av Bibelns profetior citerade man utdrag ur olika nummer av The Watch Tower från år 1915 för att visa hur inkonsekvent det var att präster som påstod sig vara Kristi tjänare fungerade som värvningsombud för krigförande nationer.

När det blev känt att regeringen hade invändningar mot boken, hade broder Rutherford omedelbart skickat ett telegram till tryckeriet för att stoppa produktionen, och samtidigt hade man sänt en representant för Sällskapet till den amerikanska arméns underrättelsetjänst för att ta reda på vad invändningarna bestod i. När man fick veta att sidorna 247—253 i boken (i den engelska utgåvan) betraktades som anstötliga på grund av det pågående kriget, gav Sällskapet anvisning om att dessa sidor skulle skäras ut ur alla exemplar av boken innan de erbjöds åt allmänheten. Och när regeringen meddelade distriktsåklagarna att fortsatt spridning av boken skulle vara ett brott mot spionerilagen (trots att regeringen hade vägrat att upplysa Sällskapet om sin inställning till boken i dess reviderade form), gav Sällskapet order om att all offentlig spridning av boken skulle inställas.

Varför så stränga straff?

Trots allt detta förklarade juryn, den 20 juni 1918, samtliga åtalade skyldiga på alla fyra åtalspunkterna. Följande dag dömdes sju * av dem till fyra fängelsestraff, vartdera på 20 år, vilka fick avtjänas samtidigt. Den 10 juli dömdes den åttonde * till fyra fängelsestraff, vartdera på 10 år, vilka likaså fick avtjänas samtidigt. Hur stränga var de här domarna? I ett brev till riksåklagaren, daterat den 12 mars 1919, erkände Förenta staternas president, Woodrow Wilson, att ”fängelsestraffen är klart orimliga”. Den man som avfyrade skotten i Sarajevo och dödade Österrike-Ungerns tronföljare — och därmed utlöste de händelser som störtade nationerna in i första världskriget — hade inte fått en strängare dom. Han dömdes till 20 års fängelse — inte fyra gånger 20 år, som fallet var med bibelforskarna!

Vad var motivet till att bibelforskarna ådömdes så stränga fängelsestraff? Domare Harland B. Howe förklarade: ”Enligt rättens uppfattning är den religiösa propaganda som de åtalade med kraft har förespråkat och spridit i hela nationen och även bland våra allierade en större fara än en division tyska soldater. ... En person som förkunnar ett religiöst budskap utövar vanligtvis stort inflytande, och om han är uppriktig, är inflytandet desto större. Detta är en försvårande snarare än en förmildrande omständighet. Rätten har därför beslutat att det enda förnuftiga är att  ge sådana personer ett strängt straff.” Det är emellertid också värt att lägga märke till att domare Howe, innan han avkunnade domen, nämnde att försvarsadvokaterna hade dragit i tvivelsmål och kritiserat inte bara regeringens juridiska ämbetsmän, utan också ”alla prästerna i hela landet”.

Domslutet överklagades omedelbart i den federala appellationsdomstolen. Domare Howe vägrade egenmäktigt att frige bröderna mot borgen i väntan på att överklagandet skulle behandlas, * och den 4 juli, innan den tredje och sista hemställan om frigivning mot borgen hade hunnit behandlas, överfördes de sju första bröderna i all hast till det federala fängelset i Atlanta i Georgia. Det visade sig senare att det hade begåtts 130 procedurfel under denna mycket fördomsfulla rättegång. Det tog flera månader att iordningställa alla papper som behövdes för överklagandet. Under tiden slutade kriget. Den 19 februari 1919 inlämnade de åtta fängslade bröderna en nådeansökan till Woodrow Wilson, Förenta staternas president. Dessutom skrev ett stort antal medborgare brev till den  nyutnämnde riksåklagaren och yrkade på att bröderna skulle friges. Som svar på en förfrågan från riksåklagaren rekommenderade domare Howe den 1 mars 1919 ”omedelbar straffnedsättning”. Detta skulle ha förkortat strafftiden, men det skulle också ha bekräftat de åtalades skuld. Innan det kom så långt, hade brödernas advokater låtit delge allmänne åklagaren ett domstolsbeslut, vilket förde målet till appellationsdomstolen.

Den 21 mars 1919, nio månader efter det att Rutherford och hans medarbetare hade fått sina domar och flera månader efter krigsslutet, bestämde appellationsdomstolen att alla åtta skulle försättas på fri fot mot borgen, och den 26 mars frigavs de i Brooklyn mot en borgen på 10.000 dollar för var och en. Den 14 maj 1919 fastslog den federala appellationsdomstolen i New York: ”De åtalade i detta mål fick inte den sansade och opartiska prövning som de var berättigade till, och av denna orsak upphävs domen.” Målet återförvisades för ny prövning. Den 5 maj 1920, sedan de åtalade på kallelse hade inställt sig i rätten fem gånger, tillkännagav allmänne åklagaren inför sittande rätt i Brooklyn att åtalet lades ner. * Varför? Som framgår av korrespondens som förvaras i Förenta staternas riksarkiv fruktade justitiedepartementet att målet, nu när krigshysterin hade lagt sig, skulle förloras om en opartisk jury tog upp det till prövning. Allmänne åklagaren L. W. Ross skrev i ett brev till riksåklagaren: ”Jag tror det skulle vara bättre, med hänsyn till vårt förhållande till allmänheten, om vi på eget initiativ” förklarar att målet inte kommer att drivas längre.

Samma dag, den 5 maj 1920, lades också det alternativa åtal ner som hade väckts mot J. F. Rutherford och fyra av hans medarbetare i maj 1918.

Vilka låg egentligen bakom?

Var det verkligen prästerna som låg bakom allt detta? John Lord O’Brian förnekade det. Men de som levde på den tiden visste mycket väl hur det förhöll sig. Den 22 mars 1919 kunde man läsa i Appeal to Reason, en tidning som kom ut i Girard i Kansas: ”Pastor Russells anhängare, illvilligt förföljda av det ’ortodoxa’ prästerskapet, dömdes och kastades i fängelse utan möjlighet till frigivning mot borgen, trots att de hade gjort varje tänkbar ansträngning att rätta sig efter spionerilagens föreskrifter. ... Vi förklarar att oavsett om spionerilagen tekniskt sett var författningsenlig och etiskt försvarbar eller inte, blev dessa pastor Russells  anhängare orättmätigt dömda enligt dess bestämmelser. En fördomsfri granskning av bevismaterialet skulle snabbt övertyga vem som helst om att dessa män inte hade för avsikt att överträda lagen och inte heller överträdde den.”

Många år senare skrev dr Ray Abrams: ”Det är betecknande att så många präster så aggressivt tog del i att försöka bli kvitt russellianerna [som bibelforskarna förklenande kallades]. Långlivade religiösa stridigheter och hatkänslor som inte hade vunnit gehör i domstolarna i fredstid fann nu vägen in i rättssalarna under krigshysterins inflytande.” Han skrev också: ”En undersökning av hela fallet leder till den slutsatsen att kyrkosamfunden och prästerna ursprungligen stod bakom den rörelse som gick ut på att krossa russellianerna.” — Preachers Present Arms, sid. 183—185.

Att kriget tog slut betydde emellertid inte att förföljelsen av bibelforskarna upphörde. Det betydde bara att förföljelsen gick in i en ny fas.

Präster utövar påtryckningar på polisen

När kriget var över, väckte prästerna andra stridsfrågor för att om möjligt sätta stopp för bibelforskarnas verksamhet. I det katolska Bayern och andra delar av Tyskland blev ett stort antal bibelforskare arresterade på 1920-talet för påstådda brott mot lagarna angående försäljning vid folks dörrar. Men när fallen överklagades i högre instanser, tog domarna vanligtvis parti för bibelforskarna. Till slut, sedan domstolarna hade överhopats av tusentals sådana fall, sände inrikesministeriet år 1930 ut ett cirkulär till alla befattningshavare inom polisen och uppmanade dem att sluta upp med att vidta laga åtgärder mot bibelforskarna för brott mot lagarna angående försäljning vid folks dörrar. Därmed minskade pressen från det hållet under en tid, och Jehovas vittnen kunde avge ett osedvanligt stort vittnesbörd på det tyska fältet.

Också i Rumänien utövade prästerna ett starkt inflytande under de här åren. De lyckades få dekret utfärdade som förbjöd Jehovas vittnens litteratur och verksamhet. Men prästerna var rädda att människor skulle läsa den litteratur de redan hade och på det sättet få kännedom om kyrkans oskriftenliga läror och orättmätiga anspråk. För att förhindra detta följde präster rentav med gendarmerna från hus till hus för att leta efter litteratur som Jehovas vittnen hade lämnat. De kunde till och med fråga små aningslösa barn om deras föräldrar hade skaffat sig sådan litteratur. Om man fann någon, hotades människor med prygel och fängelse ifall de någonsin tog emot litteratur igen. I somliga byar var prästen också borgmästare och fredsdomare, och den som inte gjorde som prästen sade kunde knappast vänta sig någon rättvisa.

