Italien

ITALIEN har ofta beskrivits som den ”vackra stöveln”, eftersom det till formen är rätt likt en 1700-talsstövel med Apuliska halvön som klack, Kalabrien som tå och Alperna som stövelns krage. Italien är alltså en lång halvö som sträcker sig ut i Medelhavet. Namnet kommer från den benämning  som de forntida romarna gav åt den södra delen av halvön — Italia, vilket enligt sägnen betyder ”oxarnas land” eller ”betesmark”. Det italienska landskapet är känt för sin hänförande natur. Där finns slätter, berg, sjöar, stränder och olivlundar och bergssluttningar som är täckta av cypresser. Italien har också två stora öar, Sicilien och Sardinien.

Befolkningen på mer än 57 millioner är övervägande katolsk, men det är klent beställt med kyrkligheten.

Hur kom kristendomen först att rota sig här för att sedan dö ut? När och hur började Jehovas vittnens verksamhet i det här landet?

DE FÖRSTA KRISTNA I ITALIEN

År 59 v.t. företog vissa fångar, däribland en medelålders man, en tröttsam och farlig resa under ledning av en officer. Efter att genom ett under ha överlevt ett skeppsbrott hamnade de på Malta, en ö söder om Italien, och tre månader senare lyckades de fortsätta sin resa. Det skepp de gick ombord på hette ”Zeus’ söner”, till ära för Zeus’ tvillingsöner, som man trodde beskyddade sjömän från fara. Men en av fångarna tillbad inte de grekisk-romerska gudarna. Han var en Jesu Kristi lärjunge vid namn Paulus. Resan förde dem vidare till Syrakusa på Sicilien, där de stannade i tre dagar, och sedan upp genom Messinasundet med ett uppehåll i Regium. Kort därefter gick de i land i Puteoli nära Neapel, där de andliga bröderna bad dem att stanna ett tag. Efter ytterligare sju dagar gav de sig i väg till Rom längs Via Appia, kejsardömets förnämsta handels-  och militärstråk. Nyheterna om att Paulus snart skulle komma till Rom nådde församlingen där, och bröderna gick kärleksfullt ut för att möta honom vid Appius’ marknadsplats och Tre värdshus, och därifrån gjorde de resenärerna sällskap den sista biten av deras resa. — Apg. 27:1—28:16.

Paulus hade så höga tankar om de kristna i Rom att han tidigare hade skrivit till dem och sagt: ”Er tro är omtalad utöver hela världen.” — Rom. 1:8.

Men efter en tid av framgång uppslukades den sanna kristendomen av det avfall, som Jesus Kristus hade förutsagt skulle komma. (Matt. 13:26—30, 36—43) De religiösa ledarna fick allt större världslig makt, tills de religiösa och politiska elementen förenades på kejsar Konstantins tid. Detta ledde till grundandet av katolicismen med dess påvedöme.

ANDLIGT MÖRKER OMSLUTER ITALIEN

Den så kallade reformationen märktes knappast i Italien, och det andliga mörker som hängde över invånarna på den här halvön fortsatte att härska oinskränkt. Det fanns de som försökte få sann kunskap i Guds ord, men flertalet av dem sökte sig utomlands, där de kunde dela med sig av sin nyfunna bibelkunskap till andra. De som var kvar i Italien fängslades och dömdes till döden av inkvisitionen.

Bortsett från det lilla område som fortfarande innehas av Vatikanstaden så införlivades Kyrkostaten, de stora landområden över vilka den katolska kyrkan hade världslig makt, år 1870 med kungariket  Italien. Utsikterna till större religiös frihet var nu goda. Men dessa förhoppningar grusades strax efter det att Benito Mussolini kom till makten år 1922. År 1929 undertecknade han ett konkordat med den katolska kyrkan och beviljade kyrkan och prästerskapet exceptionella privilegier och skapade därigenom förutsättningar för en ny period av förtryck. Det är därför berättigat att fråga: Hur började Jehovas vittnens predikoverksamhet i våra dagars Italien?

BEGYNNELSEN

Den sanna kristendomen återuppstod vid slutet av det förra århundradet i en liten stad som heter Pinerolo, 38 kilometer från Turin i Piemonte. Pinerolo ligger i en av de pittoreska dalarna i Cottiska alperna, som är kända som de ”Valdensiska dalarna”. De har fått sitt namn av efterföljarna till Petrus Valdus, en köpman från Lyon som förstod mycket av sanningen i bibeln.

År 1891 stannade en viss amerikansk resenär till i Pinerolo under sitt första besök i Europa. Det var Charles Taze Russell, Sällskapet Vakttornets förste president. Där i Pinerolo träffade han professor Daniele Rivoire, en valdensare som undervisade i språk vid det valdensiska kulturcentret i Torre Pellice. Professor Rivoire blev aldrig något Jehovas vittne, men han visade stort intresse för att sprida bibelns budskap, så som det förklarades i Sällskapet Vakttornets publikationer.

Det gick några år, och under tiden fick Fanny Lugli, en valdensare från San Germano Chisone, en bok som hette ”Den gudomliga tidsåldersplanen”  av släktingar i Amerika. År 1903 hade hon kommit fram till att boken innehöll sanningen, och hon höll möten med en liten grupp människor i sitt hem.

Omkring år 1903 översatte professor Rivoire boken Den gudomliga tidsåldersplanen till italienska. År 1904 lät han på egen bekostnad trycka boken på Tipografia Sociale. Detta var innan någon italiensk upplaga av boken kommit ut i Förenta staterna. Så här skrev professor Rivoire till sina läsare i 1904 års upplaga: ”Vi lägger denna första italienska upplaga under Herrens beskydd. Må han välsigna den, så att den trots sina brister må bidra till att förhärliga hans allraheligaste namn, och må den sporra hans italiensktalande barn till större hängivenhet.” Jehova välsignade resultatet av den här bokens spridning.

Professor Rivoire började också översätta Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (Vakttornet) till italienska. År 1903 gavs tidskriften ut en gång i kvartalet, och den trycktes i Pinerolo. Det är intressant att tidskriften, precis som andra tidningar, spreds genom de större tidningskioskerna på huvudorterna i landsorten.

Under samma tid kom Clara Cerulli Lantaret och Giosuè Vittorio Paschetto till kunskap om sanningen, och några år senare slöt sig också Remigio Cuminetti till dem. Vi kommer att få höra mer om dessa personer längre fram i vår berättelse.

DET BILDAS EN FÖRSAMLING

År 1908 bildades den första församlingen av Jehovas nutida tjänare i Italien. Mötena hölls på torsdagskvällarna  i Pinerolo på Piazza Montebello nr 7, hemma hos syster Cerulli, och på söndagseftermiddagarna i Gondini, nära San Germano Chisone, hemma hos syster Lugli.

När broder Russell år 1912 kom tillbaka till Italien för att besöka den enda församling som fanns, var  omkring 40 personer närvarande vid mötena. Vid den tiden övervakade Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Schweiz verksamheten, och detta fortsatte ända till år 1945. Syster Cerulli, som förutom italienska också talade engelska och franska, representerade det schweiziska avdelningskontoret i Italien.

GRUSADE FÖRHOPPNINGAR

Under första världskriget genomgick den lilla italienska gruppen av bröder en period av provsättning och rening liknande den som bröderna i andra delar av världen upplevde. År 1914 förväntade några bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades, att ”ryckas bort i skyar för att möta Herren i luften”, och de trodde att deras jordiska predikoverksamhet hade nått sitt slut. (1 Tess. 4:17) Så här lyder en berättelse från den tiden: ”En dag begav sig några av dem ut till ett ensligt område för att invänta den här händelsen. Men när ingenting hände, kunde de inte göra annat än att mycket nedstämda återvända hem. Detta fick till följd att flera av dem avföll från tron.”

Omkring 15 personer förblev trogna och fortsatte att vara med vid mötena och att studera Sällskapets publikationer. Broder Remigio Cuminetti sade om den här perioden: ”I stället för den där härlighetens krona som vi väntade oss fick vi ett par rejäla skor för att använda i predikoarbetet.”

RÄTTEGÅNGEN MOT BRODER CUMINETTI

I och med att Italien gick med i kriget i maj 1915, så började en mycket svår tid för en av församlingens medlemmar, broder Remigio Cuminetti. När han  inkallades till militärtjänst, bestämde han sig för att bevara sin neutralitet. (Jes. 2:4; Joh. 15:19) Detta innebar att han måste inställa sig inför militärdomstolen i Alessandria. Syster Clara Cerulli var med vid rättegången, och eftersom hon visste att Giovanni DeCecca på Betel i Brooklyn alltid var intresserad av det som hände på det italienska fältet, skickade hon en detaljerad redogörelse om rättegången till honom. Hennes brev, som är daterat den 19 september 1916, är en ögonvittnesskildring av vad som hände:

”Min käre broder i Kristus!

Jag tyckte att jag genast måste skriva till Dig för att berätta de goda nyheterna om hur vår käre broder, Remigio Cuminetti, tog en fast ståndpunkt för tron och avgav ett fint vittnesbörd under sin rättegång i Alessandria.

Syster Fanny Lugli och jag hade det stora privilegiet att få vara med vid rättegången och bli uppbyggda av vår broders öppna bekännelse av sin fasta tro.

Domaren försökte gång på gång att snärja vår broder och få honom att erkänna ett eller annat, men Remigio bragtes aldrig ur fattningen. Här följer en redogörelse över vad som sades vid rättegången:

DOMAREN: ’Jag vill bara påminna er om att ni står åtalad här för ett allvarligt brott, och ändå ser ni ut som om ni hade något att skratta åt!’

BRODER CUMINETTI: ’Jag kan inte rå för mitt ansiktsuttryck. Den glädje jag känner i mitt hjärta måste återspeglas i mitt ansikte.’

DOMAREN: ’Varför vägrar ni att ta på er en militär uniform och vara med och försvara ert land?’

BRODER CUMINETTI: ’Det enda jag står anklagad för är vägran att bära en militär uniform. Jag har inte gjort mig skyldig till någon annan förseelse. Jag tycker inte att det passar sig att en Guds tjänare bär en uniform som representerar hat och krig! Av samma orsak vägrar jag att bära en  armbindel och arbeta i en fabrik som framställer krigsmaterial. Jag vill hellre bli stämplad som en av Guds söner genom att uppträda fredligt mot min nästa.’

DOMAREN: ’Erkänner ni att ni klätt av er och bara haft underkläderna på er, när ni var i fängelset i Cuneo?’

BRODER CUMINETTI: ’Ja, ers nåd, det är sant. Tre gånger tvingade man mig att ta på mig en uniform, och tre gånger tog jag av mig den. Mitt samvete tillåter mig inte att göra något ont mot min nästa. Jag är villig att ge mitt liv till gagn för andra, men jag kommer aldrig att lyfta ett finger för att skada min nästa, eftersom Gud genom sin heliga ande befaller oss att älska och inte att hata vår nästa.’

DOMAREN: ’Vad har ni för slags utbildning?’

BRODER CUMINETTI: ’Det är av underordnad betydelse. Jag har studerat bibeln!’

DOMAREN: ’Svara på det jag frågar er. Hur länge gick ni i skolan?’

BRODER CUMINETTI: ’I tre år, men jag upprepar att det är av underordnad betydelse i förhållande till min utbildning i Kristi skola!’

DOMAREN: ’Det är beklagligt att ni kom i kontakt med vissa personer [han åsyftade syster Lugli och mig] som har lett er vilse. [Nedsättande] Hur länge har ni studerat den här boken som ni kallar ”bibeln”?’

BRODER CUMINETTI: ’I sex år, och det enda jag ångrar är att jag inte börjat tidigare!’

DOMAREN: ’Vem undervisar er i den nya religionen?’

BRODER CUMINETTI: ’Gud själv undervisar sina egna. Mognare elever har hjälpt mig att förstå bibelns sanningar, men det är bara Gud som kan öppna vårt förstånds ögon.’

DOMAREN: ’Fattar ni hur allvarlig er ohörsamhet är? Är ert beslut så fast att ni kan ta konsekvenserna?’

BRODER CUMINETTI: ’Ja, det är jag säker på att det är. Jag är redo att möta vad som än kan hända. Även om jag skulle bli dömd till döden, så kommer jag aldrig att bryta det löfte jag avgett att tjäna Herren helt och fullt.’

 Därefter yrkade allmänne åklagaren att broder Cuminetti skulle dömas till fyra år och fyra månader, och sedan var det svarandesidans tur att tala.

Advokaten reste sig och avgav ett fantastiskt vittnesbörd om vår broders inställning, och han sade att en sådan man borde beundras för sitt mod och sin trohet mot Gud i stället för att dömas till fängelse. Han påpekade att den anklagade inte önskade våldföra sig på sitt samvete genom att handla emot bibelns befallning att inte döda. Han handlade i lydnad för den gudomliga lagen.

Därefter drog sig domstolens ledamöter tillbaka under fem minuter och återvände sedan till rättssalen för att läsa upp domen. ’Remigio Cuminetti döms till tre år och två månaders fängelse för högförräderi mot kungen och landets lagar.’

Vår broder tackade dem med ett strålande leende!

Därpå frågade domaren honom om han hade något ytterligare att säga.

Remigio svarade: ’Jag skulle kunna säga en hel del om Guds kärlek och hans fantastiska uppsåt för mänskligheten.’

Då svarade domaren vresigt: ’Vi har redan hört tillräckligt om den saken. Jag upprepar frågan. Har ni något ytterligare att säga angående domen?’

’Nej’, svarade vår broder och strålade med hela ansiktet: ’Jag upprepar att jag är redo att ge mitt liv till gagn för andra, men jag skall inte lyfta ett finger för att skada min medmänniska!’

Detta var slutet på rättegången.

Syster Fanny Lugli och jag hade förmånen att få tala med vår käre broder. Alla beundrade honom. Till och med domstolens ledamöter förvånade sig över hans ödmjuka inställning i förening med det mod ljusets söner har i sin vägran att böja sig för världsliga makter. De vill endast böja sig för Gud, när de ber till honom med ande och sanning.”

 ”EN VAPENVÄGRARES ODYSSÉ”

Det som följde på rättegången är en berättelse för sig. Historien var så märklig att tidskriften L’Incontro åratal senare berättade den i sitt nummer för juli/augusti 1952. Här följer några utdrag ur artikeln med titeln ”En vapenvägrares odyssé under första världskriget”:

”Detta vittne var Remigio Cuminetti, född i Porte di Pinerolo år 1890. ...

Men när kriget bröt ut blev maskinfabriken [RIV i Villar Perosa] införlivad med krigsindustrin, och man krävde att arbetarna skulle bära en armbindel och anse sig stå under militär myndighet. Cuminetti kunde ha gått med på att göra detta och fortsatt att vara civil. Om han hade gjort det, skulle han ha sluppit ifrån alla de vedermödor som han senare måste utstå. Som specialarbetare kunde han ha sluppit att bli inkallad, men han sade omedelbart till sig själv: ’Eftersom jag har överlämnat mitt liv åt Gud, kan jag då fortsätta att göra hans vilja och samtidigt medverka i krigsindustrin? Även om jag inte vore direkt olydig mot budorden ”du skall inte dräpa” och ”älska din nästa som dig själv”, så skulle jag vara det indirekt. Är inte tyskar och österrikare min nästa lika mycket som fransmän, engelsmän och ryssar?’ För denne uppriktige man verkade svaret vara självklart och entydigt. ...

När hans åldersgrupp inkallades till militärtjänst, höll han fast vid sin övertygelse och vägrade att gå in i armén. Detta ledde till att han återigen arresterades och åtalades inför militärdomstolen i Alessandria. Han dömdes till tre och ett halvt års fängelse [i verkligheten tre år och två månader] och skickades till militärfängelset i Gaeta. ... Men militärmyndigheterna ansåg att det var orättvist att han skulle tillbringa sin tid lugnt och stilla i ett fängelse, medan hans landsmän riskerade livet på slagfältet! ... De beslöt att ta honom ur fängelset och skicka honom till en militär förläggning, där  man skulle tvinga honom att bli soldat och att slåss för sitt land. ... När han väl var där, vägrade han att ta på sig uniform, och man lämnade honom på gården i bara skjortan.

Efter att ha tillbringat någon tid i det tillståndet och blivit förlöjligad av sina kamrater tänkte han över saken och kom fram till att han inte blev soldat bara genom att bära vissa kläder. Han resonerade som så att ingen kunde anses som soldat eller underkastas militär disciplin utan att ha stjärnor på sin jacka. Därför tog han på sig uniformen utan stjärnor, och ingen lyckades någonsin få honom att fästa dem på kragen. De skickade honom tillbaka till fängelset, och därifrån överfördes han till ett mentalsjukhus, eftersom myndigheterna kom till den slutsatsen att han måste vara sinnessjuk. Men eftersom han kunde resonera lika klart som vilken annan som helst, kunde inte chefen för mentalsjukhuset beteckna honom som mentalsjuk, och han skickade honom än en gång till hans regemente. På grund av att han så bestämt vägrade att bära militära stjärnor eller utföra något slag av militärtjänst, dröjde det inte länge förrän han var tillbaka i fängelset. I flera månader pendlade han alltså mellan fängelset och mentalsjukhuset.

Till slut skickades han tillbaka till sitt regemente, och den här gången beslöt en viss major att krossa hans motstånd en gång för alla. En dag befallde han honom under revolverhot att ta sina vapen och gå i skyttegravarna. Cuminetti ... visste att den här majoren redan hade dödat flera soldater för mycket mindre förseelser. ... Han var därför övertygad om att hans sista stund nu var inne. Trots detta vägrade han lugnt att röra vapnen. Då beordrade majoren två andra soldater att packa en ryggsäck åt honom och sätta fast den på hans rygg och att spänna på honom ett patronbälte, en sabel och så vidare. Efter att ha klätt ut honom på det här sättet hotade majoren honom återigen med sin revolver och befallde honom att gå ut till fronten. Eftersom Cuminetti inte rörde sig, blev två soldater befallda att bära honom till skyttegraven i armarna och benen med ansiktet neråt. I det  ögonblick då de bar bort honom sade Cuminetti: ’Stackars Italien! Hur skall det någonsin kunna vinna kriget, om man med våld måste bära dess soldater till skyttegravarna?’ Den anmärkningen fick till och med denne hårde och obeveklige major att ge sig, och han befallde att man skulle ta av Cuminetti hans militära utstyrsel och skicka honom tillbaka till fängelset.

Någon tid senare skickade översten för regementet efter honom. Den här officeren hade bestämt sig för att resonera vänligt med honom för att få honom att bära sina militära stjärnor. Han kallade in honom på sitt kontor och försäkrade honom på alla sätt om att om han bara lydde order, så skulle han aldrig behöva ta i ett gevär, och man skulle ordna så att han finge tjänstgöra bakom fronten. Cuminetti erkände senare ... att detta var det svåraste prov han dittills hade genomgått. När översten såg hans ödmjuka och respektfulla inställning, trodde han ett slag att han hade vunnit slaget och sade i faderlig ton: ’Min stackars gosse, hur skulle du ensam kunna kämpa emot hela den oerhört starka armén? Du kan inte annat än bli besegrad. Nu skall jag sätta fast stjärnorna på dig, och du skall bära dem utan att protestera mer. Jag gör detta för ditt eget bästa, och jag svär på att du inte kommer att behöva skjuta på andra människor och att dina uppfattningar kommer att fullständigt respekteras.’

Cuminetti svarade bara: ’Överste, om ni försöker sätta fast stjärnorna på min uniform, så skall jag låta er göra det, men så snart jag kommer utanför dörren tar jag av mig dem igen!’ När översten ställdes inför en sådan oböjlig beslutsamhet, gjorde han inga fler försök och överlämnade honom åt sitt öde.

Denne enkle och ödmjuke man stod inför rätta fem gånger på grund av sin tro. Han satt i fängelse i Regina Coeli, Rom, Piacenza och Gaeta, förutom att han var inspärrad på Reggio Emilias mentalsjukhus.”

Slutligen, efter att ha suttit ännu fler månader i fängelse, togs broder Cuminetti till fronten för att tjänstgöra som bårbärare. Tidskriften berättar:

 ”En dag när han tjänstgjorde vid frontlinjen, fick han höra att en sårad officer låg framför skyttegravarna alltför svag för att kunna ta sig tillbaka bakom stridslinjen. Ingen ville gå ut och hämta honom. Cuminetti erbjöd sig omedelbart att utföra detta riskabla uppdrag, och han lyckades få officeren i säkerhet, även om det kostade honom en benskada.”

Han belönades med en krigsmedalj i silver för sin bedrift, ”men han vägrade att ta emot utmärkelsen på grund av att det han hade gjort hade han gjort av människokärlek och inte för att vinna en medalj”.

Domen som militärdomstolen i Alessandria avkunnade över honom den 18 augusti 1916 finns bevarad i militärdomstolens arkiv i Turin under rättegångsprotokoll  nummer 10419. Broder Cuminetti var utan tvivel det första italienska vittnet som stod upp för kristen neutralitet och antagligen den förste vapenvägraren i det moderna Italiens historia.

DET ÖPPNAS ETT KONTOR I ITALIEN

Kriget upphörde och lämnade efter sig dödsoffer och förödelse som berörde hela landet. Fastän verksamheten fortsatte att stå under ledning av det schweiziska avdelningskontoret, öppnades ett kontor i Italien efter år 1919. Det var i Pinerolo i ett hus som man hyrde vid Via Silvio Pellico nr 11.

År 1922 ersatte broder Remigio Cuminetti syster Cerulli som Sällskapets italienske representant. Det ansågs inte längre lämpligt att en kvinna hade den här ansvarsfulla ställningen, när den kunde innehas av en man som hade gett så överväldigande bevis på sin ostrafflighet. Men syster Cerulli kände sig förolämpad över den här förändringen och lämnade sanningen.

Efter kriget började professor Giuseppe Banchetti översätta Sällskapets publikationer. Han var valdensisk pastor, men han hade studerat sanningen och insåg dess värde. Han hade till och med försökt att införliva vissa trosuppfattningar i sin egen religion genom att predika dem från predikstolen, men utan framgång. Han efterlämnade sanningens säd i olika delar av landet. Omkring år 1913 var han i Cerignola i provinsen Foggia, och dit brukade Sällskapet regelbundet sända honom litteratur. Dessa försändelser fortsatte att komma till den valdensiska kyrkan till och med efter hans död, och senare bildades  en grupp av bibelforskare av sådana som hade läst litteraturen.

Förutom Vakt-Tornet översatte professor Banchetti böckerna Guds Harpa och Befrielse och också många broschyrer. Precis som professor Rivoire bröt han aldrig riktigt med den valdensiska kyrkan, trots att han trodde på Sällskapet Vakttornets bibelförklaringar och spred budskapet.

När professor Banchetti dog år 1926, gjordes översättningarna under en kort tid av en viss fru Courtial, som översatte boken Skapelsen. Men år 1928 fick en överlämnad person, broder Giosuè Vittorio Paschetto, i uppdrag att översätta, och han fortsatte med detta arbete till den 7 november 1939, då han arresterades av den fascistiska polisen. Under den här perioden översatte han böckerna Framtidens regering, Försoningen, Liv, Profetiorna, Ljus (två band), Rättfärdighetens triumf (tre band), Slutstriden förberedes, Beskydd och räddning, Jehova, Rikedom, Fiender och Frälsning. Dessa böcker var verkligen ”mat i rätt tid” för Guds folk. (Matt. 24:45, 1917) Särskilt en bok — Fiender — utlöste en väldig våg av förföljelse över de små grupper av bröder som då fanns, eftersom den talade så rent ut i frågan om neutralitet.

När broder Paschetto kom ut ur fängelset den 23 augusti 1943, fortsatte han att arbeta tillsammans med andra översättare tills han slutade sitt jordiska lopp år 1956.

HJÄLP FRÅN UTLANDET

Låt oss nu gå tillbaka till slutet av första världskriget.  Kort efter år 1918 återvände broder Marcello Martinelli, som hade kommit till kunskap om sanningen i Förenta staterna, till Italien. Han var född i Valtellina, en av de vackra dalar i Rätiska alperna som sträcker sig ner mot Lago di Como, och han bearbetade det här distriktet flera gånger med Rikets budskap. År 1923 blev han ”kolportör” eller heltidsförkunnare av Riket och slöt sig till broder Cuminetti i trakten kring Pinerolo. Broder Martinelli var mycket älskad för sin godhjärtenhet, och under perioder av svår förföljelse drev hans goda hjärta honom att skriva kärleksfulla brev till de få bröder som fanns spridda på olika håll. Han fortsatte i predikoverket till år 1960, då han slutade sin jordiska tjänst. I provinsen Sondrio, där han utförde Herrens verk, bildades en liten grupp bibelforskare.

Under perioden 1920 till 1935 återvände emigranter, som hade tagit emot sanningen i Belgien, Frankrike och Förenta staterna, till Italien. På de platser där de slog sig ner utförde de ett nitiskt predikande och fann många hörande öron. Det var på så vis andra grupper av bibelforskare bildades.

År 1923 bad det schweiziska avdelningskontoret tre kolportörer, som arbetade i den italiensktalande schweiziska kantonen Ticino, att flytta till Italien. Det var Ignazio Protti och hans båda systrar Adele och Albina. Följande år slöt sig syster Emma Hotz, en annan kolportör, till dem.

FEM KOLPORTÖRERS NITISKA VERKSAMHET

Dessa nitiska kolportörers verksamhet är verkligen värd att nämna. De tre systrarna arbetade på ett  distrikt, och bröderna, Ignazio Protti och Marcello Martinelli, på ett annat. Mellan 1923 och 1927 bearbetade de olika delar av Piemonte och en del av Lombardiet. Syster Adele Protti, som senare gifte sig med broder Brun från Schweiz, skrev för många år sedan:

”År 1924 trycktes 20.000 exemplar av broschyren En önskvärd regering i Pinerolo. Vi hade också fått 100.000 exemplar av traktaten Ecklesiasticismen anklagad från Bern. Den här traktaten innehöll den anklagelse som lästes upp vid konventet i Columbus i Ohio år 1924. Den riktade hård kritik mot prästerskapet. Den spreds i alla större städer i Italien.”

En rapport i Vakt-Tornet för 1 december 1925 sade så här om den kampanjen: ”Våra italienska bröder spred 100.000 exemplar av ’Anklagelsen’; och de såg särskilt till att påven och andra höga ämbetsmän i Vatikanen fick var sitt exemplar.”

Man kan lätt föreställa sig hur spännande dessa kolportörer måste ha tyckt att det var att sprida ett så fränt budskap! Syster Brun fortsatte:

”Broder Cuminetti, syster Hotz och jag spred 10.000 exemplar av ’Anklagelsen’ i Genua på en enda dag. Ett hundra tusen exemplar av traktaten Ett vittnesbörd till världens styresmän skickades från Schweiz, men myndigheterna beslagtog nästan allesammans. Ungefär var tredje månad brukade vi fara och besöka bröderna i San Germano Chisone för att bli andligen uppbyggda vid mötena. Det är svårt att uttrycka den längtan eller brinnande åstundan vi hade efter att få träffa bröderna ett slag.

Vid ett tillfälle hade jag arbetat hela dagen i en by med mycket gott resultat. Mitt hjärta var fyllt av glädje, när jag började gå hemåt längs den enda väg som fanns och som  gick genom en skog”. När jag gick vägen fram full av glada tankar, blev jag plötsligt medveten om att en ung man med en cykel gick vid sidan av mig. Jag blev inte alls rädd utan började vittna för honom om Rikets fridfulla och rättvisa regering. Det tog oss ungefär två timmar att gå vägen tillbaka till Alessandria. Mot slutet av vår färd sade den unge mannen till mig:

’Signorina, jag tycker att jag måste få bekänna för er att ni har hindrat mig från att begå ett fruktansvärt brott. När jag hann ifatt er, var det min mening att göra er illa. Om ni hade gjort motstånd, hade jag rentav kunnat döda er. Men när jag såg ert strålande ansikte och ert uttryck av oskuldsfull tillit, så kunde jag inte missbruka ert förtroende. Sedan började ni tala med mig om så många underbara ting som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Dessa två timmar har räckt för att förändra min inställning till livet, och jag inser nu vilket eländigt kräk jag var. Jag skulle vilja förändra mitt levnadssätt. Var snäll och ge mig all den litteratur ni har om dessa ting.’

Jag gav honom all den litteratur jag hade kvar i min väska, och han betalade mig för den. Sedan tog han mig i hand och sade adjö. Vid detta tillfälle såväl som vid andra har jag blivit beskyddad på ett helt enastående sätt.”

