Chile
Chile
CHILE är ett kontrasternas land! Det upptar 4.265 kilometer av Sydamerikas västkust, vilket är mer än hälften av kontinentens stillahavskust. Detta gör att variationen är oändlig — från torra öknar i norr till fjordar och glaciärer i söder. Det finns klippiga berg som är rika på mineral, oerhört karga ökenslätter, bördiga dalar, skogar, otaliga öar, glittrande sjöar och glaciärområden som har den dånande oceanen i väster och de väldiga Anderna i öster. Nivåskillnaden är stor — landet höjer sig från havsytan till sluttningarna av det högsta berget på västra halvklotet, Aconcagua, som har en höjd på omkring 7.000 meter, vid den chilensk-argentinska gränsen.
Det finns ingen annan del av jorden som är en så total öken som norra Chile. Det finns faktiskt ställen i Atacamaöknen, där det inte har regnat en droppe på 20 år! Men i södra delen av landet är den årliga regnmängden över 2.500 millimeter.
Chile består till stor del av berg, och 67 procent av befolkningen bor i ett område i mellersta delen av landet. Detta centrala område är en av världens trädgårdar. Det har ett klimat som liknar Kaliforniens, och här är det gynnsamt att odla sådant som äpplen, päron, persikor, aprikoser, plommon, körsbär, vindruvor, fikon, apelsiner och citroner.
I södra delen av landet finns sjöarna. Här ligger den berömda Lago de Todos los Santos, som också kallas Esmeraldasjön. Theodore Roosevelt sade en gång om den här sjön: ”Det är den vackraste sjö jag någonsin sett.” Den är omgiven av bergstoppar, och det enda som rör upp dess smaragdgröna vatten är de vattenfall som från bergssluttningarna störtar ner i den lugna sjön.
Chile består inte bara av fastlandet, utan också av ett antal öar: Juan Fernández-öarna ligger omkring 600 kilometer väster om staden Valparaíso. Den berömda ”Robinson Crusoes ö” hör till den här ögruppen. Påskön ligger omkring 3.200 kilometer från Chiles kust, och dess befolkning är av polynesiskt ursprung. Här hittar man hundratals jättelika ögonlösa stenstoder som länge har förbryllat arkeologerna.
Språket i Chile är spanska, och befolkningen är huvudsakligen av spansk härkomst, men under de senaste 100 åren har det flyttat in många tyskar, britter och amerikaner. Omkring en tredjedel av befolkningen har blandat spanskt och indianskt ursprung. Det var indianerna som gav Chile dess namn — de kallade området chilli, som betyder ”platsen där landet slutar”. Precis så måste det ha tett sig för den ursprungliga befolkningen, när de blickade ut över Stilla havets till synes ändlösa vatten.
DE ”GODA NYHETERNA” NÅR CHILE
I och med att Richard Traub kom till Chile började de goda nyheterna om Guds rike predikas här. Broder Traub hade lärt känna sanningen i Buenos Aires i Argentina, och han hade överlämnat sitt liv åt Jehova år 1925. När han var pionjär nära Anderna i Argentina, växte en önskan inom honom att få starta predikoarbetet i Chile. Broder Juan Muñiz, den dåvarande landstjänaren i Argentina, tyckte också att detta var en bra idé. Broder Traub fick förordnande i Chile.
Han kom till Santiago på kvällen den 30 april 1930. Det var naturligtvis ingen som mötte honom vid järnvägsstationen, och den natten övernattade han på ett hotell i närheten. Följande dag hyrde han ett rum. Broder Traub försökte lösa in en check som han hade fått som hjälp att komma i gång, men han kunde inte få ut pengarna med detsamma, eftersom banken först måste ta reda på om det fanns täckning för checken. Under tiden tog hans pengar och den mat han hade fått slut, och vår självuppoffrande pionjärbroder gick utan mat i åtta dagar!
Den 4 maj 1930 började han arbeta från hus till hus, fastän han inte hade någon litteratur att erbjuda. Det var med full förtröstan på Jehova och med sann missionärsanda som broder Traub började sitt arbete som det första vittnet bland de 4.000.000 som då utgjorde befolkningen i landet.
Den romersk-katolska religionen hade varit statsreligion till år 1925, då man antog en ny konstitution som skilde kyrkan och staten åt. Broder Traub blev förhörd av polisen, när han arbetade från hus till hus, men när han förklarade vad det var för ett arbete han höll på med, hade han inga som helst svårigheter. Han fann att det verkligen var religionsfrihet här.
Broder Traub beskrev hur han kände det under den här första tiden: ”Varje söndag när tidpunkten för Vakttornsstudiet närmade sig, promenerade jag till berget San Cristóbal, och i skuggan av träden försjönk jag i studium och bön. Visst kände jag mig mycket ensam, och visst hade jag en innerlig önskan att få tala med någon annan broder om sanningen, men efter mitt personliga studium kände jag mig styrkt och uppfylld av insikten att jag inte var ensam. Jag var redo för ännu en veckas arbete.”
INTRESSERADE PERSONER BLIR FUNNA
När broder Traub vittnade från hus till hus, träffade han en gudfruktig man vid namn Juan Flores. Han skaffade litteratur och ställde många frågor. Vid den tiden fick han besök av sjundedagsadventisterna. Men när Flores hade lyssnat på en diskussion mellan dem och broder Traub, så beslöt han att studera boken Guds Harpa.
”Därefter”, berättar broder Traub, ”hyrde jag en lägenhet och började inbjuda människor till ett offentligt bibliskt föredrag och ett bibelstudium varje söndag. Juan Flores, den förste som hörsammade inbjudan, frågade: ’Och de andra då, när kommer de?’ Jag svarade: ’De kommer.”’ Och inom kort började de komma.
I den trakt som kallas Quinta Normal träffade broder Traub en man som skaffade litteratur och som sedan inbjöd honom att hålla bibliska tal i hans evangelistkyrka. Juan Flores följde med broder Traub för att lyssna på honom, när han förkunnade Rikets budskap för de församlade. De inbjöds att komma tillbaka. Den evangeliske predikanten var nöjd, eftersom närvarosiffran steg och kollekttallrikarna fylldes, när broder Traub var på besök. Broder Traub gillade inte kollekttallrikarna, så han höll ett tal i kyrkan med Johannes 10:12 om den ”lejde mannen” som utgångstext. Detta ledde till att flertalet kyrkobesökare, däribland en ung dam, Consuelo Gálvez, började gå på de möten som broder Traub anordnade. Med tiden blev evangelistpredikanten ensam; hans grupp hade upplösts.
Juan Flores inbjöd broder Traub att bo hemma hos honom på Calle Concón och att använda hans hem som mötesplats. (Huset har sedan dess byggts till, och det används fortfarande som Rikets sal.) Efter lite mer än 10 månaders verksamhet var tiden inne för de intresserade att bli döpta. Broder Traub skrev därför till broder Muñiz och frågade om han kunde komma till den här historiska tilldragelsen.
Den 13 februari 1931 förrättade Jehovas vittnen sitt första dop i Chile, och det var broder Muñiz som höll talet. De åtta personer som döptes vid det tillfället var Juan Flores, hans hustru Teresa, hans mor, Delfina Villablanca, Juan Castillo, Pedro Ortiz, Roberto Rojas, Margarita Sandoval och en annan syster Flores. Enligt broder Traub förblev alla åtta trogna. Syster Villablanca blev pionjär och tjänade som sådan ända till sin död. Juan Flores hjälpte till att organisera en liten församling i Illapel. Men detta var bara början!
Den 29 mars 1931 döptes ytterligare fem personer, däribland Consuelo Gálvez, som skulle bli syster Traub och broder Traubs trogna följeslagerska ända till sin död. På mindre än ett år hade 13 personer blivit döpta.
Under tiden tog fler nya ståndpunkt för sann tillbedjan. I Santiago började arbetet att få fäste, men hur skulle det vara att sprida sanningens säd till avlägsna platser?
ÄNNU EN ENERGISK PIONJÄR ANLÄNDER
En av de första pionjärerna som kom till Chile var Kathe Palm, och hon spelade en framträdande roll när det gällde att besvara ovannämnda fråga. Vi skall låta henne berätta lite om sitt nitiska arbete på det chilenska fältet. Syster Palm skriver:
”I november 1934 skickade Hilma Sjoberg pengar till Sällskapet Vakttornets huvudkontor för att betala en båtresa från Förenta staterna till Colombia. Sällskapet frågade mig om jag ville hjälpa syster Sjoberg i Sydamerika. Vad underbart! I december anlände jag således till Buenaventura i Colombia. Syster Sjoberg kom från Ecuador. Vi for till Bogotá och stannade där omkring ett år och lämnade kartongvis med böcker. Sedan måste syster Sjoberg återvända till Texas. Hon rådde mig att inte stanna kvar ensam i Colombia och föreslog att jag skrev till en broder som hade startat verksamheten i Chile.
Äntligen kom det en inbjudan att resa till Chile, eftersom broder Traub nu kunde ta emot en pionjär i sitt hem. Distriktet bestod av hela landet! Hur skulle jag komma dit? Det bästa sättet var med båt, så jag for tillbaka till Buenaventura. Av hamnkaptenen fick jag veta att det inom kort skulle komma in en chilensk båt. Dörren hade alltså öppnats.
’Ja, du får följa med’, sade fraktbåtens kapten. ’Nej’, sade han, ’jag vill inte ta dina sista slantar (15 dollar), men jag vill gärna ha några av de där böckerna som du har där. Gå nu i land och hämta dina saker, så skall jag visa dig till din hytt.’ Efter en underbar sjöresa på 17 dagar, då jag fick tillfälle att vittna en hel del för besättningen och några passagerare, kom vi till Chile. Broder Traub väntade på mig i Valparaíso. Detta var i februari 1936.”
Det som syster Palm särskilt tilltalades av i Santiago var att se de snötäckta bergen i bakgrunden och en hel allé av skära, blommande körsbärsträd. Vilket sceneri! Men låt oss fortsätta med hennes berättelse:
”Det första distrikt som jag fick av broder Traub var det centrala Santiago. Här fanns regeringspalatset, regeringsbyggnader, alla kontor och affärer. Jag lämnade många böcker på det här distriktet och ofta hela satser av de senaste böckerna som getts ut av Sällskapet Vakttornet. I regeringspalatset fick jag komma in i alla kontoren utom ett, och det var telegrafcentralen — de fick inte störas. På översta våningen kom jag till regeringspalatsets bibliotek. Bibliotekarien kände genast igen böckerna och räknade upp titlarna på dem som han redan hade, och därför lämnade jag honom Rättfärdighetens triumf (första delen) på både engelska och spanska, eftersom dessa böcker då var de senast utkomna, och han var mycket glad över att få skaffa dem. En man sade rentav till mig att vad regering beträffar, så skulle han inte ha något emot att byta med mig, eftersom han insåg hur mycket bättre det var att få arbeta för den teokratiska regeringen.
När jag år 1936 arbetade på ett affärsdistrikt, träffade jag på en juvelerare med tyskt namn. Jag vittnade därför för honom på tyska och visade honom boken Rättfärdighetens triumf. Han blev vit i ansiktet, när han fick se namnet Jehova i den, och han skrek åt mig att försvinna därifrån, annars skulle han hämta sin revolver och skjuta mig. Han skrek och knöt näven åt mig, och sedan slog han näven så hårt i glasmontern att den sprack, och han skar sig i handen! Vid det laget hade jag min bokväska klar och avdunstade snabbt. När jag darrande kom ut på gatan, gick jag in i nästa affär, som var en tysk konsthandel. De sade: ’Nej, vi vill inte uttala oss om den där mannen; det enda vi vet är att han är en fanatisk nazist.’ Så var det på den tiden, före andra världskriget.”
EN UPPSKATTAD BÄRBAR GRAMMOFON
Syster Palm berättar att före andra världskriget lyckades broder Traub skaffa en av Sällskapets bärbara grammofoner tillsammans med korta inspelade bibliska tal på 78-varvsskivor. Han var så glad för sin grammofon! ”Tänk”, säger syster Palm, ”han lyckades till och med tillverka likadana grammofoner, så att ganska många chilenska bröder kunde skaffa en egen chilensktillverkad modell.
Flera år senare, vid en av sina resor till New York, besökte andre styrmannen på den båt, som jag hade åkt med till Chile, Sällskapet Vakttornets huvudkontor. Där, vid 117 Adams Street, kontaktade han bröderna Fred Peach och Harry Pinnock, som skickade med den senaste grammofonen (en liten resegrammofon) och flera skivor till mig. Den kunde lätt ställas upp på förstutrappan, och den väckte en enorm uppmärksamhet, eftersom ingen någonsin hade sett någonting liknande! De timslånga grammofonföredragen användes också vid Santiagos radiostationer. Några år senare hördes de över nästan alla radiostationerna i de större städerna i landsorten.”
ATT SPRIDA SANNINGENS SÄD UPPE I NORR
Broder Traub tyckte att det skulle vara bra om syster Palm spred sanningens säd i den norra delen av landet. ”Han gav mig i uppdrag att börja arbeta längst uppe i norr, i Arica och längs den bördiga Azapadalen”, berättar hon. ”Jag arbetade därför från dörr till dörr i alla samhällen, och jag försökte alltid, och lyckades vanligen, lämna hela satsen av dessa vackra böcker i alla regnbågens färger på de allmänna biblioteken, skolbiblioteken och föreningslokalerna.
Jag vittnade från dörr till dörr i varje gruvläger, i varje salpeterläger, i varje bolagsägt samhälle, stort eller litet, såväl som i de stora koppar- och järngruvesamhällena. Jag måste i förväg rekvirera kartongvis med böcker till varje ny adress. Jag gick för det mesta till fots. Jag hittade en liknande packväska som dem man använde på packåsnor, och på ena sidan fyllde jag den med omkring 30 böcker och på den andra med mellan 150 och 200 broschyrer. Sedan bar jag den över axlarna, och dessutom hade jag en handväska full av litteratur för att använda vid varje besök. Jag måste också ha med mig en filt och en tandborste m. m., eftersom man vanligtvis fann logi där man slutade på kvällen.
I Copiapó kom jag till en svavelgruva högt uppe på Andernas sluttningar. Här bodde mellan 30 och 40 arbetare och förvaltaren och hans biträde med sina familjer. De blev förvånade över att få besök av en kvinna. Hur i all världen hade jag kommit dit? Jag råkade träffa en man som körde till gruvan, och han lät mig gärna följa med. Han lovade: ’Jag skall se till att du får husrum hos en av de båda kvinnorna där uppe.’
Sedan fick jag höra av alla i gruvan: ’Vi använder inte pengar här; alla våra löner betalas ut på kontoret nere i samhället, när vi får vår ledighet.’ Förvaltaren lät därför alla ta den litteratur de önskade och så bara skriva sitt namn och beloppet på en lista. Jag lämnade all litteratur jag hade och tog upp beställningar på mycket mer. Sedan levererade jag litteraturen på kontoret nere i samhället. Alla arbetarna verkade angelägna att få läsa litteraturen, och de tyckte mycket om de ’goda nyheterna’.”