Den meritlista som en del amerikanska myndighetspersoner skaffade sig genom att gå prästernas ärenden under den här tiden är inte bättre. Sedan den katolske biskopen O’Hara år 1936 hade besökt La Grange i  Georgia lät borgmästaren och allmänne åklagaren arrestera dussintals Jehovas vittnen. I fängelset fick de sova bredvid en gödselhög på madrasser nedstänkta med kreatursurin. Maten de fick var full av maskar, och de tvingades utföra tungt vägarbete.

Också i Polen gjorde de katolska prästerna allt de kunde för att hindra Jehovas vittnens arbete. De uppeggade människor till våldshandlingar, brände offentligt Jehovas vittnens litteratur, beskyllde dem för att vara kommunister och drog dem inför domstol under anklagelsen att deras litteratur var ”hädisk”. Det var emellertid inte alla myndighetspersoner som var villiga att dansa efter prästernas pipa. Åklagaren i appellationsdomstolen i Posen (Poznań) vägrade till exempel att väcka åtal mot ett Jehovas vittne som prästerna hade anklagat för att ha kallat det katolska prästerskapet ”Satans organisation”. Åklagaren framhöll själv att den omoraliska anda som hade brett ut sig över kristenheten från Alexander VI:s påvliga hov (1492—1503 v.t.) verkligen var en satanisk organisations anda. Och när prästerskapet anklagade ett Jehovas vittne för hädelse mot Gud därför att han hade spridit Vakttornets litteratur, yrkade åklagaren i appellationsdomstolen i Thorn (Toruń) på en frikännande dom och sade: ”Jehovas vittnen intar exakt samma ståndpunkt som de första kristna. Förtalade och förföljda står de för de högsta ideal i en fördärvad och sönderfallande världsordning.”

Dokument i det kanadensiska riksarkivet avslöjar att det var som reaktion på ett brev från den katolske kardinalen Villeneuves residens i Quebec till justitieministern, Ernest Lapointe, som Jehovas vittnen blev förbjudna i Canada år 1940. Andra regeringsrepresentanter krävde därefter en fullständig redogörelse för grunderna till denna åtgärd, men Lapointes svar var enligt många kanadensiska parlamentsledamöters uppfattning långt ifrån tillfredsställande.

Också på andra sidan jordklotet tillgrep prästerskapet liknande intriger. I det australiska riksarkivet finns ett brev från den katolske  ärkebiskopen av Sydney till kronjuristen W. M. Hughes, i vilket ärkebiskopen yrkade på att Jehovas vittnens verksamhet skulle förklaras olaglig. Brevet skrevs den 20 augusti 1940, bara fem månader innan ett förbud kom till stånd. Efter att ha granskat de anförda skälen till förbudet förklarade domare Williams i Australiens högsta domstol längre fram att det fick ”den konsekvensen att förespråkandet av den kristna religionens principer och läror var olagligt och att varje gudstjänst som hölls av människor som trodde på Kristi födelse var en olaglig sammankomst”. Den 14 juni 1943 fastslog domstolen att förbudet var i strid med australisk lag.

I Schweiz krävde en katolsk tidning att myndigheterna skulle beslagta dem av Jehovas vittnens publikationer som kyrkan betraktade som anstötliga. Man förklarade hotfullt att om så inte skedde, skulle man ta lagen i egna händer. Och det är precis vad prästerna gjorde i många delar av världen!

Religiösa ledare tillgriper våld

De katolska prästerna i Frankrike ansåg sig fortfarande ha ett säkert grepp om folket, och de var fast beslutna att inte låta någonting inkräkta på deras monopolställning. År 1924/1925 delade bibelforskarna i många länder ut traktaten Ecklesiasticismen anklagad. År 1925 skulle J. F. Rutherford enligt planerna hålla ett tal i Paris över ämnet ”Prästerskapets bedrägerier avslöjade”. Ett ögonvittne berättade vad som hände vid mötet: ”Salen var fullsatt. Broder Rutherford kom upp på podiet och fick en varm applåd. Han hade just börjat tala, när cirka 50 präster och medlemmar av Katolsk aktion beväpnade med käppar plötsligt kom inrusande i salen sjungande ’Marseljäsen’. De stod högst upp i trapporna och kastade ut traktater. En präst gick upp på podiet. Två unga män fick ner honom igen. Tre gånger lämnade broder Rutherford podiet och kom tillbaka igen. Till slut gick han sin väg för gott. ... Borden med en utställning av vår litteratur vältes omkull, och böckerna kastades omkring överallt. Förvirringen var total!” Men det här var ingen enstaka händelse.

På Irland fick Jack Corr ofta känna av de katolska prästernas raseri. Vid ett tillfälle kom en pöbelhop, som församlingsprästen hade eggat upp, hem till honom och drog upp honom ur sängen mitt i natten och brände sedan all hans litteratur på torget. När Victor Gurd och Jim Corby kom till sitt logi i Roscrea i grevskapet Tipperary, fann de att motståndare hade stulit deras litteratur, dränkt in den i bensin och tänt eld på den. Runt bålet stod polisen, prästerna och barn från trakten och sjöng ”Faith of Our Fathers” (Våra fäders tro).

Innan Jehovas vittnen skulle hålla en sammankomst i Madison Square Garden i New York år 1939, hotade anhängare till den katolske prästen Charles Coughlin att upplösa sammankomsten. Polisen underrättades. Den 25 juni talade broder Rutherford till över 18.000 personer i denna hall över ämnet ”Herradömet och freden”, och en stor internationell  åhörarskara lyssnade via radio. När föredraget hade börjat, strömmade minst 200 katoliker och nazister, anförda av ett stort antal katolska präster, in på läktaren. På en given signal gav de upp ett fruktansvärt vrål och skrek ”Heil Hitler!” och ”Viva Franco!” De slungade ur sig alla möjliga okvädinsord och hotelser och gick till angrepp mot många av de ordningsvakter som försökte stävja oroligheterna. Pöbelhopen lyckades inte upplösa mötet. Broder Rutherford fortsatte att tala kraftfullt och oförfärat. När tumultet var som värst, deklarerade han: ”Lägg i dag märke till de nazister och katoliker som försöker upplösa detta möte, men som tack vare Gud inte kan göra det.” Åhörarskaran gav honom sitt stöd med den ena kraftiga applåden efter den andra. Tumultet kom med på den ljudupptagning som gjordes vid det här tillfället och har hörts av människor i många delar av världen.

När så var möjligt använde sig emellertid det katolska prästerskapet, precis som på inkvisitionens tid, av staten för att slå ner dem som vågade ifrågasätta kyrkans läror och sedvänjor.

Brutal behandling i koncentrationslägren

I Adolf Hitler fann prästerskapet en villig bundsförvant. År 1933, samma år som ett konkordat mellan Vatikanen och Nazisttyskland undertecknades, satte Hitler i gång en kampanj för att utrota Jehovas vittnen i Tyskland. År 1935 var de förbjudna i hela landet. Men vem låg bakom detta?

En katolsk präst skrev den 29 maj 1938 i Der Deutsche Weg (en tyskspråkig tidning som gavs ut i Łódź i Polen): ”Det finns nu ett land på  jorden, där de så kallade uppriktiga bibelforskarna [Jehovas vittnen] är förbjudna. Det är Tyskland! ... När Adolf Hitler kom till makten och det tyska katolska episkopatet upprepade sin begäran, sade Hitler: ’Dessa så kallade uppriktiga bibelforskare är orosstiftare. ... Jag betraktar dem som charlataner, och jag tänker inte finna mig i att de tyska katolikerna skall smutskastas på ett sådant sätt av denne amerikanske domare Rutherford. Jag upplöser [sammanslutningen av] uppriktiga bibelforskare i Tyskland.’” — Kursiverat av oss.

Var det bara det tyska katolska episkopatet som ville få till stånd en sådan åtgärd? Enligt en rapport i tidningen Oschatzer Gemeinnützige för 21 april 1933 talade den lutherske prästen Otto i en radiosändning den 20 april om ett ”nära samarbete” mellan den tyska lutherska kyrkan i Sachsen och landets politiska ledare. Därpå förklarade han: ”De första resultaten av detta samarbete kan redan rapporteras i och med det förbud som i dag har utfärdats mot den internationella föreningen av uppriktiga bibelforskare [Jehovas vittnen] och dess underavdelningar i Sachsen.”

Därefter släppte den nazistiska staten lös en av historiens mest barbariska förföljelsekampanjer mot kristna. Tusentals Jehovas vittnen — från Tyskland, Österrike, Polen, Tjeckoslovakien, Nederländerna, Frankrike och andra länder — spärrades in i koncentrationsläger. Här utsattes de för den grymmaste och mest sadistiska behandling man kan tänka sig. Det var inte ovanligt att de blev utskällda och sparkade och sedan tvingade att utföra knäböjningar, hoppa och krypa flera timmar i sträck tills de svimmade eller kollapsade av utmattning, medan vakterna skrattande såg på. Somliga tvingades stå nakna eller lätt klädda ute på gårdsplanen mitt i vintern. Många piskades tills de svimmade och deras ryggar var alldeles blodiga. Andra användes som försökskaniner i medicinska experiment. Somliga bakbands och hängdes sedan upp i handlederna. Trots att de var försvagade av hunger och dåligt klädda i den bitande kylan, tvingades de utföra hårt arbete i många timmar, ofta med bara händerna i brist på spadar och andra redskap. Både män och kvinnor, från tonåren till över sjuttioårsåldern, misshandlades på det sättet. Deras plågoandar utmanade Jehova genom det de ropade och skrek.