Syster Brun förblev trogen ända till sin död i Zürich år 1976, efter 50 år av trogen tjänst. Hennes bror, Ignazio, en annan av de fem kolportörerna, skrev så här år 1970:

”Vi räknade inte ens timmarna vi använde i tjänsten. Vi arbetade helt enkelt från morgon till kväll. Vi blev ofta arresterade och släpptes sedan efter en kort tid. I Gallarate (nära Varese) blev broder Martinelli och jag arresterade och satta i fängelse på grund av falska anklagelser som prästerna kokat ihop. Vi fick lov att komma ut på fängelsegården en timme om dagen, och detta gav oss tillfälle att vittna för andra fångar. Vi var ofta omringade av en grupp åhörare, och till och med vakterna stannade till. En dag kom också  fängelsedirektören. När fångarna fick veta att vi skulle friges, omfamnade de oss och tackade oss hjärtligt. Vi blev också mycket rörda av detta, och vi tackade Gud för att han hade gett oss en chans att nå dessa människor.”

”En dag”, fortsatte broder Protti, ”när jag gick från hus till hus, lade jag märke till att en man följde efter mig. Strax efteråt, när jag kom ut från ett hus, hejdade han mig och sade att han var agent för säkerhetspolisen. Han bad att få se mitt identitetskort och ville veta vad jag gjorde. Eftersom jag tänkte introducera en broschyr som handlade om en önskvärd regering, så svarade jag: ’Jag förkunnar att det skall komma en önskvärd regering.’ Agenten blev nästan förnärmad över detta och svarade att det redan fanns en önskvärd regering — han åsyftade givetvis den fascistiska regimen. Jag förklarade: ’Den regering ni åsyftar är bara tillfällig. Den som jag förkunnar om skall bestå för evigt.’ Sedan tog jag fram min bibel och lät honom läsa Daniel 2:44 och Dan. 7:14. Ni skulle ha sett hur noggrant han läste dessa båda verser. Han gav mig bibeln tillbaka, och i stället för att arrestera mig, som jag hade väntat, lät han mig gå. Efter alla dessa år undrar jag fortfarande om den där agenten kom ihåg vårt samtal, när fascistregimen föll.”

Broder Protti var trogen i Rikets tjänst ända till sin död. Han dog i Basel år 1977 vid 80 års ålder.

ÅR 1925 HÖLLS DEN FÖRSTA SAMMANKOMSTEN

Trots många svårigheter fortsatte verksamheten att växa, och den första sammankomsten hölls i Pinerolo den 23—26 april 1925. Eftersom broder A. H. Macmillan från Sällskapets huvudkontor besökte olika länder, däribland Italien, så kunde han vara närvarande. Sammankomsten hölls i ett stort rum på Hotell Corona Grossa.

Det skulle ha varit absurt att tro att fascistmyndigheterna skulle ge oss lov att hålla den här sammankomsten.  Därför lät bröderna sammankomsten kamoufleras av ett bröllop. Vid sammankomsten gifte sig nämligen broder Remigio Cuminetti med syster Albina Protti, en av de schweiziska kolportörerna. Vid denna historiska sammankomst var det 70 som var närvarande och 10 som blev döpta.

”Dagarna var fulla av välsignelser, glädje och lycka”, skrev syster Brun, som var närvarande vid sammankomsten. Hon tillägger: ”Hotellägaren tog med sig sina gäster och kunder in i salen och sade: ’Kom här skall ni se — vi har den äldsta kristna kyrkan under vårt tak!’ ... Allt var väl organiserat, och vi lyckades vanligtvis utrymma salen och ställa ut stolarna i en handvändning. Efteråt tog vi bort dem igen och lämnade allt i sin ordning. Alla var glada och villiga att hjälpa till. Detta var ett stort vittnesbörd.”

Men det var en sak som var lite besvärlig under den där första sammankomsten: ”Fastän vi var olika på många sätt, så lyckades vi komma bra överens. Men vi lyckades inte komma överens om hur vi skulle sjunga sångerna. Bröderna från norr sjöng med ett livligt tempo, medan de som var från södern sjöng sakta och med en sådan känsla att det vore synd att försöka få dem att ändra sig. Den presiderande brodern beslöt därför att vännerna från södern skulle få sjunga först och att bröderna från norr skulle följa efter.”

VERKSAMHETEN BÖRJAR GÅ TILLBAKA

Predikoverksamheten verkade mycket lovande. Det hette i den rapport som publicerades i The Watch Tower för 1 december 1924: ”Man har skaffat  cyklar åt tre kolportörer, som färdas genom landet och sprider litteratur och säljer böcker. Vi har stora förhoppningar om att sanningen inom en nära framtid skall få stor spridning i Italien.”

Någon tid dessförinnan hade broder Cuminetti fått ärva 10.000 lire, en ansenlig summa på den tiden. Han kunde därför använda all sin tid till att vittna och uppmuntra bröderna genom att besöka dem på deras hemmadistrikt. Den italienska upplagan av Vakt-Tornet för 1 maj 1925 hade en ”Berättelse om en resa över hela Italien”, gjord av bröderna Cuminetti och Martinelli vid slutet av år 1924. De färdades så långt som 500 mil för att besöka bröderna i isolerade områden såväl som intresserade personer i olika trakter, från Lombardiet till Sicilien. Berättelsen talar om att i Porto Sant’Elpidio (i mellersta Italien) lade man in en ansökan för att få tillåtelse att använda en lokal, där man tänkte hålla ett föredrag, och ”även om myndigheterna funderade på saken ett tag, så måste de till slut ge oss tillåtelse på grund av vår envishet. ... Det kom mer än 200 personer för att höra talet ’De dödas återkomst är nära’.” Detta var otvivelaktigt en stor framgång.

Sedan började verksamheten av olika orsaker att gå tillbaka. Under 1926 och 1927 måste tre av kolportörerna av hälsoskäl eller av andra skäl återvända till Schweiz. Men det som verkligen kom att orsaka tillbakagång var det konkordat som år 1929 ingicks mellan katolska kyrkan och den fascistiska staten och som gav kyrkan exceptionella förmåner. Därigenom inleddes en sorglig period av religiöst förtryck.

Några få små sanningslampor fortsatte att lysa  här och var. På sina håll fanns det små grupper av bröder eller bara isolerade personer, men det var svårt att hålla kontakt med dem och att hålla dem förenade. De liknade mera glödande kol gömda under askan, och de riskerade att fullständigt dö ut. Och några dog faktiskt ut. Så här beskrev broder Cuminetti situationen i ett av sina brev:

”Vi skulle gärna vilja göra mer, men vi är under allt strängare observation, ... de lägger beslag på allt. Vi fick Den Gyllne Tidsåldern [nu Vakna!] fram till mars, men sedan kom den inte längre. Brooklyn meddelade oss att de hade skickat flera paket med de senaste böckerna och broschyrerna,  men vi har inte fått någonting. Allt färre exemplar av Vakt-Tornet kommer fram, och alla de bröder som visar nitälskan arresteras av fienden, ... andra hotas med att bli förvisade till en annan landsända eller med att bli illa behandlade på andra sätt.”

RIKETS VERKSAMHET TYSTAS INTE NER FULLSTÄNDIGT

Det skulle inte ha varit så svårt för prästerskapet att med stöd av sina fascistiska hantlangare kontrollera några tiotal människors verksamhet och att till slut krossa den fullständigt, om det inte hade varit som det sägs i Jesaja 59:1: ”Herrens [Jehovas] arm är inte för kort, så att han ej kan frälsa, och hans öra är inte tillslutet, så att han ej kan höra.” Han tillät inte att hans lojala tjänare blev besegrade.

Här och där lyckades små grupper av Rikets förkunnare överleva. Och bara det förhållandet att de kom att finnas till och att de förblev ståndaktiga visar att Jehova beskyddade dem genom sin mäktiga verksamma kraft.

GRUPPEN I PRATOLA PELIGNA

Den förste som förde Rikets budskap till Pratola Peligna i provinsen Aquila, år 1919, var en emigrant som hade kommit till kunskap om sanningen i Förenta staterna. Den här brodern, Vincenzo Pizzoferrato, var trogen mot sin himmelska kallelse ända fram till sin död år 1951. Han arbetade som frukthandlare i de närbelägna städerna Sulmona, Raiano och Popoli. Han brukade komma till de här platserna med sin dragkärra tungt lastad med frukt och litteratur för spridning. Den gudomliga tidsåldersplanen,  Guds Harpa och andra publikationer spreds på det här sättet, och snart började det samlas en liten grupp av intresserade personer runt honom.

År 1924, när han höll på att avsluta spridandet av traktaten The Return of the Dead Is Imminent (De dödas återkomst närmar sig) i närheten av kyrkogården i Popoli i Pescara, kom en präst följd av några fascistiska ungdomar och avbröt hans verksamhet och förde honom till polisstationen för förhör. Men det visade sig att polismästaren var mycket gynnsamt inställd till budskapet. Han ropade på alla karabinjärerna på stationen för att de skulle komma och lyssna på brodern, som fick avge ett enastående vittnesbörd och lämna litteratur. För att inte fascisterna skulle ställa till några mer svårigheter för broder Pizzoferrato lät polismästaren två poliser följa honom till järnvägsstationen.

År 1925, när sammankomsten hölls i Pinerolo, var broder Pizzoferrato där tillsammans med sin hustru och en intresserad person, som blev en broder. På den tiden fanns det redan en grupp på omkring 30 personer som församlades i hans hem, och längre fram, när en familj byggde ett nytt hus, avdelades ett rum för att användas som Rikets sal.

År 1939 lyckades prästerskapet hetsa upp myndigheterna mot bröderna, som råkade i allvarliga svårigheter. Litteraturen konfiskerades, och det blev förbjudet att hålla möten. Broder Pizzoferrato arresterades och förhördes vid specialdomstolen i Rom och dömdes till fängelse. Det dröjde inte länge förrän han släpptes på grund av sin dåliga hälsa, och han började omedelbart att återigen sprida de ”goda nyheterna”, trots risken att bli arresterad på  nytt. Bröderna där på platsen tystades alltså aldrig riktigt ner.

GRUPPEN I ROSETO DEGLI ABRUZZI

Roseto degli Abruzzi är en by vid kusten i provinsen Teramo. Invånarna där fick först höra sanningen av en syster vid namn Caterina Di Marco. Hon var född i Roseto men emigrerade till Förenta staterna, där hon år 1921 kom i kontakt med sanningen i Philadelphia. Ett år senare döptes hon och återvände till Roseto degli Abruzzi år 1925. Vad gjorde hon, när hon kom tillbaka? Systern berättar:

”Så snart jag kom tillbaka började jag tala med andra om tron. Jag brukade till och med sprida traktater och broschyrer på badstranden nära badhytterna. En viss man där på platsen läste en av dessa broschyrer och utropade: ’Aha, detta måste vara den där nya religionen som Caterina har tagit med sig hem från Amerika.’ Han önskade läsa resten av den litteratur jag hade. Det gjorde han och blev övertygad om att detta var sanningen.” Han var den förste, och senare kom det fler ärliga människor. Broder DeCecca beskrev en gång syster Di Marco som ”ett verkligt svärd” som svingades mot de religiösa motståndarna. Den här systern bevarade sin ostrafflighet och höll sitt hopp levande ända till sin död år 1982.

Domenico Cimorosi, den förste som kom med i sanningen som en följd av hennes predikande, tjänade som reguljär pionjär till sin död vid 87 års ålder. Några år innan han dog skrev han följande berättelse om hur arbetet började i det området:

”Jag började tala med min bror, far och kusin  och med mina arbetskamrater om sanningen. Till slut läste omkring fem eller sex av oss den enda lilla broschyr jag hade, Tröst för folket, och vi slog upp skriftställena i våra biblar. Vi beslöt oss för att gå och besöka Caterina Di Marco, den dam som hade kommit tillbaka från Amerika. Vi insåg omedelbart hur logiska de förklaringar var som hon kom med, och vi började hålla möten hemma hos henne. Trots att fascisterna kort därefter försökte komma på oss, lyckades vi med Jehovas hjälp hålla våra mötesplatser hemliga.”

Det dröjde inte länge förrän denna lilla grupp av ärliga människor började få känna av religiös intolerans. Caterina Di Marco berättar: ”Församlingens präst väckte åtal mot mig för att jag spred traktaten Ecklesiasticismen anklagad. Jag frikändes, men mina svårigheter var inte över. Senare blev jag för första gången arresterad, och orsaken var att jag inte gick och lyssnade på det tal som hölls av Il Duce [ledaren, Mussolini]. Domaren frågade mig varför jag inte hade gått dit. Jag svarade genom att citera Daniels tredje 3 kapitel om de tre hebréerna, som vägrade att falla ner för den gyllene bildstoden. De dömde mig till fem års förvisning till en annan del av Italien.”

Vittorio Cimorosi, Domenicos son, kommer ihåg att litteraturen ofta konfiskerades under 1930-talet. Men några få exemplar av Vakttornet och några andra publikationer kom fram dit de skulle. Han berättar: ”Broder DeCecca skrev ofta till min far och andra intresserade personer och skickade dem andlig mat. Han uttryckte sig ofta i förtäckta ordalag för att inte utsätta oss för fara. En gång skrev  han: ’Om ni inte har några ”fiender”, så kommer ni att finna dem i Montone.’ Broder Guerino Castronà följde hans förslag och begav sig till byn Montone, där han fann en man som hade boken Fiender och en del annan litteratur.”

GRUPPEN I MALO

”Jag kan aldrig vara nog tacksam mot Jehova för den dyrbara gåvan som det har inneburit att frukta Gud alltifrån min ungdom.” Dessa ord skrevs av Girolamo Sbalchiero, en broder som förblev trogen mot sitt kristna förordnande ända till sin död år 1962. Hans personliga berättelse är intimt förbunden med berättelsen om en grupp vittnen som med tiden skulle bli en blomstrande församling.

Broder Sbalchiero var från början en nitisk katolik. Runt sin bara midja brukade han bära ett knutet rep, som han gisslade sig med, och han brukade späka sitt kött som botgöring för sina synder. Han brukade ofta be och då knäböja på små kiselstenar, så att han kunde frambära sitt lidande till Gud. Han deltog också i långa pilgrimsfärder till fots; en gång var sträckan hela 50 kilometer. Sedan, år 1924, hörde Girolamo Rikets budskap för första gången av en person som hade varit i kontakt med vittnena i Amerika. Hur reagerade han? Så här skrev denne gudfruktige snickare från Malo, en liten by i närheten av Vicenza i Venetien:

”Jag arbetade på dagarna och läste bibeln på kvällarna. Min arbetsgivare hade gett mig en bibel, eftersom han inte själv ville ha den, och även om jag inte förstod mycket av vad jag läste, så gjorde berättelsen om striden vid Harmageddon ett mycket starkt  intryck på mig, och jag började omedelbart tala med andra om den. Jag brevväxlade med broder Cuminetti, som tjänade i Pinerolo, och hans brev hjälpte mig mycket. Men eftersom jag inte fick någon personlig hjälp, tog det mig åtta år att helt och fullt fatta sanningen. När jag väl hade fattat den, slutade jag att gå i kyrkan och ta del av nattvarden, som jag annars hade gjort varje morgon i hela mitt liv.”

Men förföljelsen lät inte vänta på sig. Han berättade: ”Vi brukade gömma oss bakom häckar på isolerade platser för att studera bibeln. En gång firade vi till och med Åminnelsen i en grotta. Andra blev intresserade av budskapet och förenade sig med mig. En söndagseftermiddag var fem av oss församlade i ett privat hem för att studera bibeln. Efter ett tag klev byprästen in och skymfade oss och sade att vi var alltför okunniga för att kunna förstå bibeln. Han tillade att det var bara prästerna som hade förmågan att frälsa själar.”

Efter en hetsig diskussion, under vilken prästen inte kunde svara på en enda av de frågor som ställdes till honom, skickade han efter polisen. Men polismästaren kände brodern, och han visste också att han var mycket respekterad där i trakten för sin godhet, så han vidtog inga åtgärder.

Broder Sbalchieros berättelse fortsätter: ”Någon tid därefter beslöt Sällskapet att ha en kampanj med broschyren Riket som är världens hopp. Jag började cykla mot Padua, och jag hade med mig 165 broschyrer, men på vägen stoppades jag av polisen och arresterades, och man tänkte väcka åtal mot mig för att få mig förvisad till en annan del av Italien. Men  lyckligtvis fick myndigheterna i min hemstad reda på detta, och de ingrep och hjälpte mig. De lyckades till slut få mig frigiven och följde mig hem igen. När vi kom tillbaka till stora torget, sade de till mig: ’Har du inte fått nog av allt detta nu?’ Jag svarade: ’Inte alls. Jag känner mig mer beslutsam än någonsin tidigare.’ Då tittade de förvånat på varandra.”

Girolamo Sbalchieros son, Giuseppe, berättar: ”En dag sade jag till min far: ’Hur skall vi kunna stå emot de tusentals mäktiga personer som motstår oss och fortsätta att avge ett vittnesbörd?’ Han svarade: ’Var inte rädd, min son, för det här verket är inte från människor, utan från Gud.”’ — Jämför Apostlagärningarna 5:33—40.

GRUPPEN I FAENZA

Kommer du ihåg Ignazio Protti, den kolportör som kom till Italien från Schweiz år 1923? År 1924 fick han tillfälle att vittna i Marradi, där han var född, en liten by omgiven av berg och kastanjeskogar. Sanningens säd föll i den ”utmärkta jorden”, och många människor tog emot budskapet. (Matt. 13:8) De i sin tur delade med sig av den här kunskapen till andra.

Några år senare fick en bonde vid namn Domenico Taroni i Sarna i Faenza, inte långt från Marradi, en del litteratur. Han tog villigt emot de ”goda nyheterna”. År 1927 prenumererade han på Vakt-Tornet, men han fick bara några få exemplar. Antagligen var det så att några av dem råkade undgå myndigheternas uppmärksamhet, medan andra kom fram genom underjordiska metoder. Broder Taroni var ett av de första vittnena i den bördiga  Romagnatrakten. En av de första han kontaktade var Vincenzo Artusi, som blev en trogen broder och senare tjänade som äldste i en av de tre församlingarna i Faenza ända till sin död år 1981. Vincenzo lyckades i sin tur föra sanningen vidare till andra, däribland Emilio Babini och dennes bror Antonio. De var båda trogna mot Jehova ända till sin död.

Dessa nitiska bröder kom tillsammans i privata hem. Så snart som prästerskapet förstod vilka de var, blev de förföljda. Några gav upp, men andra bevarade sin ostrafflighet. De nio bröder som fanns kvar i den här trakten år 1939 räckte mer än väl till för att kunna få fart på den omfattande verksamheten under efterkrigsperioden.

GRUPPEN I ZORTEA

År 1931 och 1932 kom två emigranter tillbaka från utlandet med sanningen i sina hjärtan. De var Narciso Stefanon, som kom från Belgien, och Albino Battisti, som kom från Frankrike. De började omedelbart predika — den förre i Zortea, en liten by med några hundra invånare som ligger på tusen meters höjd på en bergssluttning, och den senare, som hade fått höra sanningen av en polsk broder, i Calliano, som ligger omkring 15 kilometer från Trento.

Innan Narciso Stefanon återvände till Italien, hade han knappt hunnit mer än prenumerera på tidskriften Vakttornet och läsa några av Sällskapets andra publikationer. När han kom tillbaka till Zortea, fortsatte han under någon tid att gå i kyrkan, och det var just där i kyrkan som han avgav sitt första vittnesbörd. En dag vid mässan höll församlingsprästen  en predikan som förklarade delar av evangeliet, och Narciso bestred offentligt vad prästen hade sagt, och han använde då Diodatiöversättningen av bibeln för att bevisa vad prästen hade fel i.

Församlingen delade upp sig i två läger; det ena stödde Stefanon och det andra stödde prästen. Men på grund av prästens inflytande försvann den första gruppen så småningom, och det var bara några få personer som egentligen tog emot Rikets budskap. Narciso Stefanon lämnade katolska kyrkan en gång för alla, och några andra förenade sig med honom i att studera den ”trogne och omdömesgille slavens” publikationer. (Matt. 24:45—47) De brukade komma tillsammans på höskullar, i lador och var som helst, där prästerskapet eller fascisterna inte kunde kontrollera dem. På den tiden förföljde regimen de sanna kristna skoningslöst.

En av dessa människor med hörande öron var Francesco Zortea. Han hade samma namn som byn. År 1933, vid 25 års ålder, hörde han för första gången talas om sanningen, och från och med då visade han okuvlig tro på Jehova ända till sin död år 1977.

Broder Zortea skrev i en berättelse om sin kristna tjänst:

”De spionerade på oss, skuggade oss och höll reda på oss i sådan utsträckning att vi måste gömma oss, när vi önskade slå upp och läsa i bibeln. Jag hade många personliga erfarenheter av det här slaget, och i stället för att försvaga min tro, så stärkte de den. I april 1934 gick jag till fots till Fonzaso (Belluno) omkring 20 kilometer från mitt hem för att vittna där. Medan jag gick från hus till hus med Rikets budskap, blev jag stoppad av polisen och förd till polisstationen.  Där blev jag förhörd, min litteratur konfiskerades, och jag kastades i en cell till följande morgon.

Senare, i juli 1935, fick jag besked om att komma till polisstationen för ett viktigt tjänstemeddelande. När jag kom dit, sade polismästaren till mig: ’Herr Zortea, vi måste meddela er att ert fall har överlämnats till pretura [motsvarar ungefär tingsrätten] i Trento, och den här myndigheten begär en förklaring från er som specificerar vad det är för slags verksamhet ni håller på med.’ Jag talade om för dem att jag ’förkunnade om Guds rike’ för människor.

Inte långt därefter, i augusti månad, blev jag återigen anmodad att snarast komma till polisstationen. Den här gången fick jag veta att domstolen i Trento inte var nöjd med min första förklaring. De önskade en ny förklaring som talade om vad jag menade med uttrycket ’att förkunna om Guds rike’. Jag förklarade därför den bibliska betydelsen av det här uttrycket i enlighet med orden ’må ditt rike komma’ i bönen Fader vår. De måste ha förväxlat Riket med en politisk regering!” — Matt. 6:9, 10.

Men den här broderns verkliga svårigheter hade ännu inte börjat. I oktober 1935 förklarade Italien krig mot Etiopien, och när broder Zortea blev inkallad till militärtjänst, bestämde han sig för att bevara sin neutralitet. Han skrev: ”Jag vägrade att ta på mig uniform och att slåss mot min medmänniska.” Detta ledde till att han dömdes till fem års förvisning till en annan del av Italien. Bröderna Stefanon och Battisti drabbades av samma öde.

Broder Zortea fortsatte att predika också sedan han blivit förvisad till Muro Lucano i provinsen Potenza. Han berättade: ”Så snart jag hade kommit i ordning tog jag kontakt med broder Remigio Cuminetti och bad att få litteratur för att fortsätta predikoarbetet. Inte långt därefter fick jag ett paket med broschyrer, som jag försiktigt började sprida. Jag  använde mig av flera olika metoder. En del broschyrer delade jag ut personligen, andra lade jag på allmänna bänkar utefter vägkanten, och åter andra lade jag i parkerade bilar.”

Tack vare att regeringen beviljade amnesti kunde han återvända hem till Zortea år 1937, lagom för att bevittna en annan episod, som visade hur prästerskapet gav utlopp åt sin religiösa intolerans mot Jehovas vittnen. En av systrarna på platsen dog, och prästen ville inte låta henne bli begraven på församlingens kyrkogård under den förevändningen att han då skulle profanera helig mark. Det gick tre dagar, och saken var fortfarande i ett dödläge. Därefter hade församlingsprästerna i Zortea och grannbyn Prade ett möte med kommunalsekreteraren och borgmästaren under fascistregimen. Vad som hände sedan kan mycket väl vara hämtat från en berättelse om de första kristna. Broder Zortea skrev:

”Inte förrän vid middagstid den tredje dagen fick vi veta att begravningen skulle äga rum omedelbart och att kroppen måste begravas i Prade, där kommunen ägde en bit mark på kyrkogården. Vi gav oss i väg dit. Vi var fyra vänner och några av systerns släktingar och andra intresserade personer. Vi åtföljdes av en tjänsteman ur kommunfullmäktige och en poliseskort. Vi hälsades längs vägen med skratt, busvisslingar och löje, och när vi kom fram till Prade, fann vi att en folkskara väntade på oss för att se komedins slutakt, som skulle bli den allra intressantaste.

Det hade blivit bestämt att vi inte fick gå in på kyrkogården genom grinden, eftersom den hade blivit ’välsignad’. Vi skulle följaktligen vara tvungna att ta kistan över muren med hjälp av två stegar, den ena på insidan och den andra på utsidan av kyrkogården. Folkskaran hade kommit för att bevittna spektaklet, när vi skulle föra kistan över muren. Då ingrep kommunaltjänstemannen och frågade vem som bar ansvaret för en sådan anordning. Han fick veta att det var prästen på platsen som hade bestämt om detta. Då svarade  tjänstemannen att borgmästaren hade gett order om att begravningståget skulle gå genom grinden, och det var också vad vi sedan fick tillåtelse att göra.”

GRUPPERNA I MONTESILVANO, PIANELLA OCH SPOLTORE

I början av trettiotalet återvände Luigi D’Angelo till Spoltore i Abruzziregionen. Han hade kommit till kunskap om sanningen i Frankrike, och när han kom tillbaka till Italien, visade han kristen kärlek mot sina släktingar, vänner och grannar genom att dela med sig av sin kunskap till dem. Så här säger bröder, som fortfarande kommer ihåg honom:

”Han var mycket verksam och full av nitälskan. Han färdades ofta många kilometer för att besöka isolerade bröder, trots de många svårigheter som sådana resor innebar. Cykel var det vanligaste transportmedlet på den tiden, och det kan vara bra för oss i våra dagar att erinra oss en av hans längsta resor, då han cyklade närmare 60 mil över Apenninerna för att besöka en broder som bodde i Avellino. Innan han for i väg, gick han ut för att leta rätt på en kraftig stör, som han skulle binda fast på cykeln, ifall han skulle stöta på vargar när han for över bergen. Han satte också på en dyna på sadeln och gav sig i väg full av entusiasm, uppfylld av en önskan att uppbygga en annan broder genom den kristna gemenskap som är så nödvändig för oss alla. Hans tjänst varade inte så länge, eftersom han blev sjuk och dog år 1936.”

Men den sanningens säd som den här brodern planterade dog inte ut. Denna säd började i stället att gro enligt Guds vilja, hans som ”får det att växa”. (1 Kor. 3:7) Från ett enda vittne kom det  alltså att bildas grupper av förkunnare i städerna Montesilvano, Pianella och Spoltore i provinsen Pescara. Dessa bröder måste också ”lyfta upp sin tortyrpåle” och utstå förföljelse som Jesu Kristi efterföljare. — Luk. 9:23.

Familjen Di Censo i Montesilvano var en av dessa familjer som tog emot Rikets budskap. De gjorde sig av med sina religiösa helgonbilder, och kort därefter blev deras hem en mötesplats för dem som önskade studera bibeln. Vad hände sedan? Syster Mariantonia Di Censo, som fortfarande troget vandrar på sanningens väg, berättar:

”Prästerskapet började snart motstå oss. De organiserade en imponerande procession som hela byn deltog i. De gick sakta runt vårt hus, och därefter stack deltagarna ner ett kors i marken och började skrika: ’Protestanter kom ut! Kom tillbaka till kyrkan!’ Vi hade blivit till allmänt åtlöje. Vi fick ensamma möta det här motståndet, och det var bara Jehova som kunde uppehålla oss och ge oss den nödvändiga styrkan till att försvara sanningen och fortsätta.”

Gerardo Di Felice, en annan medlem av Montesilvanogruppen, fick sin tro prövad vid många olika tillfällen. En gång, när han höll ett bibelstudium i sitt hem, rusade ett gäng fanatiska fascister som uppviglats av prästerskapet in i huset och slog honom och lämnade honom medvetslös på golvet.

Han bevarade senare sin neutralitet med fasthet och mod. Han skrev: ”Först skickades jag till Bari till militärsjukhuset där och sedan till mentalsjukhuset i Bisceglie [därifrån blev han utskriven, därför att man menade att han led av ’paranoia’]. En dag  kom en nunna på mig med att läsa bibeln under min kudde. Hon lade beslag på den och sade att det var en bok som var full av gift.”

Broder Francesco Di Giampaolo, en urmakare i Montesilvano, berättar: ”Jag var fullt upptagen med mitt arbete, när ett gäng ligister, som uppviglats av prästen, började kasta stora lerklumpar på huset där jag bodde. Mina grannar och andra hyresgäster rusade omedelbart ut och skrek: ’Vi är inga protestanter!’ De träffades, men jag var oskadd.”