År 1939 skrev syster Beta Abbott, som hade tjänat på Cuba, att hon skulle komma till Chile. Syster Abbott blev förordnad att vittna för de nordamerikaner som arbetade högt uppe i ”El Tenientes” koppargruva, strax söder om Santiago. Hon kunde bara arbeta där under en kort tid, eftersom hon inte klarade av den höga höjden. Men i Rancagua, staden vid foten av bergen, gick det fint.
I Rancagua erbjöd syster Lucila Reyes henne husrum på sitt hotell. Hon bodde där i flera år. Syster Reyes och hennes man hade fått sanningen några år tidigare, när broder Traub förklarade de ”goda nyheterna” för dem. Innan dess hade en evangelisk pastor ofta besökt familjen Reyes. Den här prästen vidhöll att om de önskade lyda Gud, så måste de göra sig av med hotellets hela vinförråd (vilket gav en rätt god förtjänst). Ja, den stackars herr Reyes hällde ut alla sina chuicos (10-literskrukor) med vin i avloppet! Sedan kom broder Traub och förklarade bibelns sanningar. ”Va!” sade herr Reyes. ”Är det inte förbjudet med vin?” Det var som musik i hans öron att höra broder Traub bevisa detta med hjälp av deras egen familjebibel. Reyes’ hem och hotell stod alltid öppna för vem som helst av vittnena.
År 1949 hade vi ett landskonvent i Rancagua, och syster Reyes, som nu var änka, såg till att hennes hotell då var tomt på gäster, så att hon skulle kunna ta emot så många konventdeltagare som möjligt. Man anordnade en parad genom det centrala Rancagua, och bröderna hade stora plakat på ryggen och på magen för att annonsera det offentliga föredraget. Men det blev problem, när skoldirektören vägrade att låta bröderna använda skolans aula, trots att utbildningsdepartementet hade gett tillåtelse till att vi skulle få använda den för vårt konvent. När Daniel González, en domare vid appellationsdomstolen, fick höra om detta, reste han till direktören och frågade honom varför han några veckor tidigare hade gett tillåtelse till att man höll en katolsk ceremoni i skolans aula. När han ställdes inför detta faktum, kunde han knappast fortsätta att vägra. Det hölls en fantastisk sammankomst i Rancagua.
Flera år senare flyttade syster Abbott till Santiago. Hon hade alltid försörjt sig på sin utmärkta sömnad, och det var lätt för henne att få arbete av ambassadörernas fruar och andra i höga ställningar. Hon fick därigenom tillfälle att vittna för dessa människor. Hon sade ofta att detta måste vara Jehovas ledning, för när vittnena besökte dessa flotta hem, släppte hembiträdena aldrig in dem, så att de fick tala med herrskapet. År 1975 dog syster Abbott vid 93 års ålder efter att ha tjänat troget i många år.
DET SÖDRA OMRÅDET BEARBETAS
Eftersom provinsen längst i söder, Magallanes, bäst kan bearbetas under sommarmånaderna, lät broder Traub syster Palm resa med båt till Punta Arenas. Tio bokkartonger skickades dit för hennes räkning.
Detta var annat än den torra norden. Syster Palm befann sig nu bland grönska, roddbåtar, segelbåtar, motorbåtar, små ångbåtar och öar och åter öar. Vad härligt! Efter att ha rest flera dagar genom fjord- och glaciärlandskap kom man äntligen fram till Punta Arenas vid Magallanes’ (Magalhães’) sund. Syster Palm fortsätter:
”Av alla chilenska städer är Punta Arenas den jag har tyckt bäst om. Där finns inga flugor, loppor, vägglöss eller tiggare, och man sover skönare och vaknar upp mer vederkvickt än någon annanstans där jag varit.”
För att vittna i Punta Arenas måste man ha litteratur på mer än spanska. Där bor många människor av jugoslavisk härkomst, och man kan finna många estancias (stora fårfarmer) som drivs av engelsmän. En estancia kan ha ända upp till 80.000 får på 250.000 tunnland. Man kan fortfarande få se den pittoreska synen av ridande fårherdar åtföljda av sina väldresserade hundar mot bakgrunden av de majestätiska bergen täckta med glaciärer, som går ända ner till kanten av de vackra sjöarna.
Människorna i det isolerade området runt Punta Arenas och Puerto Natales är kända för sin vänlighet och gästfrihet. När man kommer till en estancia, blir man omedelbart inbjuden i ett stort kök, där en kaffepanna eller en panna med maté alltid står färdig tillsammans med lite bröd. När det är matdags, finns det alltid rikligt med cordero asado (stekt lamm). Jag fann stort intresse, och det var ett fint gensvar till predikoarbetet.
Från Punta Arenas kan man resa till Tierra del Fuego — Eldslandet — det namn Fernão de Magalhães gav den här ön år 1520, när han passerade genom det sund som har uppkallats efter honom. Syster Palm kom fram till den lilla staden Porvenir på den här ön, och hon hade förmånen att sprida sanningens säd i denna avlägsna del av jorden. En vänlig estnisk familj gav henne husrum under flera veckor, så att hon kunde besöka varje estancia i det området.
TILLBAKA NORRUT
Eftersom vintern närmade sig, var det dags att styra kosan norrut med ångbåt. På återresan kom syster Palm till ön Chiloé. Hon skriver: ”Jag träffade vänliga människor, när jag fortsatte till de mindre hamnarna på ön. De var alltid villiga att lyssna och ställde många frågor, och de var förvånade över att man under så många år hade kunnat ljuga för dem om skärselden och helveteselden. De skaffade nästan alltid litteratur.
I närheten av en liten hamn hade prästen spionerat på mig. När jag var lite ouppmärksam, passade därför en av hans hantlangare på att stjäla min sadelväska fylld med böcker och också min färggranna, handvävda bolivianska filt. När jag rapporterade detta för polisen, ryckte de bara på axlarna. Men när jag fortsatte med det jag hade i min handväska, kom det en man längs vägen. Han hade redan hört talas om stölden, och han ville tala om för mig att både han och hans hustru och även andra tyckte att detta var tråkigt. Han sade: ’Följ med mig hem; min hustru har en ny filt åt dig [givetvis handgjord], och du kan övernatta hos oss.’ Så jag följde med. Det var en ännu bättre filt; en större poncho. Jag köpte den genast; priset var rätt skäligt. Jag övernattade hos dem och besvarade många av deras bibliska frågor.” (Syster Palm använder fortfarande sin poncho från Chiloé, den som hon köpte för mer än 35 år sedan.)
När nu syster Palm, enligt broder Traubs anvisningar, drog norrut, kom hon till Osorno. Guvernören i den här provinsen tog gärna emot henne. Han visade henne boken Framtidens regering, som han hade läst och tyckte om. Sedan lovade han att i Osorno skulle ingen hindra vårt arbete, och det visade sig också vara sant.
Vidare till provinsen Valdivia. Där begav sig syster Palm till hamnstaden Corral. Hon berättar: ”Jag hittade en föreningslokal, där jag kunde spela vårt entimmes föredrag ’Se fakta i ögonen’, och lokalen var full med folk, som jag hade inbjudit. De hade till och med tagit med sig några copihue, den vackra nationalblomman, och ormbunksblad för att smycka lokalen. För att få bort den inpyrda lukten av cigarrettrök i lokalen brände jag några eukalyptuslöv som spred sin väldoft i lokalen. En ung flicka gick upp på läktaren för att titta på våra dekorationer, och hon sade: ’Hm, precis som Atkinsons parfym.’ (En engelsk parfym, som är mycket känd i Chile.) Vad jag skrattade! Efter talet tog åhörarna med sig de broschyrer och tidskrifter de fått, och de frågade när de åter skulle få höra om dessa goda ting.”
EN ANNAN NITISK PIONJÄR
Berättelsen om hur sanningens säd spreds kors och tvärs i Chile skulle vara ofullständig, om vi inte berättade om en annan nitisk pionjär, Theodore Laguna, som kom hit från Förenta staterna. Broder Laguna var med vid konventet i Washington år 1935 och hörde det stimulerande tal i vilket broder Rutherford uppmanade Guds folk att tänka över möjligheten att föra de goda nyheterna om Riket till Sydamerika. Broder Laguna var fylld av entusiasm och planerade att flytta. Han anlände till Chile år 1936 och började predikoarbetet i staden Concepción. När broder Laguna hade varit pionjär i flera år, gifte han sig och skaffade barn. Han bosatte sig i staden Chillán, där han bidrog till församlingens andliga tillväxt.
Dessa självuppoffrande pionjärer spelade en viktig roll i predikoarbetet på den tiden, innan missionärerna, som utexaminerats från Vakttornets Bibelskola Gilead, började komma. Det hade såtts ut mycket av sanningens säd från Arica till Punta Arenas och till och med på Tierra del Fuego (Eldslandet). Säden hade såtts, och även om den låg slumrande tills fler förkunnare av de ”goda nyheterna” kunde komma med mer av sanningens vatten, avvaktade den tidpunkten då den kunde växa och frodas till Jehovas lov och pris.
CHILES FÖRSTA RIKETS SAL — DET FÖRSTA KONVENTET
År 1944 började man bygga Chiles första Rikets sal. En syster skänkte en tomt i Santiago, och bröderna satte i gång att arbeta med tegelsten och murbruk. Denna Rikets sal var färdig i augusti det året, lagom till det första konventet som hölls i Chile.
Det offentliga föredraget hette ”Blir freden varaktig?” och 250 personer var närvarande. Fyra radiostationer sände föredraget, och två av dem fortsatte att sända Sällskapets program under resten av det året.
MISSIONÄRER OCH ETT AVDELNINGSKONTOR
År 1945 fick Chile sina första missionärer som utbildats vid Gilead. Det var bröderna Joseph Ferrari och Albert Mann. Det fanns då bara 65 förkunnare i Chile.
Sällskapet hade planerat att det skulle hållas ett konvent i samband med det första besöket i Chile av Sällskapet Vakttornets president och vicepresident, N. H. Knorr och F. W. Franz. Den 25 mars 1945 hölls det offentliga föredraget ”En värld, en regering” för en åhörarskara på 340 personer. Fem personer döptes vid detta konvent.
Under sitt besök ordnade broder Knorr med att ett avdelningskontor öppnades, och broder Joseph Ferrari blev tillsyningsman för avdelningskontoret. Dittills hade arbetet letts från avdelningskontoret i Argentina.
Syster Palm tillfrågades också om hon ville bli pionjär med särskilt uppdrag. Hon svarade: ”Jag skall försöka, broder Knorr.” Syster Palm blev alltså den första pionjären med särskilt uppdrag i Chile. Efter att i så många år ha flyttat från plats till plats med Rikets budskap skulle hon nu bosätta sig i Santiago och lära sig hur man leder bibelstudier i hem. Boken ”Sanningen skall göra eder fria” hade översatts till spanska, och den hade en frågebok som var till hjälp i det här arbetet.
BIBELSTUDIEVERKSAMHETEN
Kort därefter bad en syster att syster Palm skulle följa med henne och försöka sätta i gång ett bibelstudium i hem. ”Jag var så nervös!” påminner sig syster Palm. Kan du tänka dig! Hon hade talat med provinsguvernörer och andra i höga ställningar, och nu var hon nervös vid tanken på att leda ett bibelstudium i hem med en intresserad människa!
Hon fortsätter: ”Vi gick alltså dit och gjorde besöket, och vi lämnade en bok hos familjen och gjorde upp om bibelstudiet. Därefter var såväl barnen som den unga modern väl förberedda för studiet. Det var bara fadern som vägrade att vara med på studiet. Och så kom den första människa, som jag studerade bibeln med, med i sanningen, och när barnen växte upp överlämnade de sig också åt Jehova.
När jag övervunnit rädslan för att leda bibelstudier i hem, upptäckte jag att man kunde få fler studier än man kunde ta hand om. Men vi hade fått anvisningar om att bara använda hälften av vår tid till att leda studier. Att leda studier är den form av vittnande som jag tycker är roligast.” Ja, från fruktan till glädje, det är att gå framåt tillsammans med Jehovas framåtskridande organisation!
DET KOMMER FLER MISSIONÄRER
Vid slutet av år 1945 kom det ytterligare 10 missionärer: Louise och Frances Stubbs, Stella Burton, Stephania Payne, Elsa Sutton, John och Louise Baxter, Clara Giza, Lydia Walther och Lola Buntain. Allt var nytt för dem — både språket och folks seder och bruk. Men de upptäckte att de genom hårt arbete kunde kommunicera med människorna, som är mycket vänliga och tålmodiga mot nykomlingar som vill lära sig deras språk.
Den här gruppen av missionärer hade privilegiet att få upprätta det första missionärshemmet vid Calle Lyon 3004 i Santiago. Avdelningskontoret var också en del av detta hem. Eftersom den ursprungliga församlingen låg i andra änden av staden, blev det bestämt att man skulle slå ihop matsalen och vardagsrummet och bilda en ny församling. År 1946 bildades alltså den andra församlingen i huvudstaden Santiago med sina 1.500.000 invånare.
DEN FÖRSTE KRETSTILLSYNINGSMANNEN
I juli 1946 förordnades broder Albert Mann, en av de två första missionärerna som kom till Chile, till kretstillsyningsman i landet. Det fanns bara nio församlingar med tillsammans 93 förkunnare på sådana platser som Chillán, Concepción, Rancagua, Melipilla, Illapel och Santiago. Broder Manns goda exempel i fråga om tro och hängivenhet har varit en underbar sporre för såväl yngre som äldre i sanningen.
När han började som kretstillsyningsman, var det ont om husrum i de små församlingarna. Detta innebar att han fick ligga på hotell. Det var ibland en fråga om att försöka sova, eftersom det hördes skrik och skrän från baren eller underhållningslokalen hela natten. Han stannade två veckor i varje församling och fick på så sätt tid att undervisa bröderna om organisation och, först och främst, att öva dem i tjänsten på fältet som förkunnare av de ”goda nyheterna”.
MISSIONÄRSARBETE I VALPARAISO
I november 1946 kom det nio nya missionärer. Det upprättades ett missionärshem i hamnstaden Valparaíso, och så hade predikoarbetet kommit i gång i Chiles näst största stad, som har byggts på 41 kullar som ligger i en halvmåne runt en bred öppen bukt. På vissa kullar fick man hjälp av de 16 linjerna med kabeldragna spårvagnar, men annars var det tröttsamt att klättra uppför kullarna för att tala med människor.
En av de första som gav gensvar till sanningen i Valparaíso var Aida Guzmán. Hon var med vid de möten som hölls i vardagsrummet i missionärshemmet år 1948. Hon erinrar sig hur man, därför att man hade så få stolar, gjorde bänkar genom att lägga träplankor tvärs över litteraturkartonger, som man ställt ut.