I ett försök att bryta ner Jehovas vittnen befallde lägerkommendanten i Sachsenhausen att ett ungt vittne, August Dickmann, skulle avrättas i närvaro av alla fångarna, med Jehovas vittnen längst fram, där det skulle göra starkast intryck på dem. Efter avrättningen skickades de övriga fångarna i väg, men Jehovas vittnen måste stanna kvar. Med stort eftertryck frågade kommendanten dem: ”Vem är nu redo att skriva under  förklaringen?” — en förklaring om att man avsvor sig sin tro och var villig att bli soldat. Inte en enda av de över 400 reagerade. Så gick två fram! Nej, inte för att underteckna förklaringen, utan för att begära att de underskrifter som de hade gjort omkring ett år tidigare skulle annulleras!

I lägret Buchenwald utsattes Jehovas vittnen för liknande påtryckningar. Naziofficeren Rödl sade till dem: ”Om någon av er vägrar att kämpa mot Frankrike eller England, måste ni allesammans dö!” Två fullt beväpnade SS-kompanier väntade vid vakthuset. Inte ett enda vittne föll till föga. De blev mycket brutalt behandlade, men officeren gjorde inte allvar av sina hotelser. Det blev känt för alla att även om vittnena i lägren utförde nästan alla slags arbetsuppgifter de tilldelades, vägrade de kategoriskt att göra något som helst som stödde kriget eller som var riktat mot en medfånge, även om de systematiskt straffades med utsvältning och mer arbete.

Det de fick gå igenom trotsar all beskrivning. Flera hundra av dem dog. När de överlevande kom ut från lägren vid krigsslutet, skrev ett Jehovas vittne från Flandern: ”Det var endast genom en orubblig önskan att leva, ett fast förankrat hopp och förtröstan på Honom, Jehova, som är allsmäktig, och kärlek till teokratin som gjorde det möjligt att uthärda allt detta och vinna seger. — Romarna 8:37.”

Föräldrar blev obarmhärtigt skilda från sina barn. Äkta makar skildes åt, och somliga hörde aldrig av varandra igen. Kort efter det att Martin Pötzinger hade gift sig blev han arresterad och förd till det ökända koncentrationslägret i Dachau och därefter till Mauthausen. Hans hustru, Gertrud, skickades till Ravensbrück. De återsåg inte varandra på nio år. Längre fram skrev han om sina upplevelser i Mauthausen: ”Gestapo försökte med alla tänkbara metoder förmå oss att bryta  vår tro på Jehova. Svältkost, falska vänner, brutalitet, att tvingas stå i upprätt ställning dag efter dag, att bli upphängd i handlederna på en tre meter hög stolpe med bakbundna händer, att bli piskad — allt detta och annat som är för vedervärdigt att nämnas prövade man på oss.” Men han förblev lojal mot Jehova. Han hörde också till dem som överlevde, och senare tjänade han som medlem av Jehovas vittnens styrande krets.

Fängslade på grund av sin tro

Jehovas vittnen spärrades inte in i koncentrationslägren därför att de var brottslingar. När officerare ville bli rakade, var det ett vittne de betrodde med rakkniven, eftersom de visste att inget Jehovas vittne någonsin skulle använda ett sådant redskap som vapen och skada en annan människa. När SS-officerare i utrotningslägret i Auschwitz behövde hjälp med att städa sina hem eller ta hand om barnen, valde de Jehovas vittnen, eftersom de visste att dessa inte skulle försöka förgifta dem eller försöka fly. När lägret i Sachsenhausen evakuerades vid krigsslutet, placerade vakterna en vagn med allt sitt byte mitt i en kolonn av Jehovas vittnen. Varför det? Därför att de visste att vittnena inte skulle stjäla något från dem.

Jehovas vittnen fängslades på grund av sin tro. Gång på gång lovade man dem att de skulle bli frigivna från lägren, om de bara undertecknade en förklaring i vilken de avsvor sig sin tro. SS-männen gjorde allt som stod i deras makt för att övertala eller tvinga vittnena att underteckna en sådan förklaring. Det var det de önskade mest av allt.

Med några få undantag bevarade Jehovas vittnen sin ostrafflighet. Men de gjorde mer än att lida på grund av sin lojalitet mot Jehova och sin hängivenhet för Kristi namn. De gjorde mer än att uthärda  den inkvisitoriska tortyr de utsattes för. De bevarade en stark andlig enhet.

De hade inte den inställningen att de personligen måste överleva till varje pris. De visade självuppoffrande kärlek till varandra. När någon av dem blev svag, delade de andra med sig av sina torftiga matransoner. När de förvägrades varje form av läkarvård, tog de kärleksfullt hand om varandra.

Trots att förföljarna gjorde allt för att förhindra det, kom bibelstudiematerial fram till vittnena — gömt i gåvopaket utifrån, förmedlat muntligen av nyanlända fångar, instoppat i en ny fånges träben, eller på annat sätt när de arbetade utanför lägren. Exemplar av litteraturen gick från den ene till den andre; ibland mångfaldigades litteraturen i all hemlighet på dupliceringsmaskiner på lägerledningens egna kontor. Trots att det var förenat med stora risker, hölls till och med en del kristna möten i lägren.

Jehovas vittnen fortsatte att förkunna att Guds kungarike är mänsklighetens enda hopp — till och med i koncentrationslägren! I Buchenwald fick tusentals fångar höra de goda nyheterna tack vare sådan organiserad verksamhet. I lägret i Neuengamme i närheten av Hamburg genomfördes en intensiv predikokampanj i början av år 1943. Det hela var noggrant planerat. Vittnesbördskort utarbetades på de olika språk som talades i lägret. Man ansträngde sig för att nå varje fånge. Man ordnade så att de intresserade kunde få ett regelbundet bibelstudium. Vittnena var så nitiska i sitt predikande att vissa politiska fångar klagade: ”Vart man än går hör man bara talas om Jehova!” När det kom order från Berlin att sprida ut Jehovas vittnen bland de andra fångarna för att försvaga deras tro, gjorde detta i själva verket det möjligt för dem att predika för ännu fler.

Beträffande de över 500 trogna kvinnliga vittnena i Ravensbrück skrev en brorsdotter till den franske generalen Charles de Gaulle efter sin frigivning: ”Jag hyser stor beundran för dem. De var av olika nationalitet — tysk, polsk, rysk och tjeckisk — och uthärdade mycket stora lidanden för sin tro. ... Alla visade prov på mycket stort mod och tilltvang sig till slut respekt till och med hos SS. De hade genast kunnat bli frigivna, om de hade avsvurit sig sin tro. Men de upphörde inte med sitt motstånd, och de lyckades till och med få in böcker och traktater i lägret.”

I likhet med Jesus Kristus segrade de över den värld som försökte pressa in dem i sin sataniska gjutform. (Joh. 16:33) Christine King skriver om dem i boken New Religious Movements: A Perspective for Understanding Society: ”Jehovas vittnen [utgjorde] en utmaning för det totalitära begreppet om ett nytt samhälle, och denna utmaning och dess envisa fortbestånd oroade bevisligen den nya ordningens skapare. ... De traditionella metoderna med förföljelse, tortyr, fångenskap, hån och löje ledde inte till att ett enda vittne omvändes till den nazistiska ideologin och slog faktiskt tillbaka mot dem som låg bakom förföljelsen. ... Mellan  dessa båda rivaler om anspråken på lojalitet var striden hård, i synnerhet eftersom de fysiskt starkare nazisterna i många avseenden var mindre säkra, mindre fast förankrade i sin egen övertygelse, mindre övertygade om sitt 1.000-åriga rikes fortbestånd. Vittnena tvivlade inte på sina egna rötter, eftersom deras tro hade varit uppenbar ända sedan Abels tid. Medan nazisterna måste kuva motstånd och övertyga sina anhängare, ofta genom att låna språk och bilder från den sekteriska kristenheten, var vittnena övertygade om sina medlemmars fullständiga och orubbliga lojalitet, ända in i döden.” — Utgiven år 1982.

Vid krigsslutet kom över tusen överlevande Jehovas vittnen ut ur lägren, med sin tro i behåll och stark kärlek till varandra. När de ryska trupperna närmade sig, evakuerade vakterna snabbt lägret i Sachsenhausen. De grupperade fångarna efter nationalitet. Men Jehovas vittnen höll ihop som en grupp — det var 230 enbart från detta läger. När ryssarna var alldeles i hälarna på dem, blev vakterna nervösa. Det fanns ingen mat, och fångarna var svaga; alla som kom på efterkälken eller stupade av utmattning blev skjutna. Tusentals lämnades på så sätt kvar längs marschrutten. Men Jehovas vittnen hjälpte varandra så att inte ens den svagaste av dem blev liggande på vägen! Ändå var somliga av dem mellan 65 och 72 år gamla. Andra fångar försökte stjäla mat utefter vägen, och många blev skjutna när de gjorde det. Jehovas vittnen däremot tog alla tillfällen i akt att tala med människor längs evakueringsvägen om Jehovas kärleksfulla uppsåt, och av tacksamhet över det trösterika budskapet var det somliga som gav dem och deras kristna bröder mat.