EN BLIXTKAMPANJ

Låt oss nu gå tillbaka till år 1932. Broder Martin Harbeck, tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Schweiz, tyckte att arbetet i Italien skulle få bättre fart om kontoret inte låg i Pinerolo, utan låg mer centralt, i en större stad. Därför öppnades ett kontor i Milano det året. Broder Cuminetti tyckte inte att det skulle vara så förståndigt att han för sin del flyttade till en annan stad vid en tid då det rådde så svår förföljelse, så han blev kvar i Pinerolo och fortsatte att på hemliga vägar hålla kontakt med bröderna.

Det nya kontoret öppnades vid Corso di Porta Nuova nr 19. Det var en fin våning som gjorts i ordning och möblerats till kontor. Syster Maria Pizzato förordnades att arbeta där som sekreterare åt broder Harbeck.

Det är intressant att höra hur syster Pizzato lärde känna sanningen. Du kanske kommer ihåg att man vid sekelskiftet kunde köpa Vakt-Tornet i de större tidningskioskerna i provinshuvudstäderna. Och under år 1903 och 1904 köpte Maria Pizzatos mor  några exemplar av tidskrifterna i en av de största tidningskioskerna som låg vid Piazza Vittorio Emanuele i staden Vicenza. Det var inte förrän många år senare, år 1915, som Maria Pizzato kom att läsa de här tidskrifterna igen med större uppmärksamhet. Den här gången väcktes hennes intresse, och hon beslöt att skriva till Pinerolo. Clara Cerulli, som var en syster på den tiden, skrev tillbaka till henne och skickade några publikationer. Och på så sätt började Maria Pizzato uppskatta den sanna livgivande kunskapen.

Det nya kontoret i Milano registrerades i handelskammaren i staden under namnet ”Società Watch Tower”, ett sällskap för tryckning och spridning av bibliska böcker och traktater. Broder Harbeck var den ansvarige. Man öppnade ett konto med posten och hyrde ett postfack. Allting var färdigt och man trodde fullt och fast att man nu skulle kunna bedriva en omfattande verksamhet över hela landet.

Man skulle sätta i gång verksamheten med en kampanj och använda broschyren Riket som är världens hopp. Den skulle genomföras så snabbt att den överrumplade den fruktade O.V.R.A. (den hemliga polisen som spårade upp antifascistisk verksamhet). Det var inte många bröder i Italien på den tiden, knappt mer än 50 allt som allt. För att undvika att skapa svårigheter för bröderna i landet ordnade därför kontoret i Schweiz så att 20 schweiziska bröder skulle utföra själva arbetet med att sprida broschyren. De schweiziska förkunnarna for till var sin stad i norra och mellersta Italien, ända ner till Florens, för att sprida broschyren från dörr till dörr och på gator och torg.

 Ett gratisexemplar av broschyren skickades också per post till alla akademiker och intellektuella i provinsen Milano. På den tiden var det förbjudet i lag att importera litteratur från utlandet. Därför trycktes broschyren av Archetipografia i Milano. Man lämnade in tre exemplar till prefetturas (prefekturens) presskontor för att få det tillstånd som krävdes, vilket man också fick.

Hur skulle de politiska och kyrkliga myndigheterna reagera för det här teokratiska blixtanfallet? Allt var färdigt flera dagar före det fastställda datumet, det vill säga några dagar före den 19 mars, som är S:t Josefs dag i den katolska almanackan. Syster Adele Brun, som var ett av de 20 schweiziska vittnen som deltog i den här speciella kampanjen, skrev så här angående den:

”Jag skickades till Turin. Där väntade broder Boss från Bern på mig. Han hade redan hittat ett rum åt mig, och 10.000 exemplar av broschyren, som var inslagna i en mängd paket, fanns förvarade i en lagerlokal. Brodern sade till mig att jag skulle kontakta tidningsförsäljare i staden och avtala med dem om att hjälpa mig med spridningen, eftersom arbetet skulle utföras så snabbt som möjligt. Jag gjorde detta. Sedan for brodern sin väg, och jag var hänvisad till mig själv.

Jag kontaktade sammanlagt 12 tidningsförsäljare, och vi kom överens om att de skulle få 20 lire var för att sprida broschyren under dagen. Jag utsåg den duktigaste av dem till att leda det hela, och jag lovade henne 10 lire extra om hon organiserade saker och ting väl. Jag utsåg också fyra tidningsförsäljare till att tjänstgöra som förrådscentraler, där man kunde fylla på sitt förråd av broschyrer. Verksamheten var mycket framgångsrik. Man lämnade broschyrer överallt, också på restauranger och kontor.

Sedan, vid middagstid, kom ägaren till lagerlokalen där broschyrerna förvarades och talade om för mig att han skulle ha stängt på S:t Josefs dag, det vill säga följande dag.  Så vad skulle jag göra? Om jag väntade till efter helgdagen, så skulle jag ge prästerna tid till att få litteraturen konfiskerad.

Omkring klockan tre på eftermiddagen började den ene efter den andre av de 12 tidningsförsäljarna att komma tillbaka. De var mycket trötta och ville komma hem, eftersom de ännu inte hade fått tillfälle att äta ett mål mat. Men i stället för att skicka hem dem gick jag ut och köpte en del matvaror, och sedan åt vi en måltid tillsammans. Därefter föreslog jag: ’Om ni ser till att arbetet blir färdigt i kväll, så skall jag ge er 10 lire extra.’ De gick med på att fortsätta, och efter en kort paus gick de åter ut och arbetade. Vid slutet av kvällen hade de spridit alla broschyrerna.”

Syster Brun for vidare till staden Novara och deltog i kampanjen där, och sedan var det dags för henne att fara hem igen. Hon berättade: ”Jag tog tåget till Milano, där 200.000 exemplar av broschyren hade beslagtagits, och samma kväll for jag vidare till Schweiz, där min man oroligt väntade på mig. Kampanjen hade genomförts så snabbt och oväntat att ingen av de 20 bröderna blev arresterad.”

Man beräknade att trots att så mycket litteratur hade konfiskerats, så hade man dock spridit 300.000 broschyrer!

Reaktionen lät inte vänta på sig. Syster Pizzato berättar: ”Bara två eller tre dagar efter kampanjen började tidningarna, framför allt då de som var under prästerligt inflytande, att rikta ett våldsamt angrepp mot oss. Kontoret på Corso di Porta Nuova överöstes med förfrågningar, och det kom brev från hela Italien där man bad om böcker eller förklaringar.

Vid den tidpunkten kom det två poliser till kontoret och beordrade broder Harbeck och mig att omedelbart inställa oss på presskontoret vid polishögkvarteret. Efter det att man hade ställt en rad frågor till broder Harbeck blev han beordrad att  stänga kontoret. Det blev överenskommet att vi skulle få tillbaka de konfiskerade broschyrerna på det villkoret att de exporterades till Schweiz. Man förklarade att man vidtog dessa åtgärder för att i enlighet med Lateranfördraget skydda den katolska kyrkans prestige och värdighet.”

Kontoret i Milano hade bara varit öppet i några månader när det stängdes, och broder Cuminetti fick nu ensam fortsätta med sin tålmodiga, hemliga korrespondens med bröderna. Han skickade dem enstaka exemplar av litteraturen eller skrev till dem emellanåt, och närhelst det var möjligt besökte han dem för att uppmuntra dem i Herrens verk.

År 1935 flyttade broder Cuminetti från Pinerolo till Via Borgone nr 18 i Turin, där han fortsatte att bedriva sin underjordiska verksamhet. Denna anordning varade till den 18 januari 1939, då broder Cuminetti avled efter en operation. Han vittnade för läkare och sköterskor in i det sista, och fastän han knappt var 50 år när han dog, så skonade hans död honom antagligen från att behöva genomlida en ny ”odyssé” under andra världskriget. Andra vittnen skulle få privilegiet att visa sin ostrafflighet mot Jehova under denna tid av svår förföljelse.

EN TID AV SVÅR FÖRFÖLJELSE

En bidragande orsak till att förföljelsen mot vittnena i Italien ökade var att landet år 1935 förklarade krig mot Etiopien och i juni 1940 beslöt att gå med i andra världskriget. Allteftersom tiden gick, blev det allt svårare för bröderna att bevara sin neutralitet.

Det schweiziska avdelningskontoret gjorde sitt  bästa för att hålla kontakt med Rikets förkunnare, och år 1939 förordnades syster Adele Brun till att besöka bröderna i norra och mellersta Italien. Hennes besök sträckte sig över en period på tre veckor. Det finns bröder som fortfarande kommer ihåg den glädje och uppmuntran de fick genom dessa uppbyggande besök. När syster Brun kom tillbaka till Schweiz, fick hon av sin syster Albina, som nu var änka, veta att polisen hela tiden hade varit henne hack i häl.

Förkunnarna var inte många, och det var långt emellan dem, men trots detta var det hemliga predikandet organiserat, och det var i synnerhet broder Martinelli som organiserade det. Litteratur fördes in i landet av personer som arbetade på andra sidan gränsen, i Schweiz. De brukade komma hem på kvällen och ha den väl gömda litteraturen med sig.

Därefter hade broder Harbeck ett hemligt möte med syster Pizzato för att uppmuntra henne att ta kontakt med de bröder som efter broder Cuminettis död hade förlorat kontakten med organisationen. Hon fick omkring 50 adresser från avdelningskontoret i Bern. Hennes förråd av litteratur förvarades i Milano, hemma hos en till synes intresserad person, dottern till en avliden kristen syster. Men den här kvinnan måste på något sätt ha samarbetat med polisen. Syster Pizzato berättar:

”Detta nya skede i verksamheten varade inte länge. I september 1939 började vi skicka i väg paket. De vägde inte mer än tre kilo, eftersom man enligt de då gällande postbestämmelserna inte behövde ange avsändarens adress på paket av den storleken. Jag brukade slå in litteraturen på kvällen,  och för att inte väcka misstankar brukade jag posta paketen på olika postkontor på morgonen, när jag gick till mitt arbete.”

Men någonting hände som kom att utlösa förföljelse mot vittnena. Olyckligtvis öppnades ett av dessa paket av en posttjänsteman i Montesilvano. Det innehöll flera broschyrer och boken Fiender. Innehållet överlämnades omedelbart till polisen, och den därpå följande utredningen avslöjade snart varifrån paketet hade kommit, trots att avsändarens namn inte stod på det. Litteraturen hade adresserats till syster Mariantonia Di Censo, och hon arresterades följande dag. Sedan, den 1 november, besökte medlemmar av den fascistiska polisen, O.V.R.A., syster Pizzato. Hon berättar:

”Mycket tidigt på morgonen kom polisen instörtande i mitt hem på Via Vincenzo Monti nr 28 i Milano. De var sju stycken — sex agenter och en polismästare. De stormade in i rummet och beordrade bryskt: ’Upp med händerna’, precis som om jag vore en farlig förbrytare. De fann snart vad de betraktade som bindande bevis — en bibel och biblisk litteratur!”

O.V.R.A. hade hittat adresser till olika bröder syster Pizzatos lägenhet, och därför gjorde polisen razzior i deras hem. Från oktober till början av december förhördes ungefär 300 personer av polisen, trots att många av dem bara var prenumeranter på Vakttornet eller bara hade Sällskapets publikationer i sin ägo. Mellan 120 och 140 bröder och systrar arresterades och dömdes. Tjugosex av dessa ställdes inför specialdomstolen som ledare.

Guerino D’Angelo, som tillhörde den sist nämnda  gruppen, berättar vad som hände när han arresterades: ”Jag höll på att så för en familj bland vännerna vars manfolk redan var i fängelse. Det var bara gamlingar och barn kvar hemma. Polisen kom och beordrade mig att lämna radsåningsmaskinen där den stod. Sedan förde de mig till fängelset, där jag blev svårt slagen.”

Vincenzo Artusi berättade: ”Den 15 november 1939, när jag skulle ge mig i väg till mitt arbete, stod två poliser och väntade på mig längst ner i trappuppgången. De frågade om jag var herr Artusi. När jag svarade att jag var det, befallde de mig att gå tillbaka in i lägenheten och vänta där medan de gjorde en grundlig husundersökning. De drog ut lådor och vände upp och ner på allt för att finna bevis mot mig. Till slut lyckades de få tag på det som de var på jakt efter — bibeln och boken Fiender. De förde bort mig utan att ens låta mig få kyssa mina tre barn till avsked. Jag fördes till ett rum fullt av poliser, där jag förhördes i tre timmar.”

Syster Albina Cuminetti, som just hade mist sin man, arresterades och förhördes av specialdomstolen. Hon skrev:

”Jag arresterades och fördes till fängelset med bil. I bilen satt det två poliser, en polischef och en hög tjänsteman från inrikesdepartementet. När de förde bort mig, kunde jag inte låta bli att dra på munnen, när jag tänkte på att det måste till fyra män, varav två högt uppsatta tjänstemän, för att arrestera en sådan svag kvinna som jag. Jag var inte alls rädd för dem, utan jag talade i stället ivrigt med dem om Guds rike. De började skratta, men jag sade till dem att det var inte mig de drev med, utan Jehova Guds  löften, och det kan man inte göra ostraffat. Jag tillade att deras sarkasm skulle vändas i bitterhet, och både polischefen och tjänstemannen dog faktiskt i fängelse efter fascismens fall.”

FASCISTREGERINGEN VIDTAR SPECIELLA ÅTGÄRDER

Vi har redan nämnt det förhållandet att förföljelsen mot de sanna kristna blev svårare efter år 1935. Varför då?

Den 9 april 1935 skickade Sektavdelningen vid inrikesdepartementet ut ett cirkulär angående ”pingstsamfunden”. På den tiden hade myndigheterna inte riktigt lärt sig känna igen Jehovas vittnen, och man trodde att de tillhörde ”pingströrelsen”. Cirkuläret skickades till förvaltningen i provinserna, och man begärde att de samfund vars verksamhet förklarades vara ”i strid med vår samhällsordning och skadlig för vårt folks fysiska och andliga hälsa” omedelbart skulle upplösas.

Den 22 augusti 1939 skickade man ut ännu ett cirkulär (nr 441/027713) angående sådana ”religiösa sekter som pingstvännerna och liknande”, och däri hette det:

”Man har nu under flera år kunnat lägga märke till vissa evangeliska religiösa sekter i Italien som förts in från utlandet och framför allt då från Amerika. Deras läror är i strid med varje etablerad regering. ...

’Pingstvännerna’ är oerhört aktiva och ihärdiga propagandister, och efter de åtgärder som nyligen vidtagits mot dem försöker de komma tillsammans varhelst de kan, till och med under bar himmel. Men för det mesta församlas de antingen på dagen eller under natten i någon av sina anhängares hem för att undgå myndigheternas vaksamma uppmärksamhet. ...

 Det har nyligen förekommit fall där personer som inkallats till militärtjänst har vägrat att övningsskjuta, eftersom de som ’pingstvänner’ principiellt är emot användandet av vapen. ...

Därför måste man med den största beslutsamhet bekämpa dessa sekter. ...

Vår anmodan är därför att man i de olika provinserna gör en noggrann undersökning för att ta reda på om det finns grupper av dessa ’pingstvänner’ eller andra liknande sekter. Det bör vidtas rättsliga åtgärder mot alla som påträffas ta del i möten, religiösa ceremonier eller propagandaverksamhet. När det gäller fall av annat slag, bör man från departementet begära anvisningar om vilka åtgärder som skall vidtas. Vi vill dessutom rekommendera att alla kända anhängare till sekten i fråga hålls under sträng bevakning och att de och deras bostäder vid minsta misstanke regelbundet undersöks för att få reda på om de är i besittning av tryckmaterial för att användas i propagandasyfte eller om de uppehåller kontakter med medtroende i syfte att tillbedja. ...

Alla de broschyrer som hittills konfiskerats från anhängarna till ’pingstvänssekten’ är översättningar av amerikanska publikationer som nästan alltid skrivits av en viss J. F. Rutherford och tryckts av ’Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap — Internationella Bibelstudiesällskapet — Brooklyn, N.Y., U.S.A.’ ... Broschyrerna har följande titlar ... [därpå följde en lista över Vakttornets publikationer].

Införandet av sådana broschyrer i riket och deras därpå följande spridning måste förhindras.

Som avslutning kan sägas att man bör beakta att fastän ’pingstvännernas’ sekt är den enda som är klart identifierad, så åsyftas här sekter och inte en enstaka sekt, eftersom de ovan nämnda broschyrerna ger intryck av att andra sekter eller åsiktsriktningar har dykt upp inom de olika evangeliska religioner som tidigare varit kända. ...”

Det var de åtgärder som rekommenderades i det här cirkuläret som låg bakom den arresteringsvåg som ledde till massinspärrningen av Jehovas vittnen vid slutet av år 1939.

 DET AVGES EN RAPPORT OM VITTNENA

Doktor Pasquale Andriani, högste polischef i Avezzano i Abruzzi, gjorde en utredning i enlighet med anvisningarna i det tidigare nämnda cirkulärbrevet. Den 12 januari 1940 skickade han sin rapport till den allmänne åklagaren vid specialdomstolen till skydd för staten. Han skickade också ett exemplar till den högste polischefen i landet. Rubriken var: ”’Jehovas vittnens’ religiösa sekt”. Här följer något av det mest påfallande i den:

”I augusti i fjol skickade inrikesdepartementet ut ett cirkulärbrev med anvisningar om hur man känner igen medlemmar av dessa sekter som utsträcker sin verksamhet till det politiska fältet. Dessa sekter bör därför betraktas och behandlas på samma sätt som politiska rörelser av omstörtande natur.

Vi ansåg att man för att effektivt kunna verkställa dessa order måste göra ytterligare undersökningar för att kunna skilja mellan de olika sekterna, vilka i vissa av rikets provinser representeras av rätt starka anhängargrupper. ...

[Jehovas vittnens] sekt är särskilt farlig från politisk ståndpunkt sett. ...

Det kan i korthet sägas att [i broschyren Varning] liknas Il Duce vid jätten Goljat, och våra dagars förhatliga monstrum är den totalitära regimen under en enväldig och egenmäktig diktator som stöds av den romerska kyrkan, ’den stora skökan’. Efter det att den här regimen har underkuvat det italienska folket har den gett sig in på att erövra Etiopien ’på bekostnad av så många människoliv’. ...

Men den allvarligaste aspekten i den här frågan är deras respekt för det kristna budet ’Du skall icke dräpa’ och deras övertygelse att de på inga villkor skall gripa till vapen mot sin medmänniska.

De anser därför att de bör frikallas från varje slag av militärtjänst. Deras unga män vägrar att skaffa sig grundläggande militär utbildning, och om de fängslas för sin ståndpunkt, så vägrar de på nytt, när de avtjänat sitt straff.”

 Rapporten nämner också ett cirkulär som syster Pizzato brukade skicka till bröderna och citerar några utdrag ur det. Det heter i rapporten: ”I det här cirkulärbrevet, av vilket vi bifogar ett av alla de exemplar som vi är i besittning av, ... uppmanades de troende att inte beröva sig själva ’den andliga föda som är så nödvändig i dessa svåra tider’, och de underrättades om att man upprättat en depå i Milano där man kunde beställa ’litteratur’ och förnya prenumerationer på tidskriften ’Vakttornet’. Mottagarna fick också beskedet att det ’med tanke på den svåra situation som råder i det här landet’ var nödvändigt att vara ’mycket försiktig’ när man beställde litteratur. Beställningarna skulle göras enligt en överenskommen kod, där en grupp siffror eller bokstäver användes för att visa vilka böcker det gällde: ’Fiender’ 1-33-1; ’Varning’ 2-44-2; ’Riket’ 3-55-3; ’Vakttornet’ V.T.”

ANSTIFTARNA AVSLÖJAS

Myndigheterna vidtog mycket bestämda åtgärder mot oss. Men varför då? Vem låg egentligen bakom arresteringskampanjerna? När den ovan nämnda rapporten omnämnde stängningen av kontoret i Milano, hette det uttryckligen: ”Efter bara några månader stängde polisen i Milano kontoret på grund av den antifascistiska tonen i de böcker som spreds och det katolska prästerskapets reaktion.” (Kursiverat av oss)

Rapporten fortsätter med att nämna den verksamhet som bedrivits av de 26 vittnen som arresterats, och den säger att de är de huvudansvariga för denna religiösa rörelse i Italien.

 Att det i huvudsak var prästerskapet som låg bakom de svårigheter de fascistiska myndigheterna vållade oss framgår också av de falska anklagelser som publicerades i en artikel i den katolska tidskriften Fides för februari 1939. Den här artikeln, som var skriven av en anonym ”präst och själasörjare”, förklarade:

”Rutherford [Sällskapet Vakttornets andre president] ... undergräver de grundläggande principer som uppehåller nationer och folk. Han har för avsikt att bereda vägen för en nära förestående världsrevolution, då alla religioner och framför allt den katolska kyrkan kommer att omstörtas tillsammans med alla regeringar och riken, så att en utopisk ordning av ateistisk kommunism kan införas. ... Jehovas vittnens rörelse är ett uttryck för ateistisk kommunism och ett öppet angrepp på statens säkerhet.”

De fascistiska myndigheterna kunde knappast ignorera dessa anklagelser från prästerskapet, som var så respekterat. Jehovas vittnen förföljdes därför och anklagades för att ”omstörta riken och regeringar” och att verka för att upprätta ett ”ateistiskt kommunistiskt Utopia”.

VERKSAMHETEN FÖRBJUDS FULLSTÄNDIGT

Efter att ha mottagit den här rapporten skickade inrikesdepartementet ut ett nytt cirkulär, det sista i sitt slag, där Jehovas vittnen blev tydligt identifierade och förbjudna. Det var cirkulär nr 441/02977 av den 13 mars 1940 angående ”’Jehovas vittnens’ religiösa sekt eller ’Bibelforskarna’ och andra religiösa  sekter vars principer är i strid med våra institutioner”. Det förklarade:

”Efter spridningen av tjänstecirkuläret nr 441/027713 av den 22 augusti 1939 har det gjorts en närmare undersökning av de religiösa sekter som är klart och tydligt åtskilda från den kända ’pingstvänssekten’ och vilkas läror är i strid med vårt statssystem.

Genom en sådan undersökning har man kunnat fastställa att ’Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap — Internationella Bibelstudiesällskapet — Brooklyn, New York — U.S.A.’ ... är en självständig evangelisk sekt. Den är i allmänhet känd som ’Jehovas vittnen’ eller ’Bibelforskarna’. Vi har, genom att överväga de uttalanden som gjorts av dess arresterade [medlemmar] och genom att undersöka de tryckalster som man funnit hos dem, kunnat göra oss en klar bild av det som kännetecknar sekten. ...

Den enda lag ’Jehovas vittnen’ erkänner är Guds lag; men de går med på att rätta sig efter de civila lagarna, när dessa inte är i strid med gudomlig lag. ...

’Jehovas vittnen’ förkunnar att både ’Il Duce’ och fascismen härrör från djävulen och att dessa fenomen efter en kortvarig seger ofelbart kommer att gå under såsom det förutsagts i Uppenbarelseboken. ...

Därför bör man inte bespara sig någon möda, när det gäller att undertrycka minsta yttring av denna sekts verksamhet. Eftersom den hålls vid liv genom tryckalster utgivna av ’Vakttornet’ har ni rätt att vidta stränga åtgärder för att vid varje tillfälle konfiskera sådan litteratur eller söka få tag på den, om den skulle skickas per post.” *

 INFÖR SPECIALDOMSTOLEN

Den fascistiska specialdomstolen kom till efter ett attentat mot Mussolini i Bologna i oktober 1926. Detta var en av alla de åtgärder som vidtogs för att kväva antifascistiska rörelser i deras linda. Den var officiellt känd som ”Specialdomstolen till skydd för staten”, och den var i verksamhet från år 1927 till år 1943. Under den perioden avkunnade den mer än 5.000 domar, däribland 42 dödsdomar (av vilka 31 verkställdes). Den hade sitt högkvarter i justitiepalatset i Rom.

Den 19 april 1940 hade rätten tagit plats vid sin imponerande halvcirkelformade bänk i den stela rättssalen i justitiepalatset under ordförandeskap av den allmänt fruktade Tringali Casanova. De anklagade personerna satt i en rad på ena sidan i rättssalen, och de bevakades av ett antal karabinjärer. Det var fyra kvinnor och 22 män, de senare i handbojor. Detta var en repris av det som hände med de sanna kristna under det forntida romarriket.

Syster Pizzato berättar: ”Rättegången var inget annat än en fars. Den var undanstökad på en enda dag, och domarna var tydligtvis avgjorda i förväg. När jag efter alla dessa år tänker tillbaka på det, kommer jag ihåg en episod som nästan verkar skrattretande. Jag var den första som kallades inför rätten, och i min nervositet hoppade jag upp och rusade fram mot rättens ordförande. Karabinjärerna väntade sig tydligtvis någon våldshandling eller en ström av skällsord, för de sprang efter mig och höll mig på avstånd. Prins Tringali Casanova, rättens ordförande, blev likblek!

 Rätten hade gett några advokater i Rom i uppdrag att föra vår talan. Jag måste säga att de skötte försvaret bra, och de talade med en sådan entusiasm å våra vägnar att ordföranden med uppenbar sarkasm frågade en av dem om han händelsevis hade blivit omvänd till Jehovas vittnens religion!”

De sju advokaterna gjorde sitt bästa, men bröderna förklarades trots allt skyldiga. En av advokaterna hade mod nog att kalla de 26 vittnena för ”blomman av den italienska nationen”. En annan frågade: ”Om fascistregimen är så stark som den påstår, varför är den då så rädd för dessa människor?” Åter en annan sade: ”Denna rättegång påminner mig om en annan rättegång som hölls för 1.900 år sedan, när Pilatus ställde frågan: ’Vad är sanning?”’ Han gjorde sedan en gest i riktning mot bröderna och sade: ”Dessa människor säger oss sanningen, och ändå vill ni skicka dem i fängelse; dessa goda människor borde bli djupt respekterade för sin tro.” En annan advokat förklarade: ”Fastän de är 26 stycken, så talar de som en enda man, eftersom de alla har en och samme Lärare.” — Joh. 18:33—38.

Bröderna var modiga och starka inför domstolen, trots att några av dem hade hotats under förhören och fruktade att de kanske skulle få dödsstraff. Broder Guerino D’Angelo erinrar sig:

”Bara en i vår grupp på 26 lät människofruktan ta överhanden och kompromissade. Han undertecknade en deklaration, vari han underkastade sig den fascistiska staten, som lästes upp av en av rättens ledamöter. Men trots detta dömdes han också. Rättens ledamot vände sig sedan till bröderna och sade:  ’Den här mannen är ingenting att ha, varken för oss eller för er.’ Efteråt lämnade den här personen sanningen, och han var en av de få som inte bevarade sin ostrafflighet.”

Dessa bröder dömdes till sammanlagt 186 år och 10 månaders fängelse. Straffen för den enskilde varierade mellan 2 och 11 år. Den här domstolens domar var slutgiltiga, och det fanns ingen möjlighet att överklaga. De dömda bröderna var kvar i fängelse ända tills den fascistiska regimen föll. Med några få undantag släpptes de efter augusti 1943.

Boken med titeln Aula IV — Tutti i processi del Tribunale Speciale fascista (Rättssal IV — den fascistiska specialdomstolens samtliga mål) nämner dom nr 50 av den 19 april 1940 angående dessa 26 Jehovas vittnen, och det heter där:

”En religiös rörelse som har sitt ursprung i USA började breda ut sig i Italien. Dess anhängare, kända som ’Jehovas vittnen’, utsattes för ständiga förföljelser av fascisterna. Men de fortsatte ändå att bekantgöra sin motvilja mot kriget, de vägrade att gripa till vapen mot sin medmänniska, och de ansåg att den fascistiska staten hade ’sataniskt ursprung’. Den största arresteringsvågen ägde rum på hösten år 1939. (Bildandet av ett samfund i strid med de nationella intressena; medlemskap i detsamma; propaganda; förolämpanden av ”Il Duce’ och påven.)”

Det dokument som utfärdades till syster Pizzato av Procura del Re (allmänne åklagarens kontor) i Vicenza kan ge en viss uppfattning om de anklagelser som riktades mot bröderna. Hon hade dömts på fem åtalspunkter: ”Fem års fängelse för att ha  kommit tillsammans i avsikt att anstifta en politisk komplott; ett års fängelse för kränkande av statsöverhuvudets och den fascistiske ledarens värdighet och anseende; två års fängelse för kränkande av pontifex maximus; ett års fängelse för kränkande av ett främmande statsöverhuvuds [Hitlers] värdighet och två års fängelse för kränkande av kungens och kejsarens anseende.”