Under tiden var missionärerna fullt upptagna. Syster Elsa Sutton, som senare gifte sig med Hollis Smith, träffade en ung man som önskade studera bibeln. Den här unge mannen, Alberto Muñoz, fick motstånd av sin mor, varför studiet hölls i en av de offentliga parkerna. Han berättade allt det han hade lärt sig för sina båda yngre systrar och också för en granne, Sergio González. Flickorna i sin tur berättade allt för sin mor. På grund av flickornas kärleksfulla tålamod bad modern till slut om att få ett familjebibelstudium. Sonen och de båda flickorna började som pionjärer, och senare fick flickorna, Graciela och Elena Muñoz, en inbjudan till Gileadskolan. Grannen, Sergio González, tog emot sanningen och blev en av de första pionjärerna med särskilt uppdrag i Chile.
Det arbete som missionärerna började i Valparaíso har sannerligen växt under de år som gått. Det finns nu nio församlingar i Valparaíso.
ARBETET FORTSÄTTER ATT BREDA UT SIG I HUVUDSTADEN
År 1946 förordnades fyra missionärer till Santiago: Larry och Margaret Laing, Dorothea Smith och Dora Ward. Som det är med alla nya missionärer, så berättas det många roliga episoder i samband med att man lär sig det nya språket. En av missionärerna gick till exempel till saluhallen en dag för att köpa ett halvt kilo pulpa eller kött. Slaktaren och de andra i butiken skrattade hjärtligt, när missionären i stället bad att få ett halvt kilo pulpo, dvs. bläckfisk!
År 1948 fattade en 11-årig flicka sanningen. Denna lilla flicka, Gladys Ramírez, arbetade som feriepionjär, och hon tyckte mycket om att bli övad av missionärerna. Hon drömde om den dag när hon också kunde få bli missionär, och hon började därför läsa engelska. Omkring 10 år senare kunde hon nå sitt mål, när hon inbjöds till Gileadskolan och så utexaminerades därifrån år 1958. Hon tjänar fortfarande Jehova troget som reguljär pionjär i staden Valparaíso.
Och hur gick det då med vår kära syster Palm? Hon hade blivit förordnad att arbeta i norra Santiago som pionjär med särskilt uppdrag. På grund av brödernas hårda arbete bildades en tredje församling i Santiago år 1948. En broder ställde sitt garage till förfogande. Det målades och rustades upp för att användas som möteslokal. Independenciaförsamlingen har vuxit och delats många gånger sedan dess; det finns faktiskt 12 församlingar i den delen av staden nu och 79 i hela Santiago. I och med att den församlingen bildades började syster Palm återigen att samarbeta med den ursprungliga församlingen i Quinta Normal. Men som hon själv berättar hade hon fortfarande en önskan att starta verksamheten på nya platser, vilket framgår av det hon här säger:
”Jag tog ledigt varje måndag [för att vila? Nej.] för att komma ut ur staden, eftersom jag saknade vittnandet på landet. Jag tog en buss och for till ändstationen och bearbetade de små frukt- eller grönsaksfarmer som låg runt Santiago. Jag for tillbaka sent på kvällen, och på tisdagen började jag återigen på distriktet i staden och med bibelstudierna. Under sådana måndagar kunde jag placera massor av tidskrifter och så mycket böcker och broschyrer som jag bara orkade bära, och jag återvände vanligtvis med min bokväska och en extra shoppingväska fyllda av frukt och grönsaker.
Ibland hade jag med mig kycklingar, som syster Traub alltid gärna fogade till sin skock i hönshuset. En gång hade jag med mig en liten gris, och den blev hon verkligen glad över! Varför då? Jo, det hade meddelats att det skulle bli ett internationellt konvent i New York år 1953, och broder Traub ville så gärna fara dit. Den här grisen skulle alltså gödas och växa för att sedan säljas och bidra till att betala resekostnaderna. Syster Traub köpte också en massa små kycklingar som hon skulle föda upp och sälja.
Några veckor senare kom syster Traub tidigt en morgon till mitt rum med bekymrad min. Vad var det nu som var på tok? Jo, hon hade hittat flera av de vuxna gödkycklingarna döda — pest! Under de följande två eller tre dagarna kom hon varje morgon och rapporterade hur många fler som hade dött under natten. Den tid som var kvar tills det var dags att fara till New York var alltför kort för att hinna börja om igen med nya kycklingar, så vad kunde vi nu göra för att hjälpa den broder som var det första vittnet i Chile att få komma till konventet? Syster Traub sade till mig: ’Kan inte du skriva ett brev till broder Knorr och berätta för honom?’ Det gjorde jag. Detta ledde till att broder Traub kallades till avdelningskontoret, och man frågade honom hur mycket pengar som fattades. Jehova gjorde resan möjlig, och när han kom tillbaka till Chile, var han så glad över att få berätta för oss om allt vad han hade varit med om!”
EN DOMARE LÄR KÄNNA SANNINGEN
Under tiden utökades verksamheten, och fler och fler människor nåddes av budskapet om Riket. År 1946 kom John Baxter, en missionär som hade varit i landet bara några månader, i kontakt med domaren Daniel González, ordförande för appellationsdomstolen i Santiago. Det kom i gång ett studium med den här mannen, och han började vara med vid mötena. Han var mycket hjälpsam, när det gällde att skaffa sammankomstlokaler, till exempel vid den juridiska fakulteten vid Chiles universitet och vid andra skolor.
År 1953 fick domare González hjärnblödning, och under flera veckor var han medvetslös under långa tider. Han gav sin fru stränga order om att ingen präst fick besöka honom; bara Jehovas vittnen var välkomna. Inte ens den prominente chilenske kardinalen José María Caro Rodríguez fick lov att träffa honom. När han dog, bad fru González att ett vittne skulle hålla begravningstalet. Det kom över 600 personer, däribland justitieministern, kabinettsledamöter, kongressledamöter och ordföranden för Högsta domstolen. Efter det att några av dessa dignitärer hade hållit anföranden höll en av våra missionärer ett tal med titeln: ”Vår väns, domare González’, hopp”. Han förklarade det underbara uppståndelsehoppet, som domare González hade omfattat. Dessa högt uppsatta regeringstjänstemän fick ett enastående vittnesbörd, och efteråt talade många av dem med talaren och uttryckte sin uppskattning av det de hade hört.
FÖRÄNDRINGAR VID AVDELNINGSKONTORET
År 1949 var broder Ferrari av hälsoskäl tvungen att sluta som tillsyningsman för avdelningskontoret, och därför ombads han att hjälpa till med arbetet i Concepción. Broder Albert Mann övertog ansvaret vid avdelningskontoret, och den posten innehade han i 10 år. Han blev ombedd att börja söka efter en ny plats, närmare stadens centrum, för avdelningskontoret och missionärshemmet. Man hittade en vid Calle Moneda 2390, bara några få kvarter från Santiagos livliga centrum.
DET KOMMER FLER ARBETARE
År 1949 fanns det 25 missionärer i Chile. Resultatet av deras arbete visade sig däri att det nu fanns 211 förkunnare i landet. Detta var en fin ökning, med tanke på att det fanns bara 65 förkunnare år 1945, när de första missionärerna anlände. Men det fanns fortfarande bara ett vittne på 20.000 människor, vilket tydligt visade att det var ett stort behov av hjälp. Den stora frågan i brödernas sinne var inte: ”När skall Harmageddon komma?” utan: ”Hur skall vi hinna förkunna de ’goda nyheterna’ för alla människor innan slutet kommer?”
Det kom hjälp: Vid slutet av året anlände 20 nya missionärer, som utexaminerats från Gileads 13:e klass, och de visade sig verkligen bli till en underbar hjälp för organisationen. Sex bröder, John och Harry Williams, Charles Corey, Raymond Tubbs, Daniel Davidson och Boyd Collins blev förordnade till att arbeta i staden Temuco. Det fanns inte ett enda vittne i Temuco när de kom dit, men i augusti 1950 fanns där en församling på 30 förkunnare av Riket. En annan grupp bröder förordnades att arbeta bland Valparaísos branta kullar. De var Harold Jackson, Dewaine Graber, Robert Knight och George Wilkes.
PRÄSTER MOTSTÅR ARBETET MEN FÖRLORAR SITT INFLYTANDE
På den tiden var det fortfarande vanligt att man trodde att bibeln var en protestantisk bok och alltså förbjuden för katoliker. En av missionärerna lämnade sin första bibel till en vänlig person på landsbygden, men sedan kom en präst och rev sönder den mitt för näsan på människorna.
Vid somliga dörrar behövde man bara nämna ordet ”bibel” för att få till svar: ”Vi är apostoliska romerska katoliker”, och så åkte dörren kvickt igen. Vi använde därför uttrycket de ”heliga skrifterna” — vilket påminde mer om kristendomsundervisningen i skolorna — tills man var så pass intresserad att vi kunde förklara att detta var ett annat uttryck för bibeln.
Den katolska kyrkan i Chile hade sett till att en ny mässbok, Oremus, fått stor spridning. I den fanns det en liten paragraf, där det stod att bibeln var en katolsk bok och att den borde läsas av alla trogna katoliker. Det var inte många som lade märke till detta. När någon gjorde invändningar mot att vi använde bibeln, frågade vi därför kvickt: ”Men har du läst Oremus?” ”Ja, visst”, svarade de. ”Se då bara här vad den säger på sidan 21.” Den här metoden öppnade många människors ögon, och deras dörr fortsatte att vara öppen.
Den romersk-katolska kyrkan i Chile har egentligen aldrig motstått vårt arbete så våldsamt som den har gjort i många andra länder. Man har gett ut broschyrer och en bok emot oss, och man har använt högtalare, men man har aldrig påverkat människor till upplopp mot oss. När de har talat emot oss, har det blivit som en bumerang, eftersom chilenaren är tålmodig och vänlig och uppskattar religionsfrihet. På grund av prästernas uppförande bryr många sig inte om vad prästerna säger. Detta märks också genom att människor ofta säger till oss: ”Jag är katolik, men jag tror inte på prästen”, eller: ”Jag är katolik, men på mitt eget sätt.” Dessa människor talar gärna om bibeln, och man skulle kunna leda många fler bibelstudier om tiden bara räckte till.
TILLVÄXT I CONCEPCIÓN MED OMNEJD
Fem av de nio missionärer som anlände år 1946 blev förordnade att arbeta i staden Concepción i söder. De var: Robert och Vora Hannan, Dorothy Brehmer, Willie Brown och Joan Brown. Joan blev allvarligt sjuk och återvände till Förenta staterna, där hon dog år 1950, men alla de människor som hon studerat bibeln med minns hennes trohet.
Det var mycket tack vare att missionärerna gick i spetsen som arbetet nu hade börjat växa i Concepción med omnejd. År 1949 besöktes Armando Badilla av Vora Hannan, och han var glad att få skaffa sig boken ”Sanningen skall göra eder fria”. Han berättade för sina arbetskamrater om det han fick lära sig vid sitt bibelstudium. Snart hade syster Hannan två andra studier. Av dessa få personer blev det snart en skörd på sju förkunnare, av vilka tre blev pionjärer med särskilt uppdrag. Broder Badilla gjorde sådana framsteg att han blev församlingstjänare, och han tjänar nu som äldste i en av de tre församlingarna i Concepción.
Missionärstjänsten har både sina problem och sina glädjeämnen. Syster Hannan fick mjältbrand och låg sedan med hög feber. Av den orsaken kunde hon inte göra återbesök hos en tysk dam, som hade flytt från Nazisttyskland några år tidigare. När den här tyska kvinnan fick höra hur det var med henne av broder Hannan, så mindes hon sin första tid i ett främmande land, och hon besökte omedelbart syster Hannan och erbjöd sig att skicka dit sin läkare för att behandla henne. Med den här damens hjälp kunde syster Hannan tillbringa två månader på enskilt rum vid regionssjukhuset, och hon fick behandling av en av chefsläkarna utan att det kostade henne ett öre. Genom sin sjukdom förlorade hon hörseln, och hon måste börja om på nytt i sitt predikoarbete. Hon fann att det chilenska folkets tålamod och vänlighet var till stor hjälp, när det gällde att övervinna sitt handikapp.
Efter det att Sergio González, pionjär med särskilt uppdrag, hade arbetat i Concepción en tid blev han förordnad att arbeta i gruvstaden Coronel. Där träffade han uppriktiga gruvarbetare som snabbt såg skillnaden mellan de evangeliska kyrkornas undervisning och Jehovas vittnens mycket mer exakta undervisning. Han uppmanade dem att åka tåget de 27 kilometerna till Concepción för att så ofta deras skiftgång tillät vara med vid mötena. Dessa män fick kämpa för att försörja sina familjer, och de arbetade under svåra omständigheter. De fick färdas flera kilometer under havsbotten för att komma fram till kolfronten där de bröt kol. Trots att de saknade denna världens goda, gjorde de många uppoffringar för Rikets verk. När församlingen i Coronel bildades år 1954, betalade dessa sex bröder hyran för Rikets sal av sin magra lön, och de var glada över att kunna göra detta.
ETT RÄTTSFALL LIGGER TILL GRUND FÖR FRAMTIDA UTVIDGNING
År 1952 fanns det sammanlagt 831 förkunnare i de 15 församlingarna i landet. På grund av att verksamheten ökade började sjundedagsadventisterna att motstå oss. Adventisterna spred sin tidskrift El Atalaya, och vi spred tidskriften La Atalaya, och de påstod att namnet på vår tidskrift liknade namnet på deras. Eftersom de hade inregistrerat sitt namn i Chile, så trodde de att de hade rätt att stoppa spridningen av vår tidskrift. Här nedan följer ett utdrag ur ett brev som Sällskapets president, N. H. Knorr, skrev den 7 februari 1952 till en representant för deras organisation:
”Som jag sade till Er, när Ni besökte mig här vid 124 Columbia Heights i Brooklyn, så ges tidskriften La Atalaya ut på spanska, den trycks i Brooklyn och sprids över hela världen i alla spansktalande länder. Den har bland spansktalande människor över hela världen blivit känd som en av Sällskapet Vakttornets publikationer. Er tidskrift har en helt annan titel. Namnet på Er tidskrift, El Atalaya, betyder ’Väktaren’. Titeln på vår tidskrift, La Atalaya, betyder ’Vakttornet’. Det är sannerligen stor skillnad mellan en man, en människa, och en stenbyggnad. Jag kan inte se hur de kan förväxlas. Vi kan inte rå för att de spanska orden liknar varandra; de har sannerligen inte samma innebörd.