 Prästerna fortsätter kampen

Efter andra världskriget fortsatte prästerna i östra Tjeckoslovakien att anstifta förföljelse av Jehovas vittnen. Under det nazistiska styret hade de anklagat vittnena för att vara kommunister; nu påstod de att vittnena var emot kommunistregimen. När Jehovas vittnen besökte människor från hus till hus, hände det att prästerna fick lärarna att ge hundratals barn ledigt från skolan, så att de kunde gå ut och kasta sten på vittnena.

Katolska präster i Santa Ana i El Salvador bedrev likaså en hetskampanj mot Jehovas vittnen år 1947. Vid ett tillfälle, när bröderna gick igenom veckans studieavsnitt i Vakttornet, kastade några pojkar in stenar genom den öppna dörren. Därefter kom en procession med präster i spetsen. Några bar på facklor, medan andra bar på helgonbilder. ”Länge leve Jungfrun!” ropade de. ”Död åt Jehova!” I omkring två timmar bombarderades byggnaden med stenar.

I mitten av 1940-talet blev Jehovas vittnen i Quebec i Canada också utsatta för fruktansvärda övergrepp, både av katolska pöbelhopar och av myndighetspersoner. Delegationer från biskopsgården gick dagligen till polisen och krävde att ordningsmakten skulle driva bort Jehovas vittnen. Det hände ofta före en arrestering att man kunde se polisen komma direkt från kyrkans bakdörr. År 1949 drev en katolsk pöbelhop ut Jehovas vittnens missionärer ur staden Joliette i Quebec.

Men det var inte alla i Quebec som gillade det som försiggick. I dag har Jehovas vittnen en fin Rikets sal vid en av huvudgenomfarterna i Joliette. Stadens prästseminarium har lagts ner, och byggnaderna har inköpts av staten och förvandlats till allmänt college. Och i Montreal har Jehovas vittnen hållit stora internationella sammankomster. År 1978 var 80.008 närvarande vid en sådan sammankomst.

Inte desto mindre har katolska kyrkan använt alla upptänkliga medel för att hålla kvar människorna i sitt järngrepp. Genom att utöva påtryckningar på myndigheterna såg den till att Jehovas vittnens missionärer blev utvisade från Italien år 1949 och att de tillstånd som vittnena hade fått att hålla sammankomster där på 1950-talet ofta drogs in. Trots detta fortsatte antalet Jehovas vittnen att öka, och år 1992 fanns det över 190.000 evangelieförkunnare i Italien.

I Spanien var det liksom på inkvisitionens tid prästerna som kom med beskyllningarna, medan de lät staten göra grovjobbet. När ärkebiskopen i Barcelona satte i gång ett korståg mot Jehovas vittnen år 1954, uppmanade prästerna såväl från predikstolarna som i skolorna och i radion människor att bjuda in Jehovas vittnen när de kom på besök — och sedan snabbt tillkalla polisen.

Prästerna var rädda för att det spanska folket skulle få reda på vad som stod i Bibeln och kanske till och med visa andra vad de hade sett. När Manuel Mula Giménez fängslades i Granada år 1960 för att han hade  begått ”brottet” att undervisa andra om Bibeln, lät fängelseprästen (en katolsk präst) skaffa undan den enda bibel som fanns i fängelsets bibliotek. Och när en annan fånge lånade Manuel ett exemplar av evangelierna, togs det ifrån honom. Men nu har Bibeln blivit var mans egendom i Spanien. Människor har fått möjlighet att själva se vad som står i den, och år 1992 hade över 90.000 personer börjat tillbe Jehova som hans vittnen.

I Dominikanska republiken samarbetade prästerna med diktatorn Trujillo och utnyttjade honom för att nå sina mål, precis som han utnyttjade dem för sina syften. Sedan en del präster hade fördömt Jehovas vittnen i tidningarna år 1950, fick tillsyningsmannen för Sällskapet Vakttornets avdelningskontor order att inställa sig hos inrikesministern, som också ansvarade för polisväsendet. Medan han väntade utanför kontoret, såg han två jesuitpräster gå in och komma ut igen. Omedelbart därefter kallades han in på ministerns kontor, och ministern läste nervöst upp en kungörelse om att Jehovas vittnens verksamhet var förbjuden. När förbudet upphävdes temporärt år 1956, använde prästerskapet både radio och press i ett förnyat försök att baktala vittnena. Hela församlingar arresterades och befalldes att underteckna en förklaring om att de avsvor sig sin tro och lovade att återvända till romersk-katolska kyrkan. När vittnena vägrade, blev de slagna, sparkade och piskade och fick ansiktet sönderslaget med gevärskolvar. Men de stod fasta, och de växte i antal.

I Sucre i Bolivia förekom också våldshandlingar. När Jehovas vittnen höll en sammankomst år 1955, omringade ett gäng pojkar från den katolska skolan Sagrado Corazón sammankomstplatsen och började skrika  och kasta stenar. Genom en kraftig högtalare högt uppe på kyrkan på andra sidan gatan uppmanades alla katoliker att försvara kyrkan och ”Jungfrun” mot de ”protestantiska kättarna”. Biskopen och prästerna försökte personligen avbryta mötet, men polisen beordrade dem att lämna salen.

När Jehovas vittnen året före anordnade en sammankomst i Riobamba i Ecuador, skulle det hållas ett offentligt föredrag över temat ”Är kärleken praktisk i en självisk värld?” En jesuitpräst hade emellertid uppviglat de katolska invånarna och uppmanat dem att hindra att föredraget hölls. Föredraget hade just börjat när man kunde höra en pöbelhop ropa: ”Länge leve katolska kyrkan!” och ”Ner med protestanterna!” Polisen gjorde en berömvärd insats och höll hopen tillbaka med dragna sablar. Men pöbelhopen kastade sten på byggnaden där mötet hölls och senare på det hus där missionärerna bodde.

De romersk-katolska prästerna har gått i spetsen för förföljelsen, men de har inte varit de enda. De grekisk-ortodoxa prästerna har varit lika aggressiva och har använt samma metoder inom sitt mer begränsade verksamhetsområde. Dessutom har många protestantiska präster visat en liknande inställning, där de har känt att de har kunnat göra det. I Indonesien har de till exempel anfört pöbelhopar som har avbrutit bibelstudier i privata hem och brutalt slagit de Jehovas vittnen som varit närvarande. I vissa afrikanska länder har de försökt få myndigheterna att neka Jehovas vittnen inrese- eller uppehållstillstånd eller beröva dem friheten att tala med andra om Guds ord. Även om de katolska och de protestantiska prästerna är oense i andra frågor, är de på det hela taget eniga i sitt motstånd mot Jehovas vittnen. Ibland har de till och med gjort förenade ansträngningar att försöka få myndigheterna att sätta stopp för Jehovas vittnens verksamhet. På platser där livet domineras av icke-kristna religioner har också dessa religioners prästerskap ofta fått myndigheterna att ”beskydda” människorna mot all kontakt med läror som skulle kunna få dem att ifrågasätta den religion de vuxit upp med.

Ibland har sådana icke-kristna grupper och till bekännelsen kristna tillsammans intrigerat för att bevara status quo på det religiösa området. I början av 1950-talet konspirerade en fetischpräst och en katolsk präst i Dekin i Dahomey (nu Benin) för att få ämbetsmän att undertrycka Jehovas vittnens verksamhet. I sin desperation fabricerade de anklagelser som var avsedda att uppväcka alla slags fientliga känslor. De påstod att vittnena uppmanade människor att göra uppror mot regeringen, att de inte betalade skatt, att det var de som var orsaken till att fetischerna inte gav regn och att det var deras fel att prästens böner inte besvarades. Alla dessa religiösa ledare var rädda för att deras anhängare skulle lära sig något som skulle frigöra dem från vidskepelse och ett liv i blind lydnad.

Med tiden har emellertid prästernas inflytande minskat på många platser. Prästerna får nu erfara att polisen inte alltid stöder dem när de  trakasserar Jehovas vittnen. När en grekisk-ortodox präst år 1986 med hjälp av pöbelvåld försökte upplösa en sammankomst som Jehovas vittnen höll i Larissa i Grekland, ingrep allmänne åklagaren och ett stort antal poliser till förmån för vittnena. Och pressen har ibland skarpt fördömt sådana yttringar av religiös intolerans.

I många delar av världen har emellertid andra stridsfrågor gett upphov till vågor av förföljelse. En av dessa stridsfrågor har gällt Jehovas vittnens inställning till nationella symboler.