Tretton av de 26 anklagade vittnena kom från Abruzziregionen, och därför heter det i boken Abruzzo, un profilo storico (En historisk sammanfattning om Abruzziregionen) av Raffaele Colapietra (utgiven av Rocco Carabba): ”[I Abruzziregionen] kan inte ett enda politiskt parti, inte ens kommunisterna, skryta med en så talrik och så hårt drabbad grupp som dessa ödmjuka och oförargliga bönder från kusttrakten.”

BRÖDER I FÄNGELSE

Förutom att bröderna som var i fängelse under krigsåren var föredömliga i fråga om mod och tro, så visar deras erfarenheter att Jehova hela tiden kärleksfullt uppehöll dem. Medan de var i fängelse fortsatte de nitiskt att tala med andra om de ”goda nyheterna”, ja, till och med där blev de utsatta för förföljelse från prästerskapet.

Santina Cimorosi från Roseto degli Abruzzi, som var 25 år när hon arresterades, berättar:

”De förde oss till polisstationen och sade att vi var en fara för staten, eftersom vi inte gillade kriget. Min far [Domenico Cimorosi] placerades i en cell och jag i en annan. Det var mörkt inne i cellerna. Karabinjären tände sin ficklampa  för att visa mig träbritsen där jag kunde sova. Sedan låste han in mig. När jag hörde hur dörren låstes, svepte en våg av fruktan och obehag över mig. Jag började gråta. Jag föll ned på knä och bad högt till Jehova. Så småningom vek fruktan från mig, och jag slutade gråta. Jehova besvarade min bön genom att sända mig styrka och mod, och jag insåg att jag utan hans hjälp inte var någonting alls. Jag tillbringade natten i bön, och följande morgon fördes jag till fängelset i Teramo, där jag sattes i samma cell som min far, Caterina Di Marco och tre andra vänner — vi var sammanlagt sex stycken.

Då och då förhörde man oss för att söka ta reda på vilka våra ’ledare’ var. De frågade mig ofta: ’Är du fortfarande ett Jehovas vittne?’ Och jag svarade naturligtvis alltid: ’Ja!’ De försökte skrämma mig genom att säga att jag aldrig skulle få komma ut ur fängelset, men jag förtröstade på Jehova och hans förmåga att hjälpa mig. Senare placerade man ett altare utanför min celldörr. Det var särskilt för min skull som de hade ställt det där, och i flera veckor höll prästen på att läsa mässan där. Min celldörr fick stå öppen, antingen för att de skulle se om jag ville komma tillbaka till den katolska kyrkan eller också i den förhoppningen att jag skulle störa gudstjänsten och förtjäna längre straff. Men jag stannade lugnt i min cell, som om ingenting pågick utanför, och jag tackade Jehova för att han hjälpte mig att handla förståndigt. När de såg att jag inte reagerade, flyttade de altaret efter ett tag, och prästen kom inte mer.”

Broder Dante Rioggi, som hade lärt känna sanningen genom broder Marcello Martinelli, berättade: ”När jag var i fängelse fick jag inte lov att skriva vare sig till mina släktingar eller till någon annan. Man tog ifrån mig min litteratur, mina pengar och min armbandsklocka. Från november [1939] till slutet av februari skakade jag av köld, eftersom det inte bara var så att cellen var oeldad, utan fönstret saknade också glas. Jag fick inte ens några rena  kläder att byta med, och snart var jag förvandlad till en bedrövlig och frånstötande varelse plågad av ohyra. Två eller tre gånger fick jag besök av präster, som försäkrade mig att om jag bara återvände till mina förfäders religion, så skulle jag friges. Jag ansökte hos polishögkvarteret om en bibel och fick också en sådan. Därefter hämtade jag mod från de trogna mäns exempel som hade bevarat sin ostrafflighet till och med under fara för sina liv och som hade blivit välsignade av Jehova. Bön var ett annat sätt varigenom min tro på Jehovas löften stärktes.”

Broder Domenico Giorgini, en broder som har tjänat troget i mer än 40 år och som fortfarande tjänar som äldste i en församling i provinsen Teramo, berättar: ”Det var den 6 oktober 1939. Vi var ute i vinodlingen och skördade druvor, när jag fick se hur en lastbil med två karabinjärer stannade framför mitt hus. De förde mig till fängelset i Teramo, och där fick jag stanna i fem månader. Sedan dömdes jag till tre års förvisning på ön Ventotene. Där var jag tillsammans med fem bröder och omkring 600 politiska fångar. I den senare gruppen fanns det många välkända politiska personligheter, däribland en man som senare blev republikens president, och jag fick privilegiet att vittna för dessa politiska fångar om Guds rike. Eftersom fascistregeringen ansåg många av de här politiska fångarna som särskilt farliga, hölls ön under sträng bevakning. En motorbåt med ett skjutklart maskingevär patrullerade runt ön, och man var redo att skjuta, om någon försökte fly.”

 SYSTRAR I FÄNGELSE

Syster Mariantonia Di Censo, som dömdes till 11 års fängelse av specialdomstolen, berättar: ”Jag skall aldrig glömma vad förhörsdomaren sade. Så här sade han: ’Jag har läst deras litteratur för att ta reda på vad det rörde sig om, och jag har förhört de 26 anklagade. De har alla samma tro, och de är redo att själva ta på sig skulden för att rädda sina kamrater. Situationen är inte alls så allvarlig som man trodde. Prästerskapet har gjort alldeles för stor affär av det här.”’

Syster Di Censo avtjänade sitt straff i Perugia. En annan syster som satt i fängelse i Perugia var Albina Cuminetti, som dog år 1962 trogen den himmelska kallelsen. I en skriven berättelse får vi veta: ”En gång frågade en annan fånge Albina vad hon hade gjort. Albina svarade: ’Jag har inte gjort någonting. Vi sitter inne därför att vi vägrar att döda vår nästa.’

’Va!’ utropade kvinnan: ’Sitter ni inne därför att ni vägrar att döda? Hur många år har ni fått?’

’Elva’, svarade syster Cuminetti.

Då skrek den andra: ’Var skall det egentligen sluta? Ni har fått 11 år därför att ni vägrar att döda er nästa, och de har gett mig 10 år därför att jag dödat min man. Detta är höjden. Antingen är det jag som är tokig, eller också är det de!”’

Det heter vidare i berättelsen: ”En dag fick Albina tillfälle att vittna för fängelsedirektören i närvaro av en nunna, som hade i uppdrag att övervaka fångarna.”

 ETT BREV FRÅN FÄNGELSEDIREKTÖREN

År 1953, när syster Cuminetti och de andra tre systrarna, som hon hade suttit tillsammans med i fängelse, träffades vid en sammankomst, skrev de ett brev till fängelsedirektören i Perugia. Han hade under tiden fått förflyttning till Alessandria, men han fick så småningom brevet, och här följer hans uttrycksfulla svar, som är daterat den 28 januari 1954:

”Min bästa fru!

Tack för de älskvärdheter Ni skrev om mig i Ert brev. Ni hade alla dömts för ett obefintligt brott, och det gläder mig mycket att ni har kunnat träffas igen i just den stad där ni ställdes inför rätta — i Rom — men den här gången för att sjunga lovsånger till er Gud, Jehova, vid er sammankomst.

Om Ni skriver till eller träffar de andra damerna som led så mycket för den Gud som de trodde på och fortsätter att tro på, vill Ni då vara snäll och hälsa dem från mig? Jag skall alltid komma ihåg er och beundra er tro och karaktärsstyrka.

Jag tackar för boken Ni skickade mig och förblir Er

Doktor Antonio Paolorosso

Överdirektör för fångvårdsanstalterna

i Alessandria”

Aposteln Petrus skrev om ”den prövade äktheten hos er tro, som är av mycket större värde än guld”. (1 Petr. 1:7) De bröder som bevarade sin ostrafflighet under förföljelse inser att dessa svårigheter tjänade till att stärka dem.

NEUTRALITET ETT SKYDD

Det har i Italien, precis som i andra länder, varit ett skydd för bröderna att bevara sin neutralitet. Aldo Fornerone, en trogen broder på 77 år, som  fängslades och förvisades under andra världskriget, berättar till exempel den här erfarenheten:

”Nazisterna var på reträtt, men de behärskade fortfarande den trakt där jag bodde, och under en straffexpedition kom tre tyska soldater instörtande i vårt hem. Officeren fick genast syn på en bibel som låg på bordet och på en tavla som hängde på väggen och som föreställde scenen i Jesaja 11:6—9 med en varg, några små lamm, ett lejon, en get, en kalv och ett litet barn. Han frågade på tyska: ’Bibelforscher?’ (bibelforskare). Jag nickade jakande.

Sedan bad han min fru på franska att ge dem något att äta och gav sina män order om att stänga dörren och hålla sig inomhus. Han sade återigen på franska: ’Jag har sagt till mina mannar att eftersom ni är Jehovas vittnen, så kan vi lugnt stanna här; ni är de enda människor vi kan lita på.’ Han berättade också för oss att han hade släktingar i Tyskland, vilka hade skickats till ett koncentrationsläger därför att de var vittnen. Medan de här soldaterna åt, hördes skottlossning utanför, många hus sattes i brand, och åtskilliga civilpersoner dödades. När straffexpeditionen var över, lämnade de här soldaterna byn, och officeren skakade hand med oss när han sade adjö.

Inte långt därefter kom ledaren för en italiensk motståndsgrupp med 16 av sina mannar. ’Varför tog de inte med sig er tillsammans med den övriga civilbefolkningen?’ frågade han. Han kände mig, och han visste att jag hade varit i fängelse och att jag hade varit förvisad, därför att jag inte deltog i kriget. Alla lyssnade när jag vittnade för dem, och  de tog emot broschyren Tröst för folket. Efter att ha fått någonting att äta och dricka gick också de sin väg. Ledaren sade: ’Om alla vore som ni, skulle vi inte jagas som vilda djur, och det skulle inte vara sådana svårigheter i världen.’ Mer än någonsin tidigare insåg jag nu värdet av att bevara sin neutralitet.”

HJÄLP FRÅN BRÖDERNA

Många av bröderna som sattes i fängelse fick lämna sin hustru och sina små barn. Var det någon som hjälpte dem? Vincenzo Artusi berättade:

”När jag under ett år var förvisad till en annan del av Italien, var jag mycket orolig för min hustru och mina tre små barn. Jag var också rädd för att prästerna skulle passa på medan jag var borta och försöka locka min hustru bort från sanningen, eftersom hon bara hade varit intresserad en kort tid. Men Jehova vakade över dem, och med hjälp av de bröder som fortfarande hade sin frihet uppehölls min familj materiellt och andligt. Som en följd av brödernas kärleksfulla besök, som också var andligen uppbyggande, så klippte min fru nu av alla band med den katolska kyrkan.”

ARBETET FORTSÄTTER TROTS KRIGET

Fascismens fall inträffade år 1943, och efteråt fick flertalet bröder komma ut ur fängelse. Men kriget rasade fortfarande över hela landet, och medan de allierade ryckte fram från söder, retirerade de nazistiska trupperna långsamt mot norr och lämnade död och förintelse efter sig.

 Också under den värsta krigsperioden försökte man återupprätta kontakten med de bröder som fortfarande var kvar i sina hem och som åtnjöt en relativ rörelsefrihet. Agostino Fossati, en broder som var trogen ända till sin död år 1980, hade på grund av sanningen blivit utvisad ur Schweiz. Åren 1940 och 1941 gjorde han allt han kunde för att brevväxla med vissa bröder och skicka dem olika publikationer, däribland Vakttornsartiklar som han hade översatt från franska. Han arresterades i januari 1942 och förvisades.

Någon tid därefter tog broder Narciso Riet sin tillflykt till Italien. Han var född i Tyskland av italienska föräldrar från provinsen Udine, och han bodde i Mülheim an der Ruhr ända tills Gestapo upptäckte att han smugglade in exemplar av Vakttornet i koncentrationslägren. När det blev uppenbart att det var farligt för honom att stanna kvar i Tyskland längre, hjälpte en broder som arbetade vid järnvägen honom att komma till sin fru, som nyligen hade flyttat till Cernobbio vid Lago di Como nära schweiziska gränsen i Italien.

Det schweiziska avdelningskontoret gav broder Riet i uppdrag att översätta Vakttornet från tyska till italienska och att sedan vidarebefordra de stencilerade exemplaren till bröderna. För att vara säker på att inte polisen skulle lägga beslag på dem i posten skulle de överlämnas med bud till bröder som inte bodde alltför långt i väg i norra och mellersta Italien.

Broder Riet köpte en skrivmaskin och satte omedelbart i gång med att översätta tidskriftens huvudartiklar.  Han fick hjälp av broder Agostino Fossati, som hade kommit tillbaka från ett års förvisning, och senare också av syster Maria Pizzato, när hon kom ut ur fängelse år 1943. Tidskrifterna fördes in i Italien på underjordiska vägar. När tidskriften översatts, stencilerades den på en dupliceringsapparat, och dessa exemplar gavs sedan till broder Fossati som hade ansvaret för distributionen. Under ständig risk för att bli arresterad och fängslad färdades han till Pescara, Trento, Sondrio, Aosta och Pinerolo för att förse bröderna med denna andliga föda.

Efter det att syster Pizzato hade kommit fick nazisterna med hjälp av sina fascistiska hantlangare reda på var broder Riet bodde. Syster Pizzato berättar:  ”En dag i slutet av december omringades hans hus, och en SS-officer och hans mannar stormade in. Narciso arresterades och hölls under gevärshot, medan soldaterna gjorde husundersökning. De fann snart det bevis på ’brottslighet’ som de letade efter — två biblar och några brev! Narciso skickades på en lång resa tillbaka till Tyskland, där han spärrades in i koncentrationslägret i Dachau. Där utsattes han för en fasansfull tortyr. Under en lång tid var han fastkedjad precis som en hund i en cell där det var så trångt och lågt i tak att han tvingades ligga hopkurad både dag och natt. Efter att ha utsatts för mycket lidande i det ena lägret efter det andra avrättades han tillsammans med andra olyckliga fångar innan de allierade intog Berlin. Hans kvarlevor hittades aldrig.”

Syster Pizzato fortsatte det arbete som påbörjats av broder Riet, och när broder Fossati återigen arresterades måste hon själv också sköta distributionen av den andliga födan. Efter att ha gjort omkring 70 exemplar av varje översatt artikel levererade hon dem personligen, så länge som det alls gick att resa.

När alla kommunikationer hade brutits genom bombning, beslöt hon att skicka översättningen av huvudartikeln i Vakttornet för 1 januari 1945 (engelska upplagan) per post till bröderna i Castione Andevenno i provinsen Sondrio. Artikeln beslagtogs och överlämnades till polisen, och syster Pizzato togs i förhör ännu en gång. Men efteråt fick hon lov att gå hem, och hon bestämde sig då snabbt för att passa på att lämna trakten, så att inte fler skulle bli indragna. Samma natt förstörde hon allt som vittnade om hennes verksamhet mellan december  1943 och mars 1945, och hon och broder Riets änka fick av vänner hjälp att komma till Schweiz.

Vid krigsslutet måste alla flyktingar återvända till Italien, och de båda systrarna for tillbaka till Cernobbio. Nu, när fascismen var borta och kriget var över, gav det schweiziska avdelningskontoret syster Pizzato i uppgift att på nytt upprätta kontakten med bröderna. Bröderna hade blivit svårt prövade, men de var tacksamma mot Jehova och fulla av nitälskan. Det var inte många av dem som hade fallit offer för djävulens snaror. Nu hade en stor dörr till en omfattande verksamhet öppnats framför dem. — 1 Kor. 16:9.

VERKSAMHETEN REORGANISERAS OCH ETT AVDELNINGSKONTOR ÖPPNAS

Mot slutet av år 1945 gjorde broder N. H. Knorr, den dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet, och hans sekreterare, M. G. Henschel, ett besök i Europa. Det schweiziska avdelningskontoret inbjöd syster Pizzato att komma till Bern för att ge broder Knorr en rapport om verksamheten i Italien. Syster Pizzato skriver angående det mötet:

”Broder Knorr insåg att man omedelbart behövde trycka broschyrer på italienska, så att predikoarbetet kunde sätta i gång igen. Medan vi väntade på att det skulle komma litteratur från Förenta staterna, gav han därför anvisningar om att vissa broschyrer skulle tryckas antingen i Milano eller i Como. Han sade också till mig att även om min hjälp i det här sammanhanget var mycket uppskattad, så kunde detta bara betraktas som en temporär anordning och att man redan hade planerat att så  snart som möjligt skicka en broder från Förenta staterna för att ta hand om verksamheten.”

Broder Umberto Vannozzi, en ung man som bodde i Schweiz men som var av italiensk nationalitet, var också med vid mötet. Under någon tid hade han i uppdrag att besöka små grupper av bröder för att styrka dem och undervisa dem om Jehovas väg.

Så snart som man fann ett tryckeri i Como där man kunde trycka, så trycktes 20.000 exemplar av broschyrerna Frihet i den nya världen och ”De saktmodiga skola besitta jorden” och också 25.000 exemplar av ”Glädjens, I nationer” och 50.000 exemplar av Stor glädje för alla folk.

På den tiden var Cernobbio en liten stad på omkring 3.000 invånare, och den var knappast lämplig som centrum för den ökade verksamhet som man hoppades på. På våren 1946 gav därför broder Knorr bröderna anvisningar om att leta upp ett lämpligt ställe där man kunde hysa en liten Betelfamilj på sex eller sju personer. Med hjälp av en broder från kontoret i Bern köptes ett hus på sex rum vid Via Vegezio nr 20 i Milano, och dit flyttade vi centralen för vår nyetablerade verksamhet. Detta hände i juli 1946. Det året hade vi i medeltal 95 förkunnare av Riket med en toppsiffra på 120 förkunnare i 35 små församlingar. Detta utgjorde grunden för vår framtida expansion.

I oktober 1946 kom broder George Fredianelli från Förenta staterna. År 1943 hade han utexaminerats från Vakttornets Bibelskola Gileads första klass, och han hade sedan dess tjänat som kretstillsyningsman. Han förordnades nu att besöka bröderna i vår enda krets, som sträckte sig från Alperna ner till ön Sicilien.

 I januari 1947 kom två andra missionärer, Joseph Romano och hans hustru Angela. Eftersom broder Romano hade förordnats som tillsyningsman för avdelningskontoret, satte han omedelbart i gång med att arbeta i det nya Betelhemmet i Milano. Några månader senare skickade man över ännu ett par som utexaminerats från Gilead. Det var Carmelo och Constance Benanti. Sedan, den 14 mars 1949, blev det ett verkligt tillskott, för då kom ytterligare 28 missionärer till landet! Detta var verkligen en av Jehovas anordningar för att få fart på verksamheten, så att den kunde börja expandera. De förordnades först att arbeta i grupper i fem städer: Milano, Genua, Rom, Neapel och Palermo.

År 1946, när saker och ting kommit i gång på nytt efter kriget, fanns det bara lite över 100 förkunnare utspridda på olika ställen i landet. De hade ingen kontakt med varandra och organisationen. Det hölls inga regelbundna möten, även om förkunnarna gjorde sitt bästa för att församlas överallt där det gick — i privata hem och till och med i ladugårdar. De brukade läsa någon av publikationerna, slå upp skriftställena och kommentera dem så gott de kunde. Predikoarbetet bestod för det mesta av att man talade med vänner eller släktingar, och den teokratiska uppbyggnaden av den kristna församlingen var ett nästan helt okänt begrepp.

Domenico Cimorosi skrev: ”Det var inte förrän omkring år 1944 som vi fick reda på att man inte skulle tillsätta någon i ansvarig ställning genom allmän omröstning, utan att detta skulle ske teokratiskt. Men eftersom vi inte visste hur man skulle göra detta, så tänkte vi att vi gör väl på samma sätt som man gjorde när man utvalde Mattias. (Apg. 1: 23—26) Så vi utvalde 10 av de äldre bröderna i gruppen och skrev upp deras namn på papperslappar som sedan veks ihop och lades i en urna. Sedan plockade en liten flicka upp den ena papperslappen efter den andra, och den förste som hon fick upp namnet på skulle bli tillsyningsman. Jag valdes på det här sättet, och vi gjorde så här ända tills vår förste kretstillsyningsman kom på besök.”

Bröderna utnyttjade de små möjligheter de hade till att bygga upp sig själva andligen, och det är tydligt att den heliga anden kompenserade mycket. Men nu hade tiden kommit då Jehova skulle se till att hans folk tillväxte ”med hast”. — Jes. 60:22.

DEN FÖRSTA SAMMANKOMSTEN EFTER KRIGET

Efter det att avdelningskontoret i Milano öppnats beslöt broder Knorr att besöka oss för att ge den nyligen organiserade verksamheten extra stimulans. I förbindelse med hans besök ordnades det med en endagssammankomst. Detta skulle bli den första sammankomsten under efterkrigsperioden. Alla vänner och intresserade såg fram emot sammankomsten och mot att få träffa bröderna Knorr och Henschel.

Den 16 maj 1947 kom de alla till biografen Zara, där sammankomsten skulle hållas. På förmiddags- och eftermiddagssessionerna var det 239 personer närvarande från olika delar av Italien; man kom till och med ända från Sicilien. Antalet av dem som blev döpta var 31, av vilka 13 var systrar. Det märkliga är att det i den senare gruppen fanns några som hade blivit dömda av fascistdomstolen och som ännu inte hade blivit döpta därför att de hade haft så liten kunskap om vad som krävdes av en kristen att de inte känt till detta skriftenliga krav. Det offentliga  föredraget som hölls klockan 20.30 på kvällen hade temat ”Stor glädje för alla folk”, och det var sammankomstens höjdpunkt. Det var sju hundra närvarande.

Bröderna måste göra stora uppoffringar för att komma till den där sammankomsten, inte bara därför att rese- och övernattningskostnaderna verkade så dyra eftersom de var så fattiga, utan också därför att järnvägstrafiken ännu inte kommit i gång riktigt efter kriget. Teresa Russo, en äldre syster från Cerignola, berättar:

”På den tiden var vi så fattiga att vi inte ens hade pengar att fara till sammankomsten. Var skulle vi få pengar ifrån? Jag minns som om det vore i går hur vi började spara vårt socker i stället för att använda det. Sedan skulle vi nog på något sätt kunna sälja det här förrådet för att betala våra tågbiljetter och övernattningsutgifter. Vi fyllde våra skrin med socker och hängde påsar med socker runt midjan ungefär som jägare bär sin mat. Vi såg alla mycket tjocka ut. Men det var i alla fall på det sättet som sju av oss kunde fara till Milano och där få glädjen att träffa så många bröder.”

Några av dem som då var med kommer fortfarande ihåg hur de kände det, när de var församlade i frihet tillsammans med bröder som de tidigare hade träffat i fängelse eller förvisning. Aldo Fornerone, som var med vid den där sammankomsten, säger:

”Jag skall aldrig glömma hur rörd jag blev över att få träffa och omfamna dessa kära bröder från mellersta och södra Italien, som hade varit i fängelse eller förvisning tillsammans med mig. Det är bara Jehova som vet hur tacksamma vi var över att kunna församlas i ett land där religionsfriheten hade  blivit återinförd. Vi kände oss tacksamma mot Honom, den store Guden, Jehova, för att han ingripit till gagn för sitt folk.”

Under sammankomsten skisserade broder Knorr upp ett program för den teokratiska utvidgningen i landet. Från och med juni månad skulle det ges ut ett månadsblad, Informationer, med anvisningar till församlingarna. Grupper och församlingar skulle besökas var sjätte månad av en kretstillsyningsman, och man skulle också hålla kretssammankomster.

Det första numret av Informationer kom ut i juni 1947, och under några månader stencilerades bladet på en dupliceringsmaskin. Det första numret, som kommenterade det verksamhetsprogram som bekantgjorts av Sällskapets president, avslutades med denna medryckande uppmaning: ”Bröder, låt oss därför gå framåt i den förhoppningen att den sanne Guden kan ha en hjord av invigda människor här i Italien, som sjunger hans lov och pris tillsammans med hans folk i andra nationer!”

KRETSVERKSAMHETEN BÖRJAR

De resande tillsyningsmännen besökte församlingarna för att bygga upp bröderna, undervisa dem om teokratiska principer och öva dem i predikoarbetet. Och det är otvivelaktigt så att denna verksamhet i hög grad främjade utbredandet av Rikets intressen. Kommer du ihåg Umberto Vannozzi, som träffade broder Knorr och syster Maria Pizzato år 1945? Under 1930-talet hade han utfört pionjärtjänst i Frankrike, Belgien och Holland och då i huvudsak arbetat underjordiskt. Efter sammanträffandet med broder Knorr började han i stället besöka  bröderna, som var utspridda på olika håll i Italien, för att återupprätta kontakten med dem, innan missionärerna anlände. Under maj och juni 1946 besökte han därför de största då existerande grupperna av bröder.

Men den först förordnade kretstillsyningsmannen var broder George Fredianelli, som började göra sina besök i november 1946. Under den första omgången följde broder Vannozzi med honom.

År 1947 bildades den andra kretsen, och den tilldelades först broder Giuseppe Tubini. När denne broder började tjäna vid Betel några månader senare, ersattes han av broder Piero Gatti. Båda dessa bröder hade lärt känna sanningen i Schweiz i ett av de många flyktinglägren som var fyllda av tusentals italienska soldater, som hade flytt undan nazisterna. Många andra bröder, som hade lärt känna sanningen utomlands, kom också tillbaka omedelbart efter kriget för att förkunna Rikets budskap i Italien. Nu efter 35 år är broder Tubini och broder Gatti fortfarande i heltidstjänsten, den förre vid Betel och den senare i kretstjänsten.

BRODER VANNOZZIS RESOR

Berättelsen om broder Vannozzis resor hjälper oss att förstå hur obekvämt och besvärligt resande tillsyningsmän hade det på den tiden. Han skrev:

”Jag for från Como, och efter alla möjliga äventyr kom jag äntligen fram till Foggia i regionen Puglia. Förgäves tittade jag efter stationen — den hade jämnats med marken vid ett bombanfall. Jag tog tåget till Cerignola, som jag hade fått anvisningar om att besöka först, men vid ett bestämt ställe på banan fick jag veta att tåget inte gick längre och att jag måste fortsätta med lastbil. Jag kom fram till min destinationsort  följande kväll klockan 19, mycket trött och dammig. Men jag kände mig trots allt belönad, när en broder vid mötet tackade Jehova i bön för att de efter alla dessa år av väntan äntligen hade fått besök av någon från organisationen. Bröderna grät vid slutet av besöket, och jag var också djupt rörd.

Jag färdades över hela Italien på vägar som fortfarande var skadade genom krigets härjningar, och jag såg inte en enda hel bro. Tjugotvå tusen broar hade sprängts i luften, och de enda som var farbara var de som de allierade hade lagat provisoriskt. Jag såg hundratals utbrända järnvägsvagnar och lokomotiv, och alla städer hade blivit bombade.

Jag for från Cerignola klockan sex på morgonen för att besöka gruppen i Pietrelcina i provinsen Benevento. Jag kom fram till Benevento klockan sju på kvällen efter att ha suttit i tre timmar på mitt bagage i en boskapsvagn! När jag kom till stationen, väntade jag enligt överenskommelse med Vakttornet i handen, för att bröderna skulle känna igen mig. Men det kom ingen. Så vad skulle jag göra?

Det var fortfarande 12 kilometer kvar till Pietrelcina, och det fanns inga möjligheter att ta sig dit vid den tiden på kvällen. Medan jag stod där och väntade, blev jag erbjuden skjuts av en man med häst och en tvåhjulig kärra. Klockan var 21.30 på kvällen, och jag började titta efter broder Michele Cavalluzzos hus i mörkret. Detta var inget lätt företag. Men Jehovas ängel övergav mig inte, utan vakade över mig, så att jag inte behövde förtvivla. Till slut hittade jag huset. Broder Cavalluzzo blev glad och lät snabbt göra i ordning mat åt mig. Oj, vad jag var hungrig! Jag hade inte ätit någonting sedan föregående kväll. Dessutom var jag mycket trött och längtade efter att få gå och lägga mig, men den käre broder Cavalluzzo hade så mycket att fråga om, och han ville berätta för mig från början till slut om hur han hade kommit med i sanningen. Vi stannade därför uppe till midnatt. Följande morgon kom telegrammet med meddelandet om min ankomst, men jag hade vunnit kapplöpningen, eftersom jag kom dit först!