Sällskapet tänker inte ändra namnet på sin spanska tidskrift. Den är en amerikansk publikation, och den kan per post sändas vart som helst i världen och spridas var som helst i Sydamerika. Som jag kommer ihåg av vårt samtal, så har Ni använt olika namn på Er tidskrift i Mexico och i andra länder. Om saken skapar förvirring, varför då inte bli enhetlig och använda samma titel på Er tidskrift över hela världen? Jag har naturligtvis inte rätt att föreslå någon förändring av Er tidskrift. Ni har rätt att använda vilken titel Ni önskar, och Ni har valt titeln El Atalaya, ’Väktaren’, en mänsklig varelse. La Atalaya, ’Vakttornet’, är en stenbyggnad. Spansktalande människor förväxlar säkert inte dessa båda saker. Dessutom ser tidskrifterna helt olika ut. Jag tror att spansktalande människor är intelligenta nog att uppfatta skillnaden mellan de båda titlarna.”
Trots den här argumenteringen drev adventisterna saken vidare till de chilenska domstolarna. Domstolens utslag i målet den 10 mars 1953 visade att domarna hade lagt märke till mycket mer än en skillnad i namn. Man förklarade att undertiteln ”Förkunnar Jehovas rike” var något utmärkande för vår tidskrift. Därför meddelade domstolen att det inte fanns något som bevisade att man gjort sig skyldig till något bedrägeri som skadade adventisterna. Adventisterna överklagade domen, och när den högre instansen granskade fallet, konstaterade den att vår tidskrift, La Atalaya, var mycket äldre än adventisternas tidskrift. Domstolen fastställde därför den lägre instansens domslut och gav oss en klar seger i fråga om vårt allra viktigaste hjälpmedel för bibelstudium.
GLÄDJANDE UTVIDGNING
I slutet av år 1953 besökte broder Knorr Chile för att vara med vid en områdessammankomst. Han gjorde också förberedelser för att köpa fastigheten vid Calle Moneda 1710, som hade hyrts år 1951 och som användes som avdelningskontor och missionärshem. Han ordnade också med att missionärer skulle sändas ut till avlägsnare trakter i landet för att sätta i gång predikoverksamheten där. Likaså lades det stor vikt vid arbetet som pionjär med särskilt uppdrag för att ge fler av de inhemska bröderna tillfälle att få vara med om privilegiet att komma ut till avlägsna städer och samhällen.
Syster Kathe Palm inbjöds att flytta ut på landsorten och blev förordnad till San Antonio. Det gick att lämna mycket tidskrifter på det här vackra distriktet längs kusten, där semesterfirare sommartid njöt av sandstränderna och hotellen. Med hjälp av två pionjärer, Olga Chiffelle och Gladys Ramírez, bildades det en församling i San Antonio år 1956. Eftersom San Antonio var en hamnstad och avdelningskontoret hade många kartonger med litteratur på olika språk, tillfrågades syster Palm om hon skulle vilja söka upp båtar som hade en besättning som kunde läsa något av dessa språk. Hon fick ett kort av hamnmyndigheterna som visade att hon hade tillstånd att besöka båtarna, och hon tog del i denna annorlunda verksamhetsgren ända till slutet av år 1959.
Hur glada var inte förkunnarna i landet, när det år 1954 meddelades att den länge efterlängtade siffran 1.000 förkunnare hade uppnåtts! Det blev ett nytt förkunnarrekord på 1.018 förkunnare som tog del i tjänsten på fältet.
ÄNTLIGEN NÅR MAN SYDAMERIKAS YTTERSTA ÄNDA!
År 1956 sändes för första gången sex missionärer till Punta Arenas, en stad vid Magallanes’ sund, som på den tiden hade omkring 40.000 invånare. Syster Stella Semczyszyn, som tillhörde den ursprungliga gruppen, berättar följande: ”Vi kom dit i juni 1956. Man hade nyss haft en översvämning, och vädret var kallt och regnigt. Vi fann många som var intresserade av sanningen, och vi lämnade 60—70 böcker i månaden. De flesta människorna hade inte ens sett en bibel, eftersom prästerna hade förbjudit dem att läsa den.
Vi började i en liten femrumsvilla med ett rum reserverat för mötena. I mars 1957 rapporterade de sju första förkunnarna. På drygt ett år var det en grupp på 15 som arbetade tillsammans med oss, och i oktober det året behövde vi ett större missionärshem med ett större rum för mötena. Detta visade sig så småningom bli för litet, och vi fick använda tre av våra rum som lokal. Men år 1967 hyrde församlingen en annan Rikets sal, och tillväxten har varit fantastisk.” Ja, verkligen! Det finns nu två blomstrande församlingar med över 200 förkunnare, och de har en egen stor, gemensam Rikets sal.
Puerto Natales är en annan stad på denna den södra änden av kontinenten. Det är huvudstaden inom det område som heter ”Ultima Esperanza” eller Det sista hoppet. Det finns stora fårfarmer i den här delen av landet, och befolkningen i staden utgörs av arbetare, som är anställda vid kolgruvorna vid den chilensk-argentinska gränsen. Här sveper vindar med stormstyrka obevekligt fram över landet. Träden blir knappt mer än meterhöga, och de lutar, eftersom det under sommaren, från september till mars, blåser omkring 30 sekundmeter. Växterna kryper längs marken i ett land som kan vara skrämmande ödsligt.
Men Rikets förkunnare kryper ihop i blåsten och fortsätter att predika. Under årens lopp har man i omgångar skickat missionärer eller pionjärer med särskilt uppdrag till det här området för att styrka församlingen. Syster Palm var den första som spred sanningens säd här tidigt på fyrtiotalet, och nu finns det tack vare Jehovas välsignelse och många olika bröders hårda arbete en församling här som har egna pionjärer.
TILLSAMMANS MED MISSIONÄRERNA I CALAMA
År 1957 förordnades systrarna Daphne Crum, Olga Rodríguez och Louise och Frances Stubbs till norra delen av landet. Fastän det inte fanns några vittnen i staden Calama innan de kom dit, var 100 personer närvarande vid det första möte som hölls i missionärshemmet.
Medan syster Louise Stubbs arbetade i Calama, bad professor Gallardo, en prenumerant på Vakttornet, henne att undervisa om religion i en nyöppnad skola. Han sade till henne: ”Du kan använda era egna böcker och lägga upp kursen så som du själv finner vara bäst. Vad vi önskar är att eleverna skall få undervisning om bibeln.” Hon började kursen med boken ”Till allt gott verk skicklig”, och senare använde hon Från det förlorade pararadiset till det återvunna paradiset. Med tiden ville den katolske prästen överta den här undervisningen, men professor Gallardo sade till honom att de ville ha undervisning i bibeln och inte i den katolska religionen och att Jehovas vittnen var de enda som kunde undervisa om bibeln. Syster Stubbs undervisade i två år, och sedan undervisade Daphne Crum i ett år, och därigenom avgavs ett fantastiskt vittnesbörd i den delen av landet. Detta var ett av de sätt varpå predikoarbetet fick ett starkt fotfäste i Calama.
Syster Olga Rodríguez var en av dessa fyra missionärer, och det är intressant att höra hur hon kom att bli besjälad av missionärsandan. Hennes mor, syster Ana Rodríguez, berättade: ”Den största hjälp, som jag har kunnat ge min dotter, har varit att ingjuta missionärsandan i henne. Efter att ha varit förkunnare i ett år efter sitt dop började hon som reguljär pionjär. Jag uppmanade henne att vara regelbunden och uthållig i tjänsten och att inte stanna hemma, när det regnade eller när det var varmt eller när hon hade lite ont någonstans. Jag försökte hjälpa henne att inse att tjänsten för Gud är det viktigaste i ens liv.
Hon blev senare inbjuden att bli pionjär med särskilt uppdrag, vilket innebar att vi inte längre kunde vara tillsammans. Det var många som försökte avskräcka Olga genom att säga att det var hennes plikt att stanna hemma och se till sin gamla mor. Det fanns till och med några av vittnena som sade så. Men jag sade till henne: ’Är du mitt enda barn? Har jag inte fem andra barn som har samma förpliktelse? Tänk på mödrarna till de missionärer som har kommit från Förenta staterna, Canada och Europa!’ Efter det här samtalet kände hon sig mycket uppmuntrad, och hon blev sedan inte bara pionjär med särskilt uppdrag, utan hon utexaminerades också från Gilead, och hon har varit en källa till glädje och lycka för mig.”
Människorna i staden Calama och dess omgivning var mycket hängivna tillbedjare av jungfrun av Ayquina. I öknen, omkring 100 kilometer från Calama, byggde katolska kyrkan ett tempel till hennes ära, och människorna kommer dit för att hylla henne. Den förnämsta helgdagen firas med speciella danser. Varje dansgrupp har en ledare som övar sin grupp inte bara i att dansa bra, utan också i att kunna dansa i timmar i sträck för att på så sätt kunna bli den grupp som dansar längst. Musiken är en enkel melodi som spelas på ett blåsinstrument och ackompanjeras av en trumslagare. Varje grupp har sin egen dräkt, några har kinesiska, andra spanska, indianska, bolivianska och så vidare, med sina groteska karnevalsmasker.
När den särskilda dagen är inne, kommer anhängarna för att hedra jungfrun och infria sina löften genom att nåla fast pengar på hennes dräkt. Dansarna rör sig hela tiden, och varje grupp försöker vara den som håller på längst. När jungfruns dräkt är täckt med pengar, ersätts den med en annan. Pengarna samlas ihop i säckar, och biskopen för sedan bort dem i sin bil. Många som tidigare var anhängare av den här jungfrun är nu Jehovas vittnen och ger sin vördnad och tillbedjan åt den levande och sanne Guden i stället för åt en människogjord helgonbild.
EN BESLUTSAM SYSTER I EN GRUVSTAD
År 1957 fick syster Evelyn MacFarlane förmånen att sätta i gång arbetet i gruvstaden Pedro de Valdivia. När hon kom dit, fanns det varken någon lägenhet eller något rum som hon kunde hyra. Men i stället för att bli nedslagen och fara därifrån kontaktade hon en dam som hon kände från en annan stad och som nu bodde här. Fastän den här kvinnan inte var intresserad av sanningen, så lät hon ändå syster MacFarlane sova på golvet i sin bostad. Syster MacFarlane lagade sedan sin mat hos en annan kvinna som inte heller var intresserad av sanningen.
Syster MacFarlane startade 10 bibelstudier på en och samma gata under den första månaden av sitt arbete. Därefter samlade hon dessa intresserade människor för att sätta i gång ett studium med ledning av Vakttornet hemma hos någon av dem. Med hjälp av några av de intresserade lyckades hon senare att få använda arbetarnas fackföreningslokal för mötena. Detta ledde till att man snart höll alla möten och att de nya växte till i kunskap om Jehova och hans uppsåt.
Så här skrev syster MacFarlane: ”Ni kan föreställa er min glädje när jag, trots att jag började arbetet i maj det året, kunde ha 25 nya med mig i tjänsten på fältet den 25 december samma år!” Kort därefter tillhandahöll gruvbolaget byggnadsmaterial och en tomt så att man kunde bygga en Rikets sal.
BRÖDER SOM AXLAR ANSVARET
Under den här tiden kom det med några män i sanningen som skulle spela en framträdande roll när det gällde att främja Rikets intressen i Chile. Här är namnen på några av dem: Carlos Núñez, Osvaldo Bello, Willy Ramírez, Lucio Ríos och Manuel Wong. Dessa bröder och andra, till exempel Ernesto Ots och Sergio González, har blivit kända praktiskt taget över hela landet.
År 1959 blev broder Fred Wilson, som utexaminerats från Gilead, tillsyningsman för avdelningskontoret i Chile. Han ersatte broder Albert Mann, som fortsatte att tjäna sina bröder som resande tillsyningsman. Broder Wilson hade gett upp en lovande karriär som kärnfysiker för att överlämna sitt liv åt Jehova och börja som pionjär. När broder Wilson blev tillsyningsman för avdelningskontoret, fanns det 56 församlingar i Chile, och det högsta antalet förkunnare var 1.879.
EN KRAFTIG JORDBÄVNING SKAKAR CHILE
År 1960 kommer man länge att minnas i Chile som de fyra stora jordbävningarnas år. De överlevande skall aldrig glömma de fruktansvärda krafter som släpptes loss när jorden i flera minuter skakade med sådan kraft att det var omöjligt att förbli stående. Jehovas vittnen skall dessutom minnas det fantastiska bevis på kärlek och enhet som deras bröder gav, när man ställdes inför en katastrof.
Bara några dagar efter jordbävningen började det komma telegram och brev till avdelningskontoret från olika delar av världen, där man gav uttryck åt sin medkänsla och erbjöd sin hjälp. Det kom flera tusen dollar från Sällskapet i New York, från församlingarna i Chile och från personer i andra länder. Dessutom skickade man mer än ett ton kläder från Brooklyn för att delas ut bland de behövande. Man ordnade med en rättvis fördelning av hjälpsändningarna bland de 500 bröders familjer, som hade drabbats av skalven.
Fred Wilson, avdelningskontorets tillsyningsman, gjorde en resa till de större städer som drabbats av jordbävningarna, och han rapporterade följande: ”Det första uppehållet var i Concepción. De byggnader som skadats värst var de som var av tegel eller av soltorkat tegel. Många av de hus som hade trästomme hade brandmurar av tegel, och i många fall störtade dessa in över huset, slog sönder träväggen och dödade människorna. Det enda kända dödsoffret bland dem som var förbundna med Jehovas vittnen var en äldre kvinna som studerade bibeln. Hon var förlamad, och hennes hjärta klarade inte av den våldsamma andra jordbävningen som varade i flera minuter.
Följande dag gjorde jag den timslånga flygturen till Valdivia, som var till 50 procent förstört av jordbävningen och den fruktansvärda tidvattensvågen. Hela kvarter av hus hade jämnats med marken som om en jättelik hand hade förvandlat dem till väldiga högar av bråte.”
Esther Perkins, en av missionärerna i Valdivia vid den här tiden, berättade: ”Vi höll just på att göra oss i ordning för att gå till Vakttornsstudiet, när vi kände ett kraftigt jordskalv, och inom ytterligare 15 minuter började staden skakas av en lång rad av jordstötar. Husen började störta samman precis som korthus. Av de 25 husen på vår gata var det bara fyra som inte förstördes eller gjordes obeboeliga.
Mannen till en av dem vi studerade med hade tagit med sig sina små flickor ut på en roddtur strax innan det stora skalvet och den därpå följande tidvattensvågen kom. Båten drevs upp på krönet av den jättelika tidvattensvågen som kom upp längs floden, och han tryckte omedelbart ner de båda barnen på botten av båten och försökte ro den i land. Lyckligtvis kastade vågen upp dem på land. Han ryckte omedelbart till sig de båda barnen och sprang till ett högläntare område. Han hade mycket större tur än alla de som inte överlevde. Ingen av de 26 förkunnarna i församlingen dödades, och vi tackade alla Jehova för detta.”