De tillber endast Jehova

Första gången Jehovas vittnen i modern tid på ett framträdande sätt konfronterades med stridsfrågor som gällde nationalistiska ceremonier var i Nazisttyskland. Hitler försökte likrikta det tyska folket genom att införa obligatorisk nazisthälsning; alla skulle säga ”Heil Hitler!” Enligt den svenske journalisten och BBC-reportern Björn Hallström inbegrep anklagelserna mot de Jehovas vittnen som arresterades i nazitidens Tyskland i regel ”vägran att hälsa flaggan och att göra nazisthälsningen”. Snart började andra nationer likaså kräva att alla skulle hälsa flaggan. Jehovas vittnen vägrade — inte på grund av illojalitet, utan på grund av sitt kristna samvete. De respekterar flaggan men betraktar flagghälsning som en handling av tillbedjan. *

Sedan omkring 1.200 Jehovas vittnen hade fängslats i Tyskland i början av nazitiden för att de hade vägrat att göra nazisthälsningen och bryta sin kristna neutralitet, blev tusentals i Förenta staterna utsatta för fysiska övergrepp därför att de vägrade att hälsa den amerikanska flaggan. Under veckan från den 4 november 1935 fördes en grupp skolbarn i Canonsburg i Pennsylvania till skolans pannrum och pryglades därför att de vägrade att hälsa flaggan. En av lärarna, Grace Estep, avskedades av samma orsak.  Den 6 november vägrade William och Lillian Gobitas att hälsa flaggan och blev relegerade från skolan i Minersville i Pennsylvania. Deras far gick till domstol för att få sina barn intagna i skolan igen. Både den federala distriktsdomstolen och appellationsdomstolen avgjorde målet till Jehovas vittnens fördel. Men år 1940, då nationen stod på randen till krig, fastslog Förenta staternas högsta domstol med 8 röster mot 1 i målet Minersville School District v. Gobitis att flagghälsning var obligatorisk i de allmänna skolorna. Det ledde till en landsomfattande våldsvåg mot Jehovas vittnen.

Det förekom så många våldsdåd mot Jehovas vittnen att Eleanor Roosevelt (president F. D. Roosevelts hustru) vädjade till allmänheten att upphöra med övergreppen. Den 16 juni 1940 hänvisade en högt uppsatt jurist som innehade ämbetet solicitor general, Francis Biddle, i en landsomfattande radioutsändning till de skändligheter som begicks mot Jehovas vittnen och sade att dessa inte skulle tolereras. Detta hejdade emellertid inte våldsdåden.

 I alla tänkbara situationer som vittnena befann sig i — på gatan, på arbetsplatsen, i tjänsten från hus till hus — höll man fram flaggor för dem och befallde att de skulle hälsa dem, annars skulle de få känna på annat! I slutet av år 1940 rapporterades det i Jehovas vittnens årsbok: ”Hierarkin och Amerikanska legionen har med hjälp av pöbelhopar som tagit lagen i egna händer begått oerhörda våldshandlingar. Jehovas vittnen har blivit överfallna, slagna och kidnappade; de har drivits bort från samhällen, kommuner och stater, tjärats och fjädrats, tvingats dricka ricinolja, bundits samman med rep och jagats som djur längs gatorna; de har kastrerats och lemlästats, smädats och förolämpats av demoninspirerade folkhopar, fängslats i hundratal utan åtal och isolerats från yttervärlden och nekats rätten att rådgöra med släktingar, vänner eller advokater. Hundratals andra har gripits och kvarhållits i ’skyddshäkte’; några har blivit skjutna nattetid; några har hotats med hängning och slagits medvetslösa. De har utsatts för otaliga former av pöbelvåld. Många har fått kläderna avslitna; deras biblar och bibelförklarande litteratur har tagits ifrån dem och bränts offentligt; deras bilar, husvagnar, hem och mötesplatser har förstörts och bränts ner. ... I åtskilliga fall, när rättegångar har hållits i pöbeldominerade samhällen, har både advokater och vittnen blivit överfallna och slagna i rättssalen. I så gott som samtliga fall där pöbelvåld förekommit har myndigheternas representanter förhållit sig passiva och vägrat att ge beskydd, och i dussintals fall har lagens handhavare deltagit i pöbelaktionerna och ibland till och med anfört pöbeln.” Från år 1940 till år 1944 förekom det över 2.500 pöbelangrepp på Jehovas vittnen i Förenta staterna.

Eftersom så många av Jehovas vittnens barn relegerades från skolan, måste vittnena i slutet av 1930-talet och i början av 1940-talet driva egna skolor i Förenta staterna och Canada för att deras barn skulle få undervisning. Dessa skolor kallades Kingdom Schools (Rikets skolor).

Även i andra länder har Jehovas vittnen blivit brutalt förföljda därför att de vägrar att hälsa eller kyssa nationella symboler. År 1959 blev barn till Jehovas vittnen i Costa Rica avstängda från skolorna, därför att de inte ville ta del i det lagen beskrev som ”tillbedjan av de nationella symbolerna”. Samma behandling fick barn till Jehovas vittnen utstå i Paraguay år 1984. I Filippinerna fastslog Högsta domstolen år 1959 att barn till Jehovas vittnen, oavsett deras religiösa invändningar, kunde tvingas att hälsa flaggan. I de flesta fall samarbetade emellertid de filippinska skolmyndigheterna med Jehovas vittnen, så att deras barn kunde gå i skolan utan att göra våld på sitt samvete. År 1963 anklagade myndigheterna i Liberia i Västafrika Jehovas vittnen för att vara illojala mot staten; de avbröt med våld en sammankomst som vittnena höll i Gbarnga och krävde att alla som var närvarande — både liberianer och utlänningar — skulle svära landets flagga sin trohet. År 1976 visade en rapport betitlad ”Jehovas vittnen på Cuba” att tusen föräldrar, både män och kvinnor, hade  kastats i fängelse där under de två föregående åren, därför att deras barn inte ville hälsa flaggan.

Alla har inte ställt sig positiva till sådana stränga åtgärder mot människor som av samvetsskäl respektfullt avstår från att ta del i patriotiska ceremonier. Tidskriften The Open Forum, som utges av den amerikanska medborgarrättsföreningens avdelning i södra Kalifornien, förklarade år 1941: ”Det är hög tid att vi tar vårt förnuft till fånga när det gäller frågan om flagghälsning. Jehovas vittnen är inte illojala amerikaner. ... De bryter i allmänhet inte mot lagen, utan lever ett anständigt och ordentligt liv och bidrar till det allmänna bästa.” År 1976 skrev en kolumnist i Buenos Aires-tidningen Herald i Argentina rent ut att Jehovas vittnens ”trosuppfattningar är anstötliga bara för dem som menar att patriotism i huvudsak är en fråga om att vifta med flaggor och sjunga nationalsången, inte en fråga om hjärteinställning”. Han tillade: ”Hitler och Stalin kunde inte tåla [vittnena] och behandlade dem avskyvärt. Många andra diktatorer som önskar likformighet har försökt undertrycka dem. Men de har misslyckats.”

Det är ett välkänt faktum att vissa religiösa grupper har understött väpnat våld mot regeringar som de har ogillat. Men ingenstans på jorden har Jehovas vittnen någonsin tagit del i omstörtande politisk verksamhet. Att de vägrar att hälsa en nationell symbol beror inte på illojalitet — att de stöder en annan mänsklig regering. De intar samma ståndpunkt i alla länder. De uppträder inte respektlöst. De stör inte patriotiska ceremonier genom att vissla eller skrika; de spottar inte på flaggan, trampar inte på den och bränner den inte. De är inte regeringsfientliga. Deras ståndpunkt grundar sig på Jesu Kristi egna ord i Matteus 4:10: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.”

 Jehovas vittnen intar samma ståndpunkt som de första kristna gjorde under romarrikets tid. Om dessa första kristna heter det i boken Essentials of Bible History: ”Tillbedjan av kejsaren bestod i att strö några korn rökelse eller stänka några droppar vin på ett altare som stod framför en bild av kejsaren. Eftersom situationen ligger så långt bort från vår egen tid kanske vi tycker att handlingen inte skiljer sig från ... att lyfta handen för att hälsa flaggan eller någon framstående styresman i staten — ett uttryck för artighet, respekt och patriotism. Många i det första århundradet såg det kanske på det sättet, men det gjorde inte de kristna. De betraktade det som en handling av tillbedjan och menade att de genom att utföra den skulle ha erkänt kejsaren som en gudom och därmed ha varit illojala mot Gud och Kristus, och därför vägrade de att göra detta.” — Elmer W. K. Mould, 1951, sid. 563.

Hatade för att de inte är ”någon del av världen”

Eftersom Jesus sade att hans lärjungar inte skulle vara ”någon del av världen”, blandar sig Jehovas vittnen inte i världens politiska angelägenheter. (Joh. 17:16; 6:15) I det avseendet efterliknar de också de första kristna, om vilka historiker säger:

”Urkristendomen mötte ringa förståelse och betraktades inte med välvilja av den hedniska världens härskare. ... De kristna vägrade att fullgöra vissa förpliktelser som ålades romerska medborgare. ... De ville inte inneha några politiska ämbeten.” (A. K. Heckel och J. G. Sigman: On the Road to Civilization—A World History, 1937, sid. 237, 238) ”De [vägrade] att ta någon aktiv del i rikets civila förvaltning eller militära försvar. ... Det var otänkbart att de kristna kunde ta emot befattningar som soldater, ämbetsmän eller härskare utan att förneka en heligare plikt.” — Edward Gibbon: Romerska rikets nedgång och fall, D. M. Lows förkortade version, 1960, band I, sid. 309.

I världen ser man inte denna ståndpunkt med blida ögon, i synnerhet inte i länder där de styrande kräver att alla skall ta del i vissa handlingar som ett uttryck för att de stöder det politiska systemet. Resultatet har blivit det som Jesus förutsade: ”Om ni vore en del av världen, skulle världen hålla av vad som är dess eget. Men eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er.” — Joh. 15:19.