Nästan varje kväll var omkring 35 personer med vid mötena, trots att det nästan inte fanns några döpta bröder. När jag klockan fyra på morgonen lämnade Pietrelcina för att  resa till Foggia, skjutsade en broder i sällskap med tillsyningsmannen, broder Donato Iadanza, mig med häst och kärra. Fastän vi inte längre levde på 1920-talet, så var detta ändå det vanligaste transportmedlet omedelbart efter kriget. Vi kom fram till Benevento klockan sex på morgonen, men tåget hade tyvärr redan gått.

Då föreslog någon att jag skulle tala med en lokförare som skulle köra ett lokomotiv direkt till Foggia. Jag hann upp honom, när han muttrade något till några andra som också försökte komma med. Jag hörde honom säga att han inte hade plats för några passagerare. Trots detta klättrade vi alla ombord, och broder Iadanza sprang efter lokomotivet och lyckades med nöd och näppe ge mig min väska. Jag och 10 andra personer trängde in oss i det trånga utrymmet i lokomotivet, och där stod vi som packade sillar under hela den fem timmar långa resan. Alla svettades på grund av hettan och syrebristen, och vi blev ordentligt svedda av de gnistor som flög ut nertill på ångpannan. När vi närmade oss Foggia, stannade lokföraren lokomotivet mitt ute på landsbygden, och vi steg alla av.

Därefter besökte jag grupperna i Spoltore, Pianella, Montesilvano, Roseto degli Abruzzi och Villa Vomano. Det sista i raden av besök som jag gjorde var i Faenza, där omkring 50 personer var närvarande vid mötena. Jag uppmuntrade de yngre att börja i pionjärtjänsten, och i min rapport angående gruppen skrev jag: ’Låt oss hoppas att några av dessa ungdomar en dag beslutar sig för att sluta upp i deras led som utför denna privilegierade tjänst.”’

BRODER FREDIANELLIS KRETSVERKSAMHET

Broder George Fredianelli, som nu tillhör avdelningskontorets kommitté, erinrar sig några episoder från den tid då han reste i kretstjänsten:

”När jag besökte vännerna i deras hem, var deras släktingar och vänner också där och väntade på mig, och alla var angelägna att få lyssna. Även vid återbesök ropade människor in sina släktingar. Det var faktiskt så att kretstillsyningsmannen inte höll bara ett offentligt föredrag i veckan, utan ett flera timmar långt tal vid varje återbesök. Vid dessa  besök kunde det vara ända upp till 30 personer närvarande, och ibland församlades ännu fler och lyssnade uppmärksamt.

Krigets efterverkningar gjorde ofta livet i kretstjänsten svårt. Vännerna var precis som de flesta andra människor mycket fattiga, men detta uppvägdes av deras kärleksfulla omtanke. De delade helhjärtat med sig av den lilla mat de hade, och många gånger insisterade de på att jag skulle ligga i sängen, medan de själva låg på golvet utan täcke, eftersom de var så fattiga att de inte hade något extra täcke. Ibland måste jag sova i ladugården på en hög halm eller på torkade majsblad.

En gång när jag kom fram till Caltanissettas station på Sicilien var mitt ansikte lika svart som en sotares av sotet som blåste ut från ångloket. Fastän det hade tagit mig 14 timmar att resa mellan 80 och 100 kilometer, så steg humöret flera grader vid framkomsten vid tanken på att få ett härligt bad och en välförtjänt vila på något hotell. Men därav blev intet. Det vimlade av folk i Caltanissetta. De hade kommit dit för att fira S:t Michaels dag, och alla hotell i staden var fullbelagda av präster och nunnor. Till slut gick jag tillbaka till stationen och tänkte lägga mig på en bänk som jag hade sett i väntsalen, men även det hoppet gick upp i rök, när jag upptäckte att stationen var stängd efter det att det sista tåget för kvällen hade gått. Det enda ställe jag hittade, där jag kunde sitta ner och vila ett slag, var på trapporna framför stationsbyggnaden.”

Med hjälp av kretstillsyningsmännen började församlingarna regelbundet hålla Vakttornsstudiet och bokstudiet. Och i och med att vi förbättrade kvaliteten på tjänstemötena blev bröderna också mer och mer kvalificerade att predika och undervisa.

DET ANDLIGA TILLSTÅNDET HOS GRUPPEN I CERIGNOLA

Kommer du ihåg gruppen i Cerignola, den grupp som bildades som en följd av professor Banchettis predikande? ”Det var inte som det skulle med det andliga tillståndet i gruppen”, säger broder Fredianelli och förklarar:

 ”Situationen där var rätt märklig. Församlingen, om jag nu kan kalla gruppen så, utgjordes huvudsakligen av protestanter och kommunister, som påstod sig vara Jehovas vittnen. Jag fick resonera med dem i timmar för att övertyga dem om att man måste bryta med falsk religion och inta en neutral ställning i fråga om politik.

Vid ett senare besök höll jag åminnelsetalet, och jag förklarade tydligt att det bara var den smorda klassen som skulle ta del av emblemen. Allt gick bra ända tills mötet var över. Så fort mötet var avslutat opponerade sig en i gruppen, som ansåg sig själv som ledare, öppet mot mig och påstod att det jag hade sagt om emblemen var fel. Det var uppenbart att alla undrade vad det var fråga om, så jag tänkte att det var lika bra att uppmana de närvarande att fatta ett omedelbart beslut. Jag sade: ’De som är för sanningen och Jehovas vittnen kan följa med mig ut! De som är emot sanningen kan stanna kvar.’

Till min stora lättnad följde nästan allesammans med mig ut. Bara tre eller fyra stannade kvar hos motståndaren, som var en framstående ledare i det lokala kommunistpartiet. Sedan följde de närvarande, med mycket få undantag, med mig in i ett annat rum, och de fortsatte också sedan att gå framåt i sanningen.”

DEN FÖRSTA KRETSSAMMANKOMSTEN

Den första kretssammankomsten hölls i september 1947 i Roseto degli Abruzzi. Den skulle ha hållits i Pescara, men på grund av motstånd från prästerskapet annullerade man tillståndet att använda lokalen. Men bröderna lät sig inte avskräckas av detta, utan de församlades i stället vid en privat återvändsgränd, dit man bara kunde komma genom broder Domenico Cimorosis trädgård. Vägen avspärrades och täcktes med presenningar. Ett bord som ställdes under en skuggig baldakin av vinrankor fick tjäna som talarstol. Omkring 100 glada vänner var närvarande.

 Vid sammankomsterna i början av femtiotalet var det i regel inte mer än mellan 40 och 50 personer närvarande i början av programmet, men vid det offentliga föredraget var det i medeltal 200 personer närvarande. Bröderna tyckte att det var fantastiskt att ha en så hög närvarosiffra!

Arbetet fortsatte att gå framåt, och år 1954 fick broder George Fredianelli i uppdrag att arbeta som områdestillsyningsman.

ANDRA ANORDNINGAR

I januari 1945 startade Sällskapet i de flesta länder en kampanj med offentliga föredrag. I Italien kunde den inte komma i gång förrän några år senare. Informationer för februari 1948 meddelade att kampanjen skulle börja den 28 mars, och under följande månad hölls det 13 offentliga föredrag. Det skulle dröja flera år innan man regelbundet kunde hålla föredrag i alla församlingarna.

Eftersom det var uppenbart att bröderna behövde utbildning, grundades teokratiska skolan år 1948. Till en början höll bröderna de här mötena så gott de kunde, eftersom det inte fanns några lämpliga publikationer på italienska. I församlingar där någon kunde förstå engelska översattes lektionerna från Theocratic Aid to Kingdom Publishers (Teokratisk vägledning för Rikets förkunnare). Men det var inte så många som kunde engelska år 1948. Senare, mot slutet av år 1950, började församlingarna få stencilerade ark med lektioner ur boken ”Till allt gott verk skicklig”, och därigenom förbättrades kvaliteten på skolan avsevärt.

År 1956 gjordes ytterligare framsteg. I den italienska upplagan av Vakttornet började den 1 januari  1956 en serie med lektionerna i boken ”Till allt gott verk skicklig”, och i den italienska upplagan av Vakna! började den 8 januari 1956 en liknande serie ur boken Kvalificerade att vara tjänare. Slutligen, år 1960, trycktes boken ”Till allt gott verk skicklig” på italienska, och därefter, år 1963, trycktes boken Kvalificerade att vara tjänare. Därigenom kunde de vänner som nyligen hade kommit med också följa med i programmet och förbereda sig för mötena.

AVDELNINGSKONTORET FLYTTAS TILL ROM

Eftersom Milano ligger långt uppe i norra Italien, tyckte man att det skulle gå lättare att klara av den allt större verksamheten om avdelningskontoret flyttades, så att det låg mer centralt. Det föll sig naturligt att välja Rom, eftersom det som landets huvudstad också är centrum för den statliga förvaltningen. I september 1948 köpte man ett trevåningshus med källare. Det hade tolv rum och moderna bekvämligheter, och dessutom låg det i ett mycket fint område med träd och trädgårdar vid Via Monte Maloia. Kontoret flyttade dit samma månad. Huset i Milano såldes senare, men huset vid Via Monte Maloia ägs fortfarande av Sällskapet Vakttornet, och det används fortfarande fullt ut.

Översättningen av boken ”Låt Gud vara sannfärdig” fullbordades på det nya Betel, och året därpå, år 1949, trycktes den. Den handlade om sådana lärofrågor som intresserade människor med religiös bakgrund, och den har hjälpt tusentals människor att lära känna sanningen.

 EN KOMPLOTT FÖR ATT FÅ MISSIONÄRERNA UTVISADE

I det här landet, där människor under århundraden aldrig har fått veta något från bibeln, har missionärernas arbete verkligen burit riklig frukt. Som redan nämnts, kom den största gruppen av missionärer till Italien på våren 1949, och överallt där de fick i uppdrag att arbeta växte det fram församlingar. Människor ”törstade” verkligen efter Guds ord.

Förutom de problem som vanligtvis hör samman med att man flyttar till ett annat land och lär sig ett annat språk så hade våra missionärer ett ännu värre hinder att övervinna, nämligen att få tillstånd av myndigheterna att stanna kvar i landet, när deras passvisa hade gått ut. Avdelningskontoret hade lämnat in en ansökan till inrikesdepartementet om tillstånd för år 1949. Det kom som en blixt från en klar himmel, när missionärerna i stället för att få tillstånd fick order att lämna landet, och först efter många om och men fick de lov att stanna till den 31 december 1949. Vid den tidpunkten måste de alla ha lämnat landet. Detta skulle ha varit ett svårt slag för deras verksamhet, som hade fått en så lovande start!

Varför hade missionärerna fått order att lämna Italien? Vem låg bakom allt detta? De manövrer som pågick bakom kulisserna avslöjades i en rapport i Årsboken (engelska upplagan) för år 1951. Rapporten trycktes också i den italienska upplagan av Vakttornet för 1 mars 1951. Det hette där:

”Redan innan de tjugoåtta missionärerna hade kommit till Italien i mars 1949, hade avdelningskontoret lagt in en regelrätt ansökan om ett års visum för samtliga av dem. Till en början gav tjänstemännen oss det intrycket att de styrande enbart betraktade saken från ekonomisk ståndpunkt, och  därför verkade situationen rätt ljus för våra missionärer. Efter sex månader fick vi plötsligt ett meddelande från inrikesdepartementet, där våra bröder fick order att lämna landet vid månadsslutet — med mindre än en veckas varsel. Vi accepterade naturligtvis inte en sådan här order utan att ta laglig strid, och vi gjorde allt som stod i vår makt för att få klarhet i saken och så få reda på vem som låg bakom den här dolkstöten. Genom att kontakta personer som arbetade på departementet fick vi veta att det inte låg några klagomål från polisen eller några andra myndigheter i våra mappar och att den ansvarige måste vara någon ’överhetsperson’. Vem kunde det vara? En bekant vid departementet menade att åtgärden mot våra missionärer var rätt märklig, eftersom regeringen intog en välvillig och medgörlig hållning mot amerikanska medborgare.

Kanske ambassaden kunde hjälpa oss. Personliga besök på ambassaden och otaliga överläggningar med ambassadörens sekreterare visade sig helt fruktlösa. Det framgick tydligt,  vilket också amerikanska tjänstemän medgav, att någon som utövade stor makt inom den italienska regeringen inte önskade att Vakttornets missionärer skulle predika i Italien. Vid tanken på denna starka makt ryckte amerikanska diplomater bara på axlarna och sade: ’Den katolska kyrkan är ju som ni vet statsreligion här, och de gör praktiskt taget som de vill.’

Vi lyckades fördröja departementets aktion mot missionärerna från september till december. Slutligen sattes en tidsgräns; missionärerna måste vara ute ur landet den 31 december. Och det fanns inget annat att göra än att rätta sig efter dessa order. Vi skickade missionärerna till den italiensktalande delen av Schweiz. Men inom några månader var hela gruppen tillbaka i Italien igen och predikade ännu en gång.

Den här gången förordnades de till nya städer, vilket i sin tur bara ledde till att verksamheten bredde ut sig ännu mer.

Och hur gick det då med de intresserade människorna av en god vilja, som missionärerna hade funnit i de städer där de arbetat tidigare? ’Fåren’ skulle inte lämnas i sticket. Broder Knorr gick med på att vi utsåg fler italienska pionjärer med särskilt uppdrag som kunde flytta in i missionärshemmen och fortsätta det goda verket. Vi förlorade ingen tid, när det gällde att genomföra den här övergången, och verksamheten led inget avbräck. Resultatet av den här händelsen var att ordet spred sig till nya jungfruliga marker.”

Hur kunde missionärerna komma tillbaka in i landet, när de hade blivit utvisade? Genom att utnyttja ett tremånaders turistvisum. Det innebar att de var tredje månad måste fara utomlands och komma tillbaka till Italien några dagar senare — och varje gång fruktade de för att deras visum kanske inte skulle förnyas. I vissa städer lyckades prästerskapet känna igen dem och utövade påtryckningar på de lokala myndigheterna för att få dem ivägskickade. I sådana fall var de tvungna att flytta någon annanstans; de måste alltid vara på sin vakt och uppträda med största försiktighet.

Så här hade prästerskapet räknat ut det: ”Om vi  bara blir av med missionärerna, så kommer deras lilla grupp av anhängare att försvinna som snö i solsken.” Men vad de däremot inte hade räknat ut var att de varken kunde hindra Guds uppsåt eller kämpa mot hans oemotståndliga makt att genomföra det.

ERFARENHETER I MISSIONÄRSARBETET

Carmelo och Constance Benanti har varit i missionärstjänsten i Italien i mer än 35 år nu. Broder Benanti berättar:

”När vi var i Brescia arbetade min hustru i huvudsak i ett område där människorna stod under inflytande av en närliggande religiös institution och framför allt då under en av munkarna där. Trots det här inflytandet tog 16 personer emot sanningen. Många år senare kom min hustru och jag tillbaka till Brescia för att besöka de vänner som vi hade hjälpt att komma till kunskap om sanningen. Vid en måltid tillsammans med en grupp vänner bad man oss berätta om hur arbetet hade börjat i den här trakten. Min hustru berättade därför om den gången då munken uppmanade en grupp pojkar att trakassera henne. De stod gömda bakom en vägg till ett utbombat hus, redo att hoppa fram och kasta stenar på henne. När detta gick upp för henne, bad hon till Jehova om att de inte skulle få göra henne något ont. När hon hade kommit så långt i sin berättelse, sade en tillsyningsman i en av Bresciaförsamlingarna: ’Syster, jag var en av de där pojkarna. Jag var förstås väldigt liten på den tiden, och munken hade lovat oss lite godis om vi kastade stenar på dig. Vi visste inte själva varför vi sedan inte kom oss för med att göra det.”’

En annan missionär berättade: ”När jag var i Neapel blev jag vid ett tillfälle på grund av min klädsel tagen för att vara en rätt förmögen person. När jag gick gatan fram, blev jag medveten om att en man följde efter mig, antagligen i syfte att råna mig. Jag bestämde mig för att vända mig om och  tala med honom om sanningen. Detta överrumplade honom, och budskapet gjorde starkt intryck på honom — han kom faktiskt med i sanningen till slut. Jag fick senare reda på att han faktiskt hade tänkt råna mig. Men när han öppnade sitt hjärta för sanningen, ändrade han sig naturligtvis. Denne före detta tjuv blev pionjär med särskilt uppdrag och var trogen mot Jehova ända till sin död.”

DE FÖRSTA MÖTESLOKALERNA

En kort beskrivning av de ställen där bröderna brukade församlas under de första åren efter kriget kan hjälpa dig att få en uppfattning om hur mycket verksamheten har gått framåt i det här landet sedan dess. Ett slag var nästan alla Rikets salar i privata hem. En av orsakerna till detta var att prästerskapet brukade skrämma dem som ägde lämpliga lokaler, så att de nästan aldrig vågade hyra ut dem till Jehovas vittnen. Broder William Wengert, som utexaminerats från Gilead och som nu är i områdestjänsten, berättar:

”På den tiden låg våra lokaler i städerna ofta i källarvåningen. Det fanns ingen centralvärme, och en del lokaler hade inte ens toalett. Många gånger fanns det inte något elektriskt ljus, utan vi fick klara oss med två fotogenlampor, den ena på podiet och den andra för publiken. Men när jag tänker tillbaka på den tiden, så står det klart för mig att vi då inte tyckte att detta var något konstigt och att bröderna i gengäld alltid var glada och fulla av innerlig kärlek till varandra. Vad som gjorde särskilt intryck på mig var att man sjöng sångerna så högt, och jag måste säga att italienarna älskar att sjunga. Jehova har välsignat verksamheten i det här landet och har  gjort det möjligt för bröderna att kunna skaffa sig mycket fina lokaler, där de nu kan församlas för att lovprisa hans heliga namn.”

Våra kära vänner på femtiotalet måste nöja sig med provisoriska lokaler, men de var ändå en lycklig skara, och de visade stor uppskattning av mötena. Detta bekräftas av det som broder Nicola Magni har att säga: ”En upp och nedvänd kartong ovanpå ett köksbord fick ofta tjänstgöra som talarstol, men det fungerade. De närvarande vännernas ögon strålade av glädje, och det riktigt blixtrade om ögonen på dem, när de kastade livliga blickar tvärs över det svagt upplysta rummet.”

På grund av de rådande förhållandena uppstod det ibland ovanliga situationer på mötesplatserna. Broder Francesco Bontempi, en resande tillsyningsman, påminner sig en av de första Rikets salarna i Milano och säger:

”Fastän Rikets sal låg i källarplanet, var den mycket ren. En kväll när mötet redan hade börjat, fick vi en ovanlig besökare — en liten, liten mus! Den kom in i lokalen och klättrade upp på en stol, på vilken det satt en rätt korpulent syster, som hänfört lyssnade på programmet. Nästan uppe vid en av tvärpinnarna mellan stolsbenen stannade den upp och satt där i ett par ändlöst långa minuter. Jag tordes inte ingripa, eftersom jag inte ville störa mötet, och jag kunde precis föreställa mig hur systern skulle komma att reagera! Till slut sprang musen runt stolen alldeles intill systerns fötter och försvann tyst — till min stora lättnad. Men trots dessa små olägenheter visade församlingen stor broderlig kärlek och nitälskan för tjänsten!”

 Enligt Årsboken för år 1975 (den engelska upplagan) menar man att den första Rikets sal, som byggdes av vännerna i Förenta staterna, var den som byggdes i Roseto i Pennsylvania år 1927, och den invigdes med ett offentligt föredrag som hölls av broder Giovanni DeCecca. Genom en lustig tillfällighet kom den första sal som byggdes av vännerna i Italien också att byggas på en plats som heter Roseto, Roseto degli Abruzzi. Den blev färdig år 1953, 26 år efter sin amerikanska föregångare.

PRÄSTERSKAPET STÄLLER TILL MERA BRÅK

Den frihet vi nu åtnjuter i Italien daterar sig från det viktiga datumet den 27 december 1947, då den italienska republikens konstitution trädde i kraft. Konstitutionen erkände grundläggande rättigheter, som har direkt samband med vårt arbete att förkunna om Jehovas rike, men som skoningslöst hade förtrampats under diktaturen.

Men trots den nya konstitutionen var svårigheterna ännu inte över för Jehovas vittnen. För även om den katolska hierarkin inte längre hade stöd av en diktatur, så kunde den fortfarande skryta med att ha inflytelserika kontakter inom det viktigaste politiska partiet i landet. Prästerskapet gjorde sitt bästa för att kväva Rikets intressen genom att åberopa fascistiska lagar som var i strid med konstitutionen men som ännu inte hade upphävts.

Ibland eggade prästerna upp fanatiska pöbelhopar mot bröderna, när dessa var på möten eller i tjänsten på fältet. I en artikel i dagstidningen L’Unità för 22 september 1954 hette det till exempel i en artikel med rubriken: ”Präst hetsar upp kvinnor  och barn i Molfetta till ett pöbelangrepp mot ’Jehovas vittnen”’:

”Den religiösa fanatism, som en präst [namn och adress utsatt] fick att blossa upp mot hederliga medborgare, som inte gjort sig skyldiga till någon annan förseelse än att de bekänner sig tillhöra en annan religion än ovan nämnde prästman, är av särskilt allvarlig natur. ...

För några dagar sedan bevittnade den hårt arbetande och lugna staden Molfetta en mycket osmaklig scen av religiös förföljelse som kunde ha utspelats under inkvisitionens mörkaste period. Tio av stadsborna hade som vanligt församlats vid Via Zuppetta nr 7, när prästen [namnet utsatt], åtföljd av en pöbelhop av kvinnor, barn och ungdomar, kom mässande. Sedan gav han dem tecken att sätta i gång ett våldsamt tumult som pågick i över två timmar. I demonstrationen ingick ett oavbrutet stenkastande mot mötesplatsens fönster och dörrar, ackompanjerat av larmet från folkskaran som skrek ut hotelser och glåpord. ...

De här människorna, som var tvungna att gå ut på gatan för att inte det värsta skulle hända, utsattes för hån, förolämpningar och hotelser, och dessutom omringades de av oregerliga kvinnor och barn. De blev slagna, och de träffades av stenar, innan de lyckades ta sig fram till polisstationen, där de sökte sin tillflykt, inte bara för att få skydd, utan också för att begära att de som anstiftat det här olagliga angreppet skulle straffas. Men den ansvarige tjänstemannen, som av allt att döma sympatiserade med den andra sidan, tänkte inte ingripa för att säkerställa respekten för lagen och de konstitutionella rättigheterna. Anstiftare och gärningsmän gick därför ostraffade, och de hade deras tysta godkännande vars plikt det borde vara att skydda individens grundläggande rättigheter och personliga trygghet. I det här speciella fallet förtrampades de här rättigheterna, och man våldförde sig på dem på det mest simpla och tarvliga sätt.”

Samma tidning publicerade i sitt nummer för 3 januari 1959 en artikel med rubriken ”Ett utbrott av religiös intolerans mot ’Jehovas vittnen’ i Lapio”. Vad var det då som hände den gången? Den 29 december 1958 predikade två förkunnare,  Antonio Puglielli och Francesco Vitelli, de ”goda nyheterna” i Lapio, en liten stad i provinsen Avellino. Vid elvatiden på förmiddagen möttes de av en pöbelhop av barn och ungdomar anförd av den katolske prästen, som började skrika: ”Ge er i väg!” och sedan: ”Ni är okunniga, odugliga dörrknackare som sprider lögner! Ni förstår inte bibeln. Ni fördärvar bara hjorden.”

Eftersom det var uppenbart att pöbeln menade allvar, tog de båda bröderna sin tillflykt till stadshuset, och prästen följde dem uppför trapporna till den övre våningen, där borgmästaren ingrep för att skydda dem. Hur gick det då för de andra vännerna som predikade i staden? De båda bröderna förklarade: ”I sällskap med kommunala vakter gick vi till den del av staden där de andra arbetade. Vi fann dem omringade av en folkskara anförd av en hotfull präst, och det var med knapp nöd som vi kunde befria dem och få dem tillbaka till bussen som skulle köra oss därifrån. När vi väl kommit på bussen ställde sig prästen framför den, så att den inte skulle kunna köra därifrån, och han försökte egga upp folkmassan till ytterligare våldshandlingar. Men lyckligtvis lydde inte människorna längre.”

Detta är bara några av alla prästinspirerade intermezzon. Av lättförklarliga skäl kontrollerades de tidningar som fördömde dessa handlingar vanligtvis av den politiska oppositionen, medan de som kontrollerades av den katolska majoriteten vanligtvis inte kommenterade dem.

Detta hårdnackade motstånd från den katolska kyrkan är knappast något att förvåna sig över. Det stämmer i stället med den hållning som kyrkan vanligtvis  har intagit, när den har haft med andra religioner att göra. Denna hållning beskrivs tydligt av ”fader” Cavalli i jesuittidskriften Civiltà Cattolica för 27 mars 1948:

”Den katolska kyrkan är övertygad om sin gudomliga rätt att som den enda sanna kyrkan kunna göra anspråk på handlingsfrihet enbart för sig själv, så att detta privilegium uteslutande blir förbehållet sanningen och förvägras villfarelsen. Kyrkan kommer aldrig att tillgripa något bokstavligt svärd mot andra religioner, men den kommer att göra bruk av lagliga vägar och värdiga metoder för att se till att de inte tillåts att sprida sina falska läror. I en stat som är övervägande katolsk kommer Kyrkan därför att kräva att felaktiga övertygelser inte blir lagligen erkända och att vissa religiösa minoriteter, om de fortsätter att kräva detta, skall tillåtas att existera enbart de facto, men de skall förvägras möjligheten att sprida sin övertygelse. I de fall då det på grund av omständigheterna är omöjligt att strängt tillämpa den här principen, antingen på grund av regeringens fientlighet eller de oliktänkande gruppernas numerära storlek, så kommer Kyrkan att försöka skaffa sig de största förmånerna för egen del, och den kommer att tolerera de andra sekternas lagliga tillvaro som något nödvändigt ont. I vissa länder kommer katolikerna själva att tvingas att försvara den absoluta rätten till religionsfrihet, och de får finna sig i samexistens med andra sekter, där de egentligen borde vara de enda som hade existensberättigande. ...” (Kursiverat av oss)

Det katolska prästerskapet säger med andra ord tydligt till sådana som Jehovas vittnen: ”Om vi fick  som vi ville, skulle vi se till att vi bleve av med er.” Men Jehova har inte tillåtit det här motståndet att besegra det folk som känner hans namn. — Ps. 91:14.

MAN FÖRSÖKER STÖRA SAMMANKOMSTERNA

Prästerskapet gjorde allt som stod i dess makt för att störa vår fredliga verksamhet, och man tillgrep olika metoder för att avbryta våra sammankomster. Prästerna såg till exempel till att personer som störde programmet nästlade sig in bland åhörarna. Detta var vanligtvis ungdomar. De gick in och satt tysta bland deltagarna en stund, och sedan började de störa mötet genom att ropa och skrika och ställa till bråk. Vid en sådan tidpunkt brukade polisen ingripa, men i stället för att avlägsna dem som ställde till bråket förbjöd de ofta sammankomsten att fortsätta, under den förevändningen att den ”störde den allmänna ordningen”.

William Wengert erinrar sig: ”När vi började en sammankomst, visste vi aldrig om vi skulle kunna slutföra den. Det var så många avbrott och svårigheter på den tiden!”

De krets- och områdestillsyningsmän som organiserade sammankomsterna löste det här problemet på ett enkelt och praktiskt sätt. De såg till att det fanns en mycket effektiv grupp av stora och kraftiga ordningsmän, och de placerade ett stort antal av dem nära ingången. En resande tillsyningsman berättar: ”Kretssammankomsten hade just börjat, och vi räknade med att prästerskapet skulle försöka störa den. Områdestillsyningsmannen hade gett de ordningsmän som tjänstgjorde vid ingången anvisningar om att hejda alla som de inte kände igen och i förbigående ställa dem ett par frågor, till exempel: ’Var kommer  du ifrån?’ eller: ’Vem är tillsyningsman i din församling?’ Och bara de som kunde svara på ett övertygande sätt tilläts komma in.

Men vad hände då om en bråkmakare lyckades slinka in bland publiken? I sådana fall uppenbarade sig den ’rörliga patrullen’, en grupp ordningsmän som såg mycket bestämda ut och som vänligt bad opponenterna att vara tysta. Om någon fortsatte att störa mötet, lyfte ’patrullen’ honom mycket diskret ur stolen och ’hjälpte’ honom att lämna lokalen. Eftersom polisen inte ville värna om vår rätt att ostört hålla möten, så måste vi själva lösa problemet.”