De båda missionärerna, Esther Perkins och Lorraine Selesky, kunde ha lämnat det härjade området och rest till Santiago, om de hade velat, men de ville stanna och försöka hjälpa bröderna såväl som de intresserade, när dessa bäst behövde dem. Flickorna bodde på gatan i två dygn, och sedan flyttade de in i garaget hos den som ägde missionärshemmet. Under den här perioden var det ända upp till 200—300 jordskalv dagligen, vilket höll deras nerver på helspänn.
Under dessa hemska dagar försökte systrarna leta reda på de personer som de studerade bibeln med. Men på somliga ställen fanns det inget kvar av huset, och på andra ställen fanns det bara en hög med bråte. På andra ställen återigen fanns huset kvar, men människorna var borta. Olika personer sökte upp missionärssystrarna för att tala med dem, och man ställde många frågor och det avgavs ett gott vittnesbörd. Ägaren till missionärshemmet sade till systrarna: ”Min hustru och jag har verkligen uppskattat att ha er här under dessa hemska dagar. Det verkar som om ni var de enda som bevarade ert lugn och inte greps av panik. Det har hjälpt oss mycket.”
Eftermiddagen den 22 maj 1960 var lugn och fridfull i staden Puerto Montt. Människorna talade fortfarande om den fruktansvärda jordbävningen och alla dödsoffren i Concepción. Något sådant hade aldrig hänt i Puerto Montt, men hur fel hade de inte, när de trodde att det aldrig skulle kunna hända! Två minuter i tre kom det första tecknet i form av ett häftigt skalv. Sedan, 15 minuter senare, började det igen, men den här gången kunde de inte ens stå på fötterna. Hus störtade samman mitt framför näsan på dem.
De fyra unga missionärsflickorna fick uppleva det hemska att se hur väggen i deras hem ramlade ut på gatan! I den därpå följande förvirringen föll det tegelstenar på foten av en av missionärerna, syster Elena Muñoz, och även om hon inte då förstod det, så hade hon brutit flera ben i foten. Inom en halvtimme kom bröderna i församlingen och gav omedelbart flickorna den hjälp de behövde och tog dem med sig till sina hem. Under tiden hade människorna flytt till bergen i närheten, och jordskalven fortsatte under hela natten.
EN LEGAL ORGANISATION BILDAS
Under år 1960 vidtog man mått och steg för att Sällskapet i Chile skulle organiseras såsom juridisk person. Med tanke på förhållandena i landet var det förståndigt att göra detta för att kunna förvärva tomter till att bygga Rikets salar på. Den 29 september 1960 godkände justitiedepartementet bildandet av denna legala organisation, som kallades ”La Comunidad Religiosa Testigos de Jehová” (Jehovas vittnens religiösa samfund). Därigenom blev Sällskapet befriat från skatt och åtnjuter andra förmåner som beviljas alla religiösa organisationer som inregistrerats i landet.
Antalet närvarande vid Åminnelsen 1960 var den fantastiska siffran 5.995! Vilken enastående ökning sedan de första missionärerna anlände bara 15 år tidigare, då bara 103 personer var närvarande vid Åminnelsen!
ÖN CHILOÉ
År 1963 skickades för första gången pionjärer med särskilt uppdrag till ön Chiloé strax utanför södra Chiles kust. Som du kanske kommer ihåg, så besökte syster Palm Chiloé i början på fyrtiotalet. Nu hade äntligen tiden kommit för att avge ett grundligt vittnesbörd. Syster Evelyn MacFarlane — som vid det har laget var bättre känd i Chile som Bunny Valenzuela — och hennes man hade privilegiet att arbeta där som pionjärer med särskilt uppdrag. Det här paret sökte ihärdigt efter en bostad, men utan framgång, och därför kom de till den slutsatsen att om de skulle få arbetet utfört, så måste de bygga sig ett litet hus. Eftersom de hade mycket ont om pengar, köpte de bara det allra nödvändigaste för att kunna börja bygga. Under någon tid hade deras lilla hus inte någon elektricitet, inget rinnande vatten eller ens några fönster; men de hade i alla fall någonstans att bo och att hålla sig varma, och framför allt hade de en plats varifrån de kunde börja sitt pionjärarbete.
På det här distriktet stötte de på många fördomar, mycket vidskepelse och spiritism, och människorna kontrollerades av katolska kyrkan. Men det började växa, och under det första året var sex personer med dem i tjänsten på fältet. En isolerad grupp av bröder organiserades. Sedan dess har det bildats församlingar i Ancud, Castro och Linao på denna vackra ö.
KONVENT STIMULERAR TILLVÄXTEN
Under år 1965 fick Jehovas folk i Chile vara med om några enastående resultat. Antalet närvarande vid Åminnelsen steg till 9.522, med 21 som tog del av emblemen. Antalet förkunnare hade ökat fint till en toppsiffra av 3.758, men det var ändå uppenbart att det fanns oerhört mycket att göra, eftersom Rikets förkunnare i 89 församlingar ledde 3.917 bibelstudier i hem.
I januari 1967 skulle Chiles första internationella konvent hållas i Santiago. Till den internationella sammankomsten ”Guds fria söner” kom 300 resenärer från Förenta staterna, Canada, Centralamerika och Europa, och de chilenska bröderna hälsade dem entusiastiskt vid flygplatsen, och man hade uppträdande av sångare och dansare i folkdräkter.
Konventplatsen var den nya velodromen. Bara några veckor före sammankomsten var byggnaden inte ens färdig, och bröderna hade ett jättejobb med att göra rent, så att allt skulle vara färdigt lördagen den 7 januari 1967, som var öppningsdagen för det fem dagar långa konventet. De 441 personer som döptes utgjorde det största antalet döpta dittills under något år i landets historia.
Vid sammankomsten gavs Nya Världens översättning av bibeln ut på spanska, och bröderna blev överlyckliga. En tillsyningsman skrev: ”Vi är så tacksamma mot Jehova och hans organisation för denna underbara hjälp. Vilken glädje är det inte att kunna använda den nya bibeln med dess utmärkta konkordans och förklaringar av bibelställen med mera. Tack, bröder!” Vi har aldrig sett någon nyutkommen bok som har tagits emot med så stor uppskattning.
Från och med då och till och med år 1980 har avdelningskontoret skickat ut 350.000 av dessa biblar — ett tydligt bevis på att de chilenska bröderna entusiastiskt använder den och att de finner många människor som önskar läsa och studera den.
Detta viktiga konvent verkade markera ett nytt skede i fråga om utvidgandet av Rikets intressen i Chile. År 1968 ägnade till exempel de 5.805 förkunnarna sammanlagt 1.034.871 timmar åt tjänsten på fältet. Dessutom var 15.405 människor närvarande vid Åminnelsen; detta var nästan tre gånger så många som antalet förkunnare. Det fanns nu sju kretsar med 103 församlingar; det hade varit ett fint verksamhetsår.
År 1968 gavs boken Sanningen som leder till evigt liv ut vid områdessammankomsten ”Goda nyheter för alla nationer”. De 11.369 som var närvarande vid de fem områdessammankomsterna i landet satte i gång att sprida den, och från det att den kom ut och till och med tjänsteåret 1980 har de chilenska bröderna spridit mer än 670.000 exemplar av den här boken! Det är nästan omöjligt att kunna ha den i lager vid avdelningskontoret.
EN NY BYGGNAD FÖR AVDELNINGSKONTORET
År 1968 visade sig vara ett speciellt år också på ett annat sätt. Myndigheterna meddelade Sällskapet att den tomt där avdelningskontoret låg skulle exproprieras för att man skulle kunna bygga den nya panamerikanska motorvägen. I december 1968 besökte broder Knorr Santiago för att välja ut en annan tomt på vilken man kunde bygga ett nytt avdelningskontor. Man fann en fin tomt i ett lugnt villaområde, som låg nära de mäktiga Anderna. Därefter höll vi ett särskilt möte, och ryktet om detta hade spritt sig över hela landet, så att 4.083 samlades i Santiago för att höra broder Knorr tala. Under det här talet meddelade han planerna på att bygga ett nytt avdelningskontor, och bröderna mottog dessa nyheter med stor entusiasm.
Tidigt år 1969 meddelades det att broder Fred Wilson, avdelningskontorets tillsyningsman, skulle flytta till Brasilien för att tjäna där i samma privilegierade tjänst. Många av bröderna i Chile var ledsna, när flera hundra av dem for ut till flygplatsen för att säga adjö till broder och syster Wilson, som efter 20 år av missionärstjänst i Chile hade blivit mycket omtyckta av de chilenska bröderna. Pedro Lovato från Argentina, som utexaminerats från Gilead, blev förordnad som ny tillsyningsman för avdelningskontoret.
Man började bygga på det nya avdelningskontoret i augusti 1969. Sällskapet tyckte om att kunna anställa bröder till att göra det mesta av arbetet, så att man inte behövde anlita så många utomstående. Allt som allt arbetade 35 bröder på bygget. Dessutom inbjöds församlingarna i Santiago att bidra med sin tid och sina förmågor för att skynda på uppförandet, och de gav ett mycket fint gensvar. La Cisterna-församlingen hyrde till exempel en buss för att transportera bröderna från församlingen till arbetsplatsen, där systrarna satte upp ett fältkök för att bröderna skulle kunna få en god måltid och så kunna arbeta hela dagen. De frivilliga arbetarna ägnade sammanlagt 3.124 timmar åt bygget.
Byggnaden, som ligger 11 meter från gatan, är en vit tvåvåningsbyggnad. En bred stenlagd gångväg leder fram till huset, och på båda sidor om den breder gräsmattor ut sig. Byggnadens framsida är delvis klädd med gröna kakelplattor som gör den vita cementen mindre iögonenfallande. Huvudentrén är inramad i mörk marmor som står sig bra mot och utgör en skarp kontrast till glasdörrarnas aluminiumkarmar.
Den här byggnaden överlämnades den 21 november 1970, då 255 personer var närvarande. Avdelningskontorets tillsyningsman, Pedro Lovato, sade i sitt överlämnandetal att det inte är en byggnad i sig själv som är det viktiga; det är i stället det att människor gör rätt bruk av den som är värdefullt i Jehovas ögon. Byggnaden har en fin och rymlig Rikets sal, ett stort kontor, en stor distributionsavdelning och bostäder för 16 personer.
ATT BESÖKA BÅTARNA I VALPARAÍSO
I början av år 1960 blev syster Palm förflyttad från staden San Antonio till den största hamnstaden, Valparaíso. På förmiddagarna vittnade hon ombord på båtarna, och på eftermiddagarna samarbetade hon med olika grupper från hus till hus och ledde bibelstudier. Hon erinrar sig:
”Jag hade fått flera kartonger med utländsk litteratur från Sällskapet, och däribland var engelska biblar. Jag funderade över hur jag skulle kunna sprida dessa. Så kom det in en afrikansk båt från Ghana, och hela besättningen var från det landet. Alla på den båten ville gärna skaffa sig en engelsk bibel. Förutom sina egna modersmål, ewe och ga, så talade alla engelska, och jag måste gå tillbaka tre gånger och fick också be en ung syster hjälpa mig att bära ombord omkring 30 engelska biblar. Dessutom tecknade förste styrman prenumeration på Vakttornet och Vakna! Vilken välsignelse både för dem och för mig!”
Efter 35 år som pionjär i många olika delar av Chile träffade hon den före detta andre styrmannen på den båt som förde henne till Chile år 1936. Han hade nu blivit skeppsredare och sin egen, och han sade att han var glad över att träffa henne, för han hade nyligen tänkt på henne. Hur kom det sig? Hon berättar: ”Det verkar som om hans båtar trafikerar området runt Puerto Montt, och han behövde en kapten som han kunde lita på. Han hittade en sådan man, och när han frågade efter hans rekommendationer fick han veta: ’Å, den här mannen är ett Jehovas vittne.’ Mannen sade att bättre rekommendationer kunde man inte få. Och han fortsatte: ’Om du inte har gjort något annat, Kay, under alla de år du arbetat för Vakttornet här i Chile, så har det åtminstone fört det goda med sig att jag har den här mannen som är så bra, därför att han är ett Jehovas vittne; en man som man kan lita på.”’ Du kan föreställa dig hur vår syster kände det, när hon hörde detta! Ja, hennes hjärta överflödade av tacksamhet mot Jehova!
Den spännande berättelsen om denna dynamiska missionär är ännu inte slut. Hon är nu 78 år, men hon fortsätter nitiskt i sin teokratiska verksamhet. Fastän hon nu är handikappad, därför att hon skadade ett ben när hon ramlade i en av backarna i Valparaíso, så hade hon under tjänsteåret 1980 i medeltal 132 timmar, 168 lösnummer, 56 återbesök och 5,6 studier, och varje månad lämnade hon 24 böcker. Hennes förvånansvärda energi och hennes okuvliga tro och hängivenhet har varit en källa till uppmuntran för alla som känner och älskar henne. Vilket privilegium har det inte varit för dem av de första missionärerna som hade möjlighet att stanna kvar i Chile och få samarbeta med de första förkunnarna och att få se den underbara tillväxten, så rikligen välsignad av Jehova!
EN MARXISTISK REGERING KOMMER TILL MAKTEN
År 1970 började bra med 19.850 närvarande vid Åminnelsen, och i april hade vi ett nytt förkunnarrekord — 7.422 förkunnare — dubbelt så många som det varit fem år tidigare!
I september 1970 förlorade det kristdemokratiska partiet makten i och med att Unidad Popular, som bestod av olika politiska partier, vann valet. Med det nationalistiska ropet: ”Chile åt chilenarna” förstatligade den nya marxistiska regeringen fullständigt de stora koppargruvorna som hade kontrollerats av utländska aktieägare. Jordägarnas stora egendomar exproprierades och överlämnades åt det fattiga folket. Några av de fattiga blev otåliga och drev med hjälp av vapen jordägarna från deras gårdar och tog över egendomen. I städerna var det många som olagligt lade beslag på obebyggda tomter genom att helt enkelt resa en chilensk flagga på dem och sedan bygga sig ett litet hus.
Som man kunde förvänta var den rika samhällsklassen en bitter motståndare till den marxistiska regeringen, och många lämnade landet; åter andra gjorde sig beredda att lämna det. Man kämpade energiskt emot alla förändringar, och detta ledde till våld och blodsutgjutelse.
Medan olika politiska riktningar drevs åt yttersta vänstern eller yttersta högern, så bevarade Jehovas folk sin neutralitet. Stämningen blev hotfull, och man började känna hat och fruktan i detta en gång så lugna land. Men under dessa oroliga tider pågick arbetet med att rikta människors uppmärksamhet på Riket för fullt. Följande år var det till exempel en ny toppsiffra på 22.918 som var närvarande vid Åminnelsen och en 13-procentig ökning i fråga om förkunnare, med i medeltal 7.810 förkunnare.