I somliga länder räknas det som en plikt att rösta vid politiska val. Den som inte röstar straffas med böter, fängelse eller något ännu värre. Men Jehovas vittnen stöder Guds messianska kungarike, och som Jesus sade är det ”ingen del av den här världen”. De tar därför inte del i den här världens politiska  angelägenheter. (Joh. 18:36) Det är ett personligt beslut; de tvingar inte på andra sina åsikter. I länder där det råder religiös intolerans har myndighetspersoner tagit Jehovas vittnens avståndstagande från politik som en förevändning för att brutalt förfölja dem. Detta inträffade till exempel i länder som stod under nazistisk kontroll. Det har också skett på Cuba. Men i många länder har myndigheterna varit mer toleranta.

På somliga platser har emellertid de styrande krävt att alla skall visa att de stöder det regerande politiska partiet genom att ropa vissa slagord. Eftersom Jehovas vittnen av samvetsskäl inte har kunnat göra det, blev tusentals vittnen i Östafrika misshandlade, berövade sitt levebröd och bortdrivna från sina hem under 1970- och 1980-talen. Jehovas vittnen bevarar sin kristna neutralitet i politiska frågor, oavsett vilket land de bor i, men de är arbetsamma och laglydiga.

I Malawi finns det bara ett politiskt parti, och alla måste ha ett partikort som visar att de är medlemmar. Även om Jehovas vittnen samvetsgrant betalar skatt, i enlighet med sin religiösa övertygelse, vägrar de att köpa politiska partikort. Att göra det skulle vara detsamma som att förneka sin tro på Guds kungarike. På grund av detta satte ungdomsgäng runt om i Malawi, på myndigheternas tillskyndan, i gång ett omfattande angrepp på Jehovas vittnen i slutet av år 1967. Det saknade motstycke i fråga om perversitet och sadistisk grymhet. Över tusen trogna kristna kvinnor blev våldtagna. Somliga blev avklädda nakna inför stora pöbelhopar, slagna med käppar och knytnävar och sedan utsatta för sexuella övergrepp av den ene efter den andre. Man slog spikar genom männens fötter och stack cykelekrar genom benen på dem och befallde dem sedan att springa. Över hela landet blev deras hem, möbler, kläder och matförråd förstörda.

Efter Malawis kongresspartis årsmöte år 1972 inträffade en ny våg av brutalitet. Vid det mötet blev det officiellt beslutat att alla Jehovas vittnen skulle avskedas från sina arbeten och drivas bort från sina hem. Det hjälpte inte ens att arbetsgivare bad att få behålla dessa pålitliga arbetare. Hem konfiskerades eller ödelades, skördar förstördes, och husdjur dödades. Vittnena fick inte hämta upp vatten från byns brunn. Många blev slagna, våldtagna, lemlästade eller mördade. Samtidigt blev de också hånade och förlöjligade för sin tro. Över 34.000 flydde slutligen ur landet för att undgå att bli dödade.

 Men svårigheterna var inte över i och med detta. Först från ett land och sedan från ett annat tvingades de tillbaka över gränsen, rätt i armarna på förföljarna som utsatte dem för ännu fler grymheter. Men trots allt detta kompromissade de inte och övergav de inte sin tro på Jehova Gud. De visade sig vara lika ståndaktiga som de trogna Guds tjänare om vilka det sägs i Bibeln: ”Andra fick sitt prov genom hån och gisselslag, ja mer än det, genom bojor och fängelse. De blev stenade, de blev prövade, de blev söndersågade, de dog genom mord med svärd, de gick omkring i fårskinn, i gethudar, medan de led brist, utstod vedermöda och blev misshandlade; och världen var dem inte värdig.” — Hebr. 11:36—38.

Förföljda i alla nationer

Är det bara förhållandevis få nationer i världen som har svikit sina påstådda frihetsideal genom att bedriva sådan religionsförföljelse? Inte alls! Jesus Kristus sade varnande till sina efterföljare: ”Ni skall vara föremål för hat från alla nationerna för mitt namns skull.” — Matt. 24:9.

Under de sista dagarna för denna tingens ordning, sedan år 1914, har detta hat blivit särskilt intensivt. Canada och Förenta staterna tog ledningen genom att införa förbud mot biblisk litteratur under första världskriget, och de följdes snart av Indien och Nyasaland (nu Malawi). På 1920-talet belades bibelforskarnas verksamhet med godtyckliga restriktioner i Grekland, Italien, Rumänien, Spanien och Ungern. I en del av dessa länder blev det förbjudet att sprida biblisk litteratur; på somliga platser blev det till och med förbjudet att hålla privata möten. Fler länder började ta del i förföljelsen på 1930-talet, då förbud (i vissa fall mot Jehovas vittnen, i andra fall mot deras litteratur) utfärdades i Albanien, Bulgarien, Estland, det dåvarande Jugoslavien, Lettland, Litauen, Polen, vissa kantoner i Schweiz, Österrike, Guldkusten (nu Ghana), franska territorier i Afrika samt på Trinidad och Fiji.

Under andra världskriget utfärdades förbud mot Jehovas vittnen, deras offentliga förkunnartjänst och deras bibliska litteratur i många delar av världen. Så var fallet inte bara i diktaturer som Tyskland, Italien och Japan, utan också i de många länder som direkt eller indirekt kom att stå under deras herravälde före eller under kriget. Några av dessa länder var Albanien, Belgien, Korea, Nederländerna, Nederländska Ostindien (nu Indonesien), Norge, Tjeckoslovakien och Österrike. Under dessa krigsår utfärdade också Argentina, Brasilien, Finland, Frankrike och Ungern officiella dekret riktade mot Jehovas vittnen eller deras verksamhet.

I Storbritannien utfärdade man inte något direkt förbud mot Jehovas vittnens verksamhet under kriget, men man utvisade Sällskapet Vakttornets amerikanskfödde tillsyningsman för avdelningskontoret och försökte lamslå vittnenas verksamhet genom att förbjuda import av deras bibliska litteratur under krigsåren. I stora delar av det brittiska imperiet och Brittiska samväldet utfärdades direkta förbud mot Jehovas vittnen eller  deras litteratur. Australien, Bahamas, Basutoland (nu Lesotho), Bechuanaland (nu Botswana), Brittiska Guayana (nu Guyana), Burma (nu Myanmar), Canada, Ceylon (nu Sri Lanka), Cypern, Dominica, Fiji, Guldkusten (nu Ghana), Indien, Jamaica, Leewardöarna (Brittiska Västindien), Nya Zeeland, Nigeria, Nord-Rhodesia (nu Zambia), Nyasaland (nu Malawi), Singapore, Sydafrika, Syd-Rhodesia (nu Zimbabwe) och Swaziland gav alla uttryck åt sin fientliga inställning till Jehovas tjänare genom att vidta sådana åtgärder.

När kriget var slut, upphörde förföljelsen från en del håll men ökade från andra håll. Förutom att Jehovas vittnen under de följande 45 åren förvägrades lagligt erkännande i många länder, utfärdades direkta förbud mot dem eller deras verksamhet i 23 länder i Afrika, 9 i Asien, 8 i Europa och 3 i Latinamerika samt i 4 östater. År 1992 var Jehovas vittnens verksamhet fortfarande belagd med restriktioner i 24 länder.

Detta betyder inte att alla regeringstjänstemän personligen har något emot Jehovas vittnens arbete. Många slår vakt om religionsfriheten och inser att Jehovas vittnen är en värdefull tillgång för samhället. De är inte ense med dem som agiterar för att myndigheterna skall ingripa mot Jehovas vittnen. Innan Elfenbenskusten (nu Côte d’Ivoire) blev en självständig nation, försökte till exempel en katolsk präst och en metodistpastor få en hög ämbetsman att utvisa Jehovas vittnen ur landet. Men det visade sig att de talade med en ämbetsman som inte var villig att gå prästernas ärenden. När en ämbetsman i Namibia år 1990 försökte få lagen så utformad att den diskriminerade flyktingar som var Jehovas vittnen, satte den konstituerande församlingen stopp för detta. Och i många länder där Jehovas vittnen en gång var förbjudna är de nu lagligen erkända.

Likväl blir Jehovas vittnen förföljda på olika sätt överallt på jorden. (2 Tim. 3:12) På somliga platser sker det kanske mest genom att de blir ovettigt bemötta av dem de besöker i förkunnartjänsten eller genom att de möter motstånd från släktingar, arbetskamrater eller klasskamrater som inte fruktar Gud. Men oavsett vilka förföljarna är eller på vilket sätt de försöker rättfärdiga sitt handlingssätt, inser Jehovas vittnen vad som egentligen ligger bakom förföljelsen av sanna kristna.

Stridsfrågan

Sällskapet Vakttornets publikationer har länge framhållit att den första boken i Bibeln i symboliska ordalag förutsagt att Satan, Djävulen, och de som står under hans herravälde skulle visa fiendskap eller hat mot Jehovas egen himmelska organisation och dess jordiska representanter. (1 Mos. 3:15; Joh. 8:38, 44; Upp. 12:9, 17) I synnerhet sedan år 1925 har Vakttornet framhållit att Bibeln visar att det finns bara två huvudorganisationer — Jehovas och Satans. Och som framgår av 1 Johannes 5:19 befinner sig ”hela världen” — det vill säga hela den del av mänskligheten  som står utanför Jehovas organisation — ”i den ondes våld”. Det är därför alla sanna kristna blir förföljda. — Joh. 15:20.