Vi skall nu nämna några av alla de intermezzon som prästerskapet låg bakom. Det första inträffade vid en kretssammankomst som hölls i Sulmona, en liten stad i en bördig dal i Abruzziregionen i mellersta Italien. Söndagen den 26 september 1948 var omkring 2.000 personer närvarande vid det offentliga föredraget — en fantastisk skara, om man tänker på att det fanns bara 472 förkunnare i hela landet på den tiden. Vad var det då som hände vid det där tillfället? Här följer ett utdrag ur Årsboken för 1950 (den engelska upplagan):

”Söndag förmiddag klockan 10.30 var stadens största teater fylld till bristningsgränsen. Över 2.000 människor var närvarande, och dörrarna måste stängas flera minuter före den tidpunkt då föredraget skulle börja. Många fick gå därifrån, men först fick de en broschyr. Det fanns helt enkelt inte plats för fler. Till och med i gångarna var det folk! Inne i lokalen visade en ytterst uppmärksam publik att den instämde i och uppskattade sanningen genom att applådera flera gånger under föredraget och när det var slut.

Men innan mötet slutade trängde sig en ung man, som hade stått längst bak i lokalen och som hade fått skrivna lappar av två präster, fram till podiet. Han lyfte upp armarna och började skrika och kräva att man skulle lyssna på honom.  Ordföranden förklarade lugnt att frågor från publiken skulle bli personligt besvarade efter mötets slut. Det var uppenbart att den här fanatikern var inställd på att ställa till bråk och att använda vårt offentliga möte för att sprida sin religiösa propaganda. Han var säkert lika medveten som prästerna om att kyrkbänkarna på den tiden var tomma på folk, och han sökte sig därför till andra ställen för att få predika för människorna. På uppmaning av sina sluga prästerliga rådgivare klättrade han så snart sammankomstprogrammet var över upp på podiet och viftade med armarna som en galning och skrek för full hals för att få uppmärksamhet. De båda prästerna som stod längst bak böjde hastigt ner huvudet för att dölja sina rundkragar, och de ropade och visslade för att visa sitt godkännande och hoppades att därigenom väcka upp en våg av entusiasm för sin lejde kumpan. Men det lyckades inte. Publiken avvisade hans försök att oombedd söka värva religiösa proselyter. I stället för att applådera och låta honom tala överröstade publiken hans protester med rop som: ’Fascistone!’ [Fascist!] ’Vergogna!’ [Fy skäms!] ’Hur mycket betalar de dig för detta?’ När inkräktaren såg att det inte gick så bra, hoppade han snart ner från podiet och försvann snabbt tillsammans med sina prästerliga följeslagare. Därefter lämnade publiken teatern lugnt och stilla, och man tog gärna emot den broschyr som delades ut gratis.”

Berättelsen slutade med orden: ”Situationen vändes till vår fördel, och Jehova har än en gång gett seger.”

DEN FÖRSTA OMRÅDESSAMMANKOMSTEN

Vi skall nu berätta en annan episod som vittnar om religiös intolerans. Dagarna 27—29 oktober 1950 skulle vi hålla vår första områdessammankomst i Italien, i Teatro dell’Arte i Milano. I sista minuten annullerade polischefen vårt tillstånd att hålla konventet där. De båda bröder som ansvarade för sammankomstorganisationen fick det beskedet att åtgärden hade vidtagits för att man inte skulle riskera någon ogynnsam reaktion från katoliker som  kanske skulle ta anstöt av ett protestantiskt möte! Detta var löjligt! Det var bara ett svepskäl för att kunna förvägra hederliga medborgare deras rättighet att fredligt få församlas.

Dessa och andra argument, som bröderna kom med, var uppenbart logiska, men polischefen ändrade ändå inte sitt beslut. När bröderna till sist hotade med att underrätta pressen om det här maktmissbruket, så visste han inte vad han skulle säga och körde ut dem från sitt kontor. När vi lade ihop det som hade sagts med andra uppgifter som vi satt inne med, blev vi övertygade om att prästerskapet hade ett finger med i spelet. Den här gången hade de tänkt ut en ny metod och använde sitt inflytande på polismakten.

Broder George Fredianelli, som den gången var biträdande sammankomsttillsyningsman, erinrar sig:

”Situationen var denna: Det var knappt 24 timmar kvar till dess sammankomsten skulle börja, och från hela Italien hade det redan börjat komma vänner till Milano, och någon annan lokal gick inte att uppbringa! Vad skulle vi göra? Vi var mycket bekymrade. Men än en gång ingrep Jehova till vår hjälp.

På morgonen dagen innan sammankomsten skulle börja var broder Anthony Sideris, sammankomstens tillsyningsman, och jag ute och sökte efter en annan lokal. Vi gick förbi ett inhägnat stycke mark och fick då plötsligt en idé: ’Varför inte fråga ägaren om vi kunde få använda marken i tre dagar?’ Han lät oss hyra den för ett mycket rimligt pris, och vi gav oss i väg för att söka få fatt på några stora tält under vilka vi kunde ha sammankomsten. Till slut hittade vi en välkänd tältfabrik, som var villig att hyra ut några stora tält åt oss, och man ville också hjälpa oss att sätta upp dem. De var glada över utsikterna att kunna få extra reklam.

Nästa problem som vi ställdes inför var att på nytt försöka få tillstånd från myndigheterna. Eftersom det nästan inte var någon chans att vi skulle få det i tid, så beslöt vi oss för att ställa dem inför fullbordat faktum. Det var inget annat att  göra. Vi kunde helt enkelt inte skicka hem alla vännerna igen. Vi reste tälten och organiserade de olika avdelningarna under natten, då ingen lade märke till det, och sammankomsten började punktligt klockan nio på morgonen.

Polisen kom strax efteråt. Väpnade till tänderna hoppade de ut ur sin jeep. De utgjorde verkligen en skarp kontrast! Situationen var skrattretande! Beväpnade poliser utskickade för att hålla ordning på människor som fredligt sitter och sjunger religiösa sånger! Broder Sideris sade till dem att om de avbröt sammankomsten, så skulle de komma att få ångra det. Vi skulle rapportera detta för både den lokala och den internationella pressen för att visa att man inte följde Italiens nya konstitution och att det var en återgång till fascistdiktaturen. De uppskrämda poliserna for sin väg för att få anvisningar från överordnade, och de återvände senare för att meddela oss att vi kunde fortsätta med vår sammankomst.”

Omkring 800 var närvarande vid det offentliga föredraget, och 45 personer blev döpta. Eftersom tälten hade satts upp i ett område där det fanns många fabriker, fick bröderna tillfälle att vittna för många arbetare som på sin lunchrast passade på att se vad som var på gång. Hur var det att sitta inne i de där tälten under de kyliga och regniga oktoberdagarna? Fern Fraese påminner sig: ”Vi hade ytterkläderna på oss, när vi lyssnade på programmet, och många av oss hade med sig flaskor med varmt vatten för att hålla oss varma. Men vi var ändå mycket lyckliga, och vi gladde oss över att få en sådan fin andlig föda.”

DET INTOLERANTA PRÄSTERSKAPET MISSLYCKAS I SINA FÖRSÖK ATT STOPPA OSS

Ett annat exempel på prästinspirerad intolerans var det som hände sista veckan i juni 1951 i samband med att det skulle hållas en kretssammankomst i Cerignola. Vad var det som hände vid det tillfället? Årsboken för 1952 (engelska upplagan) berättar:

 ”Vid middagstid kom två poliser över till lokalen för att meddela oss att våra privata möten där hade förbjudits. Vi begav oss omedelbart till polismästarens kontor för att ta reda på vad det var fråga om. När vi kom in på polisstationen, gick en ung präst, som log med hela ansiktet, ut därifrån. Det syntes tydligt att han var mycket belåten, och vi fick snart reda på att polisen hade gett honom all anledning att känna sig nöjd. Polismästaren gjorde klart för oss att det tillstånd vi hade fått från polisen hade annullerats av orsaker som han inte hade kontroll över. Som ’orsak’ angav myndigheterna lokalens bristande säkerhet, men man väntade sig inte att någon skulle tro på detta. Efter en rätt hetsig diskussion om saken fick vi rådet att fara till provinshuvudstaden och tala med provinschefen, questore.

Några timmar senare klev vi in på polishögkvarteret för provinsen, och till vår förvåning fann vi där samme katolske präst som vi hade mött på polismästarens kontor, men den här gången hade han sällskap med en äldre präst, som såg mer betydande ut. Senare fick vi veta att denne var vicario i den stad där vi höll vår sammankomst. Prästerna väntade på att få tala med provinschefen, men när hans assistent kom in, bad de att i stället få tala med honom på hans kontor. Några minuter senare kom provinschefen. ... Innan han hörde vad vi hade att säga, visade han tydligt att han redan hade blivit påverkad, och ... han började med att hota oss med att vi skulle bli arresterade, därför att vi hade hyrt en lokal som enligt hans uppfattning inte lämpade sig för möten. Hans taktik gick ut på att skrämma oss och få det att verka som om det var vi som hade felat och därför förtjänade att få oss en skrapa. ...

Vi var fast beslutna att inte utan vidare finna oss i det här egenmäktiga fascistliknande förfarandet från polisens sida, och vi stannade på provinschefens kontor i över en timme och debatterade den lagliga sidan av vårt fall.”

Men trots detta ändrade provinschefen inte sitt beslut. Så hur gick det då med sammankomsten? Rapporten fortsätter:

”Vi for tillbaka och gjorde anordningar för att hålla sammankomsten i två privata hem, och med hjälp av högtalarutrustning hade vi samma program på båda ställena samtidigt. Prästerskapets intolerans väckte många ärliga människors  indignation, trots att prästerna försökte dölja det hela genom att meddela i kyrkan följande morgon att ingen borde närvara vid Jehovas vittnens offentliga möte den dagen (när de hela tiden visste att det hade blivit förbjudet och därför inte skulle komma att hållas!). ... Men prästerna förlorade än en gång, eftersom Jehovas vittnen inte håller tyst, utan fortsätter att avslöja skrymteriet och de felaktiga lärorna inom den falska religionen, och detta leder till att allt fler människor av en god vilja får sina ögon öppnade.”

EN LÅNG RÄTTSSTRID

År 1956 fanns det omkring 190.000 icke-katoliker i Italien, och det fanns bara några tusen förkunnare av Riket på den tiden, men de var verksamma och nitiska. Jehovas folk har haft en enastående tillväxt, medan de flesta andra religioner däremot hela tiden har minskat i antal. Sanningen spred sig som en löpeld, framför allt längs Adriatiska havet i de båda regionerna Abruzzi och Romagna, där nitiska förkunnare for i väg i bussar för att predika i närliggande städer, tills det bildades församlingar också där.

Den katolska hierarkin, som hade på känn att här var det fara å färde, försökte organisera en kampanj mot vårt predikoarbete. I numret för 1 och 2 februari 1954 uppmanade Vatikanens språkrör, L’Osservatore Romano, prästerskapet och kyrkans medlemmar att motarbeta den verksamhet som bedrevs av Jehovas vittnen. Fastän artikeln inte nämner några namn, är det uppenbart att den i första hand var riktad mot vittnena. Det heter:

”Vi önskar också rikta uppmärksamheten på en allt intensivare protestantisk propaganda, vanligtvis av utländskt ursprung, vars syfte är att så ut fördärvliga villfarelser i det här landet. ... Vi vill uppmana  alla församlingspräster, kyrkoorganisationer och medlemmar av hjorden att oförtrutet hålla utkik efter yttringar av densamma och med den beredvillighet som man är skyldig att visa meddela vederbörande myndigheter.” (Kursiverat av oss)

De ”vederbörande myndigheter” som nämndes här kunde bara åsyfta polisen. Vatikanen uppmanade alltså verkligen prästerna att få förkunnarna arresterade. Hundratals av dem anhölls faktiskt efter att ha blivit stoppade av polisen. Många släpptes med detsamma; andra fick böta eller sattes i häkte. Jehovas folk fick kämpa en lång rättslig strid, som varade ända fram till början av sjuttiotalet. Från år 1947 till år 1970 togs över 100 fall som gällde Jehovas vittnen upp i domstol.

Förkunnarna anklagades för att ha överträtt paragraferna 113, 121 och 156 i polisens fascistiska lagsamling. Dessa paragrafer krävde att de som spred tryckt material (par. 113), försäljare från dörr till dörr (par. 121) eller de som samlade in pengar för ett speciellt ändamål (par. 156) skulle ha ett tillstånd eller finnas med i officiella register.

Det är uppenbart att Rikets förkunnare inte bedriver någon kommersiell verksamhet, och de håller inte heller på med penninginsamlingar. När de predikar de ”goda nyheterna”, lämnar de tidskrifter eller andra publikationer mot ett bidrag som täcker tryckningskostnaderna, om personen i fråga är i stånd att bidra. Vårt arbete bör därför klassificeras som spridande av religiösa övertygelser eller som ett sätt att ”propagera” för sin tro, vilket är tillåtet enligt paragraf 19 i den italienska konstitutionen. Det är uppenbart att man på den tiden försökte använda  sig av vissa lagar för att undertrycka friheten att tillbedja. Slutligen, år 1956, erkände man att den del av paragraf 113 som förbjuder spridandet av tryckt material utan tillstånd var i strid med konstitutionen, och därför upphävdes den.

Nästan alla målen fick en gynnsam utgång, och de få bröder som dömdes skyldiga frikändes senare, när de överklagade. En del mål måste prövas av Kassationsdomstolen, Italiens högsta domstol i frågor som gäller rättskipning; men alla dessa mål avgjordes till brödernas fördel.

Låt oss se närmare på bara ett av dessa mål för att belysa hur de anklagelser som riktades mot våra vänner bara var förevändningar för att få verksamheten stoppad. Broder Romolo Dell’Elice, som nu har tjänat vid Betel i mer än 33 år, dömdes av distriktsdomstolen i Rom ”till fyra tusen lire i böter ... för att ha bedrivit tiggeriverksamhet i förbindelse med spridandet av broschyrer och flygblad”. Broder Dell’Elice överklagade, och den 2 december 1959 frikändes han av Roms tribunal. Det blev erkänt att ”spridandet av de tidigare nämnda broschyrerna och flygbladen på intet sätt utgjorde tiggeri; det var i stället en del av den religiösa propaganda som bedrivs till förmån för ... Jehovas vittnen”.

KONVENT I ROM!

Under många år hade vännerna längtat efter ett konvent i Rom. Till och med de bröder som förhördes av specialdomstolen hade i sitt stilla sinne undrat: ”Vem vet, kanske vi en vacker dag får ha sammankomst i Rom och får församlas fritt just i den stad där vi nu sitter i fängelse?”

 I december 1951 förverkligades dessa förväntningar. Då hölls ett nationellt konvent i Roms handelsmässas lokaler. Temat, ”Den rena tillbedjan”, var en slående kontrast till den traditionella religionen i denna historiska stad. Eftersom bröder från 14 andra europeiska nationer var närvarande, antog konventet en internationell prägel. Årsboken för 1953 (engelska upplagan) publicerade följande rapport:

”Konventet i Rom var årets stora händelse. När det meddelades att Sällskapets president skulle presidera vid sammankomsten, bestämde de italienska bröderna sig för att ta sig dit, även om de skulle behöva göra stora uppoffringar. På grund av fattigdomen i Italien är det svårt för någon att kunna lämna landet och fara på ett internationellt konvent. När broder Knorr föreslog att grannländerna skulle inbjudas att vara närvarande vid sammankomsten i Rom, blev det därför ett enastående gensvar. Mellan 700 och 800 delegater från England, Danmark, Frankrike, Belgien, Schweiz och många andra europeiska länder var där. Detta gjorde sammankomsten i Rom till ett internationellt konvent som de italienska bröderna sent skall glömma. Det var första gången de fick erfara den kärlek och endräkt som finns bland bröder av olika nationalitet och ras. Vi kan nu se fram emot liknande välsignade sammankomster av Jehovas folk i både Italien och andra länder, och vi vet att våra vänner kommer att göra ännu större ansträngningar i framtiden för att vara med vid sammankomsterna.”

EN SPECIELL BROSCHYRKAMPANJ

Det var två saker som gjorde 1955 till ett betydelsefullt år. För det första var det den speciella världsomfattande kampanjen med broschyren Kristenheten eller kristendomen — vilkendera är ”världens ljus”? Alla förkunnare uppmanades att sprida 30 exemplar av broschyren, och alla medlemmar av landets prästerskap skulle få ett exemplar med posten. Det var ett oerhört arbete att få tag på alla  adresser och skicka ut 100.000 exemplar, vart och ett med ett följebrev.

Det var knappast någon av prästerna som svarade på förkunnarnas brev, men det blev en våldsam reaktion i dagspressen från somliga av dem. Den katolska tidningen Il Piccolo i Faenza publicerade till exempel en artikel i numret för 4 september 1955 med den iögonenfallande rubriken: ”Se upp för falska profeter — vårt svar till Jehovas vittnen”. I artikeln heter det:

”Nyligen har Jehovas vittnen (de flesta människor kallar dem för bibelbigotter) skickat ut en broschyr med sin propaganda till präster och religiösa institutioner och bett dem om svar.” Efter att ha beskrivit vittnena som ”arma idioter” som besitter ”en otrolig okunnighet och som är skandalöst förmätna och obstinata” avslutas artikeln med att ge dem rådet att ”begrunda” ett utdrag ur Dantes Divina Commedia.

Det var sådana artiklar man skrev mot Jehovas folk. Ibland ledde artiklarna till att människors nyfikenhet väcktes och att de därför började ställa en massa frågor, när de fick besök i sina hem.

SAMMANKOMSTEN TRIUMFERANDE RIKET

Den andra framträdande händelsen år 1955 var sammankomsten Triumferande Riket. Det var 4.351 personer närvarande vid det här internationella konventet, däribland delegater från 32 nationer, och det var 378 som blev döpta. Detta innebar att närmare 10 procent av de närvarande symboliserade sitt överlämnande genom vattendop — en helt fantastisk siffra. Det kom fem extratåg från Paris fyllda  av vänner, av vilka flertalet kom från Förenta staterna. Deras ankomst väckte rätt stor uppmärksamhet, eftersom det var första gången det kom en så stor grupp amerikanska turister till Rom.

Det hade inte varit lätt att få hyra Palazzo dei Congressi för vårt konvent. På den tiden var detta en av de bästa konventlokalerna i Europa; den var helt och hållet klädd med vit marmor, och den var omgiven av gröna parker som kunde användas av sammankomstdelegaterna. Vår första ansökan hade beviljats, och allt verkade gå bra, när vi 10 dagar innan konventet skulle börja fick beskedet att tillståndet att använda lokalen hade upphävts. Det officiella beskedet var att man behövde lokalen för en annan tillställning. Slutligen, när det bara var två dagar kvar och när det verkade som om vi inte längre skulle kunna hålla sammankomsten i Rom, meddelade ledningen oss att vi trots allt kunde få hålla vår sammankomst.

Vad låg bakom denna märkliga manöver? Svaret får man i en artikel med rubriken ”Babels torn — en kråka i Campidoglio” i tidningen Meridiano d’Italia för 30 oktober 1955. Där hette det:

”Det verkar som om herr Cornacchiola [Hans namn betyder ordagrant ’lilla kråkan’], stadsfullmäktig i Rom för kristdemokraterna, är ännu mer Vatikanvänlig än herr Rebecchini [den dåvarande borgmästaren i Rom], som har en ställning, även om det bara är en som ger en hederstitel, i Vatikanstaten.

Herr Cornacchiola — ja, han heter så, Cornacchiola — förhörde sig faktiskt med Roms borgmästare för att få reda på ’varför EUR:s [Esposizione Universale Roma] lokaler skulle användas av en protestantisk sekt, ”Jehovas vittnen”, för deras sammankomst’. Stadsfullmäktigeledamoten Cornacchiola sade att han å Roms befolknings vägnar önskade  ’protestera mot detta och läxa upp dem som var ansvariga för hela den här affären. Rom, som är hemvist för Vår Herre Jesu Kristi ställföreträdare, kan inte tolerera liknande sammankomster, som utgör en förolämpning mot påvens boningsort.”’

Tidningen fortsätter: ”Frånsett det faktum att tillståndet i fråga hade utfärdats av Prefettura (genom minister Tambroni, en betydande medlem av Azione Cattolica [Katolsk aktion]), så bör man komma ihåg att i Rom har den italienska republikens statsöverhuvud sin boningsort, medan däremot Kristi ställföreträdare residerar i Vatikanstaten.

President Gronchi har bland annat till uppgift att garantera den italienska republikens konstitution, som i paragraf 8 förklarar att ’alla trossamfund har lika rätt att fritt utöva sin verksamhet och att organisera sig enligt sina egna stadgar’.

Om herr Cornacchiola har några invändningar att göra emot den italienska konstitutionen, borde hans första steg i så fall vara att avgå från sin ställning i Roms stadsfullmäktige.”

Pressen gav också välvilliga kommentarer angående Jehovas vittnens uppförande. Så här stod det i Il Giornale d’Italia söndagen den 7 augusti 1955:

”Det är framför allt tre saker som imponerar på en opartisk iakttagare: Det är för det första de närvarandes exemplariska uppförande, när de med respektfull tystnad och med en uppenbar andlig samhörighet följer med i det som sägs; för det andra det förhållandet att så många raser kan församlas i namnet av en religion som av allt att döma besjälar både deras tankar och handlingar med lika mycket frid som moralisk redbarhet; för det tredje det ovanligt stora antalet barn mellan ett och tretton år — svarta, vita eller gula, men som alla uppför sig ovanligt väl eller som rentav sitter och slår upp verserna i den Heliga skrift, när de följer med i det som predikanten säger.”

Nya publikationer som kom ut hälsades med stor  entusiasm, och vad som var särskilt spännande var att tidskriften Vakna!, från och med numret för 8 augusti 1955, skulle börja ges ut på italienska. Den litteratur som kom ut på italienska var boken ”Nya himlar och en ny jord” och broschyrerna Grundvalen för tron på en ny värld, Världen erövras snart av Guds rike och ”Dessa goda nyheter om riket”.

TVÅ BETYDELSEFULLA SEGRAR ÅR 1957

År 1957 vann Jehovas folk två betydelsefulla segrar i Italien. Den första av dessa hade samband med de 26 bröder som dömdes av specialdomstolen. Efter fascismens fall fick många människor som dömts av den här domstolen sina mål omprövade och frikändes. De trogna vännerna visste att det var på grund av deras ståndpunkt som de hade fått utstå en orättvis behandling; och även om de inte var överdrivet oroade över hur de personligen tedde sig i världens ögon, så beslöt de ändå att ansöka om att få sina mål omprövade för att därigenom hävda Jehovas vittnens rättigheter som ett folk. Detta var nödvändigt, eftersom specialdomstolen hade anklagat den teokratiska organisationen för att vara ”ett hemligt sällskap, som bedriver en verksamhet som har för avsikt att förändra styrelseformen och att sprida propaganda som är skadlig för nationens identitet”, och för att ha ”brottsliga avsikter”.

Vi var intresserade av att kunna upprätta goda förbindelser med de statliga myndigheterna, och därför låg det i vårt intresse att få den här domen annullerad.

Den 20 mars 1957 omprövades målet av appellationsdomstolen i Aquila i närvaro av 11 av de 26 berörda  bröderna. Nicola Romualdi var en av försvarsadvokaterna. Fastän denne advokat inte är något vittne, har han ända sedan början av femtiotalet, då vi hade mycket svårt att finna advokater som var villiga att försvara oss i våra rättsfall, aldrig tvekat att försvara våra vänners rättigheter. Han har nu i mer än 30 år gärna ställt upp, och han har försvarat hundratals vänner i deras kamp för att hävda sin rätt till kristen neutralitet och sin frihet att predika de ”goda nyheterna”.

Av rättegångsprotokollet framgår det att när Romualdi förklarade för domstolen att Jehovas vittnen anser det katolska prästerskapet vara en sköka, eftersom det lägger sig i politiska angelägenheter, så ”log domarna och utbytte menande blickar”. Domstolen beslöt att annullera de tidigare domarna och erkände följaktligen att Jehovas vittnens verksamhet var varken olaglig eller omstörtande.

Den andra segern vanns vid områdessammankomsten i Milano i slutet av juni. Den började på torsdagseftermiddagen i Odeons vinterträdgårdars lokal, och allt gick bra ända fram till slutet av kvällssessionen, då det hände något ovanligt. Broder Roberto Franceschetti berättar:

”Det var fortfarande 10 minuter kvar av programmet, då den siste talaren, Giuseppe Tubini, rätt forcerat avslutade sitt tal och uppmanade de närvarande att göra sig i ordning för den avslutande bönen. Alla lade märke till den hastiga avslutningen och till att det inte förekom någon avslutande sång. Varför hade den utelämnats? När vi vittnen som stod nära huvudingången respektfullt böjde våra huvuden i bön, märkte vi att vi var omringade av personer som stod med hattarna på och som inte böjde sina huvuden under bönen. De kunde inte vara annat än polisagenter!

Senare fick vi reda på detaljerna. Minst 30 eller kanske  40 polisagenter hade kommit in i lokalen och befallt att konventet skulle sluta. Den föregivna orsaken var att lokalens ägare inte hade ansökt om det tillstånd som behövdes. De som var ansvariga för konventet försökte förklara att stängningsordern straffade vittnena och inte ägarna, men det hjälpte inte. Fredag förmiddag hade avsatts för vittnande på fältet; på en närliggande gata skötte bröderna avdelningarna för utdelning av distrikt, tidskrifter och litteratur. Alla försågs med det de behövde, eftersom arbetet utfördes som det var planerat. Men tiden rusade i väg, medan vi febrilt letade efter en annan lokal. Så sent som två timmar innan programmet skulle börja hade vi inte kommit på någon lösning.

Då meddelade ägarna till vinterträdgårdarna att de hade hittat ett ställe åt oss på biografen Arenella. Alla vännerna hjälpte till, och med liv och lust flyttade man avdelningarna från den ena platsen till den andra. Precis i tid! Sessionen kunde trots alla hinder börja punktligt.

Men polisen gav inte upp. De kom till den nya lokalen för att ställa till mera bråk. Jag hade förordnats till ordningsman och hade blivit tillsagd att inte släppa in någon utomstående i lokalen, inte ens polisen. Jag kom snart att stå ansikte mot ansikte med en polismästare och två av hans mannar. Jag hejdade dem och bad dem vänta ett ögonblick. Detta gjorde inte något som helst intryck på dem, och de envisades med att få komma in. Jag tvingades därför att sträcka ut handen i höjd med polismästarens klockkedja för att hindra honom från att komma in. Mina knän skakade, men vid den tidpunkten ingrep lyckligtvis konventtillsyningsmannen.”

Sammankomsten hölls, och bröderna kände sig ovanligt uppbyggda och glada som ett resultat av denna betydelsefulla seger. Men detta var inte allt. Man bedrev också en enastående presskampanj till förmån för oss. Många tidningar beskrev det sätt varpå polisen hade handlat som ett ”maktmissbruk utan motstycke”, och detta illegala ingripande blev föremål för frågor i parlamentet under en senatssession. Det hette angående detta i Il Paese för 8 februari 1958:

 ”Frågestunden var den livligaste delen av sessionen. Det var faktiskt flera frågor om ett rätt känsligt ämne — att ingripa i religiös verksamhet. Den republikanske senatorn Spallicci bad att få veta varför polishögkvarteret i Milano hade gett order om att en sammankomst som hölls i en privat lokal av ’Jehovas vittnens’ (bibelforskare) kulturella och religiösa sällskap omedelbart skulle avslutas. Statssekreteraren för inrikes angelägenheter, den högvälborne herr Bisori, gav ett ganska svävande svar. Han förklarade att åtgärderna hade vidtagits av organisatoriska skäl. I en allmänt ironisk anda sade regeringens representant att den åtgärd som vidtagits inte var ämnad att inskränka på religionsfriheten. Den hade i stället tvingats fram på grund av att man brustit i fråga om att iaktta allmänna säkerhetsföreskrifter.”

Som ett resultat av den här stridsfrågan riktades människors uppmärksamhet, till och med i höga regeringskretsar, på Jehovas och hans folks namn! Men vem var det egentligen som var intresserad av att stoppa sammankomsten? Roms liberala veckotidskrift Il Mondo skrev så här den 30 juli 1957:

”Paragraf 17 i konstitutionen garanterar alla medborgare rätten att församlas på ett lugnt och ordnat sätt, och i dess första stycke heter det uttryckligen att ’myndigheterna inte skall kräva meddelande i förväg om offentliga möten’. Dessutom var sammankomsten vid Odeon avsedd för anhängarna av ett religiöst sällskap, och eftersom lokalen i fråga hade hyrts för fyra dagar, borde den ha ansetts som en privat mötesplats så länge kontraktet varade. Organisatörerna borde inte bara ha fått ett  erkännande för att de ordnat allt lagenligt, utan också därför att de samvetsgrant och i god tid meddelat polishögkvarteret om mötet. Jehovas vittnen är trots allt varken några skumma konspiratörer mot statens säkerhet eller några farliga uppviglare.