ARAUKANERNA
Bland dessa förkunnare var också några nyligen döpta araukaner. Araukanerna var antagligen de vildaste och modigaste krigare som de spanska conquistadorerna stötte på. Spanska historieskrivare säger att det kostade mer i fråga om tid, blod och pengar att besegra dessa indianer än det gjorde att erövra resten av Sydamerika. Det var först efter två hundra år av oupphörliga strider som spanjorerna kunde underkuva araukanernas hövdingar och krigare. Man besegrade dem inte med skjutvapen, utan med den vite mannens laster. Därigenom blev indianerna fullständigt moraliskt fördärvade och förlorade sin vilja att slåss.
Flera tusen araukaner lever fortfarande enligt sina egna samhälleliga lagar i de reservat som myndigheterna anvisat åt dem. Till sitt utseende är de mycket lika eskimåerna, men man har aldrig riktigt lyckats spåra deras ursprung. De har inget eget skrivet alfabet, och därför är deras religiösa trosuppfattningar mycket diffusa. De tror i allmänhet på själens odödlighet och reinkarnationen. Det är intressant att de har en egen legend om en världsomfattande vattenflod med några få överlevande.
Flera av dessa människor förändrar nu sina liv så att de kan leva i enlighet med bibelns normer, och de överlämnar sig åt Jehova. De besöker Temucoförsamlingen. Vi hoppas uppriktigt att dessa nya bröder och systrar visar samma mod och samma orubbliga anda som sina förfäder, men inte när det gäller att kämpa mot någon av kött och blod, utan när det gäller att kämpa mot denna världens gud, Satan, djävulen, och hans demonstyrkor genom att förkunna de goda nyheterna om Riket.
ATT PREDIKA OM RIKET UNDER POLITISK ORO
Valet av den marxistiska regeringen och de efterföljande händelserna åstadkom ett slags jordskalv, som skakade om många människor och mjukade upp barrio alto, överklassområdet i Santiago. Medan många av de ekonomiskt utarmade människorna hoppades att Salvador Allende skulle lösa deras problem, så började många uppriktiga människor i den andra änden av den socioekonomiska skalan att undra vad framtiden skulle föra med sig för deras del. De hade arbetat och slitit i åratal, och nu var allt hotat. Fanns det någonting som kunde trygga framtiden bättre än materiella ägodelar? De energiska förkunnarna av de ”goda nyheterna” kom med tillfredsställande svar.
För att belysa tillväxten i barrio alto, så fanns det i september 1971 sex församlingar som hade distrikt i den delen av staden, och 324 förkunnare rapporterade verksamhet den månaden. Nu finns det 11 församlingar, och nyligen rapporterade 990 förkunnare — en 206-procentig ökning!
Det var inte bara muntliga beskyllningar och politiskt våld som hörde till ordningen för dagen, utan det var också vanligt med långa köer av människor som sökte efter mat. Många husmödrar fick i genomsnitt använda tre timmar om dagen och ibland ända upp till sex timmar för att köpa bröd och annan mat åt familjen. Hur reagerade våra systrar för den här tidsslukande situationen?
Några gjorde det till en vana att ta med sig litteratur antingen för att läsa själva eller för att använda när de gjorde informellt vittnande. I en kvarterslång kö klagade en dam över att behöva slösa bort så mycket tid. En syster som stod intill henne sade att människan inte kan lösa sina problem och talade därefter med henne om Rikets hoppfulla budskap. Eftersom hon visade intresse, gjorde systern upp om att besöka henne i hennes hem, och så småningom kom ett bibelstudium i gång. Nu är den här kvinnan en verksam förkunnare, och hennes dotter är reguljär pionjär.
Många systrar, som var väl kända för sin predikoverksamhet och respekterade för sitt goda uppförande, slapp att dagligen stå i kö, eftersom vänliga butiksinnehavare lät dem få veta när det gick att få tag på vissa varor. Man skulle kunna berätta många hjärtevärmande erfarenheter om våra nitiska systrar som utnyttjade den svåra situationen för att avge ett vittnesbörd om Riket.
Under år 1973 var det en galopperande inflation, som uppgick till 330 procent, strejker som lamslog, livsmedelsbrist och våld. Åren innan socialisternas kandidat valdes till president hade Jehovas vittnen haft en rätt snabb tillväxt i Chile med ökningar på 20 procent, 16 procent och 17 procent. Efter valet minskade tillväxten, och det var ökningar på 13 procent, 9 procent och 6 procent. Men som redan nämnts, så började det att växa i barrio alto under den här tiden.
Många ödmjuka människor, som ryckts med av entusiasmen för Unidad Popular, fick å andra sidan sin uppmärksamhet riktad på mänskliga ansträngningar i stället för på Guds rike. De blev till och med uppmuntrade till detta av många religiösa ledare. I april 1970 förklarade till exempel 80 präster att de var för ”katolskt deltagande i uppbyggandet av socialism”. De religiösa ledarna stödde den nya regeringens politik, och en av dem sade: ”Det rike som vi hoppas på börjar ta form här, och en av dess stöttepelare är rättvisa.” Man tillämpade till och med profetior ur bibelboken Jesaja på den nya politiska regimen. Men skulle de få se sina drömmar förverkligade?
EN PLÖTSLIG FÖRÄNDRING
Svaret kom den 11 september 1973, när militären störtade den marxistiska regeringen. För de flesta av oss, som aldrig hade varit i någon krigszon, var revolutionen en helt ny erfarenhet. Många bröder hade intet ont anande gått till arbetet tidigt den morgonen. Betelfamiljen hade börjat arbeta, och missionärerna förberedde sig för att gå ut på fältet, när helikoptrar flög nästan alldeles över avdelningskontoret. När vi tittade upp, blev vi förvånade över att se dörrarna öppna och skjutklara kulsprutor! Någon frågade: ”Vad är det fråga om?” Då slog man på radion och hörde meddelandet om att militären höll på att ta över makten för att få slut på år av hat och strider bland chilenarna. Alla uppmanades att stanna hemma och att inte vistas ute på gatorna. Det förekom en del häftiga strider i stadens centrum och i de fattigare områdena i Santiagos utkanter. Vi behöver väl inte tala om att missionärerna här vid avdelningskontoret blev tillfälliga beteliter tills förhållandena lugnade ner sig. Och hur gick det då för de bröder som hade gått till de olika fabrikerna tidigt den där morgonen?
Några arresterades och fördes tillsammans med misstänkta vänsteranhängare till Santiagos Nationalstadion för förhör. Det visade sig vara ett skydd att tala om att man var ett vittne, för de var de första som släpptes.
Det finns sådant som tyder på att extremisterna, före det militära maktövertagandet, hade planerat någon drastisk åtgärd och att Jehovas vittnen var bland dem som skulle undanröjas. Om det är så det förhåller sig, så tackar vi Jehova för hans underbara beskydd!
Under de spända dagar som följde efter maktövertagandet visade sig vår välkända neutralitet vara en välsignelse och ett skydd. När det på grund av arresteringar av kommunistiska aktivister blev kritiska vakanser i fabriker och industrier, satte man ofta in anställda vittnen i nyckelpositioner. I ett fall hände det att soldater på kuppmorgonen kom hem till ett vittne och frågade hur lång tid det skulle ta för honom att få i gång oljeraffinaderiet på platsen. Det fanns ingen annan kvalificerad man som man kunde lita på!
I gryningen tog man stickprov och gjorde husrannsakningar i olika kvarter för att leta efter vapen och liknande. Kända vittnens hem hoppade man ofta bara över. En soldat sade, när han tog ut boken Sanningen som leder till evigt liv ur bokhyllan: ”Om alla läste och tillämpade det som står i den här boken, skulle vi inte behöva göra de här husundersökningarna.”
ETT INTERNATIONELLT KONVENT
I flera månader efteråt var människor lite irriterade, och det förekom enstaka sammandrabbningar. Under dessa förhållanden planerade man för den internationella sammankomsten ”Guds seger”. Man hade tecknat ett kontrakt om att få använda Santa Laura Stadion i Santiago, men skulle man få lov att hålla en sådan sammankomst? Eftersom regeringen hade infört undantagstillstånd i september, var nästan alla stora möten förbjudna. Det skulle praktiskt taget vara ett underverk att få hålla en sådan här sammankomst vid den här tiden. Men Jehovas arm var inte för kort! — Jes. 59:1.
Oron steg allteftersom tidpunkten för konventet närmade sig. Så en vecka före konventet fick vi veta att ansökan hade blivit avslagen. Två bröder for omedelbart till försvarsdepartementet för att förklara vilka anordningar som hade gjorts för att ta emot de många utländska delegaterna och det dåliga intryck de skulle få om ett sådant internationellt konvent inte fick hållas. En överste gick då och lade fram frågan för sina överordnade, och han kom tillbaka med svaret: ”Tillstånd har beviljats!” Våra böner hade blivit besvarade!
Ingen av bröderna önskade gå miste om det som skulle visa sig bli det största konvent som någonsin hållits i Chile. För att finansiera resan från den torra och ofruktbara norden eller de glaciärrika ödsliga trakterna i södern sålde många vittnen möbler, TV-apparater, skivspelare med mera.
Som tidigare nämnts sträcker sig Chiles kust omkring 4.265 kilometer längs Stilla havet, så det är långa resor med buss eller tåg. Från Iquique i Atacamaöknen kom 1.300 vittnen, däribland barn och småbarn, i ett extratåg med åtta vagnar. Resan gick sakta och var tröttsam, men efter fyra och en halv dagars färd — mycket av den genom den heta öknen — var den ansträngande resan över, det vill säga nästan över. Tåget kom in just när kvällens utegångsförbud skulle börja, varför bröderna måste stanna kvar i tåget över natten!
När mottagningskommittén tidigare på dagen kom till stationen för att möta vännerna, fick de veta att tåget var försenat. Eftersom de visste att detta innebar att vännerna måste stanna ännu en natt på tåget, gjorde de anordningar för att kunna koka kaffe, köpte lådor med frukt, skaffade fram filtar och gjorde smörgåsar. Det var 48 bröder som den där natten erbjöd sig att stanna kvar vid järnvägsstationen i Mapocho för att hjälpa de anländande vännerna. Man hade naturligtvis fått tillåtelse att göra detta av det militära befäl som övervakade järnvägsstationen. De var faktiskt så imponerade av de anordningar som hade gjorts att de själva hjälpte till. I vanliga fall, när ett tåg var försenat, vägrade den oregerliga folkmassan att bry sig om utegångsförbudet, varför soldaterna var vana att skjuta i luften med sina gevär och sedan tvinga den ovettiga folkmassan tillbaka in i järnvägsvagnarna över natten. I det här fallet, med ett tåg fullt av vittnen, behövde man inte skrika eller upprepa en order. En soldat sade: ”Jehovas vittnen har visat att de är lugna och ordentliga människor.”
Följande morgon, efter det att delegaterna hade fått en ny omgång kaffe, kom bröderna från församlingarna i Santiago till järnvägsstationen för att föra dem till deras login. Hur tacksamma var inte delegaterna för den kärleksfulla godhet som visades dem och för att bröderna var villiga att stanna hela natten på den där kalla, mörka järnvägsstationen för deras skull! Det var sannerligen ett gott exempel på självuppoffrande kärlek i verksamhet!
Den länge efterlängtade dagen var inne, och de utländska delegaterna, däribland broder Knorr, anlände. Entusiasmen var stor. Vilken uppmuntran var inte detta för vännerna och för de nya som symboliserade sitt överlämnande åt Jehova genom vattendop! Det var 1.502 som blev döpta! Det var det största enskilda konvent som hållits i Chile — med 21.321 närvarande! Vi tackar Jehova för att han öppnade dörrarna och gjorde det hela möjligt.
ÅTERIGEN EN SNABB TILLVÄXT
Händelserna i Chile under 1973 belyser det som sägs i Psalm 146:3 om att inte förlita sig ”på en människoson” som inte kan hjälpa. De som hade förlitat sig på sin nu döde president var besvikna och utan hopp. Tack vare Jehova och hans folks flitiga ansträngningar tog många människor med ärliga hjärtan emot Rikets budskap som mänsklighetens enda hopp och tog ståndpunkt för sann tillbedjan.
I oktober 1973, bara en månad efter regeringsskiftet, passerade Chile för första gången 10.000-strecket i fråga om förkunnare med siffran 10.119 förkunnare. Sedan kom vårt internationella konvent, och det utgjorde en drivfjäder till kommande ökningar, för vi avslutade tjänsteåret med en 22-procentig ökning och ett medeltal av 10.962 förkunnare! Det bildades 32 nya församlingar och två nya kretsar, och man nådde en toppsiffra på 12.491 förkunnare, och sammanlagt 2.660 döptes. Följande år var ökningen till och med ännu större — 30 procent, med ett medeltal av 14.220 på fältet. Antalet döpta var 3.842, en fantastisk siffra!
Våra religiösa fiender kunde inte undgå att lägga märke till all gynnsam publicitet i samband med konventet, och de blev mer verksamma. De började arbeta bakom kulisserna genom att utnyttja sina speciella kontakter med kejsaren. Vi beskylldes för att vara infiltrerade av kommunister, och vid mer än ett tillfälle måste vi visa att det inte var så och förklara den ”sållningsprocess” som man måste genomgå innan man blir döpt. Myndigheterna verkade vara nöjda med detta, och saken lades av allt att döma på hyllan — men den blev inte bortglömd.
När broder Knorr besökte oss för det internationella konventet, hade han gett oss klarsignal till ett litet tryckeri. Före januari 1975 hade vi fått Tjänsten för Guds rike och frågearken till de skriftliga repetitionerna från Argentina, men på grund av de kraftiga snöfallen i Anderna vintertid kom dessa många gånger fram för sent. Nu hade vi vårt eget tryckeri och kunde tillgodose brödernas behov i fråga om formulär, löpsedlar, program, Tjänsten för Guds rike och frågeark till de skriftliga repetitionerna.
KONVENT PÅ NATIONALSTADION
När broder Knorr år 1949 besökte Chile i samband med ett konvent, hade syster Digna González skämtsamt frågat varför vi inte använde Nationalstadion. Till hennes stora glädje var tiden nu inne för att göra detta. I januari 1976 hade vi privilegiet att få använda stadion för områdessammankomsten ”Guds suveränitet”, och 15.619 var närvarande från Santiago med förorter. På grund av de årliga slutspelen mellan de professionella fotbollslagen meddelade man oss att vi måste avsluta sessionerna tidigare än beräknat för att matcherna skulle kunna äga rum på kvällarna. Detta gjorde vi utan svårighet. En av Santiagos dagstidningar skrev: ”Inom tre timmar måste Jehovas vittnen få ut allt ur stadion och sedan återställa det. Detta vållade inget som helst problem, eftersom alla utan svårighet samarbetade och utförde underverket att förvandla fotbollsplanen till en religiös plats och vice versa.”