Men varför tillåter Gud denna förföljelse? Kommer det något gott ut av den? Jesus Kristus förklarade att innan han som himmelsk kung skulle krossa Satan och hans onda organisation, skulle det ske ett åtskiljande av människor av alla nationer, precis som när en herde i Mellersta Östern skiljer får och getter åt. Människor skulle få möjlighet att höra talas om Guds kungarike och ta ståndpunkt på dess sida. När förkunnarna av detta kungarike blir förföljda, skjuts frågan ännu mer i förgrunden: Kommer de som får höra om detta att göra gott mot Kristi ”bröder” och deras medarbetare och på så sätt visa kärlek till Kristus själv? Eller kommer de att förena sig med dem som smädar dessa representanter för Guds kungarike — eller kanske stillatigande se på när andra gör det? (Matt. 25:31—46; 10:40; 24:14) En del i Malawi såg tydligt vilka som tjänade den sanne Guden och anslöt sig därför till de förföljda vittnena. Åtskilliga fångar, och även en del vakter, i de tyska koncentrationslägren gjorde detsamma.

Även om falska anklagelser riktas mot Jehovas vittnen och de blir misshandlade och hånade på grund av sin tro på Gud, känner de sig inte övergivna av Gud. De vet att Jesus Kristus fick uppleva detsamma. (Matt. 27:43) De vet också att Jesus genom sin lojalitet mot Jehova bevisade att Djävulen är en lögnare och bidrog till helgandet av sin Faders namn. Alla Jehovas vittnen önskar göra detsamma. — Matt. 6:9.

Frågan gäller inte om de kan uthärda tortyr och undgå döden. Jesus Kristus förutsade att somliga av hans efterföljare skulle bli dödade. (Matt. 24:9) Han blev själv dödad. Men han kompromissade aldrig med Guds främste motståndare, Satan, Djävulen, ”världens härskare”. Jesus segrade över världen. (Joh. 14:30; 16:33) Frågan gäller således om de som tillber den sanne Guden kommer att förbli trogna mot honom, oavsett vilka svårigheter de kan komma att möta. Jehovas nutida vittnen har gett övertygande bevis för att de har samma inställning som aposteln Paulus, som skrev: ”Både om vi lever, lever vi för Jehova, och om vi dör, dör vi för Jehova. Därför, både om vi lever och om vi dör, tillhör vi Jehova.” — Rom. 14:8.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 642]

Det var i första hand de religiösa ledarna som förföljde Jesus Kristus

[Infälld text på sidan 645]

”Gud ordinerar, eller bemyndigar, en människa att predika genom att ge vederbörande den heliga anden”

[Infälld text på sidan 647]

Boken ”Den fullbordade hemligheten” avslöjade öppet skrymteriet bland kristenhetens präster!

[Infälld text på sidan 650]

Kristna män och kvinnor jagades av pöbelhopar, kastades i fängelse och kvarhölls där utan åtal eller dom

[Infälld text på sidan 652]

”Fängelsestraffen är klart orimliga” — President Woodrow Wilson

[Infälld text på sidan 656]

Den som inte gjorde som prästen sade kunde knappast vänta sig någon rättvisa

[Infälld text på sidan 666]

Prästerna fick lärarna att ge barnen ledigt från skolan, så att de kunde gå ut och kasta sten på vittnena

[Infälld text på sidan 668]

Prästerna gjorde förenade ansträngningar att motstå Jehovas vittnen

[Infälld text på sidan 671]

Pöbelhopar angrep Jehovas vittnen i Förenta staterna

[Infälld text på sidan 676]

Jehovas vittnen blir förföljda överallt på jorden

 [Ruta på sidan 655]

Prästerskapet avslöjar sin inställning

Det är värt att lägga märke till hur religiösa tidskrifter reagerade när J. F. Rutherford och hans medarbetare hade blivit dömda år 1918:

◆ ”The Christian Register”: ”Vad regeringen här slår ner på med dräpande träffsäkerhet är antagandet att religiösa idéer, hur vansinniga och skadliga de än är, får spridas ostraffat. Det är en gammal vanföreställning, och hittills har vi brytt oss alldeles för litet om den. ... Det här verkar vara slutet på russellianismen.”

◆ ”The Western Recorder”, en publikation utgiven av baptisterna, skrev: ”Det är föga överraskande att ledaren för denna grälsjuka sekt har blivit inspärrad i en anstalt för uppviglare. ... Det verkligt svåra problemet i det här sammanhanget är huruvida de åtalade snarare skulle ha sänts till ett mentalsjukhus än till ett fängelse.”

◆ ”The Fortnightly Review” riktade uppmärksamheten på en kommentar i New York-tidningen ”Evening Post”, vilken löd: ”Vi litar på att religionslärare överallt skall ta notis om denne domares uppfattning, nämligen att det är ett allvarligt brott att lära ut vilken som helst religion som inte är i full överensstämmelse med antagna lagar, ett brott som blir värre om man som evangeliets tjänare skulle vara uppriktig.”

◆ ”The Continent” betecknade nedsättande de åtalade som ”efterföljare till framlidne ’pastor’ Russell” och hävdade felaktigt att de påstod att ”alla utom syndare borde befrias från att kämpa mot den tyske kejsaren”. Tidskriften gjorde gällande att enligt justitieministern i Washington ”hade den italienska regeringen för någon tid sedan klagat hos Förenta staterna över att Rutherford och hans medarbetare ... hade spridit antikrigspropaganda i den italienska armén”.

◆ En vecka senare återgav ”The Christian Century” det mesta av ovannämnda artikel ord för ord och gav därmed uttryck åt full samstämmighet.

◆ Den katolska tidskriften ”Truth” rapporterade i korthet om den avkunnade domen och gav därefter uttryck åt redaktionens mening: ”Detta samfunds litteratur fullkomligt stinker av ondskefulla angrepp på katolska kyrkan och dess prästerskap.” I ett försök att stämpla var och en såsom ”uppviglare” som offentligt förklarade sig oenig med katolska kyrkan tillade tidskriften: ”Det blir mer och mer tydligt att intoleransens ande är nära förbunden med uppviglingens ande.”

◆ Doktor Ray Abrams skrev i sin bok ”Preachers Present Arms”: ”När nyheten om tjugoårsdomarna nådde de religiösa tidningarnas redaktörer, gav nästan varenda en av dessa publikationer, både större och mindre, uttryck åt stor glädje. Jag har inte kunnat upptäcka några ord av sympati i någon av de ortodoxa religiösa tidningarna.”

[Ruta på sidan 660]

”Förföljda på religiösa grunder”

”Det fanns en grupp människor i koncentrationslägret Mauthausen som uteslutande blev förföljda på religiösa grunder: medlemmar av sekten ’Uppriktiga bibelforskare’, eller ’Jehovas vittnen’. ... Anledningen till att de blev förföljda var att de vägrade att avlägga trohetseden mot Hitler och att göra någon som helst form av militärtjänst — en politisk följd av deras trosuppfattning.” — ”Die Geschichte des Konzentrationslagers Mauthausen”, dokumenterat av Hans Maršálek, Wien, 1974.

[Ruta/Bild på sidan 661]

Översättning av den förklaring som SS försökte tvinga Jehovas vittnen att underteckna

Koncentrationsläger ....................................

Avdelning II

FÖRKLARING

Jag ....................................................

född den ...............................................

i ......................................................

avger härmed följande förklaring:

1. Jag har insett att Internationella Bibelstudiesällskapet sprider villoläror och att det under religiös täckmantel uteslutande arbetar för statsfientliga mål.

2. Jag har därför helt dragit mig ur denna organisation och även i mitt innersta frigjort mig från sekten.

3. Jag försäkrar härmed att jag aldrig mer skall ta del i Internationella Bibelstudiesällskapets verksamhet. Personer som vänder sig till mig med bibelforskarnas läror för att värva mig eller som på annat sätt visar att de har bibelforskarnas syn kommer jag omedelbart att anmäla. Om jag skulle få litteratur från bibelforskarna mig tillsänd, skall jag omgående lämna in den på närmaste polisstation.

4. Jag skall hädanefter respektera statens lagar; i synnerhet skall jag i händelse av krig försvara mitt fädernesland med vapen i hand, och jag skall inordna mig i folkgemenskapen helt och fullt.

5. Jag har blivit underrättad om att jag måste räkna med att åter sättas i skyddshäkte, om jag skulle handla i strid med den förklaring jag avger i dag.

den .....................................................

..........................................................

Underskrift

 [Ruta på sidan 662]

Brev från några som dömdes till döden

Från Franz Reiter (som väntade på att bli avrättad med giljotin) till hans mor, den 6 januari 1940, från fånglägret Berlin-Plötzensee:

”Jag är fast övertygad i min tro om att jag handlar rätt. Så länge jag är här kan jag fortfarande ändra mig, men det skulle vara illojalt mot Gud. Alla vi som är här önskar vara trogna mot Gud till hans ära. ... Om jag, med den kunskap jag har, hade avlagt [militär]eden, skulle jag ha begått en dödssynd. Det skulle vara en katastrof för mig. Jag skulle inte få någon uppståndelse. Men jag håller fast vid vad Kristus sade: ’Var och en som vill rädda sitt liv kommer att förlora det; men var och en som förlorar sitt liv för min skull, han kommer att få det.’ Och nu, min kära mor och alla mina bröder och systrar! I dag fick jag min dom. Bli inte förskräckta — jag är dömd till döden. I morgon bitti kommer jag att avrättas. Jag får min styrka från Gud, alldeles som det alltid har varit med alla sanna kristna alltifrån fordom. Apostlarna skriver: ’Var och en som är född av Gud, han kan inte synda.’ Det gäller också mig. Det har jag bevisat för er, och ni har insett det. Mina kära, bli inte ledsna. Det skulle vara bra för er alla om ni kände den Heliga skrift ännu bättre. Om ni alla står fasta intill döden, kommer vi att mötas igen i uppståndelsen. ...