Det är uppenbart att samvetsgrann respekt för lagen och medborgerligt ansvar inte aktas mycket värt, när statliga tjänstemän tillgriper säkerhetsföreskrifter från fascismens tid för att göra ärkebiskopen [Giovanni Battista Montini, som senare blev påven Paul VI] till lags.”

EN FRIMODIG RESOLUTION

Sommaren 1958 var minnesvärd för Jehovas vittnen över hela världen. Den stora händelsen det året var den internationella sammankomsten Guds vilja, som hölls samtidigt på Yankee Stadium och Polo Grounds i staden New York. Det var 253.922 personer närvarande, däribland en liten grupp vänner från Italien. De återvände hem sprudlande av glädje och förundran över allt som de hade sett och hört.

Det hölls tre områdessammankomster med samma program som vid konventet i New York — en i Florens, en i Neapel och en i Messina — och de närvarande kommer säkert aldrig att glömma den frimodiga resolutionen ”Hur har kristenheten svikit hela mänskligheten?”, som antogs under programmets gång.

Som man kunde förvänta var entusiasmen bland vännerna stor, framför allt när de fick veta att resolutionen skulle spridas under en särskild kampanj. I december 1958 uppmanades varje förkunnare att dela ut 100 exemplar, och i hela landet spred man en halv million.

 SANN FRIHET I SAN MARINO

När turister kör in i San Marino, världens äldsta republik, välkomnas de av orden: ”Välkomna till frihetens urgamla land.” Det italienska avdelningskontoret utövar tillsyn över Jehovas vittnens verksamhet i denna självständiga republik, som helt och hållet är omgiven av italienskt territorium.

När kom den sanna friheten till denna lilla stat, vars yta uppgår till knappt 60 kvadratkilometer? År 1958 började pionjärer med särskilt uppdrag att arbeta på det här distriktet. Mer än 10 år senare bildades det en liten grupp på nio förkunnare. År 1971 blev gruppen en församling. År 1972 hölls den första kretssammankomsten i republiken med 1.700 närvarande. Denna ovanliga händelse gav sannerligen de lokala invånarna något att tänka på. Nu finns det 81 verksamma förkunnare i församlingen, en mycket fin siffra med tanke på att San Marino har ett vittne på 252 invånare!

STRIDSFRÅGAN OM NEUTRALITETEN

Unga män inom den kristna församlingen har tagit den inspirerade uppmaningen att ”smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar” (Jes. 2:4) till hjärtat, och de har fattat ett personligt beslut att bevara sig neutrala med avseende på världens strider. — Joh. 17:14, 16.

Vi har redan beskrivit Remigio Cuminettis ”odyssé” och de prövningar unga vittnen fick utstå under trettiotalet. Men frågan om kristen neutralitet skulle bli ännu aktuellare efter andra världskriget, eftersom det då var fler unga kristna män som av samvetsskäl önskade bevara sig avskilda från världen.

 De första bröderna som ställdes inför rätta under den här perioden fick mycket hårda straff, och de hade det mycket svårt i fängelserna. Somliga ställdes inför rätta fem eller sex gånger, och det sammanlagda fängelsestraffet uppgick till fyra år eller mer för var och en. Det var nämligen så att när ett ungt vittne kom ut ur fängelse, blev han på nytt inkallad till militärtjänst, och varje gång han vägrade göra militärtjänst blev han återigen satt i fängelse. Teoretiskt sett skulle detta ha kunnat pågå tills man blev 45 år, då man inte längre blir inkallad. Men när bröderna blivit dömda några gånger, frikallade myndigheterna dem vanligen av hälsoskäl för att undvika att göra martyrer av dem. Man betecknade dem som lidande av ”religiös paranoia” eller ”religiöst delirium”. De betraktades med andra ord som mentalsjuka.

Det kan vara uppbyggande för oss alla att begrunda några korta erfarenheter som berättas av några av de bröder som klarade av denna provsättning. Ennio Alfarano, som dömdes fem gånger under femtiotalet, minns hur han klarade sig genom denna kritiska erfarenhet:

”Jag satt inspärrad i Gaeta. Kaptenen försökte tvinga tre av oss att göra honnör, och när vi alla vägrade, straffade han oss genom att låta oss ligga med hårt bakbundna armar och ben i åtta timmar. Detta var mycket smärtsamt. Men vi höll modet uppe genom att be och genom att sjunga sånger för att uppmuntra varandra, och det hjälpte oss. Därefter var det meningen att vi bara skulle få vatten och bröd under tre dagar, men andra bröder i fängelset fick reda på detta, och de lyckades alltid smussla till oss mat så att vi klarade oss.”

 Giuseppe Timoncini, som mellan åren 1956 och 1961 också dömdes fem gånger, erinrar sig:

”Militärmyndigheterna försökte slå ner modet på mig genom att säga: ’Det finns inget Jehovas vittne som gör motstånd länge. De går aldrig igenom mer än en rättegång, och sedan beslutar de sig för att göra sin militärtjänst.’ Jag brukade svara att detta inte var sant. Då brukade de rabbla upp en lång lista med namn på sådana som hade gått med på att göra militärtjänst. Namnen var naturligtvis påhittade.

För att jag skulle kunna uthärda månaderna av sträng isolering försökte jag att inte tänka på slutet av mitt straff, och ibland kunde jag fullständigt glömma hur många månader och dagar jag fortfarande hade kvar att avtjäna. Jag tror att den här perioden i mitt liv gav mig en mycket nyttig fostran. Den hjälpte mig att kunna anpassa mig till vilken situation som än kan uppstå, att vara ödmjuk och att förlita mig mer på Jehova Gud.”

Gino Tosetti, som tillbringade över fyra år i fängelse, berättar:

”Mina första dagar i fängelse i ensamcell var nästan outhärdliga. Jag kommer ihåg vad som hände i Palermo. En morgon väckte fångvaktaren mig och sade: ’Tosetti, nu får du inte ligga och dra dig längre; det ligger en vedtrave och väntar på att bli huggen!’ Varje morgon dittills hade han låtit mig hugga ved, men den där dagen var mitt tillstånd sådant att jag bara inte kunde hugga mer. Mina händer var så fulla av blåsor och sår att jag inte ens skulle ha kunnat hålla i en yxa.

Jag bad att få träffa läkaren. ’Du får ligga till sängs bara om du har feber. Har du inte det, så är du illa ute!’ avfyrade han, när han gick ut. Jag väntade mig det värsta och bad därför till Jehova om hjälp, och när de kom för att ta tempen blev jag lika förvånad som de, när termometern visade 39 grader.

 Jag fick rika tillfällen att vittna. En gång kunde jag tala till en grupp på omkring 40 soldater, som stod runt omkring mig och lyssnade noggrant i närmare två timmar. Vårt goda uppförande hjälpte många, däribland våra fångvaktare, att ta emot sanningen. En morgon sade en soldat som hade vakttjänstgöring till mig: ’Tosetti, förlåt mig allt ont som jag har gjort dig. Vad jag än har gjort mot dig, så har du aldrig försökt att hämnas. I går natt under mitt vaktpass läste jag er tidskrift Vakttornet och den hjälpte mig att förstå många saker som jag inte trodde var så viktiga. Jag vill att du skall hjälpa mig att förstå dem bättre.’

Den här unge soldaten hade på allt sätt sökt vålla mig obehag, men jag var mer än villig att förlåta honom. Sedan sågs vi inte mer, och det gick några år. Jag var återigen på fri fot och var med vid en områdessammankomst, då en person kom fram till mig och sade: ’Kommer du inte ihåg mig [han sade sitt namn]? Jag brukade öppna och stänga fängelseportarna för dig, och du brukade tala med mig om sanningen.’ Han hade blivit en broder. Vi omfamnade varandra med tårar i ögonen.”

Allteftersom vittnenas antal ökade, så riktades både allmänhetens och myndigheternas uppmärksamhet ständigt på stridsfrågan. Slutligen antogs en lag som sade att de som inte gick med på att göra alternativ tjänst skulle dömas till en enda fängelseperiod, och därför får våra unga bröder nu ett enda fängelsestraff på mellan 12 och 15 månader.

Levnadsförhållandena i militärfängelserna har också förbättrats. Vittnena kan hålla regelbundna möten och ha ett teokratiskt bibliotek till hjälp i sitt personliga studium. De kan framföra krets- och områdessammankomstprogrammen och även uppföra bibliska dramer iförda dräkter. De har också fått lov att döpa sådana som medan de är i fängelse har beslutat sig för att överlämna sitt liv åt Jehova. Varje militärfängelse besöks regelbundet av kristna äldste som är särskilt förordnade till denna tjänst.

 Från år 1978 till år 1980 har det i medeltal varit 500 unga bröder i fängelse om året på grund av neutralitetsfrågan. Man har beräknat att det är flera tusen vittnen som bevarat ett rent samvete inför Jehova Gud i denna fråga. I december 1980 meddelade försvarsministern över den statliga TV-n att det lagts fram ett lagförslag i parlamentet som ytterligare skulle förbättra våra bröders ställning. Under intervjun beskrev han vittnena som ”hyggliga människor” och förklarade att i och med den nya lagen så skulle ”staten visa respekt för alla religioner”.

De unga vittnenas hållning i frågan om kristen neutralitet har gjort att människor har fått större respekt för Jehovas folk. Il Corriere di Trieste förklarade till exempel:

”Jehovas vittnen bör beundras för sin fasthet och konsekvens. De är ett enat folk, och därför handlar de inte som andra religioner som ber samme Gud i namnet på samme Kristus att välsigna båda de stridande parterna i en konflikt eller som blandar ihop politik och religion för att tjäna statsöverhuvudenas eller de politiska partiernas intressen. Sist men inte minst är de redo att möta döden hellre än att överträda det grundläggande budet som getts för människans frälsning: DU SKALL ICKE DRÄPA!”

SAMMANKOMSTEN ”EVIGA GODA NYHETER”

Sammankomsten ”Eviga goda nyheter” var en viktig milstolpe i vår historia. Men det gick inte att hålla den i Rom. Katolska kyrkan hade beslutat att hålla det andra Vatikankonsiliet år 1963, och en regeringstjänsteman sade rent ut till vår representant att det inte ansågs lämpligt att låta en icke-katolsk  religion hålla ett konvent i Rom vid den tidpunkten. Han sade också att Rom under år 1963 betraktades som förbjudet område för icke-katoliker. De fick tillåtelse att besöka staden som turister, men det fick inte förekomma några kollektiva manifestationer.

Därför hölls vår åtta dagar långa internationella sammankomst i Milano, på Velodromo Vigorelli, en racercykelbana. Man räknade med att det skulle komma omkring 20.000 delegater, och att organisera en så stor sammankomst var en helt ny erfarenhet för de italienska bröderna. Vilket var deras svåraste problem? Broder Giuseppe Cialini, en resande tillsyningsman som var med om förarbetet vid den här sammankomsten, säger: ”Förutom de login som ställts till vårt förfogande på olika hotell, så behövde vi ytterligare tusentals rum. Det blev därför bestämt att vi skulle söka logi i privata hem, och pionjärer med särskilt uppdrag inkallades för att anskaffa rum. Det var första gången som man sökt logi i privata hem i Italien, och omkring 6.000 vänner fick rum på det här sättet.”

Det var knappast något att förvåna sig över att prästerskapet snart började motarbeta oss. Några dagar innan konventet skulle börja började prästerna uppmana sina församlingsbor att inte låta Jehovas vittnen få bo hos dem. Prästen i S:t Andreas’ församling i Milano satte upp ett iögonenfallande anslag på väggen till sin kyrka, där det hette: ”Jehovas vittnen är inte kristna”. Som ett resultat av prästerskapets propaganda lämnade många människor återbud på sina rumserbjudanden.

Men alla präster var inte fientligt inställda mot  sammankomstorganisationen, vilket framgår av den erfarenhet en pionjär med särskilt uppdrag hade. Han berättar:

”Jag diskuterade logipriset med den besökta damen och fann att hon var villig att sänka det pris vi hade föreslagit vid första besöket. Hon förklarade varför. Hon hade gått och frågat prästen om hon skulle hyra ut rum åt oss, och han hade svarat: ’Naturligtvis skall ni ge Jehovas vittnen, som kommer hit för sin sammankomst, husrum. De är de enda människor som i all uppriktighet kommer tillsammans för att tala om sin Gud. Vi skulle behöva fler sådana människor i dessa tider — som är villiga att församlas i det ädla syftet att lära känna Gud bättre. De som visar gästvänlighet mot Jehovas vittnen gör verkligen mänskligheten en stor tjänst.”’

Rumsanskaffningsarbetet var också framgångsrikt ur en annan synvinkel. Det fick till följd att ett koncentrerat vittnesbörd blev avgivet över hela Milano, och många lägenhetsinnehavare lärde sig att uppskatta Jehovas vittnens uppförande, som en pionjärsyster med särskilt uppdrag berättar:

”Det var en dam som öppnade, när jag knackade på dörren. När jag hade förklarat syftet med mitt besök, sade hon att hon hade plats för omkring 10 personer, men innan hon lovade något ville hon först rådfråga en av sina bekanta, en polistjänsteman. När jag kom tillbaka följande dag, välkomnade damen mig med ett strålande leende och sade: ’Min kära unga fröken, jag tar gärna emot 10 personer åt er. Vet ni vad polisen, som jag är bekant med, sade? Jo, så här sade han: ”Signora, ni kan lugnt ta emot dessa människor, och inte nog med det — ni  kan ge dem dörrnycklarna och fara till Amerika, om ni så önskar.” Jag är verkligen ledsen att jag inte kan fara bort under er kongress, för jag skulle gärna låta er ha hela lägenheten.”’

Den svåraste uppgiften före sammankomsten var att göra ren cykelarenan. Varför var det så jobbigt? Broder Antonio Capparelli erinrar sig: ”Någon tid före vår sammankomst på Velodromo hade kardinal Montini, strax innan påven Johannes XXIII dog, anordnat ett katolskt möte där. Alla katoliker som var närvarande vid mötet höll ett tänt ljus, och därför var arenans trappsteg övertäckta med vax från ljusen och med tuggummi. Det behövdes hundratals bröder, några kom ända från Turin, för att skrapa och göra rent överallt. Det här arbetet tog en hel vecka.”

Vid det här konventet var det delegater från så många som 52 nationer. Programmet framfördes på fyra språk samtidigt — franska, italienska, portugisiska och spanska. Detta gick bra, eftersom varje språkgrupp hade sin egen sektion. Det hölls också flera engelska sessioner. Vid slutet av onsdagseftermiddagens session blev publiken utom sig av glädje, när broder Knorr talade om att man nu kunde skaffa exemplar av Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på de fyra närvarande nationella gruppernas språk, såväl som på tyska och holländska!

Några av de 70 personer som var med vid den första sammankomsten, som hölls i Pinerolo år 1925, var också med vid detta minnesvärda tillfälle. Man kan föreställa sig vilken spännande och oförglömlig upplevelse det var för dem att få vara med  bland de 20.516 personer som var närvarande vid det offentliga föredraget. En av dessa systrar skrev: ”Jag var med vid sammankomsten i Pinerolo, och då förstår ni vad det betydde för mig att få vara med i Milano närmare 40 år senare. Enbart denna erfarenhet är nog som en förklaring till min djupa glädje.”

Vid slutet av konventet ville ingen gå därifrån, och vänner av olika nationaliteter ville aldrig sluta med sina farväl, och de tyckte att det var rätt vemodigt att tidpunkten för avfärd nu var inne. Många av oss kommer fortfarande ihåg hur de spanska och portugisiska vännerna satt på trappstegen och vinkade farväl till sina bröder med hundratals fladdrande näsdukar.

TILLSYNEN VID AVDELNINGSKONTORET

När broder Joseph Romano kom till Italien år 1947, förordnades han till tillsyningsman för avdelningskontoret, och han tjänade i den ställningen till maj 1954. Mellan åren 1954 och 1960 hade broder Anthony Sideris den här uppgiften, och sedan ersatte broder Romano honom under en tid, fram till år 1964, då broder Valter Farneti blev tillsyningsman för avdelningskontoret. Du kanske kommer ihåg hur broder Vannozzi många år dessförinnan besökte församlingen i Faenza och hur han efter sitt besök skrev: ”Låt oss hoppas att några av dessa ungdomar en dag beslutar sig för att sluta upp i deras led som utför denna privilegierade tjänst [pionjärtjänst].” Broder Farneti var en av dessa ungdomar. Efter att ha tjänat som områdestillsyningsman var han på en 10 månader lång kurs vid Vakttornets Bibelskola Gilead, och därefter förordnades  han till tillsyningsman för avdelningskontoret. Han är fortfarande avdelningskontorets samordnare.

TVÅ PUBLIKATIONER SOM BIDRAR TILL ATT VERKET GÅR FRAMÅT

Vad skulle kunnat främja verksamheten bättre än att vi fick vår egen översättning av bibeln och en liten handbok som förklarade den på ett klart och tydligt språk? Man kan verkligen säga att Nya Världens översättning av den Heliga skrift och boken Sanningen som leder till evigt liv kom ut i rätt tid för att stärka sanna tillbedjare.

Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna hade kommit ut på italienska år 1963, och även om utgivningen av den innebar ett avsevärt steg framåt, så var det uppenbart att Guds folk behövde en översättning av hela bibeln. De italienska vittnena hade köpt väldiga mängder katolska och protestantiska biblar till rätt höga priser. När en talare vid mötena läste upp ett skriftställe från en översättning, fick åhörarna i sitt sinne justera det de hörde för att få det att stämma med det som stod i de olika översättningar de hade framför sig. Också när man använde Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna, måste man ha en annan översättning till hands för citaten från de hebreiska skrifterna.

Vännerna blev stormförtjusta, när de fick höra nyheten om att hela Nya Världens översättning äntligen hade tryckts på italienska! Det dröjde inte länge förrän den första sändningen, som kom på våren 1968, tog slut, eftersom det i juni månad var  en speciell kampanj med att sprida dessa biblar. Sedan dess har man spridit över 1.700.000 exemplar. Guds folk kan nu uttrycka sig enhetligt, när de lovprisar den här bokens författare och undervisar ärliga människor om dess principer.

Sanningen som leder till evigt liv kan träffande beskrivas som ”rätt bok vid rätt tidpunkt”. Vid sammankomsterna på sommaren 1968 meddelades det att den skulle komma ut, och på hösten kunde församlingarna få exemplar av den. Den här boken, som år 1982 redan hade spritts i mer än 4.200.000 exemplar på italienska, har verkligen bidragit till att Rikets verk har gått framåt i allt snabbare takt.

DEN INTERNATIONELLA SAMMANKOMSTEN ”FRED PÅ JORDEN”

Sommaren 1969 hölls ännu en stor andlig festmåltid i Rom: den internationella sammankomsten ”Fred på jorden”. De spanska vännerna, som vid den tiden inte hade frihet att församlas i sitt eget land, var också där. Italienarna höll sitt program i det vackra Palazzo dello Sport, medan däremot spanjorerna var i Palazzo dei Congressi, där sammankomsten Triumferande Riket hade hållits år 1955.

Delegater från 35 nationer var närvarande, och vid det offentliga föredraget var det sammanlagt 25.648. Så många som 2.212 blev döpta. Ingen hade väntat sig att det skulle bli så många dopkandidater. Detta var ett tecken på att en stor tillväxt var på gång.

Pressen gav sammankomsten en ovanligt stor publicitet. Den 15 augusti 1969 skrev dagstidningen Roma i sin rapport om dopet: ”Allt [gick] så lugnt och stilla till väga att de karabinjärer som skickats  dit för att ingripa vid Gud vete vad för en kritisk situation såg mycket malplacerade ut. När man såg så mycket lugn tålmodighet, kunde man i går morse inte låta bli att tänka att om det funnes fler Jehovas vittnen i Italien, är det många saker som skulle gå så mycket lättare, till exempel att komma på bussar, att vänta tills det blir ens tur vid allmänna inrättningar, att köa vid stadion och (varför inte) att resa på bankfridagar.”

ARBETET I LIBYEN

Libyen, som ligger vid Medelhavet, upptar ett stort och nästan helt ökenartat område. Det har en befolkning på närmare 2.500.000 invånare, varav flertalet är araber som tillhör islam. Före andra världskriget var landet under italienskt styre och hade en blomstrande italiensk koloni. Men mot slutet av 60-talet hade flertalet av dessa italienare tvingats lämna Libyen.

När Michel Antonovic i april 1950 på grund av sitt förvärvsarbete kom till Tripoli från Egypten, började Jehovas vittnens verksamhet i Libyen. Den här broderns predikoverksamhet började snart att bära frukt, framför allt bland den italienska befolkningen. I januari 1953 blev det därför bestämt att det italienska avdelningskontoret skulle ha tillsyn över verksamheten i det här landet i stället för som tidigare det egyptiska avdelningskontoret. Allteftersom verksamheten gick framåt, uppstod olika problem. Det förekom arresteringar, rättegångar, konfiskering av litteratur och så vidare.

År 1957 lämnade man in en ansökan om att få verksamheten lagligen erkänd, men ansökan blev  avslagen på grund av falska anklagelser mot oss — man påstod bland annat att vi var ett hemligt sällskap som hade förbindelser med sionismen. Trots detta gick verksamheten framåt, så att det år 1959 fanns 89 förkunnare och en pionjär med särskilt uppdrag. Kort därefter gick verksamheten tillbaka, eftersom myndigheterna utvisade många vänner, som tvingades återvända till Italien.

År 1964 förbjöds verksamheten, och efter regeringsskiftet år 1969 måste alla italienare, däribland de vänner som fanns kvar, lämna landet. Man kan därför säga att Libyen under en tid frambringade förstklassig frukt, men att dess framtid nu ligger i Jehovas händer.

BYGGANDET AV DET NYA BETEL

När broder Knorr år 1968 besökte avdelningskontoret i Italien, gav han bröderna där anvisning om att söka efter en lämplig tomt för ett nytt Betel. Man hittade en synnerligen lämplig tomt i Roms nordöstra utkanter. Området låg dessutom nära ”Autostrada del Sole”, Italiens viktigaste motorväg, och det var därför centralt ur transportsynpunkt.

Vi lämnade in ritningar till Roms stadsfullmäktige för att få byggnadslov, men det uppstod problem, eftersom den teokratiska organisationen ännu inte var officiellt erkänd av staten. Men år 1969 fick de som var ansvariga för stadsplaneringen genom pressen veta att mer än 25.000 personer hade deltagit i vårt internationella konvent. Detta gjorde att de till slut blev övertygade om att den här religionen hade blivit en realitet, som man inte längre kunde ignorera. I mars 1971 fick vi äntligen byggnadslov,  och arbetet började omedelbart. Byggnadsarbetet utfördes nästan uteslutande av bröder, och på våren 1972 stod den tre våningar höga byggnaden med källare färdig.

Den 27 maj 1972 invigdes det nya Betel. Dagen därpå höll broder Knorr föredraget ”Ett hus för andlig undervisning” inför en åhörarskara på 15.700 personer, som var församlade i Flaminiostadion. Många av dessa vänner for ut och besökte det nya Betel, och de var mycket glada över att se att Jehova välsignade verksamheten på det italienska fältet.

SAMMANKOMSTEN ”GUDS SEGER”

”Guds seger” var det entusiasmerande temat för den nationella sammankomst som hölls i augusti 1973 i Flaminiostadion. Det var hänförande för de 30.000 italienska förkunnarna att se 57.000 personer närvarande. Stadion var fullpackat med folk, och denna imponerande skara talade sitt tydliga språk om omfattningen av det församlande som pågick. Dopet, där 3.366 personer symboliserade sitt överlämnande åt Jehova, var det största kollektiva dop som någonsin ägt rum i Italien.

Tidningarna skrev sammanlagt omkring 60 spaltmeter om sammankomsten, och de skrev om ”en exceptionellt stor skara” och om Jehovas vittnens ”imponerande ökning”.

Il Messaggero för 11 augusti 1973 förklarade: ”Alla dessa troende, som är så unga, så nitiska, så entusiastiska och så fulla av broderlig kärlek ...”

Il Tempo för 14 augusti 1973 skrev: ”I en värld, där institutioner faller sönder och människor gärna  hittar på sina egna morallagar och till och med sin egen religion, är det intressant att se människor ur alla samhällsklasser och med mycket skiftande kulturell bakgrund församlade i fullständig endräkt för att stärka sin tro på en gemensam frälsning.”

JEHOVAS VÄLSIGNELSE ÖVER HANS FOLK

”Över ditt folk må din välsignelse komma”, skrev psalmisten. (Ps. 3:98) Kommer du ihåg den lilla grupp på 120 förkunnare som fanns år 1946? Efter en långsam och svår start har dessa lojala tillbedjare blivit välsignade, och de har varit med om att församla allt rikligare ”skördar”. De tabeller som finns några sidor längre fram visar den fantastiska ökning Jehovas folk har haft, framför allt då sedan mitten av 60-talet. År 1980 fanns det 84.847 förkunnare i Italien, och i maj 1982 hade antalet ökat ännu mer, så att det då fanns 97.580.

Siffrorna i dessa tabeller visar inte bara hur Rikets intressen har brett ut sig hittills, utan de visar också att utsikterna för framtiden är mycket goda.

De 1.421 församlingar som finns, när detta skrivs, är organiserade i 88 kretsar och fem områden. Tillförlitlig statistik visar också att Jehovas vittnen är den största icke-katolska religionen i landet. Men bortsett från statistik så inser vi att det som är viktigt i Jehovas ögon är att få motta hans godkännande och välsignelse. — Ords. 10:22.

TIDSKRIFTERNA TRYCKS VID BETEL

Allteftersom antalet förkunnare av Riket och prenumeranter på tidskrifterna fortsatte att öka, så ökade också efterfrågan på tidskrifterna Vakttornet  och Vakna! på italienska. Ett slag kom tidskrifterna direkt från Brooklyn. Efter år 1969 trycktes de under en tid vid avdelningskontoret i London. Och från och med april 1971 trycktes de vid avdelningskontoret i Schweiz. Men allt detta skapade vissa problem. Från och med juninumren 1972 började man därför trycka Vakttornet och Vakna! vid ett kommersiellt tryckeri i Rom. Men det visade sig snart att detta inte var någon bra lösning, eftersom strejker och annat skapade svårigheter och gjorde att försändelserna ofta blev försenade.

Med tanke på den här situationen planerade Sällskapet att installera en rotationspress vid Betel i Rom. Detta skedde så småningom. Vid slutet av år 1975 var tryckeriet i Rom äntligen redo att börja trycka sina egna tidskrifter. De första numren som trycktes på den pressen var Vakna! för 22 januari 1976 och Vakttornet för 1 februari 1976.

Under tjänsteåret 1981 trycktes det mer än 21.500.000 tidskriftsexamplar i Italien. Den italienska upplagan av Vakttornet var i medeltal 650.000 exemplar och av Vakna! omkring 575.000 exemplar.

GATUARBETE MED TIDSKRIFTERNA

Ända till år 1974 spred de italienska förkunnarna tidskrifterna Vakttornet och Vakna! enbart från hus till hus, och inte på gator eller torg. Vad var orsaken till detta? Som du kommer ihåg hade bröderna tvingats vara med om över 100 rättegångar för att säkerställa sin rättighet att predika de ”goda nyheterna”. Och även om det inte var någon lag som förbjöd gatuarbete med tidskrifterna, så hade Sällskapets juridiska rådgivare låtit oss förstå att det vore  bättre att ta ett steg i taget. Vi önskade först och främst tillförsäkra oss vår rättighet att predika från hus till hus, och sedan kunde vi föra saken vidare.

Eftersom verksamheten gick fint framåt över hela landet, menade man att det nu var tid för att utvidga vår verksamhet. Men innan vi började med gatuarbetet över hela landet, prövades det i några städer, till exempel i Milano, Florens och Neapel. På grund av det finfina resultatet och det förhållandet att det inte hade uppstått några svårigheter, gav Tjänsten för Guds rike för november 1975 anvisningar om hur man utför gatuarbete med tidskrifterna i enlighet med landets lag. Alltsedan dess har detta speciella arbete utförts överallt i Italien.