INFLATIONEN LEDER TILL EN NY VALUTA
Under hela den här perioden steg inflationen. För att ta ett exempel: I augusti 1970 var USA-dollarn värd 14 escudos i chilensk valuta; men bara fem år senare var den värd 6.000 escudos! I september 1975 omvandlade regeringen 1.000 escudos till en peso i den nya chilenska valutan, och man fastställde den officiella växelkursen till sex pesos för en USA-dollar.
EN FANTASTISK UTVIDGNING
Trots svårigheterna på grund av inflationen och den ökande arbetslösheten fortsatte vännerna att entusiastiskt dela med sig av de ”goda nyheterna”. Under tjänsteåret 1976 nåddes en alla tiders toppsiffra på 16.862 förkunnare, och 2.782 blev döpta. Det var en fantastisk tillväxt i fråga om antalet förkunnare, men det gick naturligtvis inte lika lätt att få fram äldste i samma takt. I september 1972 fanns det 131 församlingar, och på bara fyra år hade antalet församlingar vuxit till 269 — mer än det dubbla! På grund av att det bildades nya församlingar hade många församlingar som en gång haft tre eller flera äldste nu bara en eller två äldste och nästan samma antal förkunnare.
Men det gick fint framåt med nya förkunnarrekord, det bildades nya församlingar och kretsar, det hölls kretssammankomster och områdessammankomster, där den sammanlagda närvarosiffran översteg 30.000, och vi hade den högsta närvarosiffran dittills vid någon åminnelsehögtid — 46.940. Satan tyckte naturligtvis inte om all den här teokratiska utvidgningen, så det ”rytande lejonet” började göra sitt bästa för att skrämma de nyligen församlade ”lammen”.
DET DYKER UPP MOTSTÅND MOT VERKSAMHETEN
Före våra sommarmånader, december till och med februari, planerar vi för våra områdessammankomster. Allt fortskred fint också det här året tills vi fick höra att militärmyndigheterna inte ville ge tillstånd till en liten sammankomst för de tre isolerade församlingarna i närheten av Magallanes’ sund vid Sydamerikas sydspets. Men på grund av att bröderna har gott anseende och en överste känner flera vittnen personligen tillät generalen att sammankomsten hölls. Men han gav inget skriftligt, och han sade ifrån att det inte fick bli någon publicitet.
Därefter hölls det områdessammankomster ute i landsorten utan svårigheter. Snart skulle zontillsyningsmannen komma på besök, och det var planerat att han skulle hålla ett tal i Velodromen till alla församlingarna i Stor-Santiago. I sista stund blev ansökan avslagen, vilket kom som en fullständig överraskning för oss. Vi överklagade beslutet, men det hjälpte inte.
Sedan sade militärmyndigheterna att vi inte fick lov att hålla den områdessammankomst som vi skulle ha i Santa Laura Stadion; de förklarade att man på grund av undantagstillståndet inte fick lov att hålla några stora sammankomster. De vägrade oss att överklaga, och vi försökte att få sammanträffa med dem, men det gick inte. Vad kunde vi nu göra, inte enbart för vännerna i de 100 församlingarna i och omkring Santiago, utan också för bröderna från Argentina, som hade planerat att resa till Chile för att tillgodogöra sig sammankomstprogrammet?
Vi ordnade snabbt så att det fyra dagar långa programmet krymptes, så att det skulle kunna hållas på två dagar med omkring 70 procent av stoffet i åtta större Rikets salar i Santiago. Fler bröder förordnades till att hålla tal för att vi skulle kunna ha fyra grupper av talare roterande mellan salarna. På grund av det begränsade utrymmet inbjöds enbart förkunnare, och efter fem veckoslut hade 10.209 varit närvarande. Rikets salarna hade varit fullpackade! Man uttryckte stor uppskattning för allt det arbete som alla de medverkande vännerna utfört för att framföra programmet, med dramer och allt!
Därefter vägrade myndigheterna att bevilja tillstånd för kretssammankomster i Santiagoområdet, och därför gjorde vi anordningar för endagsprogram som innehöll omkring 90 procent av sammankomstprogrammet. Vi uppmanade bröderna att resa utanför huvudstaden, och på grund av det begränsade antalet lokaler hade vi en krets på lördagen och en annan på söndagen.
Det här tillvägagångssättet gick fint från 1977 till juni 1980. Då vägrade man att ge oss tillstånd på två platser där man tidigare tillåtit sammankomster. Två Santiagokretsar måste därför ha sina kretssammankomster i större Rikets salar inom sina kretsar. Detta skapar extra arbete och har sina nackdelar, men det viktiga är att bröderna får den andliga föda som kommer genom den ”trogne och omdömesgille slaven”.
Sedan bad justitiedepartementet att styrelsemedlemmarna i den inregistrerade organisationen skulle inställa sig för en utfrågning. Frågorna rörde sig till största delen om neutralitetsfrågan. Under större delen av frågestunden var stämningen något fientlig och spänd, men när vi fick tillfälle att använda bibeln för att svara på frågorna, var stämningen inte längre fientlig, utan fylld av respekt.
Som en följd av den utfrågningen och en därpå följande skriven redogörelse, som förklarade vår neutrala ställning, vidtog man inga ytterligare åtgärder. Jehova tillät inte att våra fiender fick sin vilja fram!
GODA RÅD FRÅN DEN STYRANDE KRETSEN
Vi kan fritt predika de ”goda nyheterna” och komma tillsammans i våra Rikets salar, och vi är tacksamma för den välsignelsen. Att komma tillsammans i större grupper är naturligtvis fortfarande ett problem. Men tack vare Jehova och de fina råd som vi fått av den styrande kretsen angående att handla ”med urskillning”, så fortsätter vi att ha ett andligt paradis. — Ps. 47:87, NW.
När broder M. G. Henschel var här på zonbesök år 1979, så stängdes till exempel Rikets salar på sådana platser som Vallenar, Punta Arenas och Puerto Natales för en kort tid. Vi fick rådet att vara ”försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor” och inte göra sak av detta förrän vi hade uttömt alla möjligheter. (Matt. 10:16) Det dröjde inte länge förrän det var nya kommunala tjänstemän eller de gamla hade glömt saken, och nu fungerar alla församlingarna precis som tidigare.
I och med att det blev byte av general i Punta Arenas, så bad faktiskt bröderna om ett samtal. När bröderna förklarade att de hade blivit vägrade att ha sina möten i Rikets salarna och att diskussionen med den tidigare generalen inte hade blivit slutförd på grund av hans förflyttning, reagerade den nye generalen positivt. När man talade om för honom att myndigheterna i enlighet med Romarbrevets trettonde kapitel inte skulle få några som helst problem med Jehovas vittnen, svarade han: ”Ja, jag känner dem rätt bra, och jag vet att de är mycket goda medborgare. Om ni önskar börja ha era möten omedelbart, så kan jag inte se något som hindrar.”
De överraskade bröderna svarade med ett tacksamt si och bad att samma tillstånd skulle beviljas församlingen i Puerto Natales. Begäran beviljades — precis lagom till Åminnelsen. Vilken glädje att ha 448 närvarande i Punta Arenas år 1979 vid detta viktiga firande! Sedan dess har bröderna till och med haft privilegiet att kunna hålla krets- och områdessammankomster i sin nya Rikets sal.
När svårigheterna började år 1977, var det svårt att finna lämpliga sammankomstplatser. Det var då som Jehova öppnade dörren för oss i provinsen Valparaíso. En broder kontaktade borgmästaren i en stad, där det fanns ett litet stadion precis lagom stort för vårt sammankomstprogram. Borgmästaren gick med på att låta oss använda det, och eftersom bröderna har lämnat stället i så gott skick, har vi kunnat ha flera sammankomster på samma ställe.
FÖRKUNNARANTALET MINSKAR
När våra problem började, var det många rykten i omlopp bland vännerna. Kanske var det dessa svårigheter, människofruktan och den ekonomiska press som kom av den fortsatta inflationen som gjorde att många började sakta farten. År 1977 var det för första gången sedan 1942 en minskning av antalet förkunnare, med en nedgång från 15.947 till 15.339. Vad kunde vi göra för att bemöta dessa uppfordrande förhållanden och uppmuntra bröderna att fortsätta att växa till i tro och att ge uttryck åt den?
ORGANISATIONEN VID AVDELNINGSKONTORET STÄRKS
Den 10 december 1975 meddelade den styrande kretsen alla avdelningskontor om nya organisatoriska arrangemang som skulle efterlikna den styrande kretsens sex kommittéer. De kommittéer vid avdelningskontoren som blev följden av detta började fungera den 1 februari 1976. Den kommitté som den styrande kretsen förordande vid det chilenska avdelningskontoret hade internationell prägel: En argentinare (Pedro Lovato), en kanadensare (Thomas Jones), en chilenare (Fernando Morrás), två amerikaner (Albert Mann och Richard Traverso).
Vid slutet av år 1975 var broder och syster Jones tråkigt nog tvungna att återvända till Canada för att syster Jones som var sjuk skulle kunna bli undersökt. Undersökningen visade att hon hade en sjukdom med dödlig utgång. Vår kära syster Flora dog i februari 1976 efter att i 41 år ha varit överlämnad åt Jehova och tjänat honom. Broder Jones stannade kvar i Canada och tillhör nu familjen vid det kanadensiska avdelningskontoret. De hade varit i Chile sedan 1964 och utfört ett fantastiskt arbete och vunnit en plats i de chilenska brödernas hjärtan. En chilensk broder, José Valiente, blev förordnad till att ersätta broder Jones. Den nuvarande kommittén på fem medlemmar består både av yngre och av mer erfarna bröder, och tillsammans har de 131 år av överlämnad tjänst åt Jehova.
BIBELNS SANNINGAR ÅSTADKOMMER STORA FÖRÄNDRINGAR
Under denna period, då det var så stor tillväxt i Chile, och framför allt då efter år 1973, kom människor av alla slag in i sanningen: universitetsstuderande, nunnor, spiritister, desillusionerade politiker och en fotbollsstjärna, för att bara nämna några få. Alla måste göra förändringar i sitt liv för att behaga Jehova och vara i linje med hans normer.
En fotbollsstjärna och lagkapten avstod till exempel ifrån den berömmelse som världen erbjöd för den glädje som Jehova ger åt dem som tjänar honom. Till en början tyckte ledarna för det professionella lag han tillhörde att det var bra att han studerade bibeln, eftersom hans uppförande förbättrades och han inte längre var en självsvåldig spelare som ofta utvisades från matchen. Men när det ögonblick kom, då han för sista gången skulle hänga upp sina skor i omklädningsrummet, var de inte lika nöjda. Och när de äntligen blev övertygade om att han menade allvar, så erbjöd de honom ändå att göra hans sista match till ”hans match” och då ära honom som en fantastisk spelare. Han tackade artigt nej till sådana hedersbetygelser, och han blev döpt och tjänar nu som biträdande tjänare i en av församlingarna i Rancagua.
Vilket privilegium är det inte att få samarbeta med dessa bröder som har så olika bakgrund! Och det är uppmuntrande att se hur Jehova använder dessa och andra till att nå människor med liknande bakgrund!
LÄKARE HJÄLPTA GENOM ”BLODBROSCHYREN”
En av höjdpunkterna under tjänsteåret 1978 var att sprida traktaten och broschyren om blodet. En missionär skrev att flera läkare erkände att de alltid ger blod åt Jehovas vittnen, även om de före operationen lovar att inte göra det. Broschyren, med argumenten om etik och behovet av förtroende mellan läkare och patient, var precis vad vi behövde för dem. De var glada över att få mer upplysningar i ämnet.
En annan missionär berättar att en kirurg sade till henne: ”Jag håller fullständigt med er. Jag gratulerar er till er ståndpunkt. Tidigare har vi ofta använt oss av transfusioner, men vi använder dem mindre för var dag som går.” Läkarna sade ofta: ”Precis vad vi behövde.” Eller: ”Detta intresserar mig verkligen.”
SAMMANKOMSTERNA ”SEGERRIK TRO”
Den internationella sammankomsten ”Segerrik tro” gjorde året 1978 ännu mer enastående. Tack vare den generositet vännerna över hela världen visade kunde missionärer och andra heltidstjänare få vara med vid detta trosstärkande konvent. Det var 99 delegater från Chile som reste till Förenta staterna eller Europa, och en annan stor grupp reste till Lima i Peru. Det hördes många entusiastiska kommentarer om programmet och vännernas kärlek. Ja, vilket privilegium är det inte att få tillhöra denna internationella familj av sanna tillbedjare!
Eftersom myndigheterna inte lät oss ha en internationell sammankomst i Chile, började vi en serie små områdessammankomster med samma tema i januari 1979. Våra vänner, som kanske redan har gjort stora uppoffringar för att få vara med vid sammankomsten, har inte råd att hyra in sig på hotell, varför flertalet delegater bor i sina andliga bröders och systrars hem.
Vid en sammankomst hade inkvarteringen lite svårt att få tillräckligt med login, varför konventkommittén ordnade med att det hölls korta tal i församlingarna för att stimulera vännerna till att visa gästfrihet. Efter det att talaren hållit ett entusiastiskt tal bad han att de som kunde erbjuda de besökande delegaterna rum skulle visa detta genom handuppräckning. Ingen räckte upp handen. Efter en paus räckte en liten pojke på sju år upp sin hand och erbjöd sig att avstå från sin säng, så att ett gift par kunde bo i hans rum. Detta fick det att lossna, och erbjudandena strömmade in. När inkvarteringsarbetet var avslutat, visade sig faktiskt detta vara den församling som hade erbjudit mest rum av alla.
ÄNNU ETT SÅLLNINGENS ÅR
Precis som under tjänsteåret 1978 var det ytterligare en nedgång under tjänsteåret 1979, då de som inte regelbundet hade livnärt sig på Guds ord tröttnade. Det var uppenbart att det pågick en sållning bland Jehovas folk, för det var inga numerära ökningar trots att så många nya blev döpta. Under de tre åren som minskningen pågick döptes 3.357. Det var uppenbart att det fanns ett stort behov av att hjälpa de nya att bli fasta i tron.
FRAMTIDEN BÖRJAR SE LJUSARE UT
I och med tjänsteåret 1980 började saker och ting att ljusna. I oktober 1979 fick vi, för första gången sedan 1976, lov att hålla årsmötet för det i landet inregistrerade sällskapet. Vilken glädje var det inte att få vara med på det här mötet och få vara tillsammans med mogna bröder, som hade rest långa vägar för att komma hit!
Sedan kom sommarmånaderna januari och februari och vår områdessammankomst ”Ett levande hopp”. Vi hade en mycket bra sammanlagd närvarosiffra på 25.544. Allteftersom månaderna gick, tydde alla tecken på att vi var tillbaka på rätt spår igen. Vi hade en 5-procentig ökning under tjänsteåret, med ett medeltal på 15.081 förkunnare. Vi hade också ett nytt rekord när det gäller antalet närvarande vid Åminnelsen, 50.508 (år 1981 var det ännu fler närvarande: 54.796)!