Er Franz

Tills vi ses igen.”

Från Berthold Szabo, som avrättades av en exekutionspluton i Körmend i Ungern den 2 mars 1945:

”Min kära syster Marika!

Denna halvannan timme som jag har kvar skall jag försöka skriva till dig, så att du kan berätta för våra föräldrar om hur situationen är, att jag strax skall möta döden.

Jag önskar dem samma frid i sinnet som jag känner i min sista stund i denna olycksmättade värld. Klockan är nu tio, och jag skall avrättas halv tolv; men jag är alldeles lugn. Jag lägger mitt framtida liv i händerna på Jehova och hans älskade Son, kungen Jesus Kristus, vilka aldrig glömmer dem som uppriktigt älskar dem. Jag vet också att det snart kommer att bli en uppståndelse för dem som är döda, eller rättare sagt, som har somnat in, i Kristus. Jag vill också gärna särskilt nämna att jag önskar er alla Jehovas rikaste välsignelse för den kärlek ni har visat mig. Ge far och mor en kyss från mig, och Annus också. De skall inte bekymra sig för mig; vi kommer snart att ses igen. Min hand är lugn nu, och jag går till vila tills Jehova kallar på mig igen. Också nu vill jag hålla det löfte jag har gett honom.

Nu är min tid ute. Må Gud vara med er och med mig.

Många kära hälsningar ...

Berthi”

[Ruta på sidan 663]

Uppmärksammade för sitt mod och sin övertygelse

◆ ”Mot alla odds församlades vittnena i lägren och bad tillsammans, framställde litteratur och omvände andra. Vittnena, som uppehölls av sitt kamratskap och som i motsats till många andra fångar var väl medvetna om varför sådana platser fanns och varför de måste lida på det sättet, visade sig vara en liten men oförglömlig skara fångar, märkta med en lila triangel och uppmärksammade för sitt mod och sin övertygelse.” Så skrev dr Christine King i sin bok ”The Nazi State and the New Religions: Five Case Studies in Non-Conformity”.

◆ I boken ”Values and Violence in Auschwitz” säger Anna Pawełczyńska: ”Denna grupp fångar bildade en sluten ideologisk front, och de segrade i kampen mot nazismen. Den tyska gruppen av denna sekt var som en liten ö av aldrig sviktande motstånd mitt i en terroriserad nation, och med samma oförfärade anda uppträdde de i lägret i Auschwitz. De lyckades tillvinna sig sina medfångars, ... fångfunktionärernas och till och med SS-officerarnas respekt. Alla visste att ingen ’Bibelforscher’ [inget Jehovas vittne] skulle utföra en befallning i strid mot sin religiösa övertygelse.”

◆ Rudolf Höss berättade i sin självbiografi, i boken ”Kommendant i Auschwitz”, om avrättningen av några Jehovas vittnen som vägrade att bryta sin kristna neutralitet. Han sade: ”Så föreställde jag mig de första kristna martyrerna när de väntade i arenan på att bli sönderslitna av vilda djur. Fullkomligt strålande av glädje, med ögonen riktade mot himmelen, med knäppta, upplyfta händer mötte de döden. Alla som såg dem dö var gripna, till och med på arkebuseringsplutonen hade det gjort intryck.” (Denna bok utgavs i Polen under titeln ”Autobiografia Rudolfa Hössa-komendanta obozu oświęcimskiego”.)

[Ruta på sidan 673]

”De är inte emot staten”

”De är inte emot staten; de är bara för Jehova.” ”De bränner inte sina inkallelseorder, gör inte uppror ... och deltar inte i någon form av samhällsomstörtande verksamhet.” ”Vittnenas ärlighet och ostrafflighet är konstant. Man må tänka vad man vill om vittnena — och många tänker mycket negativt om dem — men de lever ett exemplariskt liv.” — ”Telegram”, Toronto, Canada, juli 1970.

[Ruta på sidan 674]

Vem har ledningen?

Jehovas vittnen vet att deras förpliktelse att predika inte är beroende av Sällskapet Vakttornets eller något annat sällskaps verksamhet. ”Sällskapet Vakttornet må förbjudas och dess avdelningskontor i olika länder med våld stängas genom statligt ingripande! Detta upphäver inte eller avlyfter Guds uppdrag från de män och kvinnor, som är invigda till att göra Guds vilja och över vilka han har låtit sin ande komma. ’Predika!’ står det tydligt skrivet i hans ord. Denna order går före den som kommer från människor, vilka det vara månde.” (”Vakttornet” för 15 januari 1950) Eftersom de inser att befallningen kommer från Jehova Gud och Jesus Kristus, fortsätter de att förkunna budskapet om Guds kungarike, oavsett vilket motstånd de möter.

[Ruta på sidan 677]

Som de första kristna

◆ ”Jehovas vittnen tar sin tro långt allvarligare än de flesta. Deras principer får oss att tänka på de första kristna, som var så impopulära och som blev så brutalt förföljda av romarna.” — ”Akron Beacon Journal”, Akron, Ohio, 4 september 1951.

◆ ”De [första kristna] levde ett stilla, moraliskt och verkligt mönstergillt liv. ... De var i alla avseenden exemplariska medborgare, utom när det gällde denna enda fråga om att bränna rökelse.” ”När detta att offra till kejsarens genius förblev ett prov på patriotism, kunde då de statliga myndigheterna blunda för dessa opatriotiska kristnas motstånd? De svårigheter som de kristna således befann sig i var inte helt olika de svårigheter som den aggressiva sekt som kallas Jehovas vittnen befann sig i under krigsåren i Förenta staterna på grund av frågan om att hälsa den nationella flaggan.” — Paul Hutchinson och Winfred Garrison: ”20 Centuries of Christianity”, 1959, sid. 31.

◆ ”Det mest anmärkningsvärda hos vittnena är kanske att de håller fast vid att de först och främst är skyldiga Gud tro och lydnad, mer än någon annan makt i världen.” — Doktor C. S. Braden: ”These Also Believe”, 1949, sid. 380.

[Bilder på sidan 644]

Tidningen ”The Pittsburgh Gazette” gav stor publicitet åt debatterna mellan dr Eaton och C. T. Russell

[Bild på sidan 646]

Motståndarna spred grova lögner om Charles och Maria Russells äktenskap

[Bilder på sidan 648]

Prästerna blev rasande när det delades ut 10.000.000 exemplar av denna traktat som avslöjade deras läror och sedvänjor i ljuset av Guds ord

[Bilder på sidan 649]

Tidningarna underblåste förföljelsen mot bibelforskarna år 1918

[Bilder på sidan 651]

Under den rättegång som hölls här mot medlemmar av staben vid Sällskapets högkvarter kom boken ”Den fullbordade hemligheten” att stå i brännpunkten

Den federala domstolen och postkontoret i Brooklyn, New York

[Bild på sidan 653]

Dessa män fick strängare straff än den lönnmördare vars skott utlöste första världskriget. Från vänster till höger: W. E. Van Amburgh, J. F. Rutherford, A. H. Macmillan, R. J. Martin, F. H. Robison, C. J. Woodworth, G. H. Fisher, G. DeCecca

[Bilder på sidan 657]

När Jehovas vittnen höll denna sammankomst i New York år 1939, försökte en pöbelhop på minst 200 personer, anförd av katolska präster, avbryta mötet

[Bilder på sidan 659]

Under andra världskriget spärrades tusentals Jehovas vittnen in i dessa koncentrationsläger

SS-vakternas dödskalleemblem

[Bild på sidan 664]

Del av en bibelstudiebok, förminskad på fotografisk väg, lagd i en tändsticksask och insmugglad till Jehovas vittnen i ett koncentrationsläger

[Bilder på sidan 665]

Några av de Jehovas vittnen vars tro bestod eldprovet i de nazistiska koncentrationslägren

Mauthausen

Wewelsburg

[Bild på sidan 667]

Pöbelvåld i närheten av Montreal i Quebec år 1945. Under 1940- och 1950-talen hände det ofta att prästerna uppeggade till våldshandlingar mot Jehovas vittnen

[Bild på sidan 669]

Tusentals Jehovas vittnen (bland andra John Booth, som ses här) arresterades när de spred biblisk litteratur

[Bilder på sidan 670]

Efter ett beslut i Högsta domstolen år 1940 som gick Jehovas vittnen emot svepte en våg av pöbelvåld över Förenta staterna. Möten avbröts, förkunnare blev slagna, och egendom förstördes

[Bilder på sidan 672]

På många platser måste Jehovas vittnen upprätta egna skolor, eftersom deras barn hade relegerats från de allmänna skolorna