ORGANISATIONEN BLIR LAGLIGEN ERKÄND

År 1951 gjordes ett försök att få den teokratiska organisationen officiellt erkänd. Vi bildade en sammanslutning i enlighet med lagens krav och ansökte därefter om officiellt erkännande. Den 11 februari 1953 avslog prefekturen i Milano vår ansökan på grund av att ”de erforderliga villkoren för att bevilja ansökan” inte förelåg. Vad var det för ”erforderliga villkor” som det lagliga erkännandet hängde på? Enligt lag var det egentligen två villkor som måste uppfyllas: 1) religionen måste vara ”känd” av regeringen, och 2) dess målsättningar fick inte strida mot lagens och ordningens intressen eller mot den allmänna sedligheten.

Under senare delen av 50-talet gjordes ett nytt försök hos inrikesdepartementet, men också detta utan framgång. Den förnämsta orsaken till detta var att vår organisation var så lite känd i regeringskretsar  och att den ofta framställdes i dålig dager. Advokaten som hade hand om vårt fall skrev att man fortfarande märkte ”avsaknaden av en traditionellt liberal anda” i Italien.

Det gick flera år. Med hjälp av Guds heliga ande blomstrade Jehovas vittnens verksamhet, och bröderna kom att bli väl kända i landet för sina utmärkta moraliska egenskaper. I februari 1976 förnyades ansökan, och äntligen beviljades den. Avdelningskontoret fick meddelandet om beslutet i juni samma år — Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania var lagligen erkänt.

Därigenom öppnades nya möjligheter. Vid slutet av år 1976 fick vi faktiskt tillåtelse av staten att utse representanter som fick befogenhet att förrätta vigslar. Åren 1976 och 1979 beslöt man dessutom på regeringsnivå att de som är i heltidstjänsten skulle få tillgång till den hälsovård och de pensioner som gäller för religiösa förkunnare. Nyligen träffades också en överenskommelse som gav ett visst antal tillsyningsmän befogenhet att besöka personer i fängelse som begär hjälp av Jehovas vittnen.

Att Watch Tower Society har erkänts innebär att man nu kan registrera egendom under detta namn, och flera församlingar köper eller bygger sina egna Rikets salar och registrerar fastigheten i Sällskapets namn. Tidigare var nästan alla Rikets salar förhyrda. Det var mycket få Rikets salar som tillhörde Jehovas vittnen, eftersom församlingarna var tvungna att registrera dem i en eller flera bröders namn.

Nu finns det två sammankomsthallar i Italien. Den första, som invigdes i Milano i oktober 1977, är en före detta biograf, som har rustats upp och  byggts om för att passa våra behov. Den andra, som ligger i Turins utkanter, byggdes speciellt för sitt ändamål och invigdes i maj 1979.

Sedan organisationen blivit officiellt erkänd av den italienska regeringen, har Jehovas vittnen kunnat verka med större frihet och använda allt effektivare metoder för att främja den sanna tillbedjans intressen.

RADIO- OCH TV-PROGRAM

Enligt uppgift finns det förutom de statliga radio- och TV-bolagen 3.000 radiostationer och 600 TV-sändare i Italien. År 1976 började vi använda dessa privata radio- och TV-bolag för att sprida de ”goda nyheterna” i större omfattning. För närvarande sänder 280 radiostationer och 30 TV-stationer regelbundet våra program utan kostnad. När det gäller TV-programmen, förser avdelningskontoret bröderna med dispositioner till samtal eller intervjuer eller rentav med illustrerade program som baserar sig på diabilder från de tal kretstillsyningsmännen har hållit. Hittills har vi haft närmare 200 radioprogram och 50 TV-program i omlopp.

Av mottagna rapporter att döma verkar det som om dessa program gör stor succé. Ibland medför de omedelbara resultat, som i Oristano på Sardinien, där 15 personer bad att få besök av Jehovas vittnen i sina hem. I tre städer i provinsen Salerno har omkring 35 personer börjat studera bibeln tillsammans med oss sedan de hört våra program. En tillsyningsman rapporterar: ”I provinsen Ragusa [på Sicilien] träffade en förkunnare som gick från hus till hus en man som sade: ’Jag väntade att ni skulle komma.  Jag ser ert program varje torsdag, och jag var säker på att ni skulle komma och besöka mig förr eller senare.’ Han accepterade erbjudandet om ett bibelstudium.”

Det blir naturligtvis inte alltid sådana omedelbara resultat. Men på vissa delar av distriktet har många människor fått en bättre inställning till Rikets budskap genom programmen, och när förkunnarna kommer på besök lyssnar de mycket mera uppmärksamt.

KAMPANJEN MED ”BLODBROSCHYREN”

Under 60-talet blev frågan om blodtransfusioner aktuell i Italien. På den tiden ansåg läkarna att det i många fall var absolut nödvändigt med blodtransfusioner, och de brydde sig inte mycket om de risker som detta medförde. Det var därför inte lätt att få tag på kirurger som var villiga att operera utan blod, och förkunnarna fick ofta fara från en stad till en annan för att få tag på en kirurg som var villig att operera. När det uppstod vissa kritiska situationer, publicerade tidningarna artiklar som var rena hatpropagandan mot oss. Detta gjorde att det på sina håll var rätt svårt för vännerna på grund av den fientlighet som visades.

Situationen förbättrades i mitten av 70-talet, allteftersom fler och fler läkare började förstå vår ståndpunkt. Men det råder inget tvivel om att det blev en markant förbättring efter december 1977. Vad berodde det på? Under den månaden bedrev vi en nationell kampanj med broschyren Jehovas vittnen och frågan om blodet. I Italien spreds broschyren till 87.000 läkare, 48.000 advokater och  underrättsdomare och omkring 200.000 sjuksköterskor. De mycket positiva följderna av den här kampanjen har sannerligen överträffat våra förväntningar.

Först och främst har Jehovas namn rentvåtts från mycket av den kritik som med orätt riktats mot det på grund av att vi ståndaktigt avhåller oss ”från blod”. (Apg. 15:19, 20, 28, 29) Nu har vännerna också ett bättre grepp om frågans grundprinciper, och de känner sig säkrare i sina kontakter med läkarkåren. Dessutom har det nu trätt fram många fler läkare som är villiga att respektera vår övertygelse.

KONFERENSER OM BLODTRANSFUSIONER

Som en följd av det intresse som spridandet av broschyren väckte anordnade experter många konferenser för att forska i saken. Den 21 februari 1978 hölls det en konferens med temat ”Kirurgi, blodtransfusioner och Jehovas vittnen” vid den välkända ”Carlo Erba-stiftelsen” i Milano. Konferensen, där den världsberömde vetenskapsmannen professor Carlo Sirtori var ordförande, ledde till att det gjordes många uttalanden som visade förståelse för vår ställning i frågan.

Den 21 april 1979 anordnades en annan konferens av universitetsinstitutet för rättsmedicin i Siena. Konferensens tema, ”Vuxna Jehovas vittnens vägran att ta emot blodtransfusioner och den konstitutionella ordningen”, introducerades av talaren, professor Mauro Barni, chef för rättsmedicinska institutet och före detta rektor vid universitetet. Han förklarade:

 ”Den fråga vi i första hand måste ta ställning till är hur vi skall betrakta den läkares hållning som beslutar sig för att ge en blodtransfusion trots en uttrycklig vägran av ett Jehovas vittne. Det råder inget tvivel om att ett sådant handlingssätt är oacceptabelt ur etisk synvinkel, och det kommer absolut under paragraf 610 i strafflagen, angående att med våld tvinga någon att underkasta sig något som denne uttryckligen vägrat.”

Den 7 juli 1979 anordnade ett sjukhus i den lilla staden Ripatransone i provinsen Ascoli Piceno (i mellersta Italien) en konferens med temat ”Blodtransfusioner och alternativa behandlingsmetoder”. En av huvudtalarna, Cesare Buresta, behandlade resultaten av mer än 240 kirurgiska ingrepp som genomförts framgångsrikt utan blodtransfusioner. Så här skrev tidskriften Panorama den 23 juli 1979:

”I åratal har de blivit avvisade från sjukhusen, läkarna har undvikit dem, de har hänvisats till sig själva, lurade och fördömda. ... Men tack vare utvecklingen av nya alternativa behandlingsmetoder verkar det som om till och med Jehovas vittnen, en av de aktivaste och bäst organiserade religiösa minoriteterna som är verksamma i Italien ... , nu närmar sig slutet på en lång mardröm. ... Enligt doktor Buresta gör användandet av dessa [alternativa] behandlingsmetoder det möjligt att i 99 procent av alla fall operera utan blod. Resultatet av denna forskning kommer att medföra avsevärda fördelar.”

Efter alla dessa år av ofördelaktig publicitet hade vi inte ens i våra vildaste fantasier kunnat drömma om att få röna så stor förståelse för vår ståndpunkt med avseende på blodtransfusioner. Jehovas folk  känner tacksamhet över att han har välsignat spridningen av broschyren Jehovas vittnen och frågan om blodet.

KONVENTET ”SEGERRIK TRO”

Den oerhört stora folkskara som församlats till konventet ”Segerrik tro” var ett obestridligt bevis för att tron på den sanne Guden hade visat sig segerrik över det tidigare motståndet. År 1978 måste vi ha två konvent för att få plats med alla vännerna; ett i Milano och ett i Rom. Sammanlagt 111.320 personer var närvarande.

År 1982 hade vi vid de 21 områdeskonventen ”Sanningen om Guds rike” en toppsiffra på 147.014 närvarande.

PIONJÄRER EN STOR HJÄLP

Övertygelsen att Jehova inte glömmer våra ansträngningar och den kärlek vi har visat mot hans namn har varit en sporre för många att tjäna honom mera helt och fullt. (Hebr. 6:10) År 1946 fanns det bara en enda pionjär i hela landet. Under årens lopp blev det sedan allt fler som började i denna dyrbara tjänst. År 1980 fanns det mer än 500 pionjärer med särskilt uppdrag. I juni 1982 hade vi ett nytt rekord på 2.629 reguljära pionjärer. I maj 1982 tog 16.187 förkunnare del i verksamheten med att predika om Riket som hjälppionjärer.

De flesta pionjärerna med särskilt uppdrag är förordnade att arbeta på öarna Sicilien och Sardinien, och detta har medfört enastående resultat på båda dessa distrikt. På Sicilien finns det sju kretsar och 125 församlingar. På Sardinien, där verksamheten kom i gång senare, finns det tre kretsar och 53 församlingar,  fastän ön har mycket glesare befolkning. Tack vare pionjärernas arbete är 99 procent av det italienska distriktet nu utlämnat och bearbetas regelbundet. Den återstående procenten bearbetas då och då.

BRÖDER I EN NÖDSITUATION

Eftersom Italien ligger i ett av världens jordbävningsbälten, är det inte så konstigt att flertalet naturkatastrofer som drabbar landet är av seismisk art. I maj 1976 ödelade en av dessa jordbävningar större delen av regionen Friuli nära gränsen till Österrike och Jugoslavien; närmare tusen personer dödades och tusentals hem förstördes. Fastän många vittnen förlorade sina hem, var det ingen av dem som dödades eller skadades allvarligt. Omedelbart efter katastrofen satte bröderna i närliggande områden i gång med att dra försorg om de mest trängande behoven för dem som drabbats av jordbävningen.

Den jordbävning som klockan 19.34 söndagen  den 23 november 1980 drabbade ett stort område i södra Italien var ännu värre. Man kände jordskalv över hela landet. Rapporter från regionerna Campania och Basilicata talade om tusentals dödade och skadade, när hela städer hade jämnats med marken. Det fanns 130 församlingar i området, och uppgifter vid avdelningskontoret visade att det fanns omkring 8.500 förkunnare och 4.500 intresserade personer; sammanlagt 13.000 personer.

Först var vi mycket oroliga över vad som kunde ha hänt dem. Men morgonen efter katastrofen hade avdelningskontoret redan exakta uppgifter. Ingen bland vittnena eller de intresserade hade dödats eller skadats! Vi var naturligtvis ledsna över att så många människor hade dödats och över det lidande som drabbade många av de överlevande, men det var dock mitt i all bedrövelsen en lättnad att höra att våra bröder var vid liv.

Förkunnarna i det drabbade området visade sin förtröstan på Jehova under dessa kritiska ögonblick, när marken och byggnaderna runt omkring  dem skalv, och det gjorde de också efteråt, när de under svåra omständigheter fick möta den stränga vinterkylan. Några församlingar hade möten, när jordbävningen inträffade. En äldste i församlingen i Eboli i provinsen Salerno berättar:

”Vi hade precis börjat Vakttornsstudiet, när vi plötsligt kände hur golvet i Rikets sal skakade våldsamt, medan väggarna och taket över våra huvuden knakade hotfullt, när de rörde sig fram och tillbaka. Under några sekunder satt vi alla som förstenade, och innan vi hann fatta vad som hände kom det en ny och ännu våldsammare stöt. Vi trodde att husets fyra våningar skulle störta samman över oss. Dessa fasansfulla ögonblick var de längsta i vårt liv!

Som studieledare insåg jag att jag omedelbart måste fatta ett beslut för att skydda de närvarande. Men vad skulle vi göra? Vi hade att välja mellan att tillsammans vara kvar i lokalen och att gå ut. Jag bad innerligt till Jehova om vägledning att kunna fatta det rätta beslutet. Sedan erinrade jag mig hur bröderna i Gemona i Friuli hade varit med om en liknande situation några år tidigare. Jag uppmanade bröderna att stanna kvar i lokalen, medan jag bad en bön. Ingen av de 130 närvarande sprang ut eller visade något tecken på  panik. Vi förtröstade på Jehova och fortsatte Vakttornsstudiet, medan det rådde kaos i hela staden utanför.

Vi avslutade mötet med en innerlig och tacksam bön, och många av de närvarande grät av tacksamhet, eftersom det var så tydligt att vi hade blivit beskyddade. Hur tacksamma var vi inte över att vi hade varit lydiga mot aposteln Paulus’ uppmaning i Hebrŕna 10:24, 25! Lydnad mot den här befallningen hade räddat vårt liv! Vi satte oss omedelbart i förbindelse med våra vänner i en närliggande stad, där 50 av dem hade varit på mötet. De var också välbehållna, medan alla de omkringliggande byggnaderna var allvarligt skadade och de två största kyrkorna i staden delvis förstörts.”

En tillsyningsman i församlingen i Bellizzi i Salerno erinrar sig: ”Fem minuter efter mötets slut var vi plötsligt mitt uppe i en mardröm. Det verkade som om Rikets sal hade blivit tokig. Någon skrek: ’Jehova, rädda oss!’ Jag ropade till bröderna: ’Håll er lugna och gå inte nerför trapporna!’ Vi var alla oskadda.”

Bröderna i jordbävningsområdet var beredda att hjälpa varandra, och vittnen över hela landet och i andra europeiska länder bidrog frikostigt med pengar, kläder och andra förnödenheter. Man satte upp en katastrofhjälpcentral för att dirigera hjälpen dit den mest behövdes. Kvällen efter jordbävningen kom de första av Sällskapets lastbilar med mat, tält, filtar och kläder till området.

Under katastrofmånaden hade vi ett nytt rekord i landet på 86.192 förkunnare, och detta innebär att vännerna i jordbävningsområdet bidrog till ökningen genom att bevara sin utomordentliga nitälskan för Herrens verk. Vi är tacksamma för den kärlek som visats mot dessa bröder av medtillbedjare i andra länder, vilka förutom att de skickade materiell hjälp inte glömde sina bröder i sina böner. Vårt tack går till  Jehova, eftersom han är den som kommer till vår hjälp i tider av svårigheter. — Ps. 54:64.

”FALLET ONEDA”

Den 5 juli 1979 skakade ett annat slag av ”jordbävning” den allmänna opinionen i nationen: Arresteringen och fängslandet av ett kristet par som anklagats för inget mindre än att ha mördat sitt förstfödda barn på två och ett halvt år. Är detta möjligt?

Det här paret, Giuseppe och Consiglia Oneda, som kommer från en liten by inte långt från Cagliaris utkanter, hade prövats svårt av sjukdomen. Den lilla flickan hade faktiskt en fruktansvärd sjukdom, Cooleys sjukdom eller thalassemia, som trots moderna behandlingsmetoder obönhörligt leder till döden. När paret Oneda hade tagit emot bibelns budskap, meddelade de barnkliniken vid Cagliaris universitet, där de hade lämnat in sitt barn, att de inte längre gav sitt samtycke till att det fick blodtransfusioner. Vid det här laget ingrep domstolen för barnavårdsärenden med åläggande om blodtransfusioner, och den gav kliniken i uppdrag att verkställa dem. Men efter någon tid slutade läkarna att ge den lilla flickan blodtransfusioner, och därefter vårdades hon av sina föräldrar, som prövade alla till buds stående alternativa behandlingsmetoder.

Men på grund av sjukdomens allvarliga karaktär dog barnet. Föräldrarna fängslades omedelbart efter hennes död. Närmare två år senare, den 10 mars 1982 för att vara exakt, meddelades det orättvisa och orimliga utslaget i målet: Fjorton års fängelse för överlagt mord. Domen var orättvis, eftersom föräldrarna tydligt hade visat att de på grund av sina samveten var emot transfusioner och eftersom domstolen därefter hade lagt ansvaret för en sådan behandling på kliniken. Domen var orimlig, eftersom dessa föräldrar hade gjort allt som stod i deras makt för att med hjälp av alternativa behandlingsmetoder ge barnet vård; de hade till och med anlitat organisationer i det allmännas tjänst.

Efter det att utslaget i målet meddelats, började förkunnarna nitiskt sprida millioner exemplar av en traktat med titeln ”En orättvisa som hotar din frihet” för att rikta myndigheternas och allmänhetens uppmärksamhet på denna allvarliga handling, som undertrycker religiös frihet. Den här traktaten skickades också till alla domare och parlamentsledamöter. Förkunnarna skrev också tusentals brev till de förnämsta myndigheterna i landet.

All denna verksamhet resulterade i att ett mäktigt vittnesbörd om blodproblemet blev avgivet. Några bad om att få ett bibelstudium,  när de hade läst traktaten. Många advokater, domare och framträdande politiker skrev brev till avdelningskontoret och kritiserade domen. Ordföranden vid en avdelning vid Kassationsdomstolen skrev: ”Det framgår tydligt hur sträng [domen] är, när man jämför med alla de rättegångar där verkliga brottslingar ... genom sann eller spelad ånger lyckas med att få löjligt lindriga straff.”

Tidningarna kritiserade också den stränga domen. Så här stod det i Stampa Sera för 24 maj 1982: ”Fjorton års fängelse för två föräldrar, som i lydnad för den religiösa tro de omfattat gjort sig skyldiga till att inte gå med på att man gav deras älskade dotter, som led av thalassemia, blodtransfusioner, är en uppenbar orättvisa.”

Domen överklagades omedelbart. Under tiden har dessa ödmjuka föräldrars trogna uthärdande och lidande uppmuntrat förkunnarna att avge ett ännu större vittnesbörd.

BETEL BYGGS UT

När det nya Betel invigdes på våren 1972, var det ingen som anade att det skulle vara för litet bara fyra år senare. På den tiden var det omkring 25.000 tillbedjare av den sanne Guden i landet, men år 1976 var byggnaden redan för liten för att fylla våra förkunnares behov. Förkunnarantalet hade då ökat till den otroliga siffran 60.000.

Åren 1975 och 1976 köptes ytterligare två tomter i angränsning till våra ursprungliga ägor, så att vi nu förfogade över en sammanlagd areal på omkring 14 hektar. Men stadsplaneringskontoret i Rom tillät oss bara att bygga en enda ekonomibyggnad på den nya marken. Vi lade in en ansökan om att få planen ändrad, och under tiden begärde vi tillstånd att få uppföra en liten gård med ladugård och lador för att producera jordbruksprodukter åt Betelfamiljen. År 1978 började vi arbeta på det här projektet, och den lilla lantgården var färdig på våren 1980.

I oktober 1979 fick vi äntligen byggnadslov till ett  nytt hem och en stor tryckeribyggnad. Byggnadsarbetet började omedelbart, och det utfördes uteslutande av förkunnarna. Omkring tusen bröder erbjöd sina tjänster utan betalning. I oktober 1980 var den byggnad, där tre MAN-rotationspressar och bokbinderiet installerats, klar. Det nya hemmet var färdigt på våren 1982.

Det har 70 bekväma rum, en stor matsal, ett väl avpassat kök, en rymlig Rikets sal och andra nödvändiga utrymmen. Den 24 april 1982 överlämnades byggnaderna åt Jehova vid ett speciellt möte. Huvudtalaren under programmet var Milton Henschel från den styrande kretsen. Kommer du ihåg att broder Henschel och broder Knorr kom till Milano år 1947 med anledning av att man då höll den första sammankomsten efter kriget?

Vilken enastående utveckling kunde han inte lägga märke till efter dessa 35 år! Programmet hölls i den nya Rikets salen, som vid det här speciella tillfället hade anknytning med sex mötesplatser i sex städer: Rom, Novara, Ascoli, Piceno, Neapel, Syrakusa och Cagliari. Det var första gången som Jehovas vittnen i Italien överförde ett program med telefonledning.

För närvarande är 133 vänner förordnade vid Betel, och de utgör en lycklig familj som tjänar sina medkristna. Några av dem arbetar vid lantgården för att sörja för familjens materiella behov, medan andra är förordnade att arbeta på boklagret och är upptagna med att skicka ut litteratur, tidskrifter och annat behövligt material till församlingarna.

ATT FÅ LITTERATUREN TILL FÖRSAMLINGARNA

Ett tag fick de församlingar som ligger på långt avstånd från Betel på grund av postförseningar och  strejker inte alltid sina försändelser i tid. En kretstillsyningsman erinrar sig: ”Under mitt besök i en församling på Sicilien gick jag från hus till hus tillsammans med en syster. Jag tyckte att jag måste säga något om det förhållandet att hon spred tidskrifter som var två månader för gamla. Då svarade systern att detta var de senaste tidskrifterna församlingen hade fått.”

Med tanke på dessa förseningar levererar vi nu det mesta av litteraturen med fyra lastbilar, som Sällskapet har köpt för det här ändamålet. En av dessa kan med släp ta 34 ton, och den används också för att hämta litteratur från avdelningskontoret i Wiesbaden i Tyskland. Församlingarnas beställningar lämnas av vid mer än 120 depåer spridda utöver halvön och på de båda öarna Sicilien och Sardinien. Sedan distribuerar dessa depåer i sin tur litteraturen till de närliggande församlingarna. Genom den här anordningen får församlingarna den behövliga andliga födan i tid, och kostnaderna har också minskat avsevärt.

TACKSAMHET FÖR GUDOMLIGT BESKYDD

Detta är historien om Jehovas vittnens verksamhet i modern tid i Italien. Människor kan inte ta åt sig äran för det som har åstadkommits under dessa år. Även om vissa individer har nämnts vid namn, är den här berättelsen en krönika om hur ett folk blev till, hur det trotsade intensivt motstånd från prästerskapet och hur det har haft framgång tack vare gudomlig vägledning och gudomligt beskydd.

Det har nu gått mer än 1.920 år sedan aposteln Paulus fick sin innerliga önskan uppfylld att få träffa församlingen i Rom för att ”meddela ...  [dem] någon andlig gåva”. (Rom. 1:11) Därefter hölls landet i tjockt andligt mörker på grund av det stora avfallet. Men så är det inte längre. Den tid i början av seklet, då sanningens första svaga strålar lyste upp stigen för några få personer som bodde utspridda på olika håll, är nu förbi, och det är också den tid då Jehovas folk lojalt uthärdade en våg av envis religiös förföljelse.

Den nuvarande situationen ger oss anledning att känna glädje i hjärtat. Jämfört med ett medeltal på omkring 90 förkunnare av Riket vid slutet av andra världskriget har Italien nu mer än 97.000 förkunnare av de ”goda nyheterna”! Framtidsutsikterna är verkligen ljusa. I mars 1982 kom Italien upp till en toppsiffra på 68.140 bibelstudier. Och vid Åminnelsen år 1982 var det 213.657 närvarande! I den historiska staden Rom är nu 60 församlingar verksamma.

Dessa siffror torde utvisa att vi, om vi fortsätter att äga Guds godkännande, skall få ytterligare ökningar, varigenom vår Gud, Jehova, kommer att bli än mer lovprisad. Hans lyckliga tillbedjare är snara att tillskriva honom allena äran för deras nuvarande blomstrande tillstånd. Och när de ser tillbaka på dessa kapitel i den sanna kristendomens nutida historia i Italien, uttrycker de sin tacksamhet precis som psalmisten David, när han kände sig föranledd att utropa:

”Om Herren [Jehova] inte hade varit med oss, när människorna reste sig upp mot oss, då hade de uppslukat oss levande, när deras vrede upptändes mot oss. Lovad vare Herren för att han ej gav oss till rov åt deras tänder! Vår själ kom undan som en fågel ur fågelfångarnas snara. Snaran gick sönder, och vi kom undan. Vår hjälp är i Herrens namn, hans som har gjort himmel och jord.” — Ps. 124:2, 3, 6—8.

[Fotnot]

[Tabell på sidan 247]

(För formaterad text, se publikationen)

ÖKNINGEN AV ANTALET FÖRKUNNARE

100.000

90.191

75.000

60.156

50.000

25.000

22.196

10.278

120 1.742 3.491 6.304

0 1946 1951 1956 1961 1966 1971 1976 1981

[Tabell på sidan 248]

(För formaterad text, se publikationen)

ÖKNINGEN AV ANTALET FÖRSAMLINGAR

1.600

1.357

1.200

1.141

800

433

400

35 97 139 242 275

0 1946 1951 1956 1961 1966 1971 1976 1981

[Tabell på sidan 249]

(För formaterad text, se publikationen)

ÖKNINGEN AV ANTALET NÄRVARANDE VID ÅMINNELSEN

200.000

187.165

150.000

130.348

100.000

53.590

50.000

200 2.897 5.790 12.113 19.682

0 1946 1951 1956 1961 1966 1971 1976 1981

 [Karta på sidan 114]

(För formaterad text, se publikationen)

ITALIEN

Gemona

Sondrio

Aosta

Varese

Como

Gallarate

Brescia

Vicenza

Novara

Milano

Turin

Piacenza

Pinerolo

Alessandria

Bologna

Genua

Cuneo

Faenza

Florens

Siena

Perugia

Teramo

Popoli

Avezzano

Sulmona

ROM

Foggia

Cerignola

Bisceglie

Molfetta

Gaeta

Neapel

Avellino

Bari

Salerno

SICILIEN

Palermo

Messina

Caltanissetta

KORSIKA

SARDINIEN

FRANKRIKE

SCHWEIZ

ÖSTERRIKE

UNGERN

JUGOSLAVIEN

MEDELHAVET

[Bild på sidan 119]

Fanny Luglis hem i närheten av Pinerolo, där de första mötena hölls på bottenvåningen under balkongen

[Bild på sidan 127]

Remigio Cuminetti, det första italienska vittnet som stod upp för kristen neutralitet och den förste italienske broder som ansvarade för verksamheten i Italien

 [Bild på sidan 135]

Ignazio Protti och hans båda systrar, Albina och Adele, som flyttade från Schweiz för att tjäna som nitiska kolportörer i Italien

[Bild på sidan 137]

Hotell Corona Grossa i Pinerolo, där det första konventet i Italien hölls år 1925

 [Bild på sidan 153]

Maria Pizzato, vars mor åren 1903 och 1904 köpte några exemplar av tidskriften ”Vakt-Tornet” i den här tidningskiosken i Vicenza, vilket ledde till att Maria lärde känna sanningen

[Bild på sidan 176]

Aldo Fornerone, som personligen erfor värdet av kristen neutralitet under andra världskriget, tjänar fortfarande som äldste

[Bild på sidan 193]

Den första kretssammankomsten i Italien hölls år 1947 i Roseto degli Abruzzi; bröderna samlades under ett fikonträd och en baldakin av vinrankor

 [Bild på sidan 209]

Det första områdeskonventet i Italien hölls den 27—29 oktober 1950 i stora tält i Milano, trots motstånd från prästerskapet

 [Bild på sidan 223]

Palazzo dei Congressi i Rom, där den internationella sammankomsten triumferande Riket hölls år 1955

 [Bilder på sidorna 240, 241]

Avdelningskontorets byggnader. Högst upp till vänster: Den byggnad som förvärvades i Rom år 1948. Högst upp till höger: Den byggnad som stod färdig år 1972. Längst ner till höger: En bild som tagits från sidan av Betelanläggningen och som visar de senaste tillbyggnaderna 

 [Bild på sidan 250]

Sammankomsthallen i Turin, som invigdes år 1979