VI NÅR UTKANTERNA AV VÅRT DISTRIKT
Chile har ett omfattande distrikt som innefattar Påskön och ”Robinson Crusoes ö” i Stilla havet. Når de goda nyheterna om Riket också dessa avlägsna platser?
Under en tid hade vi en isolerad förkunnare på Påskön. Hon fick hjälp andligen genom korrespondens med en missionärssyster vid avdelningskontoret. Hon har sedan dess återvänt till fastlandet, men vårt prenumerationsregister visar att det finns prenumeranter på Vakttornet på ön. Till vår överraskning fick vi i april 1980 ett rikssamtal från en intresserad person som önskade veta när Åminnelsen skulle firas. Senare samma år flyttade ett gift par från Valparaíso dit, och de har lett bibelstudier med intresserade människor. I april 1981 hölls Åminnelsen för första gången på den här ön, och 13 personer var närvarande. Vi är så glada över att de ”goda nyheterna” når ut till detta isolerade område!
Hur är det då med den berömda ”Robinson Crusoes ö”? Vid slutet av år 1979 skickades en äldste från Valparaíso till den här ön i förbindelse med sitt förvärvsarbete. Han tog med sig en hel del litteratur. När han var på en rundtur på ön, frågade han guiden om människornas religiösa inriktning. Guiden svarade att den katolske prästen kom mycket sällan och att den protestantiske prästen hade lämnat ön för gott. ”Men det gör inte mig något”, förklarade han, ”för jag är ett Jehovas vittne.” Du kan föreställa dig hur förvånad vår broder blev! Han trodde att han skulle bli den förste som förde de ”goda nyheterna” till den här ön.
Det berättas att en dam som studerade i Santiago flyttade till ön på grund av sitt förvärvsarbete. Medan hon var i Santiago, hade hon kommit så pass långt att hon tog del i tjänsten på fältet. Hon fortsatte att dela med sig av de ”goda nyheterna” där på ön och satte i gång bibelstudier med många människor. Vår broder var överlycklig över att få träffa dem och över att få hjälpa dem att organisera en bokstudiegrupp, såväl som att göra anordningar för att de skulle komma tillsammans helt informellt i en grupp på fem för att läsa det enda exemplaret av Vakttornet som man fick.
Det var flera som uttryckte en önskan om att få bli döpta, så när broder Sergio Pulgar kom tillbaka till fastlandet, skrev han till avdelningskontoret för att få anvisningar, eftersom han skulle återvända till ön omkring fem månader senare. När han kom tillbaka till ön, gick han igenom de 80 frågorna med dopkandidaterna, och tre blev döpta. Han höll också Åminnelsen med 11 närvarande. Sedan mars 1980 har vi fått rapporter om tjänst på fältet från den här isolerade gruppen, och för närvarande är det fyra som rapporterar.
På tal om de yttersta utposterna av vårt distrikt, så får vi inte glömma Antarktis. Ja, de ”goda nyheterna” har nått denna yttersta ände av världen. En elektronikexpert blev skickad för att arbeta vid en vetenskaplig bas i dessa kalla trakter. När hans hustru packade hans resväska, stoppade hon ner en bibel och en Sanningsbok. Basen bestod av 12 män som var fullständigt isolerade från omvärlden, och deras enda avkoppling var att läsa. Efter några dagar tog mannen fram sin litteratur och började läsa. En annan av mannarna på basen råkade gå förbi, och han utropade: ”Hallå där, jag känner också till den där boken!” Det uppstod vänskap mellan de här båda männen, och de var tillsammans vid varje lägligt tillfälle för att studera bibeln. De lämnade biblisk litteratur på ryska vid en annan vetenskaplig bas i närheten. En av dessa båda män är nu biträdande tjänare i en Santiagoförsamling. Hur avlägset en plats än ligger eller hur isolerad den än är, så når ändå de kraftfulla ”goda nyheterna” sådana områden med sitt hoppfulla budskap.
NYA HJÄLPMEDEL VID BIBELSTUDIER — EN STOR SUCCÉ
Bröderna i Chile har haft några ovanliga upplevelser i samband med boken Min bok med bibliska berättelser. En av dessa handlar om en pionjär med särskilt uppdrag från södern som när hon var i Santiago kom till avdelningskontoret för att skaffa några exemplar av boken för att ta med sig till sitt distrikt. Eftersom hon kom till avdelningskontoret precis vid stängningsdags, så tog hon de åtta böckerna utan att få dem inslagna. Med böckerna under armen klev hon på bussen. Ett barn såg böckerna och ropade till sin mor: ”Den där damen har den där boken som du sade att du skulle köpa åt mig. Be henne att du får skaffa en!” Modern hörde sig för, och systern gav henne ett vittnesbörd och lämnade henne en bok. De som satt i närheten hörde samtalet och bad att få se på boken. Systern hade lämnat alla sina åtta böcker, innan hon ens klev av bussen! Innan hon återvände till sitt distrikt, for hon därför tillbaka till avdelningskontoret efter fler exemplar — men den här gången hade hon dem alla väl inslagna.
En annan syster lämnade ett exemplar av Min bok med bibliska berättelser till en dam som i sin tur lånade ut den till sin sons lärarinna. Lärarinnan ringde sedan upp församlingen på platsen och bad att någon skulle komma till henne med två exemplar av boken. Detta skedde. Lärarinnan visade boken för sin präst, som förklarade att detta var precis vad som behövdes för att undervisa barnen i bibeln. Hon tog prästens ord på allvar och ringde och bad att få ytterligare sju böcker. Medan systern som levererade böckerna till skolan väntade, talade hon med en annan dam som sade något om våldet i skolan. Vår syster talade med henne om hur bibeln säger att detta skall lösas. I och med detta bad damen sekreteraren avtala om en tid då vår syster kunde komma tillbaka och tala med henne. Den här damen visade sig vara skoldirektören.
Vår syster kom tillbaka för sitt sammanträffande med direktören och också för att leverera ytterligare 14 böcker. Före sammanträffandet med direktören talade hon med fem lärarinnor. De beställde ytterligare 24 exemplar av boken och fem exemplar av Ungdomsboken. En av dem frågade: ”Vad har du åt mig då?” Hon prenumererade på tidskriften Vakna! Och så var det direktören. Där lämnade systern två exemplar av Min bok med bibliska berättelser och ett exemplar av Ungdomsboken. Hon kom senare tillbaka med de beställda 24 exemplaren, och än en gång tillfrågades hon om hon kunde komma tillbaka med ytterligare 14 följande vecka. Den första lärarinnan studerar nu tillsammans med vår syster under sina lunchraster. Hittills har 88 exemplar av Min bok med bibliska berättelser och 27 exemplar av Ungdomsboken lämnats till lärarinnorna för att användas i religionsundervisningen, och erfarenheten är ännu inte slut, eftersom ryktet om dessa böcker sprider sig.
Sådana energiska pionjärer och förkunnare som dessa har medverkat till en omfattande spridning av vår bibliska litteratur, vilket framgår av det sammanlagda antalet böcker som lämnats under tjänsteåret 1980: 264.317! Självuppoffrande pionjärer har använt dessa publikationer för att bana väg på nya distrikt och lägga grunden för att det i framtiden skall kunna bildas församlingar på sådana ställen som Carahue, Fresia och Panguipulli. Vilken glädje är det inte att använda allt det goda, som Jehova har rustat oss med, till att göra hans vilja, när vi arbetar tillsammans för att utbreda vårt andliga paradis! — Hebr. 13:21.
TROGNA TJÄNARE FORTSÄTTER MED SITT ARBETE
Det är underbart att nu, när vi kommer in på tjänsteåret 1983, se de trogna missionärerna fortsätta i sina förordnanden. Broder Albert Mann har nu 37 år av missionärstjänst, och han tjänar tillsammans med sin hustru, Gladys, vid avdelningskontoret. Louise Stubbs, som kom hit i slutet av år 1945, var också en av de första missionärerna. Hon har tjänat i den heta, torra och karga öknen i norr såväl som i den regniga södern. Hon har haft privilegiet att få hjälpa 74 personer till överlämnande och dop. Broder och syster Hannan har under sina 36 år i missionärstjänst sett den första församlingen i Concepción växa till 15 församlingar med omkring 1.000 förkunnare. De har själva hjälpt 181 personer att ta ståndpunkt för sann tillbedjan. Systrarna Dorothea Smith och Dora Ward har varit kamrater under alla sina 36 år på missionärsfältet, och tillsammans har de hjälpt 100 personer till överlämnande och dop. De har, sedan de kom till det här landet år 1946, sett organisationen växa från sitt barnastadium, när den hade bara 93 förkunnare.
John och Harry Williams (inte köttsliga bröder) kom till Chile år 1949, och de hade då utexaminerats från Gileads 13:e klass. Båda dessa bröder har spelat en viktig roll i den sanna tillbedjans utvidgning i det här landet. De har tjänat som kretstillsyningsmän och församlingsäldste i olika delar av landet. Att sådana trogna bröder är mycket uppskattade framgår av den kärlek, tröst och hjälp som broder John Williams fick röna under de sista månaderna av sin dödliga sjukdom. Bröderna på platsen gjorde en fantastisk insats i den situation som var och gav i hög grad bevis på vårt internationella broderskap. (Joh. 13:34, 35) Han bevarade ända till slutet sitt levande hopp och tjänade som en källa till uppmuntran för alla som besökte honom. Han dog efter 31 års trogen tjänst på missionärsfältet. Hans hustru är kvar på sitt missionärsdistrikt.
Miriam Sumen och Evelyn MacFarlane kom också hit år 1949 från samma Gileadklass. Syster Sumen har hjälpt till att bana väg för arbetet på olika platser i södra Chile och har gjort ett utmärkt arbete som en trogen kämpe för sann tillbedjan, och hon har dessutom haft glädjen att hjälpa 45 personer in på livets väg. Syster MacFarlane (Bunny Valenzuela), som gifte sig med en chilensk broder, dog i cancer år 1978. Hur glad kommer hon inte att bli, när hon uppväcks som en av de trogna på jorden och får träffa de 113 personer, som hon har hjälpt att få kunskap om sanningen!
Det finns för närvarande 13 missionärer i Chile som har 20 år eller mer i missionärstjänst. De har sett hur Jehova har välsignat organisationen, och de har fått vara med om den fantastiska utvidgning som har ägt rum. Det finns för närvarande sammanlagt 37 gileaditer i Chile som är verksamma i någon form av heltidstjänst och som arbetar skuldra vid skuldra med sina chilenska bröder för att utvidga vårt andliga paradis.
Det skulle kunna sägas mycket mer om alla de andra missionärerna som har varit på det här distriktet, men utrymmet tillåter inte det. Sedan år 1945, då de första Gileadmissionärerna kom hit, har sammanlagt 194 missionärer arbetat här. Elva av dessa missionärer har varit chilenare som har gått igenom Vakttornets Bibelskola Gilead och sedan återvänt till sitt hemland.
De flesta av dem som kom med i sanningen på 1930-talet har dött: Vi har broder Juan Flores, den förste chilenare som gav ett gynnsamt gensvar till sanningen och som var bland de åtta första som blev döpta då år 1931; syster Delfina Villablanca (1931), den första chilenska pionjären; syster Consuelo Traub (1931), som skänkte tomten till Chiles första Rikets sal; broder Manuel Durán (1935) med sitt glada ansikte och goda humör; och broder Richard Traub, som dog i april 1979 efter 54 års tjänst i Argentina och Chile. De har alla gått vidare till sin himmelska belöning, och de är otvivelaktigt intresserade av att arbetet slutförs i Chile, medan de fortsätter att vara verksamma i Jehovas tjänst.
Några andra från den första tiden är Max Zimmer (1934), Sebastián Inninger (1936), Eduardo Venegas (1940) och broder Juan Flores’ brorson, Serafin Flores (1942). De fortsätter att tjäna Jehova i den utsträckning deras hälsa tillåter, och som oförskräckta förkunnare av de goda nyheterna föregår de alltså med gott exempel. De fyra ovan nämnda bröderna tjänar faktiskt som äldste i sina församlingar.
Hur annorlunda är det inte nu mot då broder Traub kom hit år 1930 och började predika och undervisa som det första vittnet i Chile! Tänk att Juan Flores, den första person som var med vid ett bibliskt föredrag, frågade: ”Och de andra då, när kommer de?” och broder Traub svarade: ”De kommer.”
Och kommit har de gjort i hundratal och tusental — lyckliga och rara människor som har funnit vila och ro i Jehovas organisation. Det finns nu 280 församlingar och isolerade grupper med drygt 16.000 förkunnare som sprider sanningens säd från den karga norden, där förkunnarantalet är utmärkt i förhållande till befolkningen, och till den frodiga södern där det fortfarande finns mycket arbete att utföra. Så länge som Jehova låter tillfällets dörr stå öppen, är de chilenska bröderna med Jehovas oförtjänta omtanke fast beslutna att utföra det arbete som återstår, allt till hans lov och pris.
[Tabell på sidan 103]
(För formaterad text, se publikationen)
ÖKNINGEN AV ANTALET FÖRKUNNARE
16.000
15.081
14.220
12.000
8.000
6.923
4.000
3.370
2.025
1.034
361
65
0 1945 1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980
[Karta på sidan 39]
(För formaterad text, se publikationen)
CHILE
Arica
Calama
Pedro de Valdivia
Copiapó
Vallenar
Illapel
Valparaíso
San Antonio
Melipilla
SANTIAGO
Rancagua
Concepción
Chillán
Coronel
Carahue
Temuco
Valdivia
Corral
Osorno
Fresia
Puerto Montt
Ancud
Castro
Puerto Natales
Punta Arenas
Porvenir
”Robinson Crusoe ö”
JUAN FERNANDEZÖARNA
PÅSKÖN
PERU
BOLIVIA
ARGENTINA
ATLANTEN
STILLA HAVET
[Bild på sidan 41]
Juan Flores, den förste chilenare som gav gynnsamt gensvar på sanningen, frågade: ”Och de andra då, när kommer de?”
[Bild på sidan 49]
Kathe Palm, som kom till Chile år 1936, spred energiskt sanningens säd från landets ena ände till den andra
[Bild på sidan 57]
Richard Traub, som började predikoarbetet i Chile, och hans hustru Consuelo
[Bild på sidan 71]
Allt som fanns kvar av missionärshemmet i Puerto Montt efter jordbävningen år 1960
[Bild på sidan 79]
Avdelningskontoret i Santiago i Chile
[Bild på sidan 81]
Evelyn MacFarlane (Bunny Valenzuela), som före sin död år 1978 hade hjälpt 113 personer att ta emot sanningen
[Bild på sidan 105]
Robert och Vora Hannan, som under sin långa missionärskarriär har hjälpt 181 personer att lära känna sanningen